Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 13

1907-02-26 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:13, Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1907, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen ''

med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser

i fråga om äganderätten till allmänna vägar.

a j Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom

Andra Kammaren af herrar I. E. G. Svensson i Skyllberg och O. G.

Enkson i Ofra Odensvi väckt motion, n:o 68, däri anföres:

»Undertecknade anhålla härmed vördsamt, att för de åtgärder från

statsmakternas sida, hvartill förhållandena kunna gifva anledning, få

lasta Riksdagens uppmärksamhet på de olägenheter, som flerstädes i

landet gorå sig gällande på grund af den oklarhet, som råder med afSieem,

:ena/ragfn om äganderätten till befintliga allmänna vägar. Särskild^

hafva dessa olagenheter gjort sig kännbara, då sträckningen af

en väg förundrats och den gamla vägen således blir för sitt dittillsvarande

ändamål obehöflig.

, .Hf den ™gen vid laga skifte å närliggande skifteslag

ledovisats såsom tillhörande skifteslaget, »afsatt för gemensamt behof?

toide val aganderatten till den mark, som upptagits af vägen, i allmänhet

anses tillkomma de hemman, som ingått i hvarje särskildt skiftesiag,

och vfll någon förvärfva en del af samma mark, har han med denna

uppfattning att i vanlig ordning träffa aftal därom med de särskilda

skiftesdehigarne. Riktigheten af denna åsikt svnes oss dock icke vara

stalld utom allt tvifvel.

Uih. till Rilcsd. Pro t. 1907. 7 Sami. 11 Höft. (N:o 13.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande Ko 13.

Att äganderätten till vägmärken emellertid icke kan tillkomma

skiftesdelägame i det fall, att vägen icke redovisats i laga skifteshandlingar

såsom tillhörande visst skifteslag, är däremot påtagligt. Hvem

tillkommer då denna äganderätt? Hinder torde möta att anse de väghållningsskyldiges

korporation såsom ägare till ifrågavarande mark, och

äfven om e*tt dylikt betraktelsesätt vore giltigt, huru skall en alhändelse

af marken i så fall tillgå? Icke lärer åt vägstyrelsen kunna inrymmas

befogenhet att med laga verkan försälja de väghållningsskyldiges mark,

och icke heller kan å vägstämma härom beslutas.

Oss förefaller det som om det allmänna i förevarande frågor har

ett icke obetydligt intresse att bevaka, i det att äganderätten till mark,

som sedan urminnes tider upptagits af allmänna vägar (»kungsvägar»),

möjligen kan vindiceras åt staten. _ . ...

Eu utredning härom är, enligt vår åsikt, af behofvet påkallad savai

ur synpunkten af statens eget intresse som ock för beredande af möjlighet

för dem, som på ett eller annat sätt kommit i besittning af mai k utaf

ifrågavarande slag, att till samma mark erhålla betryggad äganderätt.

Yi vilja anföra exempel, som visa, af huru stor vikt det är for eu

mångfald enskilda, att förevarande förhållanden ordnas. I Hallsbergs

municipalsamhälle har den sedan långt tillbaka befintliga landsvägen å

ett stycke erhållit en något ändrad sträckning. De tomtägare, som bott

intill den öfvergifna vägen, hafva, i tanke att de därtill ägde rätt, satt

sig i besittning af marken och användt densamma för byggnadsändamål.

Emellertid har fråga uppstått, hvem marken rätteligen tillhör och någon

klarhet härutinnan kan svårligen på enskild väg vinnas. Liknande förhållanden

råda på flera andra ställen å de orter _vi representera, och

efter hvad vi försport, finnas motsvarigheter härtill äfven annorstädes

landet rundt. Följden häraf har blifvit, att eu del innehafvare af tomtoch

byggnadsplatser, delvis tagna från utlagd allmän väg, ej kunnat

erhålla lagfart å sina fastigheter. _ ..

Skulle en blifvande utredning visa, att icke staten utan de vaghållningsskyldige

äro att betrakta såsom ägare, tarfvas en lagstiftning

i syfte att möjliggöra afhändelse från de väghållmngsskyldige al sådan

Slutligen bör tagas i öfvervägande, huruvida icke med afseende

å allmänna vägar, som hädanefter anläggas, bör stadgas, att staten — i

de fall åtminstone, då vägen anlägges med statsbidrag — skalf vara

att anse såsom ägare till vägen. . .. , ,,

På grund af hvad sålunda anförts, hemställa vi vördsamt, att .Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13

3

äganderätten till allmänna vägar, så ock om de förslag till lagstiftning

i hithörande ämne, hvartill utredningen kan gifva anledning.»

Den af motionärerna åsyftade utredning rörande äganderätten till

allmänna vägar kan, i den mån densamma är möjlig att verkställa,

uppenbarligen icke åstadkommas utan särdeles omfattande och tidsödande

forskningar i äldre handlingar samt undersökningar rörande de

lokala förhållandena. Utredningen skulle därför blifva synnerligen svår

och för de myndigheter, hvilka skulle taga befattning därmed, i höggrad

betungande till men för andra tjänstegöromåls behöriga utförande.

Naturligtvis borde åstadkommandet af en sådan utredning ändock försökas,

om något verkligt och afsevärdt gagn för det allmänna däraf

vore att förvänta. Beträffande alla nu varande allmänna vägar och de

lands-, härads- eller sockenvägar, som icke vidare äro att såsom allmänna

vägar anse, men fortfarande begagnas för sitt ursprungliga

ändamål, skulle -dock utredningen uppenbarligen vara af föga praktisk

betydelse.

Utfärdandet af allmängiltiga bestämmelser i fråga om äganderätten

till allmänna vägar, som hädanefter anläggas med eller utan

bidrag af statsmedel, synes ej heller vara af något praktiskt behof

påkalladt.

Har däremot genom omläggning eller annorledes förutvarande

allmän väg upphört att behöfva tagas i anspråk för det ändamål, hvartill

densamma förut användts, kan utan tvifvel, såsom motionärerna

erinrat, verkligt behof förefinnas, att frågan om ägande- och dispositionsrätten

till sådan väg eller vägdel blifver afgjord. Men utskottet

håller före, att alla sådana frågor icke lämpligen kunna genom allmängiltiga

föreskrifter gemensamt lösas utan böra i hvarje särskilt fall af

den, hvars intresse däraf beröres, göras till föremål för administrativ

myndighets eller domstols pröfning.

Under åberopande af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

P att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.