Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4

1906-03-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1906:4, Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ant. till Riksd. kansli den 19 mars 1906, kl. 2 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning

af väckt motion angående befogenhet för riksförsäkringsanstalten

att för arbetare, som i anstalten försäkras för

olycksfall i arbetet, upptaga jämväl försäkring för olycksfall,

som inträffa utom arbetet.

Sammansatta stats- och lagutskottet har till förberedande behandling

förehaft en inom Andra Kammaren af herr C. J. F. Ljunggren vackt

motion, n:o 36, af följande lydelse:

»Bland de under senare åren från statens sida vidtagna åtgärder

till beredande af trygghet för dem, som arbeta i vissa yrken, intager

onekligen riksförsäkringsanstalten ett sådant framstående rum, att densamma

måste anses väl värd att af staten på allt sätt omhuldas och

stödjas ej endast genom nya, förbättrade anordningar eller sådana omändringar

i planen, hvilka ligga inom den ram af verksamheten, som från

början utstakats, utan jämväl genom sådana utvidgningar i själfva organisationen,

hvilka afse ett fullkomnande af den eu gång började verksamheten,

äfven om dessa sistnämnda åtgärder understundom kunna gå

utöfver det vid anstaltens inrättande angifna arbetsområdet.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Samt. 2 Afd. 4 Käft. (N:o 4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- Coch Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

Förnämsta syftet med riksförsäkringsanstaltens inrättande var, såsom

bekant, att bereda tillfälle för arbetsgifvare att medelst erläggande af

premier öfverflytta på anstalten den dem genom lagen den 5 juli 1901

åliggande ersättningsskyldighet för skada till följd af olycksfall i arbete.

Emellertid visade det sig ganska snart, att anstaltens befogenhet

att meddela försäkring måste utvidgas, för så vidt verksamheten skulle

kunna motsvara de under tiden växande och alltmer fast uppträdande

anspråken från försäkringstagarnes och de försäkrades sida.

I anledning af upprepade framställningar från såväl arbetsgifvare

som äfven ett stort antal ortsombud hade riksförsäkringsanstalten ansett

sig böra hos Kungl. Maj:t göra underdånig hemställan, att nådig proposition

måtte framläggas för Riksdagen om sådan utsträckning af anstaltens

verksamhet, att den finge omfatta försäkring dels under den

tidigare undantagna s. k. karenstiden, dels ock för olycksfall utom arbetet.

Den kungl. propositionen i ämnet till 1904 års Riksdag innefattade

emellertid blott förstnämnda del af framställningen, men däremot icke

den del, som afsåg anstaltens befogenhet att meddela försäkring för olycksfall

utom arbetet, i anledning hvaraf herr O. G. Eklund i motion n:o

259 vid samma riksdag hemställde om stadgande därom, att riksförsäkringsanstalten

äfven måtte kunna lämna försäkring, som afsåge olycksfall

utom arbetet.

Sedan Riksdagen bifallit den kungl. propositionen, men afslagit herr

Eklunds på riksförsäkringsanstaltens underdåniga framställning grundade

motion, kvarstod i allt fall behofvet af den utvidgning i anstaltens verksamhet,

som erfarenheten ådagalagt vara ändamålsenlig.

Herr Eklund väckte därför förnyad motion vid 1905 års lagtima

riksdag (n:o 57), hvari han med åberopande af förutvarande motion och

dess behandling hemställde, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådana förändrade bestämmelser i lagen angående

ersättning för skada till följd af olyckfall i arbete den 5 juli 1901 med

däri — jämlikt lagen af 3 juni 1904 — vidtagen ändring, att riksförsäkringsanstalten

erhåller befogenhet att meddela försäkring, berättigande

till ersättning jämväl vid olycksfall utom arbete, dock med de inskränkningar

och förbehåll, som af riksförsäkingsanstalten pröfvas nödiga.»

Sammansatta stats- (och lag-) utskottet yttrade i anledning af motionen

i sitt utlåtande n:o 3:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

»Då genom lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete den 5 juli 1901 bestämdes, att nuvarande riksförsäkringsanstalten

skulle inrättas, var syftet med dess inrättande, att på anstalten

skulle kunna öfverflyttas den ersättningsskyldighet,nämnda lag pålade arbetsgivare

för skada till följd af olycksfall, som härflöte från utöfningen af arbetsgivarens

yrke. Att detta syfte icke vunnits i den utsträckning, som med riksförsäkringsanstaltens

inrättande afsetts, lärer icke kunna förnekas. Genom

den sistlidet år vidtagna lagändringen, som tillerkände riksförsäkringsanstalten

befogenhet att meddela försäkring med rätt till sjukhjälp eller lifränta

äfven under de sextio första dagarna efter inträffadt olycksfall, eller under

den s. k. karenstiden, ehuru ersättningsskyldighet för sådan skada ej

enligt lag åligger arbetsgivare, har otvifvelaktigt riksförsäkringsanstalten

i högre grad än förut blifvit af arbetsgivare anlitad, och bör det äfven kunna

förväntas, att anslutningen till densamma kommer att än mera ökas.

Erfarenheten torde emellertid redan nu hafva visat, att anstaltens verksamhet

äfven med den sålunda utsträckta befogenheten att meddela försäkring

jämväl under karenstiden icke kan erhålla den omfattning, som

med anstaltens inrättande afsetts. Den obenägenhet, som synbarligen

ännu förefinnes hos flertalet arbetsgivare, hvilka genom förutnämnda

lag ålagts omförmälda ersättningsskyldighet, att öfverflytta denna risk

på riksförsäkringsanstalten, torde, såsom i förevarande motion angifves

och efter hvad utskottet äfven i öfrigt inhämtat, i främsta rummet bero

på den omständigheten, att riksförsäkringsanstalten är förhindrad att

bevilja försäkring jämväl för skada utom arbetet. Genom att undanröja

detta hinder och, såsom motionären föreslagit, tillerkänna riksförsäkringsanstalten

befogenhet att meddela dylik försäkring skulle enligt utskottets

förmenande riksförsäkringsanstaltens verksamhet blifva så ordnad, att

anstalten kan med fördel af arbetsgivare i allmänhet anlitas.

Mot en sådan utvidgning har i hufvudsak anmärkts, att riksförsäkringsanstaltens

verksamhet därigenom skulle föras för långt utom

det med anstalten afsedda ändamålet, nämligen att öfvertaga arbetsgivares

i lagen stadgade ansvarsplikt. Om än denna invändning i någon

mån kan anses hafva fog för sig, synes densamma dock ej böra tillmätas

någon afgörande betydelse för frågan, då, såsom utskottet anser, praktiska

skäl tala för den föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens

verksamhet. Också har ju, såsom motionären anmärkt, lagstiftaren redan

förut brutit mot berörda princip, såväl då vid lagens antagande riksförsäkringsanstalten

medgafs rätt att upptaga försäkring af arbetsgivare,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

som icke äro underkastade ifrågavarande ansvarsplikt, äfvensom af arbetare,

oafsedt om de äro stadda i sådant arbete, som i lagen afses eller

ej, som ock då anstalten sistlidet år tillerkändes befogenhet att meddela

försäkring för skada jämväl under karenstiden.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 30 december 1903 har riksförsäkringsanstalten

själf hemställt, om icke anstalten lämpligen borde

erhålla den utsträckta verksamhet, som i motionen afses, och har anstalten

i berörda skrifvelse bland annat framhållit, att, därest densamma medgåfves

rätt att meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet,

detta komme i de fall, i hvilka sådan försäkring tagits, att medföra en

afsevärd lättnad vid regleringen af inträffade skador, då i dessa fall en

eljest ofta tidsödande och besvärlig undersökning af de omständigheter,

under hvilka olycksfallet skett, blefve obehöflig. Denna synpunkt för

frågans bedömande synes utskottet också värd beaktande liksom äfven

det förhållande, att den större anslutningen till riksförsäkringsanstalten,

som genom den föreslagna utvidgningen af dess verksamhet torde vara

att vänta, otvifvelaktigt skulle, såsom äfven i berörda skrifvelse antydts,

komma att utöfva en för samtliga försäkringstagare fördelaktig inverkan

med afseende å premiesättningen.

Utskottet, som sålunda anser sig böra förorda bifall till en lagändring i

den af motionären åsyftade riktningen, vill emellertid samtidigt framhålla

nödvändigheten af, att vissa begränsningar göras i fråga om beskaffenheten

af den skada, som skall ersättas vid olycksfall utom arbetet, så

att ersättning ej utgår t. ex. för skada, som uppkommit under vågsamma,

med särskild fara förenade företag eller genom öfverträdelse af allmänna

förordningar, eller då den försäkrade befunnit sig i berusadt tillstånd,

och ej heller annan sådan skada, för hvilken en försäkringsanstalt icke

lämpligen bör lämna ersättning; och torde de vilkor, de enskilda försäkringsbolagen

i sådant hänseende bruka inrycka i aftalen angående

försäkring mot olycksfall utom arbetet, härvid lämpligen kunna tiäna till

ledning.

Emellertid torde det böra öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att i första

hand taga under öfvervägande, under hvilken form och på hvilka villkor

den ifrågasatta utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens verksamhet bör

komma till stånd.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion ville i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, under

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

hvilka villkor och förutsättningar riksförsäkringsanstalten må tilläggas

befogenhet att för arbetare, som i anstalten försäkras för olycksfall i

arbetet, jämväl upptaga försäkring för olycksfall, som inträffa utom arbetet,

äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hyartill detta öfvervägande

kan föranleda.»

Till utskottets utlåtande var fogad eu reservation, hvari yrkades

afslag å motionen.

Andra Kammaren biträdde utskottets hemställan, hvaremot Första

Kammaren antog reservationen.

Då motionen sålunda fallit vid sistlidna årets riksdag, men de i

riksförsäkringsanstaltens underdåniga skrifvelse af år 1903 anförda skäl

för utvidgning af rättigheten att teckna försäkring jämväl för olycksfall,

som inträffa utom arbetet, efter hvad jag trott mig finua, fortfarande äga

fullgiltig befogenhet, har jag vågat återupptaga herr Eklunds vid 1904

och 1905 års riksdagar väckta motioner i ämnet, med den förändring

likväl, att min förevarande framställning öfverensstämmer med den af

sammansatta stats- (och lag-) utskottet vid 1905 års riksdag gjorda hemställan.

Förutom en hänvisning till herr Eklunds förenämnda båda motioner

tillåter jag mig anföra följande:

Redan vid behandlingen i Riksdagen åren 1900 och 1901 af Kungl.

Maj:ts till Riksdagen nämnda år framlagda förslag till lag angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete ifrågasattes, huruvida

icke, därest en riksförsäkringsanstalt skulle inrättas, denna lämpligen borde

erhålla en mera utsträckt befogenhet i afseende å rätten att meddela

försäkring.

Särskilda utskottet vid 1900 års riksdag yttrade sålunda bland

annat:

»Utskottet har redan antydt, att utskottet velat medgifva försäkring

i riksförsäkringsanstalten jämväl på annat sätt än för öfverflyttande af

arbetsgifvares i lagen stadgade ersättningsskyldighet. Särskilt vid en

första början af lagstiftningen är det dock nödigt att iakttaga en viss

försiktighet, hvadan utskottet ej ansett sig kunna tillstyrka försäkringsrätt

till högre belopp än tre gånger beloppet af de i lagförslaget stadgade

ersättningar, liksom för närvarande ej torde böra ifrågakomma försäkring

mot olycksfall utom arbetet.»

Under diskussionen i Riksdagen år 1901 vid antagandet af lagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- (och Lag~)utskottets Utlåtande N;o 4.

den 5 juli 1901 yttrades, att det skulle vara önskvärd!, att försäkringar

kunde gälla äfven för olycksfall utom arbetet.

Frågan om denna utvidgning af anstaltens verksamhet är sålunda

visst icke oförberedd; tvärtom kan det sägas, att densamma varit föremål

för ompröfning alltifrån början, fastän försiktigheten bjudit att icke

genast låta riksförsäkringsanstalten påtaga sig för stor arbetsbörda eller

för stor risk, förrän det visat sig, att densamma är i tillfälle att öfvertaga

en utsträckt verksamhet.

I själfva verket förhåller det sig så, att anstaltens verksamhet på

långt när icke ernått det omfång, som beräkningarna från år 1900

omfattat.

Innan ersättningsskyldighet för skada till följd af olycksfall i arbete

stadgades, var ett betydande antal — omkring 150,000 — arbetare

med eller utan arbetsgifvarnes försorg olycksfallsförsäkrade i enskilda

försäkringsanstalter. Förhoppningar ansågos därför kunna ställas därpå,

att omkring 100,000 arbetare skulle kunna öfverföras på riksförsäkringsanstalten,

hvadan staten för den nya anstalten uppgjordes med beräkning

af detta antal försäkrade. Emellertid bär antalet försäkrade ännu

icke på långt när uppnått denna siffra. Antalet provisoriskt försäkrade

uppgår visserligen för närvarande till omkring 48,000, men det definitiva

antalet, som i regel ställer sig lägre än det provisoriskt angifna,

kan först längre fram fixeras. Dock torde en icke oväsentlig stegring

mot förut kunna konstateras därigenom, att det provisoriska antalet

under år 1904 uppgick till allenast 30,822. Detta provisoriska antal

för 1904 reducerades emellertid till cirka 26,000 definitivt försäkrade

emot cirka 24,000 år 1903, således eu relativt god ökning, om man

tager i betraktande, att den utsträckta karensförsäkringen icke tilllämpades

under längre tid år 1904 än sista kvartalet.

Nu hafva statsrevisorerna i senaste berättelsen anfört, att de i riksförsäkringsanstaltens

berättelse för verksamheten år 1904 meddelade

siffror, jämförda med motsvarande siffror för 1903, gifva vid handen,

att riksförsäkringsanstalten icke tagit önskad utsträckning, och då hänsyn

tages till vikten däraf, att försäkring med afseende å arbetsgifvares

ersättningsskyldighet enligt lagen den 5 juli 1901 i största möjliga

utsträckning underlättas, hafva revisorerna ansett sig böra fästa Riksdagens

uppmärksamhet på angifna förhållande, på samma gång en förmodan

uttalas, att premierna äro för höga. Riksförsäkringsanstalten

yttrar den 16 dennes i infordradt underdånigt utlåtande emot revisorernas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

7

antydan, att den mindre anslutningen skulle hafva sin orsak i för höga

premier, att detta icke torde vara fallet, utan tillskrifves det anmärkta

förhållandet andra orsaker. Eiksförsäkringsanstalten anser, att eu af

dessa orsaker var med säkerhet den omständigheten, att anstalten ej

förrän på senare tiden haft rätt att afsluta försäkring, som omfattade

ersättning under karenstiden, hvilket också tydligt framgått af den

jämförelsevis starka tillökning i försäkringsstocken, som blef en följd

däraf, att denna rättighet beviljades.

Eiksförsäkringsanstalten yttrar vidare i förenämnda förklaring följande:

»Ett annat hinder, som jämväl har betydelse, är, att riksförsäkringsanstalten

ej äger rätt att äfven afsluta försäkring mot olycksfall utom

arbetet, hvarpå talrika exempel kunde anföras.»

För att i någon mån ådagalägga, att det verkligen är angeläget,

att riksförsäkringsanstaltens verksamhet utsträckes att jämväl omfatta

försäkring för olycksfall utom arbetet, anhåller jag få hänvisa till de

båda bilagorna 1 och 2, omfattande den ena uttalanden af arbetsgifvare

och riksförsäkringsanstaltens ombud, den andra en uppgift å vissa till

allmän kännedom komna »tariffaftal» mellan arbetsgifvare och arbetare

rörande arbetsgifvares skyldighet att gifva ersättning för olycksfall, som

inträffat utom arbetet. Det framgår af de i bilagorna lämnade upplysningarna,

att riksförsäkringsanstalten måste beredas tillfälle att kunna

meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet, därest icke verksamheten

allt fortfarande skall hållas inom den begränsade omfattning,

som hittills ernåtts, ty det ligger i sakens natur, att arbetsgifvare icke

utan nämnvärd uppoffring kunna anlita riksförsäkringsanstalten för enbart

en viss försäkring, men andra försäkringsanstalter för den utvidgade försäkring,

som ersättning för olycksfall utom arbetet kan medföra.

A andra sidan bör det icke lämnas obeaktadt, att, då arbetare i

vissa arbetsföretag tillerkännas ersättning för olycksfall utom arbetet,

det icke kan vara rimligt att bereda svårigheter för de arbetsgifvare,

som önska att påtaga sig denna ökade ersättningsplikt. Tvärtom synes

det mig, att staten bör bereda möjlighet genom riksförsäkringsanstalten,

att denna frivilliga åtgärd underlättas.

Det kan nu möjligen tänkas, att omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens

här föreslagna ökade verksamhet skulle växa i sådan mån,

att det skulle blifva betungande för statsverket. Gentemot detta får jag

säga, att det gifvetvis handlar om en något ökad arbetsbörda för anstalten,

men förvaltningskostnaderna lära visst icke därför komma att stegras i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

någon afsevärd män. Af det i riksstaten uppförda beloppet för anstaltens

förvaltning lär nämligen för närvarande ej åtgå mera än cirka 75 %,

hvadan alltså ökning i anslaget för den närmare tiden knappast torde

ifrågakomma genom föreslagna utsträckningen af verksamheten.

Då kostnadsfrågan således kan sägas spela eu underordnad roll,

men många rent praktiska skäl tala för lämpligheten att bereda möjlighet

för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring för olycksfall utom

arbetet, vågar jag med stöd af hvad jag här anfört hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, under hvilka villkor och förutsättningar

riksförsäkringsanstalten må tilläggas befogenhet att för arbetare, som i

anstalten försäkras för olycksfall i arbetet, jämväl upptaga försäkring för

olyckfall, som inträffa utom arbetet, äfvensom för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»

Beträffande de i motionen omnämnda två bilagorna tillåter sig utskottet

hänvisa till motionen.

Vid behandlingen af motionen har utskottet dessutom haft tillgång

till åtskilliga från riksförsäkringsanstalten öfverlämnade handlingar, bestående

af dels skrifvelse!- från anstaltens ombud samt arbetsgivare af

hufvudsakligen samma innehåll som de af motionären åberopade, dels

uppgifter å ingångna aftal rörande arbetares försäkring inom vissa yrken,

dels ock en tablå öfver försäkringar, som uppgifvas hafva under den

senaste tiden upphört att gälla i riksförsäkringsanstalten och i stället

tecknats i enskilda olycksfallsförsäkringsbolag på grund af att riksförsäkringsanstalten

ej kunnat meddela försäkring för olycksfall utom

arbetet.

De skäl, som af 1905 års sammansatta stats-och lagutskott anfördes

till stöd för ifrågavarande utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet

och hvilka i nu förevarande motion åberopats, synas utskottet

till fyllest ådagalägga befogenheten af eu skrifvelse i ämnet till Kungl.

Maj:t. Efter hvad utskottet funnit, torde ej mindre å arbetarnes sida än

äfven hos arbetsgifvarne själfva önskan förefinnas om eu utsträckt rätt

för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring jämväl för olycksfall

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats■ (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4. 9

utom arbetet, och då, efter hvad förhållandena gifva vid handen, en

dylik utvidgning af anstaltens verksamhet icke torde behöfva föranleda

någon ökning af det för anstaltens förvaltning beviljade anslaget, synas

betänkligheter ej böra möta mot den föreslagna förändringens genomförande.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida samt

under hvilka villkor och förutsättningar riksförsäkringsanstalten

må tilläggas befogenhet att för arbetare, som

i anstalten försäkras för olycksfall i arbetet, jämväl

upptaga försäkring för olycksfall, som inträffa utom

arbetet, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill detta öfvervägande kan föranleda.

Stockholm den 19 mars 1906.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:105 Skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för lärare vid folkskolor m. m., dels ock särskilda med föranledan s. 9 i texten