Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

1906-04-20 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:44, Lagutskottets Utlåtande N:o 44

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

1

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1906 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändringar i sjölagen

i fråga om upptagande af sjöförklaring m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom

Andra Kammaren af herrar B. Broström och E. B. W. Martin väckt

motion, n:o 25, af följande lydelse:

»Ehuruväl vår nu gällande sjölag ej är af äldre datum än den 12

juni 1891 ha likväl under de senaste åren allt flera röster höjts för att

genom hel eller delvis omarbetning få den lämpad efter de nya kraf och

ansvarsförpliktelser, som rättsmedvetandet numera ställer på sjöfartens

kikare och utöfvare.

Lyckligast torde måhända varit, om den unifikation af nordisk sjölagstiftning,

af hvilken vår nu gällande sjölag är ett uttryck, hade kunnat

genom samverkan mellan de tre nordiska länderna vid en eventuell revision

af sjölagen få ånyo vinna tillämpning. Då emellertid en motion

vid sistlidne lagtima riksdag om tillsättande af en gemensam nordisk sjölagskommitté

ej vann Riksdagens bifall, torde de sedan dess förändrade

politiska förhållandena knappast ge anledning antaga, att ett likartadt förslag

nu skulle vinna tillslutning från Riksdagens sida.

Bill. till Riksd, Prot. 1906. 7 Samt. 38 Raft. (N:o 44.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Eu fullständig omarbetning af vår sjölag är därjämte ett arbete af

betydande omfång. Oafsedt de ansenliga kostnader den skulle föranleda,

komme med all sannolikhet flera år att åtgå, innan den nya lagen blefve

utarbetad och finge gällande kraft. Det erinras härvid, att den kommitté,

som af Kung!. Maj:t fick i uppdrag att afgifva förslag till vår nuvarande

sjölag, utnämndes den 8 september 1882 samt att lagen utfärdades den

12 juni 1891 eller nära nio år därefter.

Ifrågasättas kan likväl, om svårigheterna att åstadkomma eu fullständig

revision af sjölagen få stå hindrande i vägen för lagens omarbetning

i den eller de delar, uti hvilka allt för uppenbara brister visa sig. Emot

partiella ändringar uti sjölagen skulle kunna anmärkas, att de kunde

verka förryckande på det organiska sammanhanget emellan sjölagens bestämmelser

i dess nuvarande form. Man skulle därjämte kunna anmärka,

att ett påbörjande af förändringar uti viktigare delar af sjölagen skulle

föranleda, att dylika förändringar ofta, allt för ofta, kunde återkomma.

Därigenom uppstode ett osäkerketstillstånd om lagens innebörd, som komme

att verka irriterande ej allenast på sjöfartsidkarne, som ha att efterlefva

lagen, utan äfven på domarne, som ha att tillämpa den.

Vår nu gällande sjölag är till sin allmänna byggnad uppdelad uti

tretton kapitel, där uti hvarje kapitel sammanförts bestämmelser berörande

likartade förhållanden. Visserligen kunna bestämmelserna uti ett kapitel

hänvisa till en paragraf uti ett annat, men detta bör icke nödvändigtvis

föranleda, att vid eu eventuell ändring uti lagen man ej skall kunna

upprätthålla det nödiga sammanhanget genom lämplig modifikation af de

bestämmelser, som stå i intimare samband med den till ändring föreslagna

paragrafen.

Hvad nu ett allt för ofta återkommande ändringsarbete med sjölagens

bestämmelser beträffar, så har ju Riksdagen makt att pröfva, om

förändringen verkligen är af behofvet påkallad eller ej. Men är den

nödvändig och rättvis, då få ej bekvämlighetsskäl eller liknande anledningar

stå hindrande i vägen för reformens genomförande.

En af de mest framträdande svagheterna uti vår nuvarande sjölagstiftning

är bristen på effektiva stadganden i afsikt att erhålla en fullständig

och sakkunnig utredning öfver inträffad sjöolycka, af den art

som § 317 sjölagen omförmäler.

Redan uti de första paragraferna uti vår sjölag möta oss bestämmelser

om redarens ansvarighet. Uti det andra kapitlet äro angifna bestäm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

3

melser om befälets ansvarighet. Och längre fram möta oss bestämmelser

om besättningens förpliktelser.

Uti sjölagens tolfte kapitel äro närmare angifna straffpåföljderna för

begångna förseelser.

Hvad är då anledningen till att, ehuruväl sjölagen äger ingående

stadganden såväl rörande straffet och ersättningsskyldigheten för begångna

fel och försummelser, rättsmedvetandet är allt annat än tillfredsställ dt

med den utredning och behandling, som ägnas inträffad sjöolycka vid dess

första handläggning inför rådstufvurätten?

Yår nuvarande sjölag skiljer sig i så måtto från den af 1864, att,

i afsikt att skaffa rådstufvurätten sakkunnigt biträde vid sjöförklaringars

upptagande, uti § 314 mom. 1 införts bestämmelsen om, att två i sjöväsendet

erfarna och kunniga män skulle därvid vara tillstädes för att

gå rätten tillhanda.

Afsikten därmed var uppenbarligen, att de sjökunniga genom sina

insikter uti rent maritima detaljer skulle bidraga till att förhöret blefve

icke allenast fullt sakkunnigt utan äfven fullt uttömmande rörande den

inträffade händelsen.

Man torde efter 14 års erfarenhet af denna institution knappast

kunna påstå, att den fyllt sin uppgift.

Anledningen därtill torde vara, dels att vid många rådstufvurätter

ordföranden anser, att de sakkunniga ej få ingripa i förhöret oftare än

då de af ordföranden tillspörjas, dels emedan de sakkunniga ej äro edsvurna

och därför af eget initiativ ej kunnat ingripa uti förhandlingarna.

Det är tydligt, att känslan af bristande inflytande äfven måste verka förslappande

på deras ansvarskänsla.

Ehuruväl befälet å vår handelsflotta rättvisligen bör tillerkännas att

äga stor duglighet och ådagalägga stor vaksamhet vid fartygens navigering

och ehuruväl sträfvan hos vår redarekår är att skaffa allt bättre

och solidare fartyg, kan det, som naturligt är genom sjöfartens egen natur,

ej undvikas att hvarje år inträffa sjöolyckor, som i större eller mindre

grad är beroende på fel eller försummelse från dennes eller andres sida.

Nu är äfven förhållandet, särskild! genom i utlandet afkunnade

domar, att ersättningsskyldigheten för den skada, som uppstått genom inträffad

sjöolycka, på senaste åren betydligt utsträckts såväl beträffande

egendom som lif. Hvad som förstås med ett fartygs sjövärdighet har

blifvit ett mycket vidsträckt begrepp. Ett fartyg är ej att anses som

icke sjövärdigt enbart på grund af uppenbara brister uti dess maskineri

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

eller skrof. Ett ringa fel uti exempelvis dess ljussignaler, ja, t. o. m.

det förhållandet att fartygets navigation skötes efter ett sjökort, som ej

äger alla rättelser uti den farled, fartyget gått fram, kan döma fartyget

som icke sj ovärdigt och göra redare och befälhafvare ansvariga för den

skada, som vållats människor och egendom.

Yid kollisionsfall blifva dessa förhållanden ännu mera invecklade,

enär stridande uppgifter om förloppet af den inträffade händelsen alltid

förekomma från de olika parterna.

Ehuruväl sjöolyckor äfven af svårare natur allt oftare förekomma

inom vår handelsflotta och på grund af den starka tillväxten af ångfartyg

ej kunna väntas nedgå utan snarare komma att växa i antal, är det emellertid

till ytterlighet sällan, som redare eller befälhafvare dömas till ansvar.

Ett värdefullt fartyg går förloradt genom sammanstötning eller grundstötning,

befälhafvaren aflägger sin sjöförklaring, och därmed är i regel

allt väl beställdt. Men samme befälhafvare bär knappt återkommit till

sin hemort, förr än redaren, som kanske haft fartyget fördelaktigt försäkradt

och därför genom dess bortgång gjort en fördelaktig affär, insätter

samme befälhafvare att föra befäl å ett annat måhända bättre och större

fartyg, utan att det blifvit i ringaste grad utredt, om mannen i fråga

haft skuld uti den skedda förlusten eller ej. Liknande händelser ha förekommit

så många gånger, och befälskåren har naturligen sett, huru det

fått passera, att fartyg efter fartyg gått förloradt eller det ena stora hafveriet

inträffat efter det andra, utan att något uttalande gjorts; om skadan vållats

genom fel och försummelse från befälets sida, har ännu mindre någon

straffpåföljd varit ifrågasatt.

Endast uti några få fall, då till ytterlighet graverande omständigheter

förelegat, har vederbörande genom allmänne åklagaren åtalats inför

domstol och blifvit bestraffad.

Äfven har inträffat att försäkringsgifvaren, som nödgats utgifva ersättning

till redaren, stämt befälhafvaren i afsikt att af honom återfå

hvad som sålunda utbetalts och genom dylik rättstvist påvisat, att befälhafvaren

haft skuld uti den skedda händelsen.

Ännu värre är, att fartygs försäkringsgifvare i flera kända fall, då

sjöolycka inträffat, som enligt deras uppfattning berott på försummelse

från någon af befälets sida, utöfvat en privat domsrätt och nekat att under

viss tid till försäkring antaga fartyg, hvarpå personen i fråga kunde

anställas. Genom solidaritetskänslan hos våra försäkringsbolag, enär så

godt som alla i utrikes fart gående fartyg äro försäkrade, har denna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 5

åtgärd vant liktydig med att beröfva mannen rätt att föra befäl för viss

tid. Äfven om man får antaga, att vederbörande försäkringsgifvare

utdelar dylika disciplinärstraff först efter grundlig och opartisk pröfning,

måste ju detta förfarande likväl betraktas såsom godtyckligt, och det är

icke uteslutet, att ett orättvist straff kan utdelas.

Den sålunda bestraffade står ofta rättslös, ty omsorgen om sin existens

afkåller honom från att vid domstol söka erhålla upprättelse, enär

han ej vill komma i konflikt med vare sig försäkringsgifvare eller redare.

Märkligt är, att ehuru vår sjölag innehåller likartade bestämmelser

med den danska och norska lagen till förekommande och inskränkande

af olyckor till sjöss äfvensom rörande ansvarigheten för fartygs sjöduglighet,

skiljer den sig likväl i fråga om sättet för upptagande af sjöförklaringar.

Uti Norge och Danmark äro för detta ändamål inrättade särskilda

sjörätter, bestående af en jurist som ordförande och två sakkunniga

bisittare. Den svenska kommittén hade föreslagit upprättande af s. k.

»sjönämnder» med likartad sammansättning. På grund af anmärkning

nti högsta domstolen vann kommitténs förslag ej Kungl. Maj:ts bifall,

utan infördes uti kungl. propositionen eu bestämmelse om tillkallande

af tvenne sakkunniga vid sjöförklaringars upptagande, eller hvad nu

är stadgadt uti redan åberopade § 314 mom. 1.

Ivändt är, huru såväl i Tyskland som England genom rättsförkandling

vid »Seeamt» och »Board of Trade» hvarje inträffad sjöolycka

underkastas den mest detaljerade och noggranna undersökning samt att

dessa domstolar efter en ingående motivering göra ett uttalande om

orsakerna till den skedda olyckan, hvilka ofta utmynna uti straffpåföljd

för den eller dem, som kunna ha befunnits vållande till den uppkomna

skadan.

Tära statsmyndigheter ha under de senare åren visat stort intresse

för vår sjöfarts utveckling, och må här särskild! erinras om borttagandet

af konsulatafgifterna samt upprättandet af lånefonden för rederinäringens

understödjande. Vi ha för närvarande kommittéer tillsatta, hvaraf eu

har att utarbeta förslag till nya bestämmelser om skeppsmätning, en

annan förslag till omorganisation af våra navigationsskolor och nya

bestämmelser för rätten att föra befäl å svenska handelsfartyg, eu tredje

förslag till omorganisation af vår diplomati och konsulatväsen.

Nu senast har tillkommit ett sakkunnigt biträde hos kungl. kommerskollegium

med uppgift att bidraga till större ordning och kontroll

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

beträffande sjöförklaringars afgifvande och angående hvad därvid förekommer.

Det finns ingen anledning antaga, hvarför statsmyndigheterna ej

vidare skola fortgå på den inslagna vägen att främja sjöfartsnäringen.

Men det vore säkerligen till skada, om omsorgen för sjöfartens

ekonomiska och administrativa intressen skulle undantränga ett rättskänslan

tillfredsställande ordnande af det juridiska ansvar, som påhvilar sjöfartsnäringens

utöfvare.

Yårt folks läggning är sådan, att vi icke med känsla af att få en

fullt opartisk behandling vilja lägga slitandet af rättstvister i andra händer

än våra domstolars. Det är därför som de på ett par platser i landet

upprättade permanenta skiljenämnderna för biläggande af tvister rörande

bärgningsersättning och tvister rörande s. k. månadscertepartier vunnit eu

alldeles ofantligt liten anslutning från näringsidkarnes sida.

Hvad som skall göras i afsikt att vid inträffad sjöolycka ernå en fullt

tillfredsställande utredning rörande orsakerna och bestämmande af straffpåföljd,

om skadan vållats genom fel eller försummelse, det torde icke nås

genom upprättande af något nytt rättsinstitut.

Det bör framför allt så ordnas, att den, som är delaktig i den inträffade

sjöolyckan, skall känna, att han står inför eu domstol, som icke

allenast är i möjligaste måtto kompetent, utan där han känner respekt för

dess utslag, vare sig det går i friande eller fällande riktning.

Här sjölagskommittens förslag om sjönämnders upprättande ej vann

vare sig högsta domstolens eller Kring!. Maj:ts bifall, torde det väl till

stor del ha berott därpå, att dess sammansättning var sådan, att det juridiska

elementet var i minoritet, de specifikt sjökunniga, men juridiskt

oskolade, nti majoritet.

TJti vårt land. torde eu domstol af denna sammansättning aldrig ha

tillfredsställt rättsmedvetandet.

A andra sidan visar den från i år gällande lagen om bisittare uti

handelsmål, att vid slitande af rättstvister rörande handel, sjöfart och industri

domstolens juridiska element behöfver kompletteras med de erfarenheter

och insikter, som näringsidkarnes representanter äga.

Äfven om det inflytande, som de sakkunniga uti rådstufvurätterna

vid upptagande af sjöförklaring hitintills utöfvat, ej kunnat sägas ha varit

fullt tillfredsställande, så bör detta icke vara ett hinder för att grundligt

pröfva, om ej en omorganisation af rådhusrätternas sammansättning vid

behandling af sjöförklaring skulle kunna verka tillfyllestgörande. Man

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 44.

7

kan dels tänka sig, att antalet sjöknnniga ökas från två till tre, dels att

de sjöknnniga bli eds varna och därigenom få sin ansvarskänsla ökad, dels

att de sjöknnniga få ej allenast rätt till, utan uttrycklig i lag dem ålagd

förpliktelse att i behörig ordning framställa alla de frågor och verkställa

all den sjötekniska utredning i fråga om orsakerna till olyckan och hvem

som därtill må anses vållande, som kan erfordras.

De för ändamålet behöfliga ändringar uti vår sjölagstiftning torde

emellertid kräfva en grundlig utredning.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställes därför, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till

sådana ändringar uti vår nu gällande sjölag, att vid inträffad sjöolycka

upptagandet af sjöförklaring skall ske inför en domstol så sammansatt,

att en så vidt möjligt uttömmande och fullt sakkunnig utredning ernås

samt med åläggande för de sjötekniska hisittarne att öfver orsakerna till

olyckan och därom, huruvida den kan anses vållad genom fel eller försummelse,

gifva sitt utlåtande.»

Såsom i förevarande motion anföres, är eu tillförlitlig utredning af

orsakerna till sjöolyckor af synnerlig vikt ej blott för den enskilde utan

äfven för det allmänna. Det måste anses såsom en statens angelägenhet,

att den, som på straffbart sätt vållat olyckan, befordras till straff,

och att i hvarje fall anledningen till olyckshändelsen må upptäckas och

faran för dess upprepande därigenom möjligen kunna förebyggas. Och

den enskilde sakägaren bör såvidt möjligt beredas utväg att verksamt

göra gällande sina med anledning af olyckan uppkomna civilrättsliga anspråk

af olika slag. Ofta är den af befälhafvaren afgifna sjöförklaringen

den enda källa, ur hvilken upplysning angående tim ad sjöolycka kan

hämtas. Uppenbarligen är det således ett erkännansvärdt sträfvande att

så anordna förfarandet vid upptagande af sjöförklaring, att det därmed

afsedda ändamålet må i möjligaste mån ernås.

Enligt 40 § sjölagen är befälhafvaren pliktig afgifva sjöförklaring,

då å lastnings- eller lossningsort eller under resa inträffat händelse, som

medfört eller skäligen kan antagas medföra skada å fartyg eller last,

äfvensom då genom olyckshändelse någon ombord ljutit döden samt då

till följd af sammanstötning med annat fartyg å detta timat sådan skada

eller olycka, som nyss är sagd. Sjöförklaring skall inom riket afgifvas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

inför rådstufvurätt i stapelstad, och det åligger befälhafvaren att, när sådan

händelse, hvarom sjöförklaring skall afgifvas, inträffat, hos rättens ordförande

anmäla sig till förklarings afgifvande.

I vissa fall skall enligt 817 § sjölagen rätten i sammanhang med

sjöförklaringens upptagande söka åstadkomma fullständig utredning angående

orsakerna till olyckan. Detta gäller, dels när fartyg förolyckats,

af besättningen öfvergifvits i sjön eller råkat på grund, så att det icke

utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast eller kastning af last,

kunnat åter blifva flott, dels då skada uppstått därigenom att fartyget

stött tillsammans med annat fartyg, dels ock då fartyget drabbats af

olycka, hvarmed förlust af människolif varit förenad. Enligt 318 § åligger

det rättens ordförande, när anmälan skett om sådan sjöolycka, som omförmäles

i 317 §, att om tiden för den däraf föranledda undersökningen

underrätta vederbörande åklagare; och, när sjöförklaringen och undersökningen

ägt rum, skall i dessa fall rätten ofördröjligen insända protokollet

till kommerskollegium. Sistnämnda föreskrift innehålles i 321 § sjölagen.

Före tillkomsten af nu gällande sjölag utgjorde sjöförklaringen ingenting

annat än en af befälhafvaren uppsatt skriftlig berättelse om händelsen,

hvilken berättelse därefter af honom själf jämte några af besättningen

— utsedde af befälhafvaren — inför domstolen edligen bekräftades. Något

ingripande från domstolens sida till utredningens fullständigande förekom

i allmänhet icke. För att åstadkomma förbättring i hithörande förhållanden

föreslog den kommitté, som utarbetade förslaget till den nya sjölagen,

upprättande af en särskild sakkunnig myndighet, en så kallad

sjönämnd, sammansatt af tre ledamöter, som skulle finnas endast på de

större hamnplatserna, där man kunde beräkna att hafva tillgång till full

sakkunskap. Dessa nämnder skulle upptaga sjöförklaringarna och söka

åstadkomma utredning. Protokollet häröfver skulle sedan insändas till kommerskollegium,

som skulle hafva högsta uppsikten öfver dessa förhållanden.

Vid sidan häraf förutsatte man, att personer med sakkunskap, med nautisk

bildning, skulle såsom åklagare öfvervara sjöförklaringarnas upptagande

och på grund däraf framställa de yrkanden, till hvilka anledning kunde

förekomma.

Hvad kommittén sålunda föreslagit blef — såsom i förevarande

motion anföres — vid sjölagens antagande till väsentlig del ickegilladt.

Bestyret med sjöförklarings upptagande blef fortfarande en domstolsangelägenhet.

Emellertid stadgas i 314 § 1 mom. sjölagen att, när

sjöförklaring af rätten upptages, två i sjöväsendet kunniga och erfarna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

män skola vara tillstädes för att såsom sakkunnige gå rätten till banda.

Eehofvet af särskild sakkunskap vid upptagande af dessa förklaringar

bär således i allt fall icke kunnat underkännas och genom berörda stadganden

blifvit i viss mån tillgodosedt. Af de sakkunniges ställning såsom

biträden åt rätten har ansetts följa, att de borde utses af rätten,

och i nyssberörda lagrum föreskrifves, att dessa sakkunniga och två

suppleanter för dem skola utses af rätten före utgången af hvarje år att

under det följande tjänstgöra.

Att den utredning angående sjöolyckor, som vinnes genom sjöförklaringen,

sådan den för närvarande är hos oss anordnad, icke är fullständig

och tillräcklig, har vid liera tillfällen blifvit framhållet. Så t. ex.

anförde den senast tillsatta s. k. handels- och sjöfartskommittén, i sitt

den 11 december 1900 afgifna utlåtande, hurusom vid timade sjöolyckor

sakkunnigeinstitutionen icke enligt kommitténs åsikt motsvarat förväntningarna.

Ofta saknade åtminstone protokollsutdragen hvarje antydan

om det inlägg, som från de sakkunniges sida gjorts för sanningens utletande,

och dock vore det denna institution man hänvisat på såsom ett

surrogat för särskilda sjörätter med sakkunnige ledamöter. Kommittén

ansåge sig kunna framställa den fordran, att de sakkunnige uttalade ett

slutomdöme om händelsens orsaker och att detta omdöme komme till

parternas och den myndighets kännedom, som å det allmännas vägnar

skulle granska, om undersökningen vore fullständig. Med hänsyn särskild!

till stadgandet i 321 § sjölagen om dylik granskning syntes det böra

åläggas de sakkunnige att afgifva ett rnotiveradt uttalande till protokollet.

Därigenom borde också bevisningen i eu blifvande rättegång underlättas

och olägenheterna af domarens brist på sjöteknisk sakkunskap i någon

mån minskas. Kommittén hemställde fördenskull, att Kungl. Maj:t måtte

vidtaga åtgärd för sådan ändring af sjölagen, att det blefve stadgadt att,

när i sammanhang med sjöförklarings upptagande undersökning enligt

317 § hölles, de därvid tillkallade sakkunnige skulle till protokollet afgifva

rnotiveradt yttrande angående orsaken till sjöolyckan.

I samband med de genom upprepade motioner i Riksdagen väckta

frågorna om åtgärder i allmänhet till förebyggande af de med sjöfarten

förbundna faror har förevarande spörsmål äfven varit föremål för pröfning.

I Riksdagens skrifvelse den 17 maj 1904 t— däri Riksdagen anhöll, att

Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, hvilka lagbestämmelser kunde,

utöfver de nu gällande, vara erforderliga och lämpliga i ändamål att, till

motverkande af de med sjöfarten förbundna faror, åstadkomma en beBih.

till Riksd. Prof. 1906. 7 Samt. 38 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

tryggande kontroll å fartygs sjövärdighet, samt därefter till Riksdagen

inkomma med de förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda

— uttalades, hurusom frågan om åstadkommande af mera effektivitet

vid undersökningar i anledning af inträffade sjöolyckor vore viktig

och förtjänt af synnerligt beaktande. Genom eu skärpning af den utredning,

som skulle följa på hvarje olycka till sjös, genom större noggrannhet

vid upptagande af sjöförklaring än hvad i allmänhet ägde rum

skulle otvifvelaktigt åstadkommas ett lämpligt medel att göra kontrollen å

fartygs sjövärdighet effektiv. Erfarenheten hade visat, att de sakkunnige

vid sjöförklaringars upptagande spelade eu alltför underordnad roll. Följden

hade blifvit, att, om också sjöförklaringarna och utredningarna om

sjöolyckor vore bättre än före den nya lagens antagande, de dock ingalunda

vore hvad de borde vara. Utan genomgripande ändring i sjölagen

kunde enligt Riksdagens mening på de partiella reformernas väg

något åtgöras för att sjölagens stadganden i förevarande hänseende

erhölle större effektivitet. Tillsättande af nautiskt bildade personer att

närvara vid undersökningar med anledning af sjöolyckor vore enligt Riksdagens

tanke eu utväg, som kunde komma i betraktande. En annan

anordning eller en utväg vid sidan af den förra vore att i kommerskollegium,

hvarest inkomna protokoll öfver dylika undersökningar skulle granskas,

men erforderlig sakkunskap härutinnan ej förefunnes, anställdes ett

sjötekniskt biträde för sådant ändamål och för öfvervakande däraf, att

åtal anställdes, där undersökningsprotokollet därtill gåfve anledning.

Af de reformer, som senast antydts, har som bekant redan den kommit

till stånd, som afsåg att hos kommerskollegium anställa ett sjötekniskt

biträde för ofvan angifna ändamål. Motionärerna afse nu åstadkommande

af en omorganisation af rådstufvurätternas sammansättning vid upptagande

af sjöförklaringar, och med afseende härå hafva i motionen framställts

vissa tankar och önskningsmål. Af dessa synes förslaget, att de

sakkunnige skulle vara edsvurna samt uttryckligen åläggas att framställa

frågor och verkställa sjöteknisk utredning — hvarigenom de i verkligheten

skulle göras till ledamöter af domstolen — beaktansvärdt. Om

en sådan anordning kommer till stånd, torde det dock vara mindre

nödvändigt att, såsom jämväl i motionen ifrågasättes, öka de sakkunniges

antal. Mera lämplig och närmare till hands liggande synes då den

reformen vara, att de sakkunnige utses icke af domstolen själf utan af

kommunalrepresentationen i öfverensstämmelse med hvad redan nu gäller

om sakkunnige i dispaschmål och handelstvister.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Hvad beträffar motionärernas förslag, att de sjötekniska bisittarne

skulle åläggas att gifva ett utlåtande öfver orsakerna till olyckan och

därom, huruvida den kan anses vållad genom fel eller försummelse, lärer

det dock med fog kunna sättas i fråga, huruvida eu sådan anordning —

hvarom, såsom ofvan anförts, äfven tidigare framställts förslag •— verkligen

må vara lämplig. Ofta torde det för de sakkunnige bisittarne icke vara

möjligt att afgifva ett sådant uttalande på grund af ofullständigheten hos

det material, som eu sjöförklaring erbjuder. Då t. ex. angående ett fall

af fartygs sammanstötning sjöförklaring afgifves af det ena fartygets befälhafvare

och besättning, är den utredning, som vinnes härigenom och

innan den andra parten blifvit hörd, naturligen ganska ensidig.

Såsom af det anförda framgår, har den fråga, motionen afser, redan

i sammanhang med andra sjöfarten berörande spörsmål hänskjutits till

Kung!. Maj:ts pröfning. Det torde icke behöfva befaras, att icke de

enligt utskottets mening åtminstone delvis beaktansvärda synpunkter för

frågans lösning, som motionen innehåller, under den sålunda väckta frågans

vidare behandling af Kung!. Maj:t tagas i öfvervägande. Riksdagen

torde därför icke nu behöfva göra ytterligare framställning i ämnet.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Lilliesköld har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.