Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående pensioner till arbetare vid statens järnvägsbyggnader.

1906-05-10 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1906:149, Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående pensioner till arbetare vid statens järnvägsbyggnader.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

1

N:o 149.

Ant. till Riksd. kansli den 10 maj 1906, kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen

angående pensioner till arbetare vid statens järnvägsbyggnader.

(l:a U. A.)

Under åberopande af bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden

för den 30 mars innevarande år har Kungl. Maj:t uti en samma

dag till Riksddgen aflåten, till statsutskottet för förberedande behandling

hänvisad proposition (n:o 114) föreslagit Riksdagen medgifva, att

en hvar af de utaf järnvägsstyrelsen uti dess i statsrådsprotokollet

omförmälda skrifvelse af den 2 februari 1906 till erhållande af pensioner

föreslagna arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt extra

pumparen vid statens järnvägar Karl Fredrik Andersson måtte från och

med månaden näst efter den, hvarunder han af järnvägsstyrelsen entledigades

eller entledigats från anställning vid statens järnvägsbyggnader,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig

pension: Carl Samuel Glad, Per Gustaf Johansson, Andreas Svensson,

Johannes Magnus Nilsson, Lars Gustaf Bergendahl, August Hedström,

Emanuel Kjellberg, Johannes Gustaf Andersson, Frans August Holmblad,

Karl Gustaf Lindgren, Sven Andreasson Björkblom, Nils Andersson,

Salomon Magnus Svanbäck, Sanfrid Sandgren och Karl Johan Andersson

af 400 kronor;

Bih. till Riksd. Prat. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 92 Haft. (N:o 149.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

Jonas Håkansson, Alfred Elving Kollin, Johan Nilsson Kato,

Håkan Olsson Söderberg, Johan Andersson, Gustaf Johansson, Sven

Jönsson, Anton Nilsson och Anders Gustaf (Andersson) Berg af 300

kronor;

Johan Daniel Carlsson, Karl August Bosén, Karl Vilhelm Peterson,

Karl Erland Johansson och Nils Otto Johansson med 325 kronor; och

Karl Fredrik Andersson, Gustaf Israelsson, Jöns Ingvarsson och

Carl Johan Hill med 250 kronor;

dock med villkor att, därest pensionstagare framdeles skulle erhålla

anställning mot aflöning af statsmedel, uppgående till det nu för en hvar

beräknade årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor inom

gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor inom gruppen vanliga

arbetare eller därutöfver, pensionen skulle upphöra att utgå, samt

vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt, pensionen skulle minskas, så

att'' densamma jämte aflöningen icke uppginge till högre belopp än nämnda

medelinkomst.

Till åberopade statsrådsprotokollet har chefen för civildepartementet

i detta ärende anfört följande:

»I anledning däraf att arbetena å statsbanan genom Bohuslän kunna

antagas blifva till största delen fullbordade vid slutet af år 1906, samt

ovisst är, huruvida några nya statsbanebyggnader under den närmaste

framtiden komma att påbörjas, har järnvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse

den 2 februari 1906 underställt Kungl. Maj:ts pröfning frågan om

det understöd, som syntes böra tillkomma en del vid statsbanebyggnaden

i Bohuslän anställda äldre arbetare, hvilka vid densammas afslutande

komme att afskedas eller redan afskedats.

Styrelsen meddelar nämligen, att vid statsbanebyggnaden Uddevalla—Olskroken

terrasseringsarbetena redan i det allra närmaste afslutats,

och återstode endast rälsläggnings- och ballastningsarbeten, som

kräfde yngre och kraftiga arbetare, samt husbyggnads- och broarbeten,

för hvilkas utförande speciell fackkunskap erfordrades. Någon

förflyttning efter afslutandet af statsbanan genom Bohuslän utaf därvid

anställda äldre, mindre arbetsföra arbetare till de nu pågående anläggningarna

af statsbana från Morjärv till Lappträsk och landsväg från

Boden öfver Morjärv till Lappträsk syntes icke kunna ifrågasättas, då

nämligen den i Norrland för närvarande rådande arbetsbristen gjorde

det önskvärdt, att i största möjliga utsträckning bereda sysselsättningvid

nämnda anläggningar åt i dessa trakter redan vistande arbetare,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

3

hvartill komme, att de klimatiska förhållandena därstädes lade hinder i

vägen för anställande af äldre och mindre motståndskraftiga arbetare.

Vid dessa förhållanden syntes alltså de arbetare, hvarom nu vore fråga,

efter afskedandet från deras anställning vid statsbanan genom Bohuslän

icke vidare komma att användas vid någon statsbanebyggnad och sålunda

böra tillerkännas något vedermäle för deras långvariga och uppslitande

arbete i statens järnvägsbyggnaders tjänst.

Med anledning af styrelsens framställning tillåter jag mig först

erinra, hurusom 1894 års Riksdag, efter af Kungl. Maj:t i ämnet vid 1894 ära

aflåten nådig proposition, beviljat pensioner och gratifikationer till en Eiksdasdel

underbefäl och arbetare vid statens järnvägsbyggnader, hvilkas anställning

vid afslutande af stambanebyggnaden genom öfre Norrland

skulle komma att upphöra.

I den underdåniga framställning från järnvägsstyrelsens sida af den

26 februari 1894, som låg till grund för nyssnämnda nådiga proposition,

framhöll styrelsen till en början, hurusom endast i fråga om dem,

som under en tid af 20 år eller därutöfver i följd arbetat vid järnvägsbyggnaden,

statsunderstöd under en eller annan form syntes styrelsen

kunna ifrågasättas; och anförde styrelsen vidare, bland annat, följande.

Att en statens mellankomst, hvad nyssnämnda personal anginge,

vore af billigheten påkallad, ansåge styrelsen ligga i öppen dag. I sin

egenskap af arbetsgifvare syntes staten hafva en dylik skyldighet gent

emot personal, som en så lång följd af år under särskildt svara och

mödosamma förhållanden plikttroget och samvetsgrannt fullgjort sina

åligganden.

Hvad då anginge det sätt, på hvilket statsunderstöd borde komma

ifrågavarande personal till del, ansage styrelsen, att understödet borde

utgå under två hufvudformer, nämligen dels såsom årliga lifstidspensioner

åt den till lefnads- och tjänstår äldre delen af personalen, på det

att denna vid arbetenas upphörande måtte kunna gå en i ekonomiskt

hänseende mindre bekymmersam ålderdom till mötes, dels såsom tillfälliga

gratifikationer till den jämförelsevis yngre delen af samma personal

såsom hjälp åt denna till bestridande af eget och familjens uppehälle

vid återflyttningen till hemorten samt under den tid, som åtginge,

intill dess annat arbete kunde erhållas.

Då en gräns alltså enligt styrelsens förmenande borde dragas mellan

dem, som skulle erhålla årliga pensioner, och dem, som endast

skulle komma i åtnjutande af tillfälliga gratifikationer, måste, för att

denna gräns icke skulle blifva godtycklig, tillbörligt afseende fästas^ vid

de förhållanden i fråga om tjänst- och lefnadsålder, som faktiskt förelåge.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

Hvad särskilt arbetare anginge, hade styrelsen, med afseende å

de gifna tjänst- och lefnadsåldersförhållandena, ansett skäligt, att årlig

pension i allmänhet borde tillkomma arbetare, som varit vid järnvägsbyggnaden

anställd i 25 år eller därutöfver och hvars sammanlagda

lefnads- och tjänstålder uppginge till 75 år, under det att gratifikationer

borde utgå till de arbetare, hvilka ej uppfyllde sagda betingelser.

I fråga om de arbetare, som enligt dessa grunder skulle erhålla pension,

ansåge styrelsen för sin del lämpligt, att de med afseende å pensionernas

belopp fördelades i två klasser, så att i en högre klass upptoges

de, som varit anställda i 30 år eller därutöfver, och i en lägre

klass de öfriga.

Vidkommande beloppet af de pensioner, som skulle tilldelas den

ena eller andra klassen, syntes ifrågavarande arbetare närmast vara att

jämföra med betjäningen vid statens järnvägstrafik, hvarföre vid pensionsbeloppens

bestämmande lämpligen syntes kunna tagas till utgångspunkt

de grunder, enligt hvilka bemälda betjänte åtnjöte pension, med

iakttagande sedermera af den modifikation, som kunde föranledas däraf,

att arbetarna i motsats till nyssnämnda betjänte icke i någon mån bidragit

till sin pensionering. Enligt det för'' statens järnvägstrafiks pensionsinrättning

gällande reglemente utginge full pension vid vissa sammanlagda

lefnads- och tjänstår, däraf minst 30 tjänstår, med 80 procent

af medeltalet utaf arfvodet under senaste fem tjänstår och, under förutsättning

af invaliditet, med mindre procenttal för uppnådt mindre

antal tjänstår. Om då för större enkelhets skull pensionerna bestämdes

lika för alla inom samma klass och efter medeltalet af samtligas

årsaflöningar, så skulle, då detta medeltal utgjorde 850 kronor i rundt

tal, pensionsbeloppet blifva för den högre klassen, med ett antal tjänstår

af 30 eller därutöfver, 80 procent af 850 kronor eller 680 kronor

samt för den lägre klassen, där medeltalet tjänstår vore 27, med tilllämpning

af. förenämnda reglementes bestämmelse om eu pension af

68 procent vid 27 tjänstår, 580 kronor. Betjäningen vid statens järnvägstrafik

bidroge. emellertid själf till sin pensionering med en afsevärd

del af den årliga insatsen i pension sinrättningen, under det att statens

bidrag till samma årliga insats år 1893 belöpte sig till omkring 37 procent

däraf. Det syntes styrelsen då lämpligen kunna bestämmas, att

uti ifrågavarande fall pensionerna skulle utgå med 37 procent af förut

angifna belopp, respektive 680 och 580 kronor, eller i afrundade tal

för den högre klassen med 250 kronor och för den läsare klassen med

200 kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

5

Hvad slutligen anginge beloppet af de tillfälliga gratifikationer, som

skulle komma öfriga arbetare till del, föresloge styrelsen, att detta, lika

för alla, bestämdes till 50 procent af medelaflöningen, dock skäligen

afrundadt uppåt till 500 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Kungl.

Maj:t täcktes i proposition till 1894 års Riksdag föreslå Riksdagen

medgifva, bland annat,

dels att 59 arbetare finge från och med dagen efter den, då de

entledigades från anställning vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från

allmänna indragningsstaten årlig pension under sin återstående lifstid,

hvilken pension enligt förut angifna grunder skulle utgöra, för 30 arbetare

250 kronor och för 29 arbetare 200 kronor;

dock att, därest någon af dessa arbetare framdeles skulle erhålla

anställning mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle minskas

med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna

uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå;

dels och att af de till statens järnvägsbyggnader anslagna medel

finge såsom gratifikationer utbetalas ett belopp af 500 kronor till en hvar

af 47 arbetare vid nämnda järnvägsbyggnader, då de från trädde sin

anställning därstädes.

Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning afgaf statskontoret

den 20 mars 1894 infordradt underdånigt utlåtande, därvid statskontoret

förklarade sig i hufvudsak biträda järnvägsstyrelsens åsikt därom, att

understöd borde beredas åt sådana till underbefälet eller arbetsmanskapet

hörande personer, hvilka mest vore i behof däraf och bäst gjort

sig af sådant understöd förtjänte, samt att detta understöd borde utgå

åt en del af personalen i form af lifstidspensioner och åt en annan

del i form af gratifikationer. Däremot kunde statskontoret icke finna

annat, än att styrelsen gifvit å det förra slaget af understöd en något

för stor utsträckning. I allmänhet syntes en lefnadsålder af 55 år

böra anses såsom minimum för hvar och en, som berättigades att uppbära

pension för sin återstående lifstid. Statskontoret ansåge alltså,

att lifstidspensioner icke borde beviljas åt andra af nu ifrågakomna

personer än dem, hvilka uppnått minst 55 års ålder och räknade minst

24 tjänstår, samt att pensionerna borde utgå med högre belopp för

dem, som innehaft anställning 30 år eller däröfver, än för de öfriga.

Beträffande pensionernas storlek kunde statskontoret icke heller i

allo biträda styrelsens förslag. Vid jämförelse till exempel med det

ålderdomsunderstöd, som tillkomme småskolelärare med flera syntes de

föreslagna pensionsbeloppen för järnvägsarbetarna nog högt tilltagna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

och någon jämkning syntes därför böra ske. På grund af sålunda anförda

skäl ansåge sig statskontoret böra förorda minskning i pensionärernas

antal och jämväl någon nedsättning i pensionsbeloppen.

Hvad därefter anginge gratifikationerna åt manskapet, syntes det

statskontoret som skulle dessa kunna höjas från det af styrelsen föreslagna

beloppet, 500 kronor, till 600 kronor ej mindre för 12 arbetare,

hvilka i minst 30 år innehaft anställning vid järnvägsbyggnaderna, men

på grund af för låg lefnad sålder enligt statskontorets mening icke

borde komma i åtnjutande af de för dem föreslagna pensioner, än äfven

för en likaledes till erhållande af pension föreslagen arbetare, som

endast i 20 år innehaft anställning vid järnvägsbyggnaderna men uppnått

65 års ålder. Gratifikationer till det af styrelsen föreslagna belopp

af 500 kronor syntes böra tilläggas hvar och en af de öfriga 16

till pensioners erhållande förordade arbetare, hvilka af nyssnämnda anledning

ej syntes böra komma i åtnjutande af eu sådan förmån. Däremot

förmenade statskontoret, att för den återstående arbetarpersonalen

med minst 20-årig tjänstetid ett gratifikationsbelopp åt hvar och en af

400 kronor, hvilket motsvarade ungefär half årsaflöning, syntes vara

att anse såsom ett lämpligt bevis på erkännande af ådagalagdt välförhållande

under arbetstiden, på samma gång det sannolikt för mången

skulle blifva ett välkommet bidrag till uppehälle under afbidan på tillfälle

till ny arbetsförtjänst.

I likhet med styrelsen ansåge äfven statskontoret, att pensionerna

borde uppföras till utgående från allmänna indragningsstaten; men i afseende

å tiden, från hvilken pension skulle få åtnjutas, funne statskontoret

ingen anledning att förorda ett afvikande från hvad därutinnan

dittills varit brukligt, hvadan alltså pension borde tillgodoräknas

vederbörande från och med månaden näst efter den, i hvilken han

frånträdde då innehafvande anställning.

På grund af det sålunda anförda föreslog statskontoret, att pension

tilldelades endast de arbetare, som uppnått minst 55 lefnads- och 24

tjänstår, samt att af dessa de, som räknade 30 tjänstår, borde erhålla 200

kronors pension, men de öfriga pensioner å allenast 150 kronor, hvarjämte

åt dem, som icke uppnått nyssnämnda antal lefnads- och tjänstår,

gratifikationer borde utgå enligt de af statskontoret förut angifna

grunder.

Dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet yttrade vid

ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 6 april 1894, bland annat,

att statsrådet, hvad anginge frågan för hvilka understödstagare understödet

borde utgå som pension och för hvilka det borde lämnas såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

7

gratifikation, och om understödens belopp, ansåg järnvägsstyrelsens

förslag närmare än statskontorets öfverensstämma med de grunder,

som tillämpats i ett af Kungl. Maj:t för 1894 års Riksdag framlagdt

förslag om beviljande af understöd åt byggnadsbefälet; och ansåg sig

statsrådet därför böra i dessa afseenden ansluta sig till järnvägsstyrelsens

förslag

I öfverensstämmelse härmed föreslog Kungl. Maj:t i den sistnämnda

dag aflåtna nådiga proposition Riksdagen medgifva, bland annat,

dels att en hvar af de utaf järnvägsstyrelsen uti dess omförmälda

underdåniga skrifvelse till erhållande af pension föreslagna arbetare

vid statens järnvägsbyggnader måtte från och med manaden näst

efter den, hvarunder han af järnvägsstyrelsen entledigades från anställning

vid statens järnvägsbyggnader, under sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten åtnjuta årlig pension till det för honom af

järnvägsstyrelsen föreslagna belopp, dock med villkor ej mindre att,

därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning

af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle för den tid, hans anställning

varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller,

om denna uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå,

än äfven att pensionstagare skulle vara pliktig att, därest byggandet

för statens räkning af en järnväg mellan Vännäs och Umeå under

någotdera af åren 1895 eller 1896 skulle komma att påbörjas, ånyo

taga anställning vid statens järnvägsbyggnader, om järnvägsstyrelsen

sådant fordrade, vid påföljd att eljest förlora rätten att åtnjuta pensionen

för den tid, under hvilken arbetena å denna bana påginge,

dels ock att af de till statens järnvägsbyggnader anslagna medel

gratifikationer finge af järnvägsstyrelsen till de af styrelsen töreslagna

47 arbetare vid nämnda järnvägsbyggnader utbetalas, när de af styrelsen

från anställning vid dessa byggnader entledigades, med 500 kronor

till en hvar af arbetarna.

r .Riksdagen biföll på det sätt Kungl. Maj ds framställning i förevarande

afseende, att årliga pensioner å allmänna indragningsstaten

beviljades till belopp af 200 kronor till de arbetare, för hvilka järnvägsstyrelsen

enligt förut angifna grunder föreslagit pension af 250

kronor, och till belopp af 160 kronor till de arbetare, hvilka enligt

Kungl. Maj ds förslag skulle erhålla pension af 200 kronor; och skulle

pensionerna utgå från och med manaden näst efter den, hvarunder

vederbörande entledigades från anställning vid statens järnvägsbyggnader;

dock att, därest någon af ifrågavarande personer framdeles

skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, hans pensions
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

belopp skulle för den tid, hans anställning varade, minskas med ett

belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge till

samma eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå. Därjämte

medgaf Riksdagen, att gratifikationer till belopp af 250 kronor ''finge

från de till statens järnvägsbyggnader anslagna medel utgå till en hvar

af de vid dessa järnvägsbyggnader anställda arbetare, för hvilka järnvägsstyrelsen

föreslagit understöd i denna form.

Uti sin förberörda underdåniga skrifvelse den 2 februari 1906 anför

nu järnvägsstyrelsen följande.

feisens^mm- . ^ styrelsen nu ånyo funne sig böra göra underdånig framställ
stäiining

af ning om beredande af understöd åt arbetare vid statens järnvägsbyggden

i906™an nader’ dnSe styrelsen till en början anmäla, hurusom i en till styrelsen

ingifven, den 4 november 1904 dagtecknad skrift »Statsbanebyggnadernas

förmansförening» genom utsedda kommitterade hemställt, bland annat,

att styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om aflåtande till Riksdagen

af nådig proposition därom, att anslag måtte beviljas för beredande af

pension åt dem af ifrågavarande arbetare, som på grund af långvarigt

och förtjänstfullt arbete samt godt uppförande däraf gjort sig förtjänte.

Uti sin till svar å berörda framställning den 15 februari 1905 aflåta

skrifvelse hade styrelsen tillkännagifvit, att styrelsen, i likhet

med hvad förut ägt rum, jämväl framdeles skulle komma att hos Kungl.

Maj:t göra underdånig framställning om pension eller belöning i annan

form, allt efter omständigheterna, åt sådan arbetare, som under eu lång

och väl vitsordad arbetstid gjort sig särskild! förtjänt om statens järnvägsbyggnader.

Beträffande de skäl, som syntes föreligga för en statens mellankomst

till beredande af understöd åt nu ifrågavarande arbetare, åberopade

styrelsen hvad styrelsen, på sätt förut omfönnälts, i sin underdåniga

framställning af den 26 februari 1894 i sådant afseende anfört,

likasom styrelsen också i fråga om de grunder, efter hvilka understödet

ansages böra utgå, funne sig i hufvudsak böra vidhålla sin i nyssberörda

underdåniga framställning uttalade uppfattning. Särskilt gällde detta

först och främst den såsom villkor för erhållande af årlig pension angifna

fordringen af minst 25 tjänstår och en sammanlagd lefnads- och

tjänstalder af minst 75 år samt vidare uppdelningen af pensionärerna

i två grupper, därvid till den ena gruppen skulle räknas sådana arbetare,

som varit anställda i 30 år eller därutöfver, och till den andra

gruppen de öfriga, för hvilka pension ansåges böra ifrågasättas. Däremot

ansåge sig styrelsen denna gång icke böra föreslå några arbetare till

erhållande af gratifikationer, enär de arbetare, för hvilka på grund af

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

9

tjänstetidens längd en dylik form af understöd skulle jämlikt förut

angifna, år 1894 tillämpade grunder kunna ifrågakomma, hvarken på

grund af liög lefnadsålder eller af annan orsak kunde anses oförmögna

att förskaffa sig sitt uppehälle utan någon statens mellankomst.

Beträffande tjänstetiden för de arbetare, hvarom i den förevarande

framställningen vore fråga, har styrelsen i detta sammanhang anmärkt,

att enär fullständiga förteckningar å de vid statens järnvägsbyggnader

under den gångna tiden anställda arbetare saknades, samt därtill komme,

att en stor del af arbetsbefälet vid nämnda byggnader antingen aflidit

eller ock lämnat tjänsten, och det för öfrigt "befunnits omöjligt för

sagda befäl att lämna detaljerade uppgifter rörande hvarje särskild

under dem kanske för lång tid tillbaka anställd arbetares tjänstetid,

både densammas längd icke kunnat genom officiella handlingar bestyrkas,

utan. hade styrelsen härvidlag ansett sig kunna utgå från af arbetarna

själfva lämnade tjänsteförteckningar, hvilka utförligt angåfve

tider och platser för anställningen, och detta så mycket hellre som berörda

uppgifter, i den mån de kunnat kontrolleras, visat sig riktiga.

I öfverensstämmelse med förut angifna grunder skulle pensioner

tillkomma 33 arbetare, af hvilka 24 stycken under innevarande år uppnådde

en tjänstålder af minst 30 år och sålunda syntes vara berättigade

att erhålla pension till ett högre belopp i förhållande till sin

aflöning, samt 9 stycken innehade en tjänstålder af minst 25 år, för

hvilka pension skulle utgå med ett lägre procenttal utaf aflöningen.

Af förut angifna 9 stycken arbetare funnes en, Karl Fredrik Andersson,

hvilken vid 1903 års utgång lämnat sin anställning vid statens

järnvägsbyggnader och antagits såsom extra pumpare vid statens järnvägar.

Då han emellertid syntes hafva varit anställd i 29 år vid nämnda

byggnader samt uppnått en lefnadsålder af 54 år, vid hvilket senare

förhållande han icke kunde erhålla ordinarie befattning vid statens järnvägar

jämte därmed förenad pensionsrätt, samt därtill komme, att för

rätten att åtnjuta den pension, som nu ifrågasattes, syntes böra stadgas

enahanda villkor som förut eller att, om vederbörande erhölle anställning

mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle minskas

med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge

till samma eller högre belopp, upphöra att utgå, ansåge sig styrelsen

oförhindrad att redan nu göra framställning om beviljande af

pension åt bemälde Karl Fredrik Andersson, i likhet med hvad som

föresloges för öfriga arbetare, som en längre tid varit anställda vid

statens j ärnvägsbyggnader.

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 4. Sami. 1 Åfd. 92 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

Beträffande beloppet af de pensioner, som skulle tilldelas arbetare

inom den ena eller andra af förenämnda med hänsyn till tjänståldern

bestämda grupper, har styrelsen till en början meddelat, att årliga

aflöningen för tiden 1904—-1905 utgjort i medeltal för förmän eller yrkesarbetare

1,200 kronor och för vanliga arbetare 900 kronor. Om nu

för bestämmande af pensionen för ifrågavarande arbetare ungefärligen

enahanda regler skulle gälla som för ordinarie personal, så skulle inom

denna grupp, där tjänståldern vore minst 30 år, pensionen utgöra för

förmän och yrkesarbetare 960 kronor och för vanliga arbetare 720

kronor. Inom den andra gruppen, där medeltalet tjänstår utgjorde 27,

skulle, med tillämpning i hufvudsak af den i 7 § af gällande pensionsreglernente

stadgade reduktion i förhållande till ett lägre antal tjänstår än

30, pensionen bestämmas till 68 % utaf aflöningen eller för förmän och

yrkesarbetare till 816 kronor och för vanliga arbetare till 612 kronor.

Då emellertid de arbetare, hvarom nu vore fråga, i motsats till statsbanepersonalen,

icke i någon mån bidragit till sin pensionering, syntes

de böra vidkännas en minskning af pensionerna, sådana dessa förut

angifvits, hvilken minskning styrelsen, i nära öfverensstämmelse med

de grunder, som på sätt förut omförmälts, gjorts gällande i förevarande

afseende i styrelsens underdåniga framställning den 26 februari 1894,

ansåge böra bestämmas sålunda, att pensionerna komme att utgöra enahanda

procenttal af förut angifna pensionsbelopp, som statens årliga

bidrag till statens järnvägstrafiks pensionsinrättning i medeltal för

hvarje år under tioårsperioden 1896—1905 utgjort af medeltalet för år

af samtliga årliga insatserna till pensionsinrättningen under samma tid.

Den afvikelse från den af styrelsen år 1894 tillämpade princip för beräknande

af nyssnämnda procenttal, som nu blifvit gjord så till vida,

att samma procenttal uträknats efter ett medeltal under de tio sista

åren, i stället för, såsom vid nyssberörda tillfälle ägt rum, allenast med

hänsyn till förhållandena under senast afslutade räkenskapsår, syntes äga

så mycket större befogenhet, som statsbidraget till pensionsinrättningen,

såsom bekant, bestämdes i förhållande till nettoinkomsten å statens

järnvägar, hvilken vore synnerligen växlande. Under omförmälda tioårsperiod

hade statsbidraget i procent af samtliga insatser per år utgjort:

år 1896 49 %, år 1897 57 %, år 1898 54 %, år 1899 48 %, år

1900 42 *, år 1901 36 %, år 1902 41 *, år 1903 44 år 1904 45 %

och år 1905 45 % eller sålunda i medeltal för år omkring 46 % af

medeltalet utaf samtliga insatser per år under samma tid, och vid sådant

förhållande skulle, med tillämpning af förut angifna beräkningsgrund,

pensionerna utgå inom den första gruppen (med minst 30 tjänst
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

11

år) för förmän och. yrkesarbetare med 46 procent af 960 kronor eller

i afrundadt tal 450 kronor och för vanliga arbetare med 46 procent

af 720 kronor eller i afrundadt tal 350 kronor samt inom den andra

gruppen (med 29—25 tjänstår) för förmän och yrkesarbetare med 46

procent af 816 kronor eller 375 kronor och för vanliga arbetare med

46 procent af 612 kronor eller skäligen afrundadt uppåt 300 kronor.

Sammanlagda årliga beloppet af de sålunda föreslagna pensionerna

utgjorde, för 15 förmän och yrkesarbetare inom första gruppen med

450 kronor hvardera, för 9 vanliga arbetare inom samma grupp med

350 kronor hvardera, för 5 förmän och yrkesarbetare inom den andra

gruppen med 375 kronor hvardera samt för 4 vanliga arbetare inom

sistnämnda grupp med 300 kronor hvardera, tillhopa 12,975 kronor,

hvilket belopp torde få utgå af allmänna indragningsstaten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt Lar styrelsen i underdånighet

hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes _ i proposition till innevarande

års Riksdag föreslå Riksdagen medgifva, att härefter angifna

arbetare måtte från och med månaden efter den, då de entledigades

från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från allmänna

indragningsstaten årlig pension under sin återstående lifstid till

följande belopp, nämligen:

med 450 kronor: stenarbetarna Carl Samuel Glad med 70 lefnadsocli

48 tjänstår och Per Gustaf Johansson med 65 lefnads- och 41

tjänstår, förmännen Andreas Svensson med 64 lefnads- och 35 tjänstår,

Johannes Magnus Nilsson med 58 lefnads- och 35 tjänstår samt Lars

Gustaf Bergendalil med 64 lefnads- och 34 tjänstar, stenarbetaren

August Hedström med 64 lefnads- och 34 tjänstar, förmannen Emanuel

Kjellberg med 63 lefnads- och 34 tjänstår, stenarbetaren Johannes

Gustaf Andersson med 50 lefnads- och 32 tjänstår, förmännen Frans

August Holmblad med 52 lefnads- och 32 tjänstår och Karl Gustaf

Lindgren med 51 lefnads- och 32 tjänstår, snickaren Sven Andreasson

Björkblom med 53 lefnads- och'' 31 tjänstår, stenarbetaren Nils

Andersson med 55 lefnads- och 31 tjänstår samt förmännen Salomon

Magnusson Svanbäck med 50 lefnads- och 31 tjänstår, Sanfrid Sandgren

med 52 lefnads- och 30 tjänstår och Karl Johan Andersson med

50 lefnads- och 30 tjänstår;

med 350 kronor: arbetarna Jonas Håkansson med 60 lefnads- och

36 tjänstår, Alfred Elving Kollin med 61 lefnads- och 35 tjänstar, Johan

Nilsson Kato med 70 lefnads- och 34 tjänstar, Hakan Olsson Söderberg

med 62 lefnads- och 34 tjänstår, Johan Andersson med 64 lefnads-

och 33 tjänstår, Gustaf Johansson med 60 lefnads- och 33 tjänst
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

år, Sven Jönsson med 54 lefnads- och 32 tjänstår, Anton Nilsson med

55 lefnads- och 31 tjänstår samt Anders Gustaf (Andersson) Berg med

51 lefnads- och 30 tjänstår;

med 375 kronor: förmannen Johan Daniel Carlsson med 51 lefnadsoch

28 tjänstår, stenarbetaren Karl August Rosén med 50 lefnads- och

27 tjänstår, förmannen Karl Vilhelm Peterson med 49 lefnads- och 27

tjänstår, stenarbetaren Karl Erland Johansson med 55 lefnads- och 26

tjänstår samt förmannen Nils Otto Johansson med 51 lefnads- och 25

tjänstår;

med 300 kronor: arbetarna Karl Fredrik Andersson med 54 lefnadsoch

29 tjänstår, Gustaf Israelsson med 50 lefnads- och 28 tjänstår

Jöns Ingvarsson med 50 lefnads- och 27 tjänstår samt Carl Johan Hill

med 50 lefnads- och 26 tjänstår;

dock med villkor, att därest någon af dessa personer framdeles

skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp

skulle minskas, med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen,

eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.

“nnde0raf8 Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret den

den is mars L1 mars 1906 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och däruti an~

1906. fort, att, då den af järnvägsstyrelsen gjorda hemställan syntes statskontoret

vara med hänsyn till de förhålianden, som vid frågans afgörande

borde tagas i betraktande, i allo välgrundad, statskontoret ansåge

sig äga anledning understödja samma hemställan med sitt förord. Dock

syntes i fråga om det föreslagna villkoret för pensions åtnjutande den

ändring skäligen böra vidtagas, att minskning af pensionsbeloppet,

eventuellt pensionens. upphörande, icke skulle ifrågakomma i annat fall,

än då den nya aflöningen af statsmedel tillhopa med pensionen öfverstege

det nu för en hvar beräknade årliga medelinkomstbclopp af

respektive 1,200 kronor inom gruppen: förmän och yrkesarbetare och

900 kronor inom gruppen: vanliga arbetare.

Depch“s'' Likasom vid 1894 års Riksdag beviljats understöd åt åtskilliga vid

yttrande, statens järnvägsbyggnader sedan längre tid tillbaka anställda arbetare,

synes mig billigheten fordra, att jämväl åt nu ifrågavarande arbetare,

då de genom arbetenas upphörande förlora sin anställning vid statens

järnvägsbyggnader, något understöd af statsmedel lämnas. Den form

för ett sådant understöd, som järnvägsstyrelsen föreslagit, är likaledes

i öfverensstämmelse med de år 1894 tillämpade grunderna, ehuru styrelsen

nu på anförda skäl icke ansett sig böra föreslå tilldelande af

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

13

gratifikation åt någon af de arbetare, som icke uppnått den för pensions

erhållande erforderliga tjänstålder. Pensionsbeloppens storlek,

bär af järnvägsstyrelsen beräknats på hufvudsakligen samma sätt som

i styrelsens framställning vid behandlingen af 1894 års pensionsfråga.

På emellertid Riksdagen år 1894 beviljade lägre belopp än de af

Kungl. Maj:t då föreslagna, hvilka voro afsevärdt lägre än de pensioner,

som nu föreslås, finner jag mig böra hemställa om någon reduktion

af de utaf järnvägsstyrelsen föreslagna belopp. Det är här fråga

om personer, som varit anställda mot dagafiöning samt vid antagandet

icke varit okunniga om att deras anställning varit af mera tillfällig art

och beroende af fortsättningen af statens järnvägsbyggnader. Flera

af dem äro också ännu i den ålder, att deras förvärf sförmåga icke kan

anses slut. Uppenbart synes mig emellertid vara, att en nedsättning till

de pensionsbelopp, som år 1894 beviljades, icke nu kan ifrågasättas.

Efter nämnda tid hafva aflöningsförbållanden. och lefnadskostnader stigit

så afsevärdt, att pensionerna måste i icke ringa mån förhöjas för att

utgöra en verklig hjälp åt ifrågavarande personal, som under en lång

följd af år troget utfört arbete för statens järnvägsbyggnaders räkning.

På grund af hvad sålunda anförts, anser jag, att en nedsättning med

50 kronor om året för hvar och en af de föreslagna pensionstagarna

är befogad, och att således de äldsta af järnvägsstyrelsen till pension

af 450 kronor föreslagna arbetare, skulle erhålla 400 kronor i årlig

pension, de till 350 kronors pension af järnvägsstyrelsen föreslagna

erhålla 300 kronor i årlig pension samt de till 375 kronors och 300

kronors pension föreslagna erhålla respektive 325 kronor och 250 kronor

i årlig statspension. Med denna reduktion blir det årliga pensionsbeloppet

11,320 kronor.

Statskontoret har i sitt uti ärendet afgifna utlåtande föreslagit en

lindring i villkoren för pensionens åtnjutande, hvarigenom en sammanlagd

inkomst intill nu innehafvande medelårsaflöning icke skulle hindra

pensionsbeloppets ingående däri, delvis eller till dess fulla belopp. Då

en dylik årsinkomst, respektive 1,200 kronor och 900 kronor, ingalunda

kan anses vara oskälig, har statskontorets förslag härutinnan

förefallit mig vara välgrundad^

Ehuruväl i detta ärende icke förekommit något därom, att ifrågavarande

vid statens järnvägsbyggnader anställda, nu till erhållande af

pensioner föreslagna förmän och arbetare i följd af ålderdom, sjukdom

eller eljes äro oförmögna att genom arbete förvärfva sitt uppehälle,

finner utskottet billigheten fordra, att dessa personer af statsmedel till
-

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

erkännas något understöd med anledning af deras långvariga arbete vid

statens järnvägsbyggnader.

Utskottet tiar emellertid icke funnit sig kunna tillstyrka, att samtliga

nu omförmälda förmän och arbetare beviljas pensioner att utgå för deras

återstående lifstid, utan anser, att de jämförelsevis yngre och fullt

arbetsföra bland dem lämpligen böra erhålla det ifrågasatta understödet

såsom gratifikation för en gång till hjälp vid bestridande af deras eget

och familjernas uppehälle vid återflyttningen till hemorten samt under

den tid, som kan åtgå, innan annat arbete erhålles, på sätt Riksdagen

år 1894, med anledning af järnvägsstyrelsens nämnda år gjorda framställning

om beredande af understöd åt viss personal vid statens järnvägsbyggnader

samt Kungl. Maj:ts därå grundade förslag till Riksdagen,

bestämt i fråga om tilldelande af understöd åt en del af nämnda personal,

hvars tjänstetid icke ansetts hafva varit tillräckligt länge för att

berättiga till erhållande af årliga pensioner.

I enlighet med hvad statskontoret vid afgifvande af utlåtande öfver

järnvägsstyrelsens ofvanberörda framställning år 1894 hemställt i fråga

om pensionsåldern för då ifrågavarande personal, har utskottet funnit

skäligt, att lifstidspensioner beviljas dem af nu ifrågavarande förmän och

arbetare, hvilka uppnått minst 55 års ålder och räkna minst 24 tjänstår.

Dessa äro stenarbetarna Carl Samuel Glad och Per Gustaf Johansson, förmännen

Andreas Svensson, Johannes Magnus Nilsson och Lars Gustaf

Bergendahl, stenarbetaren August Hedström, förmannen Emanuel Kjellberg,

stenarbetaren Nils Andersson, arbetarna Jonas Håkansson, Alfred

Elving Kollin, Johan Nilsson Nato, Håkan Olsson Söderberg, Johan

Andersson, Gustaf Johansson och Anton Nilsson samt stenarbetaren

Karl Erland Johansson.

Beträffande pensionernas belopp har utskottet icke heller kunnat

biträda Kungl. Maj:ts förslag, utan att dock vilja ifrågasätta en nedsättning

till de pensionsbelopp, som beviljades år 1894, och har utskottet

sökt finna en annan beräkningsgrund för pensionsbeloppens storlek,

än den af Kungl. Maj:t nu använda.

Enligt lagen angående, ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete den 5 juli 1901 är arbetsgivare skyldig att åt arbetare, hvarmed

i nämnda lag förstås jämväl arbetsförman, utgifva en årlig lifränta af

300 kronor, därest arbetaren genom olycksfall i arbetet för framtiden

mistat arbetsförmågan. Vid sådant förhållande och då staten som arbetsgivare

i nu förevarande fall icke torde böra vidkännas större underhållsskyldighet

vid ifrågavarande arbetares afskedande än om dessa

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 140.

15

skulle genom olycksfall i arbetet mistat arbetsförmågan för framtiden,

finner utskottet nämnda belopp, 300 kronor, skäligen böra bestämmas

för de pensioner, som må beviljas åt enhvar af de nyss härofvan

uppräknade arbetsförmän och arbetare. För denna sin uppfattning har

utskottet stöd jämväl däraf, att Riksdagen i flera olika fall under senare

tid, särskildt innevarande år, beviljat arbetsförmän eller arbetare vid

Karlsborgs fästningsbyggnad, livilka på grund af ålderdom upphört med

sitt arbete därstädes, årliga pensioner till nyssnämnda belopp.

Mot det af Kungl. Maj:t föreslagna villkoret för pensions åtnjutande

har utskottet icke haft något att erinra.

Hvad härefter angår beloppen af de utaf utskottet ifrågasatta gratifikationerna

anser utskottet desamma böra skäligen bestämmas för enhvar

af den öfriga, här ifrågavarande arbetspersonalen till samma

belopp, som det af Kung!. Maj:t för honom föreslagna pensionsbeloppet.

Jämväl dessa gratifikationer synas lämpligen böra utgå å allmänna

indragningsstaten.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kungl. Majds

förevarande framställning,

I) att enhvar af nedannämnde, utaf järnvägsstyrelsen

uti dess i statsrådsprotokollet öfver civilärenden

den 30 mars 1906 omförmälda skrifvelse af den

2 februari 1906 till erhållande af pensioner föreslagna

förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader,

nämligen Carl Samuel Glad, Per Gustaf Johansson,

Andreas Svensson, Johannes Magnus Nilsson, Lars

Gustaf Bergendalil, August Hedström, Emanuel Kjellberg,

Nils Andersson, Jonas Håkansson, Alfred Elving

Kollin, Johan Nilsson Nato, Håkan Olsson Söderberg,

Johan Andersson, Gustaf Johansson, Anton Nilsson

och Karl Erland Johansson, må från och med månaden

näst efter den, hvarunder han af järnvägsstyrelsen

entledigas eller entledigats från anställning vid

statens järnvägsbyggnader, under sin återstående lifstid

å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension

till belopp af 300 kronor;

dock med villkor att, därest pensionstagare framdeles

skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel,

uppgående till det nu för enhvar beräknade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 149.

årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor

inorn gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor.

mom gruppen vanliga arbetare eller därutöfver,

pensionen skall upphöra att utgå, samt vid sådan aflönings

uppbärande i öfrigt pensionen skall minskas,

så att densamma jämte aflöningen icke uppgår till högre

belopp än nämnda medelinkomst;

II) att öfriga utaf järnvägsstyrelsen uti dess

förenämnda skrifvelse af den 2 februari 1906 till erhållande

af pensioner föreslagna förmän och arbetare

vid statens järnvägsbyggnader samt extra pumparen

vid statens järnvägar Karl Fredrik Andersson må innevarande

år tilldelas gratifikationer, att utgå å allmänna

indragningsstaten, med följande belopp, nämligen
a)

till belopp af 400 kronor: Johannes Gustaf Andersson,

Frans August Holmblad, Karl Gustaf Lindgren,

Sven Andreasson Björkblom, Salomon Magnus

Svanbäck, Sanfrid Sandgren och Karl Johan Andersson;

b) till belopp af 300 kronor: Sven Jönsson och

Anders Gustaf (Andersson) Berg;

c) till belopp af 325 kronor: Johan Daniel Carlsson,

Karl August Rosén, Karl Vilhelm Peterson och

Nils Otto Johansson; samt

d) till belopp af 250 kronor: Karl Fredrik Andersson,

Gustaf Israelsson, Jöns Ingvarsson och Carl Johan

Hill.

Stockholm den 10 maj 1906.

På statsutskottets vägnar:

P. PEIIRSON.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.