Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension åt afdelningsingenjören J. T. Calander.

1906-05-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1906:131, Utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension åt afdelningsingenjören J. T. Calander.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

5

N:o 131.

Ank. till Rikscl. kansli den 7 maj 1906 kl. 5 e. in.

Statsutskottets utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition

till Riksdagen angående höjning af pensionen åt afdelning

singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension

åt afdelningsingenjören J. T. Calander.

(l:a U. A.)

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden den 30 mars 1906 har Kungl. Maj:t i en till Riksdagen samma

dag aflåten proposition (n:o 100) föreslagit Riksdagen medgifva, att den afdelningsingenjören

vid statens järnvägsbyggnader Gustaf Ahlgren beviljade

pension af 900 kronor å allmänna indragningsstaten finge höjas till 3,200

kronor, samt att afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader Jakob

Theodor Calander finge från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig

pension till belopp af 2,250 kronor, att utgå under deras återstående

lifstid för en hvar af dem från och med månaden näst efter den, under

hvilken han erhölle entledigande från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader,

dock med villkor, att, därest han framdeles skulle erhålla anställning

mot aflöning af statsmedel, pensionsbeloppet skulle för den tid,

anställningen varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen,

eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, under

tiden upphöra att utgå.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

I detta ärende har departementschefen till åberopade statsrådsprotokollet

haft följande yttrande:

»Järnvägsstyrelsen har i underdånig skrifvelse den 2 februari 1906

gjort framställning dels om höjning af den afdelningsingenjören vid statens

järnvägsbyggnader Gustaf Ahlgren år 1894 beviljade pension, dels ock

om beredande af pension åt afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader

Jakob Theodor Calander.

Jag tillåter mig i anledning däraf erinra, att järnvägsstyrelsen uti

underdånig skrifvelse den 9 november 1893 hemställde, att Kungl. Maj:t

täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att tretton särskilda vid statens järnvägsbyggnader

i öfre Norrland anställda tjänstemän, däribland afdelningsingenjören

Ahlgren, måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder

de entledigades från anställning vid nämnda järnvägsbyggnader, åtnjuta*

från allmänna indragningsstaten årlig pension under deras återstående

lifstid till angifna belopp.

Till stöd för sin ifrågavarande underdåniga hemställan framhöll

styrelsen, bland annat, följande.

Vid statens järnvägsbyggnader vore anställda en hel del tjänstemän,

hvilka under en följd af år med synnerligt nit och skicklighet ägnat sina

krafter åt ett ytterst mödosamt och maktpåliggande arbete i statens tjänst,

men hvilka, därest icke staten på något sätt trädde emellan, skulle i och

med stainbanebyggandets upphörande se sig vid framskriden ålder hänvisade

att för sin utkomst söka nya, ovissa lefnadsförvärf. Statens järnvägstrafik

syntes nämligen endast i sällsynta undantagsfall kunna bereda anställning

åt omförmälda tjänstemannapersonal, och det järnvägsbyggande

för enskildes räkning, som under den närmaste tiden kunde komma att i

landet bedrifvas, kunde icke beräknas komma att gifva tillfälle till försörjning

åt någon synnerligt stor del af samma personal.

Under sådana förhållanden syntes det vara en statens oafvisliga plikt

att mellankomma och genom anvisande af lifstidspensioner åt de äldste

och i öfrigt mest förtjänta af byggnadsförvaltningens tjänstemän bereda

dessa en tryggad ålderdom. Staten hade för öfrigt redan vid flera föregående

tillfällen erkänt sig hafva en sådan plikt gentemot tjänstemän,

som efter en längre tids tjänstgöring på extra stat genom ämbetsverks

omreglering eller dylikt förlorat sina platser. Särskild!, hade åtskilliga

järnvägsbyggnadspersonalen tillhörande tjänstemän under liknande omständigheter

kommit i åtnjutande af statspension, i hvilket afseende åberopades

af 1882 och 1888 årens riksdagar fattade beslut.

De förhållanden, under hvilka tjänstemännen i fråga, som under eu

följd af år varit underkastade ett ojämförligt mera ansträngande, kraf
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

7

terna utslitande och hälsoförstörande arbete än de flesta andra statens

tjänstemän, verkat, hade gjort det så godt som omöjligt för dem att af

sina relativt små löneinkomster afsätta något för ålderdomen. I sistnämnda

hänseende vore att erinra, att de varit underkastade ständiga ombyten af

vistelseort, därvid de ofta nödsakats att lefva skilda från sina familjer,

hvilket naturligen varit för deras ekonomi betungande, eller fått medföra

familjerna vid dessa flyttningar, något som ock — äfven om staten lämnat

bidrag till flyttningskostnadernas bestridande — varit för dem kostsamt.

Jämväl i och för sig hade för öfrigt lefnadskostnaderna i de orter, där

de måst uppehålla sig, i regel till följd af knapp tillförsel eller andra

förhållanden varit högt uppdrifna.

Efter öfvervägande af samtliga på saken inverkande omständigheter

hade styrelsen kommit till den uppfattning att, om eu tjänstetid af öfver

tjugu år, vare sig uteslutande vid järnvägsbyggnaderna eller ock hufvudsakligast

därstädes, men delvis äfven vid någon jämförlig förvaltningsgren

inom järnvägstrafiken, fastställdes såsom den gräns, nedanför hvilken pensionering

ej skulle ifrågakomma, detta under förhandenvarande förhållanden

skulle utgöra den med billighetens fordringar mest öfverensstämmande

lösningen af frågan om pensioneringens utsträckning inom ifrågavarande

tjänstemannakår.

Beträffande frågan om pensionernas belopp ansåge styrelsen, under

hänvisning till hvad 1875 års riksdag medgifvit i fråga om pensionering

af den tjänstemannaklass, med hvilken byggnadsbefälet vore närmast att

jämföra, nämligen storskiftes- och afvittringslandtmätarna, att tjänsteman

inom järnvägsbyggnadsförvaltningen, hvilken uppnått 60 lefnads- och 30

tjänsteår, borde bekomma full pension med två tredjedelar af sitt nuvarande

arfvode, hvilken pension icke syntes kunna anses för hög, då inkvarteringsersättningen

icke kommit i betraktande vid dess beräknande,

samt förhållandet mellan aflöning och pension stode i öfverensstämmelse

med de grundsatser, som under senare tider i detta afseende gjort sig

gällande. Därjämte syntes billigheten fordra, att äfven de tjänstemän,

hvilka väl uppnått angifna tjänsteåldern, men icke ännu lefnadsåldern,

komme i åtnjutande af dylik full pension. Däremot vore gifvet, att pensionsbeloppet

för tjänsteman, som icke kunde uppvisa en tjänstetid af 30

år, borde nedsättas i den män tjänstetiden vore kortare; och föresloge

styrelsen i sådant hänseende, att för hvarje år, tjänstetiden understege 30

år, pensionen måtte minskas med en trettiondedel.

Med anmälan att bemälde Ahlgren under år 1894 uppnådde 50

lefnads- och 21 tjänstår och vid sagda tidpunkt uppbar i aflöning, förutom

inkvarteringsersättning, 4,200 kronor, föreslog styrelsen ett årligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

pensionsbelopp för Ahlgren af 2,000 kronor, dock att, därest han framdeles

erhölle anställning å rikets stat, hans pensionsbelopp skulle minskas

med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge

till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.

Öfver styrelsens ifrågavarande framställning afgaf statskontoret den

15 december 1893 infordradt underdånigt utlåtande, därvid anfördes följande.

I fråga om vissa i styrelsens underdåniga skrifvelse omförmälda

tjänstemän, hvilka voro 57 år gamla eller därutöfver, ansåg statskontoret,

hvars yttrande i ärendet infordrats, att, då dessa tjänstemän uppnått den

lefnadsålder, att svårighet för dem syntes möta att i ny anställning förvärfva

sig någon mera afsevärd inkomst till lefnadsbehofvens tillfredsställande,

pension för dem borde utgå med belopp, motsvarande hälften af

deras årsarfvoden. Vidkommande Ahlgren samt åtskilliga andra tjänstemän,

så hade dessa icke hunnit en så framskriden lefnadsålder, att de

icke kunde antagas äfven efter ifrågavarande tid komma i tillfälle att bereda

sig inkomstgifvande verksamhet, men med afseende å deras långa

och väl vitsordade verksamhet vid statens järnvägsbyggnader syntes billigheten

fordra, att ett bidrag till deras lefnadsomkostnader för framtiden

lämnades, hvilket bidrag, hvad Ahlgren anginge, syntes statskontoret, med

hänsyn till tjänstetidens längd och då innehafvande arfvode, kunna såsom

pension under hans återstående lifstid bestämmas till 1,800 kronor.

Beträffande förenämnda af styrelsen föreslagna villkor för pensionens

åtnjutande, hemställde statskontoret, att i sådant afseende borde bestämmas,

att, om någon af pensionärerna skulle erhålla anställning mot aflöning

af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle minskas med ett belopp,

motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge till samma

eller högre belopp, upphöra att utgå.

I öfverensstämmelse med statskontorets förslag blef ock nådig proposition

i ämnet till Riksdagen aflåten.

I skrifvelse den 9 maj 1894 tillkännagaf därefter Riksdagen, att

Riksdagen på det sätt bifallit Kungl. Maj:ts framställning, hvad Ahlgren

anginge, att han finge från och med månaden näst efter den, hvarunder

han entledigades från anställning vid statens järnvägar, åtnjuta från allmänna

indragningsstaten under sin återstående lifstid årlig pension till ett

belopp af 900 kronor, dock med samma förbehåll, som stadgades beträffande

öfriga tjänstemän vid järnvägsbyggnaderna, hvilka samtidigt beviljades

pension, att, därest han framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning

af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle för den tid hans anställning

varade minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

9

eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, under tiden upphöra

att utgå.

I anledning af en utaf Kungl. Maj:t gjord framställning gjordes af

1895 års Riksdag den ändring uti villkoren för pensionens åtnjutande,

att, därest den pensionsberättigade erhölle anställning mot aflöning af

statsmedel, uppgående till pensionens dubbla belopp eller därutöfver, pensionen

skulle upphöra att utgå och vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt

pensionen skulle minskas, så att densamma jämte aflöningen icke uppginge

till högre belopp än dubbla pensionen.

I sin förberörda underdåniga skrifvelse den 2 februari 1906 anför

nu styrelsen följande.

Ahlgren hade ännu icke till någon del uppburit den honom beviljade

pension, enär han fortfarande varit och ännu vore anställd vid statens

järnvägsbyggnader. Hvad beträffade hans anställning efter år 1894,

hade han under åren 1895—1897 varit anställd vid järnvägsbyggnaden

Vännäs—Umeå dels i egenskap af afdelningsingenjör och dels såsom biträdande

ingenjör, samt varit afdelningsingenjör vid järnvägsbyggnaden

Krylbo—Örebro från och med den 1 januari 1898 till den 1 augusti 1900,

då han i samma egenskap förflyttats till järnvägsbyggnaden genom Bohuslän,

i hvilken befattning han ännu hvars tode.

Då arbetena vid nämnda statsbanebyggnad beräknades under loppet

af innevarande år hafva närmat sig sin fullbordan i den mån, att en

minskning af afdelningsingenjörernas antal blefve behöflig, samt, såvidt

man kunde förutse, ingen ny statsbanebyggnad under den närmaste tiden

komme att påbörjas, komme Ahlgrens anställning vid statens järnvägsbyggnader

med all sannolikhet att upphöra med utgången af år 1906.

Enär Ahlgren, på sätt förut nämnts, under år 1894 uppnådde 50

lefnads- och 21 tjänstår, komme alltså vid nyssnämnda tidpunkt Ahlgrens

lefnads- och tjänstålder att utgöra respektive omkring 62 och 33 år.

Ahlgrens aflöning hade sedan den 1 januari 1898 utgått med 4,800

kronor jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 20 procent å aflöningsbeloppet.

Då Ahlgren numera finge anses hafva hunnit en så framskriden

lefnadsålder, att han icke kunde komma i tillfälle att bereda sig inkomstgifvande

verksamhet, i följd hvaraf han skulle för lefnadsbehofvens tillfredsställande

vara hänvisad allenast till den obetydliga pension, som utaf

1894 års Riksdag tilldelats honom, har styrelsen, med vitsordande af Ahlgrens

under tjänstetiden ådagalagda synnerliga nit och skicklighet samt

med åberopande af de skäl, som, på sätt förut angifvits, lagts till grund

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 78 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

för styrelsens framställning om pensioner åt byggnadsbefälet af den 9

november 1893, hvilka skäl, hvad Ahlgren beträffade, fortfarande och delvis

i ännu högre grad än vid nämnda tidpunkt vore för handen, gjort

underdånig framställning om förhöjd pension åt Ahlgren vid hans entledigande

från statens järnvägsbyggnader.

Beträffande beloppet af den pension, som numera kunde anses böra

tillkomma Ahlgren, hade styrelsen så mycket mindre anledning att frångå

den af styrelsen i nyss omförmälda framställning af den 9 november 1893

uttalade uppfattning i berörda afseende, eller att pensionen för de tjänstemän,

hvarom nu vore fråga, hvilka uppnått 60 lefnads- och 30 tjänstår,

borde bestämmas till två tredjedelar af deras aflöning, som under den

tid, som förflutit sedan nämnda tidpunkt, lefnadskostnaderna i högst väsentlig

mån fördyrats, vid hvilket förhållande en efter nämnda grunder bestämd

pension icke kunde anses öfverstiga existensminimum för en person

i Ahlgrens ställning.

På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet

hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition till innevarande års

Riksdag föreslå, att den Ahlgren beviljade pension å allmänna indragningsstaten,

900 kronor, måtte höjas till 3,200 kronor, att med sistnämnda

belopp utgå från och med månaden näst efter den, under hvilken han

erhölle entledigande från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader;

dock med villkor att därest han framdeles skulle erhålla anställning mot

aflöning af statsmedel, pensionsbeloppet skulle för den tid, hans anställning

varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen,

eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, under tiden upphöra

att utgå.

I sammanhang härmed har styrelsen underställt Kungl. Maj:ts nådiga

pröfning frågan om pension till en annan tjänsteman vid statens

järnvägsbyggnader, nämligen afdelningsingenjören Jakob Theodor Calander.

I fråga om Calanders anställning vid statens järnvägsbyggnader har

styrelsen meddelat, att Galande!’, hvilken vore född den 16 mars 1850,

under tiden från och med april 1874 till den 1 oktober 1883 varit anställd

såsom nivellör först vid östra stambanebyggnaden och sedan vid

stambanebyggnaden genom Norrland; att han från och med den 16 juli

1884 till och med januari månad 1887 varit anställd såsom nivellör vid

sistnämnda järnvägsbyggnad, samt att han från och med juni månad

1896 — med undantag af några månader 1897, då han saknade anställning

vid statens järnvägar, samt några månader 1903, då han var anställd

vid statens järnvägars banafdelning — oafbrutet varit anställd vid statens

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

11

järnvägsbyggnader mellan Krylbo och Örebro, mellan Gellivare och Riksgränsen

samt genom Bohuslän och under denna anställning hufvudsakligen

tjänstgjort såsom afdelningsingenjör.

Calander vore uppsagd att lämna sin anställning vid järnvägsbyggnaderna

med utgången af mars månad 1906, enär efter denna tid ingen

sysselsättning ansåges kunna vid järnvägsbyggnaden beredas honom.

Vid afgången från anställningen vid statens järnvägsbyggnader

komme Calander således att hafva uppnått 56 lefnads- och omkring 21

tjänstår.

Calanders aflöning hade under de senare åren utgått efter 4,800

kronor om året jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 20 procent å

aflöningsbeloppet.

Calander, hvilken med nit och skicklighet fullgjort sina tjänståligganden

vid statens järnvägsbyggnader, hade uppnått den lefnads- och

tjänstålder, att han, i likhet med hvad 1894 års Riksdag medgifvit i fråga

om Ahlgren och andra tjänstemän vid samma järnvägsbyggnader, borde

vid afgång från sin anställning tillerkännas pension från allmänna indragningsstaten.

Jämväl hvad Calander anginge, ansåge sig styrelsen, beträffande pensionens

belopp, böra vidhålla sin i förenämnda underdåniga framställning af

den 9 november 1893 uttalade uppfattning, i enlighet hvarmed den för

uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår föreslagna pensionen, två tredjedelar

af aflöningen, borde för sådana tjänstemän, hvilka icke uppnått nämnda

tjänstålder, minskas med en trettiondel för hvarje år, tjänstetiden understege

30 år. Med denna beräkning skulle pensionen för Calander utgöra,

lämpligen afrundad, 2,250 kronor, hvilket belopp, särskildt med hänsyn

därtill att Calander hade hustru och tre oförsörjda barn, icke kunde anses

för högt tilltaget.

På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet

hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes jämväl föreslå innevarande års Riksdag

medgifva, att afdelningsingenjören Jakob Theodor Calander måtte från och

med månaden näst efter den, hvarunder han entledigades från anställning

vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från allmänna indragningsstaten

årlig pension under sin återstående lifstid till belopp af 2,250 kronor, dock

med villkor att, därest han framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning

af statsmedel, pensionsbeloppet skulle för den tid, hans anställning

varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller,

om denna uppginge till samma eller högre belopp, under tiden upphöra

att utgå.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret den

13 mars 1906 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och därvid förklarat

sig icke hafva funnit något att erinra vid hvad styrelsen föreslagit

vare sig i fråga om pensionsbeloppen för Ahlgren och Calander eller beträffande

det för pensionernas åtnjutande uppställda villkor.

Hvad beträffar järnvägsstyrelsens framställning, i hvad den afser

afdelningsingenjören Ahlgren, tillåter jag mig erinra därom, att ett liknande

ärende förekommit vid 1904 års riksdag, då förhöjning af den förre

materialförvaltaren vid statens järnvägsbyggnader Johan Andersson beviljade

pensionen medgafs. Denne hade, såsom bokhållare, samtidigt med

Ahlgren föreslagits till erhållande af pension efter en tjänstålder af 27

år och en lefnadsålder af 53 år. Hans årliga aflöning uppgick då till

2.400 kronor förutom inkvarteringsersättning, och det af järnvägsstyrelsen

efter förut angifna beräkningsgrunder föreslagna pensionsbeloppet utgjorde

1.400 kronor. Sedan Kungl. Maj:t i proposition till Riksdagen föreslagit

en pension för Andersson af 1,000 kronor, blef sådan af Riksdagen beviljad

till ett belopp af endast 700 kronor. Andersson erhöll emellertid

fortsatt anställning vid stambanebyggnaden, vid hvilken han kvarstod till

utgången af april månad år 1903. Hans aflöningsförmåner hade under

de sista åren, då han varit materialförvaltare vid statsbanans Gellivare—

Riksgränsen norra distrikt, utgjorts af 4,800 kronor per år jämte inkvarteringsersättning,

hvilka aflöningsförmåner dock voro betingade af de säregna

lokala förhållandena å platsen för hans verksamhet. På förslag af

Kungl. Maj:t medgaf 1904 års Riksdag, att Anderssons pension å 700 kronor

finge höjas till 1,500 kronor.

Dåvarande departementschefen hade därvid framhållit, att Andersson,

som uppnått 62 år, måste anses hafva hunnit en så framskriden lefnadsålder,

att han på den grund icke syntes kunna i ny anställning förvärfva

sig någon mera afsevärd inkomst. Därtill komme, att den tjänstetid af

36 år, som han dåmera uppnått, ägnats staten i en verksamhet, som på

hans krafter ställt anspråk i en alldeles särskilt högre grad än de flesta

andra i afseende på aflöningen likställda statstjänster. Det syntes därför

omöjligt att vid hans arbetes slut hänvisa honom på ålderdomen till eu

pension, som med de dåmera högt uppdrifna lefnadskostnaderna icke kunde

tillgodose hans oundgängliga lifsbehof.

Hvad sålunda andragits såsom skäl för höjande af Anderssons pension

talar i lika grad för ett bifall till järnvägsstyrelsens framställning

rörande Ahlgi’en, som hunnit samma lefnadsålder och i det närmaste samma

tjänstålder. Den Ahlgren år 1894 beviljade pensionen å 900 kronor är

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

13

äfven lika otillräcklig som det Andersson ursprungligen beviljade pensionsbeloppet

700 kronor.

Likaledes finner jag det af järnvägsstyrelsen nu föreslagna beloppet

vara lämpligt afpassadt. Ett pensionsbelopp af 3,200 kronor kan icke

anses oskäligt för en person med 33 tjänstår i den ansvarsfulla och jämförelsevis

mycket uppslitande verksamhet, hvari Ahlgren tjänat staten.

Ett ytterligare stöd för denna uppfattning kan hämtas ur statskontorets

i detta ärende afgifna utlåtande, däri nämnda ämbetsverk, som vid behandlingen

af 1894- års pensionsfråga funnit sig böra föreslå lägre belopp

än järnvägsstyrelsens dåvarande framställning innehöll, nu icke haft något

att erinra mot det af järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet.

Vidkommande därefter afdelningsingenjören Calander föreligger för

ett bifall till förslaget om beredande af pension åt honom samma skäl

som af 1894 års Riksdag godkändes för de tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader,

hvilkas anställning då beräknades komma att upphöra.

Såsom järnvägsstyrelsen meddelat, är emellertid Calander redan uppsagd

från sin anställning med utgången af innevarande månad. Då vidare storleken

af pensionsbeloppet af järnvägsstyrelsen beräknats efter enahanda

grunder, som för höjningen af Ahlgrens pension anförts och hvilka jag

ansett mig kunna gilla, kan jag biträda järnvägsstyrelsens framställning

jämväl rörande utverkande af pension åt Calander. Jag tillåter mig dessutom

med afseende å nu förevarande pensionsbelopp erinra, att desamma

icke kunna anses öfverdrifna i förhållande till de pensioner, som en del

statens ordinarie tjänstemän i ungefär liknande ställning erhålla, samt att

det för vinnande af fullt kompetenta ingenjörer för de maktpåliggande

arbeten, som vid statens järnvägsbyggnader ifrågakomma, är af vikt, att

jämförelsevis goda pensioner kunna beredas dem, som under en längre

följd af år nitiskt fullgjort sina åligganden.»

Utskottet har med anledning af hvad i statsrådsprotokollet anförts

funnit en förhöjning af den till afdelningsingenjören Ahlgren beviljade

pensionen å 900 kronor böra äga rum samt pension beredas afdelningsingenjören

Calander. 1 afseende å pensionernas belopp har emellertid utskottet,

då Riksdagen år 1904, i enlighet med förslag af Kungl. Maj:t,

höjt pensionen till förre materialförvaltaren vid statens järnvägsbyggnader

Johan Andersson, hvilken vid sitt entledigande från sin berörda befattning

haft liknande aflöningsförmåner, som dem Ahlgren nu åtnjuter eller 4,800

kronor för år järnte inkvarteringsersättning, från 700 till 1,500 kronor,

ansett den förhöjda pensionen för Ahlgren böra bestämmas till 2,500

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 4 Sami, 1 Åfd. 78 Eåft. 3

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 131.

kronor samt i förhållande därtill pensionen åt Calander böra sättas till

1,800 kronor. Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning

må af Riksdagen på det sätt bifallas, att

a) den afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader

Gustaf Ahlgren beviljade pensionen af 900

kronor å allmänna indragningsstaten må höjas till 2,500

kronor; samt

b) afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader

Jakob Theodor Calander må från allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension af 1,800 kronor;

med rätt för Ahlgren och Calander att uppbära

berörda pensioner, hvar och en under sin återstående

lifstid från och med månaden näst efter den, under

hvilken han erhåller entledigande från sin anställning

vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor, att,

därest han framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning

af statsmedel, pensionsbeloppet skall för den tid,

anställningen varar, minskas med ett belopp, motsvarande

den nya aflöningen, eller, om denna uppgår till samma

eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

Stockholm den 7 maj 1906.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Stockholm 1906. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.