Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10

1906-05-01 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1906:10, Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Rikscl. kansli den 1 maj 1906, kl. 3 e. in.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 7, i

anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående medling i arbetstvister dels ock tre

med föranledande af propositionen väckta motioner.

Genom proposition, n:o 84, af den 9 mars 1906, hvilken blifvit

för behandling öfverlämnad till sammansatta stats- och lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet

och högsta domstolen förda protokoll^ föreslagit Riksdagen att antaga

här nedan intagna förslag till lag angående medling i arbetstvister.

1 sammanhang med nämnda proposition har utskottet till behandling

förehaft tre särskilda i anledning af propositionen väckta motioner,

nämligen inom Första Kammaren n:o 39, af herr Nisser, samt inom

Andra Kammaren n:o 154, af herr E. klaf, och n:o 156, af herr C. E.

Johansson i Jönköping.

Den af herr Nisser afgifna motionen är af följande lydelse:

»År 1901 den 19 oktober atlämnades till Konungen af (genom

nådigt bref af den 27 oktober 1899) utsedde kommitterade: »Förslag

till lag om vissa arbetsaftab, hvarjämte kommittén ansåg sig för detta

förslags kompletterande böra samtidigt föreslå vissa ändringar dels i

17 kap. 4 § handelsbanken, dels ock i 19 och 25 kap. strafflagen.

År 1903 den 21 december ingick till Konungen från därtill (genom

nådigt bref af den 29 november 1901) utsedde kommitterade:

»Förslag till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk

verksamhet.

Dessa lagars ändamål skulle vara att på rättslig grund bygga de

viktiga och nödvändiga bestämmelser, som ovilkorligen kräfvas för att

bringa ordning, reda och klarhet pa alla de områden och inom alla de

institut, där arbetets rätt och arbetets frihet måste hafva lagens stöd

Bill. till Riksd. Prof.. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft. (N:is 10, 11.) 1

Herr Nissers

motion.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 10.

emot okynne, våld och förföljelser, hvilka hvarje rättänkande och rättsinnad

måste anse olagliga, om än inga lagar finnas, och hvarförutan

vårt lands hela ekonomiska välfärd skall äfventyras.

I hvad mån dessa lagförslag kunna vara ägnade att rätt uppfylla

det med dem åsyftade ändamål har Riksdagen tyvärr ännu icke blifvit

satt i tillfälle att bedöma och afgöra, då de icke blifvit af Kungl.

Maj:t för Riksdagen framlagda. Visserligen inkom i Kungl. Maj:ts

proposition n:o 98 till 1905 ars Riksdag »Förslag- till lag om ändring- i

19 och 25 kap. strafflagen», hämtad t utur det här ofvan relaterade

kommittéförslaget af den 19 oktober 1901 »om vissa arbetsaftal» —

men från detta lösryckt, hvilket må synas så mycket märkligare, som

»Förslaget» börjar med dessa ord: »Har någon, som åtagit sig att arbeta

för annan, före utgången af den tid, hvarunder aftalet skolat gälla

~ D 0°h sålunda Infilande på en förutsättning, som icke hade

stöd i någon förut af Riksdagen behandlad, än mindre antagen lag om

arbetsaftal.

Det synes dock tydligt och klart, att då de lagbestämmelser, hvilka

i ingressen härofvan nämnts, just måste utgöra den grund, på hvilken

lagbestämmelser i härmed sammanhängande frågor måste hvila och

hvarförutan dessa senare lagbestämmelser blifva utan både »grund och

följd», så måste dessa grundläggande bestämmelser i första hand behandlas

och först därefter eller helst i samband med dem sådana lagbestämmelser

tillkomma, som äro af dem beroende eller af dem utgöra

en logisk konsekvens.

Hit hörer nu helt naturligt — förutom den ofvannämnda Kungl.

Maj:ts proposition n:o 98 af år 1905 — den till denna Riksdag inkomna

Kung-!. Maj:ts proposition n:o 84 med »förslag till lag angående medfing

i arbetstvister» och hvilken för öfrigt utgör en visserligen icke förbättrad

form af den för 1903 års Riksdag framlagda Kungl. Maj:ts

proposition n:o 17 i samma ämne.

Att här ingå på någon närmare kritik af detta lagförslags innebörd,

hvad rättslig kraft och verkan det skulle medföra för de tvistande

parterna eller om det ens kan göra anspråk på att rubriceras under

namnet Aay, är icke denna motions syfte, utan dess mening är att

med skärpa framhålla, att en lag, som rörer en af »ett ordnadt och

lagbundet samhälles viktigaste frågor, icke får sakna det nödiga underlaget

af sådana bestämmelser, som innefattas i ej mindre »lag om

arbetsaftal» än äfven »lag om föreningar för annan än ekonomisk verksamhet»,

deras rättigheter och skyldigheter såsom juridiska personlip-- heter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o IG. 3

I ett »lagförslag- om medling i arbetstvister» måste äfven sådana

fall förutsättas och rättsligt behandlas, där tvisten urartar till sådana

öfvergrepp, som taga sitt uttryck i s. k. »boykottning», »blockad» och

dylika — emot god samhällsordning och lagbundet skick helt och hållet

stridande — handlingar.

Hvilka motiv än må hafva förelegat och förorsakat, att nödig hänsyn

alls icke tagits till nu berörda förhållanden, och hvarigenom äfven

de på detta område framlagda Kungl. Maj:ts propositioner helt och

hållet saknat den allsidighet, omfattning och innebörd, som frågornas

stora vikt och betydelse visserligen kräft och kräfva, så kan här icke

med fog förebäras det ofta hörda talet om »nya påhitt», »onödiga lagbestämmelser»

med mera dylikt, ty därom vittna såväl den »öfversikt

af utländsk lagstiftning angående vissa arbetsaftal», som åtföljer 1901

års kommittéförslag, som ock den »redogörelse för det viktigaste af

den utländska lagstiftningen om föreningar för icke ekonomisk verksamhet»,

hvilken finnes bifogad 1903 års kommittéförslag, och i hvilka

båda hänvisas till och redogöres för lagstiftningar på detta område

från alla civiliserade europeiska länder, — men dit vårt eget kära

Sverige icke längre synes få rätt att räkna sig!

På grund af hvad här ofvan framhållits och då någon som helst

effektiv kraft och verkan icke kan vinnas af lagbestämmelser, hvilka

tillkomma utan några för deras »raison d’étre» nödvändiga och grundläggande

stadganden och icke heller till sitt innehåll äga den allsidighet

och omfattning, som begreppet lag ovillkorligen kräfver, tillåter

jag mig härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen — med förklarande, att Kung!. Maj:ts nu gjorda

framställning i dess nådiga proposition n:o 84 med »förslag till lag

angående medling i arbetstvister» icke kan af Riksdagen bifallas —

ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande om möjligt till nästkommande

Riksdag af Förslag till lag om »medling i arbetstvister» med

alla de bestämmelser, som erfordras för att densamma på sätt ofvan

antydts må kunna motsvara sitt ändamål.»

Herr JRäfs ofvanberörda motion är af följande lydelse:

»I anledning af Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 84, med förslag

till lag angående medling i arbetstvister, har jag tagit mig friheten

väcka följande motion.

Det förefaller, som detta lagförslag i intet afseende skulle vara

bättre än det för 1903 års Riksdag framlagda, men icke godkända förslaget,

utan i vissa afseenden till och med mindre tillfredsställande för

Herr Rafs

motion.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- (och Lag-)ntskottets Utlåtande N:o 10.

respektive parter. Jag skall i detta afseende härmed lämna ordet till

ett af arbetarnes eget organ, svenska arbetareförbundets tidning, »Arbetare-Tidningen»,

som i följande ord angifver, hvad han anser vara

orsakerna till missnöjet med kommittéförslaget, Indika ord också måste

anses gälla Kungl. Maj:ts förslag, då detta uti berörda paragrafer är

lika med kommitténs. Tidningen skrifver:

»Beträffande kommitténs sammansättning kunna vi ej underlåta att

gifva uttryck åt vår förvåning öfver, att då här är fråga om en lag,

som berör på det närmaste Sveriges arbetare i allmänhet, endast en

arbetarerepresentant tillkallas, och denne ende utgöres af en medlem af

socialdemokratiska partiet.

Enligt den officiella statistiken uppgick år 1903 antalet industrioch

handtverksarbetare i vårt land till cirka 320,000. Hela den socialistiska

landsorganisationen räknar — enligt uppgift från socialistiskt

håll — endast 80,000 medlemmar, hvilket antal dock säkerligen tarfvar

åtskillig reduktion för att motsvara den verkliga medlemssiffran. Enligt

de anförda statistiska uppgifterna skulle emellertid den socialistiska

landsorganisationen omfatta endast omkring 25 procent af alla Sveriges

industri- och handtverksarbetare. Ensamt dessa 25 procent beredas nu

tillfälle att yttra sig om det betydelsefulla lagförslaget. De öfriga 75

procenten af oorganiserade eller till svenska arbetareförbundet hörande

arbetare — den stora massan af landets industri- och handtverksarbetare

— negligeras totalt. Icke en enda arbetare från det lägret utses att

uttala sig om ett förslag, som dock, om det blir gällande lag, kommer

att beröra alla arbetare i riket, ej endast de 25 procenten socialister.

Den rätta proportionen hade gifvitvis varit den, att en arbetare

tillkallats från hvardera af de tre grupperna; en från den socialistiska

landsorganisationen, en från svenska arbetareförbundet och en från de

oorganiserade arbetarne. Svenska arbetareförbundet är numer ej så

obetydligt, att det ej alls är att räkna med. Vid verkstadskonflikten

förra året lystrade ej mindre än cirka 7,000 af de utaf konflikten berörda

arbetarne till den paroll, som af förbundet afgafs vid stridens

början.

Eu olämplig omformnleriiig af § 1.

Paragraf 1 i Kungl. Maj:ts lagförslag i ämnet vid 1903 års riksdag

var af följande lydelse:

»För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål

af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande JStto 10. 5

uppgift att söka verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och

arbetare eller mellan olika grupper af arbetare.»

Sammansatta stats- och lagutskottet förordade bifall till denna

ordalydelse af paragrafen och Andra Kammaren beslöt godkänna densamma

med 109 röster mot 88. Äfven förliknings- och skiljenämndskommittén

af år 1899 hade på enahanda sätt formulerat den ifrågavarande

paragrafen. I det nya kommittéförslaget har dock nu vidtagits

den förändringen, att orden: »mellan olika grupper af arbetare» helt

och hållet uteslutits ur paragrafen. Som motiv för uteslutningen af de

berörda orden ha kommitterade i sitt utlåtande anfört, att »det allmänna

saknar anledning att, på sätt det föreliggande lagförslaget angifver, ingripa

i tvister vare sig mellan olika arbetsgifvare eller mellan olika

grupper af arbetare, förrän dessa tvister utvecklat sig till konflikter

mellan arbetsgifvare och arbetare, enär de först då blifva af beskaffenhet

att verka störande på arbetsförhållandena.»

I likhet med hvad som i Aftonbladet förut framhållits, anse äfven

vi, att det vore ytterst oklokt att ur § 1 borttaga de ifrågavarande

orden. Ty det är ju ett allmänt kändt sakförhållande, att ett ganska

stort antal af de under senaste åren uppkomna arbetskonflikterna utgjorts

af s. k. föreningsrättsstrider. Socialistiska arbetare på en viss

arbetsplats söka intvinga arbetskamrater i de socialistiska fackföreningarna,

och dessa intvingningssförsök resultera ofta i, att de socialistiska

arbetarne proklamera strejk och »blockad» för att nå sitt syftemål.

Enligt kommitterades förslag skulle nu förlikningsmannen i dylika fall

icke ingripa. Fastän det uttryckligen i § 2 säges, att hans uppgift är

att söka »förekomma störande afbrott i arbetet», skall han likväl lugnt

åse, huru socialisterna trakassera och förfölja icke-socialistiska kamrater,

och han skall icke inskrida, förrän en sådan »tvist» mellan grupper

af arbetare blifvit af den beskaffenhet, att »den verkar störande på

arbetsförhållandet». Om däremot en arbetsgifvare skulle förbjuda sina

arbetare att tillhöra en viss förening, och konflikt på grund häraf hotar

uppstå, så skall förlikningsmannen omedelbart ingripa på grund af att

här är fråga om en »tvist mellan arbetsgifvare och arbetare».

Vi tro emellertid, att Riksdagen ej skall antaga en lag, som indirekt

skulle komma att skydda den förhatliga., socialistiska förföljelsetaktiken*)

Socialisterna önska naturligtvis ej, att förlikningsmannen i dylika fall

skall ingripa och framdraga inför allmänheten trakasserierna, utan vill

man i smyg fortsätta med att söka inpiska de icke-socialistiska arbetarne

i fackföreningarna.

*) Kursiverad» af motionären.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 10.

Mot kommittémajoritetens beslut att borttaga orden: »mellan olika

grupper af arbetare» har ock en af ledamöterna, hr E. A. Magnusson,

reserverat sig, emedan han anser att detta tillägg vara af mycket stor

betydelse.

Talet af ledamöterna i förliknings- och skiljenämnderna.

Kommitterade ha äfven i ett annat afseende afvikit från Andra

Kammarens beslut år 1903. Enligt kommitténs förslag skall förlikningsmannen

ensam utse de »särskilda sakkunniga, som tillika med förlikningsmannen

skola utgöra en nämnd för medlingens utförande».

Dessa sakkunniga skulle, enligt det af Andra Kammaren vid 1903 års

riksdag antagna förslaget, utses »till lika antal af arbetsgifvarne och

arbetarnei). Men kommitterade ha nu, som nämndt, ansett, att förlikningsmannen

skall tillsätta dessa sakkunniga.

Ledamöterna i skilje-nämnden föreslå däremot, att kommitterade i

§ 7 skola utses af de »tvistande». På hvithet sätt detta val skall tillgå

lämnar kommittén likväl ingen som helst anvisning. Detta är dock

absolut nödvändigt, därest icke oreda och trassel rörande valet af dessa

skiljemän skall uppstå vid, snart sagdt, hvarje tillfälle en skiljedom

skall afkunnas. Om icke alla de af en arbetskonflikt berörda arbetarne

på en viss arbetsplats få vara med om valet af skiljemännen, kan det

inträffa, att de förklara sig ej komma att underkasta sig skiljenämndens

utslag.»

Så långt »Arbetare-Tidningen».

Går man därefter äfven till den andra parten, arbetsgifvarne, så

finner man i många fall ungefär samma missnöje där. Jag kunde i

detta afseende anföra mycket uttömmande yttranden ur deras egna

organ. Men jag förmodar saken är så allmänt bekant, att inga vittnesbörd

göres behof.

I själfva verket synes således i det stora hela taget ingen af de

parter, som förslaget skulle afse att tjäna, vara belåten därmed. Och

om ett visst parti skulle ur helt andra synpunkter än arbetarens och

arbetsgifvarens ändock finna med sin fördel förenligt, att förslaget

blefve lag, så synes mig detta icke böra i större mån få inverka på

Riksdagen till förslagets antagande, än hvad partiet i fråga förmår

åstadkomma.

Det må vidare tillåtas mig erinra om att icke ens 1903 års förslag

kunde tillvinna sig vederbörande auktoriteters förtroende. Om man

grundligare läser igenom länsstyrelsernas utlåtanden däröfver, så skall

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10.

«

man finna, att ingen länsstyrelse hade ett fullständigt förtroende till

detta förslag. De hafva visserligen ansett det välment och i många

afseenden väi''dt att beaktas o. s. v., men detta är något helt annat än

ett förtroendefullt förord för dess upphöjande till lag. Jag skall emellertid

härmed taga mig friheten i korthet anföra, hvad de sagt, hvilka

yttrat sig i mera bestämd form. Sålunda säger öfverståthållareämbetet

i Stockholms stad:

»Öfverståthållareämbetet är alltså icke benäget att vänta sig synnerligen

stora resultat af hela den föreslagna lagstiftningen»; landshöfdingeämbetet

i Stockholms län säger, att syftet med denna lagstiftningtorde,

»svårligen kunna vinnas genom den föreslagna förordningen»,

och att endast genom »obligatorisk skiljedomsförfarande---arbets
inställelse

vare sig från arbetsgifvare eller arbetare lär kunna förhindras»;

landshöfdingeämbetet i Uppsala län meddelar, att »arbetsgifvare och

arbetare hafva redt sig ganska bra på »egen hand», förut, och att erfarenheten

inom länet icke gifver stöd för det antagandet, att konnnitterades

förslag om anställande af förlikningsman ännu är af behofvet

påkalladt»; landshöfdingeämbetet i Södermanlands län säger, att det »ej

vågar hoppas, att den föreslagna lagstiftningen om medling i arbetaretvister

skall åtminstone under den närmaste framtiden medföra mera

afsevärda yerkningar till förebyggande af sådana tvister»; landshöfdingeämbetet

i Jönköpings län anser med hänsyn till erfarenheterna i utlandet,

att man »knappast vågar göra sig några större förväntningar om verkningarna

af det nu föreliggande förslaget»; landshöfdingeämbetet i

Kalmar län är »för öfrigt icke alldeles öfvertygadt, att ifrågavarande

institution — den må anordnas på ena eller andra sättet — skall kunna

uträtta det gagn, som därmed åsyftas»; landshöfdingeämbetet i Skaraborgs

län säger, att man »ingalunda vågar hysa stora förhoppningar om

lagbestämmelsers förmåga att förekomma och lösa tvister mellan arbetsgifvare

och arbetare» och landshöfdingeämbetet i Västernorrlands län

uttalar, att »föga förhoppning finnes för det antagandet, att statens

mellankomst i medlande syfte skall kunna något uträtta».

Och att dessa myndigheters utlåtande skulle blifva gynsammare

för 1906 års förslag, det har man ingen som helst anledning förmoda.

Landshöfdingeämbetet i Jönköpings län grundar i viss mån sitt

utlåtande på de erfarenheter dylika lagar gifvit i utlandet. Och äfven

jag tror, att man bör taga all hänsyn till dessa erfarenheter. Med

hänvisning till en bilaga, som åtföljde det kommittébetänkande, hvilket

låg till grund för 1903 års förslag, beder jag i detta hänseende få

erinra om

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- (och Lag)-utskottets Utlåtande N:o 10.

Datt särskild skiljedom på sista tiden förlorat kredit i England,

åtminstone hvad de större konflikterna, intressetvisterna, beträffar», då

under åren 1896—97 och 1898 reglerandet där skedde genom skiljedom

i respektive 2, 1,6 och 1,9 samt genom medling eller förlikning i 3,1

och 4 procent af samtliga tvister, att hvad Kanada beträffar, dylik lag,

så långt man har sig fullt bekant, visat sig »fullständigt resultatlös»;

att en dylik lag i Nya Sydwales »förblef så godt som en död bokstaf», tills

han i mars 1896 upphörde att gälla; att »de flesta af dessa amerikanska

lagar tyckas emellertid hafva föga uträttat», hvilket vill säga, att de i

1,5 procent af'' alla tvister fört förhandlingarna till ett lyckligt resultat;

att »de jämförelsevis obetydliga resultat lagen i Frankrike hittills åstadkommit

anses bero på »diverse förhållanden, som man genom nytt lagförslag,

antaget i slutet af år 1900, sökt afhjälpa; att dylik lag af år

1900 i Schweiz »mottagits med så föga sympati af de organiserade

arbetarna, att de sökt anlita allmän folkomröstning för att få den förkastad»;

att de tyska industridomstolarne ännu icke ha förskaffat sig

något synnerligen stort förtroende på intressetvisternas område, ehuru

det visserligen befinner sig i tillväxt», hvilket vill säga, att 4-års-perioden

1893—1896 inträffade respektive 116, 131, 204 och 483 arbetsinställelser

med respektive 3, 7, 13 och 18 eller 2,o, 5,4, 6 och 3,7 procent

genom dessa domstolar uppnådda öfverenskommelser; att i Italien

»endast uti 1 strejk af årets 217 hade ett kollegium inskridit och åvägabragt

lönehöjning» och att i Österrike »vid den enda arbetsinställelse,

vid hvilken lagen kommit till användning — —- — misslyckades institutionen

att åstadkomma uppgörelse» o. s. v.

(Samtliga ofvanstående citat äro ordagrant återgifna ur nyss omnämnda

bilaga.)

Slutligen torde man ej böra förbise, att det nu framlagda lagförslagets

antagande äfven förutsätter af Ivungl. Maj:t förordnade förlikningsmän

i de olika distrikten. Utan att ingå på några reflexioner

angående vissa betänkligheter, som kunna göra sig gällande i afseende

på ett sådant förordnande, kan man dock i lagförslagets beskaffenhet

redan på förhand blifva fullt viss om att dessa förlikningsmän i allvarligare

fall ingenting kunna uträtta, då de sakna hvarje allvarligt

maktmedel att göra sin vilja åtlydd. Och att utan några som helst

garantier för en motsvarande samhällsnyttig effektivitet ytterligare öka

vår ämbetsmannakår och därmed statens utgifter, det kan jag icke finna

förenligt med en god utveckling och hushållning.

Emellertid har jag med det sagda ingalunda velat afvisa all tanke

om lagstiftning på detta område. Jag har endast velat visa, att det nu

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)atsl;ottets Utlåtande N:o 10. 9

föreliggande lagförslaget icke är af den beskaffenhet, att det bör upphöjas

till lag. Och detta förnämligast på den grund, att det saknar en

lags första förutsättning, nämligen förpliktelse till efterlefnad för afsedda

parter.

Själf har jag två år å rad, nämligen vid 1904 och 1905 års lagtima

riksdagar, motionerat om skrifvelse till Kungl. Makt i syfte att

få ett lagförslag utarbetadt, som med ömsesidig, förpliktande verkan

bestämde, huru förhandlingar skola föras samt tvister afgöras mellan

å ena sidan arbetareorganisationer och å andra sidan arbetsgivare, tillhörande

eller icke tillhörande arbetsgivareorganisationer. Och fortfarande

är jag af den meningen, att den anvisning, som jag i dessa

motioner söker antyda, skall gifva någon ledning till fredliga och afgörande

förhandlingar och tvisters afgörande mellan här afsedda parter.

På grund af det sagda och med hänsyn till frågans nuvarande

läge, beder jag härmed vördsammast få anhålla,

att Riksdagen med afslag å Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o

84, måtte i skrifvelse anhålla, det Kungl. Maj:t täckes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag, innehållande sådana bestämmelser

rörande förhandlingar och tvister om arbetsaftal, att ett

rättsligt bindande slut i hvarje särskildt fall måtte kunna ernås.))

Herr Johansson anför i sin motion följande: Herr

»I det förslag till lag angående medling i arbetstvister, hvilket BOns

i Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 84 framlagts för innevarande

Riksdag, angifves i § 1, att de förlikningsmän, som i lagförslaget

omförmälas, skulle hafva till uppgift att verka för lösning af tvister

mellan arbetsgifvare och arbetare.

Såsom framgår af de kommitterades yttrande, hvilka på uppdrag

af Kungl. Maj:t granskat ifrågavarande lagförslag, har emellertid erfarenheten

gifvit vid handen, att tvister såväl mellan arbetsgifvare inbördes

som mellan olika grupper af arbetare kunna till sin innebörd

och i sina verkningar vara fullt jämförliga med tvister mellan arbetsgifvare

och arbetare (Se prop. sid. 30!). Vid sådant förhållande synes

området för berörda förlikningsmäns verksamhet böra utvidgas till att

omfatta jämväl tvister mellan arbetsgifvare och mellan olika grupper

af arbetare, för så vidt dessa tvister angå eller hafva inverkan på

arbetsförhållandena inom vederbörande förlikningsmans distrikt. Detta

så mycket mer, som det ju enligt § 2 i lagförslaget skulle åligga förlikningsman

att i allmänhet söka förekomma störande afbrott i arbetet,

och ett sträfvande i sådan riktning i väsentlig mån skulle hindras,

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afl. 10 Haft. 2

Johans
motion.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10.

därest förlikningsmannen icke ägde befogenhet att söka åstadkomma

medling vid alla slag af tvister, som kunna leda till dylika afbrott. Det

torde, i motsats till livad ofvannämnda kommitterade uppgifva, vara

otvifvelaktigt, att tvister mellan arbetsgifvare eller mellan olika grupper

af arbetare kunna vara af beskaffenhet att verka störande på arbetsförhållandena

äfven utan att vara eller innan de utvecklat sig till konflikter

mellan arbetsgifvare och arbetare.

Enligt § 7 i omförmälda lagförslag böra parterna i en arbetstvist,

därest enighet icke på annat sätt kan vinnas, erhålla uppmaning att

lämna en eller flera personer uppdrag att, efter pröfning af framkomna

påståenden, skilja i tvisten. Ingen anvisning eller föreskrift meddelas

emellertid rörande sättet för utseende af dylika skiljemän. Meranämnda

kommitterade hafva härom (sid. 34) yttrat, att det väl hade vant önskvärd!,

att i detta och andra hänseenden vissa bestämda regler hade

kunnat föreskrifvas, men de hafva icke dess mindre funnit lämpligast,

att parterna härutinnan tills vidare lämnades full frihet. Mot detta

resonemang kan emellertid med skäl invändas, att parterna visserligen

bära äga fullständig frihet att med hvarandra i dylikt fall öfverenskomma,

såsom de finna lämpligast, men att just för det fall, att olika meningar här

yppas och icke i annan riktning kunna samman]ändras, anvisning bör

i lagen meddelas rörande såväl lämpliga antalet skiljemän som ock

sättet, hvarpå de böra utses. Härigenom skulle tvifvelsutan i åtskilliga

fall en anledning till nya tvistigheter kunna undanröjas, och synes

därför § 7 i lagförslaget böra erhålla ett tillägg i omförmälda syfte.

Det lämpligaste antalet skiljemän torde för de fall, där parterna ej annorledes

öfverenskomma, vara 5, och torde de böra utses på sådant sätt,

att hvardera af de tvistande parterna väljer två, samt att den femte

skiljemannen, som tillika bör vara ordförande, utses af de fyra först

välde eller, därest dessa ej kunna enas, af öfverexekutor i den ort,

hvarest förlikningsmannen är bosatt.

På grund af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt

hemställa,

att Riksdagen, med godkännande i öfrigt af Kungl. Maj:ts förslag

till lag angående medling i arbetstvister, ville besluta, att §§ 1 och 7

i nämnda lag skola hafva följande lydelse:

§ I
För

hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål

af Konungen indelas, förordnar Konungen eu förlikningsman med uppgift

att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare

äfvensom mellan olika arbetsgifvare inbördes och mellan olika grupper

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10.

af arbetare, för så vidt dessa tvister angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena

inom distriktet.

§ 7-

Kan icke — — — — (= Kungl. Maj:ts förslag) — — — — —

— — de tvistande emellan.

Därest de tvistande icke annorledes öfverenskomma, skola skiljemännen

vara 5 och utses på det sättet, att 2 väljas af hvardera parten,

hvarefter den femte, som tillika blir ordförande, utses af de sålunda

valde eller, om de ej kunna enas, af öfverexekutor i den ort, hvarest

förlikningsmannen är bosatt.»

I skrifvelse den 8 maj 1899 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

täcktes efter erforderlig utredning taga under öfvervägande frågan

om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan

arbetsgivare och arbetare samt därefter för Riksdagen framlägga de

förslag, som kunde finnas påkallade. De särskilda kommitterade, som

fingo i uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser i ämnet, ansågo,

att lämplig utväg att förekomma eller lösa tvister mellan arbetsgivare

och arbetare i första hand vore att söka i särskilda nämnder

för olika yrkesgrenar, på förhand upprättade genom fri öfverenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetare inom hvarje särskild näringsgren,

men att därförutom borde finnas någon institution, på förhand

anordnad genom statens försorg och direkta åtgörande, som kunde verka

för uppkommande tvisters biläggande, där icke särskild nämnd redan

funnes upprättad genom parternas öfverenskommelse. Enligt kommitterades

uppfattning borde parterna i en arbetstvist icke tvingas att

åvägabringa ett förliknings- eller skiljeförfarande, utan borde tvistens

lösning åstadkommas genom medling uteslutande på frivillighetens väg,

och denna medling ansågs böra omfatta såväl intresse- som rättstvister.

På grundvalen häraf var det förslag till lag angående medling i

arbetstvister upprättadt, som af Kungl. Maj:t framlades för 1903 års

Riksdag. Detta förslag, som i hufvudsak godkändes af Andra Kammaren,

vann emellertid ej bifall inom Första Kammaren, där förslaget

dock af åtskilliga talare förordades och vid den votering, som om dess

första paragraf anställdes, af afgifna 135 röster samlade kring sig ett

så stort antal röster som 59.

Då emellertid behofvet af en lagstiftning med ändamål att förebygga

uppkomsten af tvister mellan arbetsgivare och arbetare liksom

ock att främja dylika tvisters begränsande och biläggande allt fort
-

Utskottets

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- (och Lag)-utskottets Utlåtande N:o 10.

farande framträdde med oförminskad styrka, och då det senaste årets

omfattande och uppslitande strider mellan arbetare och arbetsgifvare,

ödeläggande för såväl den ena som den andra parten, än mera ådagalagt

nödvändigheten af att en lag angående medling i arbetstvister

snarast möjligt komme till stånd, ansåg sig Kungl. Maj:t böra uppdraga

åt särskilda, under sistlidet år utsedde kommitterade att företaga en

granskning af 1903 års lagförslag, för att detta skulle kunna, möjligen

i någon omarbetad form, ånyo föreläggas Riksdagen. Efter verkställd

granskning afgåfvo kommitterade förslag i ämnet, hvilket förslag af

Kungl. Maj:t med vissa mindre jämkningar genom förevarande proposition

nu framlagts för Riksdagen.

Ifrågavarande lagförslag, som från rättslig synpunkt undergått

granskning i högsta domstolen och därvid lämnats utan anmärkning,

ansluter sig i sina hufvudgrunder till det vid 1903 års riksdag i ämnet

framlagda lagförslaget och inskränker sig sålunda till vissa åtgärder,

som åsyfta att söka förmå arbetsgifvare och arbetare att på frivillighetens

väg lösa uppkommande arbetstvister antingen genom öfverenskommelse

eller genom deras hänskjutande till skiljedom. Till vinnande

af detta mål ifrågasättes, att för särskilda distrikt inom landet skola

tillsättas offentliga, af Konungen utsedde funktionärer med uppdrag att

verka i antydda syftet.

Utskottet anser, i likhet med Riksdagens förut och Kung! Maj ds

nu gjorda uttalanden, det vara uppenbart, att behof förefinnes af ett

statens ingripande i ändamål att bidraga till förekommande eller lösande

af tvister emellan arbetsgifvare och arbetare. Nu ifrågavarande lagförslag

kan väl, enligt utskottets mening, ingalunda ensamt anses tillräckligt

för att verka till lösning af uppkommande arbetskonflikter; det

lärer icke kunna förväntas erhålla nödig effektivitet utan i förening

med särskilda bestämmelser såväl om arbetsgifvare- och arbetareorganisationernas

rättsliga ställning som, äfven om rättsligt bindande arbetsaftal.

Om än alltså, enligt utskottets uppfattning, det varit högeligen

ensidigt, att dessa frågor samfälldt redan nu kunnat vinna sin lösning,

anser utskottet i allt fall hinder ej böra möta för förslagets antagande.

Behofvet af en lag rörande medling i arbetstvister har visat sig synnerligen

trängande och, då det föreliggande förslaget torde kunna komma

att äfven under nuvarande förhållanden verka till något gagn, har utskottet

ansett sig icke kunna tillstyrka frågans undanskjutande i afvaktan på den

slutliga lösningen af de ofvan omförmälda sociala spörsmålen. Då emellertid

Riksdagen förut hos Kungl. Maj:t påkallat utredning af dessa frågor,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag)-utslcoitets Utlåtande N:o 10. 13

anser sig utskottet böra i detta sammanhang uttala önskvärdheten af

att denna utredning så mycket som möjligt påskyndas, samt att de lagförslag,

som af utredningen kunna framgå, måtte så snart ske kan och

helst till nästa Riksdag framläggas.

Den viktigaste förändringen, som vidtagits i det år 1903 framlagda

lagförslaget, är att tvister mellan olika grupper af arbetare undantag^

från förlikningsmannens ingripande. Motivet härför har af kommitterade

angifvits vara, att det allmänna saknade anledning att ingripa i tvister

vare sig mellan olika arbetsgivare eller mellan olika grupper af arbetare,

förr än dessa tvister utvecklat sig till konflikter mellan arbetsgivare

och arbetare, enär de först då blefve af beskaffenhet att verka störande

på arbetsförhållandena. I den af herr Johansson afgifna motionen påyrkas

emellertid införande i lagen af bestämmelser om, att förlikningsmannens

verksamhet skall omfatta jämväl tvister mellan olika grupper

af arbetare äfvensom mellan arbetsgivare inbördes, för så vidt dessa

tvister angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena inom distriktet.

Vid behandlingen inom Riksdagen af 1903 års lagförslag framställdes

icke någon anmärkning mot att låta förlikningsmannens verksamhet

omfatta jämväl tvister mellan olika grupper af arbetare, hvilka

tvister ansågos till sin innebörd och sina verkningar kunna vara fullt

jämförliga med tvister mellan arbetsgifvare och arbetare. Under sådana

förhållanden synas tillräckliga skäl icke föreligga att nu utesluta berörda

bestämmelse, och då i så fall likställigheten på detta område

torde kräfva, att tvister mellan arbetsgifvare inbördes, därest de kunna

inverka på arbetsförhållandena, äfven böra falla under förlikningsmannens

verksamhet, har utskottet ansett sig böra tillstyrka eu förändring

i lagförslagets 1 § i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad motionären

herr Johansson föreslagit.

Samme motionär har vidare ifrågasatt, att till lagens bestämmelser

i 7 § om arbetstvisters hänskjutande till skiljemän borde fogas bestämda

föreskrifter om antalet af de skiljemän, som skola utses, och sättet för

deras utseende, hvilka regler skulle gälla, då parterna icke för visst

fall på annat sätt öfverenskomme. Utskottet anser skäl ej förefinnas

att, innan lagen någon tid hunnit verka och erfarenhet om dess

tillämpning vunnits, meddela bestämda föreskrifter uti ifrågavarande

hänseende. I hvarje fall kan den af motionären föreslagna bestämmelsen

icke i sin nuvarande affattning tillstyrkas.

Utöfver den anmärkning mot lagförslagets första paragraf, som,

enligt hvad ofvan nämnts, ansetts böra föranleda en förändrad lydelse

af denna paragraf, har utskottet vid granskning icke funnit något att

erinra emot den föreslagna lagens bestämmelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatta Stats- (och Lag)-utshottets Utlåtande N:o 10.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen må, med afslag å herr kassera

motion, n:o 39, och herr Rafs motion, n:o 154, i anledning

af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition

samt herr Johanssons motion, n:o 156, för sin del

antaga följande förslag till

angående medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer.

Kung!. Maj:ts förslag:

1 §■

För hvart och ett af de distrikt,

i hvilka riket för sådant ändamål

af Konungen indelas, förordnar

Konungen en förlikningsman med

uppgift att verka för lösning af

tvister mellan arbetsgifvare och

arbetare.

Utskottets förslag:

1 §•

För hvart och ett af de distrikt,

i hvilka riket för sådant ändamål

af Konungen indelas, förordnar

Konungen en förlikningsman med

uppgift att verka för lösning af

tvister mellan arbetsgifvare och

arbetare, så ock af tvister mellan arbetsgifvare

inbördes och mellan olika

grupper af arbetare, för så vidt dessa

tvister angå eller hafva inverkan på

arbetsförhållandena inom distriktet.

2 §•

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom

distriktet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan

till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå;

samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare och arbetare till hända med

upplysningar och råd i fråga om överenskommelser, som afse arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammansatta Stats- (och Lag)-utskottets Utlåtande N:o 10.

förhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan

arbetsgivare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

3 §.

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att

den medfört eller synes hota medföra arbetsinställelse af större betydenhet,

bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,

där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, hemställa

till de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla

eller utvidga arbetsinställelse, inbjuda dem att, själfva eller genom utsedda

ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling

med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar,

hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens

lösning.

Anser förlikningsman det erforderligt, eller påkallas sådant af någon

af de tvistande, utser förlikningsmannen, efter samråd med de

tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag, särskilda

sakkunniga att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens

utförande.

4 §•

Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist,

som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag,

där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad,

med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens

mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att den särskilda nämnden

icke varder för tvistens biläggande anlitad.

5 §•

Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmans behandling, de

tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till

dem af förlikningsmannen skriftligen gjord inbjudan att å bestämd tid

och ort med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsmannen

eller nämnden, skall förlikningsmannen skriftligen meddela

de tvistande, att han fortfarande är beredd att medla i tvisten, därest

hans biträde i sådant afseende påkallas. Under fortsatt arbetsinställelse

eller där förlikningsmannen eljest finner sådant lämpligt, må han

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Stats- (och Lag)-utskottets Utlåtande N:o 10.

jämväl med vissa mellantider förnya sitt erbjudande att medla mellan

de tvistande på sätt i 3 § sägs.

6 §.

De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anordnas

med och mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till

syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller

förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framställda från de

tvistande själfva; ankommande därvid på förlikningsmannen eller nämnden

att, om och i den mån sådant kan anses ägnadt att befordra en

god lösning af tvisten, hemställa om de jämkningar eller medgifvanden,

som för ändamålet kunna synas lämpliga.

7 §•

Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen

eller nämnden uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer,

hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att,

efter pröfning om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan

framkomna påståendena må vara befogade och på hvithet sätt följaktligen

den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.

8 §.

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7

§ sägs, har förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant

finnes behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna

uppstå i fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf

omförmälda uppdrag skall lämnas; och åligger det förlikningsmannen

särskild! att på de tvistandes vägnar lämna den eller dem, som blifvit

utsedda, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med

de åtgöranden, som kunna verka därtill, att det af de tvistande önskade

afgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

9 §■

Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen och af

detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt

till förlikningsmannen utlämnas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 10.

17

10 §.

I fråga om rättsverkan, som må tillkomma överenskommelser, utfästelser

eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under

förhandlingar, hvilka enligt denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens

innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lan

p.. o X 7 Ö

iormar.

11 §•

Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, skall det åligga de

förlikningsmän, hvilkas distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan,

härom äfvensom, såvidt möjligt, angående tvistens omfattning insända

underrättelse till Konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten

medla.

12 §.

Där sådant i särskilda fall finnes lämpligt, äger Konungen uppdraga

åt annan än den jämlikt 1 § förordnade förlikningsmannen att såsom

förlikningsman medla i uppkomna arbetstvister.

13 §.

Förlikningsman skall föra dagbok angående hvad som förefaller i

de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Överenskommelser,

utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås

eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves, skola i nämnda

dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.

Under hvarje kvartal skall förlikningsman till kommerskollegium

insända berättelse om sin verksamhet under det närmast föregående

kvartalet och förloppet af de tvister, som under detsamma kommit under

hans handläggning, i hvilken berättelse jämväl bör lämnas redogörelse

för upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders

verksamhet, för så vidt förlikningsmannen härom kunnat förskaffa sig

kännedom.

Berättelsen skall genom kommerskollegiets försorg till trycket

befordras.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmannens verksamhet meddelas

i instruktion, som utfärdas af Konungen.

Bill. till Rikscl. Prof. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 10.

15 §.

Angående ersättning till förlikningsman och ledamöter i

nämnd, som i 3 § andra stycket afses, varder särskilt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.

Stockholm den 1 maj 1906.

På det sammansatta utskottets vägnar:

sådan

T. ZETTERSTRAND.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.