Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af år 1920.

1907-04-25 · 19 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1907:9, Skrifvelse till Konungen angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af år 1920.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

■ 1

M:o 9.

Ank. till Kiksd. kansli den 25 april 1907, kl. 3. e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o

5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen

angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af

år 1920.

Uti en inom Andra Kammaren vid innevarande riksdag väckt motion,

n:o 53, kar herr K E. 0. Kjellberg hemställt, att Riksdagen ville i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,

hvilket system i afseende å apoteksväsendet, som med utgången af år

1920 bör tillämpas, särskildt med hänsyn till frågan, huruvida staten

borde för egen räkning öfvertaga apoteksrörelsen, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Till stöd för motionen har herr Kjellberg anfört följande:

»Bekofvet af reformer inom vårt lands apoteksväsende har under Motionärens

senare år gifvit sig allt flera uttryck. Olika och stridiga intressen ha där- motivering.

vid gjort sig gällande icke blott mellan allmänheten å ena sidan och

apotekareyrkets utöfvare å den andra, utan äfven mellan olika grupper

af ifrågavarande fackmän. Helt naturligt ter sig frågan om apoteksväsendets

ordnande olika, allt efter som man betraktar densamma från

allmänhetens, framför allt från de sjukas sida, eller man ser den från de

privilegierade apotekarnes synpunkt. Visserligen är handeln med läkemedel

en affärsrörelse, som kräfver sin alldeles särskilda, vetenskapliga

fackutbildning, men apoteksväsendet bör framför allt betraktas såsom en

samhällsinstitution.

1819 års apotekarereglemente är — med några smärre ändringar —

alltjämt gällande. Genom Riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts proposition

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. (N:o 9). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2> Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o !).

vid 1873 års riksdag bestämdes, att den dittills florerande handeln enskilda

emellan med säljbara apoteksprivilegier skulle upphöra med utgången af år

1920. Samma år funnos i riket 120 säljbara apotek, tre år senare endast 26.

Vid ingången af år 1906 funnos 284 personligt privilegierade och 12 säljbara,

själfständiga apotek samt 9 filialapotek och 46 medikamentsförråd.

De önskemål, som framträda i fråga om reformer i apoteksväsendet,

äro grundade dels på allmänhetens behof af lätt tillgängliga och prisbilliga

läkemedel, dels på yrkesutöfvarnes kraf på eu inkomst, som motsvarar såväl

deras förvärfvade yrkesskicklighet som deras ansvarsfulla verksamhet.

I afseende på läkemedelspriser torde erinras om den medicinaltaxa, som

med nya grunder för prisberäkningar tillämpats från ingången af år 1902.

Hvad beträflar de obefordrade apotekarnes utsikter till framtida själfständig

verksamhet, så har medelåldern för dem, som under åren 1903—

1906 första gången erhållit apoteksprivilegier, varit respektive 45,5, 45,3,

46,8, 45,4 år och tjänsteåren respektive 22,o, 22,3, 22,2, 21,5.

Här nedan lämnas en kort öfversikt öfver hvad som under senare

år angående apoteksväsendet förekommit dels inom Riksdagen, dels inom

farmaceuternas fackorganisation, hvarjämte några exempel på stridiga intressen

vid frågan om inrättandet af nya apotek meddelas.

Vid 1903 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren en motion

(n:o 134) af herr H. Hedlund om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

förändrande af rikets samtliga medikamentsförråd och filialapotek till själfständiga

apoteksinrättningar m. m. Motionen hänvisades till andra tillfälliga

utskottet, som tillstyrkte skrifvelseförslaget i hvad det afsåge frigörande

och ledigförklarande af samtliga medikamentsförråd och, där så ske kunde,

äfven filialapotek. Denna hemställan blef af Andra Kammaren enhälligt

bifallen. Första Kammarens andra tillfälliga utskott hemställde, att kammaren

måtte biträda Andra Kammarens beslut, men denna hemställan afslogs.

Vid samma riksdag framlade herr H. Hedlund ett annat skrifvelseförslag

(motion n:o 135) med hemställan till Kungl. Maj:t om ny instruktion

i afseende å medicinalstyrelsens förfarande vid afgifvande af förord

till erhållande af apoteksprivilegium. Motionen afstyrktes af andra tillfälliga

utskottet och afslogs af kammaren.

Af herr A. A. N. Reuterskiöld väcktes samma år en motion (n:o 188)

om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående nedsättning af priset å apoteksvaror.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott afstyrkte motionen, men

kammaren biföll densamma. I Första Kammaren afslogs motionen i enlighet

med vederbörande utskotts utlåtande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o .0. 3

Under förra året motionerade herr It. A. Wawrinsky å Saltsjöbaden

om skrifvelse angående nytt apotekarereglemente. Motionen bifölls af Andra

Kammaren, och andra tillfälliga utskottet inom Första Kammaren tillstyrkte

äfvenledes bifall, men kammaren afslog densamma med 39 röster mot 27.

Oaktadt sålunda ingen af ofvannämnda fyra motioner, hvaraf trenne

vunno Andra Kammarens bifall, ledde till något positivt beslut från Riksdagens

sida, visa såväl dessa som tillhörande utskottsbetänkanden ocli uttalanden,

att åtskilliga reformer inom apoteksväsendet äro af bebofvet

påkallade.

Till medicinalstyrelsen remitterades i september 1903 en underdånig

ansökan från Sveriges farmaceutförbund om förändring af rikets samtliga

medikamentsförråd och filialapotek till själfständiga apoteksinrättningar.

Sedan medicinalstyrelsen i april 1904 afgifvit underdånigt utlåtande,

anbefalldes styrelsen genom nådigt bref den 7 oktober 1904 »dels att beträffande

sådana medikamentsförråd, Indika icke blifvit för viss tid upplåtna,

verkställa undersökning, huruvida dessa medikamentsförråd, med fästadt

afseende å omsättningen såväl vid medikamentsförrådet som vid stamapoteket,

kunde förändras till själfständiga apotek, samt därefter till Kung!.

Maj:t inkomma med det utlåtande, hvartill denna undersökning kunde föranleda,

dels ock att rörande filialapoteken vid Finspång och Åtvidaberg

inkomma med utredning om deras förändring till själfständiga apotek».

I utlåtande af den 5 juli 1905 framhöll medicinalstyrelsen såsom sin

åsikt, att fem namngifna medikamentsförråd samt filialapoteken i Åtvidaberg

och Finspång utan hänsyn till vederbörande stamapotek omedelbart

kunde förändras till själfständiga apotek.

Regeringens beslut i ärendet af den 16 sistlidne november innebär,

att farmaceutförbundets anhållan icke för närvarande föranleder någon åtgärd

i afseende å medikamentsförråden, men att filialapoteken i Åtvidaberg

och Finspång, när vederbörande stamapotek blifva lediga, skola förändras

till själfständiga apotek.

I december 1906 ingick ofvannämnda centralstyrelse till Kungl. Maj:t

med underdånig hemställan, »att Kungl. Maj:t för''utarbetande af förslag

till nytt apotekarereglemente, äfvensom för afgifvande af förslag till åtgärder

i de afseenden, som i fråga om apoteksväsendets ordnande däraf

kunna beröras, täcktes i nåder förordna om tillsättande af en kommitté

och därest Eders Kungl. Maj:t finner skäligt därtill gifva nådigt bifall,

täcktes medgifva, att i en sådan kommitté äfven måtte insättas ett visst

antal obefordrade farmaceuter».

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillf ulliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

Slutligen föreligger för närvarande till behandling inom farmaceutförbundet

ett detaljeradt förslag till reglering af obefordrade apotekares löneförmåner

med bestämd begynnelselön och bestämda ålderstillägg, afsedd att

gälla vid samtliga apoteksinrättningar i riket. Då apotekens bärkraft är

högst växlande och står i ett visst förhållande till rörelsens storlek, så

innebär förslaget, att de summor, som erfordras för denna lönereglering,

uttaxeras på rikets alla apotek proportionellt efter deras storlek (beräknad

efter omsättningssumman) genom en progressiv beskattning af alla själfständiga

apotek, hvilkas privilegievärde ej understiger 15,000 kronor.

Ur den förslaget åtföljande skrifvelsen må anföras: »Att aflöningsför
kållandena

för vissa kategorier af vårt yrkes utöfvare icke varit goda,

synes äfven apotekaresocieteten hafva varit medveten om, alldenstund den

i en skrifvelse till medicinalstyrelsen af den 12 juli 1901 anhållit om

höjning af medicinaltaxan, härvid framhållande bland andra motiv, att de

äldre obefordrade farmaceuternas ställning icke kunde sägas vara fullt

tillfredsställande, samt betonat, att det är af vikt för det allmänna, att

apotekarebanan erbjuder minst lika goda villkor som andra jämförliga

banor, för att icke apotekarekårens nöjaktiga rekrytering måtte komma att

äfventyras.»---Medicinalstyrelsen behjärtade äfven denna apotekare
societetens

anhållan och biföll, som bekant, den äskade taxeförhöjningen.

Det framlagda löneregleringsförslaget blef dock af apotekaresocieteten vid

dess sammankomst i september 1902 afslaget. De ljusa förhoppningar

om en bättre framtid, som väckts med detta förslag, blefvo alltså denna

gång gäckade och efterträddes inom vida kretsar af hopplöshet och missmod.

Emellertid upptogs frågan ånyo af farmaceutiska föreningen, hvilket

resulterade i en kommittés tillsättande i november 1902. Kommittén bestod

af tvenne apoteksinnehafvare och tvenne obefordrade apotekare, hvarjämte

medicinalrådet Wawrinsky välvilligt åtog sig ordförandeskapet. Efter

3 års arbete framlade denna kommitté sitt betänkande jämte statistiska

utredningar. Af dessa framgick, »att de äldre obefordrade apotekarnas

löner fortfarande i många fall icke blott voro långt ifrån tillfredsställande,

utan t. o. m. lägre än vida yngre kamraters.»----Vidare fram
hålles

»den väsentliga skillnaden mellan den obefordrade farmaceutens

osäkra och tjänstemannens trygga ställning».

Såsom exempel på intressemotsatser mellan å ena sidan allmänheten

med dess kraf på inrättandet af nya apotek och å andra sidan innehafvare

af redan befintliga må anföras följande.

Enligt beslut af den 1 oktober 1904 hemställde Stockholms stadsfolk

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 8) Utlåtande N:o !). 5

mäktigo hos Kungl. Maj:t om inrättande af fem nya apotek i lrafvudstaden

(hälsovårdsnämnden hade uttalat sig för sex). Apotekaresocietetens direktion,

hvars samtliga medlemmar äro apoteksinnehafvare i Stockholm, tillstyrkte

två nyanläggningar och medicinalstyrelsen tre. I kungl. bref af den 16 sistlidne

juni medgafs inrättandet af endast två af de begärda fem apoteken.

Samma månad medgaf Ivungl. Maj:t efter tillstyrkan af medicinalstyrelsen

inrättandet af ett nytt apotek i Göteborg, hvarom stadsfullmäktige

gjort hemställan. Yid frågans utredning afgåfvo samtliga apoteksinnehafvare

i nämnda stad ett gemensamt utlåtande, hvarur må anföras:

»att framställningen om det nya apoteket, utan någon som helst protest,

rönt bifall hos Göteborgs stadsfullmäktige, bör icke förundra, enär vår

kår numera icke äger någon medlem inom nämnda korporation och apoteksfrågan

tyvärr är af alltför säregen och invecklad innebörd, att af andra

än fackmän förstås och vederbörligen uppfattas. Ungefär detsamma gäller

nog om de andra myndigheter, som hittills haft tillfälle yttra sig i ämnet.

— — — Såsom en sammanfattning af hvad vi här anfört, bedja vi vördsamt

få uttala den förhoppning, att kungl. medicinalstyrelsen tager frågan

om det nya Göteborgsapoteket i samma välvilliga och omsorgsfulla pröfning,

som kommit till synes i dess utlåtande om vissa af föreslagna nya

Stockholmsapoteken.» — — — — Samtidigt hade tvenne obefordrade

apotekare (i egenskap af tillförordnade föreståndare vid tvenne, då lediga

Göteborgsapotek) tillfälle att yttra sig i denna fråga; båda dessa tillstyrkte

den ifrågasatta apoteksanläggningen.

*

De sträfvanden från skilda håll och i olika riktningar, som här ofvan

i korthet omnämnts, torde visa behofvet af åtskilliga reformer inom apoteksväsendet.

Detta behof framträder så mycket kraftigare, ju närmare

vi komma den tidpunkt, utgången af 1920, då staten, utan några som

helst kostnader från dess sida, kommer i oinskränkt besittning af privilegierna

till samtliga apoteksinrättningar i riket, och redan nu bör uppmärksamhet

ägnas frågan om hvilket system som efter denna tidpunkt

skall tillämpas i afseende på apoteksväsendet i dess helhet.

Allmänhetens behof af tillräckligt antal apoteksinrättningar och af

prisbilliga läkemedel får icke försummas af hänsyn till redan privilegierade

apoteksinnehafvare, och å andra sidan är det orimligt, att i trakter, där

ett välbehöfligt apoteks bärighet är tvifvelaktig, befolkningens kraf i detta

afseende icke kunna tillgodoses, med mindre än att en enskild apotekare

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (Ko 2) Utlåtande N:o 9.

ådrager sig den med företaget förbundna ekonomiska risken. En fortsatt

stegring af taxan — vare sig genom ändring af grunderna för taxeringen

eller genom höjning af själfva drogernas priser — hjälper icke i längden

för de apoteksinrättningar, som äga den minsta omsättningen.

Den tanken synes då ligga nära till hands, att staten för egen räkning

öfvertoge tillverkningen och försäljningen af läkemedel, hvarigenom

åtskilliga fördelar skulle vinnas och framför allt såväl allmänhetens som

yrkesutöfvarnas berättigade kraf på en gång skulle bäst tillgodoses. Själfva

tillvägagångssättet vid öfvergången till ett sådant system kunde tänkas

bestå däri, att staten för egen räkning efter hand öfvertoge driften af

apoteksinrättningarna i den ordning de blefvo lediga. Klart är emellertid,

att denna fråga behöfver en genomgående utredning och att en sådan utredning

bör igångsättas så snart som möjligt.»

Andra

Hammarens

utskotts

utlåtande.

Historik.

Sedan motionen blifvit för förberedande behandling öfverlämnad till

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott, har nämnda utskott i däröfver

afgifvet utlåtande anfört:

> Hos oss såväl som annorstädes har denna utveckling i stort sedt gått

hand i hand med läkekonstens framsteg. Ännu under 16:de och i början

af 17:de århundradet funnos icke några vetenskapligt utbildade läkare

i vårt land, om man bortser från en och annan vid hofvet tidvis anställd

utlänning; i stället utöfvades läkekonsten af s. k. bardskärare, hvilka

visserligen ägde någon ringa insikt i fråga om inre sjukdomar, men som

likväl hufvudsakligen sysselsatte sig med behandling af sårskador och

andra yttre åkommor m. in. Småningom tillkommo dock verklige läkare,

hvilka genom särskildt bedrifna studier höjde läkekonsten öfver den s. k.

folkmedicinens nivå. I samma mån som antalet af dessa läkare ökades,

i samma mån gjorde sig också behofvet af ordning och enhetlighet inom

medicinens område gällande, och detta ledde slutligen 1663 till en sammanslutning

af hufvudstadens läkare för befordrande af gemensamma intressen

oeh till höjande och befästande af läkekonstens anseende. Denna

förening af läkare blef sedermera under namn af eollegium medieum den

myndighet, som under lång tid utöfvade inseendet öfver såväl apotekareyrkets

som läkekonstens utöfning i landet.

Första början till ett ordnadt apoteksväsende i Sverige utgjordes af

det kungliga hofapoteket, som vanligen förestods af en från Tyskland inkallad

och vid hofvet anställd apotekare. För undvikande af att medi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tilljälli<)a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o !>.

cinalierna skulle blifva förlegade eller på annat sätt fördärfvade berättigades

denne liofapotekare 1575 att i Stockholms stad öppna ett apotek till allmänhetons

betjänande. Ända till år 1623 var detta apotek det enda i

Sverige, men nämnda år inrättades ett nytt apotek i Stockholm, som snart

efterföljdes af flere andra. Samtidigt började äfven utländska apotekare

bosätta sig i de större städerna i landsorten och där inrätta apotek, å

hvilka de sedermera sökte och erhöllo privilegium eller stadfästelse.

Genom kungliga resolutionen den 22 juni 1625 förunnades hofvets

apotekare frihet från »all tull, vechsel och besvär» för de medikamenter

som från främmande land införskrefvos, och efter denna tid utfärdades

sedan alltid vid förlänandet af apoteksrättigheter särskilda privilegiebref,

uti hvilka uppräknades såväl de förmåner, som tillkommo apotekare, som

de skyldigheter de vid yrkets utöfvande hade att iakttaga. I de flesta af

dessa bref beviljades frihet från afl borgerlig tunga samt tullfrihet för utifrån

införskrifna medicinalier, vissa kvantiteter vin, brännvin m. m., livarjämte

skydd mot konkurrens af andra apotekare utlofvades.

Utom från apoteken försåldes medicin vid denna tid äfven af kryddkrämare,

kringvandrande handlande m. fl. samt af läkarne och bardskärarne,

hvilka oftast själfva beredde de läkemedel, som de ordinerat åt sina

sjuke. Detta missbruk afskaffades af collegium medieum, som för att förekomma

utprånglandet af overksamma medikamenter bland allmänheten föranledde

utfärdandet af en del författningar i hvad som angick läkare- och

apotekarckonstens utöfvande. Sålunda utfärdades den 10 april 1675 ett privilegium

för samtliga apotekare i Stockholm, hvarigenom hvar och en »materialist,

oeulist, bruchschneider, badare, sockerbagare eller kryddkrämare»

förbjöds att försälja vissa i författningen uppräknade preparat och medicinalier,

hvilka vid denna tid mest voro i bruk, hvarförutom tillädes, att

icke heller någon »medicus praetieus, chirurgus, laborant, destillator eller

någon annan eho det ock vore» skulle hafva rättighet att hålla något biapotek

eller att själf preparera några medikamenter till apotekarnes förfång.

Ofvanstående kungliga bref utsträcktes sedermera genom »Kungl.

Maj:ts förnyade privilegium för apotekaresocieteten i Sverige och dess

underliggande provinser emot de af kvacksalfvare och andre slike inrotade

missbruk» af den 28 juni 1683 till rikets alla apotekare, hvilka nu ytterligare

tillförsäkrades skydd mot allt ingrepp i deras näring.

Ehuru apoteksväsendet i Sverige egentligen räknar sin första uppkomst

från tiden för utfärdandet af dessa privilegier, så blef detsamma dock icke

fullt ordnadt förr än genom 1688 års medicinalordning, som ställde apoteksyrket

i närmaste beroende af collegium medieum och sålunda införlif
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o !).

vade detta yrke med medicinalväsendet, hvari det alltsedan dess ingått

såsom en väsentlig del. Kungl. Maj:ts nådiga privilegier för collegium

medicum af den 30 oktober 1688 och Kungl. Maj:ts nådiga resolution

och förklaring af den 1 augusti 1698, »angående några mål beträffande

collegium medicum, apotekaresocieteten och barberareämbetet», bilda också

grundvalen för hela det svenska medicinalväsendet. Hvad särskildt

apoteksväsendet beträffar, så hafva alla sedermera tillkomna bestämmelser

endast gått ut på att komplettera föreskrifterna i nyssnämnda nådiga bref,

bvilka i sina grunddrag ännu alltjämt äro i gällande kraft. Sålunda

fordrades af apotekarne, redan då apoteksväsendet införlifvades med medicinalväsendet,

enahanda skyldigheter, som nuförtiden äro dem allt fortfarande

ålagda och bvilka i korthet kunna sammanfattas i fordran på förvärfvande

af viss kompetens för rättighet att utöfva yrket samt skyldigheten

att ställa sig den lagstadgade farmakopéns föreskrifter till efterrättelse

äfvensom att i fråga om varuprisen följa en bestämd taxa och att

beträffande apotekens skötsel underkasta sig offentlig inspektion. Denna

första apotekslagstiftning har också genom att i detalj fastslå apotekarnes

åliggande gentemot det allmänna gifvit hela apoteksinstitutionen den säregna

prägel, som ännu i dag är utmärkande för densamma och som bäst karakteriseras

af det förhållandet, att apoteken öfverallt hos oss anses såsom mer

eller mindre offentliga inrättningar och att yrkets utöfvare på grund däraf

snarare betraktas såsom tjänstemän än som vanliga näringsidkare.

De första åt apotekare utfärdade privilegierna innehöllo i regel stadganden

därom, att desamma icke blott kunde öfvergå till änka och barn,

utan äfven finge försäljas åt andra. Däremot föreskref ofvannämnde privilegiebref

för samtlige apotekare i Stockholm af den 10 april 1675 uttryckligen,

att när apoteksinnehafvarne framdeles med döden afgingo, »så

skall änkan eller dess barn blifva vid apoteket och njuta alla privilegier

och friheter till godo, så länge de det i behörigt stånd och esse hålla,

likväl skall den provisor, som därtill antages och apoteket på sådant fall

förestå vill, undergå collegii medicorum och samtlige apotekares examen och

aflägga den vanliga eden». Ehuru befogenheten att idka apoteksrörelse alltså

rätteligen endast gällde apotekaren under hans lifstid och därefter hans änka

och barn, uppkom ändock redan tidigt en handel med privilegierna på det

sätt, att vid inträffande apoteksledigbet Kungl. Maj:t alltid tilldelade äfven

privilegiet åt den, som inköpt apotekets droger och inventarier. Härigenom

blef det snart nog en häfdvunnen sed att betrakta privilegiet såsom en

med apoteket under äganderätt oskiljaktigt förenad och alltså säljbar förmån.

Bristen på tydliga och klara bestämmelser i detta afseende, den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 0. 9

oafbrutna handeln med apoteksprivilegier och, icke minst, privilegiebrefvens

i allmänhet otydliga affattning verkade sålunda därhän, att apoteksprivilegierna

från att vara personella rättigheter småningom förvandlades

till realrättigheter, Indika icke kunde fråntagas vare sig den enskilde apotekaren

eller dennes rättsinnekafvare. Till sist blef handeln med apoteksprivilegierna

till och med i viss mån lagligen erkänd såsom berättigad,

därigenom att Kuugl. Maj:t i 1819 års apotekarereglemente § 10 föreskref,

att sundhetskollegium skulle, så snart en behörig person blifvit laglig

ägare af ett apotek, anmäla honom till undfående af privilegium å detsamma,

hvartill bifall så godt som aldrig af Kungl. Maj:t vägrades.

Med de säljbara privilegierna följde emellertid hos oss såsom i andra

länder, där dylika privilegier existera, en hel del olägenheter. En af de

svåraste bland dessa var privilegievärdets oupphörliga stigande, hvaraf

orsakades, att den erlagda köpesumman blef allt svårare att förränta, att

den’ obemedlade apoteksinnehafvaren måste dragas med skulder under en

stor del af sitt lif, att kraf på högre pris å apoteksvarorna därför oupphörligt

förnummos och att dessa kraf af ekonomiska skäl ej alltid kunde

tillbakavisas, hvarförutom äfven då och då svindel i viss mån bedrefs med

apoteksaffärerna. I början af 1830-talet började man fördenskull inslå på

den vägen att icke längre vid nyanläggning af apotek bevilja den apotekare,

som fått sig privilegiet förunnadt, rättigheten att i sin tur afyttra

eller sälja detta privilegium; i plivilegiebrefvet föreskrefs sålunda uttryckligen,

att privilegiet utdelades med förbehåll, att detsamma ej fick å annan

person öfverlåtas, med andra ord, privilegiet blef helt och hållet personligt.

Blef ett apotek med dylikt privilegium ledigt, så tillsattes den nye

apotekaren af Kungl. Maj:t efter ansökan, som stod öppen för alla kompetenta

personer. Detta system med personella apoteksprivilegier blef

sedan efter 1834 det allena tillämpade vid nyanläggning af apotek.

Emellertid kvarstod ännu den frågan olöst, huru förfaras skulle med

de gamla s. k. reala apoteksprivilegierna, och många förslag blefvo i detta

afseende tid efter annan framställda, hvilka förslag i allmänhet gingo ut

på dels privilegiernas aflösning genom en amorteringsfond, dels handelns

legaliserande för en viss tid och privilegievärdenas småningom skeende

minskning eller successiva afskrifning. Som apotekarnes försäljningsrätt

grundade sig endast på häfd och icke »de jure» var erkänd, måste också

apotekarne själfva sträfva till en rimlig lösning af frågan för att icke

mista allt. Detta oaktadt dröjde det dock flera decennier, innan man

kom till något resultat. Först genom Kungl. Maj:ts kungörelse af den 9

september 1873 blef frågan slutgiltigt löst. Enligt denna kungörelse skall

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

all handel med eller öfverlåtelse enskilde emellan af apoteksprivilegier

med utgången af år 1920 upphöra att vidare tillerkännas gällande kraft.

Innehafvarne af det öfvervägande flertalet reala apoteksprivilegier bildade

tillsammans en kreditförening, som utställde obligationer mot säkerhet i

apoteken. Stadgar fastställdes för en »amorteringsfond för apoteksprivilegier»,

genom hvilken fond delägarne fingo sina privilegier efter värdering

inlösta, hvarefter apoteket tillförbands att halfårsvis inbetala till fonden

en viss ränta å inlösningssumman ända till amorteringens slut, då af öfverskottet

(reservfonden) skall bildas en pensionsfond. Genom denna anordning

blefvo i ett slag 94 af de då befintliga 120 apoteken med reala

privilegier förvandlade till apotek med personella privilegier. Af de återstående

26 säljbara apoteken hafva sedermera 14 med Kungl. Maj:ts

tillstånd år 1892 bildat en ny amorteringsfond med samma ändamål som

den gamla fonden, så att för närvarande endast 12 apotek med reala privilegier

återstå, bvilka emellertid äfven de, såsom ofvan nämnts, efter

1920 års utgång blifva likställda med de öfriga apoteken.

I och med ingången af år 1921 äro alltså alla apoteksprivilegier i

riket personella, hvilket betyder, att staten oinskränkt disponerar öfver

desamma (ej öfver lager och inventarier, bvilka äro apoteksinnebafvarens

lagliga tillhörighet) och alltså kan ordna apoteksväsendet och reglera apoteksrörelsen

på sätt bäst synes. Fråga uppstår då, huruvida det svenska

apoteksväsendet bör vid den tiden underkastas någon mera omfattande

reform, huruvida något annat system än det, som nu i hufvudsak tillämpas

i vårt land, bör komma till användning, och det är just denna fråga

motionären genom sitt förslag velat väcka på tal, hvarvid han särskilt

önskar få utredt, huruvida icke staten bör öfvertaga apoteksröreisen och

för egen räkning bedrifva densamma. Det skulle ju kunna tyckas, som

om motionären väl tidigt framkommit med sin hemställan om utredning i

detta afseende, då ännu 13 å 14 år återstå, innan någon reform skall

kunna åstadkommas, men om man tager i betraktande den väckta frågans

synnerligen invecklade och svårlösta beskaffenhet, om man betänker att

40 år åtgingo för utredning och beslut huru de säljbara aposeksprivilegierna

bos oss skulle kunna afskaffas, att exempelvis Finland alltsedan 1828

haft frågan om apoteksväsendets reformering stående på dagordningen och

för ärendets utredning satt ett flertal kommittéer i arbete utan att ändock

lyckas komma till något beslut, att Preussen sedan början af 1840-talet

oupphörligt, ehuru alltid förgäfves, haft samma fråga på tal inom regeringen

och representationen, samt att äfven Norge och Danmark sedan 1880- ocb 1890-talen äro sysselsatta med denna sak, så synes det uppenbarligen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o !). 11

vara rätt att äfven hos oss vara i god tid betänkt på en utredning angående

apoteksväsendets ordnande, därest vi öfver hufvud taget önska få

någon reformering af detsamma till stånd vid den ofvan omförmälda tidpunkten.

På detta ställe torde vara lämpligt att äfven nämna några ord om °}£aa

de olika system för apoteksdrift, som för närvarande tillämpas i de europe- J drift.

iska staterna. Desamma äro i hufvudsak af tre slag, nämligen:

fritt apoteksväsende,

apotek med reala apoteksprivilegier och

apotek med personella apoteksprivilegier.

Ett fjärde system, utom det flerstädes praktiserade med både reala

och personliga privilegier, skulle det förslag kunna kallas, som utmynnar

i att apoteksdriften göres till statsmonopol, att staten inlöser och drifver

alla apoteken för egen räkning. Frågan om ett sådant statsmonopol har

dock aldrig lyckats vinna något gehör. I Finland framlades redan 1836

ett af en särskild kommitté utarbetadt förslag i nämnda syfte, men efter

det collegium medieum utförligt kritiserat detta betänkande, blef förslaget

år 1837 och sedermera för andra gången 1839 förkastadt och har sedermera

varit fullständigt affördt från dagordningen i detta land. I Tyskland

har saken under 1890-talet äfvenledes varit på tal, framfördt i riksdagen

från socialdemokratiskt håll, men efter en genomgående kritik af statsministern

v. Boetticher blef förslaget med alla röster mot förslagsställarnes afslaget.

I Österrike har för en tid sedan till och med ifrågasatts, att man

borde taga steget fullt ut och utlämna all medicin kostnadsfritt till de

sjuke, emedan det vore staten ovärdigt att draga vinst af medborgares

sjukdomar. Slutligen torde böra nämnas, att saken äfven kommit på tal

i vårt grannland Norge dels genom en skrifvelse till stortinget 1885, dels

genom en inlaga till justitiedepartementet 1891, men att förslaget bägge

gångerna efter sorgfällig utredning och undersökning förklarats icke vara

lämpligt för de inom landet rådande förhållandena.

De skäl, som anförts för statsmonopol, äro i hufvudsak: att privilegieväsendet

vore en kvarlefva från gamla dagar och privilegier en orättvisa,

som strede mot fria institutioner och medborgarnes rättsuppfattning;

att, om apoteksprivilegierna öfver hufvud taget skulle bibehållas,

det vore statens uppgift att sörja för att fördelarna af dem ej komme

enskilda personer utan hela samhället till godo; att om staten öfvertoge

apoteksdriften, skulle en ändamålsenligare fördelning af försäljningsställena

kunna äga rum, större trygghet vinnas beträffande medicinens kvalitet och

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 .Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9

bättre förhållanden inträda med hänsyn till varornas pris; att staten, därest

den hade monopol på all läkemedelshandel, också skulle lämna bestämma

vinstens användande vare sig till subvention af andra apotek eller till

sänkning af medicinaltaxan; samt att de tjänstgörande farmaceuternas

arbetstid och löneförmåner skulle bättre än nu kunna regleras. Mot

systemet invändes å andra sidan, att en förvandling af apotekarno till

statstjänare vore att sammanföra tvenne de mest heterogena element,

alldenstund en aflönad statens tjänsteman aldrig bör beräkna sina handlingar

med hänsyftning på enskild fördel, hvaremot apotekaren alltid skulle

bli näringsidkare, antingen han komme att aflönas af staten eller att skatta

till densamma; det beräknade öfverskottet på apoteksdriften skulle helt

säkert slukas af kostnaderna för den ökning i personalen, som apotekens

drifvande såsom statsmonopol ovillkorligen skulle draga med sig, samt den

dyrbara administrationen och kontrollen; någon nedsättning af taxan skulle

därför ej kunna äga rum utan direkt understöd af staten, och såväl varusom

penningekontrollen, som vid statens ägande af apoteken alltid måste

blifva synnerligen omfattande, skulle sannolikt på grund af apoteksyrkets

säregna beskaffenhet icke till något pris kunna blifva effektiv; för farmaceutkåren

skulle den sporre till arbete, som nu ligger i utsikten att komma

till själfständig verksamhet, bortfalla, och utan tvifvel skulle statsdriften i

många fall gifva anledning till att man gentemot allmänheten icke visade

nödigt tillmötesgående och erforderlig raskhet vid expeditionen af läkemedlen.

Tager man därefter de ofvan omnämnda system i betraktande, hvilka

för närvarande tillämpas inom olika stater i Europa, så finner man, att

fritt apoteksväsende, där ett diplom på aflagd apotekareexamen är tillräckligt

för att hvar och när som helst kunna uppsätta ett apotek, är

mycket allmänt i bruk och existerar såväl i Frankrike, Belgien, Holland,

Spanien och Portugal som i England och delvis äfven i Schweiz och Italien.

Trots detta anse dock många, att erfarenheten icke talar till förmån för

ett sådant system. Betänker man, hvilka fordringar staten måste uppställa

för ernående af sitt mål i afseende å handeln med läkemedel, så torde

ock detta blifva lätt förklarligt. Nämnda fordringar äro: insikt och skicklighet

hos yrkets utöfvare, fullständigt och tillräckligt förråd af droger m. m.,

fullt verksamma preparat, billiga pris å läkemedlen, lämpligt placerade och

till erforderligt antal inrättade försäljningsställen samt snabb och ofelbar

expedition af medicin hvarje tid på dygnet. Det fria apoteksväsendet

kan, förklara systemets vedersakare, livarken teoretiskt eller praktiskt

bringas i öfverensstämmelse med dessa fordringar. De framhålla att i de

s. 13 Kontrollera mot PDF

Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 13

länder, där systemet användes, allmänheten aldrig kan lita på att läkemedlen

beredas så samvetsgrant och väl samt af så goda och felfria ingredienser

som i länder med privilegiesystem, samt att öfverallt, där fritt

apoteksväsende råder, läkemedlen, på grund af den hejdlösa konkurrensen

och den däraf följande obetydliga omsättningen på hvarje apotek, äro

väsentligt dyrare än i länder, där apoteken äro privilegierade. Dessutom

andraga de mot systemet, att i länder med fritt apoteksväsende farmaceuterna

helst slå sig ned och uppsätta sina apotek i städerna eller andra

tätt befolkade orter, där de kunna påräkna större förtjänst än på landet,

hvilket gör, att landsbygden blir mer eller mindre blottad på apotek. Af

systemets beundrare framhålles däremot, dels att apoteksväsendet genom

omdaning till fri näring skulle erhålla eu mera demokratisk läggning, att

allmänheten i följd af apoteksinrättningarnas stora antal finge lättare åtgång

till medicinen, som äfven på grund af den större konkurrensen måste

blifva billigare i pris, samt att farmaceuterna skulle komma att arbeta

under ljusare och fördelaktigare villkor, då all anciennitetsstrid skulle bortfalla

och hvarje examinerad apotekare kunde efter uppdrifvande af ett

visst minimikapital blifva en själfständig yrkesutöfvare.

Af de båda återstående systemen torde apotek med reala d. v. s.

säljbara apoteksprivilegier icke vidare vara att tänka på, sedan vi nu en

gång på grund af långvarig erfarenhet funnit nödvändigt att helt och

hållet afveckla detta hos oss ursprungligen tillämpade system. De svagheter,

som vidlåta realprivilegiesystemet och som redan här ofvan framhållits,

torde äfven vara så iögonenfallande, att ingen lärer påyrka ett

återgående till de forna förhållandena. I de flesta länder, där detta system,

ensamt eller i förening med personalprivilegiesystemet, är gällande och

bland hvilka Tyskland, Österrike, Ryssland, Finland, Danmark och Norge

äro de viktigaste, pågår också sedan flere år en strid mellan apotekareyrkets

målsmän för att få de säljbara privilegiebördorna aflyftade från

apoteken, på sätt i Sverige redan skett, och ersatta med något annat,

lämpligare system.

Följer så i ordningen personalprivilegiesystemet, som karakteriseras af

att apoteksprivilegiet endast gäller under innehafvarens lifstid och icke

får öfverlåtas på annan person, ej heller efter innehafvarens död får öfvergå

till änka eller barn. Till apotekare utser medicinalförvaltningen efter ansökan

den skickligaste och mest förtjänte bland de sökande. Vanligtvis

är ny tillträdare till apoteket skyldig att till fulla värdet tilläsa sig företrädarens

lager och inventarier. Genom sistnämnda bestämmelse förekommes

eller åtminstone minskas väsentligt den mot systemet ofta fram
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

törsta Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

Andra

Kammarens

utskotts

yttrande.

hållna betänkligheten, att apotekaren af brist på ekonomiskt intresse för

affären icke skall upprätthålla apoteket i det skick, som önskvärdt är, då

garanti ju alltid på detta sätt lämnas för att materialiernas verkliga värde

blir ersatt. Motståndarne till systemet framhålla såsom en af dess olägenheter,

att apoteksröreisen vid innehafvarens frånfälle antingen måste till

allmänhetens förfång stängas eller också för en tid fortsättas af apotekarens

arfvingar, hvilket senare återigen innebure ett betänkligt afsteg från själfva

principen i systemet samt medförde stora svårigheter att rätta felaktigheter

i apotekshushållningen, då de tillfälliga apoteksinnehafvarne icke lydde

under apotekarereglementet samt hade föga eller intet att förlora, därest

de skulle bryta mot detsamma. Dessutom måste taxan på apoteksvaror

hållas jämförelsevis hög samt apotekens antal starkt begränsas, därest man

skulle vara viss om att erhålla skickliga och fullt kompetenta sökande till

apoteken. Personalprivilegiesystemet anses jämväl vara oförmånligt för

det enskilda intresset, för farmaceuterna själfva, dels därför att det icke

tillåter apotekarne att fritt disponera öfver den till deras yrke hörande

egendomen såsom öfver sitt öfriga gods, dels också emedan befordringarna

till själfständig verksamhet först skedde sedan farmaceuten uppnått en

långt framskriden ålder, af det skäl att vakanser jämförelsevis sällan uppstode.

Till systemets fördelar anses höra, att detsamma vore ägnadt att

befordra farmaceuternas vetenskapliga studier, eftersom möjligheten att

erhålla apotek i ej ringa mån vore beroende af de sökandes kunskaper

och yrkesskicklighet. Därigenom att farmaceuterna först vid en mognare

ålder kunde få tillträda eget apotek, komme de äfven till detsamma väl

förberedda i praktiskt afseende. Någon orättvisa, hvarigenom endast den

förmögne utan hänsyn till skicklighet och förtjänst kunde framför den

obemedlade förvärfva sig apotek, förefunnes icke här. Och staten hade,

hvilket vore de viktigaste af allt, den fördelen att kunna för apoteksrörelsens

drift engagera de bästa farmaceuterna och sålunda fullt garantera allmänheten

de förmåner, som med apoteksväsendet åsyftas.

Utskottet har ansett sig böra lämna ofvanstående korta redogörelse

för de olika system, enligt livilka apoteksrörelsen för närvarande bedrifves

inom olika länder, emedan däraf med all tydlighet framgår, att mycket

finnes att säga såväl för som mot dem alla samt att det måste bero

på särskilda förhållanden, huruvida man inom ett visst statssamfund

bör föredraga det ena eller det andra. Motionären har framhållit de kraf,

allmänheten måste hafva rätt att ställa på landets apoteksväsende, men å

andra sidan äfven riktat uppmärksamheten på att dessa kraf ej få till
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga it t skotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 15

godoses på sådant sätt, att den enskilde apotekaren därigenom pålägges

ekonomisk risk. Han antyder för sin del, att de stridiga intressen, som

därvidlag onekligen förefinnas, bäst skulle kunna sammanjämkas, därest

staten för egen räkning öfvertoge apoteksdriften, det vill med andra ord

säga, därest läkemcdelshandeln gjordes till ett statsmonopol. Utskottet har

icke funnit det möjligt att afgöra, om ett sådant statsmonopol verkligen

skulle komma att medföra de fördelar för det allmänna, som motionären

antager, eller i hvad mån de invändningar, som anföras mot detta ordnande

af apoteksväsendet, äga berättigande, då all erfarenhet saknas, huru

ett statsmonopol i förevarande afseende torde komma att verka. En grundlig

undersökning af skälen för och emot ett statsmonopol och en utredning

rörande möjligheterna för detta systems genomförande i vårt land

synas dock i alla händelser vara att förorda, innan man skjuter åt sidan

tanken på ett sådant ordnande af apoteksväsendet.

Som motionären äfvenledes föreslagit, bör dock denna utredning

icke blifva så ensidig, att den omfattar endast och allenast frågan om

statsdriftens möjligheter och fördelar. Äfven andra system finnas, såsom

ofvan blifvit visadt, hvilka kunna vara värda att pröfvas och jämföras,

och bland dessa icke minst det system, som för närvarande är så godt

som allenarådande i vårt land, eller personalprivilegiesystemet, hvilket dock,

så som det hos oss tillämpas, af yrkesmän utomlands anses stå främst och

ofta anföres som ett mönster, när det gäller förslag att reformera apoteksväsendet

i ett land. Dessa omdömen må vara rättvisa eller ej, nekas kan

dock icke, att äfven detta system har sina olägenheter och behöfver reformeras,

något som väl också tydligen torde framgå af de upprepade anmärkningar,

som från skilda håll och af olika anledningar framställts och

snart sagdt dagligen framställas mot vårt apoteksväsende.

Då lämpligaste tillfället till genomförandet af reformer i det sätt,

hvarpå apoteksrörelsen för närvarande bedrifves hos oss, onekligen sammanfaller

med den tidpunkt, då amorteringen af apoteksprivilegierna slutförts,

d. v. s. vid ingången af år 1921, emedan den förändring, som då äger

rum med flertalet af våra apotek, äfven kommer att i väsentlig mån inverka

på deras ställning i öfrigt till staten, och då utredningen af sådana

frågor, som här afses, alltid visat sig draga lång tid, innan man kunnat

ena sig om ett slutgiltigt beslut, anser sig utskottet hafva fullt skäl att

tillstyrka motionärens förslag och får alltså, under hänvisning till hvad

utskottet sålunda anfört, hemställa,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 9.

Andra

Kammarens

beslut och

Första

Kammarens

remiss.

Första

Kammarens

utskotts

yttrande.

kvilket system i afseende å apoteksväsendet som med utgången af år

1920 bör tillämpas i vårt land, särskildt med hänsyn till frågan, huruvida

staten då bör för egen räkning öfvertaga apoteksrörelsen, samt för

Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Sedan hvad utskottet sålunda hemställt af Andra Kammaren bifallits

samt beslutet härom blifvit Första Kammaren delgifvet, har denna kammare

hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.

Då utskottet nu går att yttra sig i det förevarande ärendet, vill utskottet

till en början i samband med den historik, som Andra Kammarens

tillfälliga utskott framlagt, erinra:

att apotekaresocietetens direktion uti skrifvelse den 20 juni 1899

ingått med underdånig hemställan, huruvida icke Kung! Maj it därefter

vid tilldelande af privilegier å apoteksinrättningar skulle finna lämpligt i

privilegiebrefven bestämma, att apoteksinnekafvare skulle efter utgången

af år 1920 vara skyldiga dels att mot pension vid viss ålder afstå från

sina privilegier och såväl beträffande de olika pensionernas belopp som ock

pensionsåldern underkasta sig hvad Kungl. Maj:t kunde komma att härom

besluta, dels äfven att för bestridande af apoteksinnekafvarnas eventuella

pensionering hvar för sig årligen erlägga den afgift, Kungl. Maj:t för detta

ändamål kunde pröfva lämpligt fastställa; i sammanhang hvarmed direktionen

föreslog, att kungl. Maj it måtte tillsätta eller anbefalla kungl.

medicinalstyrelsen att tillsätta eu kommitté för utredning af hit hörande

frågor och för afgifvande af förslag;

att kungl. medicinalstyrelsen, hvars yttrande öfver apotekaresocietetens

direktions framställning blifvit infordradt, uti underdånigt utlåtande

den 6 oktober 1899 tillstyrkt framställningen jämväl i fråga om tillsättande

af en kommitté, under framhållande att många detaljer af särdeles invecklad

natur måste utredas och bearbetas för lösande af pensionsfrågan;

att Kungl. Maj:t genom kungörelse den 27 oktober 1899 förordnat,

att den, som erhölle privilegium å apotek, skulle efter utgången af år

1920 vara skyldig dels att mot pension vid viss ålder afstå privilegiet

och beträffande pensioneringen underkasta sig hvad som kunde komma

att därom bestämmas, dels ock att för apoteksinnehafvares eventuella pensionering

årligen erlägga den afgift, som kunde blifva fastställd; samt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 17

att efter utfärdandet af berörda kungl. kungörelse i frågan icke blifvit

meddelad någon vidare föreskrift eller vidtagen någon annan åtgärd, än att

Kungl. Maj:t i hvarje särskildt utfärdadt privilegiebref för apotekare inryckt

en föreskrift om skyldighet att mot pension vid viss ålder afstå

privilegierna äfvensom att erlägga den årliga pensionsafgift, som Kungl.

Maj:t kunde komma att framdeles bestämma.

Förevarande motion grundar sig väsentligen på den uppfattningen,

att apoteksväsendet under statsmonopolets form skulle bäst tillgodose såväl

allmänhetens som yrkesutöfvarnas berättigade kraf. Det utskott inom

Andra Kammaren, hvilket haft motionen till förberedande behandling, har

väl icke, enligt hvad motiveringen gifver vid handen, ansett sig kunna

obetingadt biträda motionärens berörda uppfattning, men dock förordat,

hvad Andra Kammaren för sin del godkänt, frågans utredning särskildt

med hänsyn till statens öfvertagande för egen räkning af apoteksväsendet.

Mot den sålunda framhållna reformvägen uppställa sig emellertid enligt Första

Kammarens utskotts åsikt vissa betänkligheter såväl ur allmän statsekonomisk

som ur kontrollsynpunkt. Särskildt komme kontrollen, om den skulle väl

fylla sitt ändamål, att kräfva en betydlig tjänstepersonal och därigenom

dryga kostnader; och detta förhållande skulle måhända icke så obetydligt

motverka, hvad som borde vara hufvudsyftet med en dylik anordning, tillhandahållande

åt allmänheten af prisbilliga läkemedel.

Ehuru utskottet sålunda anser, att Eiksdagen icke lämpligen bör framhålla

såsom särskildt beaktansvärd en omdaning af apoteksväsendet under

statsmonopolets form, håller dock utskottet före, att en närmare undersökning

af detta spörsmål gifvetvis bör ingå i den ifrågasatta utredningen,

om och när den kommer till stånd.

De synpunkter, som vid en sådan utredning företrädesvis böra göra

sig gällande, äro dels allmänhetens anspråk på billiga och fullgoda läkemedel

samt bekväm tillgång på dem, dels ock yrkesutöfvarnas kraf på ett

väl ordnadt befordringssystem i förening med skälig utkomst. Beträffande

förstnämnda önskemål är det tydligtvis förenadt med stora svårigheter att

utan sakkunnig utredning angifva det lämpligaste sättet för uppnående

af detsamma. Jämsides härmed framträder synnerligen kraftigt behofvet

att till allmänhetens bekvämlighet inrätta ett flertal nya apotek, särskildt

å landsbygden, där på många orter rent af olidliga förhållanden äro

rådande i afseende å möjligheten att vid sjukdomsfall skyndsamt anskaffa

erforderliga läkemedel. Också synes det utskottet som om utvecklingen

borde gå därhän, att apotek inrättas på alla mera centrala platser,

Bih. till Iliksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

d. v. s. sådana, dit kringliggande bygd närmast är hänvisad att fylla

sina behof och afsätta sina produkter. Häremot skall utan tvifvel invändas,

att många af de sålunda afsedda nya apoteken icke skulle få

tillräcklig bärighet, icke lämna innehafvama ens en blygsam utkomst.

Utskottet har emellertid icke förbisett denna omständighet, utan tvärtom

sökt finna utväg till eu ekonomisk mellankomst i fråga om mindre bärkraftiga

apoteksinrättningar. Dylik mellankomst skulle enligt utskottets

förmenande kunna åvägabringas genom inrättande af en inkomstregleringsfond,

till hvilken från de mera gifvande apoteken skulle efter fastställda

grunder inbetalas årliga penningebidrag, som i mån af behof årligen fördelades

mellan de icke bäriga apoteken.

En utredning angående förändrad anordning af apoteksväsendet lär

ur yrkesutöfvarnas synpunkt i främsta rummet böra gå ut på fastställandet

af vissa grunder för reglering af förhållandet mellan apoteksinnehafvarna

och deras fackkunniga biträden i afseende å såväl själfva anställningen som

den därmed förenade aflöningen samt vidare att fastslå pensionsålder och

viss pension för apoteksinnehafvarna tillika med upprättande af förslag

till organisation af den för apotekarekåren afsedda pensionsinrättning,

som dels omförmäles i stadgarna angående amorteringsfonderna för apoteksprivilegier

och dels åsyftas med kungl. kungörelsen den 27 oktober 1899.

Det har väl förefallit utskottet som om motionärens förslag möjligen

kunde anses för tidigt väckt, då ännu mera än 13 år återstå till dess

tidpunkten för en reforms ikraftträdande är inne; men enär frågan är

af ganska betydande omfattning och enär för ett ordnande af alla hithörande

förhållanden det icke är till fyllest, att utredningen ligger färdig

först år 1920, då den nya reformen bör träda i kraft, utan det är

af vikt, att samma utredning med de i anledning af densamma beslutade

åtgärder bringas till vederbörandes kännedom i god tid före nämnda tidpunkt,

på det att de, hvilkas rätt och intressen äro däraf beroende, må

kunna i rätt tid lämpligen ordna för sig, har utskottet ansett sig icke

böra endast af den anledning, att frågan är i god tid väckt, ställa sig afvisande

mot motionen, desto mindre som en förbättrad anordning af landets

apoteksväsende tämligen allmänt anses vara af förhållandena påkallad.

Härtill kommer ju att för hvarje fall en framställning från Riksdagen icke

utgör hinder för Kungl. Maj:t att till lämplig ansedd tidpunkt uppskjuta

utredningen.

Hvad nu och förut i ärendet framhållits torde till fullo ådagalägga

önskvärdheten af en förbättrad anordning af apoteksväsendet äfvensom behofvet

af en allsidig utredning af de särskilda förhållanden, som på frågans

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 19

lösning inverka. Af ofvan anfördt skäl kan utskottet emellertid icke tillstyrka

ett biträdande af Andra Kammarens beslut i oförändrad affattning;

och detta jämväl på den grund att, då apoteksväsendets organisation åtminstone

med vissa anordningar och under vissa förhållanden faller inom

området för Konungens ekonomiska lagstiftning, det må anses mindre

lämpligt att för hvarje fall påkalla ett framläggande för Kiksdagen af förslag

i ämnet. Ostridigt torde emellertid vara, att ett sådant framläggande

ovillkorligen erfordras för den händelse att Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt,

att staten för egen räkning öfvertoge tillverkningen och försäljningen

af läkemedel.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att Första Kammaren ville på det sätt biträda

Andra Kammarens beslut i frågan, att Kiksdagen i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl.

Maj:t låta allsidigt utreda, huru vid 1920 års utgång

apoteksväsendet i riket bör lämpligast ordnas, särskildt

med hänsyn till allmänhetens behof af bekväm tillgång

till på en gång prisbilliga och fullgoda läkemedel, samt

därefter vidtaga de åtgärder, hvartill utredningen eller

förhållandena må föranleda.

Stockholm den 25 april 1907.

På utskottets vägnar:

GUSTAF BERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.