Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående pensioner till arbetare vid statens järnvägsbyggnader.
1906-05-10 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1906:149, Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående pensioner till arbetare vid statens järnvägsbyggnader.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
1
N:o 149.
Ant. till Riksd. kansli den 10 maj 1906, kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående pensioner till arbetare vid statens järnvägsbyggnader.
(l:a U. A.)
Under åberopande af bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden
för den 30 mars innevarande år har Kungl. Maj:t uti en samma
dag till Riksddgen aflåten, till statsutskottet för förberedande behandling
hänvisad proposition (n:o 114) föreslagit Riksdagen medgifva, att
en hvar af de utaf järnvägsstyrelsen uti dess i statsrådsprotokollet
omförmälda skrifvelse af den 2 februari 1906 till erhållande af pensioner
föreslagna arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt extra
pumparen vid statens järnvägar Karl Fredrik Andersson måtte från och
med månaden näst efter den, hvarunder han af järnvägsstyrelsen entledigades
eller entledigats från anställning vid statens järnvägsbyggnader,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig
pension: Carl Samuel Glad, Per Gustaf Johansson, Andreas Svensson,
Johannes Magnus Nilsson, Lars Gustaf Bergendahl, August Hedström,
Emanuel Kjellberg, Johannes Gustaf Andersson, Frans August Holmblad,
Karl Gustaf Lindgren, Sven Andreasson Björkblom, Nils Andersson,
Salomon Magnus Svanbäck, Sanfrid Sandgren och Karl Johan Andersson
af 400 kronor;
Bih. till Riksd. Prat. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 92 Haft. (N:o 149.)
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
Jonas Håkansson, Alfred Elving Kollin, Johan Nilsson Kato,
Håkan Olsson Söderberg, Johan Andersson, Gustaf Johansson, Sven
Jönsson, Anton Nilsson och Anders Gustaf (Andersson) Berg af 300
kronor;
Johan Daniel Carlsson, Karl August Bosén, Karl Vilhelm Peterson,
Karl Erland Johansson och Nils Otto Johansson med 325 kronor; och
Karl Fredrik Andersson, Gustaf Israelsson, Jöns Ingvarsson och
Carl Johan Hill med 250 kronor;
dock med villkor att, därest pensionstagare framdeles skulle erhålla
anställning mot aflöning af statsmedel, uppgående till det nu för en hvar
beräknade årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor inom
gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor inom gruppen vanliga
arbetare eller därutöfver, pensionen skulle upphöra att utgå, samt
vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt, pensionen skulle minskas, så
att'' densamma jämte aflöningen icke uppginge till högre belopp än nämnda
medelinkomst.
Till åberopade statsrådsprotokollet har chefen för civildepartementet
i detta ärende anfört följande:
»I anledning däraf att arbetena å statsbanan genom Bohuslän kunna
antagas blifva till största delen fullbordade vid slutet af år 1906, samt
ovisst är, huruvida några nya statsbanebyggnader under den närmaste
framtiden komma att påbörjas, har järnvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 2 februari 1906 underställt Kungl. Maj:ts pröfning frågan om
det understöd, som syntes böra tillkomma en del vid statsbanebyggnaden
i Bohuslän anställda äldre arbetare, hvilka vid densammas afslutande
komme att afskedas eller redan afskedats.
Styrelsen meddelar nämligen, att vid statsbanebyggnaden Uddevalla—Olskroken
terrasseringsarbetena redan i det allra närmaste afslutats,
och återstode endast rälsläggnings- och ballastningsarbeten, som
kräfde yngre och kraftiga arbetare, samt husbyggnads- och broarbeten,
för hvilkas utförande speciell fackkunskap erfordrades. Någon
förflyttning efter afslutandet af statsbanan genom Bohuslän utaf därvid
anställda äldre, mindre arbetsföra arbetare till de nu pågående anläggningarna
af statsbana från Morjärv till Lappträsk och landsväg från
Boden öfver Morjärv till Lappträsk syntes icke kunna ifrågasättas, då
nämligen den i Norrland för närvarande rådande arbetsbristen gjorde
det önskvärdt, att i största möjliga utsträckning bereda sysselsättningvid
nämnda anläggningar åt i dessa trakter redan vistande arbetare,
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
3
hvartill komme, att de klimatiska förhållandena därstädes lade hinder i
vägen för anställande af äldre och mindre motståndskraftiga arbetare.
Vid dessa förhållanden syntes alltså de arbetare, hvarom nu vore fråga,
efter afskedandet från deras anställning vid statsbanan genom Bohuslän
icke vidare komma att användas vid någon statsbanebyggnad och sålunda
böra tillerkännas något vedermäle för deras långvariga och uppslitande
arbete i statens järnvägsbyggnaders tjänst.
Med anledning af styrelsens framställning tillåter jag mig först
erinra, hurusom 1894 års Riksdag, efter af Kungl. Maj:t i ämnet vid 1894 ära
aflåten nådig proposition, beviljat pensioner och gratifikationer till en Eiksdasdel
underbefäl och arbetare vid statens järnvägsbyggnader, hvilkas anställning
vid afslutande af stambanebyggnaden genom öfre Norrland
skulle komma att upphöra.
I den underdåniga framställning från järnvägsstyrelsens sida af den
26 februari 1894, som låg till grund för nyssnämnda nådiga proposition,
framhöll styrelsen till en början, hurusom endast i fråga om dem,
som under en tid af 20 år eller därutöfver i följd arbetat vid järnvägsbyggnaden,
statsunderstöd under en eller annan form syntes styrelsen
kunna ifrågasättas; och anförde styrelsen vidare, bland annat, följande.
Att en statens mellankomst, hvad nyssnämnda personal anginge,
vore af billigheten påkallad, ansåge styrelsen ligga i öppen dag. I sin
egenskap af arbetsgifvare syntes staten hafva en dylik skyldighet gent
emot personal, som en så lång följd af år under särskildt svara och
mödosamma förhållanden plikttroget och samvetsgrannt fullgjort sina
åligganden.
Hvad då anginge det sätt, på hvilket statsunderstöd borde komma
ifrågavarande personal till del, ansage styrelsen, att understödet borde
utgå under två hufvudformer, nämligen dels såsom årliga lifstidspensioner
åt den till lefnads- och tjänstår äldre delen af personalen, på det
att denna vid arbetenas upphörande måtte kunna gå en i ekonomiskt
hänseende mindre bekymmersam ålderdom till mötes, dels såsom tillfälliga
gratifikationer till den jämförelsevis yngre delen af samma personal
såsom hjälp åt denna till bestridande af eget och familjens uppehälle
vid återflyttningen till hemorten samt under den tid, som åtginge,
intill dess annat arbete kunde erhållas.
Då en gräns alltså enligt styrelsens förmenande borde dragas mellan
dem, som skulle erhålla årliga pensioner, och dem, som endast
skulle komma i åtnjutande af tillfälliga gratifikationer, måste, för att
denna gräns icke skulle blifva godtycklig, tillbörligt afseende fästas^ vid
de förhållanden i fråga om tjänst- och lefnadsålder, som faktiskt förelåge.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
Hvad särskilt arbetare anginge, hade styrelsen, med afseende å
de gifna tjänst- och lefnadsåldersförhållandena, ansett skäligt, att årlig
pension i allmänhet borde tillkomma arbetare, som varit vid järnvägsbyggnaden
anställd i 25 år eller därutöfver och hvars sammanlagda
lefnads- och tjänstålder uppginge till 75 år, under det att gratifikationer
borde utgå till de arbetare, hvilka ej uppfyllde sagda betingelser.
I fråga om de arbetare, som enligt dessa grunder skulle erhålla pension,
ansåge styrelsen för sin del lämpligt, att de med afseende å pensionernas
belopp fördelades i två klasser, så att i en högre klass upptoges
de, som varit anställda i 30 år eller därutöfver, och i en lägre
klass de öfriga.
Vidkommande beloppet af de pensioner, som skulle tilldelas den
ena eller andra klassen, syntes ifrågavarande arbetare närmast vara att
jämföra med betjäningen vid statens järnvägstrafik, hvarföre vid pensionsbeloppens
bestämmande lämpligen syntes kunna tagas till utgångspunkt
de grunder, enligt hvilka bemälda betjänte åtnjöte pension, med
iakttagande sedermera af den modifikation, som kunde föranledas däraf,
att arbetarna i motsats till nyssnämnda betjänte icke i någon mån bidragit
till sin pensionering. Enligt det för'' statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
gällande reglemente utginge full pension vid vissa sammanlagda
lefnads- och tjänstår, däraf minst 30 tjänstår, med 80 procent
af medeltalet utaf arfvodet under senaste fem tjänstår och, under förutsättning
af invaliditet, med mindre procenttal för uppnådt mindre
antal tjänstår. Om då för större enkelhets skull pensionerna bestämdes
lika för alla inom samma klass och efter medeltalet af samtligas
årsaflöningar, så skulle, då detta medeltal utgjorde 850 kronor i rundt
tal, pensionsbeloppet blifva för den högre klassen, med ett antal tjänstår
af 30 eller därutöfver, 80 procent af 850 kronor eller 680 kronor
samt för den lägre klassen, där medeltalet tjänstår vore 27, med tilllämpning
af. förenämnda reglementes bestämmelse om eu pension af
68 procent vid 27 tjänstår, 580 kronor. Betjäningen vid statens järnvägstrafik
bidroge. emellertid själf till sin pensionering med en afsevärd
del af den årliga insatsen i pension sinrättningen, under det att statens
bidrag till samma årliga insats år 1893 belöpte sig till omkring 37 procent
däraf. Det syntes styrelsen då lämpligen kunna bestämmas, att
uti ifrågavarande fall pensionerna skulle utgå med 37 procent af förut
angifna belopp, respektive 680 och 580 kronor, eller i afrundade tal
för den högre klassen med 250 kronor och för den läsare klassen med
200 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
5
Hvad slutligen anginge beloppet af de tillfälliga gratifikationer, som
skulle komma öfriga arbetare till del, föresloge styrelsen, att detta, lika
för alla, bestämdes till 50 procent af medelaflöningen, dock skäligen
afrundadt uppåt till 500 kronor.
På grund af hvad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Kungl.
Maj:t täcktes i proposition till 1894 års Riksdag föreslå Riksdagen
medgifva, bland annat,
dels att 59 arbetare finge från och med dagen efter den, då de
entledigades från anställning vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från
allmänna indragningsstaten årlig pension under sin återstående lifstid,
hvilken pension enligt förut angifna grunder skulle utgöra, för 30 arbetare
250 kronor och för 29 arbetare 200 kronor;
dock att, därest någon af dessa arbetare framdeles skulle erhålla
anställning mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle minskas
med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna
uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå;
dels och att af de till statens järnvägsbyggnader anslagna medel
finge såsom gratifikationer utbetalas ett belopp af 500 kronor till en hvar
af 47 arbetare vid nämnda järnvägsbyggnader, då de från trädde sin
anställning därstädes.
Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning afgaf statskontoret
den 20 mars 1894 infordradt underdånigt utlåtande, därvid statskontoret
förklarade sig i hufvudsak biträda järnvägsstyrelsens åsikt därom, att
understöd borde beredas åt sådana till underbefälet eller arbetsmanskapet
hörande personer, hvilka mest vore i behof däraf och bäst gjort
sig af sådant understöd förtjänte, samt att detta understöd borde utgå
åt en del af personalen i form af lifstidspensioner och åt en annan
del i form af gratifikationer. Däremot kunde statskontoret icke finna
annat, än att styrelsen gifvit å det förra slaget af understöd en något
för stor utsträckning. I allmänhet syntes en lefnadsålder af 55 år
böra anses såsom minimum för hvar och en, som berättigades att uppbära
pension för sin återstående lifstid. Statskontoret ansåge alltså,
att lifstidspensioner icke borde beviljas åt andra af nu ifrågakomna
personer än dem, hvilka uppnått minst 55 års ålder och räknade minst
24 tjänstår, samt att pensionerna borde utgå med högre belopp för
dem, som innehaft anställning 30 år eller däröfver, än för de öfriga.
Beträffande pensionernas storlek kunde statskontoret icke heller i
allo biträda styrelsens förslag. Vid jämförelse till exempel med det
ålderdomsunderstöd, som tillkomme småskolelärare med flera syntes de
föreslagna pensionsbeloppen för järnvägsarbetarna nog högt tilltagna
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
och någon jämkning syntes därför böra ske. På grund af sålunda anförda
skäl ansåge sig statskontoret böra förorda minskning i pensionärernas
antal och jämväl någon nedsättning i pensionsbeloppen.
Hvad därefter anginge gratifikationerna åt manskapet, syntes det
statskontoret som skulle dessa kunna höjas från det af styrelsen föreslagna
beloppet, 500 kronor, till 600 kronor ej mindre för 12 arbetare,
hvilka i minst 30 år innehaft anställning vid järnvägsbyggnaderna, men
på grund af för låg lefnad sålder enligt statskontorets mening icke
borde komma i åtnjutande af de för dem föreslagna pensioner, än äfven
för en likaledes till erhållande af pension föreslagen arbetare, som
endast i 20 år innehaft anställning vid järnvägsbyggnaderna men uppnått
65 års ålder. Gratifikationer till det af styrelsen föreslagna belopp
af 500 kronor syntes böra tilläggas hvar och en af de öfriga 16
till pensioners erhållande förordade arbetare, hvilka af nyssnämnda anledning
ej syntes böra komma i åtnjutande af eu sådan förmån. Däremot
förmenade statskontoret, att för den återstående arbetarpersonalen
med minst 20-årig tjänstetid ett gratifikationsbelopp åt hvar och en af
400 kronor, hvilket motsvarade ungefär half årsaflöning, syntes vara
att anse såsom ett lämpligt bevis på erkännande af ådagalagdt välförhållande
under arbetstiden, på samma gång det sannolikt för mången
skulle blifva ett välkommet bidrag till uppehälle under afbidan på tillfälle
till ny arbetsförtjänst.
I likhet med styrelsen ansåge äfven statskontoret, att pensionerna
borde uppföras till utgående från allmänna indragningsstaten; men i afseende
å tiden, från hvilken pension skulle få åtnjutas, funne statskontoret
ingen anledning att förorda ett afvikande från hvad därutinnan
dittills varit brukligt, hvadan alltså pension borde tillgodoräknas
vederbörande från och med månaden näst efter den, i hvilken han
frånträdde då innehafvande anställning.
På grund af det sålunda anförda föreslog statskontoret, att pension
tilldelades endast de arbetare, som uppnått minst 55 lefnads- och 24
tjänstår, samt att af dessa de, som räknade 30 tjänstår, borde erhålla 200
kronors pension, men de öfriga pensioner å allenast 150 kronor, hvarjämte
åt dem, som icke uppnått nyssnämnda antal lefnads- och tjänstår,
gratifikationer borde utgå enligt de af statskontoret förut angifna
grunder.
Dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet yttrade vid
ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 6 april 1894, bland annat,
att statsrådet, hvad anginge frågan för hvilka understödstagare understödet
borde utgå som pension och för hvilka det borde lämnas såsom
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
7
gratifikation, och om understödens belopp, ansåg järnvägsstyrelsens
förslag närmare än statskontorets öfverensstämma med de grunder,
som tillämpats i ett af Kungl. Maj:t för 1894 års Riksdag framlagdt
förslag om beviljande af understöd åt byggnadsbefälet; och ansåg sig
statsrådet därför böra i dessa afseenden ansluta sig till järnvägsstyrelsens
förslag
I öfverensstämmelse härmed föreslog Kungl. Maj:t i den sistnämnda
dag aflåtna nådiga proposition Riksdagen medgifva, bland annat,
dels att en hvar af de utaf järnvägsstyrelsen uti dess omförmälda
underdåniga skrifvelse till erhållande af pension föreslagna arbetare
vid statens järnvägsbyggnader måtte från och med manaden näst
efter den, hvarunder han af järnvägsstyrelsen entledigades från anställning
vid statens järnvägsbyggnader, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta årlig pension till det för honom af
järnvägsstyrelsen föreslagna belopp, dock med villkor ej mindre att,
därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning
af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle för den tid, hans anställning
varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller,
om denna uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå,
än äfven att pensionstagare skulle vara pliktig att, därest byggandet
för statens räkning af en järnväg mellan Vännäs och Umeå under
någotdera af åren 1895 eller 1896 skulle komma att påbörjas, ånyo
taga anställning vid statens järnvägsbyggnader, om järnvägsstyrelsen
sådant fordrade, vid påföljd att eljest förlora rätten att åtnjuta pensionen
för den tid, under hvilken arbetena å denna bana påginge,
dels ock att af de till statens järnvägsbyggnader anslagna medel
gratifikationer finge af järnvägsstyrelsen till de af styrelsen töreslagna
47 arbetare vid nämnda järnvägsbyggnader utbetalas, när de af styrelsen
från anställning vid dessa byggnader entledigades, med 500 kronor
till en hvar af arbetarna.
r .Riksdagen biföll på det sätt Kungl. Maj ds framställning i förevarande
afseende, att årliga pensioner å allmänna indragningsstaten
beviljades till belopp af 200 kronor till de arbetare, för hvilka järnvägsstyrelsen
enligt förut angifna grunder föreslagit pension af 250
kronor, och till belopp af 160 kronor till de arbetare, hvilka enligt
Kungl. Maj ds förslag skulle erhålla pension af 200 kronor; och skulle
pensionerna utgå från och med manaden näst efter den, hvarunder
vederbörande entledigades från anställning vid statens järnvägsbyggnader;
dock att, därest någon af ifrågavarande personer framdeles
skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, hans pensions
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
belopp skulle för den tid, hans anställning varade, minskas med ett
belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge till
samma eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå. Därjämte
medgaf Riksdagen, att gratifikationer till belopp af 250 kronor ''finge
från de till statens järnvägsbyggnader anslagna medel utgå till en hvar
af de vid dessa järnvägsbyggnader anställda arbetare, för hvilka järnvägsstyrelsen
föreslagit understöd i denna form.
Uti sin förberörda underdåniga skrifvelse den 2 februari 1906 anför
nu järnvägsstyrelsen följande.
feisens^mm- . ^ styrelsen nu ånyo funne sig böra göra underdånig framställ
stäiining
af ning om beredande af understöd åt arbetare vid statens järnvägsbyggden
i906™an nader’ dnSe styrelsen till en början anmäla, hurusom i en till styrelsen
ingifven, den 4 november 1904 dagtecknad skrift »Statsbanebyggnadernas
förmansförening» genom utsedda kommitterade hemställt, bland annat,
att styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om aflåtande till Riksdagen
af nådig proposition därom, att anslag måtte beviljas för beredande af
pension åt dem af ifrågavarande arbetare, som på grund af långvarigt
och förtjänstfullt arbete samt godt uppförande däraf gjort sig förtjänte.
Uti sin till svar å berörda framställning den 15 februari 1905 aflåta
skrifvelse hade styrelsen tillkännagifvit, att styrelsen, i likhet
med hvad förut ägt rum, jämväl framdeles skulle komma att hos Kungl.
Maj:t göra underdånig framställning om pension eller belöning i annan
form, allt efter omständigheterna, åt sådan arbetare, som under eu lång
och väl vitsordad arbetstid gjort sig särskild! förtjänt om statens järnvägsbyggnader.
Beträffande de skäl, som syntes föreligga för en statens mellankomst
till beredande af understöd åt nu ifrågavarande arbetare, åberopade
styrelsen hvad styrelsen, på sätt förut omfönnälts, i sin underdåniga
framställning af den 26 februari 1894 i sådant afseende anfört,
likasom styrelsen också i fråga om de grunder, efter hvilka understödet
ansages böra utgå, funne sig i hufvudsak böra vidhålla sin i nyssberörda
underdåniga framställning uttalade uppfattning. Särskilt gällde detta
först och främst den såsom villkor för erhållande af årlig pension angifna
fordringen af minst 25 tjänstår och en sammanlagd lefnads- och
tjänstalder af minst 75 år samt vidare uppdelningen af pensionärerna
i två grupper, därvid till den ena gruppen skulle räknas sådana arbetare,
som varit anställda i 30 år eller därutöfver, och till den andra
gruppen de öfriga, för hvilka pension ansåges böra ifrågasättas. Däremot
ansåge sig styrelsen denna gång icke böra föreslå några arbetare till
erhållande af gratifikationer, enär de arbetare, för hvilka på grund af
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
9
tjänstetidens längd en dylik form af understöd skulle jämlikt förut
angifna, år 1894 tillämpade grunder kunna ifrågakomma, hvarken på
grund af liög lefnadsålder eller af annan orsak kunde anses oförmögna
att förskaffa sig sitt uppehälle utan någon statens mellankomst.
Beträffande tjänstetiden för de arbetare, hvarom i den förevarande
framställningen vore fråga, har styrelsen i detta sammanhang anmärkt,
att enär fullständiga förteckningar å de vid statens järnvägsbyggnader
under den gångna tiden anställda arbetare saknades, samt därtill komme,
att en stor del af arbetsbefälet vid nämnda byggnader antingen aflidit
eller ock lämnat tjänsten, och det för öfrigt "befunnits omöjligt för
sagda befäl att lämna detaljerade uppgifter rörande hvarje särskild
under dem kanske för lång tid tillbaka anställd arbetares tjänstetid,
både densammas längd icke kunnat genom officiella handlingar bestyrkas,
utan. hade styrelsen härvidlag ansett sig kunna utgå från af arbetarna
själfva lämnade tjänsteförteckningar, hvilka utförligt angåfve
tider och platser för anställningen, och detta så mycket hellre som berörda
uppgifter, i den mån de kunnat kontrolleras, visat sig riktiga.
I öfverensstämmelse med förut angifna grunder skulle pensioner
tillkomma 33 arbetare, af hvilka 24 stycken under innevarande år uppnådde
en tjänstålder af minst 30 år och sålunda syntes vara berättigade
att erhålla pension till ett högre belopp i förhållande till sin
aflöning, samt 9 stycken innehade en tjänstålder af minst 25 år, för
hvilka pension skulle utgå med ett lägre procenttal utaf aflöningen.
Af förut angifna 9 stycken arbetare funnes en, Karl Fredrik Andersson,
hvilken vid 1903 års utgång lämnat sin anställning vid statens
järnvägsbyggnader och antagits såsom extra pumpare vid statens järnvägar.
Då han emellertid syntes hafva varit anställd i 29 år vid nämnda
byggnader samt uppnått en lefnadsålder af 54 år, vid hvilket senare
förhållande han icke kunde erhålla ordinarie befattning vid statens järnvägar
jämte därmed förenad pensionsrätt, samt därtill komme, att för
rätten att åtnjuta den pension, som nu ifrågasattes, syntes böra stadgas
enahanda villkor som förut eller att, om vederbörande erhölle anställning
mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle minskas
med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge
till samma eller högre belopp, upphöra att utgå, ansåge sig styrelsen
oförhindrad att redan nu göra framställning om beviljande af
pension åt bemälde Karl Fredrik Andersson, i likhet med hvad som
föresloges för öfriga arbetare, som en längre tid varit anställda vid
statens j ärnvägsbyggnader.
Bih. till Riksd. Prot. 1906. 4. Sami. 1 Åfd. 92 Raft.
2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
Beträffande beloppet af de pensioner, som skulle tilldelas arbetare
inom den ena eller andra af förenämnda med hänsyn till tjänståldern
bestämda grupper, har styrelsen till en början meddelat, att årliga
aflöningen för tiden 1904—-1905 utgjort i medeltal för förmän eller yrkesarbetare
1,200 kronor och för vanliga arbetare 900 kronor. Om nu
för bestämmande af pensionen för ifrågavarande arbetare ungefärligen
enahanda regler skulle gälla som för ordinarie personal, så skulle inom
denna grupp, där tjänståldern vore minst 30 år, pensionen utgöra för
förmän och yrkesarbetare 960 kronor och för vanliga arbetare 720
kronor. Inom den andra gruppen, där medeltalet tjänstår utgjorde 27,
skulle, med tillämpning i hufvudsak af den i 7 § af gällande pensionsreglernente
stadgade reduktion i förhållande till ett lägre antal tjänstår än
30, pensionen bestämmas till 68 % utaf aflöningen eller för förmän och
yrkesarbetare till 816 kronor och för vanliga arbetare till 612 kronor.
Då emellertid de arbetare, hvarom nu vore fråga, i motsats till statsbanepersonalen,
icke i någon mån bidragit till sin pensionering, syntes
de böra vidkännas en minskning af pensionerna, sådana dessa förut
angifvits, hvilken minskning styrelsen, i nära öfverensstämmelse med
de grunder, som på sätt förut omförmälts, gjorts gällande i förevarande
afseende i styrelsens underdåniga framställning den 26 februari 1894,
ansåge böra bestämmas sålunda, att pensionerna komme att utgöra enahanda
procenttal af förut angifna pensionsbelopp, som statens årliga
bidrag till statens järnvägstrafiks pensionsinrättning i medeltal för
hvarje år under tioårsperioden 1896—1905 utgjort af medeltalet för år
af samtliga årliga insatserna till pensionsinrättningen under samma tid.
Den afvikelse från den af styrelsen år 1894 tillämpade princip för beräknande
af nyssnämnda procenttal, som nu blifvit gjord så till vida,
att samma procenttal uträknats efter ett medeltal under de tio sista
åren, i stället för, såsom vid nyssberörda tillfälle ägt rum, allenast med
hänsyn till förhållandena under senast afslutade räkenskapsår, syntes äga
så mycket större befogenhet, som statsbidraget till pensionsinrättningen,
såsom bekant, bestämdes i förhållande till nettoinkomsten å statens
järnvägar, hvilken vore synnerligen växlande. Under omförmälda tioårsperiod
hade statsbidraget i procent af samtliga insatser per år utgjort:
år 1896 49 %, år 1897 57 %, år 1898 54 %, år 1899 48 %, år
1900 42 *, år 1901 36 %, år 1902 41 *, år 1903 44 år 1904 45 %
och år 1905 45 % eller sålunda i medeltal för år omkring 46 % af
medeltalet utaf samtliga insatser per år under samma tid, och vid sådant
förhållande skulle, med tillämpning af förut angifna beräkningsgrund,
pensionerna utgå inom den första gruppen (med minst 30 tjänst
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
11
år) för förmän och. yrkesarbetare med 46 procent af 960 kronor eller
i afrundadt tal 450 kronor och för vanliga arbetare med 46 procent
af 720 kronor eller i afrundadt tal 350 kronor samt inom den andra
gruppen (med 29—25 tjänstår) för förmän och yrkesarbetare med 46
procent af 816 kronor eller 375 kronor och för vanliga arbetare med
46 procent af 612 kronor eller skäligen afrundadt uppåt 300 kronor.
Sammanlagda årliga beloppet af de sålunda föreslagna pensionerna
utgjorde, för 15 förmän och yrkesarbetare inom första gruppen med
450 kronor hvardera, för 9 vanliga arbetare inom samma grupp med
350 kronor hvardera, för 5 förmän och yrkesarbetare inom den andra
gruppen med 375 kronor hvardera samt för 4 vanliga arbetare inom
sistnämnda grupp med 300 kronor hvardera, tillhopa 12,975 kronor,
hvilket belopp torde få utgå af allmänna indragningsstaten.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt Lar styrelsen i underdånighet
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes _ i proposition till innevarande
års Riksdag föreslå Riksdagen medgifva, att härefter angifna
arbetare måtte från och med månaden efter den, då de entledigades
från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från allmänna
indragningsstaten årlig pension under sin återstående lifstid till
följande belopp, nämligen:
med 450 kronor: stenarbetarna Carl Samuel Glad med 70 lefnadsocli
48 tjänstår och Per Gustaf Johansson med 65 lefnads- och 41
tjänstår, förmännen Andreas Svensson med 64 lefnads- och 35 tjänstår,
Johannes Magnus Nilsson med 58 lefnads- och 35 tjänstår samt Lars
Gustaf Bergendalil med 64 lefnads- och 34 tjänstar, stenarbetaren
August Hedström med 64 lefnads- och 34 tjänstar, förmannen Emanuel
Kjellberg med 63 lefnads- och 34 tjänstår, stenarbetaren Johannes
Gustaf Andersson med 50 lefnads- och 32 tjänstår, förmännen Frans
August Holmblad med 52 lefnads- och 32 tjänstår och Karl Gustaf
Lindgren med 51 lefnads- och 32 tjänstår, snickaren Sven Andreasson
Björkblom med 53 lefnads- och'' 31 tjänstår, stenarbetaren Nils
Andersson med 55 lefnads- och 31 tjänstår samt förmännen Salomon
Magnusson Svanbäck med 50 lefnads- och 31 tjänstår, Sanfrid Sandgren
med 52 lefnads- och 30 tjänstår och Karl Johan Andersson med
50 lefnads- och 30 tjänstår;
med 350 kronor: arbetarna Jonas Håkansson med 60 lefnads- och
36 tjänstår, Alfred Elving Kollin med 61 lefnads- och 35 tjänstar, Johan
Nilsson Kato med 70 lefnads- och 34 tjänstar, Hakan Olsson Söderberg
med 62 lefnads- och 34 tjänstår, Johan Andersson med 64 lefnads-
och 33 tjänstår, Gustaf Johansson med 60 lefnads- och 33 tjänst
-
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
år, Sven Jönsson med 54 lefnads- och 32 tjänstår, Anton Nilsson med
55 lefnads- och 31 tjänstår samt Anders Gustaf (Andersson) Berg med
51 lefnads- och 30 tjänstår;
med 375 kronor: förmannen Johan Daniel Carlsson med 51 lefnadsoch
28 tjänstår, stenarbetaren Karl August Rosén med 50 lefnads- och
27 tjänstår, förmannen Karl Vilhelm Peterson med 49 lefnads- och 27
tjänstår, stenarbetaren Karl Erland Johansson med 55 lefnads- och 26
tjänstår samt förmannen Nils Otto Johansson med 51 lefnads- och 25
tjänstår;
med 300 kronor: arbetarna Karl Fredrik Andersson med 54 lefnadsoch
29 tjänstår, Gustaf Israelsson med 50 lefnads- och 28 tjänstår
Jöns Ingvarsson med 50 lefnads- och 27 tjänstår samt Carl Johan Hill
med 50 lefnads- och 26 tjänstår;
dock med villkor, att därest någon af dessa personer framdeles
skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp
skulle minskas, med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen,
eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.
“nnde0raf8 Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret den
den is mars L1 mars 1906 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och däruti an~
1906. fort, att, då den af järnvägsstyrelsen gjorda hemställan syntes statskontoret
vara med hänsyn till de förhålianden, som vid frågans afgörande
borde tagas i betraktande, i allo välgrundad, statskontoret ansåge
sig äga anledning understödja samma hemställan med sitt förord. Dock
syntes i fråga om det föreslagna villkoret för pensions åtnjutande den
ändring skäligen böra vidtagas, att minskning af pensionsbeloppet,
eventuellt pensionens. upphörande, icke skulle ifrågakomma i annat fall,
än då den nya aflöningen af statsmedel tillhopa med pensionen öfverstege
det nu för en hvar beräknade årliga medelinkomstbclopp af
respektive 1,200 kronor inom gruppen: förmän och yrkesarbetare och
900 kronor inom gruppen: vanliga arbetare.
Depch“s'' Likasom vid 1894 års Riksdag beviljats understöd åt åtskilliga vid
yttrande, statens järnvägsbyggnader sedan längre tid tillbaka anställda arbetare,
synes mig billigheten fordra, att jämväl åt nu ifrågavarande arbetare,
då de genom arbetenas upphörande förlora sin anställning vid statens
järnvägsbyggnader, något understöd af statsmedel lämnas. Den form
för ett sådant understöd, som järnvägsstyrelsen föreslagit, är likaledes
i öfverensstämmelse med de år 1894 tillämpade grunderna, ehuru styrelsen
nu på anförda skäl icke ansett sig böra föreslå tilldelande af
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
13
gratifikation åt någon af de arbetare, som icke uppnått den för pensions
erhållande erforderliga tjänstålder. Pensionsbeloppens storlek,
bär af järnvägsstyrelsen beräknats på hufvudsakligen samma sätt som
i styrelsens framställning vid behandlingen af 1894 års pensionsfråga.
På emellertid Riksdagen år 1894 beviljade lägre belopp än de af
Kungl. Maj:t då föreslagna, hvilka voro afsevärdt lägre än de pensioner,
som nu föreslås, finner jag mig böra hemställa om någon reduktion
af de utaf järnvägsstyrelsen föreslagna belopp. Det är här fråga
om personer, som varit anställda mot dagafiöning samt vid antagandet
icke varit okunniga om att deras anställning varit af mera tillfällig art
och beroende af fortsättningen af statens järnvägsbyggnader. Flera
af dem äro också ännu i den ålder, att deras förvärf sförmåga icke kan
anses slut. Uppenbart synes mig emellertid vara, att en nedsättning till
de pensionsbelopp, som år 1894 beviljades, icke nu kan ifrågasättas.
Efter nämnda tid hafva aflöningsförbållanden. och lefnadskostnader stigit
så afsevärdt, att pensionerna måste i icke ringa mån förhöjas för att
utgöra en verklig hjälp åt ifrågavarande personal, som under en lång
följd af år troget utfört arbete för statens järnvägsbyggnaders räkning.
På grund af hvad sålunda anförts, anser jag, att en nedsättning med
50 kronor om året för hvar och en af de föreslagna pensionstagarna
är befogad, och att således de äldsta af järnvägsstyrelsen till pension
af 450 kronor föreslagna arbetare, skulle erhålla 400 kronor i årlig
pension, de till 350 kronors pension af järnvägsstyrelsen föreslagna
erhålla 300 kronor i årlig pension samt de till 375 kronors och 300
kronors pension föreslagna erhålla respektive 325 kronor och 250 kronor
i årlig statspension. Med denna reduktion blir det årliga pensionsbeloppet
11,320 kronor.
Statskontoret har i sitt uti ärendet afgifna utlåtande föreslagit en
lindring i villkoren för pensionens åtnjutande, hvarigenom en sammanlagd
inkomst intill nu innehafvande medelårsaflöning icke skulle hindra
pensionsbeloppets ingående däri, delvis eller till dess fulla belopp. Då
en dylik årsinkomst, respektive 1,200 kronor och 900 kronor, ingalunda
kan anses vara oskälig, har statskontorets förslag härutinnan
förefallit mig vara välgrundad^
Ehuruväl i detta ärende icke förekommit något därom, att ifrågavarande
vid statens järnvägsbyggnader anställda, nu till erhållande af
pensioner föreslagna förmän och arbetare i följd af ålderdom, sjukdom
eller eljes äro oförmögna att genom arbete förvärfva sitt uppehälle,
finner utskottet billigheten fordra, att dessa personer af statsmedel till
-
Utskottets
yttrande.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
erkännas något understöd med anledning af deras långvariga arbete vid
statens järnvägsbyggnader.
Utskottet tiar emellertid icke funnit sig kunna tillstyrka, att samtliga
nu omförmälda förmän och arbetare beviljas pensioner att utgå för deras
återstående lifstid, utan anser, att de jämförelsevis yngre och fullt
arbetsföra bland dem lämpligen böra erhålla det ifrågasatta understödet
såsom gratifikation för en gång till hjälp vid bestridande af deras eget
och familjernas uppehälle vid återflyttningen till hemorten samt under
den tid, som kan åtgå, innan annat arbete erhålles, på sätt Riksdagen
år 1894, med anledning af järnvägsstyrelsens nämnda år gjorda framställning
om beredande af understöd åt viss personal vid statens järnvägsbyggnader
samt Kungl. Maj:ts därå grundade förslag till Riksdagen,
bestämt i fråga om tilldelande af understöd åt en del af nämnda personal,
hvars tjänstetid icke ansetts hafva varit tillräckligt länge för att
berättiga till erhållande af årliga pensioner.
I enlighet med hvad statskontoret vid afgifvande af utlåtande öfver
järnvägsstyrelsens ofvanberörda framställning år 1894 hemställt i fråga
om pensionsåldern för då ifrågavarande personal, har utskottet funnit
skäligt, att lifstidspensioner beviljas dem af nu ifrågavarande förmän och
arbetare, hvilka uppnått minst 55 års ålder och räkna minst 24 tjänstår.
Dessa äro stenarbetarna Carl Samuel Glad och Per Gustaf Johansson, förmännen
Andreas Svensson, Johannes Magnus Nilsson och Lars Gustaf
Bergendahl, stenarbetaren August Hedström, förmannen Emanuel Kjellberg,
stenarbetaren Nils Andersson, arbetarna Jonas Håkansson, Alfred
Elving Kollin, Johan Nilsson Nato, Håkan Olsson Söderberg, Johan
Andersson, Gustaf Johansson och Anton Nilsson samt stenarbetaren
Karl Erland Johansson.
Beträffande pensionernas belopp har utskottet icke heller kunnat
biträda Kungl. Maj:ts förslag, utan att dock vilja ifrågasätta en nedsättning
till de pensionsbelopp, som beviljades år 1894, och har utskottet
sökt finna en annan beräkningsgrund för pensionsbeloppens storlek,
än den af Kungl. Maj:t nu använda.
Enligt lagen angående, ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 är arbetsgivare skyldig att åt arbetare, hvarmed
i nämnda lag förstås jämväl arbetsförman, utgifva en årlig lifränta af
300 kronor, därest arbetaren genom olycksfall i arbetet för framtiden
mistat arbetsförmågan. Vid sådant förhållande och då staten som arbetsgivare
i nu förevarande fall icke torde böra vidkännas större underhållsskyldighet
vid ifrågavarande arbetares afskedande än om dessa
Statsutskottets Utlåtande N:o 140.
15
skulle genom olycksfall i arbetet mistat arbetsförmågan för framtiden,
finner utskottet nämnda belopp, 300 kronor, skäligen böra bestämmas
för de pensioner, som må beviljas åt enhvar af de nyss härofvan
uppräknade arbetsförmän och arbetare. För denna sin uppfattning har
utskottet stöd jämväl däraf, att Riksdagen i flera olika fall under senare
tid, särskildt innevarande år, beviljat arbetsförmän eller arbetare vid
Karlsborgs fästningsbyggnad, livilka på grund af ålderdom upphört med
sitt arbete därstädes, årliga pensioner till nyssnämnda belopp.
Mot det af Kungl. Maj:t föreslagna villkoret för pensions åtnjutande
har utskottet icke haft något att erinra.
Hvad härefter angår beloppen af de utaf utskottet ifrågasatta gratifikationerna
anser utskottet desamma böra skäligen bestämmas för enhvar
af den öfriga, här ifrågavarande arbetspersonalen till samma
belopp, som det af Kung!. Maj:t för honom föreslagna pensionsbeloppet.
Jämväl dessa gratifikationer synas lämpligen böra utgå å allmänna
indragningsstaten.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må på det sätt bifalla Kungl. Majds
förevarande framställning,
I) att enhvar af nedannämnde, utaf järnvägsstyrelsen
uti dess i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 30 mars 1906 omförmälda skrifvelse af den
2 februari 1906 till erhållande af pensioner föreslagna
förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader,
nämligen Carl Samuel Glad, Per Gustaf Johansson,
Andreas Svensson, Johannes Magnus Nilsson, Lars
Gustaf Bergendalil, August Hedström, Emanuel Kjellberg,
Nils Andersson, Jonas Håkansson, Alfred Elving
Kollin, Johan Nilsson Nato, Håkan Olsson Söderberg,
Johan Andersson, Gustaf Johansson, Anton Nilsson
och Karl Erland Johansson, må från och med månaden
näst efter den, hvarunder han af järnvägsstyrelsen
entledigas eller entledigats från anställning vid
statens järnvägsbyggnader, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension
till belopp af 300 kronor;
dock med villkor att, därest pensionstagare framdeles
skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel,
uppgående till det nu för enhvar beräknade
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 149.
årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor
inorn gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor.
mom gruppen vanliga arbetare eller därutöfver,
pensionen skall upphöra att utgå, samt vid sådan aflönings
uppbärande i öfrigt pensionen skall minskas,
så att densamma jämte aflöningen icke uppgår till högre
belopp än nämnda medelinkomst;
II) att öfriga utaf järnvägsstyrelsen uti dess
förenämnda skrifvelse af den 2 februari 1906 till erhållande
af pensioner föreslagna förmän och arbetare
vid statens järnvägsbyggnader samt extra pumparen
vid statens järnvägar Karl Fredrik Andersson må innevarande
år tilldelas gratifikationer, att utgå å allmänna
indragningsstaten, med följande belopp, nämligen
a)
till belopp af 400 kronor: Johannes Gustaf Andersson,
Frans August Holmblad, Karl Gustaf Lindgren,
Sven Andreasson Björkblom, Salomon Magnus
Svanbäck, Sanfrid Sandgren och Karl Johan Andersson;
b) till belopp af 300 kronor: Sven Jönsson och
Anders Gustaf (Andersson) Berg;
c) till belopp af 325 kronor: Johan Daniel Carlsson,
Karl August Rosén, Karl Vilhelm Peterson och
Nils Otto Johansson; samt
d) till belopp af 250 kronor: Karl Fredrik Andersson,
Gustaf Israelsson, Jöns Ingvarsson och Carl Johan
Hill.
Stockholm den 10 maj 1906.
På statsutskottets vägnar:
P. PEIIRSON.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1906.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.