Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om nedsättning i straffet för ämbetsbrott.

1907-02-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:16, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om nedsättning i straffet för ämbetsbrott.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

9

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 28 februari 1907, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om

nedsättning i straffet för ämbetsbrott.

I sin till innevarande års Riksdag afgifna ämbetsberättelse bär justitieombudsmannen

hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 25 kapitlet 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 25 kapitlet 12 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller

böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller

upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som

icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,

företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat annat sådant bedrägeri;

dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför

ställer, till afsättning och straffarbete från och med två år sex månader

till och med tio år: varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende förlustig. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till ett år nedsättas.

Bill. till Eiksd. Prot. 1907. 7 Sami. 13 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Till stöd för denna framställning anför justitieombudsmannen:

»Strafflagen, som i 25 kap. 11 § meddelar straffbestämmelser för det

fall, att ämbetsman tillgriper och förskingrar penningar eller annat, vare

sig statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt ämbete, till

förvarande, förvaltning eller redovisning emottaga, stadgar därjämte, i 12

§ af samma kapitel: »Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska

räkenskaper eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit

influtna medel eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört

utbetalningar, som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat

handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat

annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det förskingrade ersätter

eller säkerhet därför ställer, till afsättning och straffarbete från och med

fyra till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende förlustig. Aro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till tva

år nedsättas».

Den här bestämda straff latituden tillkom genom lagen angående

vissa ändringar i strafflagen den 20 juni 1890; enligt 1864 ars lag, hvari

särskild lägre straffsals för öfrigt ej heller utsatts för förbrytelse af ifrågavarande

art, där den begåtts under synnerligen mildrande omständigheter,

var latituden 6—10 år.

Med ämbetsman enligt strafflagen förstås, jämlikt 10 kap. 1. § 2 mom.,

den, som är försedd med Konungens fullmakt a ämbetet, eller innehafver

ämbete af lika värdighet, eller lagligen är satt i sådan ämbetsmans ställe;

så ock domare, ändå att han ej blifvit förordnad af Konungen. Härjämte

är i 25 kap. 22 § den bestämmelse meddelad, att hvad »om statens ämbetsmän

här stadgadt är, gälle ock om dem, som äro satta att förvalta

städers, menigheters eller allmänna af Konungen stadfåstade kassors, verks

eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän,

som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna höra, och om andra,

som förordnade äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta».

På grund af sistberörda lagrum kan alltså förbrytelse enligt 12 §

begås icke allenast af ämbets- eller tjänstemän i egentlig mening,.utan

jämväl af innehafvare utaf de lägsta tjänstebeställningar. A.f följande

rättsfall framgår ock, att postbetjänt ansetts böra straffas enligt ifrågavarande

§. .

Vederbörande åklagare ställde vid rådstufvurätten i Göteborg postbetjänten

K. under åtal och anförde: X. hade i sin egenskap af. ordinarie

postbetjänt fått från ett filialpostkontor i Göteborg mottaga, jämte sex

postanvisningar och en postförskottsanvisning, hvilka varit ställda till olika

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande 2\:o 16.

adressater ocli lydt ä tillhopa 238 ikronor 82 öre, äfven de i anvisningarna

upptagna beloppen för att tillställa desamma adressaterna emot kvitton å

anvisningarna. I stället för att utföra detta uppdrag hade han tillgripit

penningarna och i ändamål att dölja tillgreppen falskeligen i adressaternas

namn kvitterat och därefter å postkontoret återställt anvisningarna. På

grund häraf yrkades ansvar å X. enligt 25 kap. 12 § strafflagen. X. förmenade,

att ifrågavarande lagrum icke afsåge betjänte. RådstufVurätten

gillade denna invändning och dömde X. till ansvar för förfalskning enligt

12 kap. strafflagen. Hofrätten dömde emellertid jämlikt 25 kap. 12 §

strafflagen X. till straffarbete i 4 år 6 månader; och Kungi. Maj:t

fann i utslag den 6 oktober 1903 ej skäl att i hofrättens utslag göra

ändring.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom utslag den 31 augusti 1906 dömt

en annan postbetjänt Y. jämlikt ifrågavarande lagrum till straffarbete i

fyra ar, för det lian, som fått mottaga en postanvisning å 101 kronor 58

öre jämte detta belopp för att tillställa detsamma adressaten emot kvitto

å anvisningen, tillgripit penningarna samt, för att dölja tillgreppet, falskeligen

i adressatens namn kvitterat och därefter å postkontoret återställt

anvisningen. Af nåd fann emellertid Kungl. Maj:t skäligt medgifva, att

tiden för det straffarbete, hvartill Y. gjort sig förfallen, nedsattes till 2 år

6 månader.

Enligt hvad till min kännedom kommit, har äfven vaktmästare vid

telegrafverket förklarats saker enligt ifrågavarande lagrum.

Vid af mig anställda efterforskningar för utrönande af det sätt, hvarpå

lagrummet under senare år tillämpats, har jag för öfrigt inhämtat, att

domstolarna visat omisskännelig benägenhet att vid straffets bestämmande

stanna vid eller i närheten af latitudens minimigräns, fyra års straffarbete,

där ej synnerligen förmildrande omständigheter ansetts föreligga, och brottet

förty, jämlikt den särskilda straffsatsen, bedömts än lindrigare; och

Kungl. Maj:t har, såsom af förenämnda rättsfall angående Y. framgår,

ehuru synnerligen förmildrande omständigheter icke ansetts föreligga,

ändock af nåd nedsatt straffet väsentligen under 4 år. Detta synes ju

ådagalägga, att minimigränsen allmänt uppfattas såsom väl hög och att

den 1890 företagna jämkningen alltså icke varit till fyllest. Äfven enligt

min uppfattning är detta förhållandet, framför allt då fråga är om tjänstemän

i de lägsta graderna, som ju ofta hafva särdeles knappt tilltagna

löneförmåner och äro i besittning af allenast ringa bildning, i följd hvaraf

man icke hos dem äger förvänta så stor kraft att motstå frestelser till

förevarande förbrytelse som hos öfriga tjänstemän eller ämbetsmän; och

vill jag i samband härmed fästa uppmärksamheten därå, att betjänte nu,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

i långt större utsträckning än förr, användas till sysslor, där förbrytelser

af ifrågavarande art kunna förekomma.

Jämväl från annan synpunkt sedt torde det få anses lämpligt att något

mildra den för förevarande brott bestämda straffsats. Varder i lagen ett

straff satt högre, än af den allmänna rättsuppfattningen anses öfverensstämma

med billighet och rättvisa, löper man nämligen fara, att detsamma

icke blir tillräckligt effektivt, i det domstolarna visa benägenhet att utöfver

det behörigas gräns tillämpa regeln att i tvifvelaktiga fall hellre

fria än fälla.

För strafflindring finnes härjämte ett annat skäl, som lärer få anses

vara afgörande. Genom den nya lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1906 har, i enlighet med hvad

jag anfört i min framställning om ändring af 14 kap. 22 § strafflagen,

förut stadgad rätt för ensamhetsfångar till afdrag i strafftiden alldeles

bortfallit. Under hänvisning i öfrigt uti tillämpliga delar till nyssnämnda

framställning vill jag här allenast anmärka, att enligt lagen angående

straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892

den, som dömts till straffarbete på viss tid utöfver fyra år, skulle, där så

ske kunde, vid bestraffningens början hållas i enrum under tre år; och

skulle för den tid, straffet sålunda verkställdes i enrum, från återstående

strafftiden afdragas en tredjedel af den tid fången hållits i enrum.

I afseende å nu ifrågavarande förbrytelse, hvilken ju, enligt hvad

ofvan utvecklats, redan förut af domstolarna vanligen ansetts böra beläggas

med straff vid eller i närheten af latitudens minimigräns, i följd hvaraf

tillbörlig hänsyn till afdragets bortfallande icke kan tagas vid straffets

utmätande, kommer alltså nyssberörda lag af 1906 att hafva den verkan,

att den faktiska tiden för straffarbetet i allmänhet måste vara förlängd

med omkring ett år.

Då detta enligt min uppfattning ingalunda kan anses lämpligt, har

jag, jämväl på ofvan angifna grunder, ansett mig härmed böra föreslå

nedsättning af strafflatitudens minimum, därvid jag funnit detsamma böra

skäligen bestämmas till två år sex månader. En dylik ändring lärer

jämväl påkalla jämkning af den särskilda straffsats, som bestämts för det

fall, att omständigheterna äro synnerligen mildrande; och synes det mig,

att man härvid bör kunna nedgå till ett års straffarbete.»

Mot den föreslagna lagändringen har lagutskottet icke funnit anledning

till erinran, hvarför utskottet hemställer,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

13

att justitieombudsmannens förevarande framställning

må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bih. till Riksd. Prof: 1907. 7 Samt. 1,1 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:30 Skrifvelse till Konungen i anledning af justitieombudsmannens framställning om nedsättning i straffet för ämbetsbrott. s. 9 i texten