Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med, förslag till lag angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet.

1907-02-26 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:12, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med, förslag till lag angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 26 febr. 1907 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med, förslag

till lag angående aflösning af afgäld från afsöndrad

lägenhet.

Genom en den 31 december 1906 dagtecknad proposition, n:o 12,

hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

LAG

angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har för lägenhet, som för alltid blifvit från hemman afsöndrad,

afgäld fastställts på grund af 5 § i lagen den 25 maj 1905 rörande afgäld

från afsöndrad lägenhet, vare lägenhetens ägare berättigad att få sådan

afgäld aflöst mot ersättning, som, där annorlunda ej aftalats, skall utgå

med ett penningebelopp, motsvarande tjugufem gånger afgälden för ett år.

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 10 Käft. (N:o 12). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

År afgälden bestämd i annat än penningar, och har ej viss grund

för beräkning af dess värde i penningar blifvit vid afgäldens fastställande

stadgad eller sedermera öfverenskommen, varde det värde beräknadt efter

senast fastställda medelmarkegångspris eller, där sådant pris icke finnes i

länets markegångstaxa upptaget för persedel, hvari afgälden bestämts, efter

medeltalet af markegångsprisen för de sist förflutna tio åren eller, om beräkningen

ej kan ske enligt länets markegångstaxor, efter ty skäligt pröfvas.

2 §•

Vill lägenhetsägare få afgäld aflöst, göre ansökan hos Konungens

befallningshafvande. Dylik ansökan må ock framställas i förklaring öfver

gjord begäran om afgäldens fastställande.

Innan beslut i ärendet meddelas, skall stamhemmanets ägare lämnas

tillfälle att däri afgifva yttrande.

3 §•

Har i ärende, hvarom i 2 § förmäles, lägenhetens ägare styrkt, att

ersättning, som för afgäldens aflösning tillkommer hemmanets ägare, till

denne utgifvits, förordne Konungens befallningshafvande om införande i

kronans jordebok af anteckning, att afgäldsskyldigheten upphört.

4 §■

År ersättningen ej gulden, fastställe Konungens befallningshafvande

densamma och utsätte tillika viss dag, då lägenhetsägaren, vid äfventyr

att beslutet eljest anses förfallet, senast har att till Konungens befallningshafvande

inkomma med bevis, att ersättningen till stamhemmanets ägare

utgifvits; dock att, där ersättningen skall utgå i penningar, lösesumman

jämväl må i landtränteriet nedsättas.

Sedan beslutet, som genom Konungens befallningshafvandes försorg

skall delgifvas hemmanets ägare, vunnit laga kraft och lägenhetens ägare

fullgjort hvad honom på grund däraf åligger, förordne Konungens befallningshafvande

om anteckning som i 3 § sägs.

År lösesumma nedsatt, varde, sedan det om ersättningen meddelade

beslut vunnit laga kraft och den däri utsatta tid förflutit, beloppet utbetaldt

till stamhemmanets ägare. Uppstår tvist om rätten till lösesumman eller

möter eljest hinder för dess utbetalande, läte Konungens befallningshafvande,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

3

där så äskas, insätta medlen i bankinrättning för att mot ränta innestå;

och komme räntan den till godo, som finnes till lösesumman berättigad.

5 §•

I aflösning innefattas, där ej annorledes aftalats, icke afgäld, som

belöper på tiden innan ersättningen af lägenhetsägaren ntgifvits till hemmanets

ägare eller, då lösesamma nedsatts, på tiden före den enligt 4 §

utsatta dag.

6 §•

Sedan beslut gifvits om anteckning i jordeboken, att afgäldsskyldighet

upphört, varde på statsverkets bekostnad meddelande om beslutet

genom tryck kungjordt så som med Konungens befallningshafvandes kungörelser

vanligen förfares.

7 §•

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom här

ofvan sägs, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet

är stadgad.

8 §•

Bestämmelserna i denna lag äge tillämpning jämväl i afseende å

innehafvare af hemman under stadgad åborätt och från sådana hemman

afsöndrade lägenheter.

9 §•

Hvad här förut stadgas angående afgäld för lägenhet, som blifvit

afsöndrad från hemman, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

afgäld för lägenhet, som afsöndrats från lägenhet; dock att, där afsöndring

skett från afsöndrad lägenhet, aflösning af sådan afgäld ej må äga rum

med mindre stamlägenheten åliggande afgäld blifvit aflöst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

I statsråd den 16 november 1906 anförde chefen för justitiedepartementet

efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

»De afgälder, hvilka enligt äldre författningar skolat åsättas afsöndrade

lägenheter, hafva varit afsedda att motsvara den del af stamhemmanens

allmänna utskylder, som belöpt å lägenheterna. Sedan emellertid

de allmänna utskylder, som förr hvilat omedelbart å hemmanen,

till största delen antingen afskrifvits eller i följd af ändrad lagstiftning

kommit att utgöras efter sådan grund, att de afsöndrade lägenheterna däri

deltaga, har genom lag den 25 maj 1905 stadgats, att från lägenhet, som

för alltid från hemman afsöndrats, afgäld i allmänhet ej skall utgå efter den

31 december 1906. Därvid har dock medgifvits, att, om vid lägenhetens

upplåtande förbehåll gjorts om högre afgäld än som, vid jämförelse af

ägornas storlek och beskaffenhet, kunde anses hafva motsvarat hvad af

stamhemmanets allmänna utskylder å lägenheten belöpte, den Överskjutande

delen af afgälden finge, sedan hemmanets ägare därom gjort ansökan

hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, fastställas att fortfarande af

lägenheten utgå. Ansökan om dylik fastställelse skall dock ske före den

1 januari 1917, vid äfventyr att hemmansägaren förlorar sin rätt; och

skall den nya afgälden fastställas att utgå från och med den 1 januari

1907.

Sedan Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåtit proposition med

förslag till nämnda lag, väcktes genom enskild motion fråga, huruvida ej

möjlighet borde beredas ägare af afsöndrad lägenhet att mot erläggande

af viss summa få lägenheten befriad äfven från sådan afgäld, som enligt

den föreslagna lagen blefve fastställd att fortfarande utgå. 1 skrifvelse

den 8 april 1905, hvari Riksdagen ■ meddelade Eders Kungl. Maj:t sitt

beslut att bifalla Eders Kungl. Majrts proposition, anhöll Riksdagen tillika,

i anledning af berörda motion, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,

under hvilka villkor innehafvare af afsöndrad lägenhet kunde berättigas

att lösa sig från sådan del af afgäld, som förklarats öfverskjuta å afsöndringen

belöpande andel i stamhemmanets utskylder, samt låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga det lagförslag, hvartill berörda utredning

kunde gifva anledning.

öfver Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, såvidt angår frågan om

aflösning af afgäld, har, jämlikt remiss den 25 maj 1905, kammarkollegium,

efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande,

afgifvit underdånigt utlåtande.»

Sedan föredragande departementschefen redogjort för innehållet i de

inkomna yttrandena, anförde departementschefen vidare:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 5

»Såsom redan antydts, hafva de i äldre författningar förekommande

bestämmelser om afgäld från afsöndrad lägenhet tillkommit med hänsyn

därtill, att ett hemman, äfven sedan en del af dess område därifrån afskilts,

fortfarande svarar för hela beloppet af de allmänna utskylder, som

skola för hemmanet utgöras. Statens intresse med afseende å utskyldernas

behöriga gäldande har ansetts fordra, att en afgäld, svarande mot den på

lägenheten belöpande andel i utskylderna, blefve fastställd att till hemmanet

utgå. Då det emellertid inträffat, att afgälden fastställts till högre

belopp än syftet med densamma kraft, har detta berott därpå, att frågan

om afgälden likasom frågan om andra villkor för upplåtelsen varit föremål

för det därom ingångna aftalet och att därvid det högre beloppet bestämts.

Hvad af detta belopp ej motsvarade lägenhetens andel i hemmanets utskylder

utgör således i själfva verket en del af vederlaget för upplåtelsen

och är närmast att hänföra till ogulden köpeskilling. Med hänsyn härtill

och da det jämväl synes vara olämpligt, att en, om ock endast till formen,

offentlig afgift utgöres till enskild man, anser jag, i likhet med samtliga

myndigheter, som i ärendet yttrat sig, det vara önskvärdt, att ifrågavarande

afgälder kunde upphöra.

Beträffande de lagstiftningsåtgärder, som för sådant ändamål böra

vidtagas, lärer man, om syftet skall i någon betydligare grad förverkligas,

ej kunna inskränka sig till att meddela bestämmelser, hvarigenom giltighet

för framtiden beredes åt öfverenskommelse, som mellan vederbörande jordägare

kan blifva träffad om afgäldsskyldighetens upphörande, utan torde

det blifva nödigt tillerkänna lägenhetens ägare rätt att äfven mot bestridande

af stamhemmanets ägare få afgälden aflöst. Härvid kan väl någon

betänklighet möta därutinnan, att genom den ifrågasatta lagstiftningen

ingrepp skulle ske i en på aftal mellan enskilda grundad rätt. Men då

ett allmänt intresse kan sägas blifva genom aflösning^! tillgodosedt och

gifvetvis bör så anordnas, att stamhemmanets ägare erhåller fullt vederlag

för den rättighet, som skulle frångå honom och hvilken således endast

blefve realiserad i annan form än den aftalade, torde nämnda betänklighet

ej höra tilläggas afgörande betydelse.

Däremot synes det icke kunna ifrågakomma att äfven åt stamhemmanets

ägare inrymma rätt att påfordra aflösning af afgäld. Billighänsyn

till lägenhetsägarens i allmänhet svagare ekonomiska ställning

kräfver nämligen, att det lämnas åt honom att bestämma, om och när

aflösning af afgälden skall äga rum; och torde detta vara så mycket

angelägnare som i vissa län lärer ej sällan förekomma, att hela eller största

delen af köpeskillingen för lägenheten bestämts att utgå i form af afgäld.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Såsom förutsättning för afgäldens aflösning bör uppställas, att afgälden

blifvit fastställd enligt 1905 års lag. Att medgifva lägenhetsägaren

att, innan så skett, få sin eventuella afgäldsskyldighet aflöst, torde med

hänsyn till ovissheten, såväl huruvida stamhemmanets ägare kommer att

söka fastställelse som ock beträffande skyldighetens omfattning, ej böra

ifrågasättas. Däremot och då frågor om aflösning gifvetvis böra handläggas

af samma myndigheter som frågor om afgälders fastställande, synes

hinder icke möta att tillerkänna lägenhetens ägare rätt att, sedan hemmansägaren

sökt fastställelse af afgäld enligt 1905 års lag, redan i förklaring

öfver denna ansökan begära aflösning af den afgäld, som kan

blifva fastställd. Begagnar sig lägenhetsägaren af en dylik rätt, vinnes

den fördel, att frågorna om afgäldens fastställande och om dess aflösning

blifva behandlade i ett sammanhang.

Hafva stamhemmanets och lägenhetens ägare träffat aftal om villkoren

för aflösningen, synes ett sådant aftal höra tillerkännas giltighet.

Gifvet är dock, att detta, med afseende särskildt å afgäldernas publika

natur, icke kan, hvad angår senare ägare af vare sig stamhemmanet eller

lägenheten, göras gällande i annan mån än såvidt den nya ägaren är med

sin företrädare lika förbunden. Om sålunda, efter träffad öfverenskommelse,

stamhemmanet öfvergår till ny ägare, innan lägenhetsägaren med

åberopande af öfverenskommelsen gjort ansökan om aflösning, varder

öfverenskommelsens tillämplighet beroende på den ställning, nye ägaren

intager till densamma. Att aftalsfrihet i berörda hänseende medgifves,

synes mig önskligt särskildt ur den synpunkt, att hemmanets och lägenhetens

ägare ofta torde stå i sådant förhållande till hvarandra, att frivillig

uppgörelse framstår såsom den naturligaste formen för aflösningens

åstadkommande.

Föreligger ej aftal om aflösningsvillkoren, torde ersättningen för

afgäldsskyldighetens upphörande böra utgöras af ett penningbelopp, motsvarande

den årliga afgälden, kapitaliserad efter viss räntefot. Beträffande

denna räntefot lärer af hvad förut anförts följa, att, i hemmansägarens

intresse, den ej bör sättas högre än att det kapital, hemmansägaren bekommer,

kan, utlånadt mot fullgod säkerhet, beräknas lämna en afkastning,

som fullt motsvarar den bortfallna afgälden. Ur denna synpunkt

har jag^lansett en räntefot af fyra procent lämpligen kunna stadgas.

Samma räntefot har lagts till grund såväl för inlösen af skattefrälseräntor

m. m. enligt förordningen den 11 september 1885 som ock för aflösning

af landskylden i Göteborgs och Bohus län enligt förordningen den 14

oktober 1898.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Då enligt 5 § i 1905 års lag afgälden kan vara fastställd i annat

än penningar, erfordras föreskrift, huru dess förvandling till penningar

skall ske. Härvid torde man i främsta rummet hafva att följa den beräkningsgrund,

som i enlighet med parternas öfverenskommelse blifvit

angifven i beslutet om fastställelsen eller sedermera kan hafva aftalats.

Har någon öfverenskommelse ej träffats, lärer förvandlingen böra ske

enligt länets markegångstaxor, därest afgälden är bestämd i persedel,

hvarå pris där finnes utsatt; och torde härvid det senast fastställda medelmarkegångspriset

böra tillämpas och, ifall sådant pris ej är för persedeln

o ? ^ ^ f af markettånö sprisen enligt litt. A i markegångstaxorna

för de sista tio åren. Kan beräkningen ej verkställas efter någon af nu

berörda grunder, lärer åt Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande böra

öfverlämnas att bestämma skälig beräkningsgrund. Att, såsom några

myndigheter satt i fråga, i sistnämnda fåll uppdraga värderingen åt gode

män synes vålla onödig omgång och kostnad.

Förfarandet i aflösningsärende bör naturligen inledas därigenom, att

lägenhetsägaren ingifver ansökan till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

vid hvilken ansökan böra fogas de aftal, som kunna angå aflösningen.

Ansökningen bör kommuniceras stamhemmanets ägare, hvilket är

af vikt särskild^ då hemmanet, sedan öfverenskommelse om aflösning träffats,

öfvergått till ny ägare. Då beslut i ärendet skall meddelas, har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande först att pröfva, huruvida rätt till aflösning

föreligger. Finnes detta vara fallet, skall den ersättning bestämmas,

som lägenhetens ägare enligt aftal eller i lagen gifna regler är skyldig

utgifva. Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, innan

förklarande meddelas om afgäldsskyldighetens upphörande, att tillse, det

ersättningen guldits. Det kunde visserligen synas, som om lägenhetsägaren

saknade anledning att utgifva någon ersättning förr än han genom Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut erhållit besked om sin rätt till

aflösning och villkoren därför. Men då i många fall såväl rätten till aflösning

är klar som ock intet tvifvel kan råda om hvilken ersättning skall

utgå, torde lägenhetens ägare ofta finna lämpligt att utgifva ersättningen

så tidigt, att kvitto kan af honom fogas vid ansökningen om aflösning

eller därefter ingifvas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande innan

dess beslut meddelas. Har lägenhetsägaren så förfarit, lärer förordnande

kunna omedelbart gifvas, att i jordeboken skall antecknas, det afgäldsskyldigheten

upphört. År däremot kvitto ej företedt, torde Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande böra i sitt beslut fastställa, hvilken ersättning

skall utgå, och bestämma viss tid. inom hvilken lägenhetsägaren har att

fullgöra sin skyldighet, vid äfventyr att beslutet skall anses förfallet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Nämnda tid lärer böra utmätas med hänsyn till den tidpunkt, då Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut, hvilket naturligen bör få öfverklagas

i den ordning som för ekonomimål i allmänhet är stadgad, med säkerhet

kan antagas vinna laga kraft, och så att lägenhetens ägare, sedan laga

kraft åkommit beslutet, må kunna utan svårighet medhinna att fullgöra hvad

honom åligger. Med afseende härå och då besvärstiden skall räknas från

det vederbörande erhållit del af beslutet, torde föreskrift erfordras därom,

att detsamma skall genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg

delgifvas äfven hemmanets ägare, hvilken delgifning naturligen bör

ske utan kostnad för lägenhetsägaren. Hvad beträffar sättet för ersättningens

utgifvande synes dess utlämnande direkt till hemmansägaren merendels

vara den för båda parterna lämpligaste anordningen. Men då ovisshet

stundom kan råda om hvem stamhemmanet rätteligen tillhör och äfven

annat hinder kan möta för ersättningens utgifvande till hemmansägaren,

anser jag lägenhetsägaren höra berättigas att, då ersättningen skall utgå i

penningar, nedsätta lösesumman hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som sedermera skulle hafva att utbetala beloppet till vederbörande

hemmansägare. Där nedsättning icke skett, bör gifvetvis lägenhetens ägare

inom den stadgade tiden ej blott fullgöra sin prestation utan äfven till

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med bevis därom. Sedan

lägenhetsägaren i den ena eller andra formen uppfyllt hvad genom Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut honom förelagts och beslutet

vunnit laga kraft, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordna

om sådan anteckning i jordeboken, som förut omförmälts. Om för utbetalande

af nedsatt lösesumma skulle möta hinder af redan antydd art,

synes, för undvikande, såvidt möjligt, af ränteförlust, beloppet böra förräntas

genom insättning i bank, därest sådan åtgärd af någon rättsägande

påyrkas.

Hvad angår den tid, från hvilken frihet från vidare skyldighet att

utgöra afgäld skall räknas, torde lämpligen kunna bestämmas, att, då ersättningen

utgifvits till hemmanets ägare, den afgäld, som belöper på tiden

innan så skett, ej innefattas i aflösningen, samt att, där lösesumma nedsatts,

aflösningen ej omfattar afgäld för tiden före den af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande utsatta dag, då nedsättning senast kunnat ske.

Jämväl i förevarande afseende kan naturligen aftal mellan vederbörande

ingås med verkan, som förut antydts; och lärer med afseende å hvad nyss

sa^ts, höra föreskrifvas, att nedsatt lösesumma ej må till hemmanets ägare

utbetalas förr än efter berörda, af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande

bestämda dag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

9

Har lägenhet blifvit frigjord från afgäldsskyldighet och stamhemmanets

rätt till afgälden sålunda upphört, torde, med hänsyn till afgäldens

i viss mån offentliga karaktär, den inträffade förändringen vara af sådan

vikt, att den på något sätt bör bringas till allmän kännedom. Detta

synes lämpligen kunna ske i den form, som stadgats för publicerande af

beviljade lagfarter, eller genom meddelande i länskungörelserna.

Den ifrågasatta lagen torde böra blifva tillämplig på alla afgälder,

som fastställts jämlikt 1905 års lag. Den skulle alltså afse afgälder för

lägenheter, hvilka afsöndrats: från hemman under enskild äganderätt, från

hemman, som vid tiden för upplåtelsen innehades under stadgad åborätt,

från lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring och innehades under

enskild äganderätt eller stadgad åborätt, samt slutligen från afsöndrad

lägenhet. För sistnämnda fall synes dock böra stadgas det villkor, att

afgäld, som kan åligga stamlägenheten i förhållande till dess stamfastighet,

skall vara aflöst innan aflösning af den senaste afsönd ringens afgäld må

äga rum.»

I enlighet med sålunda angifna grunder har förslag till lag i ämnet

utarbetats och därefter undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen

samt med föranledande af några smärre därvid framställda anmärkningar

i redaktionellt afseende jämkats.

Emot det framlagda lagförslaget har utskottet icke funnit något att

erinra. Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte antaga det i propositionen

innefattade lagförslag.

Stockholm den 26 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Bih. till /likså. Prof,. It)07. 7 Sami. 10 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Reservation:

af herr Zetterstrand, med hvilken herrar C. P. Jansson i Edsbäcken,

Widén, Lindhagen, Åkerlund, B. P. Ersson, Nordin och Forsberg instämt:

»I § 1 af föreliggande lagförslag har ersättningen för afgäldsskyldighetens

upphörande föreslagits till ett belopp, motsvarande den årliga

afgälden, kapitaliserad efter en räntefot af fyra procent. Häraf skulle

följa, att exempelvis för aflösande af en afgäld utaf 10 kronor skulle

erfordras ett belopp af 250 kronor. Det vill dock synas, som om hemmansägarens

intressen blefve skäligen tillgodosedda, därest ersättningen beräknades

efter en räntefot af 5 %, allra helst som det väl i regeln för honom

borde betraktas såsom en fördel att på en gång erhålla ett tämligen afsevärdt

kapitalbelopp och undgå besväret med de årliga uppbörderna. Betraktar

man åter saken ur lägenhetsägarnes synpunkt, kan man befara,

att de skola finna ersättningsbeloppet för högt beräknadt, hvaraf till

äfven ty rs kan följa, att en mängd af dem icke skola finna med sin fördel

förenligt att aflösa afgälden, vid hvilket förhållande denna lag kan blifva

tämligen resultatlös. Till förebyggande af denna eventualitet får jag af

ofvan anförda billighetsskäl och i det allmännas intresse hemställa:

att Riksdagen, med godkännande i öfrigt af lagförslaget,

måtte besluta, att de i § 1 förekommande

orden ’tjugufem gånger afgälden för ett år’ utbytas

mot orden ''tjugu gånger afgälden för ett år’.»

Stockholm 1907. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:32 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående aflösning af afgäld från af söndrad lägenhet. s. 1 i texten