Skrifvelse till Konungen angående skärpta bestämmelser i fråga om offentliga föreställningar, djurförevisningar m. m.
1907-04-08 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1907:7, Skrifvelse till Konungen angående skärpta bestämmelser i fråga om offentliga föreställningar, djurförevisningar m. m.
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 7.
1
5T:o 7.
Ank. till Eiksd. kansli den 8 april 1907, kl. 3 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 4, i anledning af motion af herr von Möller
om skrifvelse till Konungen angående skärpta bestämmelser
i fråga om offentliga föreställningar, djurförevisningar
m. m.
Utskottet har till behandling mottagit en inom Första Kammaren af Motionen.
herr von Möller väckt motion (n:o 43) af följande lydelse:
»13 § Ordningsstadgan för rikets städer, 24 mars 1868, innehåller
bland annat, att »hvar och en, som vill i stad eller å dess område gifva
offentlig föreställning såsom skådespel, Indämning, konstridning, förevisa
djur, konststycke eller annat dylikt, — — — skall därom göra anmälan
hos polismyndigheten», — — och skall polismyndighetens tillstånd af
vaktas».
— — — »Den, som gjort anmälan,--har att ställa sig till
efterrättelse de ordningsföreskrifter, som kunna af polismyndighet meddelas.
Der sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar
eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning, eger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda.»
I Stockholm meddelar polisintendenten en generell resolution, t. ex.
angående cirkusföreställningar, jämte föreskrifter om säkerhetsåtgärder m. m.
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 8 Samt. 2 Åfd. 1 Band. 7 Käft. (N:o 7). 1
2 Första Kammarens TiUfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
och åligger det sedermera vederbörande distrikts poliskommissarie att censurera
och öfvervaka de särskilda konststyckena i enlighet med gällande
förordningar.
För den, som, om än blott helt flyktigt, iakttagit, huru å cirkus- och
varietéföreställningar, djurförevisningar o. s. v. allmänheten bjudes att se
de mest lifsfarliga konststycken, djurdressyrer af brutalaste art, menagerier
där djuren frysa, misshandlas och lida den mest upprörande vanvård,
framställer sig osökt den frågan, huruvida det kan vara lämpligt och
samhället värdigt, att dylikt fortfarande får passera oanmärkt och ostördt,
tack vare antingen en bristfällig lagstiftning eller en alltför liberal poliscensur.
Då Riksdagen 1896 biföll den kungl. propositionen angående ändring
af § 25 i kungl. förordningen angående försäljning af brännvin därhän,
att dylik iskänkning ej må äga rum vid offentlig föreställning med undantag
af konsert, afsåg den att i främsta rummet inverka hämmande på
varietéväsendet med dess ofta förråande smakriktning genom att. söka
undandraga detsamma dess förnämsta inkomstkälla — spritserveringen.
För att i möjligaste mån paralysera Kungl. Maj:ts och Riksdagens
afsikt, inrättade varietélokalernas ägare i samma hus serveringslokaler,
sökte och erhöllo rätt till utskänkning för att publiken under långa entreåkter
skulle kunna släcka sin törst.
Det ligger utanför motionens område att undersöka, om och på hvithet
mera effektivt sätt Riksdagens önskemål möjligen skulle kunna hafva
uppnåtts.
Visst är emellertid, att varietéägarna icke legat på latsidan, när det
gällt att genom nervretande prestationer locka publiken till sig, och därigenom
vinna igen, hvad de genom en minskning af spritkonsumtionen förlorat.
Polismyndigheterna ej blott i hufvudstaden, utan äfven på åtskilliga
andra orter inom landet torde hafva ansett sig ej kunna eller våga inskrida
häremot. Det synes därför nödvändigt, att Riksdagen och Kungl.
Maj:t måste taga under förnyad ompröfning, huruvida »allt är bra som
det är», hvarom icke, hvad som bör göras för att söka bot på åtminstone
de värsta missförhållandena.
Till belysning af dessa må några exempel ur den rika samlingen,
som stått mig till buds, anföras:
För några år sedan uppträdde en cirkusryttare, som, sittande till häst,
upphissades på en plattform af några kvadratmeters yta, till dess han nått
kupolen i taket, hvarefter ett fyrverkeri afbrändes rundt omkring honom.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 3
En tid gick allt lyckligt, men vid en föreställning i Göteborg skrämdes
hästen, ryggade och nedstörtade med sin ryttare i djupet, hvarvid båda
dödades.
I Skånska Dagbladet juli 1901 annonseras:
»Malmö Tivoli. Söndag 14 juli från klockan 1 —11 e. m. Vitellos
stora ballonguppstigning. Vidunderbarnen, jättebröderna Adolf och Frederik
8 och 10 år gamla Hvarje väger öfver 100 kilo.»
Som bekant, förbjudes i kungl. förordningen 10 december 1897 användande
af barn under 14—15 år vid dylika förevisningar.
I samma tidning af 12 juli 1901 annonseras om herr Vitellos 3:d
uppstigning: »hängande i tänderna, företager den ungdomligt vackre Vi
tello
sin djärfva ballongfärd. Alla, som ej ha sett detta nervspännande
skådespel på lif och död, måste se det». — —
»Herr Vitello den yngre kommer att (14/7 1901 i Malmö) endast
hängande i tänderna företaga en fallskärmsnedstigning, hvilken naturligtvis,
liksom de föregående nedstigningarna, kommer att med det lifligaste intresse
åses af tusentals personer.»
I notisafdelningen finner man, att »Fru Vitello i Malmö nedsteg i
fallskärm, men var nära att hamna på taket af ett högt nybygge. Hon
var helt andfådd, emedan fallet genom luften försvårar andhämtningen»,
äfvensom att »Herr Vitello håller på att dressera en hund att nedstiga i
fallskärmen».
I Stockholm förolyckades för en del år sedan »den vackre luftseglaren
Roll a» vid en dylik luftfärd.
I cirkus å Djurgården uppträdde en kvinnlig mästerskytt, som nedsköt
kritskifvor, anbragta å hennes dotters hufvud. Sammastädes 1903
pianoskytten Colohel Bordeverry, som, liggande på rygg, sköt till måls på
diverse föremål, placerade på hustruns och dotterns hufvuden.
Enligt St. Dagblad 26/9 1904 nedstörtade en viss »M:r B. från trapezgungan
och den väldiga höjden ned på arenan, som det tycktes, sanslös».
Med förbigående af flera alltför ofta förekommande olycksfall i följd
af frånvaron af eller otillräckliga s. k. skyddsnät, de ständigt förekommande
fallen från hästen mot barriären, saltomortalerna, där redan namnet
anger konststyckets farliga karaktär, må vidare nämnas: »cykelåkning i dödsringen»
(Stockholm 1903), liknande en vid korg utan botten, upphissad i
jämnhöjd med eller högre än logeraderna. I Köpenhamn reklamerade
»konstnärerna» genom plakat, där benrangelsmannen, stödd på sin lie och
med timglaset i handen, vaktade sitt rof.
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Politiker! 1/s 1903 skrifver om detta praktnummer: »Dödsringen. Det
gaar os desvmrre ofte som den Mand, vi i vor Barndom lasste om i
Eventyret, Manden, der saa g terna vilde lasre åt gyse. Vi opsöger alle
mulige Rmdsler for åt see, om det ikke en Gång skulde lykkes os; der
er ikke det ny Variéténumer der kommer frem i Udlandet och vsekker
Skrock og Beundring, uden åt vi indskaerper vore hjemlige Direktörer åt
det maa vi endelig have åt se, og saa skynder vi os derhen og glaeder os
som et Barn til åt gyse. Dödsringen er et udmaerket Numer; fire Herrer
og en Dame cykler rundt i den, og det er klart, åt hvis der sker et sammenstöd
eller intrseffer et Uheld med Maskinerne, saa styrter Vedkommende
ned og skår sig ihjael paa stedet. — — Hvorvidt man tillige
föler den Pirring, som iEngstelsen paa egne eller andres Vegne frembringer,
er et Spörgsmaal for sig. Meget stserke eller meget slövede Nerver vil
neppe paavirkes föleligt. Gennemsnitsnerven vil nok föle det Chok, der
skulde foröge Nydelsen.»
Enligt Göteborgs H. och S. tidning 23/9 1904 förekom på marknadsplatsen
i Västerås en olyckshändelse i »dödsringen», i det den norske
cyklisten Karl Hoel »kastades handlöst ned i marken».
I Politiken 3/8 1903 omnämnes ett tillbud till olyckshändelse vid
detta nummer, då två af cyklisterna nedstörtade i manegen.
Enligt Stockholmstidningen 18 maj 1906 förevisades å cirkus det
s. k. »Djäfvulsbordet, en rund skifva, som med någon mekanism kunde
snurra rundt, sedan inleddes en del små pojkar i åldern 10—lå år. i
»Medan clownerna hvilade sig, fingo dessa pojkar en och en kila
omkring på bordet, medan skifvan djäfvulskt dansade omkring. De små
pojkarne, som antagligen lockats till detta experiment med någon krona
eller så, sågo med synbar rädsla den ene kamraten efter den andre kastas
i arenan från den snurrande bordskifvan. Och på publiken verkade det
icke heller vidare behagligt att riskera att hvilket ögonblick som helst se
en liten pojke bryta benen af sig.»
Omsider uppfann någon specialist på nervskakande sensationsnummer
»Looping the loop» med dess variationer, såsom »hjulet i jätteöglan», med
artisten hållande sig fast i hjulet, och superlativ, »looping the loop, looping
the gap, la fléche humaine», och allt hvad de heta på konstspråket.
Stockholmsbladet 14/,0 1904 beskrifver, hur »loopen utgöres af 2
banor, en som bär uppåt och en som bär nedåt, och mellan dem är ett
flera meter långt tomrum. Cykelryttaren skall i den vilda farten flyga
ett långt stycke i luften med hufvudet nedåt. »Ett nervepirrande nummer,
Första Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 5
hva?» säger herr S. — och skrattar belåtet. Men så är det också det
nyaste, som finns».
»Politiken» reklamerar 2°/ 1904: »Numret er udmasrket for alle, som
önsker åt faa deres Nerver pirrede. Det er Hot og förbundet med den
ftisiko for Liv og Lemmer, som hos Tilskueren frembringer den höjeste
Spamding. Det har alle Betingelser åt skäfte fuldt Hus». Enligt annons
i »Vårt land» 17/9 1903: »Hvad är: »Looping the loop? Gå i afton till
cirkus, får Ni se den unga damen utföra sin svindlande automobilfärd
från cirkus’ tak längs den branta rutschbanan ned genom den alla tyngdlagar
upphäfvande öglan. Den djärfva automobilisten befinner sig faktiskt
ett ögonblick upp och ned».
1 Svenska Dagbladet 31/9 1903 beskrifves äfven Looping the loop,
och huru »den lyckliga utgången beror på att den minsta detaljsak i
apparaten fungerar som sig bör, men där en enda liten skruf lossnar —
ja, publiken vågar inte dra konsekvenserna! — På ett par sekunder har
automobilen snurrat rundt i luften och ut genom ryttargången, och Miss
Alice mottager en öronbedöfvande applåd. Af publikens starka bifall att
döma, torde detta sensationsnummer komma att bli en rätt värdefull dragningskraft
för Cirkus Yariété, där det nu varit rätt glest, sedan Cléo rest».
Om Miss Alices slutliga öde få månader därefter läses i »Halland»
29A 1904:
»Förolyckad i »dödsringen».
Åter har det bekanta cirkus-sensationsnumret »Looping the loop»
kraft ett offer. I Teatro Pari i Madrid uppträdde i söndags afton en
ung och vacker amerikanska miss Minna Alice som Looping-the-loopfarerska
i automobil. Då automobilen hunnit öfverstå punkten, störtade
hon ur vagnen, föll med hufvudet mot träplattformen och slungades därifrån
mot rampens elektriska lamprad. Ett skrik af förfäran gick genom
det till trängsel fyllda huset. Många åskådare skyndade förskräckta ut,
andra föllo i vanmakt. Miss Alice blef blödande och medvetslös förd till
sjukhuset, där föga hopp hyses om hennes vederfående. Alla tidningar
protestera mot dylika lifsfarliga skådespel och kräfva deras förbjudande.»
Detta i tjurfäktningarnas land, under det att hos oss — —!
Cirkus Madigan i Malmö annonserar i Skånska Dagbladet 6/2 1904
med artistens ej alldeles ovanliga frihet från ortografiska regler »Looping
the hop dödssprånget å cykel öfver en 11 meter bred afgrund af cykelkonungen
Leinert», och Svenska Dagbladet 16/2 1904 berättar om
6
Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o
»Olycka vid Looping the loop.»
Vid cirkus Madigans föreställningar i Malmö har cyklisten Leinert
utfört det bekanta konststycket »Looping the loop», men ett par kvällar
har han misslyckats, ehuru han kommit utan skador från experimentet.
I lördags kväll aflopp det likväl ännu sämre. Cykeln fick en skef ställning
och gled omkull, hvarvid Leinert kom under den 150 kg. tunga
cykeln. Hans ena ben blef svårt klämdt och i hufvudet erhöll han åtskilliga
kontusioner. Han måste bäras upp i sin loge i mycket medtaget
tillstånd.»
I Köpenhamn hade samme man varit utsatt för en allvarlig olyckshändelse,
i det han nedstörtade med cykeln i djupet och fick bäras bort.
På samma plats och sätt gick det för en ung berlinare Heinze i juli
1904. »Cyklisten flög ut genom banans öppning upp mot den kungliga
logen och föll ned mellan parkettens stolar. Han skadade sig därvid så
illa, att det ej finns någon utsikt, att han skall åter kunna uppträda.
Direktör Beketow har nu telegraferat efter ett nytt Looping the loopnummer».
I Budapest skadades den vid Cirkus Beketow anställde Paul Munder,
i Breslau sårades svårt artisten Belik, samt artisten Eclair vid cirkus Beketow
i Wien fick i februari 1904 under sin Looping ena örat och ett
stycke af kinden afslitna.
Eclair hade samma eftermiddag åtnjutit nåden att få uppträda med
sitt nummer för kejsar Franz Joseph!!
Om olyckan skrifves i Skånska A. B., återgifvet af Aftonbladet 24/2
1904:
»Om »dödsridten» i Wien, hvarvid cirkusartisten Eclair förolyckades,
skrifver Sk. A. B.:
Meddelandet är ägnadt att göra ett ganska kusligt intryck på alla,
som i Köbenhavn varit åskådare till dödssprånget. Man frågar sig, hvad
som skulle skett, om olyckan timat där?
I »Cirkus Variété» for Eclair med sitt hjul tvärs öfver hufvudet på
hela »Gulvets» sorglöst ätande och drickande publik. Hjulet, som vägde
flera hundra danska skålpund, utom artistens egen vikt, skulle från höjden
ha fallit rakt ned på publiken och orsakat oberäkneliga olyckor, hvilka
dock — ur en viss synpunkt — kunnat betraktas som en rättvis vedergällning
för den uppmuntran, den skänker de halsbrytande och lifsfarliga
prestationerna. Det lian vara tid på att dessa portförbjudas af polisen, innan
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 7. 7
vi hunnit det stadium, af lidelse för det Modiga och farliga som de gamla
romarna.
Den stackars Eclair var en tarflig artist, som för en ringa penning
vågade lifvet hvarenda kväll, men hjulet (numret) ägdes af en spekulant,
som betalat det mycket högt och nu får se sig om efter en annan, som
vill låta spänna in sig i den rullande dödsringen, där han sitter lika hjälplös
som de delinkventer, hvilka på sin tid rullades i hafvet i spiktunnor. »
Det skulle vara omöjligt uppräkna alla de offer, som detta råa konststycke
kraft, men lika fullt och fortfarande medgifves dess förevisande i
vårt land.
Cirkus Reinsch i Göteborg annonserar 5 januari 1907:
»Stor gala-föreställning. Debut af mr. Dewall. Looping the loop.
Den ende originale dödsryttaren. O uppnådd konstskicklighet i åkning på
bicykel i förening med dödsförakt.»
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 5 januari 1907 skrifver med
anledning häraf: »I går generalrepeterades ett Looping the loop. Båda
försöken misslyckades, och herr »dödsryttaren» räddades till lifvet och sin
»konst» genom påpasslighet hos den kamrat, som skötte säkerhetslinan.
Sådant bidrager just icke att göra numret mindre spännande, om det
nu finns folk, som vill se, hur en människa vågar lifvet för deras
slantar.»
Tyvärr finnes nog sådant folk, som antingen tanklöst, nyfiket eller
rått, hårdhjärtadt eller blaseradt finner det spännande, intressant, nervretande:
ju farligare dess bättre.
Men finnas då inga lagstadganden att förhindra ett dylikt fortsatt
förråande af publiken och detta ockrande på en förskämd, blaserad smak;
stå verkligen ordningsmyndigheterna maktlösa gentemot detta? Man skulle
vara frestad att tro det.
Riksdagen uttalade 1896 i skrifvelse till Kungl. Maj:t sin önskan, att
barn och minderåriga ej måtte vidare tillåtas att uppträda å cirkus-, varieté-
och därmed jämförliga föreställningar samt om inskränkning af deras
medverkan vid teaterföreställningar, men Ivungl. Maj:t fann på grund
af inlagan från en teaterchef lämpligt att endast i det förra hänseendet
tillmötesgå denna anhållan. Det ser nästan ut, som om Kungl. Maj:t
ansett de i nämnda inlaga anförda skälen, att baletten skulle försvinna,
om ej barn finge undervisas i denna konstbransch, som för de unga flickornas
fysik och ekonomi vore så fördelaktiga, vara mera tungt vägande
än exempelvis de, som framlades i motionen, utskottsbetänkandet och vid
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
diskussionen i Andra Kammaren, där herr F. Berg (sedermera statsrådet),
genom sitt sakrika anförande påvisade, huru det annonseras efter barn
med »fördelaktigt utseende» i 10—11 års åldern, hvilka sedan som statister
och i baletter få tjänstgöra ofta kväll efter kväll utom repetitioner
och dylikt, huru deras fysik lider af nattvaket, skolgången försummas och
deras unga sinnen påverkas genom den omgifning, i hvilken de lefva (se
Andra Kammarens prot. 1896 n:o 40, sid. 60). Med all aktning för den
sceniska konsten kan väl kulissvärlden icke betraktas såsom någon lämplig
barnuppfostringsanstalt.
Det vore högligen önskvärdt, att Kungl. Maj:t ville taga denna sak
under förnyad och mera grundlig ompröfning och därvid beakta särskilt
den franska lagstiftningen i detta hänseende.
Men uppoffrades nu på detta håll teaterbarnen af Kungl. Maj:t utan
ändamål, så synes beträffande barns uppträdande å cirkus- och varietéföreställningar
kontrollen, huru kungl. förordningen 10 december 1897
verkligen efterföljes, lämna åtskilligt öfrigt att önska.
Äfven här synes af nöden att något göres, för att förordningen ej
skall förvandlas till en lag blott på papperet. Upprepade gånger händer
det, att barn, som säkerligen ej uppnått föreskrifven ålder, uppträda vid
dylika förevisningar, utan att detta beifras; vid andra tillfällen hafva antagligen
— särskildt i fråga om utlänningar — deras åldersattester, eller
som en polisman uttryckte sig deras »prästbetyg» af förevisaren blifvit
anordnade med särskilda hänsyn till den svenska förordningen. Då väl
dylika japanesiska, arabiska och andra exotiska »prästbetyg» väl torde
kunna få betraktas med en viss skepsis, kunde väl i tvifvelaktiga fall
lämpligen en läkare eller annan sakkunnig tillkallas för att uttala sin
åsikt om barnets ålder, i annat fall kan lagen lätt af en smart impressario
illuderas.
En annan konstbransch, som väl ej heller kan räknas till de förädlande
nöjena, är djurförevisningen i dess många växlande former, från
de ambulatoriska menagerierna och cirkusbanden i landsorten till de dyrbara
rofdjursgrupperna och de ofta genom de mest raffineradt grymma
medel åstadkomna dressyrnumren af hästar, hundar, apor, grisar, sjölejon,
kattor, råttor, papegojor, dufvor, krokodiler, ormar m. m.
Måhända är tiden ej ännu inne för att befria människans trogne tjänare,
Msten, från cirkusmanégen, tack vare den falska nimbus, som omger
bland annat den s. k. skolridten, som. ju särskildt beundras af sportsmän
och kvinnor och så kallade hästvänner, men nog kunde åtminstone
. Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 9
de andra djuren befrias från de många lidanden, de skola underkastas för
att roa en tanklös åskådarehop. Man uttrycker sin fasa och afsky för
tjurfäktningar, man prisar vårt lands högre civilisation, som förbjuder
dessa blodiga skådespel, där grymheten visserligen har mera krassa former,
men där offrens lidande snart slutas genom döden, men vår med mindre
starka nerver och mera hyckleri utrustade, blaserade publik fröjdar sig i
stället åt de resultat, dressyrdjurplågeriet åstadkommit. Man vet eller anar,
huru dessa djur måst törsta och misshandlas för att inlära sina konststycken,
men man vill icke tänka på dylikt, när man gå ut för att ha
trefligt, och man tar sina barn med sig för att bereda dem ett »oskyldigtnöje».
Och de små finna merendels dessa cirkusaftnar obeskrifligt roliga,
emedan de ej ha någon uppfattning om, huru djuren pinas och huru människorna
våga sitt lif och sina lemmar för deras nöje; de beundra trollkarlen,
som låter kanariefåglar försvinna, under det att fjädrarna ryka
om dem, eller trollar fram marsvin, kaniner, ankor och gäss, som legat
hopklämda i magikerns fickor.
Då föräldrarna i sin tanklöshet ej inse, huru de genom dylika nöjen
lägga första fröet till likgiltighet för andras lidanden i barnets intet ondt
anande hjärta, borde väl samhället värna om de unga genom ett lagstadgadt
åldersminimum som villkor för deras tillträde till dylika förevisningar.
Till kungliga teatern i Köpenhamn äga barn under en viss ålder ej
tillträde. — Åt den vid cirkus eller varietélokalen tjänstgörande polisen
kunde ju lämnas i uppdrag att — han äger ju att efter bästa förstånd
öfvervaka andra ordningsföreskrifter — medgifva eller vägra tillträde för
barn, därest deras ålder ej på annat sätt kan styrkas.
En insändare K. W. skrifver i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
6 februari 1905 om »Djurplågeriet i nyttans och nöjets namn»:
»Jag kommer från menagerie! därborta på idrottsplatsen. Med pinsam
klarhet ser jag ännu för mig dessa djur, hvilkas blickar, rörelser,
hela uppträdande tala om ett lidande, som tyckes mig dubbelt tröstlöst,
därför att de flesta människor stå oförstående inför det, rent af vilja förneka
dess existens.
Ovillkorligen tränger sig den frågan fram: hur är det möjligt, att
ett djurplågeri, som förefaller så påtagligt, kan bedrifvas midt ibland oss,
utan att ens den svagaste protest höjes? Tvärtom omhuldas eländet på
allt sätt. Våra tidningar äro idel välvilja. Något så utomordentligt roande
och lärorikt som ett besök i detta präktiga menageri bör ingen förBih.
till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 2
10
Första Kammarens Tillf tunga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
summa. Våra skolor äro af samma mening. Skaror af skolbarn vallfärda
dit, och då nu i dagarna också folkskolans lärjungar inbjudits, har väl
åtminstone all skolungdom beskådat härligheten och efter alla tecken att
döma blifvit mycket uppbyggd. Att »den stora allmänheten» gjort sammalunda,
tar jag för gifvet.
Vill man då ej se? Eller är det så, att råheten ännu är så stor, att
man ej kan se djurens lidanden, när det ej gäller kroppslig misshandel af
allra gröfsta slag? Att hästen lider, när körsvennen piskar den blodig,
det förstår man. Att kaninen lider, när vivisektorns knif tränger in i
dess kropp, kan man möjligen också fatta. Men att isbjörnen, som tagits
från det fria lifvet på snöglänsande vidder för att i en mörk, kvaf låda
släpas omkring från stad till stad, måste utstå en sjufaldt djupare pina,
det kan man ej alls begripa.
Eller kanske — det finns en tredje möjlighet — kanske har man ej
tänkt på det. Det är kanske den stora tanklösheten, som är skuld till
denna sorgliga likgiltighet för lefvande varelsers nöd. Man har hört och
läst, att det är roligt och nyttigt att gå på inenageri, att djuren behandlas
väl o. s. v., och då är det naturligtvis så.
Men låt oss för en gångs skull glömma allt det där, som vi hört och
läst, och i stället tänka själfva en liten smula, undersöka saken med egna Ögon.
Se t. ex. denna isbjörn, »de arktiska polarregionernas konung», som
han så ståtligt kallas i katalogen! Med hufvudet sänkt står han där vid
den lilla vattenbehållaren och slänger framkroppen från den ena sidan till
den andra oafbrutet timme efter timme, dag efter dag. Ett par meter
därifrån går lejonet, två steg framåt, två steg tillbaka, två steg framåt,
två steg tillbaka. Isregionens djur sida vid sida med tropikernas! År det
troligt, att djur med så olika lifsbetingelser skulle kunna trifvas ihop?
Säger ei sunda förnuftet oss orimligheten af denna »pikanta» sammanställning?
Eller
se dessa små polarräfvar, som snurra rundt, rundt, oupphörligt
rundt i den trånga buren! Eller buffeln, som rasande slår sitt stora hufvud
mot stängslet! Och sist men ej minst de tvåbenta hundarna, som släpa
sig omkring på sin halmbädd! Man har ej rätt att ta deras lif, heter det
med eu rörande blandning af naivitet och fräckhet i katalogen. Ingen
rätt att med en kula snabbt och smärtfritt döda ett vanskapadt djur, men
att långsamt pina ihjäl normalt utrustade och lifskraftiga djur, det generar
ej vederbörandes i vissa fall så otroligt ömtåliga samvete. Egendomlig
konstruktion på det där samvetet, det måste man medge. Vårt mera
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 11
enkelt inrättade säger oss, trots katalogens ifriga försäkringar om motsatsen,
att lifvet är en pina, icke blott för de stackars missfostren i fråga,
utan för de allra flesta af dessa djur, som rastlöst vandra omkring därinne
i de små burarna. Och detta är roande att se? I sanning ett
ädelt nöje!
Men, invänder man, det kan väl ändå ej förnekas, att det är nyttigt
att se alla dessa lefvande djur från när och fjärran. För undervisning i
zoologi t. ex. äro de ju ett alldeles ovärderligt åskådningsmateriel. Visserligen
ha vi fullt upp med uppstoppade djur, men det är ändå ej så bra,
ty — för att åter citera eu dråplig harang ur katalogen — »lifvet fattas,
det varma, pulserande lif, som gifver rofdjurets öga glans» etc. etc.
Ja, kunde menagerierna bjuda oss det, då fingo vi väl tillerkänna
dem åtminstone något existensberättigande. Men hvar finns det egentligen,
det där underbara lifvet? För min del har jag förgäfves letat efter det.
Att det och det djuret lefver kan man ju visserligen konstatera, men
hur lefver det? Kunde vi få se kamelen vaggande skrida fram genom
öknen eller tigern snabbt och vigt kasta sig öfver sitt byte, eller klippkängurun
skutta omkring bland bergen, då kunde man tala om varmt,
pulserande lif och ovärderligt åskådningsmaterial. Men detta lär aldrig
kunna låta sig göra, och som det nu är, tror jag, man tryggt kan påstå,
att vi af de lefvande djuren i menageriet lära ingenting, som ej lika bra
eller bättre kan iakttagas på uppstoppade djur. Allt det där pratet om
den oerhörda betydelsen af att få se djuren lefvande, är intet annat än
en vacker fras, men onekligen lyckligt funnen, odisputabelt sann som den
förefaller vid första påseendet.
Något, för hvilket man däremot torde få svårare att finna en ens till
skenet rimlig förevändning, är de s. k. föreställningarna. Är det också
af heligt nit för allmänhetens naturvetenskapliga bildning, som man tvingar
björnar och lejon etc. att utföra en mängd meningslösa konster, utan
spår af värde för djurets karaktäristik?
Man försöker ju komma med att det är lärorikt att se, hur människan
med sin vilja behärskar t. o. m. de vildaste bland djuren. Men att
den mänskliga viljan med så kraftiga medhjälpare som svält och stryk
kan uträtta små underverk, det har bestämdt ingen betvifla! Och det kan
aldrig vara till nytta för någon att se ursprungligen stolta och fria varelser
genom långsam tortyr förvandlas till slöa, viljelösa stackare. Tvärtom
måste det verka förråande på enhvar, som ej har sin kritik fullt vaken,
ty det minskar känsligheten för djurets lidanden.
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Vore det då ej på tiden, att vi gjorde klart för oss den enkla sanningen:
allt hvad menageri heter är grymt och onödigt djurplågeri från
början till slut. Och det är ovärdigt tänkande människor att finna nöje
i att se lefvande varelser pinas.
Det är en sanning, som på ett eller annat sätt, genom pressen, djurskyddsföreningar,
skolor o. s. v. måste tvingas in i det allmänna medvetandet.
Innan det har skett, innan människor, unga och gamla, s. k. bildade
och obildade, upphört att strömma till menagerierna för att roa sig, är
det en löjlighet att skryta med hur långt vi kommit i upplysning och
humanitet. Den, som ej lärt barmhärtighetens plikt mot djuren, har väl än
en strid att utkämpa med råheten, innan han kan komma och tala om
humanitet. »
Hvad här skrifvits om menagerie^ gäller nog äfven de s. k. zoologiska
trädgårdarna, där djurplågeriet mot de sin frihet beröfvade och
under olämpliga klimatiska förhållanden lefvande djuren äfven kommer
till användning i nyttans och nöjets namn.
Det vore åtminstone önskvärdt, att dylika institutioner bemödade sig
om att åtminstone ej utsätta djuren för vanvård.
Kan det vara lämpligt att som undervisningsobjekt eller nöje för
barn förevisa rofdjursgrupper med lejon, tigrar, svarta och hvita björnar
m. m., där dompteuren till lif och lemmar sväfvar i ständig fara eller
förolyckas inför publikens ögon. (I Berlin inträffade oktober 1906 inom
loppet af några dagar 2 dylika olyckshändelser under pågående föreställning),
eller framförandet af 40 »dresserade» krokodiler, hvilka i Stockholm
1905 på arenan öfverföllo dressören.
Vårt land 12/_ 1906 refererar ur en Köpenhamnstidning en artikel
om publikens förråande, som nog äger tillämplighet äfven hos oss:
»Sensation8numren på nöjesprogrammen blifva allt mer och mer nervspännande,
och det fattas bara, att man också begynner arrangera tjurfäktningar
i vårt gamla kulturland.
Rof''djursdressyren hör till antalet af de »nöjen», som icke lämna
någon annan behållning än öfverretade nerver. Den innebär en dubbel
fara: faran för dressörens lif och faran för publikens förråande. Den förra
faran är måhända i mångas tycke så ringa, att den nästan är inbillad.
Jag har en annan tro, säger insändaren. Det händer visserligen ej ofta,
ty ar kunna förflyta mellan hvarje sådan olyckshändelse, då en dressör
dödas af sina djur, men det inträffar dock. Och i betraktande af det
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 13
jämförelsevis ringa antalet djurgrupper, med hvilka djurtämjare beresa
Europa, är det en förfärande massa dressörer, som få sätta lifvet till eller
lida allvarsam skada.
Mina tankar leddes i denna riktning genom en händelse i Cirkus
Cimcelli en af de sista aftnarna. Herr Sawade arrangerade sluttablån.
En tiger visar sig mycket motspänstig, och lejonet bakom denne är alldeles
rasande. Efter fyra, fem försök lyder omsider tigern, medan lejonet
under ett argt hväsande ständigt nekar. Sawade griper till piskan. Lejonet
hväser alltjämt, men lyder till slut, och låter sedan sitt raseri gå
öfver tigern. I ett nu sammandrabba djuren under ett ursinnigt rytande.
Piskan skiljer dem åt, och Sawade måste begynna på nytt. De öfriga
djuren börja bli nervösa, men Sawade måste forcera. Situationen är nu
lifsfärligt spänd, och djurskötarna ha, med yttersta försiktighet för att icke
väcka panik, dragit revolvern. Själfve Sawade vågar icke gå mot lejonet,
han åtnöjer sig med att banka på en stol med piskskaftet, och ändtligen
lyda båda djuren. Eu outsäglig lättnad aflöser spänningen. Om några
få minuter äro djuren borta, och clownerna taga vid med sina befriande
roligheter.
Detta skedde den 28 juni. Nervspänningen hos publiken var maximal,
och om en dylik spänning upprepas ofta, verkar den förslöande på
nervernas känselförmåga, hvilket i ett fall som detta betyder förråande.
Värdesättningen af denne mans insats förminskas. En starkare retning
kräfves för att åstadkomma eu liknande effekt. Kort sagdt: Aktningen
för människolif försvagas, på samma gång som respekten för den fara, som
framkallat spänningen.
Men detta är ett återfall i barbari. Jag vet icke huru högt ett
människolif i allmänhet värderas. Det finnes visserligen många, som ej
sätta något vidare högt pris på detsamma. Men för mig finnes intet så
heligt som ett människolif och de känslor och instinkter, med hvilka det
omfattas. Och det är just dessa känslor och instinkter, som kränkas genom
råa nöjen, sådana som det ofvan omtalade.»
Detta gradvisa förraande synes mig ej höra få vidare fortgå utan någon
vidare gensaga från samhället. Då Riksdagen 1896 fullt tydligt uttalade
sina önskemål, ger mig detta anledning hoppas, att den fortfarande vidhåller
de åsikter, som lågo till grund för de förutnämnda skrifvelserna.
Den uttalade då sin önskan, att förbud och inskränkande skyddsbestämmelser
måtte af Kungl. Maj:t utfärdas rörande barns uppträdande
å cirkus och varietéer samt teatrar. Måtte detta skydd blifva mera effek
-
14 Första Kammaren Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 7.
tivt samt utsträckas äfven till de unga, som löpa fara att förråas, om de
ohindradt erhålla tillträde till för barnasinnet föga lämpliga förevisningar.
Och då Riksdagen 1896 sökte inverka hämmande på själfva cirkusoch
varietéväsendet, bör man äga rätt antaga, att den äfven nu hyser
samma öaskan samt skall begära, att från Kungl. Maj:ts och dess underordnade
myndigheters sida kraftigare matt och steg vidtagas för att stäcka
åtminstone de gröfsta afarterna af denna verksamhet, därest man ej vill
se afsikten med det förutnämnda beslutet illuderadt till dess verkan.
Må det civiliserade samhället ej längre tillåta, att barn fa användas
som medel att rikta snikenheten hos förlustelseställenas ägare, eller att
de unga förråas genom åskådandet af demoraliserande förevisningar, lika
litet som att djur skola underkastas vanvård och misshandel eller medmänniskor
äfventyra lif och lemmar för att roa en tanklös eller om andras
lidanden och dödsångest obekymrad publik.
Äfven om slapphet vid tillsynen af författningarnas efterlefnad har
sin anpart i skulden till de rådande missförhållandena pa detta sorgliga
område, så behöfva nog vissa paragrafer i de olika förordningarna skärpas
eller kompletteras.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, huruvida icke genom skärpt tillsyn eller införande af
mera effektiva bestämmelser de i motiveringen framhållna önskemålen
måtte kunna ernås, samt att, därest utredningen därtill föranleder, vidtaga
de åtgärder, som Kungl. Maj:t må finna af behof vet påkallade.»
utskottets ut- Utskottet har funnit motionen åsyfta
låtande. 1;0 sörpla bestämmelser i fråga om cirkus- och varietéföreställningar
af beskaffenhet att medföra uppenbar fara för människolif;
2ro inskränkning af barns medverkan vid teaterföreställningar och i
sammanhang därmed framställning om åtgärder i ändamål att gorå tillämpningen
af kungl. förordningen den 10 december 1897 angående förbud
mot barns användande vid offentliga förevisningar mera effektiv;
3:o förbud mot minderårigas tillträde till sådana föreställningar eller
förevisningar, som kunna verka förraande pa barnasinnet och
4:o ingripande mot det djurplågeri, som utöfvas genom djurförevisningar
såväl i menagerier som ock eljest, särskildt före eller vid svarare
dressyrnummer.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 15
Vidkommande då först det under mom. 1 upptagna ämnet, så lär det
för visso icke kunna förnekas, hvad motionären med en mångfald exempel
adagalagt, att vid cirkus* och varietéföreställningar ofta förekomma akrobatiska
konststycken och därmed jämförliga nummer af sådan beskaffenhet,
att den uppträdandes lif uppenbarligen sväfvar i fara och ganska
ofta får utgöra insatsen. Det upprörande i ett slikt förhållande äfvensom
de skadliga intryck, däraf kunna alstras på den stora mängden af åskådare,
torde vid närmare eftertanke icke kunna af någon jäfvas. Och bådadera
hänsynen kräfva, att samhället söker i möjligaste mån gripa in för
att bereda utväg till förebyggande eller inställande af föreställningar af
ifrågavarande slag.
De stadganden, hvartill man i detta afseende för närvarande är hänvisad,
innehållas i § 13 mom. 5 af ordningsstadgan för rikets städer, hvari
föreskrifves, att, där sig visar, att offentlig föreställning, för hvars hållande
fordras anmälan hos eller tillstånd af polismyndighet, åsyftar eller innebär
något, som strider mot sedlighet eller allmän lag, eller föranleder till svårare
oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda eller ock,
såsom orden i följande punkt lyda, sammankomsten upplösa. Då under
de angifna fallen näppeligen lär kunna inbegripas det af motionären afsedda,
synes det utskottet vara erforderligt, att åt berörda stadgande gifves ett vidsträcktare
innehåll, så att polismyndighet må äga fog att ingripa jämväl
då föreställningen medför uppenbar fara för därvid uppträdandes lif.
Visserligen är ordningsstadgans tillämplighet begränsad till rikets
städer samt de områden därinvid och de tätare bebyggda landtsamhällen,
i fråga om hvilka särskilt förordnats; men då föreställningar af ifrågavarande
slag sällan äga rum å rena landsbygden, har utskottet ansett
sig sakna skäl att i ämnet förorda annan åtgärd än ofvanberörda tillägg
till 13 § i ordningsstadgan.
Hvad beträffar den af motionären önskade inskränkningen af barns
medverkan vid teaterföreställningar, vill utskottet föra i erinran, hurusom
Riksdagen år 1896 i skrifvelse till Konungen hemställde, att barn och
minderåriga ej måtte tillåtas att uppträda å cirkus-, varieté- och därmed
jämförliga föreställningar samt deras medverkan vid teaterföreställningar
inskränkas. Denna framställning föranledde utfärdandet af kungi. förordningen
den 10 december 1897, däri vid ansvarspåföljd stadgas förbud
mot att vare sig i stad eller pa landet vid lindansning, positivspelning
eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller
andra med dessa jämförliga, offentliga tillställningar använda barn af man
-
16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
kön under fjorton år och af kvinnkön under femton år. Riksdagens
framställning i hvad den afsåg inskränkning i barns användande vid teaterföreställningar
lämnades således utan afseende, och detta, enligt hvad
uppgifvits, hufvudsakligen af hänsyn till hvad chefen för kungl. teatern
i afgifvet yttrande anförde mot lämpligheten af den ifrågasatta lagstiftningen.
Utskottet för sin del anser visserligen, att ett absolut förbud mot
barns användande vid teaterföreställningar icke lämpligen bör utfärdas,
då därigenom uppförandet af vissa teaterstycken, kanske af betydande
konstnärligt värde, skulle omöjliggöras. Men å andra sidan synes det
utskottet icke böra såsom hittills utan begränsning tilistädjas att vid dylika
föreställningar använda barn eller minderåriga, hvilka lätteligen kunna
röna menlig inverkan däraf för sin framtida utveckling. Utan att för
egen del ingå på någon närmare bevisföring härutinnan, får utskottet till
stöd för sin uppfattning i ämnet åberopa ett utskottet tillhandakommet,
af folkskoleinspektören i Stockholm professor Frans von Schéele den 8
sistlidne mars afgifvet yttrande, så lydande:
»Ombedd att yttra mig rörande de erfarenheter, som man vid Stockholms
stads folkskolor gjort rörande skolbarnens anställning vid de offentliga
teatrarna, har jag föredragit denna fråga på den ö innevarande mars
månad hållet sammanträde med samtliga öfverlärare vid sagda skolor, och
hafva dessa därvid enhälligt uttalat såsom sin åsikt, att erfarenheten vid
skolorna ofta visat ett skadligt inflytande af barnens deltagande i teaterarbetet
på deras tillgodogörande af skolundervisningen och på deras utveckling.
För de bland dessa barn, som ej äro särskilt starka, är arbetet
vid teatrarna vid sidan af skolarbetet mången gång märkbart öfveransträngande,
liksom vistelsen å teatrarna och de nattliga hemvandringarna
från dessa måste anses innebära fara för moraliskt skadliga inflytelser på
barnen.
Så väl sagda öfverlärare, som undertecknad, anse det därför i hög
grad önskvärdt att genom lagstiftningsåtgärder något gjordes för att förhindra
eller åtminstone väsentligt minska anställandet af barn i skolåldern
vid teatrarna.»
Enligt uppgift från kungl. teaterns kansli hafva under innevarande
spelår vid föreställningarna därstädes varit anställda en gosse på 11 år,
två flickor på 14 år, tre flickor på 13, två på 10 och en på 9 ar, hvarjämte
i baletter och vid barnföreställningar uppträdt åtskilliga minderåriga
af båda könen ända ned till 8 år.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 17
Det torde bemärkas, att uppgiften gäller endast en teater; men äfven
vid öfriga teatrar såväl i liufvudstaden som landsorten förekommer
vid åtskilliga tillfällen barns användande vid föreställningarna. Och den
moraliska vådan däraf torde stå i direkt förhållande till den sedliga hal
ten hos det sällskap, bland hvilket barnen komma till användning.
Den franska lagstiftningen i detta ämne innehåller, att minderåriga
icke må användas vid offentliga teaterföreställningar, med mindre tillstånd
för särskilda fall meddelats af vederbörande myndigheter.
Det synes utskottet synnerligen lämpligt att hos oss införa en föreskrift
af enahanda innebörd, och vill utskottet fördenskull förorda en
framställning till Konungen att förenämnda förordning af den 10 december
1897 måtte få tillämplighet jämväl å teaterföreställningar, dock att öfverståthållareämbetet
i Stockholm och, hvad landsorten angår, vederbörande
Konungens befallningshafvande må äga att för särskilda fall medgifva
undantag från det i förordningen stadgade förbudet.
Motionärens påstående, att berörda förordning blifvit mera en lag
blott på papperet, och hans därpå grundade yrkande, att tillämpningen
däraf måtte göras mera effektiv, innebär i själfva verket ett klander af
det sätt, hvarpå rikets polismyndigheter och åklagare vakat öfver förordningens
efterlefnad. Men då detta utgör ett ämne, hvarmed det icke kan
tillkomma Riksdagen att taga omedelbar befattning, finner utskottet, som
emellertid förväntar, att genom motionen vederbörandes uppmärksamhet
blifvit fästad å saken, motionen i denna del böra lämnas utan afseende.
Beträffande det af motionären åsyftade förbud mot minderårigas tillträde
till sådana föreställningar eller förevisningar, som kunna verka förråande
på barnasinnet, så uppskattar utskottet till fullo det behjärtansvärda
i detta syftemål. Men enligt utskottets mening tillhör det icke
lagstiftningen att utan högst viktiga skäl göra inskränkning i den af ålder
erkända föräldra- och målsmansrätten; och utskottet vågar draga i tvifvelsmål,
att i förevarande hänseende sådana skäl äro för handen. Därtill
kommer, att afgörandet af hvad som i ena eller andra fallet må anses
öfva förråande inverkan skulle blifva mer eller mindre godtyckligt,
hvarigenom ett lagstadgande i ämnet finge en synnerligen ojämn tilllämpning.
Vid sådana förhållanden finner utskottet sig böra afstyrka motionen
så vidt nu är i fråga.
Bill. till Biksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 3
(Kartongblad.)
18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Hvad slutligen angår det i motionen berörda djurplågeriet, i den
mån sådant kan i de påpekade afseendena anses förefinnas, bör enligt
utskottets åsikt för ståtande däraf straffbestämmelsen i 18 kap. 16 § strafflagen
vara till fyllest, i hvarje fall enligt den affattning, som årets Riksdag
för sin del antagit, hvadan vidare åtgärd härutinnan icke lär vara
erforderlig.
Under åberopande af hvad sålunda vid behandlingen af de särskilda
punkterna härofvan anförts, hemställer utskottet:
1 :o) att Första Kammaren i anledning af herr
von Möllers förevarande motion ville för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller
a) att åt § 13 mom. 5 i ordningsstadgan för
rikets städer måtte gifvas den ändrade lydelse, att
den i momentet åt polismyndighet gifna befogenheten
utsträckes att gälla äfven för det fall, att
tillställning af angifven beskaffenhet medför uppenbar
fara för därvid uppträdandes lif;
b) att kungl. förordningen den 10 december
1897 ang. förbud mot barns användande vid offentliga
förevisningar måtte förklaras gälla jämväl teaterföreställningar,
dock att beträffande Stockholm
öfverståthållareämbetet och, hvad riket i öfrigt angår,
vederbörande Konungens befallningshafvande må
i fråga om sistberörda föreställningar äga att för
särskilda fall medgifva undantag från det i förordningen
stadgade förbudet.
2:o) att motionen i öfriga delar icke måtte till
någon kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 april 1907.
På utskottets vägnar:
GUSTAF BERG.
Reservation
af herr von Möller.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.