Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kängl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar.

1906-05-08 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1906:143, Utlåtande, i anledning af Kängl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

1

N:o 143.

Ank. till Riksd. kansli den 8 maj 1906, kl. 3,no e. m.

Utlåtande, i anledning af Kängl. Maj:ts proposition angående

anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall,

lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar.

(R. A.)

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 102) af den 23 mars 1906

liar Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogadt utdrag af

protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen

dels medgifva, att inköp af sådana, helt eller delvis, i enskild ägo

befintliga vattenfall, som inom den närmaste framtiden anses komma att

för drift af statens järnvägar erfordras och bvilkas inköp icke utan men

för staten anses kunna uppskjutas, må af Kungl. Maj:t beslutas till ett

sammanlagdt belopp af intill fem millioner kronor; samt att den afkastning,

samma vattenfall kunna komma att lämna under tiden, intill dess

de varda för det med inköpet afsedda ändamålet använda, skall inlevereras

till statskontoret för att redovisas under titel extra uppbörd;

dels ock bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att i mån af

behof, enligt Kungl. Maj:ts rekvisition, utanordna för ändamålet erforderliga

medel intill nämnda summa.

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen

till en början anfört följande:

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Samt. 1 Afd. 88 Hä/t. (N:o 143.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Riksdagens

skrifvelse den

2 maj 1898

ang.utredning

af statens

vattenfall.

Vattenfallskammittén

och dess

uppdrag.

Vattenfallskommitténs

betänkande af

17 mars 1903.

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

»I underdånig skrifvelse den 28 februari 1905 har järnvägsstyrelsen

anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte till don år 1905 församlade Riksdagen

aflåta nådig proposition om anvisande af ett anslag å 4,000,000 kronor

att i form af ett kreditiv ställas till järnvägsstyrelsens förfogande till

inköp af sådana helt eller delvis i enskild ägo befintliga vattenfall, som

inom den närmaste framtiden ansages komma att för drift af statens

järnvägar medelst elektricitet erfordras och hvilkas inköp ej utan men

för staten kunde uppskjutas, med åliggande för järnvägsstyrelsen att i

hvarje särskildt fall underställa frågan Kungl. Maj:ts pröfning.

Innan jag närmare redogör för denna framställning, tillåter jag mig

omnämna de undersökningar och utredningar, som föregått densamma.

I skrifvelse den 2 maj 1898 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa undersökning och utredning beträffande de mera

betydande vattenfall, hvilka helt och hållet eller delvis ansåges. vara i

statens ägo, som ock om hvilka åtgärder borde från statens sida vidtagas

för att dessa naturtillgångar kunde komma landet i dess helhet till godo.

Med anledning däraf beslöt Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 att åt

eu kommitté uppdraga att verkställa den begärda utredningen.

Sedermera blef, genom nådig remiss den 30 juni 1899, till nämnda

kommitté öfverlämnad, för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af

det kommittén lämnade uppdrag, en af generaldirektören och chefen för

järnvägsstyrelsen gjord framställning, att åt kommittén matte uppdragas

att utreda, hvilka statens vattenfall hade sådan belägenhet och sådant

energiförråd, att de ansåges kunna med fördel användas för alstrande

af drifkraft åt statens järnvägar. Efter det kommittén med anledning

häraf uppdragit åt professorn i fysik vid Stockholms högskola S. Arrhenius

att, jämte kommitténs sekreterare docenten A. Aström, i utlandet

inhämta kunskap om sättet för tillgodogörande därstädes af vattenkraft,

särskildt för alstrande af elektrisk energi, äfvensom rörande den ställning

frågan om användning af elektrisk kraft vid järnvägsdrift kunde

anses intaga, samt professorn Arrkenius afgifvit berättelse öfver sin lesa,

afgaf kommittén den 2 juli 1901 underdånigt utlåtande i förberörda ämne.

I sitt den 17 mars 1903 afgifna betänkande har kommittén i afseende

å betydelsen för vårt land af att reservera vattenkraft för statsjärnvägarnas

''behof framhållit, att, sedan frågan om drifvande af järnvägar

medelst elektrisk kraft från vattenfall kommit på dagordningen,

det vore lätt insedt, att denna fråga icke kunde förfalla eller åsidosättas.

Ångkraftens ersättande med elektrisk kraft för drifvande af våra järn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

3

vägar vore särskilda för vårt land af så stor ock genomgripande betydelse,

att åtgärder i sådant syfte ju förr desto hellre borde vidtagas,

allra helst den tekniska utförbarheten icke vidare kunde ifrågasättas,

äfven om ännu mycket återstode att utreda i detta hänseende. För vårt

lands vidkommande funnes särskild! de allra viktigaste omständigheter,

som talade för sådan drifts införande. Den ena af dessa vore af betydelse

för landets försvar samt näringslifvets och kommunikationsväsendets

möjligast ostörda funktionerande vid krigstillfällen, den andra vore af

nationalekonomisk art. Det vore lätt insedt, för hvilka rubbningar hela

vårt näringslif, våra järnvägsförbindelser och vår sjötrafik skulle blifva

utsatta, därest vid krigstillfälle vår stenkolsimport, om också blott för

någon kortare tid, blefve afbruten eller i nämnvärd omfattning oroades.

Hvarje steg i riktning att göra vårt land oberoende af en dylik eventualitet

måste därför anses vara af stor betydelse, äfven om en sådan

åtgärd möjligen skulle behöfva köpas med någon tillfällig uppoffring.

Men därtill komme den nationalekonomiska fördel, som vårt land skulle

draga däraf, att ångan vid järnvägarnas drift ersattes med elektricitet.

Yår import af stenkol endast för järnvägarnas behof vore så betydande,

att redan en väsentlig inskränkning af densamma skulle medföra en afsevärd

förbättring af vår handels- och betalningsbalans. Men vid sådant

förhållande läge det också tydligen stor vikt uppå, att de kraftkällor,

som kunde anses lämpliga för drifvande af någon del af landets järnvägar,

icke borde för industriens eller andra näringars behof tillgodogöras,

utan reserveras för ofvan antydda ändamål.

I sitt nyssberörda, den 2 juli 1901 afgifna utlåtande öfver chefens

för järnvägsstyrelsen framställning anför kommittén följande.

Såsom allmän förutsättning för införande af elektrisk järnvägsdrift

kunde framhållas, att nu förekommande stora, af ånglokomotiv framförda

tåg syntes böra sönderdelas i smärre, bestående af ett mindre antal

vagnar, så att driften komme att blifva i möjligaste mån kontinuerlig.

Ju mera detta önskemål kunde uppnås, desto större möjlighet förefunnes

för ett från ekonomisk synpunkt fördelaktigt användande af för ändamålet

tillgängliga kraftkällor.

Beträffande frågan om ett vattenfalls läge i förhållande till viss

järnvägslinje, inhämtades af professor Arrhenius’ omnämnda berättelse,

att det största afstånd från kraftkällan, på bvilket elektriska tåg för

närvarande kunde med ekonomiskt gynnsamt resultat framföras, vore

200 ä 250 kilometer. Därest ett vattenfall både den gynnsammast möj
-

Vattenfallskommitténs

utlåtande den

2 juli 1901

i fråga om

vattenfall,

lämpliga för

statens järnvägsdrift.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

liga belägenhet omedelbart invid eu järnvägslinje, skulle detsamma alltså

kunna förse denna med elektrisk kraft på en sträcka af 400 ä 500 kilometer,

hälften i hvardera riktningen. Då emellertid endast få vattenfall

torde hafva ett sådant läge, uppstode den viktiga frågan, inom kvilket

afstånd från en järnvägslinje ett vattenfall borde vara beläget för att

kunna för berörda ändamål användas. Att för besvarandet häraf uppställa

en allmän regel ansåge kommittén för sin del vanskligt och mer

eller mindre godtyckligt. Men ehuru berörda fråga, enligt kommitténs

uppfattning, alltså måste blifva föremål för teknisk och ekonomisk utredning

för hvarje särskild järnvägsanläggning, som kunde komma att

förses med elektrisk kraft från vattenfall, ville kommittén likväl framhålla

de allmänna synpunkter, som varit för kommittén i förevarande hänseende

bestämmande. Då ledningen från kraftkällan till närmaste punkt

på järnvägslinjen utan direkt nytta för järnvägsdriften ökade anläggningskostnaden,

borde sagda ledning icke öfverstiga mot denna kraftkällas

storlek proportionell del af hela ledningens längd, så att det afstånd

från en järnvägslinje, på hvilket ett vattenfall borde vara beläget för

att kunna användas för elektrisk järnvägsdrift, berodde på storleken af

fallets energiförråd. Ju mindre detta vore, på desto mindre afstånd från

järnvägslinjen måste fallet vara beläget för att kunna för sagda ändamål

användas. Vattenfall, belägna på långt afstånd från järnvägslinjen,

kunde komma till användning endast under den förutsättning, att de hade

ett stort energiförråd. På grund däraf hade kommittén i sin förteckning

å för ändamålet lämpliga vattenfall sålunda upptagit bland andra Harsprånget,

ehuru detta vore beläget på ett afstånd af omkring 40 kilometer

från statsbanan Luleå—Riksgränsen, men däremot uteslutit sådana

vattenfall, hvilkas energiförråd ej synts stå i lämpligt förhållande till

afståndet från närmaste järnvägslinje. Hvad särskilt beträffade nyssnämnda

linje, Luleå—Riksgränsen, hade kommittén, då tillgången på

lämpliga vattenfall i dess närhet vore synnerligen riklig, i förteckningen

upptagit ett rätt stort antal sådana, oaktadt det icke synts kommittén

otänkbart, att hela denna järnvägslinje skulle kunna förses med elektrisk

drifkraft från den betydande kraftkällan Harsprånget med eller utan

tillhjälp af bredvid liggande vattenfall, samt lämnat åt den särskilda

tekniska utredning, som måste föregå det slutliga afgörandet, men som

läge utom området för kommitténs uppgift, att bestämma, hvilka bland

dessa vid utförandet borde föredragas.

Hvad vidare anginge frågan om det energiförråd, som ett vattenfall

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 14S.

5

borde äga för att i angifna afseende kunna tagas i betraktande, tilläte

sig kommittén framhålla, att, då under i öfrigt likartade förhållanden

m större vattenkraftsanläggning i allmänhet kunde inrättas och drifvas

med mera gynnsamt ekonomiskt resultat än flere mindre anläggningar

med tillhopa motsvarande hästkraftantal, och då, såsom förut anförts,

under vissa förhållanden eu del af ledningarna från de för elektrisk

järnvägsdrift inrättade vattenkraftsanläggningarna utan direkt nytta för

järnvägsdriften ökade anläggningskostnaden, så vore det påtaglig!, att

vattenfall, som tillgodogjordes för ifrågavarande ändamål, borde vara

tämligen ansenliga. Kommittén hade fördenskull ansett, att ett sådant

vattenfall om mindre än 1,500 naturhästkrafter vid lågvattenstånd i regel

icke vore ägnadt att här tagas i beräkning.

Utom de staten helt tillhöriga vattenfall, som kunde för järnvägsdrift

komma till användning, funnes äfven några andra för samma ändamål

lämpliga, i hvilka staten endast ägde del. Då statens andel i dessa

senare vattenfall möjligen kunde med fördel tillgodogöras eller fråga

kunde uppstå om förvärf för staten af dessa vattenfall i deras helhet,

hade kommittén ansett sig böra i sin förteckning upptaga äfven dessa

med angifvande af storleken af statens andelar i desamma, såvidt kunskap

härom kunnat af kommittén vinnas. Vidare vore att iakttaga, att

för drifvande af järnvägar medelst elektricitet erfordrades ett året om

särdeles konstant kraftförråd. Den kraft, som de flesta af landets vattenfall

alstrade, vore emellertid mycket växlande, beroende på det synnerligen

varierande vattenståndet i älfvarna. Fördenskull kunde ifrågasättas,

huruvida för nu afsedda ändamål annan del af ett vattenfalls energiförråd

kunde komma till användning än den, som under årets alla månader

vore att påräkna. Men då det kunde tänkas blifva ekonomiskt

fördelaktigt att i vissa fall för järnvägsdrift använda det större kraftbelopp,

som konstant under endast en del af året, exempelvis 8 ä 9

månader, finnes tillgängligt, under det att ångkraft användes för utfyllande

af bristen, hade kommittén ansett sig höra för de särskilda

vattenfallen lämna uppgift om dels den kraft, som under årets alla månader

kunde från dem påräknas, och dels den kraft, som kunde från

dem erhållas under endast 8 ä 9 månader af året; och detta så mycket

hellre, som genom framtida reglering af en del vattendrag det senare

eller högre kraftbeloppet syntes i fråga om många vattenfall kunna uppdrifvas

till ett under hela året jämförelsevis konstant minimum.

Den verkställda utredningen utvisade, att statens tillgång på vatten
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

fall, lämpliga för elektrisk järnvägsdrift, till största delen vore belägna

i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Härförutom funnes ett

sådant vattenfall — Landaforsen — i Gäfleborgs län samt två — Lakolmsfallet

och möjligen Karseforsen — i Hallands län. Från dessa

vattenfall syntes endast följande linjer af statsjärnvägarna, helt eller

delvis, kunna förses med elektrisk kraft, nämligen: statsbanan Luleå—

Riksgränsen, stambanan genom öfre Norrland, statsbanan Bräeke—Storlien,

stambanan genom nedre Norrland och statsjärnvägarna vid Sveriges

västkust. Härförutom hade kommittén fäst sin uppmärksamhet därå, att,

om linjen Kiirunavaara—Riksgränsen skulle komma att dritvas med

elektrisk kraft, jämväl den ifrågasatta bibanan Kiirunavaara—Svappavaara

sannolikt torde blifva anordnad med samma slags drifkraft, hvarför

kommittén i förteckningen upptagit ett vattenfall i Torne älf såsom

lämplig kraftkälla för berörda ändamål.

I enlighet med sin sålunda angifna uppfattning hade kommittén

upprättat en förteckning öfver de staten helt eller delvis tillhöriga vattenfall,

som skulle lämpa sig för alstrande af elektrisk drifkraft för staten

tillhöriga järnvägar; och vore dessa i förteckningen ordnade dels efter

de järnvägslinjer, för hvilkas drifvande de af kommittén ansetts lämpliga,

och dels efter de skilda flodsystem, som de tillhörde, samt i den

ordning, hvari de förekomme, räknadt från källflödena. Därjämte hade

kommittén å eu öfversiktskarta låtit utmärka ifrågavarande vattenfall

med beteckningar, utvisande deras viktigaste tekniska och rättsliga förhållanden.

Berörda förteckning upptager följande 25 vattenfall, hvilka närmare

beskrifvits, nämligen:

Nakerijårvis s. k. döda fall, Tarrakoski, Yakkokoski, Ropivarakoski,

Levasjoensuukoski, Rautassaarikoski och Paurangikoski, alla dessa tillhörande

Torne älfs flodsystem, Porjusfallen, Harsprånget, Liggakuojka,

Porsiforsen och Edeforsen i Störa Lule älf, Storforsen, Fällforsen och

Jönsforsen i Pite älf, Granbergsforscn, Vargforsen och Kusforsen i Skellefte

älf, Ristafallen, Hjärpeforsen, Kattstrupeforsen och Hammarforsen,

tillhörande Indalsälfvens flodsystem, Landaforsen i Ljusne älf samt Karseforsen

och Laholmsfallet i Lagan.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 4 oktober 1901 anbefallt

järnvägsstyrelsen att inkomma med det förslag i ämnet, hvartill

vattenfallskommitténs utredning kunde föranleda, har styrelsen i underdånigt

utlåtande den 23 december 1902 anfört följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

7

För vinnande af en verklig öfverblick af den föreliggande viktiga Järnvägsfrågan

hade styrelsen ansett sig böra låta undersöka, huruvida icke uUatandTden

äfven andra kraftkällor än statens vattenfall med fördel skulle kunna 33 december

användas för alstrande af drifkraft på statens järnvägar, nämligen såväl vatten%llsi

enskild ägo befintliga vattenfall, hvilka genom sin belägenhet i vissa kommitténs

fall till och med kunde äga företräde framför statens, som ock i när- ''f^%rnvägsheten

af statsbanorna belägna större torfmossar, å hvilka kraft- drift lämpliga

stationer kunde upprättas för tillgodogörande af torfvens bränslevärde vattenfal1- till alstrande af elektrisk ström. Därjämte hade styrelsen velat förskaffa

sig kännedom om resultaten af elektroteknikens särdeles snabba framsteg

under de senaste två åren, särskildt hvad beträffade dess användande

vid järnvägsdrift. I ändamål att erhålla upplysningar om nyssnämnda

kraftkällor hade styrelsen dels anmodat civilingenjören J. Gustaf Richert

att lämna redogörelse öfver i statens järnvägars närhet belägna, lämpliga

vattenfall, dels genom landtbruksstyrelsens bemedling fått under

någon tid disponera öfver statens torfingenjör för verkställande af undersökning

rörande en del invid statsbanan befintliga torfmossar; och hade

båda dessa sakkunnige till järnvägsstyrelsen inlämnat rapporter. För

vinnande af kännedom om elektroteknikens nuvarande ståndpunkt i hvad

den berörde järnvägsdriften, hade järnvägsstyrelsen visserligen haft tillgång

till de yttranden i detta ämne, som på grund af företagna studieresor

afgifvits såväl af professorn Arrhenius som af järnvägsstyrelsens

ingenjör A. Lundberg. Men dels hade dessa utlåtanden varit af mera

generell natur och ej innehållit ingående beräkningar öfver frågans

ekonomiska innebörd för vårt land, dels hade högst väsentliga tekniska

framsteg gjorts under den tid, som gått sedan dessa utlåtanden afgåfvos.

Då en ny utredning därför varit nödvändig, hade järnvägsstyrelsen af

särskildt sakkunnig, civilingenjören Robert Dahlander, inhämtat erforderliga

upplysningar. Utaf dessa såväl som af de båda andra sakkunniges

utlåtanden samt af hvad i öfrigt i frågan upplysts, syntes det styrelsen

ådagalagdt, att den elektriska driften utan olägenhet kunde införas på

en linje, där ångdrift begagnades, utan att denna senare därför måste

upphöra; att numera den elektriska driften icke påfordrade något frångående

af det vid ångdrift lämpliga trafikeringssättet med koncentrering

af trafiken i ett mindre antal tåg och att sålunda nödvändigheten att i

och med införandet af den elektriska driften förändra detta trafikeringssätt

till ett sådant med många och små tåg icke förelåge; samt slutligen

att fullt tillräckliga kraftkällor för den elektriska driften syntes förefinnas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

på lämpliga afstånd från hvarandra och från järnvägen utefter alla

statsbanelinjerna. I norra och mellersta Sverige utgjordes dessa kraftkällor

af vattenfall, i södra Sverige dels af vattenfall och dels af torfmossar.

Då sålunda något hinder i tekniskt afseende ej syntes möta för införandet,

om så vore, på hela statsbanenätet af elektrisk drift, hade

styrelsen låtit verkställa en utredning af den ekonomiska delen af frågan,

hvarvid styrelsen anlitat nyssnämnde ingenjören Dahlander såsom sakkunnigt

biträde. Denna ekonomiska utredning gåfve vid handen, att

om på eu bansträcka, hvars trafikintensitet och omkostnader för drift och

underhåll motsvarade de nuvarande förhållandena i medeltal vid samtliga

statens järnvägars linjer, ångdriften förändrades till elektrisk drift, och

därvid ångmaterielen utbyttes mot elektrisk rörlig materiel till samma

värde, så blefve de årliga utgifterna för 3Va % ränta å det för kraftkällan

och den fasta delen af den elektriska installationen utgifna kapitalet

, samt kostnaderna för underhåll och försliten materiels ersättande

med ny, jämte öfriga genom den elektriska driften framkallade kostnader,

i det närmaste lika med de utgifter för ångdrift, som samtidigt bortfölle.

Denna likhet förutsatte visserligen ett så högt pris på stenkol som nära

20 kronor per ton, men i betraktande af den kända omständigheten, att

den elektriska driften blefve i proportion till trafikmängden allt billigare

ju mera trafiken växte, och därjämte af den stora sannolikheten, att

elektroteknikens framsteg äfven komme att gå i riktning af minskade

kostnader vid den elektriska järnvägsdriften, samt slutligen däraf, att

en höjning af stenkolspriset utöfver det pris af 15 å 17 kronor per ton,

som för närvarande betingades, väl vore att förvänta, syntes äfven i

ekonomiskt hänseende intet bestämdt hinder möta för införande på statens

järnvägar af elektrisk drift. Vid sådant förhållande vore också lösningen

gifven af det viktiga nationalekonomiska problemet att göra statens

järnvägars drift oberoende af utländskt bränsle genom utnyttjandet af

vattenfallens kraft och torfbränslets tillgodogörande på ett fullt rationellt

sätt. Torffältens exploaterande för anskaffande af bränsle på lokomotiv

framstode vid sidan däraf endast såsom ett lämpligt palliativ, intilldess

den elektriska driften hunnit genomföras. På grund häraf ville järnvägsstyrelsen

såsom sin bestämda åsikt uttala, att ersättandet i vidsträckt

mån af ångdriften med elektrisk drift på statens järnvägar vore en åtgärd,

som ej finge underlåtas eller undanskjutas, ty den nationalekonomiska

vinst, som denna åtgärd innebure, vore af så stor betydelse, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 143. - 9

i jämförelse därmed den vinst, som vid ångdrift möjligen skulle kunna

ernås på grund af låga stenkolspris, ej finge vara afgörande.

Huru mycket än bruste i teknisk fullkomning af äfven de bästa nu

kända systemen för elektrisk drift, kunde ofullkomligheterna därvid dock

ej föranleda till tvekan om huruvida vägen till utbyte af drifkraft på

statens järnvägar borde beträdas, utan endast till noga öfvervägande

om i hvilken ordning detta borde ske och när början därmed borde

göras. Då vore först att lägga märke till, hurusom —- med hänsyn till

det ofantligt stora kapital, som måste ytterligare nedläggas på statens

redan trafikerade järnvägar, om de i sin helhet skulle omgestaltas till

elektrisk drift — reformen kräfde en lång tid samt ett varsamt och

systematiskt införande. Redan denna omständighet manade till att så

fort som möjligt skrida till verket, ty i viss mån måste hvarje år, som

intill dess förflöte, anses medföra eu nationalekonomisk förlust, en försummelse

att göra en del af landets tillgång på vattenkraft fruktbärande.

Men dessutom måste äfven tillses, att de vattenfall, som vore lämpligast

för järnvägsdriften, äfven i tid åt densamma reserverades och ej toges

i anspråk för industrien i större mån, än hvad som med hänsyn till

järnvägarnes framtida behof kunde medgifvas, en sak, som äfven gällde

i fråga om de i järnvägarnes närhet befintliga torfmossarna. Mot det

ofördröjliga påbörjandet af reformens successiva införande, för hvilket

dessa båda omständigheter talade, syntes endast kunna invändas, att det

måhända vore skäl att vänta med äfven det varsammaste steg från önskningar

till verklighet, intilldess från utlandet rikare erfarenhet kunnat

samlas. Men hur lärorik än en sådan erfarenhet kunde blifva och hur

nödvändigt det än vore, att den med noggrannhet inhämtades, så vore

dock vårt lands förhållanden i det ifrågavarande afseendet så säregna,

att den utländska erfarenheten ingalunda ensamt kunde blifva vägledande.

Så till exempel vore i Tyskland elektroteknikernas uppmärksamhet för

närvarande framförallt riktad på att söka uppnå en för vårt land tills

vidare umbärlig, högt uppdrifven hastighet hos snälltåg. I Italien och

Schweiz ställde trafikförhållandena, på grund af den ofantligt stora

persontrafiken, delvis andra fordringar på den elekriska driften än i

Sverige; och äfven hvad som vore att lära från Förenta Staterna måste

säkerligen noga skärskådas och här i landet afprofvas efter våra förhållanden,

innan det på allvar infördes. Det syntes järnvägsstyrelsen vara

illusoriskt att hoppas finna ett fulländadt utländskt mönster af elektrisk

järnvägsdrift, som utan vidare kunde i Sverige införas såsom i allt

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afl. 88 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

lämpligt att ersätta ångdriften, och att vänta därpå skulle endast föra

till ett ofruktbart och därför äfven olämpligt uppskof. Järnvägsstyrelsen,

som i enlighet med det sålunda anförda hade utarbetat en plan till åtgärders

vidtagande redan under den närmaste framtiden för påbörjande

med införandet af elektrisk drift på statens järnvägar, ville såsom en

följd af det anförda framhålla nödvändigheten af att inga staten tillhöriga

vattenfall afhändes, utarrenderades eller delvis eller helt och hållet

toges i anspråk för annan industri, utan att först hänsyn tagits till och

noga blifvit utredt, i hvilken utsträckning de lämpligen borde användas

för järnvägsdrift på statsbanorna.

På statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet föredragning

den 20 mars 1903 af vattenfallskommitténs förberörda underdåniga utlåtande

och järnvägsstyrelsens i anledning däraf afgifna yttrande fann

Kungl. Maj:t för det dåvarande icke skäl till annan åtgärd än att till

domänstyrelsens kännedom meddela hvad som i ämnet förekommit.

Järnvägs- Emellertid hade järnvägsstyrelsen, samtidigt med sitt förut omnämnda

framställning underdåniga utlåtande den 23 december 1902, i särskild underdånig skrif^1902^an

° ve^se a*'' nySSQämnda dag afgifvit förslag för tillvägagåendet vid införande

tillvägagdende af elektrisk drift å statens järnvägar. Styrelsen anförde därvid, att det

f^/elektrisk*^°rs^a s^e&ek som borde tagas, syntes vara anordnandet af grundliga

drift åstatens förstudier angående de nyaste förbättringarna dels i ledningar för kraftjämvägar.

öfverföring medelst mycket hög spänning och på längre afstånd, dels i

konstruktionen af elektriska lokomotiv för drift medelst växelström och

dels i anordningar för arbetsackumulering å lokomotivet, hvarigenom

detta sattes i stånd att gå kortare sträckor utan strömtillförsel från någon

ledning, hvarjämte kännedom borde tagas om senaste erfarenheter rörande

elektrisk järnvägsdrift i allmänhet.

Sedan dessa förstudier, som gifvetvis måste utföras af sakkunnig

person och i samband med studieresor såväl i Europa som i Nordamerikas

Förenta Stater, afslutats, syntes beslut kunna fattas angående hvithet

elektromotoriskt system, som i hufvudsak borde införas, hvarefter styrelsen

med tillhjälp af sakkunnigt biträde skulle låta utarbeta förslag till utförandet

af sådana elektriska anläggningar å någon kortare bansträcka, vid

hvilken sedermera, under styrelsens kontroll, försök skulle utföras i ändamål

att fastställa de tekniska detaljerna.

Styrelsen hade tänkt att medhinna utarbetandet af förslag till anordnandet

af eu sådan försöksbana under loppet af år 1903, för att i

slutet af nämnda år kunna till Kungl. Maj:t inkomma med underdånig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N;o 143.

11

framställning om anskaffande af därtill erforderliga medel. Under år

1904 skulle beställning och installation af den elektriska materielen till

försöksbanan äga rum, och försöken därstädes påbörjas samt sedermera

fortsättas under år 1905. Samtidigt därmed, och i den mån erfarenheten

af försöken hunne tillgodogöras, skulle detaljeradt förslag utarbetas

till införandet af elektrisk drifkraft i större utsträckning å vissa bandelar,

som särskilt lämpade sig för ändamålet, och frågor om inköp

eller disposition af enskildes vattenfall och torfmossar utredas. På grund

däraf anhöll styrelsen att få under år 1903 använda ett belopp af

15,000 kronor till aflöning åt sakkunnig ingenjör, studieresor m. fl.

förberedande arbeten.

Genom nådigt bref den 6 februari 1903 erhöll styrelsen sådant bemyndigande;

och har Kungl. Maj:t sedermera enligt nådiga bref den 31

december 1903, den 16 december 1904 och den 30 december 1905 lämnat

järnvägsstyrelsen enahanda bemyndigande jämväl för åren 1904, 1905

och 1906.

Vidare tillåter jag mig erinra att, sedan Kungl. Maj:t, i anledning

af eu utaf järnvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 10 december elektriskJör1903

gjord hemställan, föreslagit 1904 års Riksdag att, för anställande söksdrift.

af försök med elektrisk järnvägsdrift å statsbanorna, för år 1905 på extra

stat bevilja ett anslag å 425,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att

låta förskottsvis under år 1904 af tillgängliga medel utanordna detta

belopp, denna framställning blifvit af Riksdagen enligt skrifvelse den

9 mars 1904 bifallen, hvarefter Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 8

april 1904 ställt berörda belopp till järnvägsstyrelsens förfogande.

I sin förstberörda underdåniga skrifvelse den 28 februari 1905 har

nu järnvägsstyrelsen anfört följande: Då en stor del af de vatten- framställning

fall,''som för elektrisk drift af statsbanorna vore mest lämpliga, befunne ang. åtgärd^

sig i enskild ägo, vore det, såsom järnvägsstyrelsen förut framhållit, 1Vattenfall7

nödvändigt, att dessa vattenfall i tid reserverades för berörda ändamål

och ej toges i anspråk för industrien i större mån, än som med hänsyn enari 19e05.

till statens järnvägars framtida behof kunde medgifvas, hvilket äfven

gällde i fråga om de i järnvägens närhet befintliga torfmossarna.

Beträffande dessa sistnämnda syntes emellertid någon brådska för ögonblicket

icke vara för banden, enär dels full klarhet ännu ej vunnits

beträffande lämpligaste sättet att omsätta torfvens bränslevärde till

elektrisk energi, dels torfven redan nu kunde, om ock i mindre utsträckning,

användas för järnvägsdrift genom dess direkta förbränning i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

lokomotivpannorna, dels ock slutligen därför, att den elektriska ström,

som alstrades i kraftstationen å torfmosse, på torfteknikens nuvarande

ståndpunkt ställde sig ej obetydligt dyrare än ström från vattenkraftsstation,

hvarför vattenfallen för närvarande erbjöde bättre ekonomiska

förutsättningar för elektrisk järnvägsdrift än torfmossarna.

Hvad däremot vattenfallen beträffade, ansåge järnvägsstyrelsen nödvändigt,

att snarast åtgärder vidtoges för att tillförsäkra staten

äganderätt till en del sådana, helt eller delvis i enskild ägo befintliga,

fall, som vore för ändamålet mest erforderliga och som i annat fall

torde komma att inom den närmaste framtiden tagas i anspråk för

industriella ändamål, hvarigenom vid deras framtida öfvertagande af

staten priset komme att blifva mångfaldigt högre, än om staten i tid

hade försäkrat sig om äganderätten till desamma. Det kunde måhända

synas, som om resultaten af de nu omedelbart förestående försöken

med elektrisk järnvägsdrift, till hvilka på Kungl. Maj.ts framställning

Riksdagen beviljat medel, borde afvaktas, innan åtgärder vidtoges från

statens sida för inköp af vattenfall. Enligt järnvägsstyrelsens förmenande

funnes dock synnerligen viktiga skäl för att icke vänta med

inköp af erforderliga vattenfall. Införandet af elektrisk drifkraft å större

delar af statsbanorna vore nämligen enligt järnvägsstyrelsens uppfattning

endast en tidsfråga. Genom de i utlandet på senaste tiden gjorda försöken

kunde frågan om elektrisk järnvägsdrift anses såsom löst, och vore

sådan drift redan praktiskt genomförd å bland andra följande järnvägar:

Murnau— Oberammergau i Bayern, Innsbruck—Eulpmes i Tyrolen och

Lecco Colico Sondrio—Chiavenna i Italien. Försöken å bandelarna

Tomteboda Värtan och Stockholm—Järfva afsåge hufvudsakligen att

samla erfarenhet för fastställande af de för våra förhållanden lämpligaste

detalj anordningarna, hvartill äfven hörde den elektriska strömmens användande

för tågens belysning, uppvärmning och bromsning. Men de afsåge.

äfven att utröna den högsta ur säkerhetssynpunkt lämpliga kontaktledningsspänningen

och andra omständigheter, som inverkade förbättrande

på de ekonomiska förutsättningarna för elektrisk järnvägsdrift, och att

utröna banströmmarnes inverkan på längs järnvägen löpande telegrafoch

telefonledningar samt sätten att förebygga olägenheter genom dessa

strömmar.

Såsom styrelsen redan i sin förberörda underdåniga skrifvelse den

23 december 1902 i fråga om åtgärders vidtagande för införande af

elektrisk drift å statens järnvägar antydt, vore det styrelsens afsikt att,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

13

i den mån erfarenheten af försöken hunne tillgodogöras, utarbeta och

till Kungl. Maj:t inkomma med detaljeradt förslag till införande af elektrisk

drifkraft i större utsträckning å vissa bandelar, som särskild! lämpade

sig för ändamålet.

Efter omförmälande i sina hufvuddrag af en upprättad plan för den

elektriska drifkraftens införande, anför styrelsen följande:

Genom att redan nu börja inköpa sådana i enskild ägo befintliga

vattenfall, som vid elektrisk drifts införande i första rummet kunde

komma i fråga, skulle staten endast riskera att under några år få vara

utan ränta på det utlagda kapitalet. Det vore däremot att vänta, att

om sådant köp ej mycket snart komme till fullbordan, skulle för åtskilliga

fall det pris, som staten längre fram måste erlägga, dels genom

spekulation och dels genom anläggningars utförande blifva så afsevärdt

högre än det pris, hvartill köpeaftal nu kunde träffas, att vid jämförelse

därmed de nyss förutsatta ränteförlusterna blefve af ingen betydelse.

Järnvägsstyrelsen ansåge ej lämpligt eller ens möjligt att nu uppgifva,

hvilka vattenfall som närmast åsyftades, och detta till dels af det skäl,

att ett sådant utpekande skulle gifva anledning till spekulation och däraf

följande prisstegring, hvilket det just varit styrelsens afsikt att i möjligaste

mån undvika, utan hade styrelsen tänkt sig att, om medel blefve för

ändamålet af Kungl. Maj:t och Riksdagen anvisade, styrelsen sedan skulle

äga att inkomma till Kungl. Maj:t med underdånig framställning för

hvarje särskild! fall.

Beträffande storleken af den summa, som för ändamålet kunde komma

att erfordras, vore det naturligen omöjligt göra några exakta beräkningar.

Uppskattningsvis ansåge dock styrelsen, att en summa af 4,000,000

kronor skulle vara tillräcklig för hvad som under de närmaste åren kunde

blifva nödvändigt att köpa, och ville styrelsen därvid framhålla, att styrelsen

ej vore i tillfälle att nu föreslå användandet af någon större dol af

detta belopp, utan ansåge hufvudvikten ligga däruti, att möjlighet bereddes

till ett snabbt ingripande i de fall, då styrelsen funne, att sådant vore

nödvändigt för tillvaratagandet af statens intresse i ifrågavarande afseende.

Af detta skäl hade styrelsen äfven tänkt sig, att nämnda summa lämpligen

borde beviljas i form af ett kreditiv.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

Jämvägssty- Järnvägsstyrelsens förevarande framställning hann icke föreläggas

Tställning X» fymirets Riksdag, men har styrelsen nu i skrifvelse den 10 mars 1906,

10 mars 1906. under framhållande af att efterfrågan på större vattenfall blifvit synnerligen

lifligt under det år, som förflutit, sedan styrelsens underdåniga

framställning af den 28 februari 1905 gjordes, och att således de

omständigheter ännu tydligen förelåge, som gifvit styrelsen anledning till

sistnämnda framställning, nämligen önskvärdheten att kunna åt staten i

i god tid betrygga besittningen af sådana vattenfall, som vore behöfliga

för införande af elektrisk drift å statens järnvägar, anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida icke nådig framställning

i berörda syfte lämpligen borde framläggas för den nu församlade Riksdagen.

Den på senaste tiden ytterst lifliga spekulationen i sådana vattenfall,

som lämpade sig för större anläggningar, och de däraf föranledda

stigande anspråken hos sådana vattenfalls ägare hade emellertid

hos järnvägsstyrelsen framkallat farhåga, att det förlidet år begärda beloppet,

fyra miljoner kronor, icke skulle visa sig tillräckligt för att förvärfva

de vattenfall, som närmast afsåges; och funne sig järnvägsstyrelsen

därför manad att göra hemställan om nyssnämnda belopps höjande till

fem miljoner kronor.»

Härefter har departementschefen lämnat redogörelse dels för nyare

erfarenheter i andra länder angående elektrisk järnvägsdrift, dels ock

för järnvägsstyrelsens försöksdrift å Yärtabanan m. in.; och tillåter sig

utskottet att med afseende å dessa redogörelser hänvisa till statsrådsprotokollet

sid. 14—23.

Slutligen har departementschefen för egen del yttrat:

Departe- »Visserligen kan den erfarenhet, som hittills vunnits hos oss, icke

mt"yttrande*** annu anses sa stadgad, att ett slutligt beslut redan nu kan fattas om ett

allmännare införande af elektrisk drift på de svenska statsbanor, för hvilkas

drifvande medelst elektricitet lämpliga kraftkällor finnas. Af hvad

som förut meddelats torde emellertid framgå, att det är stor sannolikhet

för att en dylik drift skall, i afsevärd omfattning, befinnas såväl

tekniskt som ekonomiskt möjlig och lämplig. Att med afseende å den

ekonomiska synpunkten uttala något fullt bestämdt, allmänt omdöme,

torde visserligen ej låta sig göra, då kraftkällans läge och pris härutinnan

spelar eu afsevärd roll. Men, af allt att döma, synes det vara

viktigt, att staten på allvar bereder sig att kunna i afsevärd omfattning

införa elektrisk drift å statsbanorna, när frågan härom vunnit tillräcklig

utredning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

15

Staten disponerar emellertid icke själf alla de vattenfall, som

skulle behöfvas för att leverera erforderlig kraft till statsbanornas

elektriska behof, utan befinna sig flere af dessa i enskild ägo. Dispositionen

öfver dessa, i lämplig omfattning, är gifvetvis ett nödvändigt

villkor, om elektrisk drifkraft skall mera allmänt införas å våra statsbanor.

Då under senaste tiden eu allt lifligare verksamhet varit rådande

till förvärfvande och utnyttjande för enskilda industriella ändamål af

den betydande kraft, som finnes nedlagd i landets talrika vattenfall,

synes förtänksamheten bjuda, att staten i tid försäkrar sig om äganderätten

till de kraftkällor, som behöfvas och hvilka icke äro statens egendom,

för att icke, då tiden är inne att tillgodogöra sig den färdigvunna

erfarenheten på den elektriska bandriftens område, vara för erhållande af

kraftkällor hänvisad till aftal med enskilda ägare, hvilket, antagligen

skulle, i hvad form det än komme till stånd, visa sig blifva ekonomiskt

ofördelaktigt. Fördelen att i god tid, innan prisen å vattenfall ännu

nått den stegring, som med säkerhet kan beräknas inträffa, och medan

möjlighet ännu finnes att välja mellan flere användbara kraftkällor, förskaffa

den erforderliga vattenkraften i statens hand synes därför påtaglig.

Staten är visserligen i nu förevarande frågor mera oberoende än i

åtskilliga andra ärenden, där staten behöfver tillhandla sig enskild egendom,

i det att här ofta finnas flere vattenfall, som kunna lämpa sig för

inköp och användande till drifkraft för en viss statsbanelinje, liksom ju

staten, där ett öfvergående till elektrisk drifkraft genom själfva kraftkällans

höga pris blir ofördelaktigt, kan bibehålla ångdriften, som nog

ändock behöfver anlitas som reserv. Men just för att betrygga statens

fulla frihet i nämnda hänseende, måste det vara af vikt att i tid vidtaga

förberedelser för att kunna inköpa lämpliga vattenfall för skäliga pris.

Mot att staten uppträder som spekulant i afsevärdare omfattning å

enskilda vattenfall för att därmed tillförsäkra sig erforderlig kraft för ett

allmännare införande af elektrisk drift å statsbanorna kan emellertid

den invändningen göras, att därmed fara kunde föreligga, att möjligheten

för landets industri att förvärfva för dess utveckling lämpliga fall

alltför mycket inskränkes, till skada för den uppblomstring af industrien,

som man förväntar och som är af sådan betydelse för hela landet.

Vidare kan ock den invändningen framställas, att staten, genom att uppträda

som konkurrent till den enskilda industrien, skulle uppdrifva prisen

å vattenfallen i allmänhet till en höjd, som vore menlig för vattenfallens

användande såsom kraftkälla i industriens tjänst. Jag anser dock, att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

dessa invändningar icke äga afgörande betydelse. Tillgången på vattenfall

i vårt land är riklig, och inånga af dem äro så belägna eller hafva så

ringa eller ojämn kraft, att de icke lämpligen kunna ifrågakomma till förvärf

af staten för järnvägsdrift. Att staten genom att uppträda såsom

spekulant å enskildas vattenfall emellanåt kommer i konkurrens med den

enskilda industrien, kan icke alldeles undvikas, men detta uppväges åter

däraf, att staten å andra sidan kan till enskildas bruk upplåta staten

tillhöriga vattenfall, som ej lämpa sig för elektrisk drifkraft för statens

järnvägar.

Det torde äfvenledes böra bemärkas, att anläggandet af elektriska

kraftstationer, afsedda för järnvägsdrift, äfven i andra afseenden kan vara

af betydelse. Från järnvägens störa kraftstationer kan nämligen ofta,

utan hinder för deras egentliga ändamål, levereras ström till privat industri,

landtbruk, belysningsändamål m. m. Framför allt för landtbrukets behof,

i den mån maskiner därstädes komma i allt allmännare bruk, måste detta

förhållande blifva af icke ringa betydelse.

Äfven om, mot förmodan, det skulle visa sig, att den drifkraft, som

med elektricitetens hjälp kan hämtas ur vattenfallen, ej skulle kunna lämpligen

användas för ett ekonomiskt och i öfrigt fördelaktigt drifvande af

tågen å statens järnvägar i den omfattning, jag anser mig ha anledning

att förutsätta, kan någon risk icke vara förenad med här ifrågasatt förvärf

af enskilda tillhörande vattenfall. Det lärer nämligen icke möta

någon svårighet att, om staten så finner lämpligt, realisera de inköpta

vattenfallen på sådana villkor, att den utgift, som deras inköp

betingat, blir till fullo uppvägd. Öfriga industriella ändamål kräfva

med växande begärlighet så mycket af detta slags kraft, att hvad

staten däraf kan äga alltid kommer att behålla ett betydligt ekonomiskt

värde. Och skulle staten, hvilket antagligen vore än klokare,

i stället för att sälja flere eller färre af de för eventuell elektrisk

statsbanedrift inköpta vattenfall, som icke komma att härför användas,

vilja göra de i dessa fall nedlagda medel fruktbärande medelst fallens

upplåtande för viss tid åt enskilda eller genom anläggande af kraftstationer

och levererande af elektrisk energi från dessa till andra industriella

ändamål än järnbanedrift, lärer staten säkerligen erhålla god

afkastning å dessa medel.

Jag vill dock framhålla, att staten bör gå fram med varsamhet, då

det gäller inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, samt att härvid särskildt

afseende torde böra fästas, utom vid fallets belägenhet och lämplighet i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

17

öfrig!'', jämväl vid det förhållande, om staten förut äger en del af vattenfallet

eller icke. Samlande af ett vattenfall på en hand utgör gifvetsvis en

fördel för dess lämpliga utnyttjande. En noggrann pröfning af hvarje

förekommande fråga om inköp blir således nödvändig. Hufvudsaken är,

att möjlighet beredes Kungl. Maj:t att, om och när för elektrisk järnvägsdrift

lämpliga vattenfall stå till buds, förvärfva desamma. Att med

nu ifrågasatt kreditiv bestrida alla de kostnader, som erfordras för inköp

af sådana, enskilda tillhöriga vattenfall och vattenfallsandelar, som

lämpa sig såsom kraftkällor vid ett allmännare införande å statsbanorna

af elektrisk drifkraft, torde visserligen icke vara möjligt; men den här

ifrågasatta åtgärden bör alltid blifva till gagn såsom en afsevärd början

till sådana förvärf.

Jag har i följd häraf icke något att erinra mot det belopp, som

af järnvägsstyrelsen för ändamålet föreslagits. Hvarje särskild fråga om

inköp skall ju i hvarje fall underställas Kungl. Maj:t, som därvid icke lärer

underlåta tillse, om det ifrågasatta förvärfvet kan ske till fördel för staten.

För att, oberoende af spekulationer och däraf föranledd prisstegring,

kunna vid blifvande inköp afsluta för staten fördelaktigaste aftal, hvilket

ju ock är syftet med den nu föreliggande framställningen, är det nödvändigt,

att anbuden skola kunna inom kortast möjliga tid slutgiltigt

pröfvas. Det torde därför icke böra ifrågasättas att för hvarje gång

draga inköpsfrågorna under Eiksdagens pröfning.

Med afseende å sättet för medlens anskaffande anser jag, att, då

fråga är om utgifter, som kunna uppgå till så afsevärda belopp som nu

förevarande, riksgäldskontoret bör tillhandahålla erforderliga medel. Medan

frågan om införande af elektrisk drift å statsbanorna ännu är sväfvande,

synes medelanskaffandet böra få en mera provisorisk karaktär och slutgiltigt

ordnas först i sammanhang med de betydande anslag, gifvetvis

utgående af lånemedel, som erfordras, om och när statsjärnvägarne i

större omfattning öfvergå till elektrisk drifkraft. Det af mig här nedan

föreslagna sättet för ifrågavarande anslags utgående är således allenast

interimistiskt, hvilket torde vara så mycket mera påkalladt, som de inköpta

vattenfallen, därest de ej skulle komma att användas såsom kraftkällor för

drifvande af statsjärnvägarna, torde komma att afyttras eller, med bibehållande

i statens ägo, öfverflyttas till annan förvaltning än stafsjärnvägamas. i

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 88 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

18 Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

Utskottet inser till fullo de stora fördelar i nationalekonomiskt och

politiskt hänseende, som skulle vinnas för vårt land, därest ångdriften å

statens järnvägar kunde i vidsträckt omfattning ersättas med drift genom

elektrisk kraft från våra vattenfall. Ehuru ännu mycket återstår att

utreda i fråga om tillvägagåendet vid införandet af elektrisk järnvägsdrift,

synes det dock utskottet vid ofvan" angifna förhållande vara viktigt, att

staten vid lämplig tid tillförsäkrar sig äganderätten till sådana i enskild

ägo befintliga vattenfall, som kunna anses behöfliga för ett allmännare

införande af elektrisk drift å statsbanenätet. Ett bifall till den kungl.

propositionen synes emellertid utskottet kunna framkalla enskild spekulation

och stegring i priset å de fall, som skulle kunna komma i fråga

till inköp för detta statsändamål. Äfven anser utskottet, att, då det här

gäller betydande belopp, hvarje särskild! inköp bör underställas Riksdagens

pröfning. Detta synes bäst kunna ske på det sätt, att villkorliga, under

viss tid för säljaren bindande köpeaftal upprättas och framläggas för

Riksdagen jämte utredning särskild! med afseende å den kraft, som det

ifrågakomma vattenfallet kan antagas lämna, och de kostnader, som erfordras

för kraftens uttagande. Under uttalande häraf får utskottet

hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke

må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 8 maj 19.06.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 143.

19

Reservation

af herrar S. 0. Nyländer och E. Hammarlund, hvilka ansett, att

utskottet bort tillstyrka bifall till Kung!. Maj:ts ifrågavarande fram
-

ställning.

Herr K.

Starbäck bar begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelse

i Statsutskottets Memorial N:o 126.

Å sista raden i utskottets hemställan, sid. 2 står: 26,050 kronor.

skall vara: 26,000 kronor.

Bih. till Biksd. Brol. 1906. 4 Sami. 1 Afd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1906:197 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Majits proposition angående anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för elektri a1 i texten