Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- och (Lag-)utshottets Utlåtande N:o 2

1906-03-05 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1906:2, Sammansatta Stats- och (Lag-)utshottets Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och (Lag-)utshottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o

2.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1906, kl. 12,30 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n.-o 1, i anledning

af justitieombudsmannens framställning rörande

antagande af lag angående förordnande af rättegångsbiträde

åt häktad.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna ämbetsberättelse har

justitieombudsmannen hemställt,

l:o att Riksdagen må för sin del antaga följande

Lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp

i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne

Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid rätten biträda.

Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen tillstädes,

eller framställes först vid rätten begäran om biträde, varde biträde af

rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå. Ej må den omständigheten

att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra hinder mot

rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet hördt, må dock

icke mot den häktades bestridande slutligt utslag af rätten meddelas.

Bill. till Bilcsd. Prot. 1906. 4 Sami- 2 Afd. 2 Käft. (N:o 2). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Stats- och (Lag-)utshottets Utlåtande N:o 2.

2 §•

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill

förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner

honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

3 §•

Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,

upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

4 §.

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättning

af allmänna medel, efter tv rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning

gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt

besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas biträdet. I

slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket

återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild part. Ej må åklagare

eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet blifvit utan

skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till ansvar i

målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti 12 §

i lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande

af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

2:o att, vid bifall till hvad af mig blifvit under l:o hemställdt,

Riksdagen må medgifva, att af det å andra hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till ersättning åt domare, vittnen och parter må utgå den kostnad,

som enligt den af mig föreslagna lagen kan drabba statsverket.

Den till stöd för berörda hemställan afgifna framställningen, hvilken

öfverlämnats till behandling af sammansatta stats- och lagutskottet, är

af följande lydelse:

»Uti proposition af den 19 februari 1904 föreslog Kungl. Maj:t

Riksdagen att antaga ett vid propositionen fogadt förslag till lag angående

förordnande af rättegångsbiträde åt häktad. Förslaget var af följande

lydelse:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och (Lag-)utslwttets Utlåtande N:o 2. 3

»Härigenom förordnas som följer:

1 §. Askar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott,

hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa,

förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid

rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen

tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,

varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.

Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra

hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet

hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af

rätten meddelas.

2 §. Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som

därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten

finner honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas

eller eljest pröfvar skäligt det tillstädja.

3 §. Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,

upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

4 §. Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig

ersättning af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan

ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt

besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas biträdet. I

slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket

återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild part. Ej må

åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet

blifvit utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till

ansvar i målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti 12 §

af lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande

af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken».

Uti särskild proposition, afgifven jämväl den 19 februari 1904, föreslog

Kungl. Maj:t Riksdagen att, under förutsättning att propositionen med

förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad blefve

af Riksdagen bifallen, medgifva, att af det å andra kufvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter finge utgå

den kostnad, som kunde enligt nämnda lag drabba statsverket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- och (Lag-) utskottets Utlåtande N:o 2.

Rörande angelägenheten och vikten af att en lag sådan som den

af Kungl. Maj:t sålunda föreslagna blefve antagen yttrade dåvarande statsrådet

och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet den 31

december 1902:

Af de åtgärder, som i nyare tiders lagstiftning å straffprocessens

område blifvit vidtagna i syfte att bereda nödigt skydd för den tilltalades

berättigade intressen, vore otvifvelaktigt anskaffandet åt honom af rättskunnigt

biträde under förhandlingen inför rätta en bland de viktigaste.

Behofvet af dylik rättshjälp vore gifvetvis i hög grad beroende af det

sätt, hvarpå rättegångsförfarandet i brottmål vore anordnad!, likasom

brottets svårare eller ringare beskaffenhet därvidlag vore af inflytande.

Vore brottmålsprocessen muntlig och omedelbar, torde krafvet på anskaffande

af försvarare åt den tilltalade, åtminstone då fråga vore om gröfre

brott, med särskild styrka göra sig gällande, och i de flesta länder, där

sådan rättegångsform kommit till användning, vore rättsligt försvar i

svårare brottmål obligatoriskt. Då, såsom bos oss vore fallet, brottmålsprocessen

ännu kvarstode på en äldre ståndpunkt, och i domarens processledande

verksamhet inginge att iakttaga hvad som kunde lända till den

tilltalades försvar, framträdde väl ej med lika styrka nödvändigheten att

vid den tilltalades sida ställa en särskild försvarare. Om den tilltalade

lämnades utan biträde i rättegången, läte det dock lätt tänka sig, att,

huru samvetsgrann och skicklig domaren än kunde vara, i följd af den

tilltalades okunnighet om de processuella reglerna och den materiella

rättens innehåll omständigheter blefve obeaktade, hvilka för målets utgång

kunnat vara af betydelse. Äfven om ej synnerlig fara förelåge att

af sådan anledning en oskyldig kunde blifva fälld till ansvar, finge det

dock ej lämnas ur sikte, att den tilltalade, jämväl då han vore brottslig,

hade t. ex. i afseende å straffmätningen intressen, som icke borde förbises.

Vore sålunda behof af rättshjälp i omförmälta hänseende för handen,

syntes det vara samhällets plikt att sörja för tillgodoseendet af detta behof.

Enligt gällande lagstiftning vore beträffande svårare brottmål detta ej i

vidare mån beaktadt än att, på sätt i 15 kap. 1 § rättegångsbalken vore

stadgadt, tilltalad, som åstundade hjälp i rättegången, ägde hafva fullmäktig

med sig. Det vore uppenbart, att en dylik rättighet i verkligheten

icke vore af synnerligen stor betydelse; oftast och just i de fall, då behofvet

af rättegångsbiträde mest framträdde, vore den tilltalade urståndsatt att

anskaffa försvarare. Skulle fördenskull på ett verksamt sätt af hjälpas det

behof, om hvars förefintlighet i vissa fall berörda stadganden kunde sägas

innebära ett erkännande, måste staten lämna sin medverkan för biträdes

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och (Lag-) utskottets Utlåtande N:o 2. 5

anskaffande. Emellertid vore det under nuvarande förhållanden helt säkert

icke lämpligt att ifrågasätta statens ingripande i annat fall, än då den tilltalade

själ! ansåge sig vara i behof af biträde och begärde hjälp för biträdes

anskaffande. Ej heller torde sådant ingripande vara af nöden i fråga

om andra än svårare brottmål, hvarmed i förevarande sammanhang lämpligen

borde förstås sådana mål, i hvilka den tilltalade hölles häktad. Eu

häktad svarande intoge i processuellt hänseende en särställning, och såväl

svårigheten att skaffa biträde som behofvet af sådant vore för honom

större än för andra tilltalade.

Det vore uppenbart, att en åt tilltalad förordnad försvarare icke så

finge fatta sin uppgift, som om han skulle vara pliktig eller ens berättigad

att understödja den tilltalade i försök till sanningens undandöljande.

Lämnade man åt statens myndigheter att för hvarje särskildt fall,

innan någon förordnades till biträde, pröfva hans lämplighet för uppdraget,

syntes emellertid någon farhåga ej behöfva hysas för att biträdet skulle

på dylikt sätt missförstå sin ställning. Mot missbruk från biträdets sida

saknade domstolen icke verksamma korrektiv.

Frågan om införande i svensk rätt af offentligen förordnade försvarare

för tilltalade vore icke ny. Redan lagkommittén hade väckt förslag i

sådant syfte med enahanda begränsning beträffande tillämpningen, som

nyss framhållits. Äldre lagberedningen hade upptagit förslaget, och detsamma

återfunnes, visserligen under väsentligen skiljaktiga förutsättningar,

jämväl i det af nya lagberedningen afgifna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning.

För undanröjande af den sålunda sedan länge uppmärksammade

brist i den svenska brottmålsprocessen hade departementschefen låtit inom

lagbyrån utarbeta förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde

af häktad.

Departementschefen redogjorde därefter för grunderna till de särskilda

bestämmelserna i detta förslag, hvilket i allt väsentligt öfverensstämde

med det af Kung! Maj:t sedermera inför Riksdagen framlagda.

Därvid anförde departementschefen, bland annat, att, då det kunde vara

af vikt, särskildt till undvikande af rannsakningstidens förlängning, att

biträde förordnades före inställelsen vid rätten, hade det synts lämpligt

att åt Konungens befallningshafvande uppdraga bestyret med biträdes

anskaffande och förordnande, hvarigenom vunnes nödig säkerhet för att

biträde verkligen i hvarje fall kunde anskaffas. Med hänsyn till de hos

oss ännu rådande förhållanden borde det ej ifrågasättas att inskränka val
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- och (Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.

rätten till kretsen af juridiskt bildade personer, om det oek kunde antagas,

att ifrågavarande uppdrag i regel körnare att anförtros åt sådana personer.

Kungl. Maj:t beslöt att öfver det inom lagbyrån utarbetade förslaget

inhämta högsta domstolens utlåtande.

Högsta domstolens fleste ledamöter förklarade sig icke kunna tillstyrka,

att förslaget gjordes till föremål för proposition till Riksdagen, samt anförde

till stöd för denna mening följande:

Då vid 1898 års riksdag fråga uppstått om införande af obligatoriskt,

på statens bekostnad anordnad! rättsligt försvar för tilltalade i brottmål,

både lagutskottet uttalat såsom sin mening, att något verkligt behof af en

dylik ändring icke gjort sig gällande inom den svenska rättsordningen,

sådan denna enligt lag och rättssed vore bestämd. Det vore sant, att det

rättsliga försvaret tjänade det höga syftet, att den oskyldige icke skulle

straffas och att den skyldige icke skulle straffas mera, än han förtjänat,

men man kunde icke med fog mot vårt rättsväsende rikta den anmärkningen,

att ej nämnda syfte biff vit tillgodosedt. Ingen processform vore

ofelbar, och enstaka fall, i hvilka oskyldige blifvit dömda eller skyldige

dömda hårdare, än de förtjänat, kunde visserligen hafva förekommit. Sådant

kunde dock inträffa enligt hvarje rättegångsordning och äfven inom sådana,

som antagit det obligatoriska försvaret för tilltalade i brottmål. Frågan

gällde, huruvida något dylikt förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant

sätt, att missförhållandet kunde anses hafva haft sin grund just i saknaden

af rättsbildadt biträde för den tilltalade, samt i den omfattning, att det

med skäl borde gifva anledning till ny och ändrad lagstiftning. Enligt

utskottets åsikt kunde svaret på denna fråga med ganska stort berättigande

afgifvas nekande. Härförutom hade utskottet yttrat, att då erfarenheten

från utlandets domstolar häntydde därpå, att den tilltalades advokat satte

en ära uti att bereda sin klient alla tänkbara fördelar och uti sin sträfvan

härefter snarare ansåge såsom sin plikt än såsom en ohederlighet att för- - dölja sanningen, därest densamma skulle verka till skada för klientens intressen,

detta förhållande berättigade till det antagandet, att äfven i vårt

land det obligatoriska rättsliga försvaret skulle verka försvårande med hänsyn

till uppdagandet af den tilltalades brottslighet, och att, huru härmed

än sig kunde förhålla, uppenbart vore, att staten vid brottmålsprocessens

anordnande icke kunde åtnöja sig med en lägre kompetens hos sina åklagare

än den, som staten kräfde af det rättsbildade biträdet åt den tilltalade.

Det syntes ej kunna under några förhållanden anses lämpligt att till de

tilltalades biträde i brottmål sätta personer af högre kompetens, än som

fordrades af dem, som vore satta att i dylika mål bevaka samhällets, ofta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och (Lag)utslcottets Utlåtande N:o 2. 7

äfven enskilde målsägandes intressen. Ett antagande af den ifrågasatta

principen skulle således med nödvändighet kräfva förändring äfven af

åklagarekåren. Konsekvensen skulle alltså leda till uppställande af ökade

kompetensfordringar för länsmans- och stadsfiskaltjänster och, med ökade

kompetensfordringar, äfven till ökade utgifter för statsverket.

Hvad sålunda af lagutskottet anförts ägde full giltighet i afseende å

den nu föreslagna lagändringen. Ty väl ifrågasattes ej i det remitterade

förslaget införande af obligatoriskt rättsförsvar för de tilltalade, utan allenast

eu utvidgning af det för närvarande gällande, fakultativa försvaret. Men

denna utvidgning vore af den genomgripande beskaffenhet, att det försvar,

som därigenom skulle uppkomma, helt visst komme att väsentligen närma

sig det obligatoriska försvaret och till äfventyrs så småningom antaga dettas

hela karaktär. Medan nämligen för närvarande lagstiftningen icke ville

förneka en tilltalad, som åstundade hjälp i rättegången, att däraf begagna

sig, men öfverlämnade åt honom själf både att anskaffa rättshjälpen som

ock att bekosta densamma, så skulle enligt förslaget den tilltalade — dock

allenast den, som vore häktad — äga rätt att genom det allmännas försorg

och jämväl, åtminstone i första hand, på det allmännas bekostnad

blifva försedd med rättegångsbiträde. Och det kunde väl icke betviflas,

att icke den rätt, som sålunda skulle varda tillerkänd den tilltalade och

om hvars tillvaro han, därest lagstadgandet skulle uppfylla sitt ändamål,

helt visst borde af vederbörande myndighet i hvarje särskildt fall underrättas,

också skulle komma att i stor omfattning af de tilltalade begagnas.

I allmänhet saknade nämligen en tilltalad allt skäl att afvisa en rättshjälp,

som från det allmännas sida bjödes honom — som i regeln ingenting

kostade honom, efter som han saknade medel att ersätta hvad af statsverket

förskjutits — och som för honom kunde medföra fördelar, men

svårligen någon olägenhet. Och den omständigheten, att i förslaget ej

såsom villkor för försvararens kompetens uttryckligen fordrades, att han

skulle hafva visat sig besitta juridisk bildning, medan lagutskottet utgått

från antagandet att sådan bildning ej kunde hos försvararen undvaras,

beröfvade ej det af utskottet anförda argumentet om behofvet att höja

åklagarens kompetens sin betydelse. Ty då af försvararen kräfdes, att han

skulle vaka däröfver, att icke i följd af den tilltalades okunnighet om de

processuella reglerna och den materiella rättens innehall omständigheter

blefve obeaktade, Indika för målets utgång kunde vara af betydelse, och

på samma gång förstå att icke understödja den tilltalade i försök till sanningens

fördöljande, läge det i sakens natur, att dessa kraf endast undantagsvis

kunde nöjaktigt fyllas af annan än juridiskt bildad person. För
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- och (Lag-)utsTcottets Utlåtande N:o 2.

slaget vore äfven, enligt hvad departementschefens yttrande vid dess

remitterande gåfve vid handen, byggdt på det antagande, att försvarsuppdraget

i regel skulle komma att anförtros åt jurist, och det kunde

förutses, att, om och i den mån så icke blefve fallet, den med förslaget

afsedda rättshjälp komme att visa sig skäligen värdelös.

För öfrigt borde vid förslaget anmärkas, att, om man ville målet,

man också måste vilja medlet — att, om man ville införa ett genom det

allmännas försorg ordnadt rättsligt försvar, man ock måste tillse, att det

från det allmännas sida blefve behörigen sörjdt för behofvet af försvarare,

det vill säga af personer, som vore ej allenast skickliga och lämpliga att

utföra försvarsuppdraget, utan äfven pliktiga att åtaga sig detsamma, I

sådant hänseende kunde erinras, hurusom, då lagkommittén och den äldre

lagberedningen i sin tid förordade införande af rättsligt försvar för vissa

tilltalade, de tillika föreslogo, att vid hvarje rätt två skickliga män skulle

vara förordnade att såsom fullmäktige tillhandagå de parter, som anlitade

dem, och att äfven vid andra tillfällen — senast vid 1872 års riksdag —

en dylik anordning varit ifrågasatt, men dock ansetts ej kunna vidtagas

på grund af, bland annat, svårigheten för domstolarna att till befattningen

erhålla fullt lämpliga personer. Sådan svårighet mötte ock beträffande

ifrågavarande, mera tillfälliga uppdrag, och den vore ej förbisedd i förslaget;

men då i förslaget däremot antoges såsom visst, att Konungens

befallningshafvande alltid skulle hafva tillgång till lämpliga försvarare,

torde detta antagande befinnas vara riktigt allenast under förutsättning,

att anspråken på försvararens kompetens ej sattes alltför högt samt att

till kostnadsfrågan ej behöfde tagas nämnvärd hänsyn; men i annan

händelse kunde befaras, att ej sällan svårighet att finna lämpliga personer

kunde komma att yppa sig äfven för Konungens befallningshafvande.

Fn omständighet, som jämväl försvårade genomförandet af den

ifrågavarande reformen, vore den, att vår brottmålsprocess saknade bestämmelser

om den s. k. förberedande undersökningen i brottmål. Då det

vore under denna förundersökning, som bevismaterialet skulle samlas

och ordnas samt saken i öfrigt så beredas, att densamma sedermera

inför den dömande rätten — vid den s. k. hufvudförhandlingen — kunde

försiggå med den snabbhet och säkerhet, som för uppnående af straffprocessens

ändamål vore nödvändiga, insåges lätt, att det just vore på

detta förberedande stadium af rättegången, som den egentliga faran

förelåge, att rättigheten att begagna rättegångsbiträde missbrukades till

sanningens döljande eller rättegångens invecklande eller fördröjande. De

utländska lagstiftningarna medgåfve oek i allmänhet ej den tilltalade att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och (Lag-)utshottets Utlåtande N:o 2. 9

under förundersökningen använda försvarare. Vid sådant förhållande

ville det synas, som om äfven hos oss lagbestämmelser om brottmålsprocessens

uppdelande i förundersökning — inför polismyndighet — och

hufvudförhandling — inför domstol — borde föregå antagandet af bestämmelser

om rättshjälp åt tilltalade personer, enär, om frågorna förekomme

i sådan ordning, lagstiftaren lättare komme i tillfälle att medgifva

den tilltalade utsträckning i rätten att använda rättegångsbiträde.

Till bemötande af dessa inom högsta domstolen emot förslaget

framställda anmärkningar anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet

till statsrådsprotokollet den 19 februari 1904 följande:

De skäl, som af flertalet ledamöter i högsta domstolen anförts för

deras afstyrkande af att det remitterade förslaget gjordes till föremål

för proposition till Riksdagen, hade gifvetvis vid förslagets utarbetande

tagits i öfvervägande; men departementschefen hade ej ansett dem böra

tillerkännas afgörande betydelse på grund af följande omständigheter.

Det första af de anförda skälen vore, att man ej kunde påstå, att

fall, i hvilka oskyldiga blifvit dömda eller skyldiga dömda till hårdare

straff än de förtjänat, förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant sätt,

att missförhållandet kunde anses hafva haft sin grund just i saknaden af

rättsbildadt biträde för den tilltalade, samt i den omfattning, att det med

skäl borde gifva anledning till ändrad lagstiftning. Hvad denna fråga anginge,

läge det i sakens natur, att det ej vore möjligt att här komma med

siffror eller att öfver hufvud åstadkomma utredning, i hvilken omfattning

dylikt missförhållande kunde anses vara för handen. Uppenbart vore nämligen,

att om en för brott tilltalad ej själf förstode att i sitt rätta ljus

framdraga omständigheter, som talade till hans förmån, och om han ej heller

hade nödig hjälp härutinnan, så komme dessa omständigheter i de flesta

fall aldrig i dagen på sådant sätt, att det kunde konstateras, att han dömts

strängare, än han bort. Att man icke kunde med aktstyckena i en brottmålsprocess

ådagalägga, att den tilltalade vore dömd till strängare straff

än han förtjänt, vore ej något bevis för att allt vore val beställdt, då man

ej kunde vara förvissad, att dessa aktstycken gåfve en riktig bild af den

tilltalades brottslighet. Det vore alltså ej med bevis om faktiskt begångna

misstag, man i detta fall kunde lägga ställningen i dagen, utan hvad man

hade att göra vore att fråga sig, om det i vår brottmålsprocess vore vederbörligen

sörjdt för, att de omständigheter, som vore till en tilltalads förman,

komme att framhållas, ifall den tilltalade själf på grund af bristande

kännedom om lag eller bristande erfarenhet eller förståndsutveckling ej

förstode framhålla dem. Det svar, som plägade gifvas, vore, att det ålåge

Bill. till Rilcsd. Prot. 1906. 4 Sami. 2 Afcl. 2 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Stats- och (Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.

domaren att undersöka alla omständigheter så fullständigt, att äfven hvad

som kunde lända till den tilltalades försvar blefve beaktadt. Spörsmålet

vore emellertid, om häri kunde anses ligga en tillfredsställande garanti.

Efter departementschefens förmenande kunde detta ej anses vara förhållandet.

Man borde betänka, att domaren i en brottmålsprocess ej hade

att öfverväga och bedöma ett redan samladt material, utan han hade, med

den ofullkomliga förundersökning, som i regel ägde rum, i väsentlig män

att i första hand samla materialet under rannsakningens lopp. Detta inkvisitoriska

drag i processen måste emellertid göra det svårt för äfven

den samvetsgrannaste domare att behålla blicken tillräckligt öppen för

hvad som talade till förmån för den tilltalade. Af den, som hade att söka

efter bevis för brottslighet, kunde man näppeligen vänta eller kräfva, att

han skulle kunna med samma ifver söka efter omständigheter, som talade

till den tilltalades förmån, vare sig det gällde att ådagalägga hans oskuld

eller att finna grunder för straffets mildrande eller nedsättande. Dessutom

vore väl att märka, att domaren alldeles icke hade samma tillfälle att

samla skäl och bevis som en för detta ändamål särskildt förordnad och

jämväl utanför rätten verksam försvarare.

Det kunde därför ej påstås, att brottmålsproceduren i dess nuvarande

gestaltning, äfven vid saknad af försvarsadvokat, erbjöde önsklig trygghet

för den tilltalade. Väl vore det sant, att misstag aldrig helt och hållet

kunde undvikas, men plikten bjöde att göra hvad under förhanden varande

omständigheter vore möjligt. Det gällde alltså att undersöka, om direkta

hinder mötte mot anordnande af rättsligt försvar i den ifrågasatta omfattningen.

Lagutskottet samt högsta domstolens flertal anförde i sådant

hänseende, att det rättsliga försvaret kunde befaras verka försvårande med

hänsyn till uppdagande af den tilltalades brottslighet, samt att det ej kunde

anses lämpligt att till de tilltalades biträde sätta personer af högre kompetens

än som kräfdes af åklagarekåren. Med hänsyftning på det förra

af dessa skäl yttrade samma ledamöter i högsta domstolen den mening,

att i hvarje fall först borde vidtagas en uppdelning af brottsmålsprocessen

i förundersökning och hufvudförhandling, enär det vore på förundersökningens

stadium, som den antydda faran företrädesvis förelåge, samt följaktligen

efter dylik uppdelning det lättare kunde medgifvas den tilltalade

utsträckning i rätten att använda rättegångsbiträde.

Emot dessa slutledningar ville departementschefen invända, att, om

de vore riktiga, de skulle träffa äfven redan gällande lag. Man finge

nämligen ej glömma, att enligt gällande lag stode det enhvar tilltalad,

som förmådde bekosta försvarsadvokat, fritt att antaga en sådan. Vore

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och (Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 2. 11

det så, att det rättsliga försvaret verkade försvårande med hänsyn till

uppdagande af brottet eller förlänade svarandesidan en skadlig öfverlägsenhet

öfver åklagaren, så borde det gifvetvis aldrig vara tillåtet att

utan domstolens medgifvande medföra försvarsadvokat. Emellertid hade

veterligen erfarenheten ej gifvit vid handen, att den år 1890 införda rätten

för tilltalad att utan domstolens bepröfvande medföra fullmäktig skulle

haft skadliga verkningar vare sig i det ena eller andra afseendet. Likväl

syntes det vara vida mindre anledning, att en af myndighet förordnad

försvarsadvokat, hvars arfvode skulle bestämmas af rätten, missbrukade

sin ställning, än att så skulle ske af en af den tilltalade själf tillkallad

advokat, hvars arfvode kunde tänkas blifva högre eller lägre efter processens

utgång. Och hvad beträffade åklagarens underlägsenhet i kompetens,

vore det nog att erinra om hvad förut anförts angående domarens ställning

i vår brottsmålsprocess; det vore ej på åklagaren ensam, som utredningen

af målet hvilade, utan denne hade härutinnan ett kraftigt stöd hos

domaren själf.

Det remitterade förslaget innebure ju i det hela ej annat än att öppna

tillfälle för den medellöse tilltalade att komma i åtnjutande af en förmån,

som i princip redan vore enhvar tillerkänd.

Hvad anginge den inom högsta domstolen uttalade farhågan, att

svårighet skulle komma att möta för erhållande af lämpliga personer till

ifrågavarande uppdrag, vore det knappast att befara, att i de södra och

mellersta delarna af landet skulle saknas tillgång på lämpliga försvarsadvokater,

ej ens om man icke ifrågasatte användandet af andra än juridiskt

bildade personer. Däremot vore det väl möjligt, att i de nordliga delarna

af vårt land det skulle blifva förenad! med svårighet att i hvarje förekommande

fall anskaffa juridiskt bildad försvarsadvokat, men det borde

erinras, att i förslaget dylik kompetens ej uppställes såsom oundgängligt

villkor. Visserligen ansåge förutnämnda ledamöter inom högsta domstolen,

att den afsedda rättshjälpen skulle komma att visa sig skäligen värdelös,

om och i den mån uppdraget anförtroddes åt annan än jurist, men i denna

mening kunde departementschefen ej obetingadt instämma. För öfrigt,

äfven om på grund af nu berörda förhållanden det för vissa delar af

landet skulle komma att möta svårighet att af den ifrågasatta reformen

draga allt gagn, som vore önskligt, borde detta ej utgöra något hinder

mot reformens genomförande, om den i det hela måste anses nyttig och

behöflig.

Öfver Kungl. Maj:ts ifrågavarande propositioner afgafs utlåtande af

sammansatta stats- och lagutskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- och (Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.

Vidkommande det af Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget yttrade utskottet

uti punkten l:o af utlåtandet, att utskottet på grund af hvad

statsrådet och chefen för justitiedepartementet anfört till statsrådsprotokollet

den 31 december 1902, och då lagförslaget innebure ett förverkligande

i viss mån af principen allas likhet inför lagen, ansett sig böra i

hufvudsak tillstyrka bifall till samma förslag.

Utskottet anförde vidare, bland annat, följande:

Då emellertid den ifrågavarande lagens inflytande på rättsskipningen

vore svårt att på förhand beräkna, syntes nödig försiktighet bjuda, att

åtminstone till eu början lagens verksamhet inskränktes till de fall, där

anlitande af biträde finge anses vara mest af nöden, d. v. s. vid rannsakningar

med för gröfre brott häktade personer; och hade utskottet ansett,

att med hänsyn härtill begynnelsen af 1 § i den föreslagna lagen

borde få följande ändrade lydelse: »Askar någon, som hålles häktad såsom

misstänkt för brott, hvarå straffarbete efter lag följa kan, hjälp i rättegången

och säger etc.». En dylik begränsning vore enligt utskottets åsikt

påkallad jämväl ur kostnadssynpukt, särskildt då, såsom af chefen för

justitiedepartementet äfven anmärkts, någon tillförlitlig beräkning af den

kostnad, som genom lagförslagets genomförande skulle tillskyndas statsverket,

icke läte sig göra. Mot den föreslagna lydelsen af ifrågavarande

lags 2 § hade utskottet velat erinra, att slutorden: »eller eljest pröfvar

skäligt det tillstädja» icke syntes väl kunna förenas med stadgandet i 1 §,

att rättegångsbiträde skulle af Konungens befallningshafvande förordnas.

Då berörda mening i 2 § möjligen kunde lämna rum för missförstånd, ansåge

utskottet lämpligast, att densamma utginge ur lagtexten.

Med förklarande att utskottet emot den föreslagna lagens bestämmelser

i öfrigt icke funnit sig böra göra någon erinran, hemställde utskottet, att

Riksdagen måtte, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande förslag, antaga

en af utskottet i enlighet med dess i denna punkt af utlåtandet uttalade

mening affattad lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

Beträffande Kungl. Maj:ts förslag, att under förutsättning, att propositionen

med förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde

åt häktad blefve af Kiksdagen bifallen, Riksdagen måtte medgifva, att af

det å andra hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare,

vittnen och parter finge utgå den kostnad, som kunde enligt samma lag

drabba statsverket, hemställde utskottet uti punkten 2:o af utlåtandet, att,

vid bifall till hvad utskottet uti punkten l:o hemställt, denna Kungl. Maj:ts

framställning måtte af Riksdagen bifallas.

Utskottets utlåtande godkändes af Andra Kammaren utan diskussion.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- och (Lag-Jutskottets Utlåtande N:o 2.

Däremot uppstod i Första Kammaren efter föredragning af punkten

l:o af utlåtandet en längre öfverläggning, efter h vilkens slut kammaren

afslog såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts i ärendet gjorda framställning.

Kammaren afslog därpå jämväl utskottets hemställan uti punkten

2:o.

Den väckta frågan hade sålunda för den riksdagen förfallit.

Behöfligheten af omförmälta af Kungl. Maj:t vid riksdagen 1904 föreslagna

reform synes mig vara till fullo ådagalagd genom statsrådets och

chefens för justitiedepartementet här ofvan återgifna yttranden till statsrådsprotokollet,

Det torde nämligen enligt min uppfattning inom vår

straffprocess, sådan densamma blifvit enligt lag och rättssed bestämd, icke

vara tillbörligen sörjdt därför, att i gröfre brottmål den tilltalades rättmätiga

intressen blifva på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda, och särskilt

torde detta gälla för det fall, att den tilltalade är häktad. Man må

betänka, att det är af vikt, att alla omständigheter, som äro till förmån

för den tilltalade, blifva under processen framhållna och vederbörligen belysta,

ej blott på det att en oskyldig ej må blifva dömd till ansvar och

den skyldige ej straffad hårdare än hans brott förtjänat, utan äfven på

det att rannsakningar ej må i onödan utdragas på längden, på det att

icke först efter klagomål i högre instans den oskyldige må undgå straff

eller den skyldige få sin brottslighet riktigt bedömd, och på det att den

oskyldige verkligen må blifva af domstolen frikänd, så att det ej om

honom i utslaget kommer att heta, att, oaktadt omständigheter och liknelser

mot honom förekommit, han ej kunnat åt saken fällas.

Ett mycket beaktansvärdt stöd för reformens behöflighet synes mig

kunna hämtas från den omständigheten, att under den inom Första Kammaren

under nämnda riksdag hållna öfverläggningen om sammansatta statsoch

lagutskottets förslag till lag i ämnet förslaget vann understöd af åtskilliga

talare, hvilka voro domare i underrätter, och hvilka uppenbarligen

på grund af den erfarenhet, de såsom sådana varit i tillfälle att inhämta,

vitsordade reformens angelägenhet och vikt.

Sant är väl, att om denna reform torde gälla detsamma som om åtskilliga

andra ifrågasatta partiella reformer på straffprocessens område,

nämligen att den icke kan på ett fullt lämpligt sätt genomföras utan i

samband med en total reform af vår straffprocess i modern riktning, och

de anmärkningar, som ur denna synpunkt blifvit inom högsta domstolen

framställda mot det af Kungl. Maj:t vid 1904 års riksdag framlagda förslaget,

och hvilka under nyss omförmälta öfverläggning inom Första Kammaren

af flere talare upptagits, förtjäna därför det allra största afseende.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Stats- och (Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 2.

En reform af sist omnämnda beskaffenhet synes emellertid allt fortfarande

ej vara att förvänta inom en öfverskådlig framtid. Vikten och angelägenheten

af att någon förändring till det bättre vidtages på det ifrågavarande

området af vår straffprocess är enligt min mening så stor, att man bör

låta fara de betänkligheter, som, på grund af nyss berörda omständigheter,

kunna hysas emot en partiell reform, samt tillse, hvad som under nuvarande

förhållanden lämpligen kan åtgöras.

Kungl. Maj:ts ofvan omförmälta förslag, hvilket till hufvudsakliga

delar blifvit af vederbörande riksdagsutskott tillstyrkt samt i den af utskottet

tillstyrkta formen af Riksdagens Andra Kammare godkändt, synes

mig i det väsentliga utgöra ett efter nuvarande förhållanden väl lämpadt

förslag till reform i nu ifrågavarande afseende, och torde man genom ett

antagande af detsamma vinna hvad som för det närvarande synes vara

möjligt att härutinnan ernå. Jag tillåter mig därför att för Riksdagen

framlägga detta förslag i nästan oförändradt skick till förnyad pröfning.

Den af sammansatta stats- och lagutskottet, såsom det vill synas,

hufvudsakligen ur kostnadssynpunkt gjorda förändring af lydelsen af 1 §

i Kungl. Maj:ts förslag synes mig ej tillfredsställande. Det är ju uppenbart,

att behofvet af rättegångsbiträde är enahanda för en häktad, antingen

det brott, hvarför han är ställd under tilltal, är belagdt med straffarbete

eller blott fängelse. Dessutom torde det mången gång erbjuda svårighet

att strax efter häktningen, och innan rannsakningen vid domstol ens påbörjats,

afgöra, huruvida det brott, hvarför personen i fråga blifvit häktad,

kan medföra straffarbete eller icke. Under dessa förhållanden lärer hänsynen

till att den kostnad, som reformen kommer att medföra för statsverket,

måtte i möjligaste mån nedbringas böra få vika.

Däremot är enligt min uppfattning den af utskottet vidtagna förändringen

af 2 § i det kungliga förslaget af beskaffenhet att densamma

bör gillas.

Därest Riksdagen behagar antaga en lag i den af mig föreslagna

riktningen, torde, på sätt Kungl. Maj:t vid 1904 års riksdag föreslagit och

sammansatta stats- och lagutskottet tillika hemställt, den kostnad, som

enligt lagen kan drabba statsverket, lämpligen böra utgå af det å riksstatens

andra hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare,

vittnen och parter.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och (Lag-}utskottets Utlåtande N:o 2. 15

Förevarande af justitieombudsmannen till Riksdagens pröfning framlagda

lagförslag, livilket i hufvudsak öfverensstämmer med Kungl. Maj:ts

vid 1904 års riksdag i ämnet framställda förslag, innebär liksom detta en

utveckling af den princip, som redan finnes i gällande lag uttalad, nämligen

att enhvar, som är för brott tilltalad, må för tillvaratagande och bevakande

af sina intressen begagna sig af rättegångsbiträde. Då emellertid detta

faktiskt gestaltat sig så, att i regel endast den tilltalade, som äger medel

att bekosta sådan rättslig hjälp, kommer i åtnjutande af denna förmån,

under det att den medellöse oftast är utestängd därifrån, uppställer ifrågavarande

lagförslag fordran på statens mellankomst för att bereda äfven de

medellösa tilltalade, om de så önska, tillfälle till dylik rättshjälp. Denna

rättighet har dock ansetts böra begränsas till de fall, där behofvet af

rättshjälp mest framträder, eller då den tilltalade hålles häktad. Att den

tanke, som sålunda ligger till grund för förslaget, innebär något tilltalande,

och att förslaget härutinnan är ett uttryck för en riktig princip, torde icke

kunna förnekas.

Utskottet har därför funnit saken vara af den stora vikt och betydelse,

att densamma synts utskottet icke böra förfalla, utan nu i någon mån komma

till lösning; och har utskottet härvid icke kunnat undgå att taga hänsyn

till den omständigheten, att justitieombudsmannen, hvars verksamhet torde

hafva förskaffat honom särskild erfarenhet och insikt på detta område,

funnit sig manad att i kraft af sitt ämbete påkalla Riksdagens uppmärksamhet

för frågan. En lagstiftning af ofvan antydda art torde också utan

tvifvel hafva allmänna meningen för sig.

Däremot har inom utskottet, liksom vid sakens föregående behandling

i Riksdagen, tvekan rådt om lämpligheten att gifva lagen den utsträckning,

som i förslaget ifrågasatts. Af denna anledning och då det torde vara

lämpligt, att Riksdagen framgår med försiktighet på den nu föreslagna

vägen, samt frågan i allt fall torde hafva sin största betydelse beträffande

gröfre brott, har utskottet ansett sig böra biträda ett vid sakens behandling

inom utskottet framkommet förslag, hvarigenom den i justitieombudsmannens

förslag medgifna rätten för tilltalad att erhålla rättegångsbiträde begränsas

till dem, som hållas häktade såsom misstänkta för brott, hvarå kan följa

dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, eller sålunda en begränsning

till de fall, då häktningsåtgärden är i lag ovillkorligen föreskrifven.

Enligt utskottets förslag skulle början af 1 § i den föreslagna lagen

sålunda erhålla följande lydelse: »Äskar någon, som hålles häktad såsom

misstänkt för brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två

år, efter lag följa kan, hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf etc.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Stats- och (Lag Jutslcottets Utlåtande N:o 2.

Emot den af justitieombudsmannen föreslagna lagens bestämmelser i öfrigthar

utskottet icke funnit något att erinra; och har utskottet i fråga om sättet,

hvarpå den kostnad, som genom antagande af ifrågavarande lag kommer

att drabba statsverket, föreslagits böra utgå, ej heller funnit anledning

till någon erinran.

Utskottet får alltså hemställa,

l:o) att Riksdagen i anledning af justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning må för sin del

antaga följande

Lag angående förordnande af rättegångsbiträde

åt häktad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Askar någon, som hålles häktad såsom misstänkt

för brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete,

dock ej under två år, efter lag följa kan, hjälp i

rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde

anskaffa, förordne Konungens befallningshafvande

lämplig person att honom vid rätten biträda. Kommer

den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen

tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran

om biträde, varde biträde af rätten förordnadt, om

lämplig person finnes att tillgå. Ej må den omständigheten,

att biträde ej kan af rätten anskaffas, utgöra

hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde

blifvit i målet hördt, må dock icke, mot den häktades

bestridande, slutligt utslag af rätten meddelas.

2 g.

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda

den, som därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnande

påkalla, där ej rätten finner honom hafva giltig

anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och (Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.

17

3 §.

Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen

lösgifven, upphöre det för biträdet meddelade

förordnande.

4 §•

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs,

njute skälig ersättning af allmänna medel, efter ty

rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge

i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.

Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast

tillhandahållas biträdet. I slutliga utslaget pröfve

rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket

återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild

part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas

i annat fall, än då åtalet blifvit utan skäl

anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder

till ansvar i målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som

förordnats uti 12 § i lagen den 14 juni 1901 om

hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

och 2:o) att, vid bifall till hvad sålunda blifvit

under Bo) hemställdt, Riksdagen må medgifva, att af

det å andra hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

ersättning åt domare, vittnen och parter må utgå den

kostnad, som enligt den af utskottet föreslagna lagen

kan drabba statsverket.

Stockholm den 5 mars 1906.

På det sammansatta utskottets vägnar:

HJ. PALMSTIERNA.

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 4 Samt. 2 Afd. 2 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.