Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4

1907-04-22 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1907:4, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1907, kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på därom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlämnade de under tiden från och med den 15

januari 1906 till och med den 14 januari 1907 i statsrådet förda protokoll,

nämligen öfver

justitiedepartementsärenden från och med den 26 januari 1906 till

och med den 12 januari 1907;

justitieärenden från och med den 26 januari 1906 till och med den

31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 19 januari 1906 till

och med den 12 januari 1907;

landtförsvarsärenden från och med den 19 januari 1906 till och med

den 12 januari 1907;

sjöförsvarsärenden från och med den 19 januari 1906 till och med

den 12 januari 1907;

civilärenden från och med den 19 januari 1906 till och med den 12

januari 1907;

finansärenden från och med den 19 januari 1906 till och med den

14 januari 1907;

ecklesiastikärenden från och med den 19 januari 1906 till och med

den 12 januari 1907; samt

jordbruksärenden från och med den 19 januari 1906 till och med

den 12 januari 1907.

Med anledning af en utaf utskottet, jämligt § 105 regeringsformen,

gjord framställning hafva därjämte till utskottet öfverlämnats dels styrkt

Bil,, till Riksd. Prof. 1907. 3 Sami. 4 käft. (N:o 4). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

utdrag ad ett den -27 januari 1906 fördt ''protokoll öfver kommandomål för

flottan, angående förklarande att viss del af den utaf chefen för kustartilleriet,

generalmajoren A. F. Centervall den 8 i samma månad afgifna

inspektionsrapport skulle såsom hemlig handling behandlas, dels ock handlingarna

rörande ett mot generalmajoren Centervall anhängiggjordt åtal för

offentliggörande af hemliga handlingar.

Vid den granskning af omförmSlida protokoll och handlingar, som i

öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift blifvit af utskottet företagen

och nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon

ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande, efter föredragning af dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet, enligt hvad nedannäinnda

protokoll utvisa, af Kungl. Maj:t afgjorda

ärenden vara af beskaffenhet att böra jämlikt § 107

regeringsformen hos Riksdagen anmälas, ''nämligen dels

det i protokollet den 2 mars 1906, n:r 27, omförmälda

ärende angående undervisningsplan för realskolan m. in.,

dels ock det i protokollet den 11 maj 1906, n:r 26,

omhandlade ärende angående undervisningsplan för gymnasiets

första och andra ringar.

Till fullgörande af det öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk

genom nådigt bref den 20 januari 1905 lämnade uppdrag att till Kungl.

Maj:t inkomma med förslag till undervisningsplan för nämnda läroverk

öfverlämnade öfverstyrelsen med underdånig skrifvelse den 8 februari 1906,

efter samråd med tillkallade sakkunnige, till Kungl. Maj:t förslag till

undervisningsplan för realskolans samtliga klasser, innehållande timplan

och kursplan för läroämnena samt välskrifning och teckning. Uti sin

berörda skrifvelse anförde öfverstyrelsen, bland annat, att öfverstyrelsen

vid utarbetande af själfva kursfördelningen i allmänhet låtit sig angeläget

vara att, beträffande de fem lägre klasserna, i möjligaste mån följa de

principer, som läge till grund för den genom nådiga brefvet den 13 april

1905 fastställda kursfördelning, och endast föreslå förändringar i sådana

fall, där vunnen erfarenhet visat sådana vara af nöden. Blott i fråga om

ämnet kristendom hade öfverstyrelsen funnit sig nödsakad vidtaga en mera

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

3

genomgående förändring. Nämnda ämne hade visserligen redan länge påkallat

en omläggning, men öfverstyrelsen hade, i afbidan på åtskilliga

allmännare, af Riksdag och kyrkomöte påyrkade reformåtgärder i fråga

om kristendomsundervisningen, icke ansett sig böra framkomma med ett

mera genomgripande reformförslag, förrän realskolans undervisningsplan

blefve fullständigt framlagd.

Den af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk sålunda gjorda

framställningen äfvensom vissa andra till ecklesiastikdepartementet inkomna

handlingar, såvidt de rörde undervisningen inom realskolan, Indika

handlingar emellertid icke äro af betydelse för bedömande af nu ifrågavarande

del af ärendet, föredrogos den 2 mars 1906 inför Kungl. Maj:t

af dåvarande departementschefen, statsrådet Berg, som därvid tillstyrkte,

att Kungl. Maj:t måtte utfärda nådig kungörelse angående undervisningsplan

för realskolan af viss angifven lydelse; varande det förslag till

kungörelse, hvars fastställande sålunda af föredraganden tillstyrktes, med

afseende a läroämnet kristendom affattadt i öfverensstämmelse med det

åt öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk framställda förslaget. Departementschefens,

af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan,

blef ock af Kungl. Maj:t bifallen.

Den 27 april 1906 inkom vidare öfverstyrelsen för rikets allmänna

läroverk, likaledes efter samråd med tillkallade sakkunnige, till Kungl.

Maj:t med förslag till undervisningsplan för gymnasiets första och andra

ringar, utarbetadt hufvudsakligen på grundvalen af det utaf senaste läroverkskommitté

framlagda förslaget till timplan och kursfördelning för

gymnasiet.

öfverstyrelsens sistberörda underdåniga framställning föredrogs den

11 maj 1906 inför Kungl. Maj:t af departementschefen, statsrådet Berg,

därvid föredraganden hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att

undervisningen i gymnasiets första ring under läsåren 1906—1907 och

1907—1908 samt i gymnasiets andra ring under läsåret 1907—1908 skulle,

i fråga om såväl timplan som kursfördelning beträffande samtliga läroämnen

äfvensom teckning, äga rum enligt angifven undervisningsplan.

\ denna hemställan förenade sig statsrådets öfriga ledamöter; och biföll

Kungl. Maj:t hvad statsrådet sålunda tillstyrkt. Vidkommande läroämnet

kristendom företer den fastställda undervisningsplanen ingen afvikelse

från det af öfverstyrelsen Kungl. Maj:ts pröfning underställda förslaget.

Hvad som vid dessa ärendens behandling synts utskottet anmärkningsvärdt,

år föredragandens underlåtenhet att, innan öfverstyrelsens för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

rikets allmänna läroverk ifrågavarande framställningar inför Kungl. Maj:t

föredrogos, bereda dem, i hvad de afsåge förändrad plan för undervisningen

i kristendom, på sätt § 10 regeringsformen stadgar, genom nödiga

upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk. Hvilka åter de

myndigheter äro, som bort sättas i tillfälle att yttra sig öfver de af öfverstyrelsen

framlagda ändringsförslagen, framgår af kap. 24 § 3 kyrkolagen

och § 201 i gällande läroverksstadga. I omförmälda paragraf af kyrkolagen

stadgas: »Biskoparna skola ock hafva uppsikt med gymnasier och

skolor så ock ungdomens upptuktelse efter skolordningen, uti hvilken ingen

må egenvilligt göra någon ändring.» Denna kyrkolagens bestämmelse, som

af ålder vunnit tillämpning i växlande skolordningar, har icke blifvit

upphäfd. Den däri för rikets biskopar stadgade rätt och plikt att utöfva

tillsyn öfver de allmänna läroverken har tvärtom vunnit uttryck äfven i

nu gällande stadga för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905, i

hvilken ofvanberörda § 201 har följande lydelse: »Eforus tillkommer att

hafva uppsikt öfver de allmänna läroverken i stiftet och särskildt öfver

det sätt, på hvilket kristendomsundervisningen vid dem handhafves, samt

att för sådant ändamål besöka läroverken; börande han, därest brister åt

honom bemärkas, därom hos öfverstyrelscn göra anmälan.» Det ligger ock

i sakens egen natur att i ett land med statskyrka äfven kyrkliga myndigheter

böra få göra sig hörda i fråga om bestämmandet af grunderna och

sättet för ungdomens religiöst sedliga fostran, och det är bekant, att den

i detta fall timade uraktlåtenheten, att öfver de berörda undervisningsplanerna

i kristendom från sådant håll inhämta nödiga upplysningar, haft

till påföljd en allvarlig oro inom vida kretsar af landet.

Att eforalstyrelserna haft tillfälle att yttra sig öfver senaste läroverkskommittés

kursplan, med hvilken kursplanen af den 13 april 1905,

hvad angår kristendomsundervisningen, i allt väsentligt öfverensstämde,

inverkar härvid icke, enär förutsättningarna då voro väsentligt olika de

förhållanden, som genom den öfverstyrelscn gifna instruktionen sedermera

inträdt. Och särskildt må i afseende på den nu ifrågavarande kursplanen för

realskolan af den 2 mars 1906 bemärkas, att öfverstyrelscn, såsom den

själf förklarat, funnit sig nödsakad att i fråga om ämnet kristendom vidtaga

en mera genomgående förändring.

Då ifrågavarande ärenden sålunda blifvit inför Kungl. Maj:t föredragna,

utan att eforalstyrelserna, hvilka det enligt gällande föreskrifter

tillkommer att utöfva uppsikt öfver undervisningen vid de allmänna läroverken

och särskildt öfver kristendomsundervisningen, erhållit tillfälle

att yttra sig öfver de föreslagna undervisningsplanerna, i hvad de afse

läroämnet kristendom, och alltså bestämmelsen i § 10 regeringsformen an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

5

gående regeringsärendens beredning icke blifvit iakttagen, har utskottet funnit

sig böra hos Riksdagen mot föredragande departementschefen göra

anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Stockholm den 22 april 1907.

På utskottets vägnar:

TH. AF CALLERHOLM.

Reservationer:

A) af herrar af Callerholm, Centerwall, Ericsson iVallsta, Beckman,

Andersson i öhrstorp, Moll, Ahlstrand, Sundström och Hammarström,

hvilka ansett de här ofvan om förmälda regeringsärenden icke vara af beskaffenhet,

att de bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra

anmälan jämlikt § 107 regeringsformen.

B) a) af herrar Behm, Berlin, Sjöholm, af Ekenstam, Berg, von Mentzer,

Björck, Bergström och Fosser, hvilka på nedan angifna skäl ansett, att utskottet

bort, i anledning af följande ärende, mot föredragande departementschefen

hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 7 april 1906, n:o 41.)

Den 5 januari 1903 aflat Sveriges allmänna folkskollärareförenings

centralstyrelse en underdånig skrifvelse till Konungen med hemställan, att

sjunde upplagan af Svenska akademiens ordlista öfver svenska språket icke

måtte i oförändradt skick af Kungl. Maj:t anbefallas såsom stafningsnorm

för skolorna, utan att i stället måtte föreskrifvas, att nämnda upplaga

skulle lända till efterrättelse med det tillägg, att det ej måtte betraktas

såsom fel, om dt såsom tecken för t-ljudet utbyttes mot t eller it samt

om fv, f och liv såsom tecken för t-ljudet utbyttes mot v.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Skrivelser! remitterades den 13 januari 1903 till Svenska akademien

för afgifvande af utlåtande.

Uti sitt den 26 februari 1903 med anledning häraf afgifna yttrande

anförde akademien, bland annat, att den föreslagna valfriheten skulle lända

till. störa svårigheter och mycken oreda i stafningen samt att, då Kungl.

Maj:t nyligen bestämt, att sjunde upplagan af akademiens ordlista skulle

komma att följas vid stafningen i svensk författningssamling, i öfriga på

föranstaltande af Kungl. Maj:ts kansli från trycket utkommande skrifter, i

statsrådsprotokoll och i de från kansliet utgående expeditioner, det vore

föga lämpligt att samtidigt härmed medgifva skolorna att följa en ortografi,

som i högst väsentliga delar afveke från nämnda upplaga af ordlistan.

Under framhållande af att akademien hade för afsikt, att själf,

när tiden syntes mogen, upptaga reformarbetet inom stafningen, af styrkte

akademien bifall till centralstyrelsens framställning.

Akademien åberopade härvid ett dess utlåtande bifogadt yttrande i

ämnet af akademiens ledamöter, professorerna K. F. Söderwåll och E.

Tegnér, ett yttrande, hvaruti akademien förklarade sig i allt hufvudsakligt

instämma; och anfördes däri, bland annat, följande. Den i petitionen föreslagna

formuleringen af föreskrifterna i fråga vore allt för sväfvande för

att kunna tjäna som tillfyllestgörande norm för skolornas rättstafning.

Under förutsättning emellertid att denna formulering kunde göras mera

tillfredsställande och antagligen äfven bättre motsvarande petitionärernas

egentliga mening ansågo de dock, att för insättande af v i stället för fn

och f, då dessa senare tecken uttryckte ett v-ljud, talade ur principiell

synpunkt göda skäl. Hvad åter beträffade reformeringen af i-ljudets beteckning

med dt, innehåller utlåtandet följande:

»Äfven frågan om en reformering af i-ljudets beteckning med dt

bär inom akademien varit föremål för allvarliga öfverläggningar. Emellertid

möta onekligen här större svårigheter. Sådana skrifformer som

vitt och brett (''ljuft och) lett'', ''ett glatt anlete’ i betydelsen af ett ''gladt

ansikte’ måste helt naturligt stöta mången läsare för hufvudet. Då likväl

å andra sidan åtskiljandet af supinum och participium är en af rättstafningsundervisningens

största besvärligheter, är det tydligt, att akademien

vid hvarje tillfälle, då en ny ordlista utgifves, måste taga i öfvervägande,

om ej också på detta område förenklingar äro möjliga. I själfva verket

torde den största svårigheten vid användningen af dt — alla de fall, som

af den skrifvande kräfva någon syntaktisk reflexion — kunna undanröjas,

utan att man behöfver stöta den läsande allmänhetens vanor genom de

ofvan angifna formerna eller genom andra med dem likartade.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

7

I fråga åter om tecknet k v yttra de sig sålunda:

»Att stryka bort det fordom hörbara, men numera i det svenska

riksspråket öfverallt stumma h, som i ett antal ord har sin plats framför

v, förefaller måhända som en enkel sak. Dock möta här omständigheter,

som göra, att denna ändring tvifvelsutan måste stå tillbaka för åtskilliga

andra. Först och främst gäller ändringen här icke som vid dt och fv/-ändringarna

ett skriftecken, som har sin plats mot ordens slut, utan

den bokstaf i ordet, som först möter ögat, och af hvilken på denna grund

det snabba igenkännandet af ordet i väsentlig mån är betingadt. ° Man

behöfver endast besinna, huru bjärt hvarje tryckfel i ett ords begynnelse

sticker i ögonen, och huru hämmande det verkar på läsningen, för att

förstå, huru anstötlig en ändring af hv till v skulle förefalla flertalet af

dem, som vant sig vid nuvarande skriffbrmer. Härtill kommer ytterligare,

att en stor del af Ar-orden höra till språkets allra vanligaste ord, och att

de redan därför kraftigt reagera mot hvarje ingrepp. Man finner bland

dem flertalet af våra relativa och interrogativa pronomina och partiklar,

ord af så vidsträckt användning som hvem, hvad, hvilken, hvar, hvarmed,

hvaraf, hvart, hvarken och andra med dem sammanhängande. Att ett

ord är svårt att ändra, i samma mån som det är vanligt, är lätt att förstå:

eu rubbning i dess yttre form ingriper i samma mån djupare och

på ett mera störande sätt i fast rotade hvardagsvanor. Lyckligtvis blifva

å andra sidan de praktiska olägenheterna af en abnorm stafning mindre,

just i samma mån som det ord, där den träffas, har eu utsträckt användning.

Sådana ord, som man åter och åter möter, kanske flerfaldiga gånger

på hvarje sida, dem lär man sig snart att skrifva riktigt. — Sin betydelse

har. det ock, att flertalet Au-ord tillhöra en och samma gramrnatiska kategori,

hvilken den skrifvande snart nog lär sig att — visserligen ofta på ett

mera instinktivt än fullt medvetet sätt — sammanhålla till en enhet; orden

bilda på detta sätt för honom snarare ett rättstafningsundantag än mångas

Vidare uttala de sig på följande sätt:

»Skälet, hvarför akademien vid utgifvandet af sin 7:de ordlistupplaga

ej velat inlåta sig på mera genomgripande rättstafningsändringar,

bör vara lått insedt och torde af den opartiskt dömande erkännas såsom

fullgiltigt. Ännu då denna 7:de upplaga utgafs, år 1900, elfva år efter

det den 6:te utkommit, stod hela vår officiella värld fortfarande kvar vid

den rättstafning, som infördes genom första upplagan, 1874. Vårt lands

regering och riksdag, alla dess ämbetsverk, alla dess domare fasthöllo den

gamla rättstafningen utan alla modifikationer. Af de ganska betydande

ortografiska ändringar, som vidtagits i ordlistans 6:te upplaga, fann man,

ännu da den 7:de upplagan förbereddes, intet spår i våra officiella myn
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Memorial Nu> 4.

digheters skrifsätt. Under sådana förhållanden var det naturligt, att akademien

måste förfara med en viss varsamhet i fråga om företagandet af

nya reformer.

Helt nyligen, först två år efter utgifvandct af 7:e upplagan, har

regeringen gifvit sitt stöd åt det ortografiska reformarbetet genom att för

ämbetsverken anbefalla den nämnda upplagan till användning.

Ställningen är alltså nu en annan än förut, dock sådan att akademien

icke heller nu torde finna det lämpligt att förorda åtgärder, genom

hvilka skolornas stafning kommer att i väsentlig mån förändras.

Tvifvelsutan skulle det väcka berättigad undran, om regeringen, just

samtidigt med att den för sina ämbetsmän, det uppväxande släktets fäder,

stadgade en ny ortografisk ordning, utfärdade en skrifvelse, genom hvilken

barnen faktiskt blefve förpliktade att följa eu helt annan ortografisk ordning,

också den ny, en ordning så skiljaktig från den förra, att genom

den det ortografiska afståndet mellan fäder och söner i ett slag skulle

blifva större än det, som nu äger rum emellan fäderna och deras farfäders

farfäder på Dalins tid. I så hög grad skulle nämligen den af folkskollärareföreningen

tillstyrkta reformen ytterligare ombilda vår så nyligen i

icke ringa grad reformerade rättstafning.

Om alltså akademien, enligt vår åsikt, ej nu kan tillstyrka regeringen

att antaga folkskollärareföreningens förslag, så synes det oss dock

önskvärdt att den i sitt svar till Kungl. Maj:t uttalar sin afsikt att &å fort

förhållandena medgifva det och, såsom den hoppas, inom en föga aflägsen

framtid, återupptaga det ortografiska reformarbetet, hvarvid — med anslutning

till det nu inkomna förslaget — i främsta rummet skall ifrågakomma

undanröjandet af de olägenheter, som äro förenade med v-ljudets

beteckning genom fv och f samt Hjudets genom dt.*

Efter att hafva framhållit, att den allmänna ståndpunkt, från hvilken

folkskollärareföreningen synes utgå i ort ografiskt hänseende är mycket

radikal, att man egentligen önskat åtskilligt mera än man vågat begära,

samt att man med hänsyn till det sätt, hvarpå undervisningen i modersmålet

kommit att gestalta sig inom många, kanske de flesta af våra skolor,

icke bör undra på denna radikalism, fortsätta de:

»Att kunna stafva rätt anses vara något af det allra första ett barn

bör lära sig, och under skolans första år ägnas därför både från barnens

och lärarnas sida ett ändlöst arbete åt utbildandet af denna färdighet.

Med rätta finna lärarna, att denna tid kunde vida bättre användas. Och

den skulle faktiskt också, äfven utan all reformering af gällande rättstafning,

kunna vida bättre användas. Våra barn lära sig icke att tala svenska

o-enom att vid två, tre års ålder erhålla vetenskaplig undervisning i språ
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

9

kets deklinations- och konjugation ssystem, utan genom egen iakttagelse.

Så skall nog också ett normalt barn med tämligen ringa undervisning

kunna lära sig det väsentliga af rättstafningen, om det blott finge tid på

sig, om man läte det göra tillräcklig bekantskap med boken, innan man

fordrade, att det med full säkerhet skulle handtera pennan» — samt tillläffora

senare:

»Vid undervisningen i främmande lefvande språk försöker man nu

att i viss mån återgå till forna tiders sätt att mera på praktisk väg, och

icke så mycket genom grammatikläxor, meddela den nödiga insikten. Om

samma metod allmännare genomfördes vid rättstafningsundervisningen, så

skulle helt visst mycken tid kunna vinnas för sysslandet med gagneligare

ämnen. Skolornas lärare skulle då också helt säkert långt mindre yrka

på brådstörtade åtgärder till förbättrandet af vår ortografis ofullkomligheter.

De skulle då mera än nu besinna, att vårt skriftspråk har en uppgift

att fylla ej blott såsom ett föreningsband mellan nutidens människor

inbördes, utan också såsom den viktigaste förmedlingen mellan vår nutids

människor och våra närmaste förfäder.»

Utlåtandet slutar sålunda:

»Svenska akademien synes oss alltså — för att sammanfatta det

föregående — böra uttala, att den anser folkskollärareföreningens framställning

icke under närvarande förhållanden böra af regeringen bifallas,

att den däremot anser det vara i våra skolors intresse, att det ålägges

eller tillstädjes dessa att till rättesnöre för undervisningen i modersmålet

använda den 7:e upplagan af akademiens ordlista; vidare, att akademien

är betänkt på att, så snart som det med nödig varsamhet och hänsyn till

tidsförhållandena visar sig möjligt, återupptaga arbetet på förbättringen

af vår ortografi, samt att den föreställer sig, att åtskilliga af det nuvarande

tillståndets brister skulle kunna genom en ändrad undervisning inom skolorna

blifva mindre kännbara.»

Petitionen hvilade sedermera hos Ivungl. Maj:t till den 15 februari

1905, då den för yttrandes afgifvande remitterades till öfverst.yrelsen för

rikets allmänna läroverk.

Den 28 april 1905 ingafs till Kungl. Maj:t en skrifvelse från Stockholms

läraresällskap, med anhållan, att det måtte medgifvas »en sådan

jämkning i nu gällande föreskrifter rörande stafsättet i skolorna, att ett

följdriktigt utbyte af åt som tecken för i-ljud samt af /och fv som tecken

för r-ljud mot resp. t (tt) och v må anses tillåtet.»

Sällskapet hade visserligen den uppfattningen »att från undervisningens

synpunkt förenklingen af stafsättet icke kan drifvas långt nog», men

Bill. till Riksd. Prat. 1907. 3 Sami. 4 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

villo dock med hänsyn till de invändningar, som framställdes mot en omfattande

rättstafningsform från en del af den bildade allmänhetens sida,

blott förorda samma två stafningsreformer som de andra lärareföreningarna,

nämligen t-ljudets teckning med t eller tt och v-ljudets teckning med v

i stället för f och fv, samt »önskar icke att dessa förändringar skola genom

ett påbud införas i våra skolor», utan böra de genom sitt eget värde

vinna tillslutning.

Liknande framställning gjordes den 2 maj samma år uti gemensam

skrifvelse af Svenska, läraresällskapet, Sveriges allmänna folkskollärareförening

och Föreningen för lärare och lärarinnor vid Sveriges flickskolor och

samskolor.

Dessa nya petitioner blefvo den 6 maj 1905 remitterade till läroverk

söfvers ty relsen, som den 18 i samma månad i cirkulärskrifvelser

till ämneskonferenserna i modersmålet vid rikets allmänna läroverk infordrade

dessas yttrande öfver förslagen, hvarvid de jämväl borde uttala

sin mening, dels huruvida ändringarna, därest de ansåges påkallade,

borde medgifvas alternativt med hittills varande stafsätt eller från en

viss tidpunkt obligatoriskt påbjudas, dels ock om nödiga öfvergångsbestämmelser

beträffande läroböcker.

Af öfverstyrelsen tillkallade sakkunnige, rektorn Eugéne Schwartz

och lektorn Erik Bråte, fingo i uppdrag att bearbeta och göra öfverskådligt

innehållet af de till ett antal af 80 afgifna yttrandena af ämneskonferenserna.

Såsom en sammanfattning i detta hänseende meddelade de i sitt

den 14 oktober 1905 afgifna utlåtande, att de ifrågasatta stafningsi''eformerna

blifvit tillstyrkta af 68 konferenser, att 4 hade funnit reformerna

ej nog omfattande, att 3 afstyrkt endera af de båda reformerna och att

4 afstyrkt båda ändringarna.

De skäl, hvarmed af styrkandet af bifall till petitionen i rättstafningsfrågan

motiverats, voro enligt herrar Schwartz och Bråte följande:

»Stafsättets beskaffenhet är så godt som likgiltig, blott det är enhetligt;

reformerna föranleda rubbningar i stafsättet och täta sådana långvarig

osäkerhet; reformer skola ej ''frampressas’ i skolan; Svenska akademien

bör gå i spetsen för ändringar af rättstafningen; utgifven litteratur

blir gammalmodig; den inlärda reformstafningen hindrar lärjungens

fortkomst efter utträdet ur skolan; efter det nya stafsättets införande komma

ständiga felskrifningar att förorsakas hos lärjungarne genom inflytande''

från litteratur, som ej använder det nya stafsättet; klart framställd bereder

icke läran om dt lärjungen synnerliga svårigheter; dt är en värdefull

hjälp att åtskilja supinum och participium, är ett godt medel för

tankeöfning och fordras af samhörighetslagen; genom borttagandet af dt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4„

11

skulle ''språket’ blifva otydligt och stundom en del af själfva ordstammen

försvinna, till exempel hänt af hända, och genom skrifningarna hav t, halvt,

grovt skulle omotsvarighet uppkomma mellan ljud och tecken. Reservanten

lektor Mehn vid Nya elementarskolan i Stockholm säger sig därjämte

ha grundadt skal att antaga, att om ett fåtal år Svenska akademiens ordlista

kommer att införa de här påyrkade reformerna, med undantag af stafsättet

rött i stället för rödt, sunt i stället för sundt, vänt i stället för

vän dt o. d., och anser, att först då dessa reformer ha utsikt att vinna en

allmännare tillslutning.»

Den af öfverstyrelsen framställda frågan om de föreslagna ändringarna

borde obligatoriskt påbjudas hade jakande besvarats af 73 konferenser,

och till dessas mening anslöto sig äfven herrar Schwartz och Bråte.

Beträffande öfvergångsbestämmelser angående reformens succesiva genomförande

med afseende å såväl tiden härför som ock nya läroböckers införande

föreligga olika uttalanden i konferensernas yttranden.

Jämte föronämnda herrar Schwartz och Bråte hade ock som sakkunnig

blifvit rådfrågad professorn Adolf Noreen i Uppsala, hvilken jämväl

atgifvit yttrande i ämnet; och förenade sig dessa tre om ett så lydande

utlåtande:

»Efter tagen kännedom om samtliga handlingar i föreliggande ärende

förena sig undertecknade, under hänvisning till den i våra föregående

skrivelser lämnade motiveringen, om följande

Förslag till regler för t- och v-ljudens beteckning.

I. t-ljudet tecknas med t eller (efter de allmänna reglerna för konsonantteckens

dubbelskrifning) tt, t. ex. te, apotek, teater, tron, väsentlig,

bunt, bundsförvant, valthorn, hart när, månatlig, fientlig, hantera,

hantverk, lantbruk, vinthund, äntligen, vänsterhänt, höglänt, ömtänt,

trefalt, milt, oförtövat, oerhört, oanvänt, (det har) hänt, (han har) vänt,

(det är) byggt, ställt, föga bevänt, aktat, tveäggat;

glättig, mitt (emellan), ritt, skritt, titt (och ofta), solitt, högljutt,

glatt (af glad), brett (af bred), vitt, brått, rött, med berott mod, öfverIjutt,

oansett, (det har blifvit) trött, bebott, (han har) bett (af bedja),

blött (af blöda), fött, glatt (af glädja), klätt (af kläda), blått, rått;

II. v-ljudet tecknas

a) I allmänhet med v, t. ex.:

styv, grov, grövst, aktiv, halv, tolv, skriva, leva, hava, ärva, liv, ett livs,

hav, ett havs, nerv, nervs, ulv, ulvs, trives, trivs, (rocken) rivs (itu),

halvsfär, svärisk, hundsvott.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Märk, att u-ljudet öfvergått till f-ljud och därför naturligtvis

tecknas med f.

1) Då en på t begynnande ändelse fogas till en grundform på v,

t. ex.:

haft (af hava), löfte (af lova), skrift, tolft, tolfte, hälft, hälft, skälft,

ärftlig, ärfts, djärft, groft, aktift, styft, ljuft.

2) Före s, i till hafs, Aa/sbotten, -fru o. s. v. hafsens, till lifs,

lifsens, lifsstraff, -tid o. s. v., (katten) rifs;

b) Med liv i hvem o. s. v. (lika med nu gällande stafningsregler).

Skulle, såsom vi i våra förut ingifna skrivelser förordat, äfven hvstafningen

i detta sammanhang komma att blifva reformerad, så böra ofvanstående

regler på följande sätt förenklas:

I mom. II a utgår »I allmänhet» och tillägges sist bland exemplen:

vem, vilken, vit, viska, kringvärva.

Mom. II b utgår i sin helhet.

Stockholm den 4 januari 1906.

Erik Bråte. Adolf Noreen. Eugéne Scliwartz.D

Uti sitt den 15 februari 1906 afgifna yttrande tillstyrkte öfverstyrelsen

för rikets allmänna läroverk, under framhållande att den af nära

liggande skäl begränsat sin uppgift till att betrakta frågan från pedagogisk

synpunkt och väsentligen endast för så vidt den anginge de under öfverstyrelsens

inseende ställda läroanstalterna, i hufvudsak de utaf de tillkallade

sakkunnige föreslagna reformerna, men afstyrkte en reformering jämväl åt

Av-stafningen, under yttrande:

»Att emellertid såsom nämnda sakkunniga alternativt förutsatt och

för sin del förordat, nu utsträcka rättstafningsreformen till att äfven omfatta

afskaffande^ af liv såsom beteckning för u-ljudet, kali öfverstyrclsen

för sin del icke tillstyrka, emedan en sådan ändring, ehuru principiellt

tilltalande, dock ännu ej kan sägas ha vunnit allmän tillslutning och är

af jämförelsevis mindre pedagogisk betydelse. Denna ändring har ock af

Svenska akademien i dess den 26 februari 1903 afgifna underdåniga utlåtande

i rättstafningsfrågan, såsom framträdande i ordens början och därigenom

stötande för ögat samt medförande stora svårigheter i lexikografiskt

afseende, blifvit bestämdt afstyrka medan akademien till de andra, nu

ifrågasatta ändringarna ställt sig vida mindre afvisande.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

13

öfverstyrelse!! hemställde sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreskrifva:

att i de tre lägsta klasserna af de allmänna läroverken äfvensom af

statens normalskola för flickor skulle från och med början af läsåret 1906

—1907 eller, därest omständigheterna föranledde annan ordning, från början

af nästpåföljande läsår, med upphäfvande för nämnda klasser af bestämmelserna

i nådiga cirkuläret den 16 november 1889, vid undervisningen

i svensk rättstafning läggas till grund det i »Ordlista öfver svenska

språket, utgifven af Svenska akademien, 7:de upplagan», angifna stafsätt,

dock med "det undantag, att i fråga om t- och v-ljudens teckning skulle

vidtagas de ändringar, som närmare framginge af ofvan anförda, åt de särskilt

tillkallade sakkunnige utarbetade regler;

att i samma mån lärjungarna i nämnda läroanstalters tredje klasser

uppflyttades i högre klasser samma rättstafningsnorm äfven där skulle tilllämpas;
att

från den tidpunkt Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma

enahanda bestämmelser med afseende på undervisningen i svensk rättstafning

skulle tillämpas jämväl vid folkskoleseminarierna äfvensom i samtliga

småskolor och, i den mån småskolans sålunda undervisade lärjungar

överflyttades till folkskolan, äfven där iakttagas;

att, där lärarekollegium eller skolråd funne sådant lämpligt, dessa

föreskrifter finge, tidigare än eljest skolat ske, kunna göras gällande i andra

klasser af de allmänna läroverken, statens normalskola för flickor eller i

folkskolan;

att från början af det läsår, då det nya stafsättet i förstnämnda

läroanstalters tre lägsta klasser infördes såsom obligatoriskt, icke finge för

dessa klasser till användning antagas någon ny läro- eller öfningsbok i

svensk rättstafning, interpunktion och språklära, där ej den anbefallda

rättstafningsnormen blifvit följd; samt

att från början af läsåret näst efter det, då det nya stafsättet blifvit

vid eu läroanstalt infördt, icke finge till användning i de klasser, där nämnda

rättstafningsnorm blifvit] genomförd, antagas någon ny läro- eller läsebok

eller ny upplaga af förut vid läroanstalten använd läro- och läsebok, därest

icke i densamma den anbefallda rättstafningsnormen, utom hvad citat,

språkprof från äldre tider eller dylikt anginge, blifvit följd.

Uti skrifvelse den 1 februari 1906 hemställde pedagogiska sällskapet

i Göteborg, att, därest den af Svenska läraresällskapet, Sveriges allmänna

folkskollärareförening samt Föreningen för lärare och lärarinnor vid Sveriges

flickskolor och samskolor bifölles, Kungl. Maj:t täcktes samtidigt påbjuda,

att äfven användningen af v i stället för liv såsom tecken för v
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

ljudet måtte anses tillåten. Framställningen remitterades till läroverksöfverstyrelsen,

som uti utlåtande den 17 februari 1906 afstyrkte densamma.

Den 24 februari 1906 afläts från Våmhus lärarförening eu skrifvelse,

hvaruti denna instämde uti pedagogiska sällskapets i Göteborg hemställan.

Uti skrifvelse den 6 mars 1906 anhöll Svenska akademien, »att med

det viktiga ärendets definitiva afgörande måtte få anstå, till dess akademien

fått inkomma med underdånig framställning»; och lämnades tillstånd härtill

den 9 i samma månad, hvarvid bestämdes, att yttrandet skulle vara afgifvet

före den 1 april 1906.

Vid sammanträde med akademiens ledamöter den 29 mars 1906

närvoro 9 ledamöter, af hvilka fem förenade sig om att till Kungl. Maj:t

såsom akademiens eget öfverlåmna ett af professorerna K. F. Södervall och

E. Tegnér i ärendet afgifvet yttrande, uti hvilket reformen angående vljudets

beteckning med v i stället för fv och / förordades. Beträffande

reformen, i hvad den anginge Mjudets beteckning med t eller it i stället

för dt, yttrades följande:

»Vi öfvergå nu till frågan om ändringen af dt till it. Det är vida

mindre lätt än mången synes föreställa sig att afgöra, huruvida denna

ändring ur vår svenska ortografis synpunkt är, rent teoretiskt sedt, motiverad

eller ej. Den, som finner det själfklart, att en skrifform v än dt med

d har lika litet skäl för sig som t. ex. ett vrident såsom neutrum till

vriden skulle* hafva, lian ser utan tvifvel saken alltför ensidigt. Han iakttager

förhållandena blott med akustikerns öra, ej med psykologens blick;

han glömmer, att precis samma skäl, som kan anföras till stöd för teckningen

af i-ljudet med g i högt och för andra likartade företeelser i vår

ortografi, också talar för rödt i* stället för rött. Ordets hufvudform står i det

ena fallet liksom i det andra så lifligt för den skrifvandes medvetande, att

han tror sig höra denna form oförändradt bevarad, äfven när den faktiskt

undergått viss modifikation. Den, som skrifver rödt, har för afsikt att uttala

stamformens d och tror sig göra det; det är därför som skriftecknet

kommer i hans penna, fastän det icke når fram till hans tunga. Andra

stumma tecken i vår skrift (Z i ljus, värld, h i hjul, hvem o. s. v.) äro

gemenligen att uppfatta som bevarade antikviteter, kvarstående lämningar

af ett äldre uttal; d i förbindelsen dt kan däremot endast förklaras såsom

spontant uppkommet på nyss angifna sätt; det är en yttring af det vakna

språksinnets önskan att så långt som möjligt bevara systematisk ordning

och harmoni i det språk man talar och skrifver. Det är icke heller endast

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

15

i svenskan, som vi finna dt på detta sätt användt. Också danskan, tyskan,

holländskan behålla gärna stamformens d framför t.

Vill man alltså utdöma dt ur vår ortografi, så är det rådligast att

börja med ett öppet erkännande, att ändringen ur rent inre, teoretisk

synpunkt nog har sina betänkligheter; sedan står det ju en fritt att förflytta

frågan öfver till den praktiska ändamålsenlighetens område. Och

åtminstone vi för vår del hysa ingen betänklighet vid att medgifva, att

fall finnas, i hvilka den ortografiska teorien är pliktig att maka åt sig för

mera praktiska hänsyn. Vi hafva så mycket mindre skäl att rygga tillbaka

för ett sådant medgifvande, som vi redan för 20 år sedan just på

c/f-området förordat en dylik reform, som skulle vara ägnad att undanröja

de största praktiska olägenheterna i nuvarande ordning. Icke heller skulle

vi tveka att nu gå ytterligare ett steg längre, om vi kunde öfvertyga oss,

att fördelarna däraf uppvägde olägenheterna.

Enligt vårt förslag af 1886 borde dt förvandlas till t öfverallt i

svenska ord, där d icke hörde till ordstammen. Genom denna enkla regel

skulle alla skiljaktigheter i stafning mellan supinum och participium i

svaga verb med ett slag utplånas, och den skrifvande skulle icke med afseende

på användningen af beteckningen med dt behöfva följa någon annan

regel än den han också eljest nästan genomgående måste följa: att i böjda

formen stamstafvelsens bokstäfver behållas, när de ej direkt framkalla ett

oriktigt uttal. Något sådant kan dt ej sägas göra, åtminstone icke mera

än g i högt, ty d’et öfvergår vid uttalet ofrivilligt i t.

Den ortografiska svårighet, som möter den skrifvande, då han har

att teckna Hjudet i neutrum af glad med dt till skillnad från neutrum af

glatt, kan med säkerhet påstås icke vara större än den, som möter honom

vid tecknandet af supinum af fälla med ll till skillnad från substantivet

fält. Tvärtom tala alla psykologiska erfarenheter för att en ordform, som

skiljer sig från en annan genom tillvaron af en egen med de öfriga olikartad

bokstaf, skarpare inpräglar sig i medvetandet än den, som skiljer

sig från en annan ordform blott genom upprepning af en redan befintlig

bokstaf. En person, som med säkerhet kan tillämpa samhörighetslagen

med afseende på böjda former af andi’a svenska ord (t. ex. väckt eller

väkt, tryckt eller tryggt, lax eller lacks [genit. af lack] och dylikt), han

kan det ofelbart också med afseende på dt. Och om någon icke är i stånd

att i öfriga fall tillämpa denna lag, så står han i ortografiskt hänseende

på en sådan nivå, att det gör föga till eller ifrån, om han också begår ett

eller annat fel vid användandet af dt.

Man får härvid ej heller glömma bort, att om inöfvandet af dtbeteckningen

i nybörjarens skrifbok skaffar in ett och annat fel, som han

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

eljest skulle slippa, så bidrager inöfvandet af samma beteckning å andra

sidan till att andra fel aldrig komma in i samma bok. Ty ju oftare den

skrifvande nödgas att tänka på och tillämpa lagen om stamformens kvarstående

vid böjning, dess säkrare blir han ju också uppenbarligen i dess tillämpning.

Någon större vinst af utplånandet af di-beteckningen utanför det

område, där vi redan förordat en reform, anse vi därför icke alls vara att

förvänta.

Om man emellertid också skulle vilja medgifva, att ett radikalt utplånande

af dt i praktiskt afseende medför någon ortografisk fördel, så

återstår i alla fall att öfverväga, om denna praktiska fördel uppväger det

ingrepp i vårt ortografiska system och de praktiska olägenheter af annan art,

som ändringen skulle medföra.

Mången förmenar kanhända, att ett ingrepp i ’det ortografiska

systemets’ rätt är en sak, som blott kan intressera teoretikern och som

man därför ej synnerligen behöfver fråga efter. Just det nyss påpekade

förhållandet, att genom den ifrågasatta ändringen af åt ett fel, som undvikes

på en punkt, indirekt kommer igen på en annan, visar tillräckligt,

att man lika litet på rättstafningens område som på andra kan ostraffadt

göra en bräcka, om ock liten, i ett planmässigt ordnadt helt.

Vi skola dock ej här vidare utföra denna synpunkt utan nöja oss

med att påpeka vissa andra, mera direkt praktiska olägenheter af ändringen.

Läroverksöfverstyrelsen har med rätta framhållit, att, om den ock i

sitt utlåtande anser sig böra betrakta rättstafningsfrågan uteslutande ur

pedagogisk synpunkt, denna dock icke är den enda, som kan ifrågakomma.

Att vårt lands rättstafningslärare så enstämmigt yrka på oförtöfvadt bortskaffande

af allt det, som försvårar inhämtandet af vår ortografi, är ju ur

deras speciella synpunkt helt naturligt, men det bevisar icke alls något

med afseende på den stora läsande allmänhetens mening eller intresse.

Med största säkerhet kan man påstå, att den ojämförligt öfvervägande

delen af vårt folk känner hvarje ortografisk rubbning som ett obehag,

hvilket den endast motvilligt underkastar sig. Ett bevis härpå bland många

är att, huru många framstegsvänliga tidningar vi än hafva i vårt land, så

finnes ändå, såvidt vi känna, ingen enda mera betydande, som vågat sig

på en radikal rättstafning — alla yise, att de med en sådan stafning skulle

riskera att blifva utan publik. Åt rättstafningslärarnas stora enighet ^

fråga om önskan att på en gång reformera hela cZi-området bör man följaktligen

ej tillmäta en för stor betydelse.

Kvantitativt är nu visserligen det (^-område, som återstår att reformera,

sedan den af oss redan tillstyrkta ändringen vidtagits, ej synnerligen

ansenligt. Samtliga verb efter första konj ugationen — enligt Rydqvists

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

17

beräkning utgörande 5/ö af alla svenska verb — skulle hädanefter alldeles

befrias från dt: för ändeisen -ridt skulle hädanefter alltid skrifvas -åt. Af

den återstående sjättedelen skulle också det långt öfvervägande antalet

mista sitt d; endast de ganska få verb, som sluta på d {hända, träda och

dylika), skulle behålla denna konsonant. Härtill kommer sedan ett icke

alltför stort antal adjektiv, slutande på d.

Men om detta af oss från ändring undantagna (/^-område är jämförelsevis

litet, så är detta å andra sidan i hög grad ömtåligt — detta i vida

högre grad än det område, inom hvilket vi förordat en reform. En konsonant,

som ingår i ordstammen och öfverallt så att säga hör till dennas

ortografiska fysionomi, sätter sig långt djupare fast i minnet och kan därför

ur igenkänningens svnpunkt vida svårare umbäras än en konsonant,

som blott utgör en efter den grammatiska situationen växlande böjningsändelse.

Ordstammarna äro i allmänhet korta, de omfatta vanligen blott

3—4 bokstäfver. Om den sista af dessa utplånas, så är ordet i fråga om

igenkänningsmöjligheten ungefär likställdt med hvad ett porträtthufvud

skulle vara, om man höljde öfver dess nedre tredjedel eller fjärdedel. 1

sådana ord som its och ött blir halfva ansiktet bortskymdt; med igenkännandet

blir det ock därefter. Många ordfysionomier, som hittills varit olika,

komma på detta sätt att vid en radikal c/t-reform alldeles likna hvarandra

så att man endast ur sammanhanget får gissa sig till, hvilken man har att

göra med. Så skilda ord som glatt och gladt, lett och ledt, svett och

svedt, sitt och slät, spritt och spridt, titt och tidt, lytt och lydt, rått och

vält, trätt och träd t, stött och stolt, rött och volt, blött och blödt skulle

hädanefter sammanfalla. Äfven om man ej alls är benägen att hylla

''ordskillnadsprincipen’, så kan man ej förneka, att dylika tvetydigheter

innebära en ortografisk ofullkomlighet; och särskildt när det gäller en rättstafningsreform,

har det sin betydelse, att den på en gång skapar så många

svårigenkännliga ord. På den läsande göra i alla händelser de nya formerna,

så länge de äro nya, ett synnerligen stötande intryck, och detta

äfven när de ej vålla någon tvetydighet. Sådana förbindelser som vitt och

brett, ont och gott förefalla mycket främmande; och ej blott med de förut

nämnda its och ött, utan äfven med sådana som lätt, lött, rett, lets, kommer

man knappast till rätta utan något begrundande. Man får då också

anledning att tänka efter, huruvida det vid en rättstafningsreform är rätt

att se saken uteslutande ur de skrifvandes synpunkt. Skulle det månne

icke vara billigt att vid en sådan också hänsyn tages till de läsandes intressen

och känslor. De talande äro dock mångfaldigt flera än de skrifvande.

Hvad en enda person en enda gång nedskrifver, det kunna tusen

eller hundratusen komma att läsa, ej blott en gång utan många gånger.

Bih. till 1 iiksd. Blot. BJOi. 4 Sami. 3 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

För öfrigt undgår icke ens den skrifvande själf genom eu radikal

ändring alla di-svårigheter. Fall finnas, där just genom ändringen kinkiga

problem uppstå, om hvilka man hittills ingenting vetat. Några sådana må

påpekas.

Huru skola de nyss anförda supinerna af deponentiella verben ledas

(— ha ledsamt) och idas skrifvas, med ett t eller med två? För det senare

talar analogien med de passiva supinerna letts af leda och spritts af

sprida, för ett t åter den omständigheten att till deponentierna icke finnes

någon aktiv supinform med två t. En lärobok i rättstafning får hädanefter

offra en egen anmärkning åt detta slags problem; en vanlig skribent kan

ej lätteligen själf utreda dem.

Vidare: Huru skall man skrifva neutrum af ett sådant ord som

fadd? Lyttkens och Wulff svara fatt; Noréen anser att d i någon mån

bevaras i uttalet och vill skrifva faddt. Och huru skall neutrum skrifvas

åt sådana ord som solid, timid, nitid, perfid? Hittills har intet tvifvel förefunnits

härom. Men efter den ''förenklande’ reformen skulle man ej veta,

om man bör följa Noréen, som förordar uttalet och skrifsättet solidt, eller

Lyttkens och Wulff, som skifver solitt, timitt.

Om man till dessa mindre och större ortografiska olägenheter, som

komma att åtfölja en radikal dtf-reform, lägger, att denna reform ej blott

infogar ett nytt och ganska skrymmande block i skiljemuren mellan vår

kommande litteratur och var hittills varande, utan ock i samma mån bygger

skiljemuren högre mellan vår litteratur och våra skandinaviska grannars

ty äfven för dem är bevarandet af stammens d i o ridt o g godt,

vidt og bredt en häfdvunnen sed, som ej lätt kan ändras — så torde det

befinnas, att vinsten af eft-reformen, för så vidt den går utanför de af oss

utstakade gränserna, blir ganska tvifvelaktig.

Beaktas må ytterligare, att de enda anmärkningsvärda försök att i

mera populär litteratur tillämpa df-reformen, som äro oss bekanta, hafva

stannat inom de nu nämnda gränserna. Flera tidningar hafva genomfört

denna mindre reform; det kan vara nog att nämna Göteborgs Handels- och

Sjöfartstidning. Men knappast har någon mera spridd tidning vågat sig

på ett blitt och glatt ansikte, ett spä,it barn och dylikt.

Om rättstafningsundervisningen blir ordnad på ett mera ändamålsenligt

sätt än den nog mångenstädes under det senaste halfva århundradet

varit och tack vare de nya metoder, för hvilka läroverksöfverstyrelsen

nu synes vilja verka, finnas härom goda förhoppningar — om, med andra

ord, den korrekta stafningen ej betraktas såsom ett lärstudium på skolans

tidigaste stadier, utan får på ett mera omärkligt sätt växa fram såsom ett

först vid skoltidens afslutning vunnet resultat hufvudsakligen af egen läs
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitution sut‘skottets Memorial Nio 4.

19

ning och iakttagelse, då skall enligt vår tro behållandet af stammens d

framför t höra till de rättstafninjjsområden, som föga gifva anledning till

klagomål. Ett d i ordstammen gör sig så starkt gällande för ett något

mera utbildadt språkmedvetande, att det ej så lätt uteglömmes af den

skrifvande handen.

Vi anse följaktligen, att i fråga om e/t-refoniien en tillbörlig hofsamhet

fordrar, att vännerna af det bestående och ifrarna för reform å ömse

sidor göra hvarandra eftergifter. Om de senare, här representerade af skolans

män, få sig medgifvet hvad som för dem utan jämförelse är mest

maktpåliggande, aflägsnande! af de syntaktiska svårigheterna med supinets

teckning, så må man unna de förra att å sin sida behålla hvad som för

deras känsla och intresse är långt mera viktigt, det till ordstammen hörande

d-tecknet.

Rörande de administrativa åtgärder, genom hvilka de ifrågasatta rättstafningsreformerna

skulle införas i statens skolor, anse vi, att akademien

helst icke bör göra något uttalande. Hur intresserad än akademien må

vara för förbättringen i vår ortografi, kan den ändock med skäl hysa betänkligheter

vid att på sina skuldror lägga en del af ansvaret för en så

exceptionell åtgärd som den nu ifrågasatta, att omfattande ortografiska

ändringar genomföras på skolans lägsta stadier, innan de vunnit någon

nämnvärd anslutning hos den stora läsande och skrifvande allmänheten.

En omständighet vilja vi emellertid i detta sammanhang påpeka. Om

eu ny rättstafningsordning skall införas, kan denna icke lämpligen komma

till stånd genom ett påbud, som blott meddelar vissa nya ortografiska regler.

Hvar och en som något sysslat med hithörande frågor inser nogsamt,

att rättstafningsregler, hur sorgfälligt de än äro affattade, dock alltid vid

tillämpningen på enskilda fall kunna gifva anledning till villrådighet. Med

afseende på dt äro i det föregående några sådana fall framdragna, det vore

lätt att nämna liknande i fråga om f och fv (alf eller (liv, avita eller avvita

och dylika). Åt den enskilde rättstafningsläraren kan det omöjligt

öfverlåtas att efter eget hufvud dekretera om sådana tvistiga fall. Hvarje

officiell rättstafningsreform måste anknytas till en särskild, auktoriserad

ordlista, där de speciella fallen hvart för sig finnas förtecknade. Så har

hittills skett och så torde framgent böra ske.

Till förekommande af att nya ortografiska oredor må uppstå utöfver

de redan befintliga torde akademien böra framhålla hvad vi tillåtit oss att

här anföra. Något akademiens förord för det från skolans sida yrkade

påbudet behöfver icke ligga i ett sådant uttalande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Akademien bör emellertid, enligt vår åsikt, ådagalägga sitt intresse

för reformens främjande genom att förklara sig villig att, om Regeringen

så önskar, utarbeta en ny ordlista med en efter här ofvan angifna och

motiverade grundsatser förbättrad rättstafning.

Vi anse också önskvärd t att i denna nya ordlista vissa förbättringar

på andra, mindre i ögonen fallande områden vidtagas, förbättringar, som i

sin mån komma att för skolorna underlätta arbetet med rättstafningsundervisningen.

Ett uttalande härom synes oss böra ingå i Akademiens skrifvelse;

äfvenså ett tillkännagifvande att Akademien vill göra sitt bästa för

att redan till nästkommande vår hafva den nya ordlistan färdig och tryckt.»

Fyra utaf akademiens 9 närvarande ledamöter voro af skiljaktig

mening och ansågo, att akademien uti sitt yttrande bort vidhålla sin förut

i ärendet uttalade mening.

Ärendet föredrogs den 7 april 1906 i statsrådet, hvarvid föredragande

departementschefen, statsrådet Berg anförde:

»De föredragna framställningarna afse undanröjandet af följande

oregelbundenheter i det genom kungl. cirkuläret den 16 november 1889

för våra skolor hittills föreskrifna stafningssättet: t-ljudets teckning med

dt samt v-ljudets teckning med f, fv och hv.

Att nämnda beteckningssätt för t-ljud och v-ljud endast äro ortografiska

abnormiteter, som förr eller senare måste afskaffas, är sedan lång

tid tillbaka af den svenska språkforskningens målsmän tillfullo intygadt.

Af lärare och lärarinnor vid vårt lands allmänna läroverk, folkskolor och

privatskolor har upprepade gånger blifvit med största enstämmighet framhållet,

att samma ortografiska abnormiteter utgöra ett af de allra svåraste

hindren för skolundervisningen, enär de för sitt säkra inöfvande kräfva så

träget arbete och så mycken tid, att icke blott modersmålsundervisningens

öfriga och viktigare sidor utan ock andra ämnen af verkligt själsodlande

art måste för ortografiens skull i betänklig grad åsidosättas.

Jag anser därför, i likhet med de hörda myndigheterna, att en reform

af ifrågavarande ljuds teckning nu bör ske.

Vid hvarje reglering af'' det för skolorna föreskrifna stafningssättet

synes det mig emellertid vara af stor vikt, att det särskilda område, inom

hvilket regleringen företages, blir genom densamma så ordnadt, att undervisningens

oafvisliga kraf på enkelhet och följdriktighet icke genast måtte

framkalla förslag till nya, kompletterande ändringar inom alldeles samma

område. Skall man kunna hysa förhoppning om någon varaktig stadga

med afseende å t- och v-ljudens teckning, finner jag det därför nödvändigt,

att frågan härom nu erhåller en lösning, som kan ur såväl språk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

21

vetenskaplig som pedagogisk synpunkt anses fullt tillfredsställande. Sä

skulle helt visst ej blifva förhållandet, om de nya bestämmelserna angående

skrifningen af nämnda båda ljud blefve så formulerade, att i vissa

undantagsfall t-ljudet fortfarande skulle tecknas med dt och v-ljudet

med hv.

Anslutande mig till den uppfattning i fråga om reformens lämpliga

omfång, som uttalats af de tre sakkunniga, hvilka under ärendets behandling

blifvit af läroverksöfverstyrelsen rådfrågade, anser jag därför, att vid

reformens genomförande undantag icke böra göras för teckningen hv samt

för teckningen dt i sådana former, där ordstammen har d.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställde departementschefen,

med instämmande af statsrådets öfriga ledamöter, att Kungl. Maj:t måtte

utfärda cirkulär af följande lydelse:

«Med anledning af till Öss inkomna underdåniga framställningar angående

rättskrifningsnorm för rikets undervisningsanstalter, i hvilket ärende

såväl svenska akademien som öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk

afgifvit infordrade underdåniga yttranden, hafve Vi, med upphäfvande af

bestämmelserna i cirkuläret den 16 november 1889 angående gemensam

norm för undervisningen i svensk rättskrifning vid åtskilliga läroanstalter,

funnit godt föreskrifva:

att i de tre lägsta klasserna af de allmänna läroverken äfvensom af

statens normalskola för flickor skall från början af nästkommande läsår Ordlista

öfver svenska språket, utgifven af svenska akademien, sjunde upplagan,

läggas till grund för undervisningen i svensk rättskrifning, dock med iakttagande

däraf:

att dt för i-ljud ändras till t eller (enligt de i nämnda ordlista tilllämpade

reglerna för konsonanttecknens dubbelskrifning) it;

att f, fv och liv för v-ljud ändras till v med bibehållande af grundformens

v i böjningsformer framför t och s utom i ordet käft;

att i samma mån lärjungarna i nämnda läroanstalters tredje klass

uppflyttas i högre klass, samma rättskrifningsnorm skall tillämpas äfven där;

" att från början af nästkommande läsår enahanda bestämmelser*med

afseende på undervisningen i svensk rättskrifning skola tillämpas jämväl i

folkskoleseminarierna äfvensom i samtliga småskolor, och i den män småskolans

sålunda undervisade lärjungar öfverflyttas till folkskolan, äfven där

iakttagas; samt

att från början af det läsår, då den nya rättskrifningsnormen införes

i vissa klasser af ofvan nämnda läroanstalter, icke må för dessa klasser antagas

till användning någon ny läro- eller öfningsbok i svenska språket och från

början af läsåret två år därefter ej heller någon ny annan lärobok eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

ny läsebok eller ny upplaga af förut vid läroanstalten använd läro- eller

läsebok, däiest icke i densamma den anbefallda rättskrifningsnormen, utom

hvad citat, språkprof från äldre tider eller dylikt angår, blifvit följd.

Af de nu åberopade handlingarna synes oss framgå, att föredragande

departementschefen icke med den varsamhet, som ett så grannlaga ämne

måste kräfva, förfarit vid detta ärendes handläggning. Hvad först beträffar

ärendets beredning, finna vi det anmärkningsvärdt, att icke föredragande

departementschefen ansåg nödigt att, utan därtill gifven särskild anledning,

äfven öfver de senare petitionerna samt öfver de af öfverstyrelsen förlikets

allmänna läroverk framställda förslagen höra Svenska akademien,

som väl dock måste anses såsom förnämsta auktoriteten uti dylika frågor!

På akademiens egen underdåniga begäran fick den visserligen tillfälle^

göra ett uttalande, och ett mycket kraftigt sådant, men i följd af den bestämdt

utmätta tidens knapphet — 9 mars—1 april — kunde naturligtvis

ej påräknas, att för ärendets behandling i akademien hinna samla ett

större flertal af dess öfver landet spridda aderton ledamöter, utan ärendet

måste af endast 9 bland dessa afgöras. Och dock borde föredraganden

haft särskild anledning att begära akademiens yttrande i ämnet, sedan

öfverstyrelsen i sitt afgifna utlåtande uttryckligen förklarat, att den vid

sakens bedömande sett frågan uteslutande nr pedagogisk synpunkt. Man

kan ju nämligen icke förutsätta, att föredraganden lika ensidigt betraktat

denna fråga, utan måst anse den beröra andra, minst lika viktiga intressen.

Att akademien redan öfver den år 1903 ingifna petitionen afgifvit

ett utlåtande, förändrar icke saken, ty de senare petitionerna liksom det

på dessa grundade, af öfverstyrelsen uppgjorda förslaget till ändringar i

stafsättet samt de till stöd för detta förslag gjorda uttalanden af ämneskonferenserna

samt af tillkallade sakkunnige voro dock nyheter af den

beskaffenhet, att de måste föranleda till annan, helt ny behandling af

ämnet från akademiens sida.

Hvad åter. innehållet af de nu påbjudna ändringarna i stafsättet

angår, kan det ej undgå att väcka förvåning och ogillande att, ehuru båda

de myndigheter, som i ärendet rådfrågats, nämligen öfverstyrelsen och

Svenska akademien, på det bestämdaste afstyrkt afiägsnandet ur språket

af tecknet liv, föredraganden likväl tilltrott sig att tillstyrka vidtagande af

denna reform, som i så väsentlig mån skall komma att förändra vårt

språks utseende och göra detta vid läsning främmande och stötande för

ögat, utan att man såsom skäl till förändringen kunnat påvisa någon,

snart sagdt den ringaste förmån med hänsyn till lättnad i stafningsbesväret.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

23

Hvilka svårigheter i lexikografisk hänseende, soin genom afskaffande af

bokstafven h i början af vissa ord, där det hittills haft sin plats, blifva

en gifven följd, liksom ock i ekonomiskt afseende, för bokföidäggare m. fl.,

torde blott behöfva antydas. Ej lyckligare är enligt vår mening påbudet

om dt-ljudets undantagslösa skrifvande med t eller tt. Här har visserligen

öfverstyrelsen tillstyrkt reformen i den utsträckning, som den sedermera

erhållit enligt det kungl. cirkuläret, men Svenska akademien, som med

rätta betraktat frågan ur svenska språkets och den läsande allmänhetens

synpunkt, har med sådan bestämdhet samt med klarhet och skärpa visat

det olämpliga i användningen af detta skrifsätt i de många fall, då d i dt

tillhör ordets stam, att det ej kan annat än förvåna, att sä goda skäl icke

fått göra sig gällande.

Den i cirkuläret påbjudna ändringen af f och fv för u-ljud till v

med bibehållande af grundformens v i böjningsformer framför t och s,

utom i ordet haft, måste ju erkännas vara följdriktig, men man stannar

minst sagdt tveksam inför det ensamstående, godtyckliga undantaget från

regeln, ett undantag, som, såvidt af handlingarna kunnat inhemtas, från

intet håll blifvit förordadt.

Allt hittills har svenska språket fritt och utan förmynderskap af

den administrativa lagstiftningsmakten fått växa fram och utveckla sig,

och den enda reglerande verksamhet, som med hänsyn till dess vård och

ans förekommit, har varit den uppteckning af ordformerna, sådana de tid

efter annan förändrat sig, som genom Svenska akademiens försorg blifvit

verkställd dels under dess arbete med ordboken dels medelst utgifvande

af den ordlista öfver svenska språket, som sedan är 1874 i sju upplagor

utkommit. Härvid hafva jämte de nya skrifsätt, som mera allmänt vunnit

burskap i språket, äfven upptagits ordens förut gällande form såsom berättigad

ända tills man kunnat anse för konstateradt, att den äldre formen

blifvit så antikverad, att den ej i god stil användes och därför borde

ur språket försvinna. — Detta sätt att gå tillväga är något annat och

vida mera med svenska folkets vanor och önskningar samt med språkets

natur öfverensstämmande än de våldsamma åtgärder, hvarmed i de nu ifrågavarande

stafningsreformerna folkets rätt öfver dess eget språk våldföres

och hvilkas laglighet till och med torde kunna ifrågasättas.

Om nu de ifrågavarande reformerna i första rummet äro besvärande

och obehagliga för den nuvarande generationen, så medföra de ock den

följd, att genom dem äldre tiders litterära alster blifva för våra efterkommande

i vass män svårlästa och mindre njutbara. Att språkforskningen leder till

berättigad sträfvan att så småningom komma ifrån olämpliga ordformer

och stafsätt, kan ju villigt medgifvas, och i samma män dess kraf på för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

ändringar i dessa afseenden äro berättigade, lärer nog efter hand dess

yrkande på reformer vinna insteg hos allmännheten och ändringarna i

språket därmed blifva på ett fullt naturligt sätt genomförda.

Slutligen vilja vi framhålla, att den nervösa brådska, hvarmed ärendet

blifvit handlagdt, äfven gjort sig gällande i fråga om bestämmande

af kortast möjliga tid för reformernas trädande i verkställighet, orsakande

icke ringa olägenheter och förluster icke blott för skolbarnen och deras

målsmän genom påbudet om anskaffande af nya skolböcker utan äfven

för ägare af bokförlag, som på detta sätt blifvit till väsentlig del värdelösa.

b) af herrar Ericsson i Vallsta, Centerwall, Beckman, Ahlstrand,

Sundström och Andersson i Ohrstorp, Indika anfört:

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 26 oktober 1906, n:o 2.)

Enligt ofvan nämnda protokoll har till kommendörkapten af andra graden

vid Kungl. Flottan blifvit utnämnd kaptenen grefve C. A. Wachtineister.

Kaptenen G. T. Kraak, som enligt Kungl. Flottans rulla före Wachtmeister

varit i tur att befordras, var, enligt hvad vi inhämtat, särdeles väl

meriterad och har, efter hvad som är oss bekant, ej varit i vederbörande

straffregister antecknad.

Vid sådant förhållande synes det oss, att Kraak bort till befattningen

utnämnas, och hafva vi därför inom utskottet yrkat, att ärendet skulle

för Riksdagen anmälas.

c) af herr Eriksson i Elgered, som anfört:

(Protokoll öfver justitiedepartementsärenden den 7 september 1906,

n:o 2, angående reglering af tingslagen inom Norra Hälsinglands domsaga

och fastställande af tingsställe för Bergsjö och Forsa tingslag.)

Då Kungl. Maj:t — på grund af att 1906 års riksdag biföll propositionen

om lön för eu ny domarebefattning inom Hälsingland — hade

fria händer för att verkställa eu ornreglering af Norra och Södra Hälsinglands

domsagor, så ingingo med anledning häraf den 20 maj 1906 några

sökande inom Forsa tingslag, främst bland dem genom sina respektive

chefer följande bolag: Hudiksvalls trävaruaktiebolag, Forså trämassefabrik

och Forsa !inspinneriaktiebolag, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande med

hemställan, att vederbörande måtte anmoda de tingshusbyggnadsskyldige

inom Forsa tingslag att uttala sig om, huruvida de vore villiga att ensamma

ikläda sig alla kostnader i och för det blifvande gemensamma

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

25

tingshuset med tomt, utan annan ersättning af antingen ettdera eller ock

af båda tingslagen än den att få öfvertaga respektive tingshus, uppförda

af de öfriga tingslagen. Med anledning af denna ansökan anmodade Kungl.

Maj:ts befallningshafvande de tingshusbyggnadsskyldige inom Forsa tingslag

att genom ombud inställa sig vid Forsa häradsrätt, som för att afgöra

detta ärende sammanträdde till urtima ting den 27 juni 1906. Ombuden

beslöto i enlighet med den hemställan, som gjordes af de sökande, hvilket

beslut genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg inkom till justitiedepartementet

den 31 augusti 1906.

Kungl. Maj:t afgjorde omregleringen så: från Norra Hälsinglands

domsaga afskildes Enångers tingslag, som förenades med östra tingslaget

af Södra Hälsinglands domsaga till en ny: Södra Hälsinglands östra domsaga;

hvarigenom Norra Hälsinglands domsaga förminskades såväl till areal

som folkmängd med nämnda Enångers tingslag.

Den 7 september 1906 beslöt Kungl. Maj:t, på tillstyrkan af chefen

för justitiedepartementet — med hvilken de öfriga statsråden instämde —

att Bergsjö och Forsa tingslag skola hädanefter utgöra ett gemensamt

tingslag med Hudiksvalls stad som tingsställe.

Af handlingarna framgår rörande sättet för dessa frågors afgörande,

att samtliga tingsmenigheterna väl blifvit hörda beträffande snabbare rättegångsordning

— då ombuden samtidigt uttalade sig mot omreglering af

tingslagen och tingsställena — men icke blifvit hörda angående tingslagens

fördelning efter domsagans förminskade omfång. De hafva alltså blifvit

hörda i en fråga, som mindre intresserat dem, men däremot icke i den

frågan som mest intresserat dem.

Af jämförelse mellan de respektive tingslagen framgår med afseende

på arealen, att Bergsjö och Delsbo tingslag hafva ungefär samma areal;

att vägsträckan — i båda fall den längsta — från nordvästligaste spetsen

af och inom de båda tingslagen till Hudiksvall är i båda fallen ungefär

densamma; att Forsa tingslag däremot har vida mindre areal; och med

afseende på folkmängden den 31 december 1903, att Bergsjö tingslag hade

14,202 invånare, Delsbo tingslag 10,561 och Forsa tingslag 12,713.

Af statistiska uppgifter, hämtade ur respektive rättsförhandlingar

vid Bergsjö och Delsbo häradsrätt, framgår, att något större procenttal af

såväl besvärs- som brottmål förekom vid Delsbo häradsrätt än vid den

förstnämnda. På grund häraf föreslog Svea hofrätt, att Bergsjö och Forsa

tingslag, i stället för Delsbo och Forsa härader, som man hade kunnat

vänta, borde för framtiden förenas till ett gemensamt tingslag. Hade

däremot antalet såväl besvärs- som brottmål varit lika stort inom Bergsjö

som inom Delsbo tingslag, så hade gifvetvis Delsbo och Forsa tingslag

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 3 Höft. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

blifvit förenade, medan däremot Bergsjö tingslag i så fall fått sitta i

orubbadt bo, enär folkmängden inom det sistnämnda öfverstiger den inom

Delsbo tingslag med icke mindre än 3,641 personer. Om någon tingsmenighet

rättvisligen skulle hafva burit straffet för större procenttal af

såväl processlystnad som brott, så är det väl den tingsmenighet, där dessa

fall förekomma, men icke där, hvarest de ej förekomma — dessa straff

må nu förekomma vare sig i form af längre tidsutdräkt af rättsförhandlingar

eller i form af längre och dyrare resor. En sådan lösning af dessa

frågor skulle visserligen hafva verkat mera ojämnt med afseende på fördelningen

af arbetsbördan för vederbörande domare; men så är det ock

ett obestridligt faktum, icke att »folket är till för ämbetsmännen, utan att

dessa äro till för folket».

Om nu dessa synpunkter icke kunnat få göra sig gällande hos Svea

hofrätt, där de juridiska intressena varit förhärskande, så hade de så

mycket mer bort få göra sig gällande hos Kungl. Maj:ts regering, som

vid hvarje handling, antingen det gäller administrativ organisation eller

andra beslut, har att afskaffa orättvisa genom rådslag och beslut, präglade

af billighet och rättvisa — rättvisa, erkänd och förstådd af folket.

Men äfven med Kungl. Maj:ts plan — att sammanslå Bergsjö och

Forsa tingslag till ett gemensamt tingslag — som fullbordadt faktum, så

hade icke ens detta bort leda till det beslut, hvartill Kungl. Maj:t har

kommit: att förlägga tingsstället till Hudiksvalls stad; hvilket, bäst framgår

af jämförelse emellan de båda platserna som tingsställe: Bergsjö tingshus

vid järnvägsstationen med samma namn ligger i centrum af det nybildade

tingslaget, så att vägsträckan mellan tingsstället och de mest aflägset

boende inom Forsa socken af Forsa tingslag skulle blifva 6 mil

hufvudsakligen järnväg, och så att vägsträckan mellan tingsstället och de

mest aflägset boende inom Hassela socken af Bergsjö tingslag skulle blifva

5 3/4 mil landsväg; men förlagdt till Hudiksvall däremot, kommer en del

rättssökande inom Hassela socken att få resa 9 3/i mil — däraf 5 3A mil

landsväg och återstående 4 mil järnväg — medan de mest aflägset boende

inom Forsa socken få endast 2 mil till Hudiksvall; med Bergsjö tingshus

som tingsställe skulle sju socknar — däraf 4 större — hafva i bästa fall

större och i andra och hvarje fall minst lika stor förmån däraf, medan

endast 4 kommuner — däraf 2 större, Hälsing-Tuna och Forsa — få förmånen

af tingsställets förläggande till nämnda stad; Bergsjö tingslag hade

en folkmängd af 14,202 personer; samtidigt hade Forsa tingslag^, 12,713

personer, hvilken numerär sannolikt kommer att nedgå, enär Avik, eu

inom Hälsing-Tuna liggande förstad till Hudiksvall, kommer inom en ingalunda

aflägsen framtid att förläggas till Hudiksvalls stad, hvarigenom

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

27

Forsa tingslags folkmängd kommer att nedgå med 1,600 personer, nämnda

Aviks invånare, eller från 12,713 till 11,113 personer. Bergsjö tingslags

byggnadsskyldige uppförde för icke så många år sedan ett rymligt och

tidsenligt tingshus, medan Forsa tingslag länge varit i saknad af ett tidsenligt

sådant.

Att Svea hofrätt kunnat tillstyrka dels att förena Bergsjö och Forsa

tingslag till gemensamt tingslag — i stället för Delsbo och Forsa tingslag

— och dels att förlägga tingsstället till Hudiksvall, i stället för Bergsjö,

måste gifvetvis bero därpå, att de juridiska intressenas synpunkter fått

göra sig gällande på bekostnad af öfriga intressen. Men en Konungens

rådgifvare, som har att afväga sina rådslag emellan å ena sidan juridisk

formalism och å andra sidan krafvet på rättvisa emellan stridiga intressen

bland allmogen inom skilda orter, borde icke ens stå tveksam — ännu

mindre handla i strid med det rätta — i valet af det rätta och det som

bär mest gagnar fosterlandet. Men att denna synpunkt: rättvisa mellan

stridiga ortsintressen, icke varit den afgörande faktorn för föredragande

departementschefen, vare sig vid tingslagens fördelning eller vid valet af

tingsställe, är faktum, som icke gärna kan jäfvas.

Att föredraganden, herr chefen för justitiedepartementet, iakttagit

den konstitutionella formen, i det hans hemställan är i enlighet med hofrättens

förslag, är jag villig medgifva; och det har gjort att, om en mildare

form funnes för anmärkning än den nu mildaste, 107 §, så skulle jag långt

hellre velat anlita sådan; men då ingen sådan form finnes att tillgå, så

har jag varit nödsakad att inom konstitutionsutskottet framställa yrkande

enligt 107 § regeringsformen, för att kunna genom reservation få frågan

bragt inför Riksdagen.

Herrar Blomberg, J. F. Nyström, Östberg, Berger, Kvarnzelius, Jansson

i Djursätra och friherre Bonde hafva anhållit om anteckning å memorialet

därom, att de till följd af ledamotskap i särskildt utskott endast

delvis deltagit i utskottets granskning af statsrådsprotokollen.

Herr Clason har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

granskningen af samtliga ofvan omförmälda statsrådsprotokoll.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.