Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående internering af alkoholister. Lagutskottet har till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, C. Wallis och E. Beckman väckt motion, n:o 93, så lydande: »I en vid 1903 års riksdag väckt motion

1906-03-30 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:34, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående internering af alkoholister. Lagutskottet har till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, C. Wallis och E. Beckman väckt motion, n:o 93, så lydande: »I en vid 1903 års riksdag väckt motion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

1

X:o 34.

Ank. till Kiksd. kansli den 30 mars 1906, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående internering af alkoholister.

Lagutskottet har till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren

af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, C. Wallis och E. Beckman

väckt motion, n:o 93, så lydande:

»I en vid 1903 års riksdag väckt motion (n:o 83) föreslogo undertecknade

— med instämmande af 31 ledamöter af Andra Kammaren —

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter

verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till lag i syfte att,

under iakttagande af erforderliga försiktighetsmått mot missbruk, möjliggöra

internering af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda

kuranstalter.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades, fann dess

syfte behjärtansvärdt och erkände frågans stora vikt; men med hänsyn till

de många olikartade omständigheter, som beträffande densamma vore att

taga under öfvervägande, förklarade utskottet sig ej kunna gå längre än

till att förorda en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån föreskrifter

måtte kunna meddelas i fråga om internering af alkholister äfven mot

deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill

gåfve anledning, framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Bill. till Likså. Prot. 1906. 7 Samt. 33 Käft. (N:o 34). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Lagutskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren utan votering,

men afslogs af Första Kammaren med 64 röster mot 19, hvarigenom frågan

således för den riksdagen förfallit.

Yid 1905 års lagtima riksdag väckte vi ånyo motion i ämnet, i

hvilken vi hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i

hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering af

alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt,

ifall utredningen därtill gåfve anledning, för Riksdagen framlägga förslag

i ämnet. Till stöd för sistnämnda motion — i hvilken 37 af Andra

Kammarens ledamöter instämde — anförde vi bland annat följande:

''Det har sagts, att begreppet alkoholist skulle vara sväfvande och

att vi i vår motion vid 1903 års riksdag underlåtit att gifva en definition

af samma begrepp. Härtill svaras, att af vår berörda motion torde framgå,

att vi med alkoholist förstå en sådan person, hos hvilken begäret efter

starka drycker antagit eu sjuklig karaktär samt gått så långt, att vederbörande

till följd af sin dryckenskap ej längre kan sörja för sig själf eller

är en fara för sin omgifning. På samma gång äro vi dock skyldiga att

medgifva, att bland specialisterna på detta område olika meningar så till

vida äro rådande, att en del af dem fatta begreppet alkoholist vidare än

vi gjort. Berörda omständighet torde dock fullständigt sakna betydelse

vid det förhållande, att alla sakkunniga äro ense därom att de, som i den

mening vi angifva kunna betraktas som alkoholister, äro oundgängligen i

behof af anstaltsvård.''

Vidare har såsom skäl för afslag åberopats, att förevarande sak ej

föregåtts af erforderlig utredning, och särskildt har man invändt, att det

icke skulle vara utredt, att den vård, som i vår motion föreslagits, ''den

tvungna vården’, är den lämpliga eller den lämpligaste. I anledning häraf

erinras, att alla äro ense därom att den frivilliga anstaltsbehandlingen är

att föredraga framför den tvungna. Men då det, såsom vi påvisat, ofta

inträffar, att personer, angripna af ifrågavarande sjukdom, ej själf va inse

sin olycka och af sådan orsak vägra att underkasta sig någon som helst

behandling därför, börjar man också alltmer bli ense därom, att samhället

i sitt eget intresse bör för sådant fall tillgripa tvångsinternering, dock

under iakttagande af erforderliga försiktighetsmått för undvikande af misstag.

Mot talet om att frågan ej ännu skulle ha kommit i det skick, att

Riksdagen däri kan fatta ett beslut, tillåta vi oss för öfrigt åberopa hvad

en ledamot af Första Kammaren yttrade under år 1903 års debatt i ämnet:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

3

»Saken är icke mogen, heter det, saken är icke mogen ännu. Ja,

fråga dem, som stå närmast drinkarne, fråga deras hustrur och deras

familjer, om de icke ännu anse den vara mogen.»

Dock äro vi gärna villiga att medgifva, att frågan endast kan vinna

på att den erhåller ytterligare utredning utöfver den, som vi i vår föregående

motion lämnat, och därför hafva vi intet emot att Riksdagens framställning

i ämnet erhåller den försiktiga formulering, som lagutskottet

föreslog i sitt utlåtande vid 1903 års riksdag och som då antogs af Andra

Kammaren.

Mot förslaget har äfven åberopats, att en dylik lagstiftning skulle

leda till betänkliga konsekvenser i ekonomiskt afseende, i det att för lagstiftningens

effektivitet skulle erfordras upprättandet af ett stort antal

alkoholistanstalter. Detta torde så till vida vara riktigt, att en lagstiftning

i antydd riktning med nödvändighet förutsätter, att för ändamålet finnas

lämpliga anstalter till erforderligt antal, upprättade antingen af staten eller

af kommuner och enskilda, i senare fallet eventuellt tillgodosedda med

statsbidrag. Men en sådan utredning, som nu ifrågasättes, skulle naturligtvis

bringa full klarhet äfven öfver denna sida af frågan; däraf skulle

framgå, huruvida »de ekonomiska konsekvenserna» af en alkoholistlagstiftning

verkligen kunde anses så allvarsamma, att man därigenom bör låta

afskräcka sig från en eljest önskvärd lagstiftning i ämnet. Skulle så blifva

fallet, står det ju Riksdagen fritt att efter utredningens erhållande låta

frågan falla.

I alla händelser kan en begäran om utredning, »huruvida och i hvad

mån» föreskrifter om tvångsinternering af alkoholister må kunna meddelas,

ej innefatta en förbindelse att gå i författning om upprättande af

anstalter.

Slutligen har man såsom hufvudskäl mot förslaget framhållit tvångsinterneringens

vådliga följder för den personliga friheten. Häremot torde

vara tillräckligt att erinra därom, att staten har en allmänt erkänd

rätt att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom att straffa

brottslingar och internera dårar.

De grunder, på hvilka denna statens rätt hvilar, utgöra enligt välmening

äfven ett fullt tillräckligt stöd för statens befogenhet att internera

alkoholister, hvilka numera betraktas såsom i visst afseende sinnessjuka.

Då för öfrigt folk, så ytterst ömtåliga om den personliga friheten

som nordamerikaner och engelsmän, icke dragit i betänkande att stifta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

långt gående interneringslagar, torde häri ligga ett bevis för att sådana

lagar icke sätta den verkliga fribeten i fara.

Lagutskottet hemställde om bifall till motionen, och denna hemställan

bifölls utan votering af Andra Kammaren. I Första Kammaren gaf frågan

anledning till en intressant debatt. Afslag å utskottets hemställan yrkades

af eu talare med den motiveringen, att förslaget åsyftade ett alltför betänkligt

ingrepp i den enskildes frihet samt skulle genom sina konsekvenser

medföra allt för betungande kostnader. Häremot invände en talare, att,

då nu millioner nedläggas på vårt försvar mot fienden i en, såsom han

hoppades långt aflägsen framtid, vi borde kunna använda någon jämförelsevis

ringa summa på försök att bekämpa en fiende, som redan funnes i landet

och tyvärr anställde stor förödelse. Talaren hade nämligen under mångårigt

sysslande med fattigvårdsärenden iakttagit, att i 90 fall af 100

orsaken till familjens fattigdom och elände berodde på husfaderns omåttliga

spritbegär.

En annan talare gendref bägge de skäl, som åberopats för afslagsyrkandet.

Han erinrade sålunda — gentemot talet om förslagets vådor

för den enskildes personliga frihet — att detta tal ej förtjänade afseende,

då man såsom i detta fall hade att göra med allvarligt sjuka personer,

hvilka icke genom egen kraft kunde räddas, då de icke själfva ville söka

bot. Och hvad kostnaderna för de erforderliga anstalterna beträffade,

framhöll talaren, att, när staten hade så ofantligt stora inkomster genom

försäljning af brännvin och alkoholhaltiga drycker, det vore helt naturligt,

att samhället äfven gjorde något för de olyckliga, som hemfallit under

fyllerilasten och alkohol^ ukdomarne.

En tredje talare slutligen gaf på grund af sin rika erfarenhet som

chef för fångvårdsstyrelsen ett tungt vägande förord åt motionärernas framställning.

Han framhöll bland annat följande: Årligen dömas i vårt land omkring

40,000 personer för fylleri. I våra större städer förekomme, att samma

person under samma år dömdes för fylleri ända till 3 0 gånger. Dessa fylleristraff

bestode merendels däri, att de, som skulle straffas, tillbragte några dagar i

fängelset, där de på statens bekostnad finge äta, dricka och rekreera sig.

Omkring 90 procent af de personer, som under en eller annan månad på

statens bekostnad underhållas i våra tvångsarbetsanstalter, komme dit på

grund af fylleri. Om man beräknade statens nuvarande kostnader för

drinkares underhåll i fängelser och tvångsarbetsanstalter, komme man till

en ansenlig summa. Och denna vore antagligen bättre använd, om den

nedlades på sådan asylbehandling, som i motionen föreslagits. Därjämte

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

5

åberopade talaren såsom sin egen den åsikt, som uttalades af de svenska

läkarnes nykterhetsförening, att, dä alkoholister ofta åro farliga för sig

själfva och sin omgifning i sådan grad, att de måste anses icke fullt tillräkneliga,

samhället måste äga rätt att internera dem likaväl som vissa

sinnessjuka.

Oaktadt det kraftiga och väl motiverade försvar, som motionen sålunda

erhöll inom Första Kammaren, afslog kammaren densamma med

65 röster mot 83, hvarigenom frågan äfven för denna riksdag förfallit.

Då vi emellertid hysa den meningen, att denna fråga är af så stor

vikt för vårt folk, att den ej får längre undanskjutsas och då intresset

för densamma synes oss vara stadt i stigande, tillåta vi oss härigenom

förnya den framställning i ämnet, som vi afgåfvo vid fjolårets riksdag.

Yi hemställa alltså, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i

hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering af alkoholister

äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall

utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning i ämnet.»

I motionen hafva femtiotvå ledamöter af Andra Kammaren instämt.

Utskottet tillåter sig att till motionen foga den af motionärerna vid

1903 års riksdag lämnade redogörelse för utländsk lagstiftning i ämnet:

De yttrade:

»Lagar af nu antydt innehåll hafva redan antagits i ett flertal civiliserade

stater, och i andra står frågan om dylik lagstiftning på dagordningen.

Sålunda finnas i ett flertal af Nordamerikas Förenta stater lagar,

som medgifva internering i kuranstalter af drinkare på begäran af vederbörande

anhöriga, i vissa stater dock först efter särskild myndighets utslag.

Tiden för interneringen får i regel icke öfverstiga ett år. I Connecticut

kan drinkaren insättas i en asyl på egen eller sina släktingars begäran

utan några rättsliga formaliteter. I Georgia kan den, som af domstol

förklarats vara »vane-drinkare», på begäran af sina närmaste anhöriga

interneras i asyl. I staten New-York kunna vane-drinkare, som enligt

skriftligt intyg af två läkare och två andra trovärdiga personer förlorat

herraväldet öfver sig själfva och äro farliga, om de lämnas i frihet, af

vederbörande förvaltande myndighet interneras i en drinkareasyl för viss

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

tid, högst ett år. Andra af den nordamerikanska unionens stater tillämpa

de beträffande sinnessjuka gällande lagbestämmelser på drinkare, endast

med iakttagande af en något vaksammare kontroll från myndigheternas sida.

I Kanada kan en vane-drinkare efter rannsakning inför domstol genom

administrativ myndighets beslut interneras i ett alkoholisthem för en tid

af högst ett år. Denna åtgärd kan vidtagas på begäran af en släkting

eller en vän till drinkaren; och den, mot hvilken åtgärden ifrågasattes, är

berättigad att, om han så önskar, få vittnen hörda för att styrka obehöfligheten

af den påyrkade interneringen.

I de australiska staterna South Australia, New-Brtmswick Victoria,

New-Zeeland och New-Soutli Wales kunna drinkare på begäran af eu släkting

eller en vän och efter två läkares hörande af vederbörande administrativa

myndighet interneras för viss tid af högst ett år.

I den schweiziska kantonen S:t Galleri kunna drinkare efter legitimerad

läkares intyg genom beslut af vederbörande kommunalmyndighet

insättas i asyl, där vistelsen i regel varar 9—18 månader, men vid återfall

ännu längre. Kostnaden för asylvården bestrides, om den sjuke saknar

tillgångar, af vederbörande kommun.

Äfven i andra schweiziska kantoner hafva under de senaste åren framlagts

förslag till lagar i samma riktning som nämnda lag i S:t Gallen. Ett

af en särskild lagkommission utarbetadt förslag till strafflag för hela Schweiz

innehåller följande bestämmelser:

»Om en vane-drinkare dömes till fängelse för en tid af högst ett år,

kan domstolen efter läkares hörande låta intaga honom i en kuranstalt

för drinkare, sedan han aftjänat straffet. Domstolen bestämmer tillika, att

han skall lösgifvas ur anstalten, så snart han blifvit botad; efter två års

vistelse å anstalten skall han i alla händelser lösgifvas. Likaså kan en

vane-drinkare, som på grund af otillräkneligket blifvit frikänd af domstolen,

interneras i en drinkareanstalt.»

I England kunde enligt äldre lagstiftning drinkare endast på egen

begäran insättas på kuranstalt, och den, som anmält sig till inträde å en

sådan, ägde själf bestämma, huru länge hans vistelse där skulle räcka.

Men om han en gång förbundit sig att stanna en viss tid och sedan ville

afbryta kuren före samma tids förlopp, kunde han, om så erfordrades,

med tvång kvarhållas. Då emellertid dessa lagbestämmelser visade sig

föga ägnade att befordra en rationell alkoholist vård, blefvo de för ett par

år sedan kompletterade med en ny lag, som medgaf vederbörande administrativa

myndigheter att i asyl internera sådana drinkare, som under loppet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 1

af tolf månader blifvit minst fyra gånger straffade för fylleri och förargelseväckande

beteende.

I Tyskland gäller sedan den 1 januari 1900 en lag. som stadgar, att

den, som till följd af dryckenskap icke förmår sköta sina angelägenheter

eller utsätter sig eller sin familj för faran af nöd eller är farlig för andras

säkerhet, kan förklaras omyndig. Då enligt ett annat lagrum de för förmynderskap

öfver minderåriga gällande föreskrifter, äfven beträffande förmyndarens

rätt och plikt att sörja för myndlingens person, skola tilllämpas

i fråga om förmynderskap för personer, som blifvit förklarade

omyndiga, anses i praxis förmyndare för en omyndig förklarad alkoholist

berättigad att äfven mot dennes vilja insätta honom på en vårdanstalt.

Verkan af denna bestämmelse försvagas emellertid i viss män af ett annat

stadgande af innehåll, att, om ansökning ingifvits om en persons omyndigketsförklarande

på grund af dryckenskap, domstolen kan låta anstå

med omyndighetsförklaringen, om det finnes utsikt, att drinkaren skall

bättra sig.

Kraftiga stämmor hafva på senaste tiden i Tyskland höjts för införandet

af en lag, som möjliggör internering af alkoholister äfven utan föregående

omyndighetsförklaring. Ej blott läkare, utan äfven jurister, bland hvilka

märkes den framstående kriminalisten von Liszt, hafva förklarat en dylik

lag nödvändig.

I Österrike, där man liksom i Nordamerikas Förenta stater helt och

hållet på statens bekostnad upprättat en större kuranstalt för alkoholister,

har af regeringen ett lagförslag framlagts, enligt hvithet drinkare skulle

kunna äfven mot sin vilja genom vederbörande administrativa myndighets

beslut interneras i statsanstalten för en tid af högst två år.

Äfven i Frankrike, där man likaledes börjat uppföra statsasyler för

alkoholister, har frågan om lagstiftning i syfte att reglera villkoren för

inträdet i asylen och utträdet därur blifvit brännande; och från läkarehåll

har med kraft betonats önskvärdheten att kunna internera alkoholister

äfven mot deras vilja.

I Belgien har samma fråga framförts från intresserade läkarekretsar,

men hittills mött ett segt motstånd från de lagstiftande myndigheternas

sida.

I Norge har år 1900 antagits en lag mot lösdrifveri, tiggeri och

dryckenskap, som bland annat stadgar, att den, som bringar sig själf

i ett tillstånd af uppenbar berusning och sålunda anträffas å allmän plats,

straffas med böter från och med 1 till och med 800 kronor samt, i händelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

lian tidigare under loppet af ett år varit sålunda straffad eller om han

stör allmän fred och ordning, med böter eller fängelse. Är han därjämte

hemfallen åt dryckenskap, kan allmänna åklagaren bemyndigas att inspärra

honom i en tvångsarbetsinrättning eller i godkänd kuranstalt, dock icke

utöfver 18 månader, såvida han ej förut varit inspärrad, i hvilket fall han

kan kvarhållas ända till 3 år. Den, som till följd af dryckenskap uppehåller

sig genom tiggeri eller faller fattigvården till last eller försummar

sin försörjningsskyldighet, så att hans familj kommer i nöd, eller underlåter

att erlägga ådömdt bidrag till familjs eller oäkta barns underhåll,

straffas med fängelse, samt dömes, om han är hemfallen åt dryckenskap,

till intagning i arbetshus eller kur anstalt.-»

I anslutning till denna redogörelse vill utskottet återgifva och åberopa

hvad 1905 års lagutskott anfört om de medel, gällande lagstiftning i vårt

land ställer till förfogande för att reagera mot alkoholister, samt om dessa

medels effektivitet. Utskottet yttrade:

»Väl kan stadgandet i 19 kap. 4 § ärfdabalken öppna möjlighet att

få en notorisk alkoholist omyndig förklarad, men huruvida för hans lämpliga

vård förmyndaren kan äga att tvångsvis låta intaga honom å eu vårdanstalt,

därom torde meningarna vara delade. Stadgandena i fattigvårdsförordningen

kunna föranleda därtill, att den, som tredskas att underhålla sin familj, så

att denna kommer fattigvården till last, kan å tvångsarbetsanstalt intagas,

och slutligen utsättas ju fyllerister för statens straff. Samtliga dessa medel

äro dock otillräckliga eller ändamålslösa i här förevarande fall. Mot

omyndighetsförklaring såsom medel kan invändas, att den ofta kommer

för sent, och att, äfven om förmyndaren ansåges berättigad att mot hans

vilja insätta den omyndig förklarade alkoholisten å en vårdanstalt, han

dock sannolikt skulle tveka länge, innan han vidtoge en så genomgripande

åtgärd. Otillräckligheten af denna utväg har ock allmänt i Tyskland

erkänts. Tvångsarbete är enligt vunnen erfarenhet icke möjligt att använda

å alkoholisten, om man önskar att få honom botad, och statens straffande

verksamhet mot honom torde svårligen af någon kunna förordas. Straffet

förfelar här sitt ändamål och är mera äguadt att försämra än förbättra,

då hvarje fylleriförseelse af alkoholisten blott är ett uttryck för det sjukliga

och psykiskt ofria tillstånd, hvari han befinner sig.»

De upplysningar, motionen innehåller om förevarande frågas behandling

vid 1903 och 1905 års riksdagar, torde utmärka, att denna fråga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

9

är föremål för stort intresse inom Riksdagen. Den hänför sig ju ock till

ett ämne af stor vikt. Frågan om bekämpande af alkoholmissbruket och

upphäfvande, såvidt ske kan, af dess verkningar har fått en alltmer

framskjuten plats, dels på grund däraf att förhållanden inträdt, äfven i

vårt land, hvilka visat sig egnade att stegra alkoholkonsumtionen, och

dels emedan man med läkarevetenskapens framsteg fått en allt skarpare

och klarare blick för de vådliga följderna af omåttlighet i berörda afseende

och allt strängare uppfattning af hvad som bör bedömas såsom omåttlighet.

Med ofvanberörda förhållanden afser utskottet särskild! dem, som stå i

samband med storindustriens utveckling. Erfarenheten från alla industriländer

gifver nämligen vid handen, att med industriens utvidgning följt

ökad alkoholförbrukning, beroende på eu mångfald omständigheter, hvilkas

menliga inflytande kan motverkas endast genom ett vidtomfattande socialt

arbete, afseende att skapa bättre bostadsförhållanden, bättre betingelser för

yrkesutöfningen, särskild! i sanitärt hänseende, högre upplysning och i

allmänhet mer gynnsamma lefnadsvillkor, äfvensom att befordra nykterhetsrörelsen

samt ordna försäljningen af alkoholhaltiga drycker på ett sätt,

som är ägnadt att minska förbrukningen eller åtminstone förekomma

stegrad förbrukning m. m.

Huru kraftigt detta sociala arbete än må bedrifvas, torde man likväl

allt framgent eller åtminstone för en ännu ej öfverskådlig tid hafva att

räkna med fall, i hvilka omåttlig alkoholkonsumtion bragt konsumenten

till ett sådant tillstånd, att han kan kallas alkoholist i den mening, motionärerna

inlägga i detta ord, i fråga hvarom utskottet tillåter sig hänvisa

till motionen. I vårt land torde antalet alkoholister vara högst betydligt.

Att söka återföra dylika sjuklingar till hälsa är tydligen ur både humanitär

och nationalekonomisk synpunkt en uppgift af utomordentlig betydelse.

Man återbördar, om den löses, till samhället individer, hvilka eljest skulle i

både andligt och lekamligt afseende hjälplöst förfallit. Till arbete oförmögne

blifva åter arbetsföra. Hem, som nedbrutits, återupprättas. Eljest erforderliga

fattigvårdskostnader undvikas, och utgifterna för hospital och fångvårdsanstalter,

till hvilka inrättningar nu så många alkoholister komma,

torde kunna nedbringas. Då man bedömer betydelsen af här ifrågavarande

kurativa verksamhet, har man att ihågkomma, att den sjuklighet, som

frambringas genom missbruk af alkohol, kan vara ärftlig, och att på

grund häraf de skadliga verkningar, som kunna inträda af en enda persons

alkoholism, knappast låta sig öfverblicka.

'' Bih. till liiksd. Prof. 1906. 7 Sami 33 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Det verksammaste medel för botande af alkoholism, som läkarevetenskapen

känner, är systematisk vård å för ändamålet särskildt inrättade

anstalter. Å dessa äro patienterna afstängda från all tillgång till alkohol.

De anstalter, vid hvilka man vunnit de bästa resultaten (t. ex. Ellicon i

Schweiz) äro icke ordnade såsom vanliga sjukhem, utan såsom anstalter,

där patienterna såvidt möjligt sysselsättas med kroppsarbete i det fria,

en sorts isolerade arbetarekolonier. Eu vanlig arbetsinrättning, som erbjuder

sådant arbete, gör emellertid icke till fyllest, bland annat emedan en efter

läkares anvisning fullt individualiserad behandling i fråga om arbete, diet

med mera där icke kan genomföras. Yården å dylika kuranstalter har

enligt sakkunnig uppgift visat förvånande goda verkningar. Enligt statistik

från de länder, där man har den största erfarenheten i ämnet, lära af de

å anstalten intagna ungefär en tredjedel blifva botade och en tredjedel

förbättrade. Återstoden består af sådana, hvilka icke förbättrats eller om

hvilka upplysning i detta hänseende icke vunnits. Å anstalter, där man

företrädesvis intagit personer i sjukdomens tidigaste stadium, i lxvilket den

är lättast botad, hafva vunnits än gynnsammare resultat.

Erfarenheten har emellertid gifvit vid handen, att, hur verksamt

medlet i fråga än visat sig, alkoholister endast undantagsvis besluta sig för

att anlita detsamma och än mera sällan äro ståndaktiga nog att tillräckligt

länge begagna det. Häremot gifves ej annat korrektiv än tvångs internering.

Angående frågan, huruvida tvångsinternering öfver hufvud låter

principiellt försvara sig, vill utskottet senare i framställningen yttra sig.

Det torde emellertid vara uppenbart, att den icke utan äfventyrande af

allmän rättssäkerhet i fråga om den personliga friheten kan tillämpas i alla

de fall, då intagning å anstalt visat sina bästa verkningar, nämligen å

sådana till dryckenskap förfallna personer, som ännu måste anses psykiskt

fria och således ej göra skäl för benämningen alkoholister enligt motionärernas

bestämning af begreppet. Det är vidare, såsom motionärerna

äfven synas vidgå, både möjligt och sannolikt, att eu påtvungen kur,

om omständigheterna i öfrigt äro lika, icke har fullt så goda verkningar

som en frivilligt undergången. Men då man bedömer betydelsen af en

lagstiftning, som gör tvångsinternering under vissa förutsättningar möjlig

och lämplig, har man att taga hänsyn därtill, att tillvaron af en dylik

lagstiftning måste förmå många att frivilligt underkasta sig anstaltsvård

af fruktan för en möjligen väntande tvångsinternering. Tydligen förstärkas

lagens verkningar i detta afseende, om — hvartill ej saknas anledning

den tvungna kuren utsträckes längre tid än den frivilliga. Ej heller får

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

11

man förbise, att äfven i de fall, då tvångsinternering icke leder till patientens

förbättrande, den i annat afseende kan hafva en synnerligen stor

betydelse. Därigenom att en alkoholists familj för en tid, låt vara öfvergående,

befrias från all beröring med denne, kan mycket vinnas. Förhållandena

i hemmet kunna under tiden ordnas, med eller utan fattigvårdsmyndighetens

hjälp, och när alkoholisten en gång återvänder från anstalten,

har hemmet större motståndskraft mot hans inflytelser. I hvarje större

stadssamhälle förekommer ett antal individer, som på grund af alkoholism

äro oförmögna till arbete, men med frånseende häraf uppfylla förutsättningarne

för tillämpning å dem af påföljd för lösdrifveri. Gentemot dessa

stå myndigheterna hos oss nu alldeles maktlösa. De anhållas den ena

gången efter den andra vanligen i följd af fylleri eller bettleri, men kunna

icke dömas till tvångsarbete eller kvarhållas å försörjningsinrättning. De

fortsätta därför ett lif, som, om de vore arbetsföra, skulle ådraga dem

tvångsarbete. Funnes tillfälle att för alkoholism internera dylika individer,

hvilket ju borde ske i särskilda för dem afsedda alkoholistanstalter, kunde

möjligen en del af dem förbättras, och samhället vore i hvarje fall fölen

tid befriadt från de faror, besvär och obehag, som de förorsaka, då de

äro lämnade i frihet.

Enligt utskottets mening finnes alltså all anledning att vidtaga åtgärder

för internering af alkoholister. Från principiell synpunkt har emellertid

framhållits, att tvångsinternering icke skulle stå väl till sammans med det

mått af personlig frihet, som rättsmedvetandet krafvel- för individen. Motionärerna

hafva häremot erinrat, hurusom staten hade en allmänt erkänd rätt

att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom att straffa

brottslingar och internera dårar, samt såsom sin åsikt anfört, att de grunder,

på hvilka denna statens rätt hvilade, äfven vore ett fullt tillräckligt stöd

för statens befogenhet att internera alkoholister. Då sådana personer, som

af motionärerna benämnas alkoholister, äro psykiskt ofria, i visst afseende

sinnessjuke, delar utskottet den af motionärerna anförda åsikt. Lagstiftningens

genomförande förutsätter emellertid stor varsamhet, och att förfarandet

vid besluts meddelande om internering kan ordnas så, att personer,

som förfallit till missbruk af alkohol, men ännu ej förlorat sin viljefrihet

i berörda afseende, icke utsättas för faran att förväxlas med sådana sjuklingar,

hvarom här är fråga, och det därmed förenade äfventyret af tvångsinternering.

Det synes emellertid utskottet kunna antagas, att en i berörda

afseende tillfredsställande ordning låter sig genomföra utan äfventyrare

af lagstiftningens effektivitet. Frågans lösning är emellertid förenad

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

med icke ringa svårighet, och först en fullständigare utredning än den,

som inom utskottet kunnat komma detta spörsmål till del, torde kunna

leda till klarhet om hvilka former förfarandet bör iklädas.

En lagstiftning om internering torde komma att företrädesvis beröra

den fattigare befolkningen. Obenägenheten att söka inträde å anstalt eller,

om man lyckats öfvertala patienten härtill, böjelsen att i förtid afbryta

kuren torde hafva visat sig svårare att öfvervinna hos alkoholister af

denna klass. Olägenheten för en familj att inom sig hysa en alkoholist

är ock gifvetvis större i ett fattigt hem än i ett burget. I det förra kan

han mer än i det senare inverka störande på hemmets hushållning, och

det trängre utrymmet utsätter de öfriga familjemedlemmarne för faror och

o trefnad, som de i en rymligare bostad i viss mån kunnat undvika. Sammanställas

dessa omständigheter med det förut påpekade förhållandet, att

en viktig del af den fattigare befolkningen, nämligen industriarbetarne,

visat sig vara utsatt för en särskildt stor fara för alkoholism, framstår

stiftandet af en lag om internering af alkoholister såsom ett led i sträfvandena

för förbättring af den fattigare befolkningens villkor.

Till sist uppställer sig frågan om konsekvenserna i ekonomiskt afseende

af den ifrågasatta lagstiftningen, som ju betingar inrättandet af anstalter

för alkoholister. Enligt utskottets mening behöfver lagstiftning i ämnet

ej omedelbart föranleda till upprättandet genom statens eller obligatoriskt

genom kommuns försorg af erforderligt antal dylika anstalter. Fastmer

synes inrättandet af anstalter böra öfverlämnas åt det enskilda initiativet,

hvilket vi ju hafva att tacka för våra redan befintliga alkoholisthem:

Sans Souci vid Uppsala, Stockholms alkoholisthem Eolshäll, Furunäs i

Småland och ett par andra. I länder, där i en eller annan form tillfälle

är beredt till tvångsinternering af alkoholister, har det enskilda initiativet

på detta område visat sig synnerligen fruktsamt. Man torde, särskildt om

statsunderstöd ställes i utsikt, kunna antaga, att landsting och stadsfullmäktige

i städer, som ej i landsting deltaga, af enskildt initiativ, såsom skett

bland annat i fråga om anstalter för sinnesslöa, efter hand frivilligt anordna

anstalter för ändamålet. Alkoholisthemmens betydelse från allmän synpunkt

är så stor, att de synas böra få påräkna statsunderstöd. För ändamålet

erforderliga medel torde erbjuda sig därigenom att, enligt förordningen

angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905, ett belopp,

motsvarande Yioo af samtliga afgifter och vinstmedel för riket, skola afsättas

för att användas till främjande af nykterheten och motarbetande af

dryckenskapens följder. I fråga om formen för understödet synes böra

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

13

tagas i öfvervägande, huruvida ej detsamma bör utgå med visst belopp för

hvarje patient, såsom sker beträffande anstalter för sinnesslöa och döfstumma.

I fråga om de ekonomiska synpunkterna vill utskottet vidare anföra,

att erfarenhet från utlandet visar, att kostnaderna för anstalternas inrättande

och underhåll kunna stanna vid oväntadt små belopp, om blott

tillbörlig enkelhet iakttages och patienternas arbetskraft på förståndigt

sätt utnyttjas. Såsom bidrag till underhållet skulle naturligen afgifter

upptagas af patienterna eller af vederbörande fattigvårdssamhällen, och

kunde möjligen därvid afgifterna för de mera burgna patienterna bestämmas

till belopp, som ej blott betäckte kostnaderna för dessa patienters

vård, utan lämnade något öfverskott till betryggande af anstaltens ekonomi.

Yid bedömande af kostnadsfrågan bör man ock hålla i minnet vissa

omständigheter, som förut i annat sammanhang framhållits. Ivommunerna

torde hafva anledning till offervillighet för främjande af alkoholisters

botande på grund af den utsikt, som härigenom öppnas att minska den

framtida fattig vårdstungan. Statens utgifter för ändamålet torde åtminstone

till en del komma att uppvägas, därigenom att statens kostnader för fångvård

och hospitalsväsen uppenbart reduceras genom ett framgångsrikt arbete

i bär förevarande hänseende.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till motionen, måtte i

skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t

ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad

mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering

af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem

afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill

gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 30 mars 1906,

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herrar Lindman och Lindhagen hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet, och herr

Andersson, att han ej deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

Bih. till Likså. Prof. 1906. 7 Samt. 33 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.