Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881.

1906-05-11 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:51, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

1

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1906, kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen

och till lag om ändrad lydelse af 77 § strafflagen

för krigsmakten den 7 oktober 1881.

Genom en den 4 innevarande maj dagtecknad proposition, n:o 152,

hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda

förslag till

l:o) lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen och

2:o) lag om ändrad lydelse al 77 § strafflagen för krigsmakten den

7 oktober 1881.

I statsråd den 24 april IDOG anmäldes inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till lag om vissa ändringar i 10 kapitlet strafflagen och

till lag om upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober

1881, hvilka förslag ligga till grund för nu förevarande proposition; och

anförde därvid enligt propositionen bilagdt protokoll chefen för justitiedepartementet

följande:

»De bestämmelser 10 kap. 14 § strafflagen för närvarande innehåller

i fråga om den, som inför folksamling uppeggar till brott, torde ej vara

till fyllest att skydda samhället mot missbruk af yttrandefriheten.

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 45 Höft. (Nås Öl och 52).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Hvad först angår de i nämnda lagrum stadgade straffsatser, utgöras

de, som bekant, af böter till belopp af högst 500 kronor eller fängelse i

högst två år. Dessa straffsatser torde med hänsyn till rådande domstolspraxis,

som i allmänhet vid utmätande af straff'' låter detsamma vida mera

närma sig minimum än maximum, få anses alltför låga.

En jämförelse med de främmande strafflagar, som tillkommit under

senaste årtionden, utvisar också, att dessas motsvarande straffbestämmelser

innehålla ett högre maximum än det hos oss gällande. Sålunda kan

enligt den italienska och den nederländska strafflagen straffet för den, som

offentligen uppeggar till brott, under vissa förhållanden uppgå till straffarbete

i 5 år. Den nya norska strafflagen medgifver ådömande af ända

till 8 års fängelse — motsvarande vår lags straffarbete — för den, som

offentligen uppfordrar till eller tillskyndar verkställandet af en brottslig

handling eller förhärligar eu sådan eller som tillbjuder sig att utföra eller

bistå vid utförandet af en dylik handling. Slutligen kan nämnas, att det

bekanta schweiziska utkastet till strafflag stadgar straffarbete i ända till 15

år eller fängelse icke under sex månader för den, som offentligen uppfordrar

eller afsiktligen uppmuntrar till ett med straffarbete belagdt brott.

Den ifrågasatta skärpningen af bestämmelserna i 10 kap. 14 § strafflagen

har ansetts böra genomföras så, att i första momentet af paragrafen

införes en andra punkt, eldigt hvilken, om uppmaningen afsåg brott, hvarå

strängare straff än fängelse kan följa, eller omständigheterna eljest voro

synnerligen försvårande, jämväl straffarbete kan ådömas; och har maximum

för dylikt straffarbete ansetts böra bestämmas till fyra år, ett straff,

som visserligen understiger de straffmaxima, som förenämnda främmande

lagstiftningar i motsvarande fall stadga, men likväl innebär eu betydande

ökning i nuvarande straffskala och torde stå i skäligt förhållande till vår

strafflags system i öfrigt.

De föreslagna förändringarna i paragrafens andra moment afse förnämligast

att uttryckligen låta paragrafen vinna tillämpning jämväl på den

uppeggelse, som använder andra medel än den direkta uppmaningen, en

tillämpning, som, om den ock låter härleda sig ur gällande lydelse af

paragrafen, dock icke med erforderlig tydlighet framgår af densamma.

Såsom särskilt betecknande för den indirekta uppeggelse! har ansetts

böra framhållas det fall, då någon brottslig handling prisas utan att

den skyldige direkt uppmanar till dess begående.

De i 14 paragrafens lydelse sålunda föreslagna ändringarna hafva

ansetts böra åtföljas af en förändring i dess räckvidd. Med hittillsvarande

lydelse har paragrafens andra moment kunnat tydas så, att därigenom

skulle vara öppnad möjlighet att bestraffa äfven uppmaning till

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

rent civil orätt. Bestraffning i sådant fall synes emellertid icke böra

ifrågakomma. Anser lagstiftaren själfva begåendet af en handling, låt

vara att den innebär en orätt, icke vara så farligt, att han behöfver ingripa

straffande mot den handlande, torde ej heller förledandet till en

sådan handling böra beläggas med straff. Med den nu föreslagna lydelsen

af paragrafen skulle endast försök att förleda till handling, som själf är

belagd med straff, kunna blifva föremål för bestraffning.

Efter den sålunda ifrågasatta ändringen af andra momentets formulering

kommer den uttryckliga uppmaningen till sådant brott, som omförmäles

i annan lag än strafflagen, ej, såsom hittills, att falla under andra

momentets tillämplighetsområde. Däraf följer, att i första momentet, som

för närvarande afser endast uppmaning till brott enligt strafflagen, måste

vidtagas sådan ändring, att momentet kommer att afse uppmaning till

äfven andra slags brott.

Vid de förändringar i den straffrättsliga behandlingen af offentlig

uppmaning till brott i allmänhet, hvilka sålunda föreslagits, har det icke

kunnat låta sig göra att bibehålla 11 § i 10 kapitlet strafflagen. Uppmaning

till uppror skulle nämligen därigenom kunna komma att blifva

lindrigare bedömd än uppmaning till annat brott af lika farlig beskaffenhet.

Samma skäl nödvändiggör äfven det föreslagna upphäfvandet af 77

§ i strafflagen för krigsmakten. Efter upphäfvandet af sistnämnda lagrum

kommer den, som begår där afsedda brott, jämlikt 3 § sistnämnda lag

att anses efter 10 kap. 14 § strafflagen med dess betydligt strängare

straffbestämmelser.

I samband med ofvanberörda ändringar i 10 kapitlet strafflagen har

det ansetts lämpligt att jämväl upptaga frågan om eu annan ändring i

samma kapitel. Enligt nämnda kapitels 13 § skola deltagarne i ett upplopp,

om de öfvergå till våld å person eller egendom, i allo behandlas såsom

upprorsmän. Upprepade gånger har emellertid tillämpningen af upprorsstraffet

i fråga om vissa deltagare i uppträden, som från början endast

varit vanliga upplopp, visat sig leda till så uppenbar hårdhet, att,

ehuru de skyldige dömts till det straff, som motsvarar straffskalans minimum,

Kung!. Maj:t ansett sig böra i nådeväg ytterligare lindra straffet.

Särskilt hafva i en del af de fall, på hvilka jag syftar, personer, som

från början mera af okynne och nyfikenhet sällat sig till hopen, måst dömas

såsom upprorsmän, därför att folkmassan, utan något som helst deras

direkta förvållande och kanske utan att de ens kunnat iakttaga det, börjat

öfvergå till våld. Framför allt vid större uppträden kan det lätt hända,

att en del af folkmassan ej rätt klart kan uppfatta, hvad som försiggår

på andra punkter af den plats, där uppträdet äger rum. öfver hufvud

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

kan brottsligheten vid ett upplopp vara betydligt mera graderad, än man

vid paragrafens affattande synes hafva föreställt sig. Dock torde någon

anledning ej föreligga att nedsätta straff minimum för anstiftare eller anförare.

Ändringen afser alltså endast att genom en sänkning af straffminimum

för andra deltagare i upploppet öppna utväg att bättre, än som

med de nuvarande bestämmelserna låter sig göra, taga hänsyn till det olika

måttet af brottslighet.»

De sålunda anmälda lagförslagen hafva därefter undergått föreskrifven

granskning inom högsta domstolen; och hafva med anledning af därvid

gjorda erinringar förslagen underkastats vissa jämkningar, innan de genom

förevarande proposition förelagts Riksdagen. Sålunda har föreslagits eu

förändrad lydelse af jämväl 8 kap. 3 och 8 §§ strafflagen, i syfte att äfven

i fråga om där omförmälda brott skulle tydligt framgå, att det ej vore

endast det direkta försöket till uppeggelse, som vore straffbart enligt dessa

lagrum, utan äfven det indirekta. Nämnda jämkning har föranledt motsvarande

förändringar i rubrik och ingress till det först utarbetade förslaget

till ändringar i allmänna strafflagen, hvarjämte en mindre förändring gjorts

i den först föreslagna lydelsen af 2 mom. i 10 kap. 14 §. Den ursprungliga

tanken att ur sistnämnda paragraf borttaga stadgandet om straff för försök

att i andra fall, än då fråga är om brott, förleda till ohörsamhet mot lag

eller laga myndighet har icke heller vidhållits. Någon anledning att äfven

för sådant försök till förledande skärpa den nuvarande straffbestämmelsen

bär emellertid icke ansetts föreligga. I den för 14 § föreslagna lydelsen

har gjorts en häremot svarande ändring. Beträffande förslaget till lag om

upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten har tanken på nämnda

lagrums upphäfvande ansetts böra få förfalla och i stället föreslagits en

ändring af paragrafen därhän, att vid straffets bestämmande efter allmän

lag den omständigheten, att uppmaningen riktats till krigsmanskap af

någon, som är underkastad krigslag, skall tagas i betraktande som eu försvårande

omständighet; och har härvid af föredragande departementschefen

anmärkts, att brott, hvarom sålunda stadgas, enligt 18 § i förordningen

om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 alltid hör

till krigsdomstol. Dessutom har paragrafens lydelse ansetts böra undergå

en mot förut omförmälda jämkning i lydelsen af 8 kap. 3 § strafflagen

svarande ändring.

Utskottet har vid granskning af de sålunda omarbetade, i propositionen

innefattade förslagen i allt hufvudsakligt icke funnit något att med

afseende å desamma erinra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

5

Beträffande den i 10 kap. 13 § strafflagen föreslagna nedsättning

af minimum uti straffsatsen för sådan deltagare i upplopp, hvilken ej är

anstiftare eller anförare, har utskottet ansett skäligt föreslå eu modifikation.

Emot förslaget i denna del anmärktes i högsta domstolen, att, om

ock enligt gällande lag ansvaret för andra deltagare i upplopp än anstiftare

och anförare i vissa fall kunde blifva alltför strängt, förslaget emellertid

syntes gå till en ytterlighet i andra riktningen. Detsamma medgåfve nämligen,

att eu deltagare i upplopp kunde, äfven om han därvid gjort våld

å person eller egendom och således i afseende å honom försvårande omständigheter

förelåge, dömas till ett så lindrigt straff som en månads

fängelse. För att förekomma en sådan tillämpning torde — om det nu

kunde anses tillrådligt, att, för det fall att man vid upplopp öfvergått till

våld å person eller egendom, straffets minimum sattes så lågt, som förslaget

upptoge — sådan nedsättning i straffet icke böra medgifvas i andra

fall, än då brottet vore med synnerligen mildrande omständigheter förenadt.

Berörda anmärkning i högsta domstolen ansågs emellertid af Kungl.

Maj:t icke böra föranleda någon ändring i det ursprungliga förslaget. Med

hänsyn till de allmänna grundsatserna för straffmätning vore det i allt fall

enligt föredragande departementschefens mening uteslutet, att i afseende

å den, som gjort våld å person eller egendom, en domstol vid straffets

utmätande skulle tillnärmelsevis gå ned till straffskalans minimum.

Utskottet, som visserligen ej för sin del vill underkänna riktigheten

af departementschefens sålunda uttalade åsikt, anser dock, att de i högsta

domstolen mot §ens föreslagna affattning uttalade betänkligheter så till

vida böra vinna afseende, att den i §en föreslagna nedsättning till fängelse

ej må förekomma i andra fall, än där omständigheterna ä,ro synnerligen

mildrande.

Den af utskottet förordade redaktionsförändring i 8 kap. 3 § strafflagen

torde icke erfordra någon närmare förklaring.

Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, under förklarande, att det i

propositionen innefattade förslag till lag om vissa ändringar

i 8 och 10 kapitlen strafflagen icke kunnat i

oförändradt skick bifallas, ville, i anledning af propositionen,

för sin del antaga följande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Kungl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

Lag

om vissa ändringar i 8 och SO kapitlen strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § strafflagen skall upphöra

att gälla, samt att nedannämnda lagrum i 8 och 10 kapitlen samma lagskola

erhålla följande ändrade lydelse:

8 kap.

Har någon, muntligen inför menighet

eller annan folksamling, eller

i skrift, den han utspridt eller utsprida

låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till förräderi, som

i 1 § sagdt är; dömes, när uppmaningen

ingen straffbar verkan hade,

till straffarbete i högst sex år. Samma

lag vare om den, som annans skrift

utspridt eller utsprida låtit, att därmed

komma sådant förräderi åstad.

§•

Har någon, muntligen inför menighet

eller annan folksamling, eller

i skrift, den han utspridt eller utsprida

låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till förräderi, som

i 1 § sagdt är; dömes, när ingen

straffbar verkan dåraf följde, till

straffarbete i höost sex år. Samma

O

lag vare om den, som annans skrift

utspridt eller utsprida låtit, att därmed

komma sådant förräderi åstad.

8 §•

Om stämpling till förräderi, som i 6 § omtalas, så ock om uppmaning

till sådant förräderi eller försök att annorledes därtill förleda gälle

hvad i 2 och 3 §§ sagdt är.

10 kap.

13 S.

Samlar sig folkmängd tillhopa

och störer lugnet eller allmänna ordningen,

utan att dock lägga å daga

sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och

skingrar sig ej den folkmängd, på

Samlar sig folkmängd tillhopa

och störer lugnet eller allmänna ordningen,

utan att dock lägga å daga

sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och

skingrar sig ej den folkmängd, på

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

Kungl. Maj:ts förslag:

offentlig myndighets befallning, utan

visar trotsighet däremot; då skola

anstiftare och anförare af det upplopp

till straffarbete i högst ett år

och annan deltagare i upploppet till

böter från och med tio till och med

tvåhundra riksdaler dömas. Öfvergå

de till våld å person eller egendom;

vare lag, som i 9, 10 och 12 §§

om uppror sägs; dock att för sådan

deltagare i upploppet, som ej är anstiftare

eller anförare, straff efter

9 § må nedsättas till straffarbete i

två månader eller till fängelse.

Utskottets förslag:

offentlig myndighets befallning, utan

visar trotsighet däremot; då skola

anstiftare och anförare af det upplopp

till straffarbete i högst ett år

och annan deltagare i upploppet till

böter från och med tio till och med

tvåhundra riksdaler dömas. Öfvergå

de till våld å person eller egendom;

vare lag, som i 9, 10 och 12 §§

om uppror sägs; dock att för sådan

deltagare i upploppet, som ej är anstiftare

eller anförare, straff efter

9 § må nedsättas till straffarbete i

två månader eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

till fängelse.

14 §.

Hvar som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,

den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller

egendom eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskild!, med

straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Afsåg uppmaningen brott,

hvarå strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna

synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas.

År den skyldige i följd af uppmaningen förfallen till straff för delaktighet

i brott, som därå följt, galle hvad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon annorledes, såsom genom prisande af brottslig handling,

muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den han utspridt

eller utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som i 1 mom. sägs.

Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmärs sökt förleda till

ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, straffes med böter eller fängelse.

Hvad i denna § är stadgadt galle äfven om den, som annans skrift,

hvars innehåll är efter samma § straffbart, utspridt eller utsprida låtit

för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

2:o) att Riksdagen måtte antaga följande i propositionen

innefattade förslag till

Lag

om ändrat! lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 77 § strafflagen för krigsmakten den 7

oktober 1881 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han

bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän

lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida

låtit, för att därmed komma uppror åstad.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Stockholm den 11 maj 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservationen

af herr Zetterstrand:

»I 10 kap. 14 § andra stycket, hvilket bestämmer straff för den, som

i andra fall än förut omförmälts muntligen inför menighet eller folksamling,

eller i skrift, den lian utspridt eller utsprida låtit, söker förleda till

brott, har uti lagförslaget såsom exempel härpå införts orden »såsom ge
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

9

nom prisande af brottslig handling». Angifvaudet af detta exempel innebär

nog ej någon afvikelse från nu gällande lag, hvilken i förevarande fall

utan undantag bestraffar försök till förledande och sålunda äfven ett

försök af nyss angifna art. Syftet med åberopandet af detta exempel lär

väl i främsta rummet vara att fästa allmänhetens uppmärksamhet på det

brottsliga i dylikt tillvägagående, och däremot lärer ej vara något att

erinra. Emellertid befarar jag, att ett sådant i vår strafflagstiftning mera

ovanligt exemplifierande möjligen skall kunna medföra, att en eller annan

åklagare efter mindre noggrann pröfning af lagbudets verkliga innebörd

förledes att utan tillbörligt aktgifvande på syftet med den brottsliga handlingens

prisande anställa åtal, äfven då syfte att förleda till brott ej föreligger,

och anser jag fördenskull, att öfvervägande skäl tala för att ifrågavarande

orden »såsom genom prisande af brottslig handling» ur förslaget

utgå.»

af herr Lindhagen, med hvilken herr Jansson hufvudsakligen instämt:

»De nuvarande samhällena äro såsom vi veta mycket ofullkomliga.

De skola dock med visshet utveckla sig allt mera till det bättre genom

förverkligandet af rättvisa och broderskap. Men hur bristfälligt ett samhälle

än må vara, är det visserligen oundgängligt för detsamma, om det öfver

hufvud taget skall bestå såsom sådant, att äga en rättsordning, som måste

upprätthållas, så länge en annan och bättre ej kunnat genomföras.

Angreppen mot eu bestående rättsordning hafva emellertid i alla

tider varit af hufvudsakligen två vidt skilda slag. Till det ena äro att

hänföra nidingsdåd och liknande gärningar, som hafva illvilja, skadebegär,

ohederliga afsikter och dylikt till bevekelsegrunder. Till skydd mot sådana

angrepp tjäna de borgerliga strafflagarna.

Men det har i alla tider gifvits äfven andra angrepp mot en bestående

samhällsordning, hvilka rikta sig mot dess verkliga eller förmenta

brister. I förgrunden framträder här alltid de undertryckta eller rättslösa

samhällsmedlemmarnas ständiga kamp mot dem, som kommit i besittning

af samhällets maktmedel och ekonomiska tillgångar eller rättare sagdt mot

de förhållanden, som föranledt olikheterna. Den stora uppgiften är att söka

afveckla dessa strider genom en fredlig evolution, och enda vägen går här

genom upplysning och samhällsförbättringar. Olösliga konflikter uppstå

dock alltför ofta i följd af de härskande klassernas omedgörliga benägenhet

att likställa sina tillgodosedda intressen med själfva samhället och de stridande

klassernas däraf framkallade hetsiga öfverilningar. Den bestående

samhällsordningen söker då gärna möta äfven dylika konflikter med strafflagar,

riktade förnämligast mot de sistnämnda klasserna.

Bill. till Likså. Prof,. 1906. 7 Sami. 45 Håft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

Dessa lagar om straff för politiska förbrytelser utgöra ett samhälles

svagaste positioner. De drabba mera sällan verkliga förbrytare men skapa

martyrer. De lugna sällan sinnena genom sin tillämpning utan tillspetsa

i stället ofta striderna. Gäller det framträngande lifsåskådningar, som

medföra nya verkliga värden, kan ingenting i längden hindra, att lifvet till

sist segrar öfver författningarna. Eu städse förnyad erfarenhet borde därför

hafva lärt, att strafflagar, afsedda att drabba politiska förseelser, böra

tillämpas varligt och skonsamt samt icke skärpas utan tvingande nödvändighet

och allraminst vid olägliga tillfällen eller mera för syns skull.

Förevarande kungl. proposition och de med den sammanhängande

propositionerna om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster

och om ändring i bland annat 3 § 7 mom. af tryckfrihetsförordningen

afse nu eu skärpning af den politiska strafflagstiftningen. Förslagen

angifvas nämligen vara föranledda af den sfosterlands- och för sv ar sfientlig a

agitationen», hvaremot såsom ett botemedel förordas inskränkningar i vissa

afseenden af yttrandefriheten, församlingsfriheten och tryckfriheten med åtföljande

straffbestämmelser.

Innan man inlåter sig på en dylik sak, bör man, synes det mig,

stanna något i eftertanke och söka någon ledning ur de allmänna synpunkter,

som ofvan framhållits. Det bör då först framstå såsom klart, att

man väl ej på detta sätt kan tillhålla folket att hysa fosterlandskärlek.

Denna är likaväl som religionen en känsla, som man bär inom sig. Och

grundlagen bjuder man ej skall någons samvete tvinga eller tvinga låta.

Man bör också söka förstå och kunna medgifva, att i vår tid likaväl som

i alla föregående tider måste det vara så, att de, som lefva under bärgade

förhållanden, helt naturligt älska det land, hvilket gifver dem detta goda,

mera än de, som lida och träla under missförhållandena i samhället. Hvad

åter angår de s. k. försvarsfientliga rörelserna, så måste man likaledes göra

klart för sig att huru de än framträda, tygellösa eller välmenande, ett är

dock för dem gemensamt, nämligen att de ur sin egen synpunkt sedt vilja

vara fredsrörelser samt bygga på öfvertygelsen om, att folkens krigsrustningar

eller den s. k. militarismen äro en olycka för samhällena. Och

därom borde alla rätteligen vara ense, att militarismen i ofvan angifna bemärkelse

icke, såsom den tyvärr så ofta betraktas, är en glädjande företeelse

utan ett ondt, som man visserligen under nuvarande förhållanden

måste underkasta sig och göra det bästa möjliga af, dock med iakttagande,

att den alltid hålles inom rimliga gränser.

Med en sådan uppfattning måste man rygga tillbaka för att genast

vara färdig med strafflagar mot utbrotten af vrede och hat öfver de sociala

missförhållandena och den fortlefvande krigsandan. Man undgår därmed

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

11

också att öfverdrifva farhågorna och att tillmäta de militära uppfattningarna

och fordringarna alltför stort auktoritativt inflytande. I förevarande fall hafva

också enligt min mening tillräckliga skäl ej blifvit anförda, hvarför ej gällande

lag, som dock bestraffar uppmaning till brott och ohörsamhet mot lag

eller laga myndighet, kan anses tillfyllestgörande, och hvarför man oundgängligen

nu skall inslå på en väg, som helst bör undvikas och där man alltid

äfventyrar att träffa äfven andra, än dem lagen afser. År 1889 föreslog

Kungl. Magt likaledes ändring uti 10 kap. 14 § strafflagen, i syfte att såsom

det anfördes drabba den uppviglande agitation och den jäsningsprocess,

som framträdde under olika benämningar af anarkism, nihilism, socialdemokrati,

kommunism m. in. Och såsom särskild! betänktigt framhölls

bland annat, att agitationen syftade att med alla lämpliga medel verka

därhän, »att medborgarne i vapenrocken under inga förevändningar låta

sig brukas till våld mot de andra medborgarnes frihet och värn». Detta

förslag blef dock i sina väsentligaste delar med kraft tillbakavisa dt af

andra kammaren.

Föreliggande förslag måste dessutom, såvidt jag förstår, anses hafva

framkommit i en olämplig tid, liksom fallet var med 1905 års förslag om

straff mot allmänfarliga strejker in. m. Det kan icke vara klokt, att den

ömtåliga frågan om straff för politiska förbrytelser framlägges i samband

med den stora medborgarfrågan. Låtom oss helt insätta våra krafter på

lösningen af denna sista fråga och icke kasta en skugga öfver den

med ett sådant följe. Faller rösträttsfrågan, framstår förslagets antagande

ännu mer som en orimlighet. Ty det går väl dock ej an, att statsmakterna

i de vitala politiska frågorna endast besluta pålagor och

strafflagar.

Anmärkningsvärd!, är jämväl, att nu föreslagna ändringar i 10 kap.

14 § strafflagen ansetts själffallet böra föranleda motsvarande ändringar i

3 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen. Den kungl. propositionen om sistnämnda

sak motiveras endast därmed, att det vore i hög grad oegentligt,

att tryckfrihetsförordningen ej öfverensstämde med strafflagen, att faran

af det tryckta ordets missbruk ingalunda kunde påstås vara mindre än af

det talade, och att därför berörda förordning ansetts böra bringas till

öfverensstämmelse med strafflagen.

Fn dylik framställning kan ju låta säga sig, om man ställer sig på

den ståndpunkt, som intages af de utländska strafflagarna. Dessa upptaga

nämligen föreskrifter om missbruk af det tryckta ordet likaväl som af det

talade. Men hos oss har tryckfriheten ansetts såsom en särskild! värdefull

medborgerlig rättighet och därför, till skillnad från yttrandefriheten, omhägnats

med grundlags helgd. Dessa traditioner från genombrottet i början

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

af förra århundradet har man ända hitintills alltid sökt bevara. Särskilt

betänksam har man varit mot att i tryckfrihetsförordningen införa

bestämmelser af den obestämda och sväfvande art, att de kunna i

oträngda mål användas såsom vapen mot det fria ordet. Det var sannolikt

också därför, som man år 1889 vid framläggandet af ofvan omnämnda

straff!årsförslag ansåg sig icke böra tillika föreslå motsvarande ändring i

tryckfrihetsförordningen.

En närmare granskning af detaljerna i förslaget om ändring af 10

kap. 14 § strafflagen minskar ingalunda betänkligheterna mot detsamma.

Uppmaning till brottslig handling, som leder till handlingens utförande,

straffas enligt de särskilda straffbestämmelserna om delaktighet,

vare sig uppmaningen sker offentligt eller enskilda Förenämnda lagrum

stadgar åter straff för blotta uppmaningen till brott, eller till ohörsamhet

mot lag eller laga myndighet när uppmaning äger rum mera

offentligt.

Här föreslås nu först en högst väsentlig skärpning i straffen från

böter eller fängelse i högst 2 år till straffarbete under vissa förhållanden

i högst 4 år. Det må då först anmärkas, att hårda straff väl icke äro i

och för sig något eftersträfvansvärdt och allra minst tillrådligt, när det

gäller politiska förseelser. Det har icke heller ens kunnat påstås, att erfarenheten

ådagalagt något behof af eu skärpning i detta fall. Mycket

sällan lärer nämligen detta lagrum behöft tillämpas. Och hvad angår särskildt

den agitation, som föranledt förslaget, så förklaras i den kungl.

propositionen, att denna agitation merendels söker undvika direkta uppmaningar

till olydnad mot lag och befäl, filur man under sådana förhållanden

kan försäkra, att de stadgade straffen ej äro tillräckligt höga,

synes svårt att förstå.

Samma straffmått, som vår gällande lag här upptager, återfinnes för

enahanda brott i flera andra länders lagar, såsom exempelvis den finska

och tyska. I propositionen har emellertid åberopats, att de främmande

strafflagar, som tillkommit under senaste årtionden, skulle i detta fall vara

strängare, och hänvisas därvid till de italienska, holländska och norska

strafflagarna och till det bekanta schweiziska utkastet till strafflag. Häremot

ma erinras, att den finska lagen tillkommit samma år som den italienska.

Den gjorda jämförelsen är för öfrigt, såvidt jag hunnit utröna,

mycket missvisande. De modernaste strafflagarna äro i sin byggnad uti

mycket olika vår och innehålla en del systematiskt i hela lagen genomförda

nyheter både i fråga om strafflatituderna och andra därmed sammanhängande

ämnen. För det nu föreliggande fallet innehålla de jämväl särskilda

garantier mot missbruk af de högsta straffsatserna, med undantag

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

för den holländska lagen, hvilken enligt uppgift lärer innehålla en helt

allmän och fristående straffbestämmelse. Sålunda medgifver den italienska

lagen visserligen, att uppmaning till brottslig handling kan umgällas med

ända till fem års straffarbete, men detta gäller endast, när handlingen är

belagd med högre straff än straffarbete, d. v. s. med s. k. tukthus, som

alltid ådömes för lifstid. Eljest straffas uppmaningen med straffarbete

eller fängelse i högst två år, dock får i intet fall straffet för uppmaningen

bestämmas högre än till en tredjedel af straffmaximum för den brottsliga

handlingen, som uppmaningen afser. Den norska strafflagen belägger

visserligen allt slags uppfordran till brott med böter, fängelse eller

straffarbete i högst åtta år, men tillägger, att i intet fall får dömas till

högre frihetsstraff än två tredjedelar af det högsta för handlingen själf

tillämpliga. Det åberopade schweiziska strafflagsförslaget slutligen straffar

offentlig uppmaning eller afsiktlig uppmuntran till ett med straffarbete belagdt

brott med straffarbete — som enligt de allmänna reglerna kan ådömas

från 1 till 15 år — eller med fängelse, dock ej under 6 månader. Förslaget

fritager sålunda från allt straff uppmaning eller uppmuntran till

brott, hvilket straffas endast med böter eller fängelse. Undantag i sistnämnda

afseende göres, när någon förleder eller söker förleda värnpliktig

till ett svårare åsidosättande af sin tjänsteplikt, hvilken förseelse, vare sig

den ägt rum offentligt eller enskildt, straffas med fängelse, som kan ådömas

i högst 2 år, eller med böter.

Jämförelserna med den af Kungl. Maj:t till stöd för propositionen

åberopade nyaste främmande strafflagstiftningen visar sålunda, att man i

regeln ännu, till skillnad från det svenska förslaget, vill fastslå, att uppmaning

till brottslig handling ej må straffas strängare än själfva handlingen,

utan tvärtom lindrigare. Och hvad särskild! angår jämförelsen

med det berömda schweiziska förslaget, så framgår häraf, att medan det

senare i allmänhet från ansvar alldeles fritager uppmaning till brottslig

handling, hvilken straffas blott med böter eller fängelse, så går det svenska

förslaget motsatta vägen och medgifver, att i dylika fall straffet för uppmaningen

skall kunna beläggas med straffarbete intill 4 år, då omständigheterna,

anses synnerligen försvårande. Och vidare; medan lagstiftarne

i Schweiz, hvars härordning man ju hos oss anför såsom ett föredöme

på ett folkligt försvar, funnit sig, trots att landet är fristad för en

mängd politiska revolutionärer af alla slag, kunna föreslå, att, s. k. försvarsfientlig

propaganda skall endast i svårare fall beläggas med straff och

detta ej högre, än vår nu gällande lag föreskrifver, så nöjer sig det svenska

förslaget ej med de nu för både lindrigare och svårare antimilitaristisk

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

propaganda bestämda straffpåföljderna, utan vill särskild! med hänsyn till

denna propaganda höja straffet för svårare fall till straffarbete ända till 4 år.

Man må väl medgifva, att vår nuvarande strafflag kan behöfva

genomgå en allmän revision. Men strafflagarna framför allt måste vara

opartiska. Att under intryck af en politisk stämning lösrycka ett enstaka

lagrum ur systemet och stadga osedvanligt stränga bestämmelser, som

kunna tjäna till att särskildt i upprörda tider framkalla upprörande stränga

domar för politiska brott, detta kan enligt min lifliga öfvertygelse icke vara

klokt och lyckobringande.

Den ändring, som innefattas i 10 kap. 14 § andra momentet, uppgift^

afse att förtydliga gällande lag för att göra fullt klart, att ej blott

den direkta uppmaningen, utan äfven den indirekta uppeggelse!! till brott

skall kunna straffas. I detta syfte äro orden »i andra fall» utbytta

mot »annorledes» samt såsom exempel tillagd! »såsom genom prisande

af brottslig handling». Detta förslag kan onekligen medföra, att straffvärda

eggelser till brott lättare kunna fällas än nu; men å andra

sidan inför man i strafflagen en tänjbar och sväfvande bestämmelse,

som ^ tillskapar ännu flera otydligheter eller rättare sagd! möjligheter att

hänföra under straff yttranden och kritik, som enligt grunderna för vår

författning böra fii oförkränkta komma till tals. Ä_n mer kan ifrågasättas,

om det är »högst nödigt och nyttigt» att införa en sådan

sväfvande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, hvilken ju som sagdt

med grundlags helgd skall värna särskildt om det tryckta ordets frihet.

Man ledes därmed exempelvis än säkrare in på den frågan, huruvida åtal

eller fängelse böra följa på allt framförande af duchoborernas och andra

sekters liksom inånga enskildas uppfattning, att det är en samvetsplikt att

afhålla sig från krigstjänst, eller på allt förkunnande af Tolstojs och en

mängd efterföljares läror att enda sättet för krigens och militarismens afskaffande

är de djupa ledens eniga vägran att fullgöra krigstjänst.

Det i förslaget tillika erbjudna tillfället att komma ifrån den möjlighet,

som med nuvarande lydelse af andra momentet tilläfventyrs skulle

finnas att bestraffa äfven civil orätt, torde ej hafva den betydelse, att den

utan samband med en revision af strafflagen eller åtminstone af hela ifrågavarande

paragraf behöfver föranleda ett fristående öfvervägande.

Då sålunda enligt min mening i den kungliga propositionen ej anförts

fuflgitiga skäl för nu föreslagna ändringar i 10 kap. 14 § strafflagen,

förfaller äfven hvad förslaget för följdriktighetens skull innehåller om

upphäfvande af 10 kap. 11 § strafflagen samt ändring i 8 kap. 3 och 8

§§ samma lag och i 77 § af strafflagen för krigsmakten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

15

Beträffande åter den vid sidan om förenämnda förslag jämväl ifrågasatta

lindringen i straffet enligt 10 kap. 13 § för deltagande i upplopp,

så är behofvet af en sådan ändring af erfarenheten vid flera tillfällen

ådagalagdt samt jämväl år 1905 af Andra Kammaren framhållet. Att

något skärpa den af Kungl. Maj:t i sådant syfte föreslagna straffbestämmelsen

förefaller mig icke vara påkalladt — den i straffskärpningsändamål

förut åberopade norska strafflagen går bär ned ända till böter —; men då

hvad utskottet i detta afseende föreslagit förefaller mig tämligen oväsentligt

leda till målet, utan i det stora hela lämna förslaget i sak oförändradt,

har jag ej funnit anledning reservera mig mot utskottets hemställan i

denna del.

På grund af hvad sålunda anförts får jag — med instämmande i utskottets

yrkande beträffande den föreslagna strafflindringen i 10 kap. 13

§ strafflagen — för öfrigt hemställa:

l:o) att propositionen, i hvad den afser vissa

ändringar i 8 kapitlet samt 10 kapitlet 11 och 14 §§

strafflagen, icke må af Riksdagen bifallas; samt

2:o) att propositionen, i hvad den afser förändrad

lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten, icke heller

må vinna Riksdagens bifall.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:183 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen och lag om ändrad lyd s. 16 i texten