Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen angående skärpta bestämmelser i fråga om offentliga föreställningar, djurförevisningar m. m.

1907-04-08 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1907:7, Skrifvelse till Konungen angående skärpta bestämmelser i fråga om offentliga föreställningar, djurförevisningar m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 7.

1

5T:o 7.

Ank. till Eiksd. kansli den 8 april 1907, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande

n:o 4, i anledning af motion af herr von Möller

om skrifvelse till Konungen angående skärpta bestämmelser

i fråga om offentliga föreställningar, djurförevisningar

m. m.

Utskottet har till behandling mottagit en inom Första Kammaren af Motionen.

herr von Möller väckt motion (n:o 43) af följande lydelse:

»13 § Ordningsstadgan för rikets städer, 24 mars 1868, innehåller

bland annat, att »hvar och en, som vill i stad eller å dess område gifva

offentlig föreställning såsom skådespel, Indämning, konstridning, förevisa

djur, konststycke eller annat dylikt, — — — skall därom göra anmälan

hos polismyndigheten», — — och skall polismyndighetens tillstånd af
vaktas».

— — — »Den, som gjort anmälan,--har att ställa sig till

efterrättelse de ordningsföreskrifter, som kunna af polismyndighet meddelas.

Der sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar

eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder

till svårare oordning, eger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda.»

I Stockholm meddelar polisintendenten en generell resolution, t. ex.

angående cirkusföreställningar, jämte föreskrifter om säkerhetsåtgärder m. m.

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 8 Samt. 2 Åfd. 1 Band. 7 Käft. (N:o 7). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens TiUfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

och åligger det sedermera vederbörande distrikts poliskommissarie att censurera

och öfvervaka de särskilda konststyckena i enlighet med gällande

förordningar.

För den, som, om än blott helt flyktigt, iakttagit, huru å cirkus- och

varietéföreställningar, djurförevisningar o. s. v. allmänheten bjudes att se

de mest lifsfarliga konststycken, djurdressyrer af brutalaste art, menagerier

där djuren frysa, misshandlas och lida den mest upprörande vanvård,

framställer sig osökt den frågan, huruvida det kan vara lämpligt och

samhället värdigt, att dylikt fortfarande får passera oanmärkt och ostördt,

tack vare antingen en bristfällig lagstiftning eller en alltför liberal poliscensur.

Då Riksdagen 1896 biföll den kungl. propositionen angående ändring

af § 25 i kungl. förordningen angående försäljning af brännvin därhän,

att dylik iskänkning ej må äga rum vid offentlig föreställning med undantag

af konsert, afsåg den att i främsta rummet inverka hämmande på

varietéväsendet med dess ofta förråande smakriktning genom att. söka

undandraga detsamma dess förnämsta inkomstkälla — spritserveringen.

För att i möjligaste mån paralysera Kungl. Maj:ts och Riksdagens

afsikt, inrättade varietélokalernas ägare i samma hus serveringslokaler,

sökte och erhöllo rätt till utskänkning för att publiken under långa entreåkter

skulle kunna släcka sin törst.

Det ligger utanför motionens område att undersöka, om och på hvithet

mera effektivt sätt Riksdagens önskemål möjligen skulle kunna hafva

uppnåtts.

Visst är emellertid, att varietéägarna icke legat på latsidan, när det

gällt att genom nervretande prestationer locka publiken till sig, och därigenom

vinna igen, hvad de genom en minskning af spritkonsumtionen förlorat.

Polismyndigheterna ej blott i hufvudstaden, utan äfven på åtskilliga

andra orter inom landet torde hafva ansett sig ej kunna eller våga inskrida

häremot. Det synes därför nödvändigt, att Riksdagen och Kungl.

Maj:t måste taga under förnyad ompröfning, huruvida »allt är bra som

det är», hvarom icke, hvad som bör göras för att söka bot på åtminstone

de värsta missförhållandena.

Till belysning af dessa må några exempel ur den rika samlingen,

som stått mig till buds, anföras:

För några år sedan uppträdde en cirkusryttare, som, sittande till häst,

upphissades på en plattform af några kvadratmeters yta, till dess han nått

kupolen i taket, hvarefter ett fyrverkeri afbrändes rundt omkring honom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 3

En tid gick allt lyckligt, men vid en föreställning i Göteborg skrämdes

hästen, ryggade och nedstörtade med sin ryttare i djupet, hvarvid båda

dödades.

I Skånska Dagbladet juli 1901 annonseras:

»Malmö Tivoli. Söndag 14 juli från klockan 1 —11 e. m. Vitellos

stora ballonguppstigning. Vidunderbarnen, jättebröderna Adolf och Frederik

8 och 10 år gamla Hvarje väger öfver 100 kilo.»

Som bekant, förbjudes i kungl. förordningen 10 december 1897 användande

af barn under 14—15 år vid dylika förevisningar.

I samma tidning af 12 juli 1901 annonseras om herr Vitellos 3:d

uppstigning: »hängande i tänderna, företager den ungdomligt vackre Vi
tello

sin djärfva ballongfärd. Alla, som ej ha sett detta nervspännande

skådespel på lif och död, måste se det». — —

»Herr Vitello den yngre kommer att (14/7 1901 i Malmö) endast

hängande i tänderna företaga en fallskärmsnedstigning, hvilken naturligtvis,

liksom de föregående nedstigningarna, kommer att med det lifligaste intresse

åses af tusentals personer.»

I notisafdelningen finner man, att »Fru Vitello i Malmö nedsteg i

fallskärm, men var nära att hamna på taket af ett högt nybygge. Hon

var helt andfådd, emedan fallet genom luften försvårar andhämtningen»,

äfvensom att »Herr Vitello håller på att dressera en hund att nedstiga i

fallskärmen».

I Stockholm förolyckades för en del år sedan »den vackre luftseglaren

Roll a» vid en dylik luftfärd.

I cirkus å Djurgården uppträdde en kvinnlig mästerskytt, som nedsköt

kritskifvor, anbragta å hennes dotters hufvud. Sammastädes 1903

pianoskytten Colohel Bordeverry, som, liggande på rygg, sköt till måls på

diverse föremål, placerade på hustruns och dotterns hufvuden.

Enligt St. Dagblad 26/9 1904 nedstörtade en viss »M:r B. från trapezgungan

och den väldiga höjden ned på arenan, som det tycktes, sanslös».

Med förbigående af flera alltför ofta förekommande olycksfall i följd

af frånvaron af eller otillräckliga s. k. skyddsnät, de ständigt förekommande

fallen från hästen mot barriären, saltomortalerna, där redan namnet

anger konststyckets farliga karaktär, må vidare nämnas: »cykelåkning i dödsringen»

(Stockholm 1903), liknande en vid korg utan botten, upphissad i

jämnhöjd med eller högre än logeraderna. I Köpenhamn reklamerade

»konstnärerna» genom plakat, där benrangelsmannen, stödd på sin lie och

med timglaset i handen, vaktade sitt rof.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

Politiker! 1/s 1903 skrifver om detta praktnummer: »Dödsringen. Det

gaar os desvmrre ofte som den Mand, vi i vor Barndom lasste om i

Eventyret, Manden, der saa g terna vilde lasre åt gyse. Vi opsöger alle

mulige Rmdsler for åt see, om det ikke en Gång skulde lykkes os; der

er ikke det ny Variéténumer der kommer frem i Udlandet och vsekker

Skrock og Beundring, uden åt vi indskaerper vore hjemlige Direktörer åt

det maa vi endelig have åt se, og saa skynder vi os derhen og glaeder os

som et Barn til åt gyse. Dödsringen er et udmaerket Numer; fire Herrer

og en Dame cykler rundt i den, og det er klart, åt hvis der sker et sammenstöd

eller intrseffer et Uheld med Maskinerne, saa styrter Vedkommende

ned og skår sig ihjael paa stedet. — — Hvorvidt man tillige

föler den Pirring, som iEngstelsen paa egne eller andres Vegne frembringer,

er et Spörgsmaal for sig. Meget stserke eller meget slövede Nerver vil

neppe paavirkes föleligt. Gennemsnitsnerven vil nok föle det Chok, der

skulde foröge Nydelsen.»

Enligt Göteborgs H. och S. tidning 23/9 1904 förekom på marknadsplatsen

i Västerås en olyckshändelse i »dödsringen», i det den norske

cyklisten Karl Hoel »kastades handlöst ned i marken».

I Politiken 3/8 1903 omnämnes ett tillbud till olyckshändelse vid

detta nummer, då två af cyklisterna nedstörtade i manegen.

Enligt Stockholmstidningen 18 maj 1906 förevisades å cirkus det

s. k. »Djäfvulsbordet, en rund skifva, som med någon mekanism kunde

snurra rundt, sedan inleddes en del små pojkar i åldern 10—lå år. i

»Medan clownerna hvilade sig, fingo dessa pojkar en och en kila

omkring på bordet, medan skifvan djäfvulskt dansade omkring. De små

pojkarne, som antagligen lockats till detta experiment med någon krona

eller så, sågo med synbar rädsla den ene kamraten efter den andre kastas

i arenan från den snurrande bordskifvan. Och på publiken verkade det

icke heller vidare behagligt att riskera att hvilket ögonblick som helst se

en liten pojke bryta benen af sig.»

Omsider uppfann någon specialist på nervskakande sensationsnummer

»Looping the loop» med dess variationer, såsom »hjulet i jätteöglan», med

artisten hållande sig fast i hjulet, och superlativ, »looping the loop, looping

the gap, la fléche humaine», och allt hvad de heta på konstspråket.

Stockholmsbladet 14/,0 1904 beskrifver, hur »loopen utgöres af 2

banor, en som bär uppåt och en som bär nedåt, och mellan dem är ett

flera meter långt tomrum. Cykelryttaren skall i den vilda farten flyga

ett långt stycke i luften med hufvudet nedåt. »Ett nervepirrande nummer,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 5

hva?» säger herr S. — och skrattar belåtet. Men så är det också det

nyaste, som finns».

»Politiken» reklamerar 2°/ 1904: »Numret er udmasrket for alle, som

önsker åt faa deres Nerver pirrede. Det er Hot og förbundet med den

ftisiko for Liv og Lemmer, som hos Tilskueren frembringer den höjeste

Spamding. Det har alle Betingelser åt skäfte fuldt Hus». Enligt annons

i »Vårt land» 17/9 1903: »Hvad är: »Looping the loop? Gå i afton till

cirkus, får Ni se den unga damen utföra sin svindlande automobilfärd

från cirkus’ tak längs den branta rutschbanan ned genom den alla tyngdlagar

upphäfvande öglan. Den djärfva automobilisten befinner sig faktiskt

ett ögonblick upp och ned».

1 Svenska Dagbladet 31/9 1903 beskrifves äfven Looping the loop,

och huru »den lyckliga utgången beror på att den minsta detaljsak i

apparaten fungerar som sig bör, men där en enda liten skruf lossnar —

ja, publiken vågar inte dra konsekvenserna! — På ett par sekunder har

automobilen snurrat rundt i luften och ut genom ryttargången, och Miss

Alice mottager en öronbedöfvande applåd. Af publikens starka bifall att

döma, torde detta sensationsnummer komma att bli en rätt värdefull dragningskraft

för Cirkus Yariété, där det nu varit rätt glest, sedan Cléo rest».

Om Miss Alices slutliga öde få månader därefter läses i »Halland»

29A 1904:

»Förolyckad i »dödsringen».

Åter har det bekanta cirkus-sensationsnumret »Looping the loop»

kraft ett offer. I Teatro Pari i Madrid uppträdde i söndags afton en

ung och vacker amerikanska miss Minna Alice som Looping-the-loopfarerska

i automobil. Då automobilen hunnit öfverstå punkten, störtade

hon ur vagnen, föll med hufvudet mot träplattformen och slungades därifrån

mot rampens elektriska lamprad. Ett skrik af förfäran gick genom

det till trängsel fyllda huset. Många åskådare skyndade förskräckta ut,

andra föllo i vanmakt. Miss Alice blef blödande och medvetslös förd till

sjukhuset, där föga hopp hyses om hennes vederfående. Alla tidningar

protestera mot dylika lifsfarliga skådespel och kräfva deras förbjudande.»

Detta i tjurfäktningarnas land, under det att hos oss — —!

Cirkus Madigan i Malmö annonserar i Skånska Dagbladet 6/2 1904

med artistens ej alldeles ovanliga frihet från ortografiska regler »Looping

the hop dödssprånget å cykel öfver en 11 meter bred afgrund af cykelkonungen

Leinert», och Svenska Dagbladet 16/2 1904 berättar om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o

»Olycka vid Looping the loop.»

Vid cirkus Madigans föreställningar i Malmö har cyklisten Leinert

utfört det bekanta konststycket »Looping the loop», men ett par kvällar

har han misslyckats, ehuru han kommit utan skador från experimentet.

I lördags kväll aflopp det likväl ännu sämre. Cykeln fick en skef ställning

och gled omkull, hvarvid Leinert kom under den 150 kg. tunga

cykeln. Hans ena ben blef svårt klämdt och i hufvudet erhöll han åtskilliga

kontusioner. Han måste bäras upp i sin loge i mycket medtaget

tillstånd.»

I Köpenhamn hade samme man varit utsatt för en allvarlig olyckshändelse,

i det han nedstörtade med cykeln i djupet och fick bäras bort.

På samma plats och sätt gick det för en ung berlinare Heinze i juli

1904. »Cyklisten flög ut genom banans öppning upp mot den kungliga

logen och föll ned mellan parkettens stolar. Han skadade sig därvid så

illa, att det ej finns någon utsikt, att han skall åter kunna uppträda.

Direktör Beketow har nu telegraferat efter ett nytt Looping the loopnummer».

I Budapest skadades den vid Cirkus Beketow anställde Paul Munder,

i Breslau sårades svårt artisten Belik, samt artisten Eclair vid cirkus Beketow

i Wien fick i februari 1904 under sin Looping ena örat och ett

stycke af kinden afslitna.

Eclair hade samma eftermiddag åtnjutit nåden att få uppträda med

sitt nummer för kejsar Franz Joseph!!

Om olyckan skrifves i Skånska A. B., återgifvet af Aftonbladet 24/2

1904:

»Om »dödsridten» i Wien, hvarvid cirkusartisten Eclair förolyckades,

skrifver Sk. A. B.:

Meddelandet är ägnadt att göra ett ganska kusligt intryck på alla,

som i Köbenhavn varit åskådare till dödssprånget. Man frågar sig, hvad

som skulle skett, om olyckan timat där?

I »Cirkus Variété» for Eclair med sitt hjul tvärs öfver hufvudet på

hela »Gulvets» sorglöst ätande och drickande publik. Hjulet, som vägde

flera hundra danska skålpund, utom artistens egen vikt, skulle från höjden

ha fallit rakt ned på publiken och orsakat oberäkneliga olyckor, hvilka

dock — ur en viss synpunkt — kunnat betraktas som en rättvis vedergällning

för den uppmuntran, den skänker de halsbrytande och lifsfarliga

prestationerna. Det lian vara tid på att dessa portförbjudas af polisen, innan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 7. 7

vi hunnit det stadium, af lidelse för det Modiga och farliga som de gamla

romarna.

Den stackars Eclair var en tarflig artist, som för en ringa penning

vågade lifvet hvarenda kväll, men hjulet (numret) ägdes af en spekulant,

som betalat det mycket högt och nu får se sig om efter en annan, som

vill låta spänna in sig i den rullande dödsringen, där han sitter lika hjälplös

som de delinkventer, hvilka på sin tid rullades i hafvet i spiktunnor. »

Det skulle vara omöjligt uppräkna alla de offer, som detta råa konststycke

kraft, men lika fullt och fortfarande medgifves dess förevisande i

vårt land.

Cirkus Reinsch i Göteborg annonserar 5 januari 1907:

»Stor gala-föreställning. Debut af mr. Dewall. Looping the loop.

Den ende originale dödsryttaren. O uppnådd konstskicklighet i åkning på

bicykel i förening med dödsförakt.»

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 5 januari 1907 skrifver med

anledning häraf: »I går generalrepeterades ett Looping the loop. Båda

försöken misslyckades, och herr »dödsryttaren» räddades till lifvet och sin

»konst» genom påpasslighet hos den kamrat, som skötte säkerhetslinan.

Sådant bidrager just icke att göra numret mindre spännande, om det

nu finns folk, som vill se, hur en människa vågar lifvet för deras

slantar.»

Tyvärr finnes nog sådant folk, som antingen tanklöst, nyfiket eller

rått, hårdhjärtadt eller blaseradt finner det spännande, intressant, nervretande:

ju farligare dess bättre.

Men finnas då inga lagstadganden att förhindra ett dylikt fortsatt

förråande af publiken och detta ockrande på en förskämd, blaserad smak;

stå verkligen ordningsmyndigheterna maktlösa gentemot detta? Man skulle

vara frestad att tro det.

Riksdagen uttalade 1896 i skrifvelse till Kungl. Maj:t sin önskan, att

barn och minderåriga ej måtte vidare tillåtas att uppträda å cirkus-, varieté-

och därmed jämförliga föreställningar samt om inskränkning af deras

medverkan vid teaterföreställningar, men Ivungl. Maj:t fann på grund

af inlagan från en teaterchef lämpligt att endast i det förra hänseendet

tillmötesgå denna anhållan. Det ser nästan ut, som om Kungl. Maj:t

ansett de i nämnda inlaga anförda skälen, att baletten skulle försvinna,

om ej barn finge undervisas i denna konstbransch, som för de unga flickornas

fysik och ekonomi vore så fördelaktiga, vara mera tungt vägande

än exempelvis de, som framlades i motionen, utskottsbetänkandet och vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

diskussionen i Andra Kammaren, där herr F. Berg (sedermera statsrådet),

genom sitt sakrika anförande påvisade, huru det annonseras efter barn

med »fördelaktigt utseende» i 10—11 års åldern, hvilka sedan som statister

och i baletter få tjänstgöra ofta kväll efter kväll utom repetitioner

och dylikt, huru deras fysik lider af nattvaket, skolgången försummas och

deras unga sinnen påverkas genom den omgifning, i hvilken de lefva (se

Andra Kammarens prot. 1896 n:o 40, sid. 60). Med all aktning för den

sceniska konsten kan väl kulissvärlden icke betraktas såsom någon lämplig

barnuppfostringsanstalt.

Det vore högligen önskvärdt, att Kungl. Maj:t ville taga denna sak

under förnyad och mera grundlig ompröfning och därvid beakta särskilt

den franska lagstiftningen i detta hänseende.

Men uppoffrades nu på detta håll teaterbarnen af Kungl. Maj:t utan

ändamål, så synes beträffande barns uppträdande å cirkus- och varietéföreställningar

kontrollen, huru kungl. förordningen 10 december 1897

verkligen efterföljes, lämna åtskilligt öfrigt att önska.

Äfven här synes af nöden att något göres, för att förordningen ej

skall förvandlas till en lag blott på papperet. Upprepade gånger händer

det, att barn, som säkerligen ej uppnått föreskrifven ålder, uppträda vid

dylika förevisningar, utan att detta beifras; vid andra tillfällen hafva antagligen

— särskildt i fråga om utlänningar — deras åldersattester, eller

som en polisman uttryckte sig deras »prästbetyg» af förevisaren blifvit

anordnade med särskilda hänsyn till den svenska förordningen. Då väl

dylika japanesiska, arabiska och andra exotiska »prästbetyg» väl torde

kunna få betraktas med en viss skepsis, kunde väl i tvifvelaktiga fall

lämpligen en läkare eller annan sakkunnig tillkallas för att uttala sin

åsikt om barnets ålder, i annat fall kan lagen lätt af en smart impressario

illuderas.

En annan konstbransch, som väl ej heller kan räknas till de förädlande

nöjena, är djurförevisningen i dess många växlande former, från

de ambulatoriska menagerierna och cirkusbanden i landsorten till de dyrbara

rofdjursgrupperna och de ofta genom de mest raffineradt grymma

medel åstadkomna dressyrnumren af hästar, hundar, apor, grisar, sjölejon,

kattor, råttor, papegojor, dufvor, krokodiler, ormar m. m.

Måhända är tiden ej ännu inne för att befria människans trogne tjänare,

Msten, från cirkusmanégen, tack vare den falska nimbus, som omger

bland annat den s. k. skolridten, som. ju särskildt beundras af sportsmän

och kvinnor och så kallade hästvänner, men nog kunde åtminstone

s. 9 Kontrollera mot PDF

. Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 9

de andra djuren befrias från de många lidanden, de skola underkastas för

att roa en tanklös åskådarehop. Man uttrycker sin fasa och afsky för

tjurfäktningar, man prisar vårt lands högre civilisation, som förbjuder

dessa blodiga skådespel, där grymheten visserligen har mera krassa former,

men där offrens lidande snart slutas genom döden, men vår med mindre

starka nerver och mera hyckleri utrustade, blaserade publik fröjdar sig i

stället åt de resultat, dressyrdjurplågeriet åstadkommit. Man vet eller anar,

huru dessa djur måst törsta och misshandlas för att inlära sina konststycken,

men man vill icke tänka på dylikt, när man gå ut för att ha

trefligt, och man tar sina barn med sig för att bereda dem ett »oskyldigtnöje».

Och de små finna merendels dessa cirkusaftnar obeskrifligt roliga,

emedan de ej ha någon uppfattning om, huru djuren pinas och huru människorna

våga sitt lif och sina lemmar för deras nöje; de beundra trollkarlen,

som låter kanariefåglar försvinna, under det att fjädrarna ryka

om dem, eller trollar fram marsvin, kaniner, ankor och gäss, som legat

hopklämda i magikerns fickor.

Då föräldrarna i sin tanklöshet ej inse, huru de genom dylika nöjen

lägga första fröet till likgiltighet för andras lidanden i barnets intet ondt

anande hjärta, borde väl samhället värna om de unga genom ett lagstadgadt

åldersminimum som villkor för deras tillträde till dylika förevisningar.

Till kungliga teatern i Köpenhamn äga barn under en viss ålder ej

tillträde. — Åt den vid cirkus eller varietélokalen tjänstgörande polisen

kunde ju lämnas i uppdrag att — han äger ju att efter bästa förstånd

öfvervaka andra ordningsföreskrifter — medgifva eller vägra tillträde för

barn, därest deras ålder ej på annat sätt kan styrkas.

En insändare K. W. skrifver i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

6 februari 1905 om »Djurplågeriet i nyttans och nöjets namn»:

»Jag kommer från menagerie! därborta på idrottsplatsen. Med pinsam

klarhet ser jag ännu för mig dessa djur, hvilkas blickar, rörelser,

hela uppträdande tala om ett lidande, som tyckes mig dubbelt tröstlöst,

därför att de flesta människor stå oförstående inför det, rent af vilja förneka

dess existens.

Ovillkorligen tränger sig den frågan fram: hur är det möjligt, att

ett djurplågeri, som förefaller så påtagligt, kan bedrifvas midt ibland oss,

utan att ens den svagaste protest höjes? Tvärtom omhuldas eländet på

allt sätt. Våra tidningar äro idel välvilja. Något så utomordentligt roande

och lärorikt som ett besök i detta präktiga menageri bör ingen förBih.

till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första Kammarens Tillf tunga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

summa. Våra skolor äro af samma mening. Skaror af skolbarn vallfärda

dit, och då nu i dagarna också folkskolans lärjungar inbjudits, har väl

åtminstone all skolungdom beskådat härligheten och efter alla tecken att

döma blifvit mycket uppbyggd. Att »den stora allmänheten» gjort sammalunda,

tar jag för gifvet.

Vill man då ej se? Eller är det så, att råheten ännu är så stor, att

man ej kan se djurens lidanden, när det ej gäller kroppslig misshandel af

allra gröfsta slag? Att hästen lider, när körsvennen piskar den blodig,

det förstår man. Att kaninen lider, när vivisektorns knif tränger in i

dess kropp, kan man möjligen också fatta. Men att isbjörnen, som tagits

från det fria lifvet på snöglänsande vidder för att i en mörk, kvaf låda

släpas omkring från stad till stad, måste utstå en sjufaldt djupare pina,

det kan man ej alls begripa.

Eller kanske — det finns en tredje möjlighet — kanske har man ej

tänkt på det. Det är kanske den stora tanklösheten, som är skuld till

denna sorgliga likgiltighet för lefvande varelsers nöd. Man har hört och

läst, att det är roligt och nyttigt att gå på inenageri, att djuren behandlas

väl o. s. v., och då är det naturligtvis så.

Men låt oss för en gångs skull glömma allt det där, som vi hört och

läst, och i stället tänka själfva en liten smula, undersöka saken med egna Ögon.

Se t. ex. denna isbjörn, »de arktiska polarregionernas konung», som

han så ståtligt kallas i katalogen! Med hufvudet sänkt står han där vid

den lilla vattenbehållaren och slänger framkroppen från den ena sidan till

den andra oafbrutet timme efter timme, dag efter dag. Ett par meter

därifrån går lejonet, två steg framåt, två steg tillbaka, två steg framåt,

två steg tillbaka. Isregionens djur sida vid sida med tropikernas! År det

troligt, att djur med så olika lifsbetingelser skulle kunna trifvas ihop?

Säger ei sunda förnuftet oss orimligheten af denna »pikanta» sammanställning?
Eller

se dessa små polarräfvar, som snurra rundt, rundt, oupphörligt

rundt i den trånga buren! Eller buffeln, som rasande slår sitt stora hufvud

mot stängslet! Och sist men ej minst de tvåbenta hundarna, som släpa

sig omkring på sin halmbädd! Man har ej rätt att ta deras lif, heter det

med eu rörande blandning af naivitet och fräckhet i katalogen. Ingen

rätt att med en kula snabbt och smärtfritt döda ett vanskapadt djur, men

att långsamt pina ihjäl normalt utrustade och lifskraftiga djur, det generar

ej vederbörandes i vissa fall så otroligt ömtåliga samvete. Egendomlig

konstruktion på det där samvetet, det måste man medge. Vårt mera

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 11

enkelt inrättade säger oss, trots katalogens ifriga försäkringar om motsatsen,

att lifvet är en pina, icke blott för de stackars missfostren i fråga,

utan för de allra flesta af dessa djur, som rastlöst vandra omkring därinne

i de små burarna. Och detta är roande att se? I sanning ett

ädelt nöje!

Men, invänder man, det kan väl ändå ej förnekas, att det är nyttigt

att se alla dessa lefvande djur från när och fjärran. För undervisning i

zoologi t. ex. äro de ju ett alldeles ovärderligt åskådningsmateriel. Visserligen

ha vi fullt upp med uppstoppade djur, men det är ändå ej så bra,

ty — för att åter citera eu dråplig harang ur katalogen — »lifvet fattas,

det varma, pulserande lif, som gifver rofdjurets öga glans» etc. etc.

Ja, kunde menagerierna bjuda oss det, då fingo vi väl tillerkänna

dem åtminstone något existensberättigande. Men hvar finns det egentligen,

det där underbara lifvet? För min del har jag förgäfves letat efter det.

Att det och det djuret lefver kan man ju visserligen konstatera, men

hur lefver det? Kunde vi få se kamelen vaggande skrida fram genom

öknen eller tigern snabbt och vigt kasta sig öfver sitt byte, eller klippkängurun

skutta omkring bland bergen, då kunde man tala om varmt,

pulserande lif och ovärderligt åskådningsmaterial. Men detta lär aldrig

kunna låta sig göra, och som det nu är, tror jag, man tryggt kan påstå,

att vi af de lefvande djuren i menageriet lära ingenting, som ej lika bra

eller bättre kan iakttagas på uppstoppade djur. Allt det där pratet om

den oerhörda betydelsen af att få se djuren lefvande, är intet annat än

en vacker fras, men onekligen lyckligt funnen, odisputabelt sann som den

förefaller vid första påseendet.

Något, för hvilket man däremot torde få svårare att finna en ens till

skenet rimlig förevändning, är de s. k. föreställningarna. Är det också

af heligt nit för allmänhetens naturvetenskapliga bildning, som man tvingar

björnar och lejon etc. att utföra en mängd meningslösa konster, utan

spår af värde för djurets karaktäristik?

Man försöker ju komma med att det är lärorikt att se, hur människan

med sin vilja behärskar t. o. m. de vildaste bland djuren. Men att

den mänskliga viljan med så kraftiga medhjälpare som svält och stryk

kan uträtta små underverk, det har bestämdt ingen betvifla! Och det kan

aldrig vara till nytta för någon att se ursprungligen stolta och fria varelser

genom långsam tortyr förvandlas till slöa, viljelösa stackare. Tvärtom

måste det verka förråande på enhvar, som ej har sin kritik fullt vaken,

ty det minskar känsligheten för djurets lidanden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

Vore det då ej på tiden, att vi gjorde klart för oss den enkla sanningen:

allt hvad menageri heter är grymt och onödigt djurplågeri från

början till slut. Och det är ovärdigt tänkande människor att finna nöje

i att se lefvande varelser pinas.

Det är en sanning, som på ett eller annat sätt, genom pressen, djurskyddsföreningar,

skolor o. s. v. måste tvingas in i det allmänna medvetandet.

Innan det har skett, innan människor, unga och gamla, s. k. bildade

och obildade, upphört att strömma till menagerierna för att roa sig, är

det en löjlighet att skryta med hur långt vi kommit i upplysning och

humanitet. Den, som ej lärt barmhärtighetens plikt mot djuren, har väl än

en strid att utkämpa med råheten, innan han kan komma och tala om

humanitet. »

Hvad här skrifvits om menagerie^ gäller nog äfven de s. k. zoologiska

trädgårdarna, där djurplågeriet mot de sin frihet beröfvade och

under olämpliga klimatiska förhållanden lefvande djuren äfven kommer

till användning i nyttans och nöjets namn.

Det vore åtminstone önskvärdt, att dylika institutioner bemödade sig

om att åtminstone ej utsätta djuren för vanvård.

Kan det vara lämpligt att som undervisningsobjekt eller nöje för

barn förevisa rofdjursgrupper med lejon, tigrar, svarta och hvita björnar

m. m., där dompteuren till lif och lemmar sväfvar i ständig fara eller

förolyckas inför publikens ögon. (I Berlin inträffade oktober 1906 inom

loppet af några dagar 2 dylika olyckshändelser under pågående föreställning),

eller framförandet af 40 »dresserade» krokodiler, hvilka i Stockholm

1905 på arenan öfverföllo dressören.

Vårt land 12/_ 1906 refererar ur en Köpenhamnstidning en artikel

om publikens förråande, som nog äger tillämplighet äfven hos oss:

»Sensation8numren på nöjesprogrammen blifva allt mer och mer nervspännande,

och det fattas bara, att man också begynner arrangera tjurfäktningar

i vårt gamla kulturland.

Rof''djursdressyren hör till antalet af de »nöjen», som icke lämna

någon annan behållning än öfverretade nerver. Den innebär en dubbel

fara: faran för dressörens lif och faran för publikens förråande. Den förra

faran är måhända i mångas tycke så ringa, att den nästan är inbillad.

Jag har en annan tro, säger insändaren. Det händer visserligen ej ofta,

ty ar kunna förflyta mellan hvarje sådan olyckshändelse, då en dressör

dödas af sina djur, men det inträffar dock. Och i betraktande af det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 13

jämförelsevis ringa antalet djurgrupper, med hvilka djurtämjare beresa

Europa, är det en förfärande massa dressörer, som få sätta lifvet till eller

lida allvarsam skada.

Mina tankar leddes i denna riktning genom en händelse i Cirkus

Cimcelli en af de sista aftnarna. Herr Sawade arrangerade sluttablån.

En tiger visar sig mycket motspänstig, och lejonet bakom denne är alldeles

rasande. Efter fyra, fem försök lyder omsider tigern, medan lejonet

under ett argt hväsande ständigt nekar. Sawade griper till piskan. Lejonet

hväser alltjämt, men lyder till slut, och låter sedan sitt raseri gå

öfver tigern. I ett nu sammandrabba djuren under ett ursinnigt rytande.

Piskan skiljer dem åt, och Sawade måste begynna på nytt. De öfriga

djuren börja bli nervösa, men Sawade måste forcera. Situationen är nu

lifsfärligt spänd, och djurskötarna ha, med yttersta försiktighet för att icke

väcka panik, dragit revolvern. Själfve Sawade vågar icke gå mot lejonet,

han åtnöjer sig med att banka på en stol med piskskaftet, och ändtligen

lyda båda djuren. Eu outsäglig lättnad aflöser spänningen. Om några

få minuter äro djuren borta, och clownerna taga vid med sina befriande

roligheter.

Detta skedde den 28 juni. Nervspänningen hos publiken var maximal,

och om en dylik spänning upprepas ofta, verkar den förslöande på

nervernas känselförmåga, hvilket i ett fall som detta betyder förråande.

Värdesättningen af denne mans insats förminskas. En starkare retning

kräfves för att åstadkomma eu liknande effekt. Kort sagdt: Aktningen

för människolif försvagas, på samma gång som respekten för den fara, som

framkallat spänningen.

Men detta är ett återfall i barbari. Jag vet icke huru högt ett

människolif i allmänhet värderas. Det finnes visserligen många, som ej

sätta något vidare högt pris på detsamma. Men för mig finnes intet så

heligt som ett människolif och de känslor och instinkter, med hvilka det

omfattas. Och det är just dessa känslor och instinkter, som kränkas genom

råa nöjen, sådana som det ofvan omtalade.»

Detta gradvisa förraande synes mig ej höra få vidare fortgå utan någon

vidare gensaga från samhället. Då Riksdagen 1896 fullt tydligt uttalade

sina önskemål, ger mig detta anledning hoppas, att den fortfarande vidhåller

de åsikter, som lågo till grund för de förutnämnda skrifvelserna.

Den uttalade då sin önskan, att förbud och inskränkande skyddsbestämmelser

måtte af Kungl. Maj:t utfärdas rörande barns uppträdande

å cirkus och varietéer samt teatrar. Måtte detta skydd blifva mera effek
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammaren Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 7.

tivt samt utsträckas äfven till de unga, som löpa fara att förråas, om de

ohindradt erhålla tillträde till för barnasinnet föga lämpliga förevisningar.

Och då Riksdagen 1896 sökte inverka hämmande på själfva cirkusoch

varietéväsendet, bör man äga rätt antaga, att den äfven nu hyser

samma öaskan samt skall begära, att från Kungl. Maj:ts och dess underordnade

myndigheters sida kraftigare matt och steg vidtagas för att stäcka

åtminstone de gröfsta afarterna af denna verksamhet, därest man ej vill

se afsikten med det förutnämnda beslutet illuderadt till dess verkan.

Må det civiliserade samhället ej längre tillåta, att barn fa användas

som medel att rikta snikenheten hos förlustelseställenas ägare, eller att

de unga förråas genom åskådandet af demoraliserande förevisningar, lika

litet som att djur skola underkastas vanvård och misshandel eller medmänniskor

äfventyra lif och lemmar för att roa en tanklös eller om andras

lidanden och dödsångest obekymrad publik.

Äfven om slapphet vid tillsynen af författningarnas efterlefnad har

sin anpart i skulden till de rådande missförhållandena pa detta sorgliga

område, så behöfva nog vissa paragrafer i de olika förordningarna skärpas

eller kompletteras.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, huruvida icke genom skärpt tillsyn eller införande af

mera effektiva bestämmelser de i motiveringen framhållna önskemålen

måtte kunna ernås, samt att, därest utredningen därtill föranleder, vidtaga

de åtgärder, som Kungl. Maj:t må finna af behof vet påkallade.»

utskottets ut- Utskottet har funnit motionen åsyfta

låtande. 1;0 sörpla bestämmelser i fråga om cirkus- och varietéföreställningar

af beskaffenhet att medföra uppenbar fara för människolif;

2ro inskränkning af barns medverkan vid teaterföreställningar och i

sammanhang därmed framställning om åtgärder i ändamål att gorå tillämpningen

af kungl. förordningen den 10 december 1897 angående förbud

mot barns användande vid offentliga förevisningar mera effektiv;

3:o förbud mot minderårigas tillträde till sådana föreställningar eller

förevisningar, som kunna verka förraande pa barnasinnet och

4:o ingripande mot det djurplågeri, som utöfvas genom djurförevisningar

såväl i menagerier som ock eljest, särskildt före eller vid svarare

dressyrnummer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 15

Vidkommande då först det under mom. 1 upptagna ämnet, så lär det

för visso icke kunna förnekas, hvad motionären med en mångfald exempel

adagalagt, att vid cirkus* och varietéföreställningar ofta förekomma akrobatiska

konststycken och därmed jämförliga nummer af sådan beskaffenhet,

att den uppträdandes lif uppenbarligen sväfvar i fara och ganska

ofta får utgöra insatsen. Det upprörande i ett slikt förhållande äfvensom

de skadliga intryck, däraf kunna alstras på den stora mängden af åskådare,

torde vid närmare eftertanke icke kunna af någon jäfvas. Och bådadera

hänsynen kräfva, att samhället söker i möjligaste mån gripa in för

att bereda utväg till förebyggande eller inställande af föreställningar af

ifrågavarande slag.

De stadganden, hvartill man i detta afseende för närvarande är hänvisad,

innehållas i § 13 mom. 5 af ordningsstadgan för rikets städer, hvari

föreskrifves, att, där sig visar, att offentlig föreställning, för hvars hållande

fordras anmälan hos eller tillstånd af polismyndighet, åsyftar eller innebär

något, som strider mot sedlighet eller allmän lag, eller föranleder till svårare

oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda eller ock,

såsom orden i följande punkt lyda, sammankomsten upplösa. Då under

de angifna fallen näppeligen lär kunna inbegripas det af motionären afsedda,

synes det utskottet vara erforderligt, att åt berörda stadgande gifves ett vidsträcktare

innehåll, så att polismyndighet må äga fog att ingripa jämväl

då föreställningen medför uppenbar fara för därvid uppträdandes lif.

Visserligen är ordningsstadgans tillämplighet begränsad till rikets

städer samt de områden därinvid och de tätare bebyggda landtsamhällen,

i fråga om hvilka särskilt förordnats; men då föreställningar af ifrågavarande

slag sällan äga rum å rena landsbygden, har utskottet ansett

sig sakna skäl att i ämnet förorda annan åtgärd än ofvanberörda tillägg

till 13 § i ordningsstadgan.

Hvad beträffar den af motionären önskade inskränkningen af barns

medverkan vid teaterföreställningar, vill utskottet föra i erinran, hurusom

Riksdagen år 1896 i skrifvelse till Konungen hemställde, att barn och

minderåriga ej måtte tillåtas att uppträda å cirkus-, varieté- och därmed

jämförliga föreställningar samt deras medverkan vid teaterföreställningar

inskränkas. Denna framställning föranledde utfärdandet af kungi. förordningen

den 10 december 1897, däri vid ansvarspåföljd stadgas förbud

mot att vare sig i stad eller pa landet vid lindansning, positivspelning

eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller

andra med dessa jämförliga, offentliga tillställningar använda barn af man
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

kön under fjorton år och af kvinnkön under femton år. Riksdagens

framställning i hvad den afsåg inskränkning i barns användande vid teaterföreställningar

lämnades således utan afseende, och detta, enligt hvad

uppgifvits, hufvudsakligen af hänsyn till hvad chefen för kungl. teatern

i afgifvet yttrande anförde mot lämpligheten af den ifrågasatta lagstiftningen.

Utskottet för sin del anser visserligen, att ett absolut förbud mot

barns användande vid teaterföreställningar icke lämpligen bör utfärdas,

då därigenom uppförandet af vissa teaterstycken, kanske af betydande

konstnärligt värde, skulle omöjliggöras. Men å andra sidan synes det

utskottet icke böra såsom hittills utan begränsning tilistädjas att vid dylika

föreställningar använda barn eller minderåriga, hvilka lätteligen kunna

röna menlig inverkan däraf för sin framtida utveckling. Utan att för

egen del ingå på någon närmare bevisföring härutinnan, får utskottet till

stöd för sin uppfattning i ämnet åberopa ett utskottet tillhandakommet,

af folkskoleinspektören i Stockholm professor Frans von Schéele den 8

sistlidne mars afgifvet yttrande, så lydande:

»Ombedd att yttra mig rörande de erfarenheter, som man vid Stockholms

stads folkskolor gjort rörande skolbarnens anställning vid de offentliga

teatrarna, har jag föredragit denna fråga på den ö innevarande mars

månad hållet sammanträde med samtliga öfverlärare vid sagda skolor, och

hafva dessa därvid enhälligt uttalat såsom sin åsikt, att erfarenheten vid

skolorna ofta visat ett skadligt inflytande af barnens deltagande i teaterarbetet

på deras tillgodogörande af skolundervisningen och på deras utveckling.

För de bland dessa barn, som ej äro särskilt starka, är arbetet

vid teatrarna vid sidan af skolarbetet mången gång märkbart öfveransträngande,

liksom vistelsen å teatrarna och de nattliga hemvandringarna

från dessa måste anses innebära fara för moraliskt skadliga inflytelser på

barnen.

Så väl sagda öfverlärare, som undertecknad, anse det därför i hög

grad önskvärdt att genom lagstiftningsåtgärder något gjordes för att förhindra

eller åtminstone väsentligt minska anställandet af barn i skolåldern

vid teatrarna.»

Enligt uppgift från kungl. teaterns kansli hafva under innevarande

spelår vid föreställningarna därstädes varit anställda en gosse på 11 år,

två flickor på 14 år, tre flickor på 13, två på 10 och en på 9 ar, hvarjämte

i baletter och vid barnföreställningar uppträdt åtskilliga minderåriga

af båda könen ända ned till 8 år.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 17

Det torde bemärkas, att uppgiften gäller endast en teater; men äfven

vid öfriga teatrar såväl i liufvudstaden som landsorten förekommer

vid åtskilliga tillfällen barns användande vid föreställningarna. Och den

moraliska vådan däraf torde stå i direkt förhållande till den sedliga hal

ten hos det sällskap, bland hvilket barnen komma till användning.

Den franska lagstiftningen i detta ämne innehåller, att minderåriga

icke må användas vid offentliga teaterföreställningar, med mindre tillstånd

för särskilda fall meddelats af vederbörande myndigheter.

Det synes utskottet synnerligen lämpligt att hos oss införa en föreskrift

af enahanda innebörd, och vill utskottet fördenskull förorda en

framställning till Konungen att förenämnda förordning af den 10 december

1897 måtte få tillämplighet jämväl å teaterföreställningar, dock att öfverståthållareämbetet

i Stockholm och, hvad landsorten angår, vederbörande

Konungens befallningshafvande må äga att för särskilda fall medgifva

undantag från det i förordningen stadgade förbudet.

Motionärens påstående, att berörda förordning blifvit mera en lag

blott på papperet, och hans därpå grundade yrkande, att tillämpningen

däraf måtte göras mera effektiv, innebär i själfva verket ett klander af

det sätt, hvarpå rikets polismyndigheter och åklagare vakat öfver förordningens

efterlefnad. Men då detta utgör ett ämne, hvarmed det icke kan

tillkomma Riksdagen att taga omedelbar befattning, finner utskottet, som

emellertid förväntar, att genom motionen vederbörandes uppmärksamhet

blifvit fästad å saken, motionen i denna del böra lämnas utan afseende.

Beträffande det af motionären åsyftade förbud mot minderårigas tillträde

till sådana föreställningar eller förevisningar, som kunna verka förråande

på barnasinnet, så uppskattar utskottet till fullo det behjärtansvärda

i detta syftemål. Men enligt utskottets mening tillhör det icke

lagstiftningen att utan högst viktiga skäl göra inskränkning i den af ålder

erkända föräldra- och målsmansrätten; och utskottet vågar draga i tvifvelsmål,

att i förevarande hänseende sådana skäl äro för handen. Därtill

kommer, att afgörandet af hvad som i ena eller andra fallet må anses

öfva förråande inverkan skulle blifva mer eller mindre godtyckligt,

hvarigenom ett lagstadgande i ämnet finge en synnerligen ojämn tilllämpning.

Vid sådana förhållanden finner utskottet sig böra afstyrka motionen

så vidt nu är i fråga.

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 3

(Kartongblad.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

Hvad slutligen angår det i motionen berörda djurplågeriet, i den

mån sådant kan i de påpekade afseendena anses förefinnas, bör enligt

utskottets åsikt för ståtande däraf straffbestämmelsen i 18 kap. 16 § strafflagen

vara till fyllest, i hvarje fall enligt den affattning, som årets Riksdag

för sin del antagit, hvadan vidare åtgärd härutinnan icke lär vara

erforderlig.

Under åberopande af hvad sålunda vid behandlingen af de särskilda

punkterna härofvan anförts, hemställer utskottet:

1 :o) att Första Kammaren i anledning af herr

von Möllers förevarande motion ville för sin del besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller

a) att åt § 13 mom. 5 i ordningsstadgan för

rikets städer måtte gifvas den ändrade lydelse, att

den i momentet åt polismyndighet gifna befogenheten

utsträckes att gälla äfven för det fall, att

tillställning af angifven beskaffenhet medför uppenbar

fara för därvid uppträdandes lif;

b) att kungl. förordningen den 10 december

1897 ang. förbud mot barns användande vid offentliga

förevisningar måtte förklaras gälla jämväl teaterföreställningar,

dock att beträffande Stockholm

öfverståthållareämbetet och, hvad riket i öfrigt angår,

vederbörande Konungens befallningshafvande må

i fråga om sistberörda föreställningar äga att för

särskilda fall medgifva undantag från det i förordningen

stadgade förbudet.

2:o) att motionen i öfriga delar icke måtte till

någon kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 april 1907.

På utskottets vägnar:

GUSTAF BERG.

Reservation

af herr von Möller.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.