Utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension åt afdelningsingenjören J. T. Calander.
1906-05-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1906:131, Utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension åt afdelningsingenjören J. T. Calander.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
5
N:o 131.
Ank. till Rikscl. kansli den 7 maj 1906 kl. 5 e. in.
Statsutskottets utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition
till Riksdagen angående höjning af pensionen åt afdelning
singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension
åt afdelningsingenjören J. T. Calander.
(l:a U. A.)
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 30 mars 1906 har Kungl. Maj:t i en till Riksdagen samma
dag aflåten proposition (n:o 100) föreslagit Riksdagen medgifva, att den afdelningsingenjören
vid statens järnvägsbyggnader Gustaf Ahlgren beviljade
pension af 900 kronor å allmänna indragningsstaten finge höjas till 3,200
kronor, samt att afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader Jakob
Theodor Calander finge från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension till belopp af 2,250 kronor, att utgå under deras återstående
lifstid för en hvar af dem från och med månaden näst efter den, under
hvilken han erhölle entledigande från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader,
dock med villkor, att, därest han framdeles skulle erhålla anställning
mot aflöning af statsmedel, pensionsbeloppet skulle för den tid,
anställningen varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen,
eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, under
tiden upphöra att utgå.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
I detta ärende har departementschefen till åberopade statsrådsprotokollet
haft följande yttrande:
»Järnvägsstyrelsen har i underdånig skrifvelse den 2 februari 1906
gjort framställning dels om höjning af den afdelningsingenjören vid statens
järnvägsbyggnader Gustaf Ahlgren år 1894 beviljade pension, dels ock
om beredande af pension åt afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader
Jakob Theodor Calander.
Jag tillåter mig i anledning däraf erinra, att järnvägsstyrelsen uti
underdånig skrifvelse den 9 november 1893 hemställde, att Kungl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att tretton särskilda vid statens järnvägsbyggnader
i öfre Norrland anställda tjänstemän, däribland afdelningsingenjören
Ahlgren, måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder
de entledigades från anställning vid nämnda järnvägsbyggnader, åtnjuta*
från allmänna indragningsstaten årlig pension under deras återstående
lifstid till angifna belopp.
Till stöd för sin ifrågavarande underdåniga hemställan framhöll
styrelsen, bland annat, följande.
Vid statens järnvägsbyggnader vore anställda en hel del tjänstemän,
hvilka under en följd af år med synnerligt nit och skicklighet ägnat sina
krafter åt ett ytterst mödosamt och maktpåliggande arbete i statens tjänst,
men hvilka, därest icke staten på något sätt trädde emellan, skulle i och
med stainbanebyggandets upphörande se sig vid framskriden ålder hänvisade
att för sin utkomst söka nya, ovissa lefnadsförvärf. Statens järnvägstrafik
syntes nämligen endast i sällsynta undantagsfall kunna bereda anställning
åt omförmälda tjänstemannapersonal, och det järnvägsbyggande
för enskildes räkning, som under den närmaste tiden kunde komma att i
landet bedrifvas, kunde icke beräknas komma att gifva tillfälle till försörjning
åt någon synnerligt stor del af samma personal.
Under sådana förhållanden syntes det vara en statens oafvisliga plikt
att mellankomma och genom anvisande af lifstidspensioner åt de äldste
och i öfrigt mest förtjänta af byggnadsförvaltningens tjänstemän bereda
dessa en tryggad ålderdom. Staten hade för öfrigt redan vid flera föregående
tillfällen erkänt sig hafva en sådan plikt gentemot tjänstemän,
som efter en längre tids tjänstgöring på extra stat genom ämbetsverks
omreglering eller dylikt förlorat sina platser. Särskild!, hade åtskilliga
järnvägsbyggnadspersonalen tillhörande tjänstemän under liknande omständigheter
kommit i åtnjutande af statspension, i hvilket afseende åberopades
af 1882 och 1888 årens riksdagar fattade beslut.
De förhållanden, under hvilka tjänstemännen i fråga, som under eu
följd af år varit underkastade ett ojämförligt mera ansträngande, kraf
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
7
terna utslitande och hälsoförstörande arbete än de flesta andra statens
tjänstemän, verkat, hade gjort det så godt som omöjligt för dem att af
sina relativt små löneinkomster afsätta något för ålderdomen. I sistnämnda
hänseende vore att erinra, att de varit underkastade ständiga ombyten af
vistelseort, därvid de ofta nödsakats att lefva skilda från sina familjer,
hvilket naturligen varit för deras ekonomi betungande, eller fått medföra
familjerna vid dessa flyttningar, något som ock — äfven om staten lämnat
bidrag till flyttningskostnadernas bestridande — varit för dem kostsamt.
Jämväl i och för sig hade för öfrigt lefnadskostnaderna i de orter, där
de måst uppehålla sig, i regel till följd af knapp tillförsel eller andra
förhållanden varit högt uppdrifna.
Efter öfvervägande af samtliga på saken inverkande omständigheter
hade styrelsen kommit till den uppfattning att, om eu tjänstetid af öfver
tjugu år, vare sig uteslutande vid järnvägsbyggnaderna eller ock hufvudsakligast
därstädes, men delvis äfven vid någon jämförlig förvaltningsgren
inom järnvägstrafiken, fastställdes såsom den gräns, nedanför hvilken pensionering
ej skulle ifrågakomma, detta under förhandenvarande förhållanden
skulle utgöra den med billighetens fordringar mest öfverensstämmande
lösningen af frågan om pensioneringens utsträckning inom ifrågavarande
tjänstemannakår.
Beträffande frågan om pensionernas belopp ansåge styrelsen, under
hänvisning till hvad 1875 års riksdag medgifvit i fråga om pensionering
af den tjänstemannaklass, med hvilken byggnadsbefälet vore närmast att
jämföra, nämligen storskiftes- och afvittringslandtmätarna, att tjänsteman
inom järnvägsbyggnadsförvaltningen, hvilken uppnått 60 lefnads- och 30
tjänsteår, borde bekomma full pension med två tredjedelar af sitt nuvarande
arfvode, hvilken pension icke syntes kunna anses för hög, då inkvarteringsersättningen
icke kommit i betraktande vid dess beräknande,
samt förhållandet mellan aflöning och pension stode i öfverensstämmelse
med de grundsatser, som under senare tider i detta afseende gjort sig
gällande. Därjämte syntes billigheten fordra, att äfven de tjänstemän,
hvilka väl uppnått angifna tjänsteåldern, men icke ännu lefnadsåldern,
komme i åtnjutande af dylik full pension. Däremot vore gifvet, att pensionsbeloppet
för tjänsteman, som icke kunde uppvisa en tjänstetid af 30
år, borde nedsättas i den män tjänstetiden vore kortare; och föresloge
styrelsen i sådant hänseende, att för hvarje år, tjänstetiden understege 30
år, pensionen måtte minskas med en trettiondedel.
Med anmälan att bemälde Ahlgren under år 1894 uppnådde 50
lefnads- och 21 tjänstår och vid sagda tidpunkt uppbar i aflöning, förutom
inkvarteringsersättning, 4,200 kronor, föreslog styrelsen ett årligt
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
pensionsbelopp för Ahlgren af 2,000 kronor, dock att, därest han framdeles
erhölle anställning å rikets stat, hans pensionsbelopp skulle minskas
med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge
till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.
Öfver styrelsens ifrågavarande framställning afgaf statskontoret den
15 december 1893 infordradt underdånigt utlåtande, därvid anfördes följande.
I fråga om vissa i styrelsens underdåniga skrifvelse omförmälda
tjänstemän, hvilka voro 57 år gamla eller därutöfver, ansåg statskontoret,
hvars yttrande i ärendet infordrats, att, då dessa tjänstemän uppnått den
lefnadsålder, att svårighet för dem syntes möta att i ny anställning förvärfva
sig någon mera afsevärd inkomst till lefnadsbehofvens tillfredsställande,
pension för dem borde utgå med belopp, motsvarande hälften af
deras årsarfvoden. Vidkommande Ahlgren samt åtskilliga andra tjänstemän,
så hade dessa icke hunnit en så framskriden lefnadsålder, att de
icke kunde antagas äfven efter ifrågavarande tid komma i tillfälle att bereda
sig inkomstgifvande verksamhet, men med afseende å deras långa
och väl vitsordade verksamhet vid statens järnvägsbyggnader syntes billigheten
fordra, att ett bidrag till deras lefnadsomkostnader för framtiden
lämnades, hvilket bidrag, hvad Ahlgren anginge, syntes statskontoret, med
hänsyn till tjänstetidens längd och då innehafvande arfvode, kunna såsom
pension under hans återstående lifstid bestämmas till 1,800 kronor.
Beträffande förenämnda af styrelsen föreslagna villkor för pensionens
åtnjutande, hemställde statskontoret, att i sådant afseende borde bestämmas,
att, om någon af pensionärerna skulle erhålla anställning mot aflöning
af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle minskas med ett belopp,
motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge till samma
eller högre belopp, upphöra att utgå.
I öfverensstämmelse med statskontorets förslag blef ock nådig proposition
i ämnet till Riksdagen aflåten.
I skrifvelse den 9 maj 1894 tillkännagaf därefter Riksdagen, att
Riksdagen på det sätt bifallit Kungl. Maj:ts framställning, hvad Ahlgren
anginge, att han finge från och med månaden näst efter den, hvarunder
han entledigades från anställning vid statens järnvägar, åtnjuta från allmänna
indragningsstaten under sin återstående lifstid årlig pension till ett
belopp af 900 kronor, dock med samma förbehåll, som stadgades beträffande
öfriga tjänstemän vid järnvägsbyggnaderna, hvilka samtidigt beviljades
pension, att, därest han framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning
af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle för den tid hans anställning
varade minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen,
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
9
eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, under tiden upphöra
att utgå.
I anledning af en utaf Kungl. Maj:t gjord framställning gjordes af
1895 års Riksdag den ändring uti villkoren för pensionens åtnjutande,
att, därest den pensionsberättigade erhölle anställning mot aflöning af
statsmedel, uppgående till pensionens dubbla belopp eller därutöfver, pensionen
skulle upphöra att utgå och vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt
pensionen skulle minskas, så att densamma jämte aflöningen icke uppginge
till högre belopp än dubbla pensionen.
I sin förberörda underdåniga skrifvelse den 2 februari 1906 anför
nu styrelsen följande.
Ahlgren hade ännu icke till någon del uppburit den honom beviljade
pension, enär han fortfarande varit och ännu vore anställd vid statens
järnvägsbyggnader. Hvad beträffade hans anställning efter år 1894,
hade han under åren 1895—1897 varit anställd vid järnvägsbyggnaden
Vännäs—Umeå dels i egenskap af afdelningsingenjör och dels såsom biträdande
ingenjör, samt varit afdelningsingenjör vid järnvägsbyggnaden
Krylbo—Örebro från och med den 1 januari 1898 till den 1 augusti 1900,
då han i samma egenskap förflyttats till järnvägsbyggnaden genom Bohuslän,
i hvilken befattning han ännu hvars tode.
Då arbetena vid nämnda statsbanebyggnad beräknades under loppet
af innevarande år hafva närmat sig sin fullbordan i den mån, att en
minskning af afdelningsingenjörernas antal blefve behöflig, samt, såvidt
man kunde förutse, ingen ny statsbanebyggnad under den närmaste tiden
komme att påbörjas, komme Ahlgrens anställning vid statens järnvägsbyggnader
med all sannolikhet att upphöra med utgången af år 1906.
Enär Ahlgren, på sätt förut nämnts, under år 1894 uppnådde 50
lefnads- och 21 tjänstår, komme alltså vid nyssnämnda tidpunkt Ahlgrens
lefnads- och tjänstålder att utgöra respektive omkring 62 och 33 år.
Ahlgrens aflöning hade sedan den 1 januari 1898 utgått med 4,800
kronor jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 20 procent å aflöningsbeloppet.
Då Ahlgren numera finge anses hafva hunnit en så framskriden
lefnadsålder, att han icke kunde komma i tillfälle att bereda sig inkomstgifvande
verksamhet, i följd hvaraf han skulle för lefnadsbehofvens tillfredsställande
vara hänvisad allenast till den obetydliga pension, som utaf
1894 års Riksdag tilldelats honom, har styrelsen, med vitsordande af Ahlgrens
under tjänstetiden ådagalagda synnerliga nit och skicklighet samt
med åberopande af de skäl, som, på sätt förut angifvits, lagts till grund
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 78 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
för styrelsens framställning om pensioner åt byggnadsbefälet af den 9
november 1893, hvilka skäl, hvad Ahlgren beträffade, fortfarande och delvis
i ännu högre grad än vid nämnda tidpunkt vore för handen, gjort
underdånig framställning om förhöjd pension åt Ahlgren vid hans entledigande
från statens järnvägsbyggnader.
Beträffande beloppet af den pension, som numera kunde anses böra
tillkomma Ahlgren, hade styrelsen så mycket mindre anledning att frångå
den af styrelsen i nyss omförmälda framställning af den 9 november 1893
uttalade uppfattning i berörda afseende, eller att pensionen för de tjänstemän,
hvarom nu vore fråga, hvilka uppnått 60 lefnads- och 30 tjänstår,
borde bestämmas till två tredjedelar af deras aflöning, som under den
tid, som förflutit sedan nämnda tidpunkt, lefnadskostnaderna i högst väsentlig
mån fördyrats, vid hvilket förhållande en efter nämnda grunder bestämd
pension icke kunde anses öfverstiga existensminimum för en person
i Ahlgrens ställning.
På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition till innevarande års
Riksdag föreslå, att den Ahlgren beviljade pension å allmänna indragningsstaten,
900 kronor, måtte höjas till 3,200 kronor, att med sistnämnda
belopp utgå från och med månaden näst efter den, under hvilken han
erhölle entledigande från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader;
dock med villkor att därest han framdeles skulle erhålla anställning mot
aflöning af statsmedel, pensionsbeloppet skulle för den tid, hans anställning
varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen,
eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, under tiden upphöra
att utgå.
I sammanhang härmed har styrelsen underställt Kungl. Maj:ts nådiga
pröfning frågan om pension till en annan tjänsteman vid statens
järnvägsbyggnader, nämligen afdelningsingenjören Jakob Theodor Calander.
I fråga om Calanders anställning vid statens järnvägsbyggnader har
styrelsen meddelat, att Galande!’, hvilken vore född den 16 mars 1850,
under tiden från och med april 1874 till den 1 oktober 1883 varit anställd
såsom nivellör först vid östra stambanebyggnaden och sedan vid
stambanebyggnaden genom Norrland; att han från och med den 16 juli
1884 till och med januari månad 1887 varit anställd såsom nivellör vid
sistnämnda järnvägsbyggnad, samt att han från och med juni månad
1896 — med undantag af några månader 1897, då han saknade anställning
vid statens järnvägar, samt några månader 1903, då han var anställd
vid statens järnvägars banafdelning — oafbrutet varit anställd vid statens
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
11
järnvägsbyggnader mellan Krylbo och Örebro, mellan Gellivare och Riksgränsen
samt genom Bohuslän och under denna anställning hufvudsakligen
tjänstgjort såsom afdelningsingenjör.
Calander vore uppsagd att lämna sin anställning vid järnvägsbyggnaderna
med utgången af mars månad 1906, enär efter denna tid ingen
sysselsättning ansåges kunna vid järnvägsbyggnaden beredas honom.
Vid afgången från anställningen vid statens järnvägsbyggnader
komme Calander således att hafva uppnått 56 lefnads- och omkring 21
tjänstår.
Calanders aflöning hade under de senare åren utgått efter 4,800
kronor om året jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 20 procent å
aflöningsbeloppet.
Calander, hvilken med nit och skicklighet fullgjort sina tjänståligganden
vid statens järnvägsbyggnader, hade uppnått den lefnads- och
tjänstålder, att han, i likhet med hvad 1894 års Riksdag medgifvit i fråga
om Ahlgren och andra tjänstemän vid samma järnvägsbyggnader, borde
vid afgång från sin anställning tillerkännas pension från allmänna indragningsstaten.
Jämväl hvad Calander anginge, ansåge sig styrelsen, beträffande pensionens
belopp, böra vidhålla sin i förenämnda underdåniga framställning af
den 9 november 1893 uttalade uppfattning, i enlighet hvarmed den för
uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår föreslagna pensionen, två tredjedelar
af aflöningen, borde för sådana tjänstemän, hvilka icke uppnått nämnda
tjänstålder, minskas med en trettiondel för hvarje år, tjänstetiden understege
30 år. Med denna beräkning skulle pensionen för Calander utgöra,
lämpligen afrundad, 2,250 kronor, hvilket belopp, särskildt med hänsyn
därtill att Calander hade hustru och tre oförsörjda barn, icke kunde anses
för högt tilltaget.
På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes jämväl föreslå innevarande års Riksdag
medgifva, att afdelningsingenjören Jakob Theodor Calander måtte från och
med månaden näst efter den, hvarunder han entledigades från anställning
vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från allmänna indragningsstaten
årlig pension under sin återstående lifstid till belopp af 2,250 kronor, dock
med villkor att, därest han framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning
af statsmedel, pensionsbeloppet skulle för den tid, hans anställning
varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller,
om denna uppginge till samma eller högre belopp, under tiden upphöra
att utgå.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret den
13 mars 1906 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och därvid förklarat
sig icke hafva funnit något att erinra vid hvad styrelsen föreslagit
vare sig i fråga om pensionsbeloppen för Ahlgren och Calander eller beträffande
det för pensionernas åtnjutande uppställda villkor.
Hvad beträffar järnvägsstyrelsens framställning, i hvad den afser
afdelningsingenjören Ahlgren, tillåter jag mig erinra därom, att ett liknande
ärende förekommit vid 1904 års riksdag, då förhöjning af den förre
materialförvaltaren vid statens järnvägsbyggnader Johan Andersson beviljade
pensionen medgafs. Denne hade, såsom bokhållare, samtidigt med
Ahlgren föreslagits till erhållande af pension efter en tjänstålder af 27
år och en lefnadsålder af 53 år. Hans årliga aflöning uppgick då till
2.400 kronor förutom inkvarteringsersättning, och det af järnvägsstyrelsen
efter förut angifna beräkningsgrunder föreslagna pensionsbeloppet utgjorde
1.400 kronor. Sedan Kungl. Maj:t i proposition till Riksdagen föreslagit
en pension för Andersson af 1,000 kronor, blef sådan af Riksdagen beviljad
till ett belopp af endast 700 kronor. Andersson erhöll emellertid
fortsatt anställning vid stambanebyggnaden, vid hvilken han kvarstod till
utgången af april månad år 1903. Hans aflöningsförmåner hade under
de sista åren, då han varit materialförvaltare vid statsbanans Gellivare—
Riksgränsen norra distrikt, utgjorts af 4,800 kronor per år jämte inkvarteringsersättning,
hvilka aflöningsförmåner dock voro betingade af de säregna
lokala förhållandena å platsen för hans verksamhet. På förslag af
Kungl. Maj:t medgaf 1904 års Riksdag, att Anderssons pension å 700 kronor
finge höjas till 1,500 kronor.
Dåvarande departementschefen hade därvid framhållit, att Andersson,
som uppnått 62 år, måste anses hafva hunnit en så framskriden lefnadsålder,
att han på den grund icke syntes kunna i ny anställning förvärfva
sig någon mera afsevärd inkomst. Därtill komme, att den tjänstetid af
36 år, som han dåmera uppnått, ägnats staten i en verksamhet, som på
hans krafter ställt anspråk i en alldeles särskilt högre grad än de flesta
andra i afseende på aflöningen likställda statstjänster. Det syntes därför
omöjligt att vid hans arbetes slut hänvisa honom på ålderdomen till eu
pension, som med de dåmera högt uppdrifna lefnadskostnaderna icke kunde
tillgodose hans oundgängliga lifsbehof.
Hvad sålunda andragits såsom skäl för höjande af Anderssons pension
talar i lika grad för ett bifall till järnvägsstyrelsens framställning
rörande Ahlgi’en, som hunnit samma lefnadsålder och i det närmaste samma
tjänstålder. Den Ahlgren år 1894 beviljade pensionen å 900 kronor är
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
13
äfven lika otillräcklig som det Andersson ursprungligen beviljade pensionsbeloppet
700 kronor.
Likaledes finner jag det af järnvägsstyrelsen nu föreslagna beloppet
vara lämpligt afpassadt. Ett pensionsbelopp af 3,200 kronor kan icke
anses oskäligt för en person med 33 tjänstår i den ansvarsfulla och jämförelsevis
mycket uppslitande verksamhet, hvari Ahlgren tjänat staten.
Ett ytterligare stöd för denna uppfattning kan hämtas ur statskontorets
i detta ärende afgifna utlåtande, däri nämnda ämbetsverk, som vid behandlingen
af 1894- års pensionsfråga funnit sig böra föreslå lägre belopp
än järnvägsstyrelsens dåvarande framställning innehöll, nu icke haft något
att erinra mot det af järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet.
Vidkommande därefter afdelningsingenjören Calander föreligger för
ett bifall till förslaget om beredande af pension åt honom samma skäl
som af 1894 års Riksdag godkändes för de tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader,
hvilkas anställning då beräknades komma att upphöra.
Såsom järnvägsstyrelsen meddelat, är emellertid Calander redan uppsagd
från sin anställning med utgången af innevarande månad. Då vidare storleken
af pensionsbeloppet af järnvägsstyrelsen beräknats efter enahanda
grunder, som för höjningen af Ahlgrens pension anförts och hvilka jag
ansett mig kunna gilla, kan jag biträda järnvägsstyrelsens framställning
jämväl rörande utverkande af pension åt Calander. Jag tillåter mig dessutom
med afseende å nu förevarande pensionsbelopp erinra, att desamma
icke kunna anses öfverdrifna i förhållande till de pensioner, som en del
statens ordinarie tjänstemän i ungefär liknande ställning erhålla, samt att
det för vinnande af fullt kompetenta ingenjörer för de maktpåliggande
arbeten, som vid statens järnvägsbyggnader ifrågakomma, är af vikt, att
jämförelsevis goda pensioner kunna beredas dem, som under en längre
följd af år nitiskt fullgjort sina åligganden.»
Utskottet har med anledning af hvad i statsrådsprotokollet anförts
funnit en förhöjning af den till afdelningsingenjören Ahlgren beviljade
pensionen å 900 kronor böra äga rum samt pension beredas afdelningsingenjören
Calander. 1 afseende å pensionernas belopp har emellertid utskottet,
då Riksdagen år 1904, i enlighet med förslag af Kungl. Maj:t,
höjt pensionen till förre materialförvaltaren vid statens järnvägsbyggnader
Johan Andersson, hvilken vid sitt entledigande från sin berörda befattning
haft liknande aflöningsförmåner, som dem Ahlgren nu åtnjuter eller 4,800
kronor för år järnte inkvarteringsersättning, från 700 till 1,500 kronor,
ansett den förhöjda pensionen för Ahlgren böra bestämmas till 2,500
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 4 Sami, 1 Åfd. 78 Eåft. 3
Utskottets
yttrande.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 131.
kronor samt i förhållande därtill pensionen åt Calander böra sättas till
1,800 kronor. Utskottet får alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
må af Riksdagen på det sätt bifallas, att
a) den afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader
Gustaf Ahlgren beviljade pensionen af 900
kronor å allmänna indragningsstaten må höjas till 2,500
kronor; samt
b) afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader
Jakob Theodor Calander må från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 1,800 kronor;
med rätt för Ahlgren och Calander att uppbära
berörda pensioner, hvar och en under sin återstående
lifstid från och med månaden näst efter den, under
hvilken han erhåller entledigande från sin anställning
vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor, att,
därest han framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning
af statsmedel, pensionsbeloppet skall för den tid,
anställningen varar, minskas med ett belopp, motsvarande
den nya aflöningen, eller, om denna uppgår till samma
eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.
Stockholm den 7 maj 1906.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Stockholm 1906. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.