Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 32

1906-03-10 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:32, Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:o 32.

Ank. till Eiksd. kansli den 26 mars 1906, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående rätt för landsting

att själft välja ordförande.

Till förberedande behandling af lagutskottet bär öfverlämnats en

inom Andra Kammaren af herrar C. G. Johansson i Aflösa och J. TF.

Bengtsson i Häradsköp väckt motion, n:o 79, i hvilken anföres följande:

»I kungl. förordningen om landsting § 25 är föreskrift, att Ivungl.

Maj:t för hvarje lagtima landsting bland tingets ordinarie ledamöter utser

en ordförande. Ett sådant stadgande anse vi numera vara obehöflig!,

enär man, enligt vårt förmenande, utan någon som helst risk kan öfverlämna

åt tingets medlemmar själfva att välja sin ordförande. Yi äro

nämligen fullt förvissade om, att man under dylika förhållanden skulle

ägna samma omsorg åt valet af ordförande, som man hittills gjort vid

valet af vice ordförande, hvilken landstingen städse haft rätt att åt sig utse.

Utan öfverdrift kan sägas, att svenska folket har mycken insikt i

utöfvandet af allmänna värf. Sedan uråldriga tider har det varit ett fritt

folk, som, med få undantag när, städse haft stor medbestämmanderätt

vid handhafvandet af statens angelägenheter. Att detta förhållande på

ett framgångsrikt sätt utöfvat inflytande på det samhälleliga uppfostringsarbetet,

ligger i öppen dag.

Bill. till Likså. Prot. 1906. 7 Sami. 31 Käft. (N:o 32).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Härförutom äger ju vårt land en folkundervisning, hvilken med sin

verksamhet under generationer i så hög grad spridt upplysning och kunskap

bland samhällets bredare lager, att på det området fullt kompetenta

domare, vid jämförelse med andra nationer, gifva svenska folket ett mycket

framstående rum. Och det torde blifva svårt att uppvisa fullt giltiga

skäl för en motsatt åsikt.

Såsom en naturlig följd af detta upplysningsarbete har man i

synnerhet under de senare årtiondena kunnat märka en alltjämt fortgående

samhällsutveckling i demokratisk riktning. Den folkliga själfstyrelsens

princip har vunnit allt fastare mark i det allmänna medvetandet,

Man vill vara sig själf nog, där det utan fara för statens väl

kan ske. Och att Ivungl. Maj:t skulle hafva någon verklig olägenhet af''

att en reform i den ofvan angifna riktningen genomfördes, tro vi lika

litet skulle blifva fallet som att Kungl. Maj:t har något men af att öfverståthållaren

ej längre fungerar såsom ordförande i Stockholms stadsfullmäktige

eller att hushållningssällskapen få välja sina egna ordförande.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställes vördsamt, att Riksdagen

ville besluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, ätt Kungl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om landsting, att landstinget-

själft får välja sig ordförande,»

Gällande förordning om landsting den 21 mars 1862 innehåller i

25 § 1 mom. följande stadgande:

»Kungl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland tingets ordinarie

ledamöter en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara intill nästa

lagtima sammankomst».

Denna lydelse, som föreslogs af flertalet i den kommitté^ hvilken

den 31 oktober 1859 afgaf förslag till förordning om landsting, har dock

lagrummet erhållit först genom förordningen den 9 augusti 1894. Före

tillkomsten af sistnämnda" författning ägde enligt landstingsförordningens

ursprungliga lydelse — i förevarande del affattad i öfverensstämmelse

med hvad en reservant i nämnda kommitté föreslog Kungl. Mai:t att

utse landstingsordförande inom eller utom tinget.

Omförmälta kommitté motiverade sitt förslag, att ordförande i landsting

skulle af Kungl. Maj:t förordnas inom tinget, hufvudsakligen från den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets . Utlåtande N:o 3%. 3

synpunkt, att det icke voro lämpligt, att landshöfdingen, som väl förmenades

i de flesta fall skola blifva utsedd till landstingets ordförande, om denne

finge förordnas utom tinget, innehade denna förtroendepost. Vid dessa

skäl behöfver utskottet icke nu uppehålla sig. Men kommittén upptog

till behandling i sammanhang härmed frågan om lämpligheten häraf, att

ordförande i landsting utsåges genom val af tinget. En sådan anordning

fann kommittén icke vara att förorda i anseende till den betydelse landstinget

genom arten och omfånget af sin verksamhet skulle inom administrationen

komma att erhålla samt i betraktande ytterligare af den nära

förbindelse, som emellan statsförvaltningen och tingets åtgärder och beslut

i följd af sakförhållandets natur ovillkorligen ägde rum. Härtill komme

den ansvarsfulla ställning en tingets ordförande redan därigenom intoge,

att det på hans upplysta och fasta pröfning i många fall måste ankomma

att afgöra, huruvida ett ärende kunde anses ligga inom tingets befogenhet

ur annan synpunkt än allena såsom föremål för petition. Slutligen vore

att taga i öfvervägande, att den tid af regelmässigt sex dagar, som för

landstingets sammanvaro blifvit föreslagen, icke borde på bekostnad af

den för de egentliga hufvudärendenas pröfning erforderliga tid kunna

afkortas genom möjliga meningsstrider om hvilken person till ordförande

borde utses, tvister, som genast vid tingets början kunde alstra splittring

till skada för hufvudfrågornas lugna behandling.

Frågan om upphäfvande af rätten för Kungi. Mäj:t att förordna ordförande

i landsting, i hvilket syfte förslag nu blifvit väckt, blef redan

tämligen snart efter landstingsförordningons tillkomst föremål för Riksdagens

pröfning, i det att framställning om sådan lagstiftningsåtgärd af enskild

motionär gjordes vid såväl 1869 som 1870 års riksdag — en framställning,

som dock icke ledde till någon åtgärd. Hvad man då ville opponera

mot var emellertid ej så mycket Kungl. Maj:ts utnämningsrätt i och för

sig som rätten att utse ordförande äfven utom landstinget. Lagutskottet

vid 1869 års riksdag, som i likhet med nästföljande års lagutskott afstyrkte

den i ämnet väckta motionen, anförde därvid bland annat, att

grunden för gällande stadgande i förevarande hänseende icke vore att

söka i något förment behof å regeringsmaktens sida att utöfva kontroll

å landstingets åtgärder och beslut. Och 1870 års lagutskott tilläde, att,

såvidt utskottet hade sig bekant, hvarken från allmänhetens eller landstingens

sida någon klagan försports i afseende å lämpligheten af de personer,

som dittills blifvit beklädda med ordförandeskap i landsting. Utskottet

kunde ej inse, på hvad sätt landstingens förmåga af fri verksamhet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N;o 32.

inom de i författningen utstakade gränser skulle kunna vara beroende af

den ifrågaställda förändringen.

De skäl, som sålunda blifvit anförda mot en lagstiftningsåtgärd af

förevarande innebörd, lära numera efter genomförandet af den förändring,

som på sätt ofvan anförts kom till stånd under år 1894, äga ännu större

giltighet. Från ett rent teoretiskt betraktelsesätt har framhållits, att bibehållande

af Kungl. Maj:ts utnämningsrätt i förevarande fall strider mot

själfstyrelsens princip. Men det är dock enligt utskottets mening härvid

att märka, att man icke i fråga om Kungl. Maj:ts befogenhet att utnämna

ordförande i landsting kan tala om tillämpning af någon själf skråf venhetsgrundsats.

Då motionärerna sålunda jämställt hvad nu uti förevarande

hänseende är gällande med det förhållande, som först helt nyligen blifvit

genom lagstiftning undanröjdt, att öfverståthållaren var själfskrifven ordförande

i Stockholms stadsfullmäktige, är denna jämförelse missvisande.

I senare fallet var det en viss ämbetsställning, som ovillkorligen medförde

uppdrag att fungera såsom ordförande, under det att Kungl. Maj:t är i sin

rätt att utnämna landstingets ordförande väsentligen bunden, då ordföranden

måste väljas bland tingets ledamöter. Ordförandeskapet i landstinget, som

i regel sammanträder endast en gång om året samt under en mycket begränsad

tid, lärer icke heller kunna jämföras med ordförandeskapet i sådana

kommunala församlingar, som regelbundet sammanträda på oftare återkommande

tider. Utskottet vill förvisso tillerkänna grundsatsen om den

kommunala själf styrelsen giltighet äfven på nu ifrågavarande område.

Men Kungl. Maj:ts af, enligt utskottets mening, hufvudsakligen praktiska

skäl betingade rätt att bland landstingets ledamöter utse dess ordförande

kan icke enligt utskottets uppfattning utgöra något som helst hinder för

landstingets själfstyrelse inom de för dess befogenhet utstakade gränser.

Denna Kungl. Ma jäs utnämningsrätt kan för öfrigt sägas äfven teoretiskt

äga ett visst berättigande i landstingets ofvan framhållna mellanställning

såsom på samma gång en kommunal institution och ett led i den allmänna,

från staten utgående förvaltningen.

För en lagändring bör gärna föreligga något praktiskt behof. Såvidt

utskottet funnit, har något sådant här icke påvisats. Däremot synes det

utskottet, som vissa praktiska olägenheter vore förbundna med den föreslagna

lagändringen.

Utskottet vill i detta hänseende framhålla, hurusom enligt 18 § i

landstingsförordningen landstings lagtima möte icke utom i särskilda undantagsfall

får fortfara längre än sex helgfria dagar. I själfva verket förekommer

det ofta, att landstings sammanträde icke varar mera än två, tre

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

eller fyra dagar. För att det skall vara möjligt att på så kort tid medhinna

den mängd af ärenden, som landstinget vanligen har att handlägga,

är det uppenbarligen af vikt, att de som hafva att leda arbetet, i främsta

rummet ordföranden, haft tillfälle att före sammanträdets början

taga kännedom om hvad därvid skall förekomma, såvidt sådant kan

låta sig göra. Kung! Maj:t plägar äfven med hänsyn härtill förordna

ordförande i landsting i god tid innan detsamma skall sammanträda.

I samma syfte stadgas äfven i landstingsförordningens 32 §, att

förslag, som hos landstinget väckes af Konungens befallningshafvande eller

enskild medlem af tinget, skall, skriftligen uppsatt, senast fjorton dagar

före landstingets början aflämnas till sekreteraren, hvilken det åligger att

inom åtta dagar därefter öfver de afgifna förslagen upprätta en lista och

den till ordföranden öfverlämna. Väl torde merendels de sålunda inkomna

förslagen befordras till trycket och af sekreteraren före tingets sammanträde

öfversändas till dess olika medlemmar, men den, som redan fått sig anförtrodt

att såsom ordförande leda landstingets förhandlingar, lärer hafva

anledning att med mera omsorg och äfven ur andra synpunkter än en

enskild ledamot på förhand ägna de förekommande förslagen den granskning,

som för ärendenas ordentliga och snabba behandling vid själfva landstinget

är erforderlig.

Landstingets ordförande, hvilkens befattning, såsom ofvan nämnts,

fortfar intill nästa lagtima sammankomst, har äfven åtskilliga åligganden

att ombesörja under denna mellantid. Enligt 54 § i landstingsförordningen

t. ex. har ordföranden att utfärda de invisningar, mot hvilka i landtränteriet för

landstingskassans räkning insatta medel af Konungens befallningshafvande utanordnas.

I de län, i hvilka ett särskilt af landstinget tillsatt förvaltningsutskott

finnes, fungerar landstingets ordförande såsom ordförande i nämnda utskott.

Därigenom att Kungl. Maj: t, då ordförande afgår mellan tingen, är i tillfälle

att, såsom äfven plägar ske, förordna annan ordförande, undvikas ej

blott de kostnader och det besvär, som ett urtima landstingssammanträde

allenast för väljande af ordförande skulle medföra, utan äfven onödigt afbrott

i den verksamhet, som ordföranden har att utöfva. Äfven om för

sådan händelse som den nu förutsatta den af landstinget i öfverensstämmelse

med 27 § i landstingsförordningen valde vice ordföranden kunde vid

förfall för ordföranden utöfva dennes åligganden, kunde det dock i öfrigt

inträffa, att vid sådan händelse icke heller vice ordföranden funnes att

tillgå.

Ur alla synpunkter är det utom allt tvifvel mera praktiskt, att ordföranden,

såsom nu, utses af Kungl. Maj:t,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:q 32.

På grand af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke niå till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservationer:

af herr Zeiterstrand, som begärt få autecknadt, att han uteslutande

på grund af de i utlåtandet angifna praktiska skäl biträdt utskottets

hemställan;

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Segerdald, Jansson, Nordm

och Neiglick instämt:

»De kommunallagar, som år 1862 antogos, äro som bekant byggda

på den kommunala själfstyrelsens princip. I denna princip ligger äfven

innesluten rätt för de församlingar, genom Indika självstyrelse direkt eller

indirekt utöfvas, att själfva välja sin ordförande. Emellertid gjordes vid

författningarnes tillkomst undantag därifrån, i det att dels ett själfskrifvet

ordförandeskap tillädes öfverståthållaren hos Stockholms stadsfullmäktige

och kyrkoherde i kyrkostämma samt i kyrkoråd och skolråd och dels Konungen

bemyndigades att för hvarje lagtima landsting utse en ordförande,

hvilken a befattning skulle fortfara intill nästa lagtima sammankomst.

Hvarje sådan afvikelse från en riktig princip, som ej är af nödtvång

eller större behof påkallad, kan dock ej i längden upprätthållas.

Alltifrån de ofvannämnda lagarnas tillkomst har därför bland annat

genom motioner i Andra Kammaren gjorts ständiga anlopp mot alla dessa

undantag, och nyligen har öfverståthållarens själfskrifvenhet slutligen fallit

för desamma.

Landstingets rätt att själ! välja sin ordförande påyrkades redan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

år 1869 af eu motionär i Andra Kammaren. Lagutskottet afstyrkte motionen,

dock med den erinran att, »sedan landstingsinstitutionen hunnit att

mera utvecklas och folket uppnått en större mognad för den själfstyrelse,

som med denna institution åsyftas, — då torde en ändring i den af motionären

föreslagna syftning finnas lämplig». Andra Kammaren biföll emellertid

motionen med 115 röster mot 26, hvaremot Första Kammaren biträdde

utskottets förslag. Vid 1870 års riksdag väcktes enahanda framställning,

och blef denna utan omröstning bifallen af Andra Kammaren,

men af slagen af den Första.

Då denna lilla sak sålunda ej syntes kunna genomföras på en

gång, sökte man slå in på de partiella reformernas väg. Sålunda föreslogs

år 1884, att ordföranden skulle af Kungl. Magt utses bland landstingsområdets

till landstingsman valbara personer, samt åren 1891, 1892,

1893 och 1894, att valet skulle ske bland landstingets ordinarie ledamöter.

Till stöd för det senare förslaget åberopades, utom annat, att

»då landstingens dåvarande sammansättning torde erbjuda full trygghet

för lämpligheten af ett val inom deras egen krets och förslaget därjämte till

eu viss grad innebure ett förverkligande af den princip af kommunal

själfstyrelse, hvarå jämväl landstingsförordningen hvilar», kunde tiden

anses vara inne för en förändring i angifna riktning. Förslagen understöddes

alla gångerna af Andra Kammaren. Men först vid 1894 års

riksdag lyckades den då väckta motionen vinna jämväl Första Kammarens

bifall, hvarefter författning i öfverensstämmelse därmed utfärdades.

Motionärerna i ämnet vid innevarande års riksdag anse nu tiden vara

inne att taga äfven det återstående steget. Och häri synes man kunna

gifva dem rätt. Har man väl inskränkt Kungl. Maj:ts befogenhet till att

välja ordförande åt landstingsmannen bland deras egna led, så är därmed

gärdet uppgifvet för den meningen, att detta lika väl kan anförtros åt dem

själf va. Den för en sådan befogenhet erforderliga mognaden, hvarom 1869

års lagutskott talade, bör nu verkligen kunna antagas vara uppnådd.

Lagutskottet anser emellertid tillämpningen af själfstyrelsens princip

i detta fall hvila endast på »ett rent teoretiskt betraktelsesätt» samt

finner den nuvarande ordningen »ur alla synpunkter utom allt tvifvel

mera praktisk».

Det torde häremot först böra erinras om, hvad utskottet år 1900

yttrade i fråga om det då väckta förslaget, att Stockholms stadsfullmäktige

skulle få själfva utse sin ordförande. Utskottet fann nämligen

detta Öfverensstämma med den våra kommunallagar eljest genomgående

själfstvrelseprincipen, samt yttrade vidare, att »då donna princip

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Vilåtande N:o 32.

ej är, såsom mången i förevarande fall vill göra gällande, ett blott teoretiskt

hugskott utan framgått ur historiens erfarenheter, så ligger i

principens rätta tillämpning äfven en förvissning om, att därigenom vinnas

betydelsefulla praktiska fördelar af såväl allmännare som mera enskild

natur.»

Det kan för öfrigt hvarken vara någon lätt eller angenäm uppgift

för Kung! Maj:t att söka leta ut, hvilken person, som för hvarje län kan

vara lämplig till ordförande, och hvars val på samma gång skall med någorlunda

tillfredsställelse upptagas af landstingets ledamöter. Förmodligen

är i de flesta fall landshöfdingens förslag afgörande; men då blir det

ju faktiskt denne, som utser ordföranden, hvilket väl är olämpligt, lika

väl som det förr allmänt ansågs olämpligt, att landshöfdingen själf erhöll

detta uppdrag. Icke heller är det tilltalande att gifva rum för bemödanden

att genom intriger och inställsamhet hos vederbörande söka

framhålla sig själf eller någon annan till erhållande af uppdraget, hvartill,

enligt hvad det försports, den nuvarande ordningen någon gång gifvit

anledning. I en tid, då man letar efter möjligheter att söka befria Kung].

Maj:t från den tilltagande mängden af administrativa småärenden, så

synes man böra vara glad öfver hvarje tillfälle därtill, som yppar sig.

Redan dessa exempel visa oriktigheten af utskottets förmenande,

att den nuvarande ordningen skulle »ur alla synpunkter» vara mest

praktisk. Utskottet har också själf ej kunnat anföra mera än två olägenheter,

som förmenats skola uppstå af dess upphäfvande. Ingendera af

dessa har dock åberopats af 1859 års kommitté eller utfunnits af de

lagutskott, som tillförne sökt skäl mot den ifrågasatta befogenheten för

landsting att själf välja sin ordförande.

Utskottets första skäl mot förändringen är, att ordföranden därigenom

ej skulle få tillfälle att, till påskyndande af ärendenas behandling under

tingets kortvariga sammanträde, före dettas början taga kännedom om hvad

därvid skall förekomma. Denna invändning jäfvas i viss mån redan af

författningens föreskrift, att tinget skall utse en vice ordförande, hvilket

förutsätter, att en sådan person skall, ehuru vald vid tinget, kunna på ett

tillfyllestgörande sätt leda förhandlingarna. Utskottet upplyser ju dessutom,

att handlingarna pläga före tingets sammanträden utdelas i tryck till ledamöterna.

Äfven den blifvande ordföranden blir sålunda i tillfälle att på

förhand taga del af dem, hvilket han i all synnerhet icke lärer underlåta,

då han, såsom med tiden i de flesta fall snart skulle inträffa, varit vald

till ordförande nästföregående ting och därför äfven har att med visshet

motse ett omval. Slutligen får man ju erinra sig, att själfva beredningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» Utlåtande N:o 32. <j

af frågorna plägar ske i utskott, samt att en vald ordförande torde få lika

god tid att bereda sig på den formella ledningen af ärendena i tinget som

utskottsledamöterna att fördjupa sig i själfva sakfrågorna.

Men — säger utskottet vidare — ordföranden, hvilkens befattning

fortfar intill nästa lagtima sammanträde, har äfven vissa af utskottet

angifna åligganden att ombesörja under denna mellantid, och ett förfall fölen

vald ordförande kunde föranleda nödvändighet att sammankalla urtima

landsting, i stället för att nu Kungl. Maj:t är i tillfälle att under mellantiden

förordna annan ordförande. Så opraktiskt har väl dock ingen tänkt,

att saken bör ställas. Anordningen kan ju blifva den, att tinget utser eu

ordförande och en vice ordförande, hvilkas befattningar skola båda fortfara

intill nästa lagtima sammankomst samt att, såsom landstingsförordningens

27 § äfven förutsätter, tingets ålderspresident för ordet, till dess

val af ordförande ägt rum. Och vill man ej äfventyra den antagligen

sällsynta undantagshändelse, att båda ordförandena få förfall under mellantiden

mellan två ting, kan det ju bestämmas, att i sådan händelse exempelvis

landstingets ålderspresident eller möjligen tjänstgörande landssekreteraren

skall inträda i utöfning af deras befattning. På detta sätt undviker man

både att behöfva sammankalla ett extra landsting och att nödgas såsom

nu besvära Kungl. Maj:t med en särskild utnämningsfråga.

Utskottet anmärker i förbigående till stöd för Konungens utnämningsrätt

äfven landstingets mellanställning såsom både en kommunal institution

och ett led i statsförvaltningen. Detta medgifver utskottet dock med fog

vara endast en teoretisk synpunkt. Det nära besläktade skäl, som alltid

anfördes för öfverståthållarens själfskrifvenhet såsom ordförande i Stockholms

stadsfullmäktige, nämligen nödvändigheten att upprätthålla sambandet

mellan kommunens olika förvaltningsgrenar och den högsta administrativa

myndigheten, måste dock till slut uppgifvas. Den enda uppgift,

som skulle kunna i detta afseende ifrågasättas för den kungavalde ordföranden

vore att representera de mindre fyrktalen, i den man desamma

kunna anses ej fått tillbörligt inflytande i landstingen. Men en sådan

uppgift kan och vill författningen icke tilldela honom, och 1869 års lagutskott

afvisade därför också en framkommen förmodan, att grunden för

ifrågavarande stadgande vore att söka i något förment »behof å regeringsmaktens

sida att utöfva kontroll å landstingets åtgärder och beslut.»

Med stöd af hvad sålunda anförts finna vi motionärens förslag, äfven

om det kanske ej innefattar någon stor fråga, dock vara väl grundadt; och

få vi därföre hemställa,

Bih. till. RiJcsd. Prof. 1906. 7 Sami. 31 Häft. (N:o 32).

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Herr

utskottet i

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring i förordningen om landsting,

att landstinget får själft välja sin ordförande.»

Odqvist har begärt få antecknadt, att lian icke deltagit inom

behandlingen af detta ärende.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & CO, 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.