Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 7 och 8 §§ lagen angående äganderätt till skrift.

1907-03-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:23, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 7 och 8 §§ lagen angående äganderätt till skrift.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1907 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 7 och

8 §§ lagen angående äganderätt till skrift.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:r 102, anför herr B. Wijk:

»Författarerätt i modern mening infördes i Sverige först genom

1812 års tryckfrihetsförordning, som i § 1 mom. 9 stadgar, att »hvarje

skrift vare författarens eller dess rätts laglige innekafvares egendom».

Den äganderätt till skrift som här tillerkändes författaren

och hans rättsinnehafvare var till tiden obegränsad. Det dröjde

dock ej länge innan tendenser visade sig att i det allmännas intresse

sätta vissa gränser för författarerättens ©inskränkthet. Vid

1840—41 års riksdag infördes den ändring i tryckfrihetsförordningen,

att, om författarättens innehafvare ej inom hvarje 20-årsperiod från

författarens död begagnat sig af sin rätt, skulle denna vara förfallen

och det stånde hvar och en fritt att utge skriften. Då författarerätten

år 1855 utsträcktes till att omfatta äfven rätten till

uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, begränsades

rätten i detta fall till författarens lifstid, dock att gälla

Bih. till Riksd. Prat. 1907. 7 Sami. 19 Käft. (Ko 23).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

i minst 5 år efter arbetets tryckning; denna skyddstid utsträcktes

sedermera till att omfatta författarens lifstid och 5 år efter hans död

och slutligen, år 1904, till författarens lifstid och 30 år efter hans död.

Behofvet att modifiera bestämmelserna angående den litterära

äganderätten ledde slutligen till dessa bestämmelsers utbrytande ur

tryckfrihetsförordningen år 1876; följande år sammanfördes de i

nu gällande »lag angående äganderätt till skrift af den 10 Augusti

1877». Genom denna lag upphäfdes såväl den obegränsade författarerätten

som den däri 1840—41 gjorda inskränkningen, och i

stället stadgades, att »författarerätt vare gällande under författarens

lifstid och femtio år efter hans död». Valet af denna skyddstid

motiverades hufvudsakligen därmed att densamma var gällande i

våra grannländer Norge och Danmark, och mot de invändningar

som i Biksdagen anfördes mot skyddstidens längd genmäldes, att

inom ett litet språkområde som vårt, med dess jämförelsevis små

afsättningsmöjligheter för litterära alster, behöfde författarne ett

desto mera utsträckt skydd.

Någon ändring i 1877 års stadgande i detta afseende har

sedermera icke gjorts. Nu gällande bestämmelser angående tiden

för författarerätts bestånd i Sverige äro i korthet följande:

Författarerätt till skrift (det vill säga ensamrätt till dess

mångfaldigande på svenska) gäller under författarens lifstid och 50

år därefter;

skydd mot offentligt uppförande af dramatiskt eller musikalisktdramatiskt

arbete gäller under författarens lifstid och 30 år därefter;

skydd mot öfversättande af skrift till främmande språk gäller

(i enlighet med Bernerkonventionen) under 10 år från skriftens utgifvande.

Bestämmelsen om 50-årigt skydd efter författarens död har

till följd, att svensk litteratur frigöres från författarerätten kanske

i medeltal efter omkring 70 år, och i många fall först 80 år eller

mer efter skriftens första utgifvande.

De parter, hvilkas intressen beröras af tidsbestämmelsen för

litterär äganderätts bestånd, äro författarne och allmänheten. Lagen

afser att tillförsäkra författaren det fulla värdet af hans arbete,

och ger honom för den skull under en lång följd af år ensam förfoganderätt

däröfver. Å andra sidan vill lagen tillgodose det allmänna

intresse, som kräfver att få fritt tillgodogöra sig det andliga

arbetets produkter och i vidast möjliga mån gorå dem tillgängliga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

3

för folket. Det är detta allmänna intresse, som liar ledt till att

den förut obegränsade författarerätten inskränkts till att i hvarje

fall gälla endast under en viss begränsad tidsperiod.

Lagens egen mening kräfver alltså, att skyddstiden för äganderätt

till skrift ej utsträckes längre än hvad hänsynen till författarens

rätt verkligen fordrar. Utsträckes den längre, så kan man

ej vidare tala om författarerätt i ordets ursprungliga mening: äganderätten

blir då helt enkelt ett vanligt monopol, ej till författarens utan

till förläggarens fördel, och till motsvarande nackdel för allmänheten.

Den litteratur, som skulle komma att beröras af eu förkortning

af gällande skyddstid, är den del af den skönlitterära produktionen,

som ännu några tiotal år efter författarens död har full lifskraft, som

då ännu allmänt läses, och som kan sägas utgöra vår nationallitteratur

i egentligaste mening. Att göra denna folkets andliga

egendom i största mån spridd och lätt tillgänglig är icke utan

betydelse för svensk bildning och svensk kultur. Det är gifvet att

en sådan spridning gynnas bättre om litteraturen är fri och kan

utges af hvar och en under inbördes täflan, än om den är förlagsegendom

och med monopolets rätt innehafves af en enda, och

det synes därför vara af vikt att tillse, att skyddstiden för den

litterära äganderätten ej utsträckes längre än hvad som är nödigt.

I likhet med de flesta utländska lagar om litterär äganderätt

väljer den svenska lagen till utgångspunkt för tidsbestämningen icke

arbetets utgifningsår utan författarens dödsår. Häremot torde intet

vara att invända. Skyddstiden blir visserligen på detta sätt af mycket

olika längd i olika fall, men å andra sidan får författaren tillfälle

att under hela sin lifstid åtnjuta frukten af sitt arbete, och vid hans

död kan denna ännu i full mån komma hans efterlefvande till

godo. Det torde nämligen allt mer bli bruk, att skönlitterära författare

ej sälja till förläggarne författarerätten till sina arbeten, utan

endast förlagsrätten till hvarje särskild upplaga, så att vid författarens

död författarerätten ännu är i hans ägo och öfvergår till

hans efterlefvande. Dessas rätt torde lämpligen tillgodoses, om de

få åtnjuta en så pass utsträckt skyddstid, att eu ytterligare förlängning

af denna ej i någon väsentlig mån skulle öka författarerättens

värde vid deras tillträdande af densamma.

Jag tror att detta mål vinnos fullt ut om skyddstiden från

nuvarande 50 år nedsättes till att gälla i 30 år från författarens

död, eller samma tid, som gäller i Tyskland, Österrike-Ungern och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Ko 23.

Schweiz i fråga om äganderätt till skrift, och i Sverige beträffande

uppföranderätt till dramatiskt och musikaliskt-dramatiskt arbete.

Det pris, en förläggare kan betala för författarerätten till ett

enskildt arbete eller till en författares samlade skrifter, måste hufvudsakligen

bero på den vinst, han anser sig kunna erhålla dels af ett

omedelbart utgifvande af skriften och dels af eventuella nya upplagor

under den närmaste framtiden. Afsättningsmöjligheterna i en mer

aflägsen framtid äro svårberäkneliga och osäkra, och penningvärdet

af en sådan aflägsen rättighet, reducerad till närvarande tid, är

alltför ringa för att kunna åstadkomma någon nämnvärd värdeskillnad

mellan en förlagsrätt på 50 år och en sådan på 30 år från

författarens död. Skulle åter eu författares efterlefvande ej skilja

sig från författarerätten, utan alltjämt behålla densamma (hvilket

mer sällan torde ske), så kan äfven i detta fall en tid af 30 år

anses utgöra eu lagom lång skyddsperiod.

Då jag alltså håller före, att en inskränkning af skyddstiden

från 50 år till 30 skulle vara till gagn för det allmänna utan att

samtidigt skada författarnes intresse, och då en dylik ändring på intet

sätt skulle försämra Sveriges ställning gent emot öfriga till Bernerkonventionen

anslutna stater, tillåter jag mig vördsamt föreslå, att

Riksdagen för sin del ville besluta, att följande paragrafer i lagen

angående äganderätt till skrift af den 10 augusti 1877 måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

§ 7. Författarerätt vare gällande under författarens lifstid

och trettio år efter hans död. Där två eller flere gemensamt författat

en skrift, som ej består af själfständiga bidrag från särskilda

medarbetare, räknas dessa trettio år från den senast aflidne författarens

död.

§ 8. För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan

förening, som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift,

som utgifves först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck

i trettio år från det skriften först utgafs. Lag samma vare

om skrift af författare utan uppgifvet eller under diktadt namn;

dock att, där författaren före utgången af trettionde året från det

skriften först utgafs gifver sig tillkänna antingen å titelbladet till

ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet och tre

gånger i allmänna tidningarne införd kungörelse, han då må njuta

tillgodo den rätt, som i 7 § sägs. Intill dess ---— förläggare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

5

Jag tillåter mig äfven hemställa att utskottet, till livilket

motionen hänvisas, ville föreslå de tillägg och ändringar i öfrig!,

som på grund af den föreslagna nya lydelsen af 7 och 8 §§ möjligen

kunna finnas påkallade.»

Med anledning af förevarande motion har utskottet från

styrelsen för Sveriges Författareförening fått mottaga en å styrelsens

vägnar af dess nuvarande ordförande, professor K. Warburg,

undertecknad skrifvelse af den 27 nästlidne februari, hvilken utskottet

funnit vara af beskaffenhet att här böra i dess helhet intagas.

Skrifvelsen är af följande lydelse:

»I eu af herr Hjalmar Wijk i Andra kammaren väckt motion

föreslås, att den tid, hvarunder en författares rättsinnehafvare må

åtnjuta skydd för författarerätten, begränsas från 50 till 30 år efter

författarens död, jämte flere i sammanhang därmed stående ändringar

i »Lagen rörande äganderätt till skrift».

Då detta ju innebär eu försämring af den immateriella äganderättens

villkor, anhåller Styrelsen för Sveriges Författarförening

vördsammast att häremot få framställa följande erinringar.

Hvad först angår skyddstiden i olika land, har motionären

anfört, att Tyskland, Österrike-Ungern och Schweiz hafva en

skyddstid af 30 år efter författares död eller densamma som han

påyrkar. Emellertid må härvid anmärkas, att den nu gällande skyddstiden

50 år — är bestämd i ett större antal länder, exempelvis

Danmark, Norge, Finland, Ryssland, Frankrike, Belgien och Portugal,

att exempelvis Spanien utsträcker skyddstiden till 80 år, vissa utomeuropeiska

land (såsom Mexiko) låta författarerätten vara obegränsad,

under det att för Italien, Nederländerna, Förenta Staterna och

England (i hvilket sistnämnda land skyddstiden är ofördelaktigast

för författaren) gälla mera kombinerade föreskrifter. 1

1 I dot nyss utkomna häftet af Nordisk Familjebok meddelas i en af Författarföreningens

sekreterare författad uppsats under rubrikon »Eganderätt (litterär), uppgifter om förhållandena

i alla länder.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

När de nuvarande bestämmelserna af år 1877 infördes, gjordes

ju, såsom motionären själf anmärker, gällande emot en ifrågasatt

förkortning af skyddstiden, att inom ett litet språkområde som

vårt — med dess jämförelsevis små afsättningsmöjliglieter för litterära

alster — författarne behöfde ett mera utsträckt skydd.

Så vidt Styrelsen kunnat finna, har intet inträffat, som minskat

dessa skäl eller som påkalla ändring till nackdel för författarnes

och deras rättsinnehafvares intressen.

Motionären åberopar häremot det allmänna intressets kraf

att tillgodogöra sig det andliga arbetets produkter och i vidaste män

göra dem tillgängliga för folket, och anser vidare, att det egentligen

endast är den del af den skönlitterära produktionen, som ännu några

tiotal år efter författarens död ej förlorat lifskraft, hvilken skulle

beröras af skyddstidens förkortning.

Härutinnan torde — såsom längre fram skall visas — motionären

misstaga sig, men om vi tills vidare dröja vid skönlitteraturen,

visar erfarenheten, att äldre klassiska författares verk, hvilka

först blifva »fria» 50 år efter det lagen af 10 aug. 1877 trädde i

kraft, likväl äro tillgängliga i särdeles prisbilliga upplagor. Och någon

fara föreligger knappast för att folkliga skönlitterära arbeten

— äfven med bibehållande af äganderätten — icke komme att förefinnas

i godtköpsupplagor, enär detta ligger i vederbörande förläggares

eget välförstådda intresse.

Några exempel må här anföras:

Tegnérs »samlade skrifter» tillhandahållas allmänheten för 5

kronor i en vårdad upplaga; hans »Fritiofssaga» säljes för 50 öre,

»Axel» för 15 öre, »Nattvardsbarnen» för 25 öre; eu samling fosterländska

dikter för 20 öre; hans skaldestycken i urval för läroverken

för 75 öre.

Runebergs samlade skrifter fås för 5 kronor; »Fänrik Ståls

sägner» för 60 öre, »Kung Fjälar» för 30 öre, »Älgskyttarne» för

25 öre.

Geijers dikter föreligga i en upplaga för 1 kr. 50 öre; hans

valda skrifter för 2 kronor.

Fru Lenngrens skaldeförsök tinga nu 2 kronor 50 öre, men

en upplaga utkommer om några dagar för 1 krona.

Bellmans Fredmans Epistlar säljes nu för 1 krona.

Äfven senare tiders märkligare arbeten hafva utgifvits i

godtköpsupplagor, och på allra sista tiden har man gått mycket

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

7

långt i att sänka priserna för »berömda böcker» ända ned till 1

krona för ganska dryga band.

Det är därför knappast sannolikt att eu lagändring skulle

framkalla billigare pris. Visserligen kan konkurrensen vålla någon

nedpressning, men å andra sidan lum också en förläggare sätta priset

lägre, då lian har trygghet mot att affären ej lider inkräktningar

från annat håll. I alla fall gäller det ju att konkurrera med andra

likartade verk, och förläggarintresset bjuder då att hålla priset lågt

för att främja största möjliga spridning.

Vinnes sålunda intet väsentligt för allmänheten, torde däremot

en nedsättning af skyddstiden ofördelaktigt drabba författarna

och deras efterlefvande. En författare kan sällan lämna de sina

stort annat i arf än sina skrifter, och det pris en förläggare betalar

för dessa, i händelse han köper dem vid författarens död, blir

naturligtvis, därest de antagas äga bärkraft under en längre tidsföljd

— trots motionärens motsatta förmodande — högre, om hans firma

får ensamrätt under 50 år, än om det endast gäller 30 år. Det är

för öfrigt icke utan exempel, att en författare, som länge varit mer

eller mindre glömd, plötsligen åter kan blifva populär och komma

i kurs. Med en svensk författare, Almqvist, har detta inträffat just

30 å 40 år efter hans död.

Dessutom vill Styrelsen framhålla, att frågan icke enbart,

såsom motionären förmenar, rör skönlitterära verk, utan all litteratur,

exempelvis äfven läroböcker, lexika och dylikt. Betalningen för

dessa utgår vanligen icke en gång för alla, utan med en viss del

af hvarje upplagas bruttovärde. Det kan dröja många år, innan en

författare på detta sätt får sin möda fullt ersatt. Antag att en

lexikograf använder en god del af sitt lif på att utarbeta en ordbok

och att han dör kort efter att manuskriptet föreligger färdigt.

Ligger det då någon rättvisa i att icke hans efterlefvande skola

utfå ordentlig ersättning för resultatet af hans trägna arbete, kanske

det enda han lämnat dem i arf? År det någon mening i att hvilken

bokförläggare som hälst skall, då trettio år förflutit, utnyttja

produkten af en annans flit till förfång för hans närmaste?

På den materiella äganderättens område ifrågasättes ännu icke

gratis-expropriation. Hvarföre då göra detta på den immateriella?

Då bifall till motionen icke skulle medföra något verkligt

gagn för den läsande allmänheten, under det att det skulle lända

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

författarnes intressen till men, vågar Författarföreningens styrelse

vördsammast hemställa hos lagutskottet, att detta måtte afstyrka

motionens antagande.»

Motionären synes icke i sin förevarande framställning hafva

påvisat, att några af sevärda olägenheter af den nuvarande skyddstiden

för författarerätten i vårt land verkligen uppkommit. Ej

heller synes han i förhållande till de skäl för bibehållande af berörda

tid, som i ofvan intagna skrifvelse utvecklas och belysas,

hafva anfört tillräckliga omständigheter att böra föranleda inskränkning

i denna tid.

Under sådana förhållanden hemställer alltså utskottet,

att förevarande motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Oskar Eklunds Boktr., 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.