Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 8

1906-02-09 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1906:8, Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

J

Nio 8.

Ank. til] Riksd. kansli den 10 februari 1906, kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till

Konungen med begäran om framläggande af förslag till

lag rörande inrullning.

Lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft tvenne

till utskottet hänvisade likalydande under n:o 11 inom Första Kammaren

af herr J. T. Kennedy och under n:o 67 inom Andra Kammaren af herr

P. O. Lundell väckta motioner af följande lydelse:

»Uti det förslag till förordning angående torrläggning afjord, hvilket

jämte motiv därtill till Kungl. Maj:t af nya lagberedningen aflämnades i

december 187 7, förekommo under 2:dra kapitlet bestämmelser »om vattens

afledande ur sjö eller annat vattendrag så ock om invallning». Hufvudsakliga

innehållet af dessa bestämmelser voro, att den, som vid sjö eller

annat vattendrag eller vid hafvet ville göra vall eller annan byggnad till

skydd mot vattnet, ej finge bygga så, att annan däraf hade men, samt

att, i händelse jord, som vore belägen vid vattendrag, kunde genom invallning

förbättras eller göras odlingsbar med mindre kostnad och rubbning

af vattendraget, än som vore nödig, där sänkning, uttappning, upprensning

eller annan dylik åtgärd för ändamålet vidtoges med vattendraget,

Bill. till Riksd. Prat. 1906. 7 Samt. 8 Höft. (N:o 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

skulle under enahanda villkor, som blifvit föreslagna att gälla angående

sjösänkningar, jordägare, hvilka äskade invallning, äga rätt fordra, dels

att, om för invallningens bestånd eller ändamålsenliga inrättning vore

nödigt, att vallen fortsattes eller fäste därför gjordes å mark, hvars ägare

ej ville ingå i företaget, denne skulle vara pliktig att af samma mark

emot ersättning upplåta hvad för byggnaden jämte därtill börande graf

för vattnets samlande åtginge, dels att, om två eller flere ägde del i jord,

som genom invallning skyddades, samt läget vore sådant att för jordens

odling hinderligt vatten kunde genom dikning afledas utan att uppfordringsverk

eller dylik anstalt för vattnets upphämtande vore af nöden, enhvar,

hvilken sålunda för sin jord hade nytta af företaget, skulle vara

skyldig att däri taga del enligt de i förslaget stadgade grunder för dikning,

dels ock att, om nytta ej vunnes af invallningen med mindre vattenuppfordringsverk

eller dylik anstalt användes, enhvar, hvilkens mark därigenom

befriades från vatten, skulle vara pliktig att antingen i så måtto

deltaga i företaget, att han till den, som gjort invallningen och hölle

uppfordringsverket, under tjugu år gäldade vid hvarje års slut en tjugondedel

af den andel i anläggningskostnaden, som i mån af nyttan å hans

jord belöpte, och därtill sin anpart i driftkostnad och underhåll, eller ock,

om han hellre ville, för lika lång tid utan afgäld uppläte af den förbättrade

jorden så mycket, som emot båtnaden svarade, och skulle, i händelse

den, som gjort invallningen, försummade att hålla den vid makt under

de tjugu åren, skyldigheten för annan jordägare att taga del i företaget

eller upplåta jord upphöra för återstående tiden samt ersättning för all

skada honom gifvas af den, som invallningen hålla bort; hvarförutom

efter de tjugu åren den, som ville hålla invallningen, skulle äga att öfvertaga

vallen med därtill hörande graf, därvid på ny pröfning finge ankomma,

om och i hvad mån annan jordägare kunde förpliktas att

under viss tid, för hvar gång ej öfverstigande tio år, antingen årligen

gälda sin anpart i driftkostnad och underhåll eller ock upplåta jord, allt

i öfverensstämmelse med nyssnämnda grunder.

Vid granskning i högsta domstolen af detta författningsförslag framställdes

af domstolens flesta ledamöter yrkande på uteslutande ur förslaget

af bestämmelserna om invallning. De väsentligaste skälen för detta yrkande

voro, att en utsträckning af tvångsrätt i fråga om torrläggningsföretagen

till fördel för enskilda intressen utöfver hvad gällande lag medgåfve

syntes hvarken ur synpunkten af jordbrukets befrämjande behöflig

eller från rättslig synpunkt antaglig, och hvad särskildt invallningsföretagen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

anginge, vore dessa företags framgång i hög grad beroende på det omsorgsfulla

och noggranna verkställandet och underhållet af alla de anstalter,

som för vattnets afhållande och bortledande vore af nöden, hvadan

det med allt skäl borde lämnas åt den frivilliga öfverenskommelsen att

bringa dylika gemensamma företag till stånd, hvarjämte det icke heller

för jordbrukets utveckling i allmänhet inom landet vore af någon vikt,

att invallningsföretag skulle kunna genom tvång åvägabringas, då dessa

företag endast på ett mera inskränkt antal ställen läte sig genomföra.

Då chefen för justitiedepartementet vid ärendets föredragning i statsrådet

ansåg stadgandena om invallning böra ur författningsförslaget uteslutas,

upptogos ifrågavarande bestämmelser icke i förslaget till lag om

dikning och annan afledning af vatten och förekomma ej heller i den

sedermera efter Riksdagens hörande utfärdade dikningslagen.

Då behofvet af en lagstiftning för invallningsföretag alltmera gjorde

sig gällande, väcktes vid 1893 års riksdag motioner i detta syfte i Riksdagens

båda kammare, och lagutskottet hemställde också, att Riksdagen

måtte hos Kung! Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande af förslag

till lag rörande invallning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de

stadganden i ämnet, som funnos meddelade i nya lagberedningens den 20

december 1877 afgifna förslag till förordning angående torrläggning af

jord. Vid ärendets behandling i kamrarne blef emellertid denna hemställan

afslagen af Andra Kammaren.

För en lagstiftning i detta för vår jordbruksnäring så viktiga ämne

yttrade nya lagberedningen uti motiven till sitt ofvan anförda författningsförslag

bland annat: »i ett hänseende voro invallningarna till och med

att föredraga framför sänknings- och regleringsföretagen, det vore öfverflödigt

att utförligt framhålla, huru angeläget och önskvärd! det vore, att

de naturliga vattendragen så mycket som möjligt lämnades orubbade, där

de kunna användas för gagneligt syften. Om lagstiftaren ändock ville

låta dessa syften vika, då vattnet tillika utöfvade skadliga verkningar,

borde han tydligen icke öfverstiga den gräns, som utstakades af den mest

tvingande nödvändighet. Enligt hvad såväl vetenskapligt som praktiskt

blifvit ådagalagdt, åstadkomme invallningarna i allmänhet mindre än afledningarna

rubbning i vattendragen och de förhållanden, som med dessa

ägde gemenskap. I synnerhet vore detta fallet vid det slag af invallning,

där dagvattnet till följd af markens läge bortskaffades genom uppfordringsverk.

Om t. ex. endast en viss sträcka af stranden vid en sjö

vore odlingsbar eller genom vattnets bortskaffande förbättrades, kunde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

jordförbättringen genom invallning åstadkommas utan att sjöns nivå förändrades,

då däremot vid en sänkning stranden kring sjöns hela vidd

torrlädes äfven på ställen, där detta skadade, men icke gagnade. Vidare

vore invallningen möjlig i många fall, där en sänkning icke kunde ske.

Vid stranden af hafvet vore naturligtvis ingen annan åtgärd verkställbar,

och nära nog enahanda vore förhållandet vid de större insjöarna, såsom

Vänern m. fl., där jämväl af sådan anledning ganska omfattande invallningar

kommit till stånd. Äfven vid rinnande vatten, där tillstånd till

vattendjupets minskande måste förvägras af den orsak, att far- eller flottled

skulle lida men, kunde genom invallning detta hinder undvikas. Invallningens

verkan på den framlöpande vattenmassan inskränkte sig i allmänhet

därtill, att vid starkare flöden vattnet hindrades att sprida sig

öfver en vidsträcktare yta och därigenom i någon mån sammanträngdes

vid en viss punkt, till följd hvaraf vattnets afrinnande fördröjdes. Vid

sådant förhållande vore det lätt att inse, att vatten- och fiskeverk, ängsvattningsanstalter

och andra dylika anläggningar icke i regeln lede intrång

af invallning och att, om sådant intrång t. ex. genom bakvatten

för ofvan liggande verk undantagsvis kunde anses möjligt, sådant lätteligen

kunde undvikas genom en jämförelsevis obetydlig tillökning af afloppets

storlek.

Ehuru lagberedningen erkände, att de fördelaktiga egenskaperna hos

invallningen motvägdes af den omständigheten, att invallnin garna för att

motsvara sitt ändamål i allmänhet erfordrade eu omsorgsfullare vård och

skötsel än afledningarna, anförde lagberedningen vidare, att »de tvångsrätter,

som blifvit beviljade vid afledningsföretagen, afsåge antingen undanröjande

af hinder, som af enskild ägande- eller nyttjanderätt mötte

mot företagets utförande, eller ock de af företaget intresserade jordägarnes

förpliktande att deltaga i kostnaden. Bland de förstnämnda tvångsrätterna,

hvilka anginge dels upplåtande af den mark, som åtginge till

själfva anläggningen, dels ock inlösen af vattenverk och dylika anstalter,

vore det senare, ojämförligt mera våldsamma ingreppet i annans rätt icke

nödigt för själfva invallningen, hvilken kunde och borde anses hulpen,

allenast mark för vallens fortsättande in på ett främmande område kunde

erhållas. Det vore endast för den händelse, att i sammanhang med invallningen

gjordes eu sänkning eller reglering af vattendraget, som tvångsrätten

emot vattenverk kunde blifva behöflig, och i detta fäll vore det

uppenbarligen vid afledningen, som samma tvångsrätt vore fästad. Yid

sådant förhållande skulle lagstiftningen brista i följdriktighet, om den lin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

drigare utvägen ej lämnades öppen, när omständigheterna voro sådana,

att den likaväl som den våldsammare ledde till målet. Äfven om det

skulle anses för jordegaren medföra större intrång att å sin oftast mindre

fruktbärande strandmark tåla en några fot öfver vattnets nivå sig höjande

vall än att nödgas låta sina ägor genomskäras af en större afloppsgraf,

lärer i allt fall otvifvelaktigt den tvångsrätt, som vid invallningsföretag

vore nödig till undanröjande af lagliga hinder däremot, således i sin

helhet kunna inskränkas till en så ringa omfattning, jämfördt med hvad

afledningsföretagen kräfde, att rätten till invallning skäligen kunde

betraktas icke såsom en ny eller utsträckt tvångsrätt, utan hufvudsakligen

såsom en möjlighet till modifikation i en redan bestående vidsträcktare

tvångsrätt eller såsom en lindrigare form däraf.

Någon ökad tunga för jordägarne kunde i allmänhet icke antagas

vara för handen vid invallningarna. Snarare torde vid dem till följd af

den mindre rubbningen i annans rätt ersättningsskyldigheten äfven blifva

mindre.

Vid jämförelse emellan dessa uttalanden och de skäl, som af högsta

domstolens ledamöter anfördes emot införande af en lagstiftning om invallningar,

torde man icke kunna undgå finna, att dessa skäl äga en mera

formell än reell innebörd.

Lagutskottet i dess till 1893 års Riksdag afgifna utlåtande n:o 47

anför också bland annat, att utskottet ej kunde för sin del medgifva, att

den ifrågasatta reformen ej skulle vara af verkligt behof påkallad och

därför funne en lagstiftning i förevarande ämne behöflig.

Att i hvarje af landets kustprovinser finnas lågländta marker, väl

värda att torrläggas, lärer icke kunna förnekas, och dessa lågland, som

äro beroende af hafvets nivå och som sålunda ej kunna torrläggas utan

invallning, omfatta ej sällan mycket stora områden af synnerligen god

beskaffenhet, såsom exempel hvarpå må omnämnas Helgeåns, Rönneåns

och Yegeåns nedre floddalar. Vidare finnes i landet kring större och

stundom kring en del mindre insjöar en myckenhet sank mark, som icke

kan torrläggas till följd af för dryga sjösänkningskostnader på annat sätt

än genom invallning. Vid hvarje sjösänkning vinnas mer eller mindre

goda lägenheter af sjöbottnar, och dessa ligga ofta en stor del för lågt

för att genast torrläggas till åker. Dessa landvinningar blifva i synnerhet

under närmaste tiden efter sänkningen vanligen goda och gräsbärande

ängsmarker, men efter någon tids förlopp hafva ängarne af en

eller annan orsak försämrats, och då väckes ytterligare tal på torrlägg
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ning af dessa marker. Sedan en sänkning af en sjö blifvit verkställd,

finner man dock i de flesta fall, att en ytterligare sänkning skulle blifva

för dyr. Funnes nu tvångsrätt till invallning, skulle mången gång

flertalet af de kring dessa sjöar belägna sankmarkerna kunna för rimligt

pris torrläggas genom invallning. Sannolikt är också, att månget förslag

till för dyrbara sjösänkningar ej skulle hafva utförts, om delägarne funnit

en annan utväg genom invallning för den sänka ängens förbättring eller

utdikning till åker. Förmånen genom invallning gäller äfven i fråga om

torrläggning af kärrtrakter omkring större vattendrag, ty därtill fordras i

allmänhet stora områden, för hvilka utdikningen utföres i annat fall med

för åregleringen för stora kostnader i förhållande till det uppkomna förbättringsvärdet.

Men äfven om sankmarken är af god beskaffenhet och till

vidden tillräckligt stor för att kunna bära kostnaderna för regleringen,

får utdikningen enligt gällande dikningslag ej äga rum, såframt något

vattenverk, anlagdt för bedrifvande af större bruks- eller fabriksrörelse,

därigenom försämras. Enligt dikningslagen må ej heller vattenverk utrifvas

eller ändras till förmån för jords utdikning med mindre, än att

värdet af den jordförbättring, som erhålles genom vattnets afledande, befinnes

stiga till dubbelt emot fulla värdet af vattenverket, om det alldeles

utrifves, eller till dubbelt emot den del af värdet, som genom ändringen

bortgår, om sådan göres. Då emellertid i vissa fall en invallning kan

företagas utan att eu försämring eller utrifning af vattenverk behöfver

ifrågakomma, skulle eu invallningslag verka gagnande såväl för jordbruket

som för vattenverken.

Emot eu invallningslag hafva anförts erfarenheter från äldre invallningsföretag,

i det att invallningarna skulle vara osäkra, vallarne brista,

otätheter i grunden förorsaka svårigheter att hålla grundvattennivån på

det invallade området tillräckligt djup, årliga underhållets dyrbarhet och

dylikt, hvarigenom allt ifrågavarande företag skulle blifva vanskliga. Det

torde dock icke kunna förnekas, att tekniken nu gjort så stora framsteg,

att dessa olägenheter kunna fullkomligt undvikas, om man i första rummet

tillser, att invallningen göres tillräckligt stark och för framtiden betryggande

samt kontrollen öfver anläggningen fullt effektiv.

För att på förhand bemöta invändningen, att, om en invallningslag

komme till stånd, detta skulle framkalla en mängd invallningar, hvarigenom

större sänkningsföretag, hvaraf dessa invallningar skulle utgöra

delar, komme att uteblifva eller fördröjas, torde kunna anföras, att invallningslag

med tvångsrätt skulle förutsätta, att torrläggningen genom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets ''Utlåtande N:o 8. 7

invallning blefve billigare och medförde mindre rubbning af vattendrag,

än som vore nödigt, om vattendraget reglerades enligt nu gällande dikningslag.

Slutligen bör framhållas, att genom de nu sedan omkring 40 år

utgifna meteorologiska iakttagelserna samt de på sista åren utförda uppmätningarna

af framrinnande vattenmängder i en del vattendrag inom

landet lämnas rika och värdefulla beräkningsgrunder utöfver hvad i dessa

hänseenden förefanns vid dikningslagens antagande år 1879, så att med

fog kan påstås, att vetenskapen och erfarenheten lämna erforderliga stöd

för uppgörande af betryggande förslag till invallningsföretag.

Ett stöd för nyss anförda påstående torde kunna hämtas från lagutskottets

här ofvan åberopade utlåtande n:o 47 till 1893 års Eiksdag

i anledning af då väckta motioner i ämnet. Utskottet yttrar nämligen,

att med skäl hafva motionärerna erinrat, att de tekniska förutsättningarne

för ett ändamålsenligt planläggande och genomförande af ifrågavarande

företag numera kunna anses lika betryggande som de, hvilka föreligga

vid andra torrläggningsföretag, och någon svårighet synes utskottet

ej heller möta att medelst lämpliga anordningar betrygga vidmakthållandet

af en verkställd invallning.

Med hvad här ofvan i korthet anförts har jag sökt att framhålla

det efter mitt förmenande trängande behofvet af en lagstiftning i föreliggande

ämne, hvilken, rätt affattad, skulle för landets utveckling och

särskilt för jordbrukets befrämjande blifva af stor nytta utan att verka

såsom intrång på det industriella området, hvarjämte jag sökt påvisa, att

de invändningar, som förut framkommit emot en sådan lagstiftning,

numera förlorat sin betydelse.

Då jag med denna motion afser att fästa Riksdagens uppmärksamhet

å behofvet för att icke säga nyttan och nödvändigheten af en lagstiftning

för åstadkommande af invallningsföretag, tror jag, att hufvudgrunderna

därför skulle kunna hämtas ur det förslag, som framlades af nya lagberedningen

redan år 1877.

På grund af vid 1904 års riksdag väckta motioner beslöt Riksdagen

den 10 maj samma år att till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse, innefattande

hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke

de bestämmelser, som innehållas i förordningen den 30 december 1880

om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och därmed i samband

stående författningar, böra förändras och omarbetas så, att de komma att

bättre motsvara de kraf, som nutida förhållanden ställa på en dylik lag
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o S.

stiftning. Äfven om denna för stora allmänna intressen viktiga utredning

skulle kunna beröras af den fråga, som med denna framställning

bragts å bane, synes dock en sådan beröring icke vara af den art, att

den begärda utredningen kan antagas leda till framläggande af ett lagförslag

i det syfte, som jag afser.

Med stöd af hvad jag här andragit tillåter jag mig hemställa, att

Riksdagen måtte besluta i skrifvelse anhålla, att Kung! Maj:t ville låta

utarbeta och för nästa Riksdag framlägga förslag till lag rörande invallning

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de stadganden i ämnet, som

finnas meddelade i nya lagberedningens den 20 december 1877 afgifna

förslag till förordning angående torrläggning af jord.»

Bland de medel för åstadkommande af odlingsbar mark eller för

marks bibehållande i odlingsbart skick, som finnas till förfogande, hafva

sedan långt tillbaka invallningarna intagit ett framskjutet rum. Äfven

om vårt land icke erbjuder så rika tillfällen till gynnsamma invallningsföretag

som t. ex. Holland och delar af det tyska riket, är dock obestridligt,

att rätt betydande vidder kunna genom invallningar vinnas eller bevaras

åt jordbruket i Sverige. Såsom utskottet från sakkunnigt håll inhämtat,

hafva redan i vårt land åtskilliga invallningsföretag blifvit

utförda, många med öfvervägande godt resultat. Ifrågavarande sätt

att öka området af fruktbärande jord har emellertid allt hittills icke

kommit till användning i mera betydande omfattning. Delvis har detta

nog berott däraf, att i äldre tider vissa sådana företag till följd af brist

på nödig sakkunskap vid deras planläggning och utförande misslyckats,

hvarigenom förtroendet till sådana företag i väsentlig mån rubbats. Men

till en del torde också orsaken till att större invallningsföretag icke kommit

till utförande hafva varit att söka i bristen på lagbestämmelser, som möjliggöra

genomförandet af sådana företag, äfven om icke alla sakägare

därom sig förena, Statens landtbruksingenjörer och stipendiater hafva

därför ock vid möten uttalat sig för önskvärdheten af införandet af sådana

stadganden, i hufvudsakliga delar af samma lydelse som de af nya lagberedningen

år 1877 föreslagna. Erkännas må ock, att med ingenjörvetenskapens

och de tekniska hjälpmedlens utveckling samt ingenjörernas fullständigare

och ändamålsenligare utbildning svårigheterna för dylika företags

utförande på ett tillfredsställande sätt numera böra kunna vida lättare

än förr öfvervinnas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

9

Den s. k. defensiva vattenrätten har hos oss fått sina väsentligaste

bestämmelser i lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20

juni 1879. Denna lag och den lagstiftning, som därmed äger samband,

lära emellertid i åtskilliga delar tarfva en revision. Statens landtbruksingenjörer

hafva uttalat sig härför, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt landtbruksstyrelsen hafva i afgifvet yttrande den 31 januari 1901

angående ändring i gällande bestämmelser för lån ur odlingslånefonden

framhållit åtskilliga stadganden i dikningslagen, hvilka borde undergå

förändring, närmast ur synpunkten att underlätta erhållandet af lån ur

nämnda fond.

Till den defensiva vattenrätten hörer ock lagstiftningen om invallning.

Diknings- och vattenafledningsföretagen stå med invallningarna

i det närmaste samband, och torrläggningsföretag utgöras stundom af invallningar

och vattenafledningar i förening. Invallningarna torde ock i många

fall vara af beskaffenhet, att de inverka på eller röna inverkan utaf redan

utförda eller kommande vattenafledningar. Vid sådant förhållande anser

utskottet, att i sammanhang med en revision af lagen om dikning och

annan afledning af vatten äfven bör tagas under öfvervägande frågan om

ändamålsenligheten och lämpligheten att i vår lagstiftning införa bestämmelser

angående invallning, hvarigenom dylika företags genomförande

kunde underlättas.

Med åberopande af det anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

ville i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det

täcktes Eungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida

icke bestämmelser angående invallning böra tillvägabringas

i vår vattenrättslagstiftning, samt låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta

öfvervägande kan föranleda.

Stockholm den 9 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1906. 7 Samt. 8 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:14 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag rörande invallning. s. 4 i texten