Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af bortkomna handlingar. Lagutskottet bär till förberedande behandling fått mottaga en inom Första Kammaren af herr P. R. Rabe väckt motion, n:o 7, däri anföres: »I de flesta främmande länders lagar återfinnas mer eller mindre fullständiga bestämmelser om dödande

1906-04-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:43, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af bortkomna handlingar. Lagutskottet bär till förberedande behandling fått mottaga en inom Första Kammaren af herr P. R. Rabe väckt motion, n:o 7, däri anföres: »I de flesta främmande länders lagar återfinnas mer eller mindre fullständiga bestämmelser om dödande

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 43,

N:o 43.

Ank. till Eiksd. kansli den 20 april 1906, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse

till Konungen med begäran om framläggande af förslag

till lag om dödande af bortkomna handlingar.

Lagutskottet bär till förberedande behandling fått mottaga en inom

Första Kammaren af herr P. R. Rabe väckt motion, n:o 7, däri anföres:

»I de flesta främmande länders lagar återfinnas mer eller mindre

fullständiga bestämmelser om dödande (Mortifikation, Amortisation, Kraftloserklärung)

af bortkomna handlingar, och under de senare årtiondena har

detta ämne flerstädes utgjort föremål för lagstiftarens särskilda uppmärksamhet.

Så äfven i våra grannländer. I Danmark och Norge uppstod

redan på 1700-talet ett mortifikationsförfarande. Den praxis, som därvid

småningom utvecklade sig, kodifierades under 1800-talet, i Danmark genom

lagar den 7 februari 1828 och den 27 februari 1866 och i Norge

genom lag den 6 mars 1869. För Finland har den 14 augusti 1901 utfärdats

eu lag om dödande af urkunder. Den svenska lagstiftningen känner

däremot ännu icke dödande af bortkomna handlingar såsom ett själfständigt

rättsinstitut.

Till det dödande, som härmed afses, hör icke dödande af inteckning

i fast egendom eller i järnväg eller af förlagsinteckning enligt de därom

gällande lagar. Vid det oftast förekommande slaget af dödande af nu

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

nämnda inteckningar måste nämligen inteckningshandlingen föreligga i hufvudskrift,

för att dödandet skall kunna äga rum. Om dödningsåtgärden

kan verkställas, utan att handlingen företes, såsom fallet är enligt 23, 24

och 45 §§ i lagen angående inteckning i fast egendom och i 14 § af förordningen

angående lagfart, inteckning in. in. af järnväg, har den rättighet,

om hvilken urkunden handlar, enligt lag upphört att finnas till, och när

detta faktum blifvit till fyllest ådagalagdt, är det naturligen med afseende

å dödningsåtgärden likgiltigt, om handlingen kan framläggas eller icke.

Gemensamt för alla dessa fall af dödanden är för öfrigt, att åtgärden

vidtages i den förpliktades intresse.

Annorlunda förhåller det sig med dödande af bortkomna handlingar.

Vid detta slags dödande sker åtgärden i främsta rummet icke till förmån

för den förpliktade, utan för den berättigades skull, i ändamål att åt denne

bevara en existerande rättighet, som han eljest genom förlusten af den däröfver

upprättade handlingen kan blifva urståndsatt att göra gällande.

Har en rättighet blifvit bunden vid en viss handling, eller är en handling

af sådan beskaffenhet, att den däri utfästade förpliktelsen kan giltigen

fullgöras till handlingens innehafvare, synes den förpliktade vara i sin goda

rätt, om lian vägrar att uppfylla sin förpliktelse, därest icke handlingen

företes. I annat fall måste nämligen för den förpliktade alltid framstå

möjligheten däraf, att tredje man kan hafva kommit i besittning af handlingen

och därigenom gentemot honom trädt i den ursprungligen berättigades

ställe eller, om innehafvande! af handlingen icke ensamt för sig medför

en dylik verkan, åtminstone förskaffat sig en sådan legitimation, att den

förpliktade icke utan vidare torde kunna vägra att fullgöra handlingens

innehåll. Visserligen kan det tänkas, att den, som förlorat handlingen,

skulle ställa säkerhet för den förlust, som kunde drabba den förpliktade

genom handlingens infriande. Men å ena sidan torde fall kunna inträffa,

då det för den förstnämnde skulle möta svårighet att anskaffa nöjaktig

säkerhet, och å andra sidan torde en dylik anordning alltid kunna innebära

någon risk för den förpliktade och i hvarje fall obehag. Dessa olägenheter

undanröjas, om tillfälle gifves att i lagstadgade former döda den bortkomna

handlingen.

Att lagstiftningen verkligen har en uppgift att skydda den berättigade

för den förlust, som kan drabba honom genom förlorandet af den handling,

hvarå han stödjer sin rätt, eller att upphäfva de svårigheter, som därigenom

kunna vållas såväl borgenären som gäldenären, torde ligga i öppen

dag och behöfver så mycket mindre särskild! ledas i bevis, som den svenska

rätten redan erkändt grundsatsens riktighet i vissa fall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.3.

Enligt 73 § växellagen kan växel, som förkommit, dödas på sätt

därom särskildt stadgas, h vilket stadgande införts i 3 § af promulgationsförordningen

till växellagen. Detsamma gäller äfven om check, som enligt

13 § checklagen kan dödas på sätt om dödande af förkommen växel finnes

stadgadt. Slutligen äger enligt 167 § sjölagen den, som förlorat konnossement,

rätt att söka dödande af konnossementet.

Obestridligt torde emellertid vara, att hvarken från principiell eller

praktisk synpunkt kan andragas något skäl, hvarför ett dödningsförfarande

skall medgifvas endast beträffande dessa handlingar. Det måste väl tvärtom

erkännas, att samma orsaker, som föranledt lagstiftaren att tillåta dödande

af växel, check och konnossement, i lika hög grad göra sig gällande i fråga

om en mångfald andra handlingar, Indika innefatta bevis om privaträttigheter.

Erfarenheten visar också, att enskild praxis sökt fylla den lucka,

som i detta hänseende förefinnes i svensk lag. Så återfinnas i de flesta

aktiebolagsordningar föreskrifter om åtgärder, hvilka aktieägare, som förlorat

aktiebref, har att vidtaga för att af bolaget erhålla nytt sådant bref, och i

de af bankerna för deras sparkasseräkningar uppställda bestämmelser pläga

intagas motsvarande föreskrifter med afseende å förkomna sparkasseböcker.

Till förfarandet hör alltid kungörelse med efterlysande i tidningarna af den

bortkomna handlingen. Sista spalten å fjärde sidan af Post- och Inrikes

Tidningar bringar för öfrigt nästan dagliga vittnesbörd om behofvet af ett

»dödande» äfven af andra handlingar. Där förekomma oupphörligen, oaktadt

deras bristande rättsliga verkan, tillkännagifvanden, att förkomna depositionsbevis,

försäkringsbref m. m. efterlysas och dödas. I postsparbanksförordningen

och i sparbankslagen har till och med ett sådant efterlysningsförfarande

vunnit stadfästelse från statens sida.

Om hvad sålunda blifvit anfördt angående dödande af bortkomna

handlingar hänför sig till den berättigades intresse, gifves det likväl ett

fall, då dödande af en handling är af högsta vikt för den förpliktade. Detta

fall inträffar, om den i lag föreskrifna skyldigheten att förnya inteckning

för fordran skulle komma att upphöra. Ur fasdghetskreditens synpunkt

har ofta och länge såsom ett önskemål framhållits, att omförmälda skyldighet

måtte borttagas. Men en åtgärd i sådan riktning kan näppeligen ifrågakomma

från lagstiftarens sida, om icke dessförinnan inteckningsföremålets

ägare beredts tillfälle att under vissa omständigheter utverka dödande af

intecknade skuldsedlar, som förkommit. Genom den nu hvart tionde år

återkommande skyldigheten att förnya inteckning för fordran, vid äfventyr

att inteckningen eljest är förfallen, kan inteckningsföremålets ägare få sin

egendom befriad från fordringsinteckning, som rätteligen ej längre bör häfta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

vid densamma, emedan fordringen blifvit af ägaren godtgjord, ehuru handlingen

sedermera förkommit för honom. Borttages förnyelseplikten, och är

icke i lag medgifven rätt att kunna erhålla dödande af inlöst, men förlorad

intecknad skuldsedel, kommer inteckningen att allt framgent stå upptagen

såsom hyllande å egendomen, till kännbar olägenhet icke blott för dennas

ägare, utan, eventuellt, äfven för hans borgenärer.

Behofvet af en utsträckning i svensk lag af rätten att få bortkomna

handlingar dödade lärer med det nu sagda vara tillräckligt ådagalagdt. Den

fråga, som härefter närmast framställer sig, är den, hvilka handlingar böra

kunna blifva föremål för dödande.

I detta afseende må till en början erinras, att det ur den berättigades

synpunkt ej torde vara lika viktigt, att icke löpande handlingar kunna

dödas som löpande. De rättigheter, förstnämnda handlingar afse, äro nämligen

ej så strängt bundna vid själfva papperet som de, hvilka omförmälas

i löpande handlingar. Enligt svensk rätt är det för utöfvandet af rättigheter,

som blifvit upplåtna i icke löpande handlingar, särskild! fordringsbevis,

i allmänhet ej nödvändigt, att handlingen företes. Har gäldenären

icke kännedom därom, att rättigheten öfverlåtits till annan än den i handlingen

omnämnde fordringsägaren, kan gäldenären uppfylla förbindelsen till

denne, äfven om han ej innehar fordringsbeviset. Men då, i synnerhet i

de fall, där gäldenären förbehållit sig, att handlingen skall förses med anteckning

om prestationens fullgörande eller återställas, svårigheter onekligen

kunna uppstå, därest handlingen förkommit, torde tillfälle att döda äfven

icke löpande handlingar böra medgifvas.

Hvad åter de löpande handlingarna angår, är det klart, att, då dessa

gälla i eu godtroende innehafvares hand, så att han kan göra handlingen

gällande enligt dess ordalydelse, det för den, som förlorat en dylik handling,

måste framstå såsom i högsta måtto angeläget, att han kan få handlingen

dödad. Löpande handlingar gifvas dock, hvilka icke böra få bli

föremål för dödande. Hit höra ovillkorligen banksedlar. Den finska lagen

har dit hänfört äfven »annan vid uppvisandet betalbar, räntelös skuldförbindelse

till innehafvare!!», och den öfverensstämmer härutinnan med den

tyska civillagen. Enligt både finsk och tysk lag äro vidare rånte- och

dividendkuponger uteslutna från dödningsförfarandet. Det synes emellertid

kunna ifrågasättas, huruvida undantaget under alla omständigheter är billigt

emot den berättigade. Har t. ex. en obligation efter utlottning eller uppsägning

förfallit till betalning, skall den enligt vanlig ordalydelse vid inlösningstillfatlet

åtföljas af alla icke förfallna kuponger; i motsatt fall afdrages

å kapitalet ett mot de felande kupongerna svarande belopp. Nu

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutsliottets inlåtande N:o 43.

händer det ej sällan, att ett kupongark kan innehålla kuponger, livilkas

sammanlagda summa uppgår till eller rent af öfverstiger kapitalbeloppet.

En obligationsinnehafvare, som förlorat ett sådant kupongark, kan då blifva

ställd inför utsikten att icke erhålla någonting för sin obligation. Men

om han kunnat få kupongarket dödadt, därest äfven kuponger finge göras

till föremål för dödande, måste det af honom kännas såsom eu onödig

stränghet hos lagen, att han skall vara utesluten från möjligheten att rädda

sin rätt. Denna stränghet framträder ännu bjärtare, där, såsom i Finland,

det är uttryckligen tillåtet att döda talong, som ju egentligen icke är annat

än ett representativ för ett nytt kupongark. Dansk och norsk lag veta ej

af detta undantag, ej heller fransk rätt.

Att, såsom i några utländska lagstiftningar äger rum, ytterligare

utsträcka undantagen äfven till vissa andra slag af innehafvarepapper,

synes ej lämpligt eller behöfligt, om nämligen dödningsförfarandet anordnas

på ett, särskildt med hänsyn till tredje mans möjliga rätt, betryggande

sätt.

Härmed står man inför den måhända viktigaste frågan vid institutets

legislativa behandling. Det gäller att inrätta själfva dödningsförfarandet

så, att största tänkbara trygghet vinnes därför, att tredje mans

rätt icke äfventyra^ Detta måste vara den ledande principen för hela

dödningsinstitutet, men den gör sig naturligen med särskild styrka gällande

vid reglerandet af proceduren. Att denna kan ordnas på ett tillfredsställande

sätt lärer väl få anses vara satt utom allt tvifvel redan

därigenom, att institutet blifvit infördt i de flesta länder.

Det skulle blifva alltför vidlyftigt, liksom det i det hela torde vara

obehöflig^ att här redogöra för alla enskildheterna i förfarandet. Endast

hufvudfrågorna må beröras för att i någon mån åskådliggöra dess förlopp.

Den finska lagen har beträffande den, hvem det tillkommer att

göra ansökning om inledande af dödningsåtgärder, det stadgande, att

»dödande af urkund må äskas af senaste innehafvare!! eller annan, som

äger rätt till densamma». Denna regel torde vara allmänt vedertagen.

Enligt dansk och norsk rätt skall ansökningen ingifvas till och

behandlas af administrativ myndighet. För öppnande af ett mortifikationsförfarande

erfordras i Danmark i allmänhet tillstånd af justitieministeriet,

i Norge af Konungen. I Finland — och i Sverige i de fall, där

dödande kan äga rum — ingifves ansökningen till domstol, som följaktligen

handlägger ärendet från början, en anordning, hvilken det ej torde

finnas skäl att frångå.

I 3 § af promulgationsförordningen till växellagen ålägges det den,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

som söker dödande af förkommen växel, att inlämna en afskrift däraf

»eller sådan uppgift om dess innehåll, som rätten pröfvar nödig för

växelns säkra igenkännande». Enahanda stadgande återfinnes i 167 §

sjölagen beträffande dödande af konnossement. Föreskriften, som är upptagen

äfven i den finska lagen, afser att individualisera handlingen och

torde vara oeftergiflig. Härförutom åligger det enligt finsk lag sökanden

att förete sannolika skäl för sin behörighet att utverka urkundens dödande

samt att den gått förlorad. Nyss angifna ställen i svensk lag

innehålla liknande stadgan den. Med afseende å innehaf vaxpapper går

den norska lagen ännu längre. Däri fordras nämligen, att sökanden skall

ådagalägga eller bringa till öfvervägande grad af sannolikhet, att handlingen

förlorats under sådana omständigheter, att den måste anses tillintetgjord,

t. ex. genom skeppsbrott eller eldsolycka, I Danmark lärer

praxis i detta stycke öfverensstämma med norsk rätt, men den finska

lagen uppställer ej denna fordran. Ett dylikt villkor synes också kunna

leda till onödig obillighet emot den berättigade.

Den utredning, sökanden sålunda förebringar, bör domstolen äga

rätt att söka komplettera i de hänseenden, den anser erforderligt. Den

finska lagen stadgar härom, att rätten äger förelägga sökanden att till

hörande inkalla den förpliktade eller annan person, hvars rätt är af

saken beroende, eller ock att förete utredning om viss omständighet,

som pröfvas vara af vikt för sakens bedömande. Har domstolen funnit

hinder för det äskade dödningsförfarandet ej föreligga, utfärdas offentlig

stämning med kallelse till den, som innehar handlingen, att inom viss

tid uppvisa densamma. Skulle i anledning häraf en person anmäla sig

med den förlorade handlingen, torde det inledda förfarandet böra afbrytas.

Om handlingen äga parterna därefter att tvista i vanlig ordning. Hörsammas

åter stämningen ej af någon, bör förfarandet fortgå och, där

domstolen finner saken vederbörligen utredd, leda till utslag, hvarigenom

den förlorade handlingen dödas.

Vinner detta utslag laga kraft, är handlingen sedermera kraftlös,

i hvilkens hand den än må befinna sig. Detta är dock endast utslagets

negativa verkan. Den positiva uttryekes i den finska lagens 16 § på

följande sätt: »Har någon utverkat dödande af urkund, vare behörig att

med lika giltighet, som om han vore innehafvare af densamma, göra

gällande den rätt, hvaröfver urkunden utgifvits; äge ock makt, där han

kostnaden förskjuter, att äska utfärdande af ny urkund i den dödades

ställe med påteckning om Utbytet. Är intecknad skuldsedel dödad, varde

Bih. till Likså. Prot. 1906. 7 Sami. 37 ffäft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

på begäran bevis om meddelad och senast förnyad inteckning af rätten

tecknadt å den nya urkunden, så oek att den såsom hufvudskrift gäller.»

Dessa äro de allmänna dragen af förfarandets gång. Vid anordningen

däraf skall uppenbarligen tagas den största hänsyn till tredje

mans möjliga anspråk. De särskilda bestämmelser, som äro erforderliga

för att reglera förfarandet i alla dess enskildheter, måste likaledes gå

ut på att skydda hans rätt. Fall kunna emellertid tänkas, då ett dödningsutslag

kommer att strida mot en tredjes rätt. Blotta möjligheten

af en så olycklig tillfällighet bör dock lika litet hos oss som i utlandet

få utgöra hinder för institutets införande. I hvarje händelse har naturligen

tredje man, som förlorat den rättighet den dödade handlingen gaf,

ett personligt ersättningsanspråk mot den, som på hans bekostnad vunnit

handlingens dödande och därmed den honom i själfva verket tillkommande

rättigheten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla, det Kungl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om

dödande af bortkomna handlingar».

Såsom af motionärens framställning synes, har dödande af bortkomna

handlingar — i olika omfattning och under olika former — blifvit

föremål för åtskilliga främmande länders lagstiftning; och jämväl hos oss

har i några få fall sådant förfarande blifvit genom lag ordnadt. Behofvet

att kunna i vidsträcktare mån tillämpa detta förfarande synes emellertid

vara i motionen ådagalagdt och lärer icke gärna kunna bestridas. Hvad

motionären anfört i afseende å sättet för den väckta frågans lösning,

anser utskottet vara väl förtjänt af uppmärksamhet. I saknad af nödig

utredning vågar utskottet likväl icke nu göra något uttalande rörande

den omfattning, i hvilken bortkomna handlingar af olika slag kunna eller

böra blifva föremål för mortifikation. Icke heller anser utskottet lämpligt

att nu söka angifva de former, under hvilka mortifikationsförfarandet

bör anordnas, eller att närmare antyda de fordringar i bevisningsafseende,

hvilka böra uppfyllas för vinnande af bifall till ansökan om

mortifikationsförf arande.

Frågan synes dock böra blifva föremål för allsidig utredning, som

endast kan af Kungl. Maj t åstadkommas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 11

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utreda, i hvilken omfattning och

under Indika förutsättningar bortkomna handlingar må

kunna dödas, samt för Riksdagen framlägga det förslag

till lag, hvartill denna utredning kan gifva anledning.

Stockholm den 20 april 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:97 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af bortkomna s. 7 i texten