Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt aflidna banvakterna Johannes Nilssons och Jöns Perssons änkor.
1906-05-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1906:140, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt aflidna banvakterna Johannes Nilssons och Jöns Perssons änkor.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande No 140.
1
N:o 140.
Ank. till Eiked. kansli den 7 maj 1906, kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt aflidna banvakterna Johannes Nilssons och
Jöns Perssons änkor.
(E. A.)
I eu till Riksdagen afbiten proposition (n:o 107) af den BO mars
1906 kar Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
medgifva, att till enbvar af aflidna banvakterna Jobannes Nilssons
och Jöns Perssons änkor må af trafikmedel utbetalas pension till ett årligt
belopp af 140 kronor för änkan Persson och 100 kronor för änkan
Nilsson, att utgå till änkan Nilsson från och med den 1 oktober 1905
och till änkan Persson från och med den 1 februari 1906 i enlighet
med de grunder, som i 7 § af gällande reglemente för statens järnvägstrafiks
änke- och pupillkassa stadgas rörande pensioner till änkor efter
delägare i nämnda kassa.
Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
anfört följande:
»Uti skrifvelse den 7 mars 1906 bar järnvägsstyrelsen anmält, att
sedan banvakterna Johannes Nilsson och Jöns Persson, kvilka innehaft
anställning vid Landskrona—Ängelholms järnväg och, då nämnda järnväg
öfvertogs af statsverket, öfvergått i statens järnvägars tjänst, numera aflidit,
hade deras efterlämnade änkor Johanna Nilsson, född Persdotter,
och Gunilla Persson, född Jönsdotter, uti särskilda till järnvägsstyrelsen
ställda skrifter, med förmälan att deras bemälda män icke varit delägare
i vare sig statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnBih.
till Biksd. Prot. 1906. 4 Sami. 1 Afd. S5 Höft. (No 140.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 140.
vägarnas pensionskassa, anhållit, att pension till skäligt belopp måtte
genom styrelsens försorg åt dem utverkas.
Järnvägsstyrelsen anförde vidare, att af skrifterna bifogade dödsattester
för Nilsson och Persson samt rörande dem af vederbörande befäl
utfärdade intyg äfvensom präst- och läkarbetyg för sökandena inhämtades,
att Nilsson och Persson, hvilka erhållit anställning vid Landskrona—
Ängelkolms järnväg, den förre den 1 januari och den senare den 13
november 1876, därefter tjänstgjort vid nämnda järnväg till den 1 januari
1896, då de samtidigt med statens förvärfvande af denna järnväg inträdt
i statens järnvägars tjänst. Om båda hade intygats, att de städse med
goda vitsord fullgjort sina åligganden. Nilsson afled den 21 september
1905 och Persson den 20 januari 1906, efterlämnande såsom stärbhusdelägare,
Nilsson änkan Johanna Nilsson, född den 10 januari 1845, jämte
en till myndig ålder kommen dotter, och Persson änkan Gunilla Persson,
född den 23 april 1836, jämte flera till myndig ålder komna barn. Såväl
änkan Nilsson som änkan Persson vore på grund af ålderdomssvaghet
urståndsätta att genom arbete bidraga till sitt uppehälle. Änkan Persson
befunne sig dessutom i medellösa omständigheter; och angående änkan
Nilssons förmögenhetsförhållanden meddelade järnvägsstyrelsen, att, enligt
hvad styrelsen inhämtat, behållningen i boet efter hennes aflidna man uppgått
till 6,543 kronor 22 öre.
Vederbörande distriktsförvaltning hade upplyst, att Nilssons och
Perssons aflöningsförmåner vid statens järnvägar, för år räknadt, utgjort
under åren 1896—1898 480 kronor, under åren 1899—1902 540 kronor
samt från och med år 1903 600 kronor jämte bostad och beklädnadsersättning.
Då genom beslut af Kungl. Maj:t och 1902 års Riksdag pensioner
blifvit tillförsäkrade den personal, som vid västkustbanans inköp öfvergått
i statens järnvägars tjänst och icke tillhörde någon pensionsinrältning, syntes
i förekommande fall, då särskilda skäl därtill förelåge, pension jämväl
böra beredas änkor och barn efter befattningshafvare, tillhörande denna
personal; och erinrade järnvägsstyrelsen om att af Kungl. Maj:t i sådant
hänseende till 1903 och 1905 års Riksdagar aflåtna särskilda nådiga proposioner
rörande änkor och barn efter vid Landskrona—Ängelholms järnväg
före år 1896 och sedermera i statens järnvägars tjänst anställda
stationskarlen Anders Nilsson och stationsmästaren Per Mårtensson, hvilka
i likhet med öfriga befattningshafvare vid nämnda järnväg icke tillhört
någon pensionsinrättning, blifvit af Riksdagen bifallna.
I anledning däraf och med hänsyn särskildt därtill, att båda sökan
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 140,
3
(lena, enligt hvad vederbörande järnvägsläkare intygat, på grund af ålderdomssvaghet
och skröplighet icke kunde genom arbete ens bidraga till sitt
lifsuppehälle, hemställde styrelsen, att åt dem måtte beredas pension att
utgå till änkan Nilsson från och med den 1 oktober 1905 och till änkan
Persson från och med den 1 februari 1906 i enlighet med de grunder, som
i 7 § af gällande reglemente för statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa
stadgas rörande pensioner till änkor och barn efter delägare i nämnda
kassa. Beträffande pensionens storlek hade järnvägsstyrelsen föreslagit,
att densamma måtte, i anslutning till de principer, som angifvits i Kungl.
Maj:ts förenämnda nådiga proposition till 1905 års Riksdag angående pension
åt stationsmästaren Per Mårtenssons änka och barn, bestämmas för enhvar
af sökandena till ett årligt belopp af etthundrafyrtio kronor, motsvarande
i afrundadt tal tjugu procent af deras aflidna mäns enligt stadgandet
i 3 § af berörda reglemente till 690 kronor beräknade aflöning.
Genom Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut rörande förbättrade
pensionsförmåner för den personal, som i anledning af västkustbanans inköp
öfvergått i statens järnvägars tjänst, hafva dels förhöjda pensioner
beredts ej mindre de till denna personal hörande tjänstemän och betjänte,
Indika vid öfvergången i statens järnvägars tjänst tillhörde enskilda järnvägarnas
pensionskassa, än äfven änkor och barn efter dessa befattningshafvare,
dels ock pension vid afskedstagandet tillförsäkrats den del af samma
personal, som icke tillhörde någon pensionsinrättning. Det synes då, såsom
i nådiga propositionerna till 1903 och 1905 års Riksdagar i fråga om pensioner
åt stationskarlen Nilssons samt stationsmästaren Mårtenssons änkor
och barn af dåvarande departementschefen äfven framhölls, vara uppenbart,
att, i den mån sådant visar sig erforderligt, pensioner böra beredas jämväl
åt änkor och barn efter tjänstemän och betjänte, tillhörande sistnämnda
grupp af ifrågavarande personal.
Beträffande beloppet af den pension, som bör medgifvas nu förevarande
båda änkor, tillåter jag mig hänvisa till hvad i nådiga propositionen n:o 9
till 1905 års Riksdag angående pension åt stationsmästaren Mårtenssons
änka och barn anfördes i fråga om pensionsbeloppet. Af då anförda skäl
ansågs, att beloppet af pension åt stärbhusdelägare efter tjänstemän och
betjänte, tillhörande ifrågavarande grupp af järnvägspersonalen, borde fastställas
till viss skälig procent af tjänsthafvarens enligt pensionsreglementet
beräknade aflöning och att denna procent, på det att pensionen måtte
blifva till någon hjälp för änka och barn, icke borde sättas lägre än tjugu
procent af berörda aflöning.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 140.
Mot de af järnvägsstyrelsen i nu förevarande fall till 140 kronor
föreslagna pensionsbeloppen har jag ej annat att erinra, än att, då banvakten
Nilsson efterlämnat en behållning i boet af 6,543 kronor 22 öre
— häraf å sparbank innestående 3,619 kronor 27 öre och i reverserade
fordringar 1,385 kronor — samt enär makarna allenast hafva ett barn,
en myndig dotter, hälften af boets kvarlåtenskap tillkommer änkan, pensionen
för änkan Nilsson synes kunna begränsas till 100 kronor om året.»
Med anledning häraf och då enligt vederbörande järnvägsläkares intyg
hvarken änkan Nilsson eller änkan Persson kunde genom arbete bidraga
till sitt lifsuppehälle, har departementschefen hemställt om aflåtande till
Riksdagen af den framställning, som ofvan omförmälts.
Utskottet, som mot denna framställning icke haft något att erinra,
får alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må vinna
Riksdagens bifall.
Stockholm den 7 maj 1906.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI. 1906.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1906:163 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt aflidne banvakterna Johannes Nilssons och Jöns Perssons änkor. a1 i texten