Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 31

1906-03-26 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:31, Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

N:o 31.

Ank. till Eiksd. kansli den 26 mars 1906, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande

af jury och fri bevispröfning i straffprocessen.

Lagutskottet kar till förberedande behandling fått emottaga en inom

Andra Kammaren af herr D. Holmgren väckt motion, n:o 64, af följande

lydelse:

»Att vår domstolsorganisation och vår rättsskipning, särskildt i fråga

om brottsmål, är föråldrad och i många afseenden otillfredsställande, torde

få anses såväl af jurister som lekmän allmänt erkändt. Och att en reform

af vår kriminella processrätt måste i sig innefatta ett utvidgande af det

till nästan fullständig betydelselöshet nedsjunkna, i våra underrätter ingående

folkvalda elementets inflytande, medgifves också, om ej lika obetingadt.

Ett fullständigt af hjälpande af de förefintliga bristerna skulle utom

en omorganisation af domstolsinrättningen äfven innefatta en omgestaltning

af åklagare- och sakförareväsendet samt en omredigering af strafflagen^

men framför allt ett införande i vår rätt af den fria bevispröfningens

grundsats, hvilken lagskiparen redan nu i vissa fall ser sig tvungen att i

strid mot gällande lag åtminstone i viss mån tillämpa, ehuru sådant naturligtvis

långt ifrån kanske i den utsträckning, som i rättens intresse verkligen

kräfdes.

Lekmannaelementets upptagande såsom en själfständig faktor inom

rättsskipningen samt införandet af den fria bevispröfningen äro liörnstename

i den rättsreform, som förr eller senare måste genomföras i vårt på

detta område så betänkligt tillbakablifna land. De öfriga momenten i

Bill. till Likså. Prof. 1906. 7 Samt. 30 Höft. (N:o 31). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

denna reform, huru viktiga de än hvar för sig äro, komma dock i andra

rummet.

Redan det förslag till kriminallag, som lagkommittén 1832 framlade,

inrymde åt nämnden en särskild befogenhet i brottmål, i det att i stället

för den kollektiva rösträtt, som tillkommit och ännu tillkommer nämnden,

hvarje dess medlem skulle enligt förslaget erhålla individuell rösträtt i

fråga om den tilltalades friande eller fällande; skuldfrågans afgörande

lades sålunda i nämndens hand; nämnden skulle erhålla den befogenhet,

som i den moderna brottmålsprocessen tillkommer juryn, dock med den

viktiga inskränkning, som låg däri, att domen i dess helhet kunde i högre

rätt öfverklagas. Detta jämte bibehållandet af det blandadt muntliga och

skriftliga förhandlingssättet i stället för det enbart muntliga samt saknaden

äf alla anordningar för processens koncentration skulle emellertid, ifall

förslaget hade blifvit lag, gjort detsammas tillämpning, om ej omöjlig, så

åtminstone föga gagnelig. Jurysystemet, det vill säga det verkliga jurysystemet,

ej den karrikatyr däraf, som bjudes i vår tryckfrihetslag med

dess delvis af rätten valda jury, kräfver ju med'' nödvändighet, att förhandlingarne

— frånsedt den förberedande rannsakningen — äro rent

muntliga och fortgå utan eller med mvcket korta afbrott, till dess saken

är utagerad, enär juryns utslag skall grunda sig på hvad dess medlemmar

under förhandlingarne med egna öron hört och med egna ögon sett och

icke på en i skriftliga protokoll affattad framställning, som enligt sakens

natur aldrig kan fullt och troget återgifva hvad som inför rätten försiggått.

Det ligger också i sakens natur, att den under sådana förhållanden

af en i sitt dömande från det legala bevissystemets fjättrar fullkomligt frigjord

kår afgjorda frågan om den tilltalades skuld i vanliga fall måste,

där intet fel mot rättsreglerna begåtts, vara utan appell. Den fria bevispröfningens

grundsats hade af lagkommittén obetingadt upptagits. Kommittén

yttrar nämligen, »att intet visst bevismedel eller bestämdt mått af

bevis må betaga domaren friheten att med hänsyn till alla i målet förekomna

omständigheter pröfva, om bevisningen är fullt öfvertygande eller

icke». Detta var för öfver sjuttio år sedan, men ännu i denna dag är

den svenske domaren bunden af de bevisregler, som gifvas i 17 kapitlet

rättegångsbalken af 1734 års lag!!!

I lagberedningens år 1849 framlagda förslag till ny rättegångsbalk

framträder juryinstitutionen fullfjädrad, och beträffande rättsförhandlingens

muntlighet yttras, att »blott genom att med egna sinnen uppfatta hvad

under ransakningen förekommer, kan man intränga i bevisningens sanning

och rätta betydelse».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

3

Efter den tiden hafva emellertid andra vindar blåst, och de, som

sedan haft till uppgift att utarbeta förslag till vårt rättegångsväsendes

reformerande, hafva väl gjort vissa ansatser i syfte att bereda principerna

om muntlig rättsförhandling och fri bevispröfning ett partiellt inträde i

vår rätt, men ställt sig bestämdt afvisande mot införandet af jurydomstolar

såväl som mot allt utvidgande öfver hufvud taget af det folkvalda

domstolselementets befogenhet.

Eesultatet af det reformarbete på rättegångsväsendets område, som

alltsedan de första årtiondena af förra seklet bedrifvits i vårt land, är, att

vi i allt väsentligt stå, där vi stått, nästan ensamma i hela den civiliserade

världen, där numera, med endast ett par undantag, jurysystemet med

dess konsekvenser, den muntliga rättsförhandlingen och den fria bevispröfningen

med mera, införts i alla land. Särskildt f. d. broderlandet

Norges straffprocesslag af den 1 juli 1887, hvilken trädde i kraft den 1

januari 1890, erbjuder genom den konsekvens och fullständighet, hvarmed

den i hela den kriminella rättsskipningen och organisationen af domstols-,

åklagare- och sakförareväsendet tillämpat den moderna rättens grundsatser,

det bästa föredömet för oss.

Enligt denna lag afgöres i alla gröfre brottmål frågan om den anklagades

skuld af folkvalda jurymän, som, obundna af alla bevisteorier, äga

att döma »efter fri öfvertygelse på grund af en samvetsgrann pröfning af

det föreliggande bevismaterialet», under det att straff-frågans afgörande

tillhör de juridiskt bildade domarne; i mindre brottmål deltaga folkvalde

»meddomsmän» med individuell rösträtt jämte domaren i både skuld- och

straff-frågans afgörande. Lagerns genomförande och tillämpning har trots

den något ökade kostnaden för staten och de kraf den ställer på den enskilde

medborgarens medverkan vid rättsskipningen framkallat den största

tillfredsställelse till och med hos dem, som förut varit dess ifrigaste motståndare,

och alla de mot jury institutionen anförda invändningar hafva af

erfarenheten vederlagts. Särskildt erkännes detta vara fallet med den

bland juristerna och de konservativa förut yttrade misstron till de folkvalde

jurymännens kompetens att väl fylla sin uppgift; denna uppgift är

också, bland annat genom den rättsundervisning, som domaren har att i

hvarje fall gifva dem, icke svårare, än att enhvar med vanligt sundt förstånd

går i land därmed.

Den fria bevispröfningens fördelar torde icke behöfva påvisas, då de

väl äro i det närmaste oomtvistade, »Lekmannadomens» företräde framför

»juristdomen» beträffande en anklagads brottslighet är icke lika allmänt

erkändt. Härom yttrar emellertid en af våra anseddaste rättslärde och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

domare, justitierådet Afzelius, i Nordisk familjebok, att »densamma låter

det sunda oförvillade omdömet säga sitt ord med vid rättens skipande,

hvilket särskildt inom straffrätten är af vikt, då gränsen mellan det tilllåtna

och otillåtna ofta måste bestämmas med hänsyn till hvad lifvets

vanliga förhållanden fordra».

Att särskildt t. ex. nödvärns- och oaktsamhetsfall måste erhålla ett

fördomsfriare och rättvisare bedömande af lekmannen än af den af juridisk

formalism och hänsyn till en icke alltid lofvärd rättspraxis behärskade

juristen, har med rätta ofta påpekats.

Med afseende på den anklagades behandling och domarens uppfattning

af sin ställning till honom, skulle inrättandet af jurydomstolar medföra

en lycklig förändring, frånsedt hvad de med juryinstitutionen sammanhängande

förändringar i rättsväsendet i öfrigt måste föra med sig.

Då det ända till sista tiden sett ut, som om något hopp ej kunde

hysas om att snart få motse ett på regeringens initiativ tillkommet förslag

till reform af vårt rättegångsväsende i här antydd riktning, men en sådan

reform väl kan sägas utgöra ett af de viktigaste samhällsbehof, som för

närvarande vänta på att blifva tillgodosedda, har jag ansett, att Riksdagen

borde genom ett uttalande i saken söka förmå dem, det vederbör, att ägna

densamma nödig uppmärksamhet, så att ej nya sjuttifem år må hinna

förrinna, innan vi komma till den ståndpunkt i ifrågavarande afseende,

där nu nästan alla civiliserade nationer befinna sig.

Jag vågar därför hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t begära, att Kungl. Maj:t ville utan dröjsmål gå i författning om

utarbetande och framläggande för Riksdagen af ett förslag till straffprocesslag,

byggd! på jurysystemet och den fria bevispröfningens principer.»

Frågan om och i hvad mån lekmän böra deltaga i rättsskipningen,

är inom straffprocessen af synnerlig vikt, då ju rättsskipningen i brottmål

utan tvifvel kan gestalta sig annorlunda, allteftersom den är uppdragen åt

endast rättslärda domare eller jämväl lekmän utöfva inflytande därå. Det

senare kan emellertid äga rum på skilda sätt. Inom domstolar, som bestå af

lagfarne och icke lagfarne i förening, kunna såväl de lagfarne som de öfriga

äga samma behörighet att pröfva såväl skuld- som straffrågorna. Exempel

på en sådan anordning af ett lekmannaelement i domstolarna erbjuda våra

häradsrätter och de flesta rådstufvurätterna. Dessa former äro dock sins

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

emellan så till vida olika, att vid häradsrätterna de icke rättslära ledamöterna

hafva kollektiv rösträtt, så att de endast vid enhällighet kunna

bestämma domstolens beslut, under det att vid rådstufvurätterna alla ledamöterna

äga hvar sin individuella röst.

Det utmärkande för jurydomstolen — en annan form för samverkan mellan

lekmän och lagkunnige inom rättsskipningen i brottmål — är åter, att

de särskilda, så att säga, kollegier, hvaraf den består, hafva hvar sin fristående

hufvuduppgift. Det ena af dessa kollegier, lekmännen, har att pröfva

allenast frågan om den tilltalades skuld, under det att, åtminstone i allmänhet,

domstolens öfriga medlemmar, de lagfarne, hufvudsakligen hafva

att afgöra frågan om straffets bestämmande.

Härads- och rådstufvurätter, bestående af såväl lekmän som lagfarne,

hafva sedan långt tillbaka funnits i Sverige och torde hafva utvecklat

sig ur de rena folkdomstolarna, i kvilka domsrätten utöfvades af den

samlade menigheten själf eller ett utskott af densamma. Däremot har

jurydomstolen, om man undantager behandlingen af de så kallade tryckfrihetsmålen,

hittills icke i vårt land kommit till användning.

I förevarande motion, hvilken åsyftar åstadkommande af en straffprocessordning,

byggd på jurysystemets princip, anföres, hurusom förslag i

sådan riktning förut här varit å bane. Vid riksdagen gjordes senast år

1899 framställning i detta syfte af samme motionär, som framburit förevarande

förslag. Motionen afstyrktes emellertid af lagutskottet och föranledde

ingen Riksdagens åtgärd. Utskottet anförde då bland annat, att

utskottet visserligen icke underskattade betydelsen af lekmannaelementet i

domstolarna, men höll före, att detta element kunde, till större förmån för

rättsskipningen, tillgodogöras enligt vår nuvarande lags principer än genom

införande af den för den inhemska lagstiftningen förut i regel främmande

jury institutionen. Särskildt i häradsnämnderna vid underdomstolarna på

landet funne utskottet ett institut, hvilket, byggdt på nationell grund och

genom urgammal lag och sed införlifvadt med folkets uppfattning, vore

väl ägnadt att tillföra domstolen lekmännens praktiska insikt och af juridiska

hänsyn obundna syn på tingen. Därest det skulle anses behöfligt

och önskvärd! att tillägga lekmannaelementet i domstolarna ett ökadt inflytande

på rättsskipningen, föreställde sig utskottet därför, att sådant

kunde ske genom utveckling af nu angifna institut.

Hvad sålunda anförts af 1899 års lagutskott biträder det nuvarande

lagutskottet i hufvudsak. Utskottet vill särskildt ytterligare framhålla, att,

om än en utsträckt tillämpning af principen om samverkan mellan lekmansdomare

och ämbetsdomare kan anses önskvärd och lämplig, jurysysteUih.

till Likså. Prof. 1906. 7 Sami. 30 Stift. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

met likväl icke får antagas obestridligen vara den ändamålsenligaste formen

för en sådan samverkan.

Juryinrättningens införande eller bibehållande i andra länder sammanhänger

i allmänhet med särskilda historiska, politiska och sociala förhållanden.

Icke öfverallt, där jurysystemet kommit till användning, har det

verkat fullt tillfredsställande från processuell synpunkt, och för att undanröja

vissa därmed förbundna olägenheter har det befunnits nödvändigt att

införa vissa kontrollanordningar och inskränkningar i den princip, som

systemet innefattar.

En viktig omständighet att taga i betraktande vid bedömande af förevarande

fråga är för öfrigt jurysystemets oskiljaktiga sammanhang med

andra viktiga processuella spörsmål, såsom t. ex. frågorna om omedelbarhet

och muntlighet i rättegången. Häraf torde följa, att endast i sammanhang

med en genomgripande omarbetning af rättegångsordningen bör ifrågakomma

att i vårt land inrätta jurydomstolar för brottmål i allmänhet.

Otvifvelaktigt är emellertid, att, då en sådan omarbetning, som länge stått

på dagordningen, företages, nu förevarande fråga blifver föremål för förnyad

och omsorgsfull ompröfning.

Motionen innefattar äfven förslag om genomförande i vår straffprocesslagstiftning

af den fria bevispröfningens grundsats. Då emellertid detta

förslag synes vara att anse allenast såsom eu af motionären tänkt konsekvens

af jurysystemets införande, saknar utskottet anledning att upptaga

frågan härom till särskild! bedömande.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1906.

På lagutskottes vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.