Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, dels ock en i anledning af denna proposition afgifven motion.

1906-04-23 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:45, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, dels ock en i anledning af denna proposition afgifven motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

1

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1906 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag

och förening att förvärfva fast egendom samt till lag om

ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, dels

ock en i anledning af denna proposition afgifven motion.

Genom proposition, n:o 62, af den 7 nästlidne mars, hvilken af båda

kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande

af propositionen bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom och

2) lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

I sammanhang med denna proposition har lagutskottet till behandling

förehaft en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad

motion, n:o 150, i hvilken herrar C. A. Lindhagen, D. Persson i Tällberg,

J. Ström, B. P. Ersson, O. A. Ericsson i Ofvanmyra, S. L. Olsson i Älfda]

såsen, ./. Ericsson i Valista, M. Sundström, K. M. Lindh i Gäfle, P.

Olsson i Fläsbro, O. Olsson i See, IL. Eriksson i Elgered, E. A. Leksell,

J. E. Nordin, K. R. Karlsson i Fjäl, A. A. Eriksson i Rödsta, S. H.

Kvarnzelius, P. Hörnsten, C. J. Öberg, A. J. Hagström, J. Bromée i Billsta,

E. Sundin, V. H. Wickström, S. J. Enander, K. Karlsson i Mo, J. Anders
Bih.

till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 39 Häft. (N:o 45). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

son i Baggböle, G. A. Ahlstrand, C. G. Scedén, A. Jonsson i Lycksele, A.

L. Lundström, F. Berglund och L. J. Carlsson i Malmberget anfört:

»I Kungl. Maj:ts proposition n:o 62 har framlagts förslag till lag om

förbud för bolag och förening att, därest ej Konungen lämnar tillstånd,

förvärfva List egendom å landet inom Norrland och Dalarne, hvarifrån

förslaget dock medgifver en hel del undantag.

Bland dessa undantag är i förslagets 3 § upptaget medgifvande för

bolag och förening att fortfarande förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord

med impedimenter, som ej är att, på sätt i paragrafen närmare

bestämmes, hänföra till stödskog och odlingsområde. En dylik lag

skulle i allt fall verka såsom totalförbud i en del orter särskilt i kustbygderna

och storsjöbygden, men i öfriga trakter skulle från lh och ända

till 5/6 af de återstående bondehemmanens skogsmarker få fortfarande

öfvergå till sågverksindustrien.

Detta förslag är framfördt af en majoritet inom nordandskommittén

såsom ett förmedlingsförslag, afseende att angifva det mått af jord, som,

enligt hvad alla borde vara ense om, måste inom vissa vidsträckta delar

af vårt land allra minst bevaras åt ett fritt bondestånd och den öfriga

befolkningen. Kommittén säger sig därigenom också gifvit de tidigare

förslagen »en väsentligen reducerad form» samt framhåller, att med dess

förslag »i skogsbygderna ännu ansenliga skogsområden komme att stå trävarurörelsen

till buds».

Den, som i bolagens omåttliga jordförvärf ser en stor samhällsfara,

kan emellertid icke vidgå, att ett dylikt opportunitetsförslag gör till fyllest.

Bolagens jordförvärf måste ju redan nu anses mer än tillräckligt stora,

och genom att få förvärfva ytterligare fastigheter skulle deras ekonomiska,

sociala och politiska öfvermakt ytterligare stärkas på bekostnad af bondeståndet

och den öfriga befolkningen. Det framstår ju äfven såsom en

egendomlig åtgärd, att sedan staten medelst afvittringarne velat gynna

bondeståndet genom stora skogsanslag och nybyggesupplåtelser »för landets

uppodling och bebyggande», så är staten nu beredd att stifta en lag, som

uttryckligen angifver sig vilja befrämja, att ytterligare stora delar af dessa

skogsmarker, utöfver de för sitt ändamål redan förlorade, må »stå trävarurörelsen

till buds». I själfva verket är detta endast ett upprepande, ehuru

i mindre omfattning, af samma statsklokhet, som i sin tid anfördes för nu

gällande ägostyckningslags uppgift att i de norrländska bygderna skilja

inägorna från skogsmarken och därigenom bereda hemmansägaren tillfälle

att, såsom det hette, »efter skogens försäljning» kunna kvarsitta med äganderätt

å gärden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

3

Förslagets bestämmelse att i Dalarne prisgifva just de s. k. utskogarne

kan ock vara betänklig. Därigenom äfventyras, att staten kommer att

särskild! uppmuntra och underlätta till att afhända befolkningen dessa

utskogar, som på många ställen utgöra den värdefullaste egendomen och

därför äro för befolkningens utkomst väl behöfliga.

Tidigare ha också önskningarna samlat sig kring ett totalförbud.

Andra Kammaren antog åren 1901 och 1903 en provisorisk lag i detta syfte.

Norrlandskoinmitténs underdåniga hemställan af år 1901 gick i samma

riktning. De talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner och petitioner,

som år 1901 och äfven sedermera i orterna kommit till stånd,

förordade, ofta i de kraftigaste ordalag, ett totalförbud. Och samma hemställan

framfördes till regeringen förra året af den stora daladeputationen,

bestående af ombud, som för ändamålet utsetts af kommunalstämmorna i

tolf socknar inom öfre Dalarne.

I sina afgifna yttranden öfver norrlandskoinmitténs betänkande tillstyrka

visserligen länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens

län ifrågavarande förmedlingsförslag. Detsamma kan i själfva

verket länsstyrelsen i Gäfleborgs län också sägas hafva gjort, om än

indirekt, i det att länsstyrelsen väl förordar obegränsad rätt för bolag att

fortfarande köpa hemman, men på samma gång tillstyrker, att, sedan detta

väl är gjordt, staten skall från bolagen expropriera tillbaka ungefär just

så mycket, som enligt den nu framlagda propositionen skulle inbegripas

under förbudet. Länsstyrelsen i Jämtlands län åter hemställer om totalförbud.

Den finner, att den ifrågasatta inskränkningen i förbudet skulle

»i hög grad försvaga förbudets verkan», i det att, om det tillätes bolag och

föreningar att fortfarande förvärfva all den inrösningsjord, som ej bör betraktas

såsom stödskog eller odlingsområde, den jordbrukande befolkningens

ställning skulle komma att alltmer försvagas genom försäljning till trävarubolagen

af den öfriga jorden.

Äfven två reservanter'' inom norrlandskornmittén hafva i afgifna

reservationer stått fast vid yrkandet på totalförbud, detta dock endast

alternativt, i händelse ej ett annat af dem framställdt förmedlingsförslag

kunde vinna afseende.

Dessa ledamöter framhålla i sistnämnda afseende, att det, trots allt,

likväl gåfves ett skäl att ej taga helt afstånd från tanken på en tudelning

af skogsanslaget. Man vore ju nämligen tämligen ense om, att det icke

varit gagneligt för bönderna, att de fått så stora skogsanslag till fri disposition,

utan att en väsentlig del bort afsättas till allmänningar. Här

skulle nu ett icke oviktigt steg kunna tagas för att godtgöra denna försummelse.

Äfven kommittén framhåller, att det vore lyckligast, om den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

öfverloppsmark, som kommittén undantagit från förvärfsförbudet, kunde

komma att fylla sin naturliga bestämmelse genom att ombildas till allmänningar.

Därför hemställes af dessa två ledamöter, att viss efter undersökning

bestämd skogsmark skulle få undantagas från förbudet, dock under

villkor, att staten eller kommunen berättigades inlösa marken för den betingade

köpeskillingen. Kommunen skulle hafva företrädesrätt att öfvertaga

köpet, och detta helst underlättas genom låneunderstöd af statsmedel.

Vill kommunen eller staten icke förvärfva marken, så öfvergår den definitivt

till köparen.

Det kan ock med fog ifrågasättas att såsom en följd af nu angifna

grundsatser stadga totalförbud jämväl för socknar, där vid afvittringen en

af sevärd del af hemmanens skogsanslag t. ex. minst XU redan afsatts till skogsallmänning.

Dessa socknar äro inom Norrbottens län de sex lappmarkssocknarna

jämte Pajala, Muonionalusta och Tärendö socknar samt inom

Kopparbergs län Svärdsjö, Envikens, Lima, Transtrands, Orsa och Alfdalens

socknar samt Särna socken med Idre kapellag.

Beträffande särskildt Västerbottens och Norrbottens lappmarker synas

viktiga skäl tala för, att under hvarje förhållande ett totalförbud bör

utfärdas för dessa trakter. Detta är också förordadt af de två förenämnda

reservanterna inom kommittén. De erinra om hvilken sorglig historia

lappmarksskogarnes afvittring vore. Landshöfding Widmark d. ä. framhöll

i en underdånig berättelse af år 1860, »att det vore af stor och djup

betydelse för orten och det allmänna, det skogen inom lappmarkernas

vidsträckta skogsland framgent blefve kronans egendom». Men statsmakterna

skulle gå en medelväg och bestämde år 1873 i sammanhang med

beslut om lappmarksskogarnes afvittring, att den skog, som utskiftades

utöfver husbehofvet, endast fick tillgodonjutas efter utstämpling. Därigenom

trodde man sig ha vunnit å ena sidan, »att bonden skulle af

skogsbruket hafva en nödig befunnen biförtjänst, då hans jordbruk

slog fel», och å andra sidan, »att skogen ej skulle sköflas och bonden ej

blifva prisgifven åt skogsköpare». Det gick dock icke så, utan tvärtom,

säga reservanterna. Genom att kronan afhände sig sin äganderätt, blefvo

egendomarna prisgifna åt skogsköpare, som af bönderna förvärfvade utstämplingsrätterna

och äfven hemmanen. På detta sätt äro i de flesta

lappmarkssocknarna, utom större delen af utstämplingsrättigheterna, redan

inemot hälften eller därutöfver af själfva hemmanen i trävarubolagens ägo.

Och hvad angår det förmenta skyddet mot skogens sköfling, som skulle

vinnas genom utstämplingstvånget, så har den stora politiken efter afvittringarnas

afslutande i lappmarkssocknarna kännetecknats af skogsköparnes

ständiga anlopp för att erhålla den största möjliga utstämpling, oafsedt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

5

hvad skogarne tålde i afverkning. Sin öfvertygelse, att ett toalförbud bör

utfärdas för lappmarkerna, motivera reservanterna härefter i annat sammanhang

sålunda:

»Lappland är ett land för sig, det märkes snart, när man rest där

något med öppna ögon. Man känner, att det är ett ungt, ännu icke

exploateradt land, där äfven de bästa bosättningsmöjligheterna icke hunnit

tagas i anspråk. Däraf förklaras befolkningens synnerliga ifver för nya

bosättningar, deras framträdande fiendskap mot bolagens jordförvärf och

deras alldeles särskilda intresse för norrlandsfrågans lösning. Folkökningen

är ock mycket stark i Lappland i följd af det synnerligen stora antal barn,

som födas i familjerna. Detta folks enda framtidsförhoppningar grusas

genom bolagsförvärfven. Härtill kommer, att i lappmarkerna såsom den

nordligaste och mest aflägsna landsändan folket otvifvelaktigt mer än

annorstädes behöfver ett stöd af skogen i tider af felslagna skördar och

att bland annat för detta ändamål där införts ett särskildt skogshushållningssätt,

nämligen utstäinplingstvång. Det var bolagens arrendatorer och

de bönder, som afhändt sig sina utstämplingar, hvilka behöfde bistås af

det öfriga landet i följd af 1902 års missväxt. Man bör ock komma ihåg,

att, såsom utredningen ofvan visar, lappmarksskogarne ostridigt varit i sin

helhet kronans egendom och att det öfvervägande antalet hemman därstädes

bevisligen uppkommit af nybyggen, som kronan upplåtit under en

jämförelsevis sen tidsperiod. Slutligen har staten helt nyligen låtit afvittra

lappmarksskogarne, och detta i den bestämdt uttalade afsikten att

stärka bondeståndet och hindra att bönderna folie offer för skogsköpare.

Det vore under alla dessa omständigheter och med hänsyn till, att bolagen

redan med äganderätt förvärfvat inemot hälften af hemmanen, mer än

underligt, om staten nu skulle genom sin lagstiftning uttryckligen förklara,

att en stor del äfven af de återstående bondeskogarne borde få stå

trävaruindustrien till buds.»

I afseende på lagens omfattning har den kungliga propositionen i

öfverensstämmelse med norrlandskommitténs förslag gjort öfven den inskränkningen,

att af Gäfleborgs län inbegripits under förbudet endast Ofvanåkers,

Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapelllag.

Detta motiveras af kommittén därmed, att dessa socknar skulle »förete

den typiska norrländska karaktären» och att förhållandena inom länet i

öfrigt skulle vara så pass stadgade, att någon egentlig fara för bondeståndets

framtid icke kan anses föreligga. Tre reservanter inom kommittén

anse däremot, att lagen bör, i öfverensstämmelse med de äldre förslagen,

omfatta hela Gäfleborgs län. Bolagsförvärfven, mena de, ha inom

detta län gått lika långt som inom de öfriga länen. Och icke heller kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

ur kommitténs statistik hämtas något fog för dess åtskillnad. Den visar

nämligen, att förvärfven stadigt fortgå äfven i många socknar, som ej

skulle inbegripas under lagen. Inom t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens,

till hufvudsaklig del aktiebolags, jordförvärf under tiden 1885—

1900 ökats från 12,2 till 41,i procent af hela mantalet. Detta kan knappast

kallas för stadgade förhållanden. I sitt utlåtande öfver kommittébetänkandet

har länsstyrelsen äfven förklarat sig icke kunna instämma i

kommitténs åsikt, att endast i dessa uppräknade socknar af länet bolagens

jordförvärf skulle behöfva motarbetas, ity att detta förvisso vore önskligt

äfven inom andra delar af länet, såsom den af kommittén framlagda utredningen

nogsamt ådagalade.

Uppenbarligen är förslaget i detta afseende icke tillfredsställande,

och önskligt vore ju om åtminstone vissa särskilt hotade socknar, såsom

Ljusdal och Bjuråker, ytterligare medtogos under förbudet.

Med stöd af hvad sålunda anförts, få vi hemställa, att Riksdagen

måtte besluta följande ändringar i det genom den kungl. propositionen

n:o 62 framlagda lagförslag, nämligen:

l:o) att antingen från förvärfsförbudet undantag enligt 3 § ej medgifves,

eller ock stadgas, att förvärf, som jämlikt nämnda paragraf medelst

gällande afhandling kommit till stånd, skall hembjudas stat och kommun

till inlösen med företrädesrätt för kommunen;

2:o) att under alla förhållanden undantag enligt 3 § ej medgifves

för Västerbottens och Norrbottens lappmarker eller för ofvannämnda socknar,

där vid afvittringen en afsevärd del af skogsanslagen afsatts till allmänningar;

samt

3:o) att lagen måtte vinna tillämpning ej blott inom de i förslaget

uppräknade socknarna af Gäfleborgs län, utan äfven inom andra delar af

länet och i all synnerhet inom Ljusdals och Bjuråkers socknar.

Därest motionen vinner afseende, torde erforderliga formuleringar

föreslås af lagutskottet, i hvilket afseende hänvisas till förslagen å sid.

399 i norrlandskommitténs betänkande.»

I motionens syfte hafva herrar A. Wiklund och G. A. E. Kronlund

instämt.

Den nu framlagda kungl. propositionen utgör en del af det förslag,

som framlagts af den s. k. norrlandskommittén i syfte att råda bot på de

missförhållanden, som uppkommit genom trävaruindustriens omfattande

jordförvärf i Norrland och Dalarne.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

7

Frågan på hvad sätt och med hvilken rätt jorden besittes måste

gifvetvis vara ett djupt ingripande spörsmål, då det ju är jorden och hvad

den alstrar, som ytterst utgör grunden för all mänsklig tillvaro och fortkomst.

Jordfördelningens problem har ock redan på samhällets tidigare

utvecklingsstadier visat sig vara af stor vikt att rätt lösa, men hur meningarna

därvid än skiftat och hur olika intressen än fått göra sig gällande,

har dock som den säkra slutsatsen alltid framgått, att särskildt ett

själfägande bondestånd är af stor betydelse för samhället i socialt,

politiskt och ekonomiskt hänseende. En närmare utveckling af detta ämne

torde här icke vara erforderlig. Historiens erfarenheter i vårt eget land

såväl som i andra länder lämna härom ojäfaktiga vittnesbörd. Och hvad

särskildt angår farorna af bondeståndets försvinnande eller försvagande i

våra nordligare landsdelar, så har norrlandskommittén därom gifvit en utförlig

framställning, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa. Här må

blott särskildt framhållas, hurusom för ett lands ekonomiska själfständighet

det knappast torde kunna betecknas såsom lyckligt, att inom

detsamma eller en hufvudsaklig del däraf jordbruket åsidosättes, för att

man må blifva i tillfälle att uteslutande eller företrädesvis söka gifva uppblomstring

åt industrien, hvilken, hur stora förvärfsmöjligheter den än kan

skapa, dock genom sitt beroende af råmaterial och afsättningsmöjligheter

icke ensam för ett land kan bereda den ekonomiska själfständighet, som

tillika utgör en borgen för dess lugna ekonomiska utveckling.

När vid midten af förra århundradet nya fördelaktiga konjunkturer

för trävarurörelsen yppade sig på världsmarknaden, medförde detta en

hastig och dittills oanad utveckling af trävaruindustrien i vårt land. Redan

förut hade industrien gynnats med stora skogsförläningar från kronan i

form af s. k. rekognitionsskogar och stockfångstprivilegier. Genom de

s. k. afvittringarna, som i synnerhet från början af förra århundradet

blefvo med kraft från kronans sida fullföljda, kommo de stora skogsmarkerna

i rikets norra del i öfrigt till större delen i bondeståndets besittning.

1 följd häraf blef industrien, lockad af förenämnda konjunkturer,

i tillfälle att äfven förvärfva bondeskogar, af hvilket tillfälle den ock

begagnade sig genom att förvärfva såväl långvariga afverkningsrätter som

äfven själfva hemmanen. Dessa förvärf hafva till stor del på grund af

statens förut tillämpade skogspolitik i Norrland och Dalarne skett till ytterst

fördelaktiga villkor, och den vinst, trävaruindustrien äfven därå skördat,

kan sägas vara enorm, ett förhållande, som torde vara så allmänt kändt

och erkändt, att utskottet icke här behöfver närmare angifva exempel därpå.

Följden af denna utveckling har blifvit, att af den i enskild ägo

varande jorden i Norrland och Dalarne, hvilken år 1900 utgjorde 15,723,034

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

hektar, 5,394,837 hektar eller 34,3 procent, motsvarande Malmöhus, Kristianstads,

Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län

sammanlagda, tillhörde trävaruindustrien. Uti de 261 socknar, som finnas i

Norrland och Dalarne, utgjorde trävaruindustriens fastigheter af all

enskild jord högst 10 procent i 57 socknar, öfver 10 procent till och

med 30 procent i 82 socknar, öfver 30 procent till och med 50 procent

i 71 socknar, öfver 50 procent till och med 70 procent i 42 socknar

och öfver 70 procent i 9 socknar. I 51 socknar ägde således industrien

öfver hälften af all enskild jord. Antalet bolag, som år 1900

ägde jordbruksfastigheter till taxeringsvärde af minst en half million

kronor, var 52. Bland dessa funnos bolag, som besutto fastigheter i

40 socknar och därutöfver, och vissa bolag ägde hvart för sig jordegendom

till större areal än Blekinge län. Af ifrågavarande jord hade

åren 1885—1900 förvärfvats mer än en tredjedel, och af dessa förvärf

hade hälften skett under de sista fem åren. Äfven efter år 1900

hafva bolagens fastighetsköp på de flesta håll fortgått med stor liflighet.

Enligt en uppgift skulle exempelvis under åren 1901—1903 ensamt i en

domsaga i Västerbottens läns lappmark af bolagen inköpts 13 mantal, fördelade

på omkring ett 100-tal bondgårdar. Trävaruindustriens fastighetsförvärf

äro således i närvarande ögonblick afsevärdt större än ofvan angifvits. Till

dessa förvärf sluter sig den högst betydliga areal, trävaruindustrien med

långvarig afverkningsrätt innehar i Norrland och Dalarne. År 1900 innehade

sålunda enligt de uppgifter, som kunnat erhållas, trävaruindustrien

sådan afverkning till skogsmark om 1,129,368 hektar eller ett område

något större än Östergötlands län; men i verkligheten äro dessa afverkningsrätter

af betydligt större omfattning.

Den omkastning af besittningsförhållandena till jorden i Norrland

och Dalarne, dessa betydande bolagsförvärf innebära, hafva helt naturligt

icke varit utan kännbara verkningar för bondeståndet i dessa delar af

landet. Och med den tendens, dessa bolagsförvärf visa att fortgå, torde

faran för bondeståndets tillbakagång och i vissa trakter fullkomliga försvinnande

få anses öfverhängande. Vådorna af hvad som redan skett äro

betydande.

Det var ock i öfvertygelsen om nödvändigheten att skyndsamma åtgärder

oundgängligen måste vidtagas för afvärjandet af dessa vådor, som

Riksdagen i skrifvelse den 1 juni 1901 hos Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda

åtgärder den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i

Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling

i nämnda landsdelar befrämjas, samt så snart ske kunde för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

9

Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena kunde anses föranleda.

Norrlandskommittén, hvilken tillsattes för att verkställa berörda

utredning, har i sitt betänkande framlagt åtskilliga lagförslag och andra

framställningar, för hvilka i korthet här redogörelse följer.

Främst sättes det för Riksdagen nu framlagda förslaget om förbud för

bolag och förening att, med vissa i förslaget angifna undantag, förvärfva

fast egendom inom ifrågavarande landsdelar. Beträffande åter hemman,

som redan förvärfvats af trävaruindustrien, föreslås dels nya bestämmelser

om ägostyckning, åsyftande att förhindra de ur jordbrukssynpunkt vådligaste

följderna af det nuvarande institutets tillämpning, äfvensom provisoriskt

förbud mot ägostyckning i vissa fall — förslag i sistberörda syfte

blef af 1905 års lagtima Riksdag antaget —, dels en arrendelag i ändamål

att stärka arrendatorernas ställning å trävaruindustriens hemman, dels

vissa ändringar i stadgande^ om jordafsöndring i syfte att bereda effektivitet

åt den föreslagna ägostyckningslagen, dels en lag innefattande bestämmelser

till förekommande af dessa hemmans vanhäfd och dels en lag,

afseende att bereda jordbrukare lämpliga jordbrukslägenheter å ifrågavarande

hemman, för hvilket ändamål under vissa förutsättningar ifrågasattes

ett expropriationsförfarande. Vidare har kommittén gjort framställningar

om upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark, angående vissa

lättnader i afseende å väghållningsbesväret, nya grunder för skogsbeskattningen,

vissa ändringar i flottningsstadgan, vissa lättnader vid verkställandet

af laga skiften, lagstiftning för att befrämja bildandet af gemensamhetsskogar

och skogsmedelsfonder, anslag och låneunderstöd för dikning

och nyodling, undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter och

slutligen angående vissa särskilda norrländska önskemål, såsom förbättrade

kommunikationer, fraktlindringar och kooperation mellan jordbrukare.

Kommittén har jämväl föreslagit nya grunder för den ännu ej fullbordade

afvittringen beträffande trakterna ofvan odlingsgränsen inom Västerbottens

läns lappmark, enligt hvilka grunder bland annat all den hemmanen

tilldelade saluskogen skulle afsättas till allmänning; och detta förslag

blef ock antaget vid 1905 års lagtima riksdag.

Utöfver dessa af kommittén framställda förslag hafva ytterligare delvis

ganska ingripande hemställanden gjorts af reservanter inom kommittén.

Såsom ofvan framhållits, hafva trävaruindustriens fastighetsförvärf i

Norrland och Dalarne på senare tider fortgått i den omfattning, att ett

snart ingripande däremot är af nöden för att åt den jordbrukande befolkningen

bevara åtminstone någon jordbruksmark jämte nödigt område i

skog. Insikten härom föranledde ock norrlandskommittén att redan

1901 hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af ett

Bill. till Rilcsd. Prot. 1906. 7 Sami. 39 Håft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

förslag om provisoriskt förbud, och åren 1901 och 1903 antog Andra

Kammaren för sin del sådana af enskilde motionärer framburna förslag af

betydligt mera omfattande innebörd än det genom propositionen framlagda.

Det är uppenbart, att den enda möjliga åtgärd, som kan i första

rummet tillgripas för att på ett någorlunda verksamt sätt undan bolagens

förvärf rädda den återstående bondejorden, måste vara en lag, som förbjuder

desamma. Den uppgift, en sådan lag äger, uppväges ingalunda af

de åtgärder, som blifvit ifrågasatta med afseende på trävaruindustriens

redan förvärfvade hemman. Där gäller det att på sin höjd kunna återvinna

åt bondeståndet så mycket af hvarje sådant hemman, att nätt och

jämt en familj kan därpå vara i lyckligaste fall besuten. Dessa nybildade

små hemmansbruk kunna därför, såsom norrlandskoinmittén också

uttryckligen förklarar, i allmänhet knappast tåla vidare delning. För

att bibehålla ett utvecklingskraftigt bondestånd måste man i möjligaste

mån bevara de större resurser, som ligga i dess ännu bibehållna egna

jord. Häri ligger enligt utskottets mening förbudslagens nödvändighet.

Till förmån för en sådan lagstiftning förefinnes också, såsom jämväl

norrlandskoinmittén konstaterat, bland ifrågavarande landsdelars befolkning

en så godt som enstämmig opinion, som på olika sätt gifvit sig

till känna. Ett uttryck för tillvaron af denna allmänna mening innefattas

ock i det förord för en sådan lagstiftning, som tillförne och äfven

vid innevarande riksdag gifvits af det öfvervägande flertalet bland denna

befolknings representanter i Andra Kammaren, hvilka dessutom påyrka ett

ännu längre gående förbud än nu ifrågasatts.

Gentemot den tvingande nödvändigheten att börja ett ingripande på

det nu föreslagna sättet finner utskottet de invändningar, som särskildt

från representanter för trävaruindustrien merendels framhållas häremot,

icke kunna tillerkännas betydelse.

Hvad sålunda angår den invändningen, att utfärdandet af ett dylikt

förbud skulle strida mot allmänt gällande rättsgrundsatser, så saknar

den enligt utskottets mening berättigande; den har ock flerfaldiga gånger

och senast i den nu framlagda propositionen blifvit bemött. Det förtjänar

i detta sammanhang att omnämnas, hurusom lagberedningen i sitt

1847 afgifna förslag till jordabalk i 1 kap. 8 § ifrågasatte bestämmelse

om att äganderätt till fast egendom ej må öfverlåtas till from stiftelse

eller annan allmän eller enskild inrättning eller till aktiebolag, utan att

Konungen därtill lof gifvit.

Det har vidare framhållits, att industrien genom förslaget skulle

beröfvas utvecklingsmöjligheter. Häremot må först erinras, att enligt

förslagets 2 § industrien får fritt förvärfva all erforderlig tomtmark jämte

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

11

vattenfall med flera dylika lägenheter. Beträffande åter industriens behof

af skogsmark, så har, såsom ofvan visats, industrien redan kommit i besittning

af högst betydande områden och natuidigen aldrig kunnat påräkna

för sin fortsatta utveckling obegränsade skogskapital. Tillfälle att genom

afverkningsrätter eller omedelbart inköp af redan afverkadt virke erhålla

råvara står naturligtvis fortfarande öppet. Men dessutom bereder det nu

ifrågavarande förslaget genom undantaget i 3 § industrien tillfälle att utöfver

sitt nuvarande stora skogsinnehaf ytterligare förvärfva högst betydande

skogsmarker. Och därtill kommer, att Konungen kan för i öfrigt

erforderliga fall meddela dispens från förbudet. Slutligen må äfven erinras,

att enligt 7 § bolagens nuvarande skogsmarker kunna helt eller delvis

genom försäljning öfverflyttas till nybildade industriföretag.

Ytterligare har man velat göra gällande, att förbudslagen genom

att utestänga de köpstarkaste spekulanterna skulle nedbringa priset å

jordbruksfastigheter och därigenom just för bönderna själfva, i den mån

de äro nödsakade att sälja, framkalla förluster. Äfven om en sådan påföljd

skulle till äfventyrs vara att förvänta, så får ingalunda fastslås såsom en

afsevärd olycka, om priset på jordbruksegendom något reduceras. I

hvarje fall bör här bemärkas, att befolkningen i de med förbudet afsedda

trakter, såsom ofvan framhållits, allmänt påfordrar detsamma. Ur

det allmännas synpunkt ställer sig saken för öfrigt så, att hufvudändamålet

är att för kommande tider bevara ett själfständigt bondestånd inom

ifrågavarande trakter, och det kan då ingalunda försvaras att, för beredande

åt den nuvarande generationen af höga köpeskillingar för jorden, åsidosätta

förenämnda ändamål. Vill man målet, måste man ock vilja medlet.

Slutligen invändes, att ifrågavarande lag kan kringgås. Detta anmärkta

förhållande, som äger tillämplighet på de flesta lagar, får dock

enligt utskottets mening ej utgöra hinder för vidtagande af en åtgärd,

som under nuvarande förhållanden är den enda möjliga för ett verkligt ingripande

mot den pågående utvecklingen. Det är visserligen sannt, att lagen

lämnar öppet för enskilde skogsspekulanter att fortfarande förvärfva

hemman. Klart är dock, att, såsom norrlandskommittén ock framhållit, dessa

förvärf icke kunna antagas erhålla närmelsevis den omfattning som bolagsförvärfven.

Nämnda kommittés utredning visar, att af trävaruindustriens

jordförvärf år 1900 högst 2,85 procent utgjort enskildes ägoinnehaf,

under det hela återstoden fallit på bolag. Kommittén yttrar ock, att tiderna

i hvarje fall vore förbi för att bilda nya framgångsrika trävaruaffärer,

och att det icke torde ställa sig alldeles så lätt att utan bolagsbildning

uppbringa det kapital, som erfordras för att jorduppköp skola

kunna ske i en sådan skala, att de kunna anses medföra sociala vådor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Hvad angår den äfven framhållna möjligheten att enskilda personer

skulle låta bruka sig såsom redskap för bolags fastighetsförvärv så framhåller

kommittén, att ett dylikt kringgående alltid är förenadt, med

kostnader och besvär och åtskillig risk samt att, om erfarenheten skulle

visa, att ett dylikt förfarande i afsevärd mån ägde rum, man finge ytterligare

se till hvad som borde göras häremot, men att för blotta möjligheten

af missbruk alldeles underlåta att begagna sig af ifrågavarande utväg

syntes vara föga framtidsklokt. De enskildes jordförvärf äro för öfrigt,

såsom kommittén jämväl erinrar, underkastade inflytande af arfslagarne

och kunna därför ej på samma sätt som bolagsförvärfven leda till att jorden

på ett varaktigt sätt alldeles undandrages jordbruket. Icke heller kan

enskild utländsk undersåte förvärfva jord, hvaremot i regeln intet hinder

förefinnes för utlänning att förvärfva aktier i ett bolag.

Af hvad sålunda anförts framgår, att utskottet finner den kungliga

propositionen böra i hufvudsak af Riksdagen antagas. Däraf följer ock,

att utskottet anser förslaget utgöra den gräns, vid hvilken man för närvarande

bör stanna. De skäl, som i den väckta motionen anföras för ett

ytterligare gående förbud, hafva icke för utskottet varit öfvertygande,

liksom utskottet, i likhet med Kungl. Maj:t och flertalet af de i ärendet hörde

Konungens befallningshafvande, funnit det lämpligare att vid förslagets

genomförande i väsentliga delar stanna vid hvad norrlandskommittén efter

moget öfvervägande föreslagit.

Emot detalj bestämmelserna i propositionen har utskottet icke funnit

anledning till erinran annat än vid 6 §. Motsvarande § i norrlandskommitténs

förslag hade följande lydelse: »Bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet må ock utan särskildt tillstånd å exekutiv auktion inropa

fastighet, där sådant erfordras för skyddande af någon bolagets eller föreningens

fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning

eller jämlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar. Sålunda inropad fastighet

skall åter afyttras inom två år, efter det auktionen vunnit laga kraft.

Försittes denna tid, varde fastigheten genom Konungens befallningshafvandes

försorg försåld å auktion, därvid i tilllämpliga delar skall gälla

till efterrättelse hvad om försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt.

Ej må vid sådan ny auktion bolaget eller föreningen åter inropa

fastigheten.» Denna bestämmelse upptogs af kommittén för att förekomma

de rättsförluster, som vid dylika auktioner eljest möjligen skulle komma

att drabba bolag eller förening. Innan förslaget för utlåtande öfverlämnades

till högsta domstolen, undergick detsamma emellertid i denna del

en omarbetning för att förebygga den oegentligheten, att bolag och

föreningar, som ej vore inteckningshafvare, icke skulle kunna äfven å exe
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

13

kutiv auktion inropa fastigheter, som de ägde full rätt att förvärfva genom

privat aftal, eller nödgas, om de finge inropa dem, åter afyttra dem

inom viss tid. Enklast ansågs denna ändring kunna ske genom medgifvande

äfven åt bolag eller förening, som icke vore inteckningshafvare, att

på exekutiv auktion inropa fastighet af hvad slag den än månde vara. I fråga

om denna sålunda omarbetade § anmärktes af en ledamot af högsta domstolen,

att stadgandet om förpliktelse för bolag eller förening, som å exekutiv auktion

inropat fastighet, att åter försälja densamma inom två år, sedan auktionen

vunnit laga kraft, innebure alltför stor stränghet i de fall, då auktionsinropet

skett för skyddande af någon bolagets eller föreningens fordran

eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af inteckning eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken häftade, och att stadgandet därför syntes böra

så till vida modifieras, att i nämnda fall skyldigheten att åter afyttra

fastigheten inskränktes till att äga rum, så snart det kunde ske utan förlust,

på sätt för likartadt fall funnes föreskrifvet i gällande lagar angående

bankbolag. Häremot invändes af föredragande departementschefen vid

ärendets förnyade anmälan i statsrådet den 7 mars 1906, att om ock

beträffande bankernas fastighetsförvärf strängare föreskrifter icke visat sig

nödiga, ett stadgande i nämnda riktning genom sin sväfvande affattning

och kontrollens svårighet knappast skulle visa sig tillfyllestgörande i förevarande

fall. Anmärkningen ansågs därför böra föranleda allenast, att tiden

för återförsäljningsskyldigheten utsträcktes till tre år.

Det skäl, som sålunda ursprungligen legat till grund för tillkomsten

af denna §, hade dock enligt utskottets förmenande bort vinna mer afseende

vid §:ns affattning, än som nu skett, i syfte att eventuellt mot förlust

skydda bolag eller förening, som nödgats till bevarande af någon sin

fordran eller rättighet å exekutiv auktion inropa fastighet. Ifrågavarande

stadgande synes därför lämpligen böra för sådant ändamål modifieras.

Till förebyggande af missförstånd hvilken tid i 2:dra punkten af

2:dra stycket i 6 § afses, har utskottet funnit skäligt utbyta orden »nämnda

tid» mot »sistnämnda tid».

Mot den af förslaget till lag om förvärfsförbud föranledda ändring

i 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och

jordafsöndring, hvarom förslag i propositionen jämväl innefattas, har utskottet

icke funnit något att erinra.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, under förklarande, att det i

propositionen innefattade förslag till lag angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

fast egendom icke kunnat i oförändradt skick antagas,

ville, i anledning af propositionen, med afslag å herr

Lindhagens med fleres förevarande motion, för sin del

antaga följande

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast

egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva

fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller

Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län

eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö eller LIassela socken

eller Hamra kapellag i Gäfleborgs län eller inom Västernorrlands, Jämtlands,

yästerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Bolag eller förening må förvärfva fastighet, som i den ordning 5 §

stadgar pröfvas äga sitt hufvudsakliga värde i åbyggnaden eller hufvudsakligen

vara afsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott,

grus- eller lertag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §•

Bolag: eller förening: må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord

med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas

ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan

sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom

jordafsöndring.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Kungi. Maj.is förslag: Utskottets förslag:

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i

förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper

efter en areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,

Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och

Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo

socknar i förstnämnda län; samt

1,000 hektar inom de Ofri ga delarna af Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands län och de i 1 § omförmälda

delar af Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt

storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog1.

dill odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och

andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens

beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen

kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

4 §•

Pröfvas i något fall på grund af särskilda omständigheter bolag eller

förening böra medgifvas rätt att förvärfva fastighet af annan beskaffenhet

än i 2 § eller 3 § första stycket sägs, äger Konungen gifva tillstånd därtill.

5 §•

Den för bestämmande af fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade

pröfning åligge Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten

är belägen. Åskas sådan pröfning, eller vill bolag eller förening söka

Konungens tillstånd att förvärfva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte

fångeshandlingen ingifvas till Konungens befallningshafvande inom ett år

från det fånget skedde. Försittes den tid; eller pröfvas fastigheten icke

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej heller,

där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljadt, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligge Konungens befallningshafvande,

såframt ej förvärfvet godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna

jämte eget utlåtande till Konungen.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för

Konungens befallningshafvandes pröfning i ärende, som nu sagts, meddelas

af Konungen.

Sedan fastighet förklarats vara af den beskaffenhet, att bolag eller

förening enligt 2 eller 3 § må förvärfva den, vare det gällande äfven vid

framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf.

Är i enlighet med hvad ofvan sagts frågan om bolags eller förenings

rätt att förvärfva fastighet ännu ej afgjord, skall i afseende å lagfart anses

möta sådant hinder, som afses i 10 § förordningen om lagfart å fång

till fast egendom den 16 juni 1875.

6 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion

äger bolag eller förening förvärfva

fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat

fastighet å exekutiv auktion, skall,

där ej bolaget eller föreningen vinner

godkännande af förvärfvet i den

ordning 5 § stadgar, fastigheten åter

afyttras inom sådan tid, att lagfart

å fånget kan sökas förr än tre år förflutit

från det auktionen vunnit laga

kraft. Har nämnda tid tilländagått,

och framgår ej af vederbörande domstols

lagfartsprotokoll, att fastigheten

är afyttrad, förordne Konungens befallningshafvande,

att fastigheten skall

säljas å offentlig auktion efter ty

Medelst inrop å exekutiv auktion

äger bolag eller förening förvärfva

fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat

fastighet å exekutiv auktion, skall,

där ej bolaget eller föreningen vinner

godkännande af förvärfvet i den ordning

5 § stadgar, fastigheten åter afyttras

inom sådan tid, att lagfart å

fånget kan sökas förr än tre år förflutit

från det auktionen vunnit laga

kraft. Har sistnämnda tid tilländagått,

och framgår ej af vederbörande domstols

lagfartsprotokoll, att fastigheten

är afytti-ad, förordne Konungens befallningshafvande,

att fastigheten skall

säljas å offentlig auktion efter ty

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45. 17

Kungl. Majds förslag: Utskottets förslag:

nedan sägs. Å sådan auktion må

fastigheten ej åter inropas af samma

bolag eller förening. Om hvad sålunda

stadgats skall erinran införas

i det köpebref, som i anledning af

den exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande

meddelat förordnande, som ofvan

förmäles, vare det gällande, ändå

att fastigheten finnes hafva varit af

bolaget eller föreningen afyttrad eller

sedermera afyttras; och skall i öfrigt

så anses samt med ärendet i

tillämpliga delar så förfaras, som hade

förordnande om egendomens försäljning

meddelats enligt 28 § utsökningslagen,

dock att försäljningen ej

må uppskjutas på grund af öfverenskommelse,

som i 108 § samma

lag förmäles. Hvad i fråga om fastighets

försäljning och köpeskillingens

fördelning nämnda lag stadgar beträffande

gäldenären, skall i ärende,

som nu sägs, lämpas till fastighetens

ägare, och skall denne vara pliktig

att betala kostnad, som ej kan i enlighet

med 164 § utsökningslagen

gäldas ur den försålda fastigheten.

nedan sägs. Å sådan auktion må

fastigheten ej åter inropas af samma

bolag eller förening. Om hvad sålunda

stadgats skall erinran införas

i det köpebref, som i anledning af

den exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande

meddelat förordnande, som ofvan

förmäles, vare det gällande, ändå att

fastigheten finnes hafva varit af bolaget

eller föreningen afyttrad eller

sedermera afyttras; och skall i öfrigt

så anses samt med ärendet i tillämpliga

delar så förfaras, som hade förordnande

om egendomens försäljning

meddelats enligt 28 § utsökningslagen,

dock att försäljningen ej må

uppskjutas på grund af öfverenskommelse,

som i 108 § samma lag

förmäles. Hvild i fråga om fastighets

försäljning och köpeskillingens

fördelning nämnda lag stadgar beträffande

gäldenären, skall i ärende,

som nu sägs, lämpas till fastighetens

ägare, och skall denne vara pliktig

att betala kostnad, som ej kan i enlighet

med 164 § utsökningslagen

gäldas ur den försålda fastigheten.

Har inrop, hvarom i denna § sägs,

skett för skyddande af någon bolagets

eller föreningens fordran eller

rättighet, hvarför fastigheten på grund

af inteckning eller jämlikt 11 kapitlet

2 § jordabalken häftar; och visas

sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat

af bolaget eller föreningen utan

förlust afyttras, äge Konungen på

därom gjord ansökan medgifva an
-

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 39 Höft.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

stånd med fastighetens afyttrande efter

ty skäligt pröfvas. Sådan ansökan

skall sist inom tre år från det

auktionen vunnit laga kraft ingifvas

till Konungens befallningshafvande,

som därefter med eget utlåtande öfverlämnar

den till Konungen; och skall

med förordnande, som enligt denna §

ankommer på Konungens befallningshafvande,

anstå till dess ansökningen

af Konungen pröfvats.

7 §•

Hvad ofvan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings

rätt att förvärfva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning

beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes af bolag

eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §■

Med bolag afses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som

drifver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk

verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

De tilra lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

och

2:o) att Riksdagen måtte bifalla följande i propositionen

innefattade förslag till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

19

Lagom

ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade

lydelse:

22 §.

Åstundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att

därifrån för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad

redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en

femtedel af dess ägoområde, ankomme på Konungens befallningshafvande

att, där omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta.

Tillstånd, som nu sagts, må ej vägras i fråga om afsöndring af

sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Stockholm den 23 april 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Reservationer:

af herr Lillieshöld, med hvilken herrar Sjöcrona, Lindman, Cederberg

och grefve Lewenhaupt instämt:

»Någon tvekan torde numera knappast förefinnas därom, att jordbruket

är en nödvändig faktor för Norrlands och Dalarnes ekonomiska bestånd

och utveckling, samt att en själfständig jordbrukande befolkning

därstädes bör upprätthållas. Och efter den utredning, som förebragts,

lärer ej heller kunna förnekas, att genom bolagens fastighetsförvärf inom

dessa landsdelar de själfägande jordbrukarnes antal, synnerligen i skogsbygderna,

minskats och minskas, så att denna klass, om bolagens jordförvärf

få obehindradt fortgå, kan löpa fara att till stor del försvinna.

Afhjälpande af detta missförhållande synes därför vara önskvärdt.

I sådant afseende har genom föreliggande lagförslag såsom skyddsåtgärd

ifrågasatts förbud för bolag och föreningar att med vissa i förslaget

angifva undantag förvärfva fast egendom.

Detta förbud är visserligen riktadt emot bolag och föreningar till

inskränkande af deras rätt att förvärfva fast egendom, men till sin innebörd

är det lika mycket riktadt emot och trätfar i själfva verket jordägarne,

hvilka skulle förhindras att öfver sina hemman förfoga såsom dem

bäst synes.

Härigenom skulle således ej mindre den fria förvärfsrätten afsevärdt

inskränkas än äfven ett våldsamt ingrepp ske i den fria äganderätten.

Att ett dylikt lagförslag, som i sig innefattar en från hittills

tillämpad rättsuppfattning afvikande princip, icke kan ur juridisk synpunkt

försvaras, ligger i öppen dag och torde, äfven om man anser frågan

vara af den vikt, att enskild rätt måste vika och allmänna rättsgrundsatser

suspenderas, endast under den bestämda förutsättning kunna tillstyrkas,

att något annat medel till missförhållandenas afhjälpande icke kan

påvisas, samt förvissning tillika förefinnes, att detsamma kommer att medföra

den verkan, som därmed afses.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

21

Huruvida nu missförhållandena kunna på annat sätt af hjälpas, anser

jag mig icke i stånd att afgöra, men det synes, som om åtskilliga af de

öfriga af norrlandskommittén i ämnet afgifna förslag och framställningar

äro af beskaffenhet att i väsentlig grad kunna främja frågans lösning,

hvarförutom jag tillåter mig erinra, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gäfleborgs län i sitt utlåtande öfver kommitténs förslag angifvit, huru

frågan enligt befallningshafvandens åsikt möjligen skulle kunna lösas.

Hvad åter verkningarna af den ifrågasatta lagen beträffar, hyser jag

den öfvertygelsen, att lagen ingalunda kommer att leda till det åsyftade

målet. Den lämnar nämligen öppet rum för kringgående, och det lider

intet tvifvel, att försök därtill komma att med framgång göras.

Då det icke är förvägradt enskilda bolagsmän och föreningsmedlemmar

att förvärfva sådan jord, som förbudet afser, kunna en eller flera af

dessa inköpa dylik jord och sedermera till bolaget eller föreningen upplåta

nyttjanderätten till densamma. Likaså kan bolaget eller föreningen

tillhandahålla penningar åt en person, som för dessa i sitt namn inköper

den fastighet, bolaget eller föreningen önskar disponera, och därefter till

bolaget eller föreningen dels öfverlämnar inteckningar i fastigheten till

dess fulla värde, dels ock under en eller annan form upplåter rätten att

tillgodogöra sig densammas afkastning.

Ännu andra sätt att kringgå lagen kunna lätteligen tänkas, men

frånsedt detta — äfven om man antager, att lagen verkligen kommer att

efterlefvas — torde föga förhoppning finnas, att den s. k. stödskogen, hvilken

anses för jordbrukets bestånd oumbärlig, kommer att åt jordbruket bevaras.

Först och främst kvarstår möjligheten för bolag eller föreningar att

förvärfva afverkningsrätt till densamma. Men härtill kommer — hvilket

är långt betänkligare — att hemmansägarne, hvilkas skogsförsäljningar

med all sannolikhet i trots |af lagen komma att fortgå i ungefär samma

omfattning som före lagens trädande i kraft, otvifvelaktigt skola råka i

händerna på enskilda spekulanter, hvilka för att på kortaste tid kunna

ur skogen uttaga den största möjliga vinst snabbast möjligt kalhugga

densamma.

Skulle så ske, varder ej blott lagens syfte förfeladt, utan ställningen

kan förväntas blifva ur skogsvårdssynpunkt afgjordt försämrad, då

man med visshet torde kunna antaga, att de enskilda skogsköparne icke

skola ägna skogens återväxt samma intresse som de stora bolagen, hvilkas

tillvaro är beräknad på skogens utnyttjande under en obegränsad framtid.

Jämte det principiella betänkligheter möta, skulle således i många

fall kanske skada komma att tillskyndas staten; och torde redan på denna

grund lagförslaget icke böra tillstyrkas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Men härtill bör ytterligare erinras, att genom förbud för bolagen att

förvärfva jord ej mindre hemmansvärdet minskas än äfven den jordbrukande

befolkningen beröfvas en betydande del af de biinkomster, hvilka

anses nödvändiga för dess existens, och sålunda äfven den klass, man

genom lagen velat skydda, tillskyndas en afsevärd ekonomisk förlust;

hvarförutom ej heller må förbises, att genom den föreslagna lagen, om

den blefve effektiv, Norrlands viktigaste näringsgren, trävaruindustrien,

hvars stora inflytande på Norrlands utveckling i alla riktningar ej kan

bestridas, kommer att, om ej helt och hållet omöjliggöras, så dock i hög

grad hämmas.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer jag,

att förevarande proposition icke må af Riksdagen

bifallas.*

af herr Andersson, som ansett, att 6 § i förslaget till lag angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom bort

erhålla följande lydelse:

6 §•

Bolag eller förening må utan särskildt tillstånd å exekutiv auktion

inropa fastighet, där sådant erfordras för skyddande af någon bolagets

eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning

eller jämlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar.

af herrar Lindhagen och Nordin:

»På de i motionen anförda skäl anse vi, att motionärernas hemställanden

bort af utskottet beaktas. Då detta ej i någon mån skett, finna

vi oss ej föranlåtna att framföra något medlingsförslag, utan framställa

nu motionärerernas längst gående yrkanden, som i sig innefatta äfven de

öfriga. Vi hemställa alltså med anledning af ifrågavarande motion:

l:o) att 1 § i lagförslaget måtte erhålla följande

förändrade lydelse:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva

fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-Dals

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

2‘6

fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom

Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län.

A. fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2:o) att 3 § i förslaget måtte utgå.

Därest yrkandet under 2:o) bifalles, erfordras någon jämkning i

redigeringen af lagförslagets följande §§, samt förfaller det i andra

punkten af utskottets hemställan omförmälda lagförslag.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.