Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 1) Utlåtande N:o 13. 1
1907-05-03 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1907:13, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 1) Utlåtande N:o 13. 1
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 1) Utlåtande N:o 13. 1
Nao 13.
Ank. till Biksd. kansli den 3 maj 1907, kl. 5 e. in..
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n.-o 7,
angående utredning rörande möjligheten att fullständigt
frigöra staten, kommunerna, landstingen och
hushållningssällskapen från deras ekonomiska beroende
af från rusdryckshandteringen härflytande medel.
Sedan Andra Kammaren på framställning af sitt andra tillfälliga utskott
för sin del beslutit, att Riksdagen med anledning af en af herr S.
H. Kvarnzelius väckt motion, n:o 27, skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t måtte genom en kommitté låta verkställa en
allsidig utredning rörande möjligheten för ett statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande från deras ekonomiska beroende
af från rusdryckshandteringen härflytande medel och, därest sådan
möjlighet funnes, om lämpligaste sättet därför, samt för Riksdagen framlägga
resultatet af denna utredning med de förslag, hvartill samma utredning
kunde föranleda, har detta beslut delgifvits Första Kammaren, som
hänvisat ärendet till behandling af sitt första tillfälliga utskott.
Motionen är af följande lydelse:
»Alla, som ägnat en mera ingående uppmärksamhet åt alkoholfrågan,
äro ense om att rusdrycksbruket med den däraf alstrade och allt vidare
Bill. till Biksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Käft. (No 13). 1
Motionen.
2
Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
sig utbredande alkoholismen spelar en så hemsk roll i enskildas och samhällens
lif, att det kräfves de mest energiska åtgärder däremot, icke blott
från individernas, utan jämväl och i än högre grad från samhällenas,
statsmakternas sida.
Det har visat sig, att i de flesta så kallade kulturländer, så långt
statistiken står oss till buds, brottsligheten är i ett beständigt stigande,
och att i synnerhet förbrytelser mot person, råhets förbrytelser, visa en
stark och ihållande tendens att tilltaga. Då under det sista kvartseklet
särskildt arbetareklassens välmåga och lefnadsstandard i hög grad ökats
och den allmänna bildningen betydligt höjts, skulle ett sådant brottslighetens
och råhetens jämna stigande vara alldeles oförklarligt, om man
icke satte det i samband med rusdrycksbruket och den alltjämt sig utbredande
alkoholismen. Länge nog har man visserligen insett, att rusdrucksbruk
och brottslighet stode i en viss relation till hvarandra, men
det inre sambandet mellan båda har först genom de nyare vetenskapliga
forskningarna blifvit klargjordt.
Alkoholens hufvudsakliga verkan är döfvande, slappande och så småningom
degenererande. Denna dess verkan gör sig gällande antingen vid
vissa särskilda tillfällen, eller hvad vi vanligen kalla rus — akut alkoholism
— eller ock efter ett regelmässigt intagande af alkoholgiftet i små
kvantiteter under en längre tid eller i större kvantiteter under en relativt
kortare tid — kronisk alkoholism — i hvilket senare fall och särskildt vid
användande af''smärre kvantiteter en människa kan bli fullständig alkoholist
utan att ana det, än mindre veta af och förstå det.
Vid den akuta alkoholismen eller ruset visar sig alkoholens döfvande
och slappande verkan å ena sidan i ett nedsättande af tankefunktionernas
skärpa och tillförlitlighet eller i ett grumlande af uppfattningen och å
andra sijlan och såsom en följd af tankedöfningen i en stegring af den
motoriska retbarheten, så att rörelser utföras, utan att den af alkoholen
angripna hjjarnan förmår hämma dom genom öfverläggning. Dessa bada
onQstäp^jghetér — upp^atttiingagrurniingen och sjegringen åt den motoriska
retharheféii — är hef, som mest leder till begående af straffbara handlingar,
såso|n till ofog och ''åverkan, till våldtäkt, till slagsmål, misshandel,
kpifstä^nirig m. m. samt ''''pi1 så kallade värdslöshetsförbrytelser, såsom
våghalsighét, ovarsamt handhafvande af eld, dråp o. s. v. Det säger sig
själft, att dylikå rusets verkningar både oftare oqh tydligare göra sig gällande
hos neuropatiska, mer eller mindre degenererade personer, hvilkas
känslighet för alkohol ar mycket s årk.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 3
Vid den kroniska alkoholisttien, smil uppstår genom våheförtåririj*
af alkohol, äfven i mycket små kvantitetet, och som fackmänneri i fråga
om frambringandet af förbrytelser anser farligare än ruset, gör sig alkoholens
verkan märkbar genom i) aftagande af de andliga förniogenheterna,
2) sedlig urartning och 3) sjuklig retbarhet. En kronisk alkoholist
blir småningom alltmera vilje- och hållningslös samt förlorar efter hand
heders-, plikt- och skamkänsla; han blir utpräglad egoist, särskildt ifråga
om tillfredsställandet äf sina alltmera otyglade begär, framför allt rusdrycksbegäret,
därvid han icke blott lämnar hem och familj vind för våg,
utan äfven använder hvad medel som helst för begärens tillfredsställande;
han blir vidare så retlig, att han inte tål ens sina närmaste, och att
han kan vid allra minsta retelse af otyglad vrede drifvas till de ohyggligaste
gärningar. Också har man vid gjorda undersökningar funnit, att
de flesta bland dem, som Öfverlämnat sig åt de vedervärdigaste Öfverdrifter
på det sexuella området, de flesta tiggarne och landsstrykarne, de
flesta yrkestjufvarne, förfalskarne, bedragarne och röfvarena, de flesta
bland dem, som af ohyggliga vredesutbrott, väckta mången gång utan
egentlig anledning och uppdrifna ända till raseri och ursinne, drifvits till
den mest ändamålslösa vandaliseringslusta, de gröfsta våldsdåd, stått under
inflytande af kronisk alkoholism. Allt för öfrigt, som enligt erfarenheten
leder till brott, såsom arbetslöshet, nöd, elände, armod, okunnighet, lättja,
oordentlighet, sedeslöshet o. s. v., allt detta frambringas och underhålles
af den kroniska alkoholismen, som är så mycket farligare, som den har
stark benägenhet att breda ut sig från familjefadern till andra familjemedlemmar,
från kamraten till kamraterna och alldeles särskildt från
äldre till yngre.
En hvar, som allvarligt sätter sig in i och riktigt fattar de påvisade,
af vetenskapen konstaterade förhållandena, kan ingalunda förvåna sig
öfver, att alkoholen och alkoholismen spela en mycket stor roll i kriminalstatistiken.
Visserligen är brott i allmänhet en af så många sociala
faktorer beroende företeelse, att det icke är möjligt att särskilja hvarje
orsak därtill. Vanligen samverka en mängd inflytelser, såsom uppfostran,
omgifning, sjukliga tillstånd, medfödd disposition och alkoholism. Men
bland de konkurrerande orsakerna är alkoholismen en af de mest betydande
eller den betydelsefullaste. Alla länders erfarenhet bevisar, att, ett
mycket stort antal af förbrytelserna, i synnerhet brotten mot person, föröfvas
under inflytande af ruset eller dryckenskapen. Domare och fängelsedirektörer
öfverensstämma däri, att med tilltagande af dryckenskapen
4 Första Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
äfven antalet förbrytelser och förbrytare växer. Och alldeles påtagligt
visas samma förhållande däraf, att under dagarna närmast hvilodagen,
då det gemenligen supes mest, också de flesta förbrytelserna begås, liksom
ock däraf, att de flesta våldsamheter, dråp och dylikt, begås å värdshus
eller på väg därifrån.
Vidkommande ställningen i ifrågavarande fall i vårt land må vara
nog påpeka, att generaldirektören S. Wieselgren i sin ämbetsberättelse
1887 meddelade, att af de 1,403 i våra straffanstalter upptagna män
979 eller 69,6 procent och af 216 upptagna kvinnor 20 eller 9,3 procent
samt af de 659 i fängelse insatta männen 486 eller 73,3 procent och af
de därstädes intagna 35 kvinnorna 11 eller 33,3 procent utfört sina brott
i drucket tillstånd eller såsom drinkare. De sedermera öfver åren 1887
—1897 utsträckta undersökningarna, omfattande 27,402 fångar i straffarbetsanstalter
(24,348 män och 3,054 kvinnor) ha visat, att 71,2] procent
af männen och 11,7i procent af kvinnorna stått under alkoholens
inflytande vid brottets begående. Otvifvelaktigt är att de uppgifna procenttalen
skulle blifvit något högre, om undersökningarna kunnat göras
mera djupgående.
Förut är uppgifvet, att tiggeri och landstrykeri främjas genom rusdrycksbruk.
Det må här tilläggas, att af de i våra korrektionsanstalter intagna
personer — och dit intagas ju en stor del tiggare, luffare och lösdrifvare
— 77 till 84 procent äro alkoholister, samt att på dem tydligt
nog kan iakttagas, hur tiden gör af den till en början passiva parasiten
en aktiv förbrytare, eller med andra ord, hur en genomgående försämring
i allmänhet åtföljer ett fortsatt luffarelif.
Att brottsligheten bland kvinnor är så i ögonen fallande mindre än
brottsligheten bland män, och att under de senare åren männens brottslighet
växt relativt fortare än kvinnornas beror uppenbarligen på kvinnornas
större återhållsamhet i fråga om alkoholbruk, särskildt därpå att
den kroniska alkoholismen icke vunnit på långt när samma utbredning
bland kvinnor som bland män. Men där alkoholen slagit sig fast inom
en kvinnogrupp, se vi, att denna grupp knappast ger männen efter i
dålighet, om än icke yttringarna bli alldeles desamma. Detta visar sig särskildt
genom prostitutionen, som i viss mening kan jämföras med männens
landstrykeri. De prostituerade äro nämligen till allra största delen
förfallna till dryckenskap. Det lättjefulla, vämjeliga lif, som de föra, vore
outhärdligt utan alkoholberusning. Och likasom prostitutionen leder till
alkoholism, så för alkoholismen till prostitution genom personligheternas
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 5
och de sedliga grundsatsernas förfall; ja, en supande kvinna sjunker långt
hastigare än en supande man.
Här må ock ägnas uppmärksamhet åt brottsligheten bland minderåriga.
Dessas, de minderåriga brottslingarnes, antal har under senare
åren väsentligt ökats inom så godt som alla kulturländer. Af erfarna
kriminologer sättes detta ohyggliga förhållande i nära samband med det
tilltagande rusdrycksbruket, den sig utbredande kroniska alkoholismen.
Så har förhållandet visat sig vara bl. a. i Frankrike; och äfven vårt
land torde kunna uppvisa samma sorgliga statistik.
Sambandet mellan alkoholismen och minderåriges brottslighet är
dels direkt, då barnen såsom sådana vänjas vid rusdrycksbruk, fritt
umgås med äldre rusdrycksförbrukare, efterapa dessas dryckesoseder
och så, innan de själfva göra sig en föreställning därom, befinna sig på
hvad man brukar kalla det sluttande planet såsom mer eller mindre utpräglade
alkoholister, och dels indirekt, då af alkoholiserade föräldrar födas
degenererade, redan från födelsen abnorma, retbara, svagsinta, till förbrytelse
disponerade barn. Detta senare är otvifvelaktigt alkoholismens
ohyggligaste sida och detta indirekta samband är helt visst långt farligare
än det direkta.
En af vårt lands främste på alkohologiens område, doktor P. Silfverskiöld
i Göteborg, som framställt resultaten af de under senare åren
gjorda forskningarna i alkoholfrågan i en serie artiklar i Göteborgs Handelsoch
Sjöfartstidning, hvilken framställning jag här delvis följt, skrifver i en
af de angifna artiklarna följande:
»Om man betänker, hvilket stort bidrag de svagsinta lämna till förbrytelser,
hvilka talrika brott som begås af epileptiker, hysteriska och
sinnessjuka, samt huru alkoholbegäret, som så ofta ärfves, befordrar
kriminaliteten, så kan man få en ungefärlig föreställning om den väldiga
massa rekryter, som drinkarne genom sina abnorma barn tillföra förbrytarehären.
Därtill komma omgifningens dåliga inflytelser, misären,
hvari drinkarebarn uppväxa. Man betänke blott det elände, den nöd
och den vårdslöshet, som råda i drinkare familj er, den kroppsliga och
andliga försummelsen från föräldrarnes sida, det tröstlösa hemmet, den
otillräckliga näringen under uppväxtåren, de usla hygieniska förhållandena
och midt under allt detta den största moraliska ruttenhet. I smuts och
elände uppväxta, härdade mot dryckenskapens hemska skådespel, vanda
vid faderns brutala egoism, vid vidriga stridigheter och rått våld — hur
kan då vara möjligt för sådana barn att erhålla bildning och sedliga
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande JN.o 13.
föreställningar? Gatan med alla dess faror blir deras andra hem. Ofta
tvingas de af föräldrarna till tiggeri. Och att observera är vidare, att
drinkares barn ej sällan tidigt utsättas för rå misshandel, hvilken ofta,
ja vanligen riktas mot barnets hjässa, så att däraf uppstå hjärrilidanden,
hvilka i sin mån bidraga till den psykiska och moraliska degeneratiorien.
Hos 2/3 af barnen vid Berlins tvångsuppfostringsanstalt Lichtenberg kunde
Monkemölier påvisa ärr å hjässan, hvilka nästan utan undantag härledde
från misshandel af föräldrar i berusadt tillstånd; i åtskilliga fall hafva
epilepsi och svagsinne orsakats af dessa slag.»
Efter allt detta elände, som särskild! frodas i städer och stadsliknande
samhällen, desto mera ju större ett dylikt samhälle är, kan man
ej längre undra på, om statistiken visar, att förbrytare till mycken stor
del härstamma från familjer, där alkoholismen i sin mest utpiäglade gestalt
slagit sig fast.
Det är icke svårt att förstå, hvad redan medicinalrådet Magnus Huss
påvisade, att alkoholismen är en sinnessjukdom, framkallad genom alkoholbruk,
äfven i smärre kvantiteter, där nämligen bruket är regelmässigt.
Den akuta är så till vida en sinnessjukdom, att en tillfälligt intagen
relativt mindre alkoholmängd ofta framkallar den sinnesgrumling, som
går under benämningen dåligt ölsinne, samt att tillfälligtvis intagna större
kvantiteter medföra det abnorma ruset, som ju uppenbart är en tillfällig,
hastigt förlöpande sinnesförvirring eller sinnesrubbning. Den kroniska
alkoholismen, med hvilken gifvetvis den akuta kan vara förenad, är,
åtminstone i sina mera utpräglade grader, en sinnessjukdom af så
mycket hemskare slag, som människor i allmänhet icke fästa tillbörlig
uppmärksamhet vid densamma. Det må erinras om den hos alkoholister
så vanliga förföljelsemanien, om storhetsvansinnet, om delirium tremens,
om sinnesdepressionen med därtill hörande ångest och kval, om den
s. k. alkoholepilepsien o. s. v. Och glömmas må heller icke dipsomanien
eller periodsuperiet, som enligt nyare undersökningar ingenting
annat är än ett slags periodisk sinnessjukdom, sannolikt af epileptisk
natur, hvarvid själfva drickandet blott är ett symptom. I alla dessa
fall ledes den sinnesrubbade mycket lätt till brottsliga handlingar, äfven
sådana af ohyggligaste slag, och dylika handlingar äro i sanning icke
ovanliga:
Det är alldeles tydligt, att alkohol- eller rusdrycksbruket disponerar
till brottsliga handlingar och till sinnesrubbning, ja, att hvad man kallar
alkoholism själf är sinnesrubbning i större eller mindre grad. Och så
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
uppstår af sig själf frågan, huruvida alkoholisten kan anses i samma
grad ansvarig för sina brottsliga handlingar som en fullt normal männisjta.
Tydligt nog kan han icke så vara, hvilket också numera allt allmännare
erkännes af en mängd forskare på straffrättens område. Men lika orättvist
som det i teorien erkännes vara att lägga samma ansvar på en
abnorm människa som på en normal, lika svårt har det sig att, då det
gäl jer alkoholbruk och alkoholism, utdraga konsekvenserna af detta teoretiska
erkännande och praktiskt tillämpa dem. På så sätt har uppstått
ett vacklande i ansvarsbedömning och straffbestämning rörande brottsliga
handlingar, föröfvade under rusets inflytande eller på grund af alkoholistisk
degeneration, som alldeles icke är ägnadt att klara rättsbegreppen eller
åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd i ifrågavarande afseende, utan
tvärtom att ytterligare förvirra åskådningen, som i detta fall är förvirrad
nog ändå.
Härtill kommer den för familjen och samhället djupt ingripande omständigheten,
att alkoholbruket undergräfver och fördärfvar den enskildes
och familjens ekonomiska bärkraft. Där en del af familjeförsörjarens
arbetsförtjänst hamnar på krogen, där bli i motsvarande, ja i stegrad
grad, familjens behof tillbakasätta. Hemmet blir vanvårdadt, råkar i förfall
och mister sin trefnad, familjebanden upplösas, barnens uppfostran
till göda medborgare äfventyras och försummas, och deras kroppsutveckling
blir, på grund af bristande näring, jiämmad. Ehuru ingen tillförlitlig
statistik på detta område föreligger, torde man dock på grund af
allmänt gjorda erfarenheter ur det dagliga lifvet med säkerhet kunna gorå
dej påståendet, att den allmänna fattigvårdstungan ytterst och hufvudsakligen
härleder sig från pcji orsakas af alkoholbruk.
Af hvad förut påvisats framgår uppenbart, hvilket oerhördt ejände
alkoholbruket med den däraf alstrade alkoholismen drager öfver såväl
enskilda som samhällen: förslappning och degenerering, medförande
brottslighetens ökande, tilltagande'' sinnesrubbningar och själfmord, ett
demoraliserande vacklande i rättskipningen o. s. v., hvilket elände icke
upphäfves eller kan upphäfvas genom de storartade uppoffringar, som
göras för fattigvård, sinnessjukvård, fångvård, rättsväsende och polis, och
ännu mindre uppvägas genom de pekuniära fördelar staten och andra
institutioner hafva genom från rusdryckshandteringen influtna medel, på
det påvisade eländet är en följd af alkoholbruket och den däraf åstadkomna
alkoholismen, så är klart, att (jet förra icke kan omintetgorgs
annorlunc|a an genom aljcptiol|)ry$ets afskakande. Öiet är vissepigen s^ht,
8 Första Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
att förhållandena under de senare åren, såvidt de kunnat synbart bedömas,
blifvit bättre eller med andra ord, att den akuta alkoholismen,
så att säga, drifvits mera tillbaka och utom synhåll. Men att den kroniska
alkoholismen föga eller intet minskats, därtill kan man sluta däraf,
att rusdrycksförbrukningen icke i nämnvärd grad sjunker, om den nu
ens sjunker något alls. Så angifver kontrollbyrån på följande sätt för det
sista decenniet mängden brännvin »disponibelt till förtäring», hvilket ock
torde nära motsvara det verkligen förtärda:
1896
35,7
millioner
liter
eller
7,3
liter
per
hufvud
1897
37,9
»
»
»
7,6
»
»
»
1898
40,7
»
»
»
8,1
»
»
»
1899
43,3
»
»
»
8,6
»
»
1900
44,5
))
»
8,7
»
1901
44,5
»
»
8,7
»
»
1902
40,6
»
»
»
7,8
»
1903
38,9
»
»
7,5
»
»
»
1904
36,8
»
»
»
7,0
»
»
y>
1905
37,3
»
»
7,1
»
»
»
Och beträffande öltillverkningen ha bryggerierna själfva uppgifvit densamma
för åren 1899—1903 till respektive 171, 161, 164, 155 och 161
millioner liter, och kontrollbyrån har för åren 1904 och 1905 uppgifvit
samma tillverkning till respektive 140 och 153 millioner liter, hvarvid
dock torde märkas, att den stora minskningen 1904 naturligtvis var tillfällig
vid öfvergången till ett nytt skattesystem och att det för 1905 uppgiga
beloppet icke är så alldeles exakt. Då emellertid rusdrycksåtgången,
i trots af de landvinningar, som göras af nykterhetsrörelsen, ännu är så
stor som den är, medan de synbara fallen af den akuta alkoholförgiftningen
blifvit färre, så kan däraf dragas den slutsatsen, att alkoholbruket,
så att säga, jämnare fördelats på förbrukarena, hvarigenom också faran
för den kroniska alkoholismens utbredande ökats.
Nu uppstår frågan: hvad skall göras mot allt detta elände? Den
frågan har besvarats och besvaras ännu i dag på olika sätt. I korthet
är den äfven besvarad härofvan, där det framhölls, att, då hufvudorsaken
till eländet är att söka i alkohol- eller rusdrycksbruk, detta bruk
måste utrotas. I samma riktning pekar äfven statistiken. Så har,
såsom redan påpekats, brottsligheten bland kvinnor befunnits vida
mindre än brottsligheten bland män, ehuru kvinnornas antal i regel öfver
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
Htiger männens, af det naturliga skälet, att kvinnorna äro mindre alkoholiserade
än männen. Vidare har konstaterats, att brottsligheten bland
i ett land bosatta judar är förhållandevis långt mindre än brottsligheten
bland landets öfriga inbyggare. Att detta hufvudsakligast beror på judarnas
större alhållsamhet i allmänhet, framgår så mycket tydligare däraf, att
bland judarna i storstäder, där de, så att säga, mera emanciperat sig,
brottslighetssiffran befunnits större än bland judar i småstäderna och å
landsbygden, där de bättre bevarat sina nationella egenheter. Och en
ännu säkrare vägledning erhålles genom studiet af förhållandena inom den
engelska armén, särskild! dess indiska afdelning, af hvilken en tredjedel
utgöres af helafhållsamme män. Förhållandet mellan brottsligheten hos
alkoholförbrukare och helafhållsamme inom nämnda afdelning uppgafs af
dess chef general White vid ett tillfälle för ej länge sedan vara det som
framgår af proportionen 97,23 , 2,8. Vägen visas sålunda tydligt nog: ju
mindre alkoholförbrukning, desto mindre brottslighet; ingen alkoholförbrukning,
minimal brottslighet.
Man har satt i fråga, huruvida samhället, staten, har rätt och plikt
att i fall som ifrågavarande ingripa. Man har så gjort af månhet om
den medborgerliga friheten. Men den frihet, hvarom i detta fall merenär
fråga, är öfverhufvud samma slags frihet, som en burfödd fågel skulle
kunna åberopa för att få lefva och do i bur; den är i stort sedt intet
annat än friheten att fortfarande få slafva under ett häfdvunnet bruk, en
nedärfd osed. Har staten rätt och skyldighet att skydda sina medlemmar
från okunnighetens mörker och tvinga dem icke blott att hålla skolor,
utan äfven till dessa skolor sända sina barn; har den rätt och plikt att
skydda folket från farsoter och tvinga detsamma till ett mera hygieniskt
lefnadssätt — då har den äfven otvifvelaktigt både rätt och skyldighet att
skydda medborgarne från alkoholismens fara och tvinga dem att afstå
från det fördärfliga alkoholbruket genom att undertrycka rusdryckshandteringen.
På samma sätt som den enskilde nykterhetsarbetaren, lärd af erfarenheten,
funnit att han, därest han vill föra en alkoholiserad medmänniska
till nykterhetens fasta mark, nödgas leda henne dit öfver helafhållsamhetens
brygga, på samma sätt måste samhället, staten, föra medborgarne
såsom ett helt till frihet från alkoholismens fara och mara
på förbudsvägen. Nödvändigheten häraf framstår allt klarare, i samma
mån man lär sig förstå, att alkoholbruket, hur måttligt det än i vissa
fall kan te sig, dock är och förblir roten och upphofvet till alkoholismen
Bih. till JRiksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Höft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
med dess alla ohyggliga följder, särskildt den degenerering, som fortplantas
från släkte till släkte.
Att denna insikt och förståelse verkligen blifvit större än den varit
bevisas däraf, att rusdryckslagstiftningen blifvit alltmera restriktiv, och ett
allt starkare åtstrypande skulle ju under tidernas lopp konsekvent leda till
förbud. Ja, man har till och med redan visat, att man i visst fall icke
rädes för ett förbud, då man ju infört detsamma å lägerplatserna. Men
då restriktionsvägen hos oss beträddes, afsågs därmed alldeles icke ett
slag åt alkoholbruket i dess hela omfattning, så mycket mindre som detsammas
verkningar och följder då voro föga kända och uppmärksammade;
snarare afsågs därmed ett hämmande af den så i ögonen fallande akuta
berusningen, som gjorde sig särskildt gällande bland en folkklass, arbetareklassen.
Från denna från början skefva åskådning har man sedan
haft svårt att göra sig fri, trots en bättre förståelse af själfva sakfrågan.
Och på så sätt har äfven rusdryckslagslagstiftningen blifvit ett slags klasslagstiftning,
som skärper den med all rätt så tadlade klasskillnaden.
Restriktionerna ha sålunda företagits ensidigt och följaktligen blifvit mindre
verksamma; endast fallen af akut alkoholförgiftning ha svårgjorts och
minskats till antalet.
Denna ensidighet har, såsom uppgifvits, sin orsak i en från början
skef uppfattning. Men det gifves äfven en annan orsak därtill af fullt
lika svår, för att icke säga långt svårare, art. Och söker man icke
komma denna orsak till lits, skall den helt visst under många och långa
år lägga så godt som oöfverstigliga hinder i vägen för en fullt effektiv
och konsekvent, till förbud ledande restriktiv lagstiftning. Det torde vara
klart, att här åsyftas hvad man kallar de ekonomiska intressena.
Vid hvarje restriktion har alltid på det omsorgsfullaste tillsetts och
sörjts för att de ekonomiska intressena icke måtte väsentligt skadas. Så
ha tillkommit dessa s. k. kryphål i våra rusdryckslagar, hvarigenom dessa
kunnat förtolkas till den grad, att undantaget mången gång blifvit regel
och regeln undantag, exempelvis i fråga om stängningstiden i städerna.
Tillverkningsskatten till staten uppgick 1905 till 24,470,017 kronor
eller c:a 17,000 kronor mindre än föregående år, då skattebeloppet var
högre än det någonsin varit under senaste decenniet. Försäljningsmedlen
uppgingo samtidigt till öfver 12,500,000 kronor mot nära 12,400,000
kronor närmast föregående året; af 1905 års vinstmedel tilldelades landstingen
nära 2,146,000, hushållningssällskapen 1,597,000, stadskommuner
och köpingar med bolag öfver 7,186,000 samt landskommunerna nära
11
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
1,581,000 kronor eller något mera för hvarje kategori än föregående år.
Det synes, att dessa skatte- och vinstmedel äro särdeles stora, att de
uppehållas till sina belopp och att således intresset måste gå ut på bibehållande
eller förökande, äfven om restriktionslagstiftningen blir allt skarpare.
På dessa medel bygga äfven stat, landsting, hushållningssällskap
och kommuner sina respektive inkomst- och utgiftsstater; de utgöra, dessa
samma medel, en af de allra viktigaste grundstenarne i de angifna institutionernas
ekonomiska byggnad.
Under sådana förhållanden är det alldeles påtagligt, att en konsekvent,
allsidig restriktion näppeligen kan åstadkommas, emedan okunnigheten
i alkoholfrågan hos den stora allmänheten ännu är alltför stor samt
degenerationen alltför utbredd, förutom det viktiga skälet att med rusdryckshandteringen
äro alltför stora ekonomiska intressen sammanknippade.
Och lika påtagligt är å andra sidan, att ett haltande på båda sidor
såsom hittills, ett tjänande af Gud och Mammon, icke kan annat än
underhålla och stödja okunnighet samt utbreda degenerationen.
Det återstår sålunda ingenting annat, för att kunna komma in på
den enda räddningsvägen, som går genom allsidig och konsekvent restriktion
med åtföljande förbud, än att söka frigöra stat, landsting, hushållningssällskap
och kommuner från deras beroende af rusdrycksmedlen.
Detta frigörande från beroendet af rusdryckshandteringen kan gifvetvis
icke ske på en gång, utan att hela maskineriet därigenom skulle
bringas i olag; det måste ske successivt och systematiskt. I öfrigt kunna
naturligtvis olika tillvägagångssätt tänkas, såsom indragning eller aflösning
'' eller kanske dessa båda kombinerade, så att en successiv indragning
ägde rum, men med understöd till en början. Likaså kan samma frigörande
ske snabbare eller långsammare, under en kortare eller en längre
tidsperiod.
Det var en god idé upphofsmännen till det ursprungliga Göteborgssystemet
hade, då de förbehöllo sig rätt att använda de s. k. vinstmedlen
till för arbetareklassen gagneligt ändamål; de ville därmed låta
åtminstone något falla tillbaka till dem, som, ehuru de minst hade,
likväl mest bidragit och bidrogo till vinstens uppkomst. Hade denna
idé utvecklats och fullföljts, hade helt säkert förhållandena gestaltat sig
annorlunda än nu skett och åtminstone ett stort hinder för vårt inslående
på den rätta vägen icke funnits. Rättvisa och rättfärdighet kräfver,
att denna idé ånyo upptages och de successivt indragna tillverknings-,
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
försäljnings- och vinstmedlen afsättas för att utgöra grundvalen till en
fond, afsedd för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.
Denna fråga rörande allmänna institutioners och samhällens frigörande
från allt beroende af rusdryckshandteringen och en på den vägen åstadkommen
folkets frigörelse från alkoholismens fara och mara med däraf
följande elände har en så oerhördt stor betydelse och räckvidd i ena afseendet
som i det andra, att det är alldeles omöjligt för en enskild person
att åstadkomma en fullständig och allsidig utredning om möjligheten däraf
och bästa sättet därför eller att framlägga ett fullfärdigt förslag i saken.
Och om det vore möjligt, så skulle gifvetvis en sådan utredning och ett
sådant förslag icke mottagas med nödig tillit för att vinna erforderligt
beaktande och allmännare tillslutning. Det är fördenskull nödvändigt,
att en dylik utredning verkställes af en kommitté, bestående af personer,
hvilka förutom det att de äga nödiga kvalifikationer i öfrigt, äfven hafva
nödig insikt beträffande alkoholfrågans innebörd och ett lefvande intresse
för dess lösning på ett för folk och fosterland gagnande sätt, män sålunda,
som kunde sätta allas verkliga väl och lycka framför vissa institutioners
och ett mindretal enskildes ekonomiska intressen.
Då det synes mig vara på tiden att denna viktiga och djupt ingripande
fråga bringas fram till lösning, så mycket mera som ett förhalande
därmed otvifvelaktigt och på sätt som förut framhållits åstadkommer
ytterligare förvirring och uppresande af nya hinder, så tillåter
jag mig att, med hänvisning till hvad ofvan anförts och med tanken på
det trängande behofvet för vårt land att så fort som möjligt varda befriadt
från alkoholismens växande fara, vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte besluta i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte
genom en kommitté, bestående af för frågans lösning i angifven riktning
intresserade personer, låta verkställa en allsidig utredning rörande
möjligheten för ett statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens
fullständiga frigörande från deras ekonomiska beroende af från
rusdryckshandteringen härflytande medel, och, därest sådan möjlighet
finnes, om lämpligaste sättet därför samt för Riksdagen framlägga resultatet
af denna utredning med de förslag, hvartill samma utredning kan
föranleda».
utlåtande Att missbruk af rusdrycker är af djupt ingripande betydelse i de
enskildas och samhällenas lif och att till följd däraf åtgärder, som vid
-
13
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 13.
tagas till motverkande af detta missbruk, kunna vara befogade, är jämväl
allmänt erkändt. Utskottet håller före, att den riktigaste och säkraste vägen
för nykterhetsfrågans lösning är en genom uppfostran och undervisning
vunnen allmännare uppfattning om alkoholmissbrukets skadlighet. I detta
afseende måste allt erkännande skänkas åt det gagnerika arbete, som af
de enskilda nykterhetsföreningarne allestädes i vårt land utöfvas; och
att detta arbete burit frukter ådagalägges af den glädjande företeelsen, att
ungdomen i allt större omfattning visar sig tillgifven nykterhetens sak.
I sammanhang med detta upplysningsarbete kunna emellertid lagstiftningsåtgärder
vara behöfliga. Att härutinnan gå ända därhän, som motionären
antyder, att genom lagstiftning åstadkomma rusdrycksförbud kan utskottet
ej gilla; och erfarenheten gifver äfven vid handen, att förbudsåtgärder,
där sådana kommit till stånd, ej odeladt verkat till fromma för
nykterheten.
Utskottet får därjämte såsom stöd för sin uppfattning i detta afseende
åberopa Första Kammarens beslut innevarande år om afslag å en
inom Andra Kammaren väckt motion i fråga om dylikt förbuds införande.
Då utskottet för sin del ej anser nödigt eller lämpligt att vidare inlåta
sig på pröfning af förbudsfrågan, vill utskottet däremot på det kraftigaste
framhålla betydelsen af de stora ekonomiska intressen, hvarom
motionen rör sig. Enligt i densamma meddelade uppgifter angående storleken
af de genom tillverkning och försäljning af sprit- och maltdrycker
till staten, kommuner, hushållningssällskap och landsting för år 1905 inflytande
medel, uppgingo dessa — med frånräknande af dels de medel,
som för sistnämnda år inflöto af malt- och punschskatten och som uppgingo
till sammanlagdt 4,386,605 kronor, och dels de af införseltullen för
brännvin, sprit och vin härflytande medel, som för samma år utgjorde
sammanlagdt 4,768,373 kronor, eller tillhopa 9,154,978 kronor — till
följande belopp:
tillverkningsskatten till .................................... 24,470,017 kronor
försäljningsmedel till ....................................... 12,500,000
af hvilka sistnämnda medel tilldelades landstingen
nära................................................... 2,146,000 »
hushållningssällskapen....................................... 1,597,000 »
stadskommuner och köpingar med iolag öfver ...... 7,186,000 »
■samt landskommunerna nära........................... 1,581,000 »
Ofvanstående siffror gifva tydligt vid handen den stora betydelse
och räckvidd, som frigörandet af stat, landsting, hushållningssällskap och
14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
kommuner från beroendet af dessa’ tillverknings- och försäljningsmedel
äger och hvilka ofantliga svårigheter möta för dessa medels ersättande
på annat sätt. Hvad särskilt statens frigörande beträffar, torde något
sådant ej kunna ifrågasättas under annan förutsättning, än att rusdrycksförbud
blefve genomfördt. Under alla förhållanden skulle till följd af
frigörandet statens inkomster ansenligt minskas, samtidigt med att dess
utgifter väsentligt ökades. Bland annat vore det nödvändigt, att landsting,
hushållningssällskap och kommuner af statsmedel erhölle ersättning för
den dem för närvarande tillkommande andel i försäljningsmedlen, hvilken
andel de genom indragning eller aflösning ginge förlustiga.
På grund af hvad här ofvan anförts och då utskottet anser, att ett
statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens fullständiga
frigörande från deras ekonomiska beroende af de i motionen omförmälda
medel svårligen låter sig göra, finner utskottet sig sakna anledning tillstyrka
en skrifvelse till Kungl. Maj:t af det innehåll, som innefattas i
Andra Kammarens beslut i denna fråga; och får utskottet därför hemställa,
att Första Kammaren ej måtte biträda Andra
Kammarens i detta ärende fattade beslut.
Stockholm den 3 maj 1907.
På utskottets vägnar:
CH. E. von OELREICH.
Reservationer
af herr Bergström hvilken anför:
Som af motionärens motivering framgår och på många ställen återupprepas
är motionens hufvudsyfte alkoholbrukets fullständiga afskaffande.
För att kunna nå detta syfte anser han som ett första och grundläggande
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 15
villkor, att! statens, landstings, hushållningssällskapens och kommuners
beroende af inkomst från rusdryckshandteringen upphör.
Ehuru jag för min del anser målet, absolutism, oupphinneligt, och
det är opröfvadt, huru fullständigt rusdrycksförbud skulle komma att
verka, anser jag dock icke, att staten bör undandraga sig att lämna nykterhetsarbetet
det stöd, som dess intressen och välfärd medgifva.
Det är i många stycken jag ej kan dela motionärens mening. Så
t. ex. när han säger, att, oaktadt bildning och välmåga stigit, råhetsförbrytelserna
det oaktadt tilltagit, och förklarar orsaken härtill ligga i alkoholbruket.
Jag anser tvärtom, att en ökad välmåga och en stigande bildning
ej kunna medföra ökad råhet ens med alkoholens tillhjälp. Råheten bevisar
enligt mitt förmenande brist på bildning, äfven om vetandet, som så
ofta förblandas med bildning, ökats. Öfverlagda brott torde icke kunna
tillskrifvas alkoholens inflytande, och senare tiders brottmålsannaler visa
oförtydbart en betänklig ökning af just sådana. Till och med om, som
statistiken säges upplysa, de flesta brott begåtts i sammanhang med
förtärandet af alkohol, så bevisas ej däraf, att afla, eller ens de flesta af
dessa brott skulle varit ogjorda, om ej alkoholen funnits att tillgå. De
kunna nämligen hafva varit öfverlagda och tillkommit alkoholen förutan.
En annan uttalad mening, som jag bland många sådana anser mig särskildt
böra påvisa, är, då motionären säger, att rättvisa och rättfärdighet krafvel’,
det brännvinsmedlen afsättas till en fond, afsedd för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring,
samt att vissa institutioners och ett mindretal enskildes
ekonomiska intressen nu sättas framför allas verkliga väl och lycka. Man
kan verkligen, synes det, med fog fråga motionären, om ej de ändamål,
hvartill statens, landstingens, hushållningssällskapens och kommunernas inkomster
nu användas, såsom t. ex. till skolor och bildningsanstalter, till
hjälp åt jordbruk och skogsskötsel, till lasaretter, sjukvård och fattigvård
m. in. äro fullt lika betydelsefulla, gagneliga och nödvändiga för det allmännas
väl och särskildt för arbetareklassen som någonsin fonder för ålderdoms-
och invaliditetsförsörjning.
Med utskottet dela vi mening om, att det upplysningsarbete, som nykterhetssträfvandena
åstadkommit i hög grad verkat till nykterhetens främjande,
hvaremot för långt gående lagstiftningsåtgärder på samma gång de
framkalla öfverträdelser af och ringaktning för lagarna icke visat sig tillfyllest
att åstadkomma verklig nykterhet.
Då emellertid nykterhetsarbetet medför så mycken välsignelse, då det
med så uppoffrande intresse bedrifves af enskilda, ej minst bland de
16 Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
bredare folklagren, och då i stort sedt hvarje inskränkning af rusdrycksbruket
är en nationalvinst — i minskade utgifter och ökad arbetsförmåga
hos den enskilde — så anser jag äfven staten böra lämna sin medverkan
i detta arbete. Ämnets omfattning och hvarje åtgärds mångsidiga verkningar
orsaka, att jag ej kan inlåta mig på sättet och medlen härför, men
då jag är öfvertygad om, att en omfattande utredning är till gagn för
staten, emedan den lämnar tillfälle att öfverblicka frågan i sin helhet och
kan bidraga att undvika partiella skadliga reformer, så anser jag mig böra
anhålla,
att Första Kammaren för sin del ville besluta att
på så sätt biträda Andra Kammarens beslut, att Kammaren
anhåller, det Kung. Maj:t måtte på sätt Kungl.
Maj:t själf finner lämpligast verkställa en allsidig utredning
rörande möjligheten för ett statens, kommunernas,
landstingens och hushållningssällskapens frigörande
från deras ekonomiska beroende af från rusdryckshandteringen
härflytande medel och, därest sådan
möjlighet finnes, om lämpligaste sättet därför, samt för
Riksdagen framlägga resultatet af denna utredning med
de förslag, hvartill samma utredning kan föranleda.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1907.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.