Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om nedsättning i straffet för barnamord.

1907-02-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:15, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om nedsättning i straffet för barnamord.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Biksd. kansli den 28 februari 1907, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om

nedsättning i straffet för barnamord.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen

måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 14 kapitlet 22 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kapitlet 22 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln

eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan

eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid Rf nödigt var;

dömes, för barnamord, till straffarbete från och med ett till och med sex

år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet

till tio år höjas.

Till stöd för denna framställning har justitieombudsmannen anfört

följande:

»Genom lagen angående vissa ändringar i strafflagen den 20 juni 1890,

enligt hvilken de förutvarande straffsatserna i åtskilliga fall mildrades, blef

såsom bekant jämväl strafflatituden för barnamord jämkad. Af skäl,

Bill. till Rikscl. Prat. 1907. 7 Sami. 13 Häft. (ISris 15, 16). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottet* Utlåtande N:o 15.

hvarför här nedan, efter en kortfattad historik, redogörelse skall lämnas,

synes mig emellertid ytterligare jämkning nn vara af omständigheterna

påkallad.

Vår äldre rätt ansåg ifrågavarande brott såsom ett kvalificeradt mord.

Sålunda var af landslagarna — hvilka för öfrigt ej gjorde åtskillnad mellan

barnamord i egentlig bemärkelse, d. v. s. enligt modern rättsterminologi,

samt annat af fader eller moder föröfvadt mord å barn — brottet likställdt

med mord å föräldrar. I Magnus Erikssons landslag (Höghmalabalker

II) var härom stadgadt: »Drseper man telke kona mei> villa sinum

afflå) myrpe barn sit, hefjit aellae kristit, sellae barn fafjor sin aellse mofor

sina, huilikt ]jera {jet gör, f>a skal man staeghla ok kunu stena, ten fet an

allum vppinbart.» Genom Kristoffers landslag bestämdes straffei för kvinna

till brännande å bål.

Den stränga uppfattning om förevarande förbrytelses straffbarhet,

som fått uttryck i landslagarne, bibehöll sig länge; den blef efter reformationen

snarare skärpt än mildrad. Belysande härutinnan äro åtskilliga

lavförslag äfvensom utfärdade plakat om barnamord. Uti ett af presidenterna

och några assessorer i Svea, Göta och Abo hofrätter under riksdagen

i Nyköping 1640 afgifvet betänkande angående ett tillämnadt »patent» om

barnamörderskor anfördes sålunda: »att när the lönligen hålla sigh vara

hafwande, och lönligen föda, föregifwande sädan barnet Avara dödt födt,

skall sådan exeus för deras grufweliga brott dem inthet hjelpa, uthan dfter

föregången dom forthfahras med exekution»; och i ett af lagkommissionen

år f643 uppgjordt förslag yttrades: »emädan barnamordh nu allestada taga

öfwerhanden, och fast alle i sadane fall willia sigh ther medh uhrsaaka

att fostret war dödt födt; Avari härmedh hwar och en konungz embetsman

plicktigh åhrliga å tinge och kyrekio uppenbarliga förkunna låta, att härefter

skall slijka imvändningh intet giälla, utan hAvilcka konu, som finner

sigh hafAvande, och thet ey uppenbarar utan neekar, söker eenskeligheet,

föder och lägger å löhn, skall mista lijfAvet.»

Äfven 1734 års lagstiftare funno, att barnamord borde bestraffas med

yttersta stränghet. Uti 16 kap. missgärningsbalken, som handlade om

barnamord i egentlig mening, stadgades sålunda: »Kona, som af oloflig

beblandelse Avarder hafAvande, och thet ej uppenbarar för födslen, söker

enslighet vid sielfAva födslen, och therefter lägger fostret å lön; hon skall

halshuggas och å håle brännas, ehAvad hon föregifAver fostret Avara dödt

födt eller ej fullgångit. Warder thet genast framskaffadt, och pröfwes

thet ej fullgångit vara, eller finnes ej något Avåldsamt tekn therå; tå straffes

modren med ris, fängelse eller arbete: plichte ock thertill för lägersmålet.

» Barnamord bestraffades alltså lika med mord i allmänhet. Om

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

emellertid den af oloflig beblandelse hafvande kvinnan, som dödat barnet,

ej sökt enslighet vid födseln eller ej därförut förhemligat sitt tillstånd,

skulle hon dömas såsom för mord af föräldrar å barn enligt 14 kap. 1 §,

hvilket lagrum föreskref mistning af högra handen såsom en ytterligare

skärpning i dödsstraffet.

ITpply snin gstidehvarfvets friare åskådning medförde emellertid så småningom

en omhvälfning äfven å nu ifrågavarande område. Med öppen

blick för de omständigheter, som äro förknippade med barnamord, framhölls

af den nya riktningens målsmän såsom en plikt för lagstiftaren att

vid straffets bestämmande taga hänsyn till de lätt förklarliga motiv, som

kunna inverka på barnamörderskan. Kvinnan, som fallit i ett svagt ögonblick

och med förtviflan märkt följderna däraf, vore kanske öfvergifven af

förföraren och sålunda utan hopp att kunna reparera sitt felsteg genom

äktenskap. Hon förutsåge den svåra belägenhet, hvari hon måste komma,

och funne i sin sorg ingen annan utväg än att döda sitt barn och således

utplåna spåren af sitt felsteg, hvarigenom hon kunde rädda sin kvinnliga

ära och tillika sluppe tillskynda sina närmaste sorg och vanheder. Härtill

och såsom en hufvudsaklig omständighet att taga i beaktande komme,

att kvinnan vid förbrytelsens begående kunde anses mindre tillräknelig på

grund af den genom födslosmärtorna framkallade sinnesförfattningen.

Åran af att på lagstiftningens väg hafva tagit första steget till behjärtandet

af dessa synpunkter tillkommer Gustaf den tredje. I ett kungl.

bref af den 17 oktober 1778, hvari framhölls, hurusom en af oloflig beblandelse

hafvande kvinna af blygsel för den skymf, som följde på ett

sådant tillstånd, och af bekymmer för barnets fortkomst bragtes att begå

en sådan mänskligheten vanhedrande gärning som barnamord, föreskrefs

sålunda, bland annat, att prästen, som utkräfde kyrkoplikten, och barnmorskan,

som biträdt vid barnafödseln, icke finge för någon yppa plikten

eller födseln; att kvinnan ej finge utestängas från församlingens gemenskap

eller från salighetsmedlen; att ingen skillnad finge iakttagas vid dop

af äkta och oäkta barn; att kvinnan ej finge i lysningar eller handlingar

utmärkas såsom mindre ärlig; att, när kvinnan upptäckte sitt tillstånd för

sina föräldrar eller sitt husbondefolk, dessa skulle taga vård om henne

och dölja hennes tillstånd för andra; och att vid vite ingen finge förebrå

lägrad kvinna hennes förseelse. Därjämte framlade konungen vid 1778

års riksdag ett förslag om strafflindring för barnamord, i hvars motivering,

bland annat, yttrades, hurusom man hade att söka motiverna till

barnamordet i en falsk uppfattning om heder och en illa förstådd fruktan

för vanära, äfvensom att barnamordet icke kunde förhindras genom dödsstraffet,

enär detta ofta af kvinnan ansåges som enda utvägen att på en

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

gång varda både skam och bekymmer kvitt. Enligt förslaget skulle en

barnamörderska ej straffas till lifvet, utan i stället undergå högsta

kroppsplikt; därefter försändas till arbete på tukthus i all sin lifstid eller

på viss tid; sedan hvarje år på den dagen hon sitt brott begått utställas

för allmänheten tvenne eller flere timmar att skämmas och därefter med

ett par ris straffas, allt efter gärningens mer eller mindre grofhet och beskaffenhet.

Att tiden emellertid ännu icke var fullt mogen för genomförande

af en dylik reform framgår af nedannämnda utlåtande jämte särskild

underdånig skrifvelse från ständerna. Uti utlåtandet yttrades, hurusom

vid barnamord understundom inträffade sådana omständigheter, »som

göra detsamma till ett af de grufveligaste mord, hvartill någon emot alla

naturens och mänsklighetens band kan låta sig föras, hvaremot icke eller

sällan sådana händelser, skäl och konsideration er sig förete, som kunna

göra brottet hos en för barnamord anklagad kvinna sådant, att hon synes

berättigad till medlidande, nåd och förskoning. Hvad således angår ett

rätteligen så kalladt barnamord, där en stadgad vilja, uppsåt och våldsam

fullbordan sammanstämma, så hafva Riksens ständer hållit betänkligt att

styrka till ändring uti hvad lagen därom stadgar för de skäl, Riksens

ständers särskilda underdåniga skrifvelse innehåller, men instämma med

Ivungl. Maj:ts nådiga proposition, då sådana omständigheter förekomma,

att foster af grof förseelse och vangömmo, utan uppsåt att dräpa eller

befunnet våldsamt tecken, ljuter döden och å lön lägges; i hvilket fall

den brottsliga kunde afstraffas med 20 eller 24 par ris till och med högsta

roppsplikt, samt fängelse och arbete å tukthus i två eller flere år efter

omständigheterna; och åter då foster af mindre försiktighet och tillfällige

händelser omkommer, och af kvinnan själf genast uppenbaras, samt då

märkeligt missfall sker eller synligt ofullgånget foster å lön lägges, synes

den brottslige med böter eller däremot svarande kroppsplikt i mån af

brotters beskaffenhet böra afstraffas». Uti den särskilda, i utlåtandet omförmälda

skrifvelsen anfördes af ständerna, bland annat, följande: »En ändring

uti borgerliga lagen uti de ställen, där den stöder sig på Guds egen

lag, blifver i Riksens ständers tanke vådelig. Guds uppenbarade ord blifver

den fastaste grundval för den lag, eu menighet med vördnad lyder.

En sådan lag gifver styrka åt ett lyckligt regemente, och stärker de heligaste

band i samfundet. Om man i särskilda- fall skulle af säkra slut

och naturliga följder finna svårare brott kunna annorlunda anses, gör det

icke lika intryck på allas omdöme. Och det är ända intill allmänhetens

begrepp och vördnaden för en gammal lag, som göra dess förändring i

så grannlaga delar betänklig — — —. Lagen är för vanartiga, som af

skonsamheten kunde döma, att brottet är mindre, och af ett lindrigare

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 5

straff icke hämta någon varning för lastens utöfvande, öfverdådet skyr

icke den strängaste lag, som erfarenheten nogsamt vittnar, och eu fasa

för straffet torde vara oumgänglig, där fasan för själfva missgärningen

icke är tillräcklig.» — I öfverenstämmelse med ständernas ofvanberörda

utlåtande affattades kungl. förordningen den 20 januari 1779, enligt hvilken

alltså, dödsstraff icke skulle ifrågakomma i andra fall, än då hos

kvinnan visats fullt uppsåt att afdagataga fostret.

Lagkommittén gick vidare på den genom nyssnämnda åtgärder

inslagna nya vägen. Dess förslag till straffbalk upptog i 16 kap. 9 §

följande stadgande om barnamord i egentlig och inskränkt mening'':

»Dödar moder, med uppsåt, sitt oäkta barn, under födseln eller inom

ett dygn därefter, ehvad det sker genom handaverkan eller genom underlåtandet

af det, som till barnets bibehållande vid lif nödigt varit; dömes

för barnamord till straffarbete i första grad» (d. v. s. på lifstid eller

från nio till och med tolf år). Detta stadgande motiverades af kommittén,

som dessutom meddelade särskilda, mildare straffbestämmelser

för de med barnamord besläktade förbrytelserna, såsom fosters läggande

å lön, sålunda: De bevekelsegrunder, som allmännast föranledde den

af oloflig beblandelse hafvande kvinnan att afhända sitt foster lifvet,

vore. fruktan för vanära, med alla däraf för henne själf uppkommande

menliga följder och bekymmer öfver förlägenhet för barnets skötsel

och underhåll. Lagstiftaren kunde emellertid ej för sig själf dölja,

att de utvägar, han vidtoge att ifrån kvinnan afleda skymf, ej någonsin

skulle fullkomligen segra på allmänna omdömet; och han finge ej heller

önska det. Lika litet kunde i alla eller de flesta fall bekymren för oäkta

barns underhåll genom allmänna anstalter undanrödjas. Då således ifrågavarande

bevekelsegrunder till barnamord aldrig kunde fullkomligen motverkas,

och de ej eller vore af neslig beskaffenhet, såsom de, hvilka vanligen

föranledde annat mord, syntes skäl vara att anse det förra mindre

straffbart än det senare. Men härtill komme en annan hufvudsaklig grund,

som ovillkorligen bjöde straff lind ring för barnamord, och den voi’e: afseendet

på kvinnans fysiska och psykiska tillstånd i gärningens stund. Om

den med omsorg vårdade och af inga näringsbekymmer plågade äkta makan

icke vid sin nedkomst kunde bibehålla lugn och redig sinnesförfattning,

kunde man ännu mindre antaga full besinning hos den oäkta barnaföderskan,

hvilken, utom kroppens smärtor, vore blottställd för alla själens

lidanden, som väcktes af föreställningen om följderna af hennes nedkomst.

Hon befunne sig i ett tillstånd, där tanken på mord lätteligen kunde uppkomma

och öfvergå i handling.

Lagberedningen, som i fråga om barnamord bibehöll den af lagkom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

inittén gifna begreppsbestämningen, ansåg straffet höra ytterligare mildras

och satte detsamma till fängelse på lifstid eller från åtta till och med

tio år. .

Äfven den sålunda föreslagna straffsatsen fann man emellertid inom

kort vara för sträng. I kungl. förordningen angående mord, dråp och

annan misshandel den 29 januari 1861 stadgades sålunda: »Har kvinna,

som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln eller därefter uppsåtligen

dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan eller underlåtenhet

af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var: dömes, för barnamord,

till straffarbete från och med fyra till och med tio år». (24 §.)

Detta stadgande, hvilket ju innebar en, om ock i realiteten löga betydande

afvikelse från nyssnämnda båda lagförslag i afseende a ifrågavarande brotts

konstitutiva innehåll, öfvergick sedermera i oförändradt skick till 1864 ars

strafflag, 14 kap. 22 §. . .

Slutligen blef genbm ofvan oinförmälda lag af den 20 juni 1890 strattlatituden

ändrad till straffarbete från och med två till och med sex år;

dock att, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för straffarbetet

må höjas till tio år. _ ...

Genom sistberörda straffnedsättning bragtes i fråga om straffmimmum

för barnamord vår lag i nära öfverensstämmelse med åtskilliga främmande

lagstiftningar. Sålunda kan straffet för ifrågavarande förbrytelse sättas,

enligt danska strafflagen af 1866 till tva ars straffarbete samt enligt finska

strafflagen af 1889 till två års tukthus; och 1871 års tyska strafflag,

som för normala fall stadgar tukthus ej under tre år, medgifver, dä

förmildrande omständigheter föreligga, ett straffinininum af två års

fängelse.

Den erfarenhet, som vunnits efter genomförandet af 1890 ars reform,

hvilken för öfrigt icke från något håll mötte motstånd, lärer ock till fullo

hafva ådagalagt’ att den tidens lagstiftare åtminstone icke öfverskridit den

gräns, som utstakats af den allmänna rättsuppfattningen i vårt land. Den

benägenhet domstolarna, enligt hvad jag förvissat mig om genom granskning

af inkomna fånglistor, i allmänhet visa, att vid bestämmande af

straffet för barnamord, hvarmed icke några särskildt försvårande omständigheter

äro förknippade, stanna vid eller i närheten af latitudens minimigräns,

två års straffarbete, tyder fastmera på ett motsatt förhållande, eller

att jämväl den 1890 fastställda minimigränsen är väl hög.

Härtill kommer en annan omständighet, som, sammanställd med nyss

antydda domstolspraxis, lärer vara af beskaffenhet att böra föranleda minimigränsens

ytterligare sänkning.

Enligt lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

7

i enrum den 29 juli 1892 skulle, där så ske kunde, den, som dömts till

straffarbete på fyra år eller kortare tid, under strafftiden hållas i enrum

med rätt i så fall till afdrag med en fjärdedel af strafftiden. Genom den

nya lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum

den 22 juni 1906 har emellertid rätt till afdrag i strafftiden för den, som

aftjänar sitt straff i enrum, alldeles bortfallit.

I afseende härå tillåter jag mig framhålla, hurusom fångvårdsstyrelsen i

underdånig skrifvelse den 24 april 1889 i fråga om utsträckning af den då bestämda

tiden för straffarbetes fullgörande i enrum, med uttalande af önskvärdheten

däraf, att straffarbete alltid under första tiden aftjänades i enrum och det

utan afkortning, därvid emellertid förklarade sig anse, att då vid straffmåttens

bestämmande i gällande strafflag hänsyn tagits därtill, om straffen komme

att aftjänas i enrum eller icke, oundgängligt vore, att straffmåtten, åtminstone

de, som satts öfver två år, i någon mån reducerades. En annan

uppfattning har däremot uttalats af fångvårdsstyrelsen i ett underdånigt

utlåtande öfver det af senaste strafflagskommittén upprättade förslaget till

1906 års omförmälda lag, i hvilket utlåtande, efter redogörelse för styrelsens

nyssnämnda skrifvelse, yttrades: »Kommitterade hafva i föreva
rande

lagförslags 1 § gifvit en bestämmelse, enligt hvilken det afdrag,

som hittills gällande föreskrifter låtit enrumsfången tillgodonjuta å straffarbetstiden,

komme att, på sätt styrelsen önskat, helt och liåilet bortfalla.

Någon reduktion af straffsatserna hafva kommitterade däremot icke ansett

på grund häraf erforderlig. Väl medgifva kommitterade, att af förändringen

kommer att följa förlängning i allmänhet af den verkliga tiden

för straffarbete, om än naturligtvis domstolarna vid straffets utmätande

taga afdragets bortfallande i betraktande. Men kommitterade anse, att

enrumsstraffet, sådant det utbildats efter utsträckningen af tiden för dess

varaktighet, i själfva verket knappast äger så allvarsam karaktär, att det

motsvarar hvad som ursprungligen afsetts med straffarbete, än mindre är

af strängare innehåll, än som med skäl bör tillkomma denna straffart.

Under de år, som förflutit efter styrelsens nyssnämnda underdåniga framställning

och sedan lagen den 29 juli 1892 numera så länge tillämpats,

att tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna af de långvariga ensamhetsstraffen,

har det visat sig att farhågorna för dessas, i förhållande till

frihetsstraffen i gemensamhet, för fången svåruthärdliga beskaffenhet varit

mycket öfverdrifna, hvadan strafftidernas reducering med en fjärdedel,

därest straffet aftjänas i enrum, icke gärna kan anses betingad af en motsvarande

skillnad i enrums- och gernensamhetsfängelsets verkliga intensitet.

Vid sådant förhållande anser sig styrelsen icke behöfva vidhålla sina be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

tänkligheter mot straffafdragets borttagande utan samtidig reduktion af

straffsatserna.»

I enlighet med hvad fångvårdsstyrelsen sålunda sist anfört och då

det ju är all anledning till antagande att domstolarna, på sätt ock af

strafflagskommittén förutsatts, komma att vid straffmätning taga hänsyn

till afdragets bortfallande, finner jag visserligen skäl icke föreligga till en

allmän reduktion af straffmåtten. Men annorlunda ställer sig förhällandet

i fråga om sådant brott, som redan före 1906 års lag af domstolarna

plägat beläggas med straff vid eller i närheten af latitudens minimigräns,

och för hvilket nedsättning följaktligen alls icke eller allenast till

någon del kan ifrågakomma. För barnamörderskor måste således den

nya lagen innebära en högst afsevärd förlängning i tiden för straffarbetet,

hvilket med min uppfattning om det berättigade i ofvanberörda domstolspraxis

måste anses utgöra ett missförhållande, som snarast bör rättas.

Härvid synes det mig emellertid, att man icke bör stanna vid den jämkning

i latituden, som påkallas af afdragets bortfallande, utan i stället taga

steget längre ut och, i syfte att lämna domstolarna större utrymme till

beaktande af de ömmande omständigheter, som enligt hvad ofvan framhållits

kunna vara med barnamord förenade, nedsätta straffminimum till

ett års straffarbete. Att detta kan ske utan fara, lärer framgå af vunnen

erfarenhet, enligt hvilken skäligen mildrade straffsatser ingalunda medföra

större antal brott. Till stöd för min framställning kan äfven åberopas utländskt

föredöme; enligt den nya norska strafflagen kan nämligen straffet

för ifrågavarande förbrytelse nedgå till ett års fängelse, och ett redan

1881 utarbetadt österrikiskt strafflagsförslag innehöll enahanda bestämmelse.

Den af mig ifrågasatta straffnedsättningen lärer icke påkalla någon

jämkning af straff latituderna för försök till barnamord eller för de med

barnamord besläktade förbrytelser.»

Mot den föreslagna lagändringen har lagutskottet icke funnit anledning

till erinran, hvarför utskottet hemställer,

att justitieombudsmannens förevarande framställning

må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:29 Skrifvelse till Konungen i anledning af justitieombudsmannens framställning om nedsättning i straffet för barnamord. a1 i texten