Sök i Ratio Lex

Lagutskottet» Utlåtande N:o 24

1907-03-08 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:24, Lagutskottet» Utlåtande N:o 24

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» Utlåtande N:o 24.

1

ST:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 8 marg 1907, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af lagbestämmelser angående jordfästning i stillhet

af den, som förgjort sig själf.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Första Kammaren

af herr von Möller väckt motion, n:o 1, hvari anföres följande:

»Vid 1902 års riksdag väckte jag i Första Kammaren en motion af

följande lydelse:

»Vid riksdagen 1889 väcktes af herr G. Berg i Andra Kammaren

motion, att Riksdagen ville anhålla, »att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter om

begrafningssättet i stället för dem, som förekomma i 18 kap. kyrkolagen

och hvilka såmedelst böra upphäfvas».

Motionen bifölls af Andra Kammaren med 100 röster mot 49, men

af slogs af Första Kammaren.

Den 25 maj 1894 utkom lagen angående jordfästning, hvarigenom

18 kap. kyrkolagen och dithörande författningar upphäfdes; dock bibehölls

i § 6 bestämmelsen om att »den, som förgjort sig själf, skall i stillhet

jordfästas, dock att den,-----.»

Bih. tiU Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 20 Häjt. (N:o 24.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

§ 7 innehåller, bland annat, bestämmelser om, att »vid jordfästning

i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sadana finnas och

inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga för den dödes jordande.

Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång,

eller liktal». . .

Med motionären vid 1889 års riksdag instämmer jag gärna däri, »att

icke något däremot är att erinra, att en jordfästning sker i stillhet i den

bemärkelse, detta ord vanligen tages», det vill säga utan lyx och stat;

däremot kan jag icke, åtminstone beträffande jordfästning af den, som sig

gjälf förgjort, biträda 1889 års lagutskotts uppfattning, »att kyrkan icke

bör genom borttagande af all skillnad mellan en begrafning i stillhet och

annan begrafning uppgifva sin rätt och plikt att äfven uti den yttre begr

afnings formen häfda sin ställning såsom kristlig kyrka gentemot uppenbara

kränkningar af sedelagens bud». Vill här vår kyrka verkligeiyförtjäna

namnet kristlig, bör hon väl icke glömma den store mästarens brd:

I fråga om den borgerliga rättens utöfning manar ju författaren af

våra domareregler redan på 1500-talet att hellre fria än fälla, skulle väl

da kyrkans ära trädas för när genom mindre hårdhet, större mildhet vid

handhafvande af dess rätt? Bibehållandet af bestämmelsen om denna

särskilda form af jordfästning i fråga om den, som själf beröfvat siglifvet,

synes mig som en fullkomligt ändamålslös yttring af hårdhet; också

förordade vid lagens granskning af högsta domstolen den 26 april 1893

tre af justitieråden högst väsentliga modifikationer, såsom att jordfästning

i vanlig ordning skulle äga rum i tvifvelaktiga fall, likaväl som där en

blott tillfällig sinnesförvirring föranledt själfmordet, att orden »enligt

läkares intyg» skulle uteslutas o. s. v.

Genom den i § 6 bibehållna bestämmelsen ställas präst och läkare

uti en pliktkollision mellan hvad lagen och deras eget samvete bjuda;

och så sker i de flesta hithörande fall, att det borgerliga lagbudet far

vika för det högre, kärlekens och fördragsamhetens. Men lagens föreskrift

står kvar, den samvetsömme prästmannen kan åtalas, under det att hans

mera lagiske eller mindre känslige ämbetsbroder skjuter ansvaret öfver

på lagstiftaren, när han icke rent af anser sig göra Gud och kyrkan en

tjänst genom att i stillhet jordfästa själfmördaren, hvilken själ han anser

hemfallen åt evig ^fördömelse.

I många, kanske de allra flesta fall begås nog själfmordet under en

abnorm sinnesförfattning, som upphäfver eller åtminstone väsentligt re u
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

3

cerar tillräkneligheten. Dessutom är det icke alltid möjligt att, äfven

om själfmördaren faktiskt varit afvita, men hans sinnestillstånd ej blifvit

undersökt af läkare, kunna anskaffa tillfyllestgörande bevis för att få hans

kvarlefvor jordfästa i vanlig ordning. Fall kunna påvisas, där prästen

till och med påyrkat begrafningsformen »i stillhet», emedan han ansett,

att läkarens fullt lagenliga intyg bort innehålla bevis för, att själfmördaren

vid handlingens begående saknat förståndets fulla bruk!

Den på en föråldrad uppfattning beroende lagbestämmelsen kan väl

icke gärna 6ägas gagna något som helst intresse — allraminst kyrkans,

men den gör intrång på andras rätt genom att förbjuda den dödes vänner

— må vara utan att några maktmedel stå till buds för att göra bestämmelsen

effektiv — att infinna sig vid jordfästningen och tillfogar ett

oförskyldt och bittert lidande åt hans anhöriga, som vid denna mera än

eljest bedröfliga likfärd genom alla dessa undantagsbestämmelser skola af

det »kristliga» samhället och kyrkan på ett så grymt sätt påminnas om

den dödes sorgliga slut.

Stå icke äfven själfva de vid grafven uttalade löftesorden om uppståndelsen,

Människosonens bön och välsignelsen som en hjärt motsats och

som en kraftig protest mot denna yttring af samhällets själftagna domarerätt

och bristande fördragsamhet?

Då jag sålunda anser vår plikt som kristne bjuda att vid jordfästning,

åtminstone af så kallade själfspillingar, borttaga ifrågavarande undantagsbestämmelser,

får jag vördsamt hemställa,

det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes för kyrkomötet och Riksdagen framlägga

förslag till upphäfvande af lagen om jordfästning den 24 maj 1894, i

hvad denna föreskrifver jordfästning i stillhet af den, som förgjort sig själf.»

Lagutskottet tillstyrkte och Riksdagen biföll motionen.

Med anledning af Riksdagens skrifvelse aflämnades vid nästföljande

Riksdag en kungl. proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af

§ 6 i lagen angående jordfästning den 25 maj 1894.

Lagutskottet tillstyrkte och Riksdagen biföll den kungl. propositionen,

men 1903 års kyrkomöte afslog den begärda lagändringen i enlighet med

kyrkolagutskottets afstyrkande hemställan.

Kyrkolagutskottet anför:

»I 1 § af lagen angående jordfästning den 25 maj 1894 stadgas:

»När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den högmässogudstjänst,

som näst efter skedd anmälan oiu dödsfallet inträffar i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande N:o 24.

den församling, där den aflidne var kyrkoskrifven, genom kyrkoherdens

försorg tillkännagifvas med tacksägelse i den ordning kyrkohandboken föreskrifver.

Sådant tillkännagifvande må dock ej ske i de fall, som här

nedan i 5 och 6 §§ omförmälas.» Då å ena sidan enligt utskottets mening

tacksägelse icke under någon form lär kunna ifrågakomma vid ett dödsfall

under så sorgliga förhållanden, som då en person tagit sig själf af daga,

men å andra sidan borttagandet af all skillnad mellan ordningen för tillkännagifvandet

af deras dödsfall, som förgjort sig själfva, och för dem,

som icke ändat sitt lif under dylika omständigheter, ej med fog synes

böra fordras, och då än mer, enligt utskottets bestämda förvissning, borttagandet

af all skillnad i ordningen för jordfästningen i nu omförmälda

båda fall inom mycket vida kretsar af landets befolkning komme att vålla

anstöt, därför att det skulle tolkas såsom ett ursäktande af själfmord äfven

i det fall, att detsamma icke begåtts i sinnesförvirring, anser utskottet

sig icke kunna .förorda det föreliggande lagförslaget till godkännande.»

Då Andra Kammaren redan 1889 uttalat sig för en lagändring i

motionens syfte samt båda kamrarne vid två riksdagar uttalat sin anslutning

till förslaget, torde kyrkolagutskottets skäl för afslag, »att ändringen

skulle väcka anstöt inom mycket vida kretsar», ej väga särdeles

tungt, då ingen väl torde kunna frånkänna den svenska Riksdagen både

kompetens och allvarlig önskan att tillvarataga landets sedligt religiösa

intressen, hvarpå kyrkomötet väl icke kan anses innehafva monopol.

Skulle den omständigheten, att ett förslag till lagändring möjligen

skulle väcka anstöt inom vissa reaktionära samhällslager, tillmätas afgörande

betydelse, kunde någon ändring i bestående missförhållanden aldrig

vinnas.

Ordet »tacksägelse» i § 1 lag om jordfästning 1894 är numera fullkomligt

vilseledande, då i den nya kyrkohandboken icke någon tacksägelse

vidare förekommer, endast ett tillkännagifvande, »att Herren Gud

efter sitt all visa råd behagat hädankalla N. N. i en ålder af» in. m.

(Härvid bör nödig varsamhet vid särskilda fall iakttagas). Sedan alla de

aflidne äro nämnda, tillägges: »Herren läre oss så betänka vår egen förestående

bortgång, att, när han genom döden kallar oss härifrån, vi må

vara beredda till en salig hädanfärd.»

Uppmaning till »varsamhet vid särskilda fall» synes gifva vid handen,

att formuläret ej oförändradt bör användas äfven i fråga om andras

än »själfspillingars» död.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N-.o 24.

Ånger man sig icke böra begagna orden, »att Herren Gud efter sitt

allvisa råd behagat hädankalla», i fråga om dem, som blifvit afrättade

eller ljutit döden under föröfvande af groft brott, eller dem, som förgjort

sig själfva, torde man väl äfven fa anse, att dessa ord, »Herren behagat

hädankalla», ej heller äro fullt lämpliga vid tillkännagifvandet af dödsfall

i följd af t. ex. dryckenskap, olyckshändelse, mord o. s. v.

En annan formulering torde redan af dessa skäl vara önskvärd och

med god vilja lätt att åvägabringa. T. ex. »Härmed tillkännagifves, att

N. N. aflidit i en ålder af» m. m.

Uppmaningen till varsamhet vid särskilda fall vore med en dylik

formulering obehöflig. Man torde väl äfven med fog kunna instämma

med en talare i Första Kammaren 1903: »Ett handboksformulär är väl ej

någon tillräcklig bom öfver en väg, där målet är rättvisa. Vi hafva nog

alla skäl att ihågkomma de ord, som yttrades af Honom, efter hvilken de

kristna kyrkorna bära sitt namn: »hvilken af Eder, som är utan synd,

han kaste första stenen».

»Ehuru själf skuldfri, skulle han visserligen icke hafva kastat, allra

minst, då han visste, att stenen kunde träffa ett förut krossadt faderseller

modershjärta».

Under debatten 1903 i Första Kammaren framhölls af biskop Billing

med skärpa, dels att en begrafning i stillhet ej innebure någon dom öfver

den döde, endast »ett uttryck för kyrkans sorg, och för att man här

såsom annars, när sorgen är djup, är tyst»;

dels att eventuellt äfven § 1 i jordfästningslagen måste ändras, »ty

där star, att vid dödsfall skall ske icke endast tillkännagifvande, utan

äfven tacksägelse, efter som handboken formulerar. Såvida icke denna

1 § ändras, skulle man efter den föreslagna lagändringen eljest nödgas

från predikstolen vid högmässan tacka Gud för själf mordet».

Det förefaller verkligen egendomligt, att en svensk biskop, som själf

deltog i behandlingen af det nya handboksförslaget vid kyrkomötet 1893,

dels förbisett, att jordfästningslagen är utfärdad den 25 maj 1894, men

kyrkohandboken 1 oktober 1894, dels glömt, hvad denna härom innehåller:

— »de kyrkliga tillkännagifvandena ske på följande sätt: 1 — —

kristligt äktenskapsförbund — — 2. I församlingens förbön innesluta sig

följande personer, som äro stadda i sjukdomsnöd — — 3. En ny påminnelse

om vår dödlighet lämnas oss i dag, då härmed tillkännagifves--

4. För N. N., som återvunnit hälsa, hembära vi till Gud eu ödmjuk tacksägelse.

» — — — I 1894 års handbok hafva sålunda de i 1809 års

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

handbok förekommande orden »tacksägelse för de tillfrisknade och för de

aflidne» samt noten »Ett sätt till tacksägelse för de aflidna» utgått. —

Ordalydelsen ungefärligen densammma som i den nya handboken, således

ett tillkännagifvande, men ingen tacksägelse.

Handboken 1599, öfversedd 1608 samt »efter nya kyrckio ordningen

inrättad åhr 1693», innehåller: »Sedan then almänne Bönen ändad är,

gjöres förböner för the sjuke i synnerhet, tacksägelser till Gud för them,

som äro komne till hälsan igen, tacksägelser efter the döda, therefter

lyses för Brudefolck»---Något formulär finnes icke angifvet.

Herr Billings farhåga, att man skulle komma att tacka Gud för

själfmordet, synes sålunda obehöflig, och den fyndiga repliken förlorar sålunda

sin udd.

Själfklart är emellertid, att, om §§ 6 och 7 ändras, orden i § 1

»med tacksägelse» komme att utgå.

Hvad vidare angår gensagan mot befogenheten af tillvitelsen, att

kyrkan genom begrafningsformen »i stillhet», ger uttryck åt sitt dömande

och i tysthet uttalar en dom vid själfmördarens graf, bekräftas snarare

detta påstående genom de ord, som å kyrkans vägnar uttalades vid 1903

års kyrkomöte af ledamoten i Svenska akademien, professor Rudin. »A

ena sidan möter oss det religiösa och sedliga intresset, och detta kan ju

ej nog beaktas. Man vill väl a denna sida icke döma eller i djupare

mening fördöma — afkunna den afgörande domen öfver de bortgångne.

Hafva vi då icke vid sådana fall skäl att göra gällande, att kyrkan

bör på något sätt uttrycka sitt ogillande. — — — Det frågas nu från

kyrkans sida, och här måste jag ställa mig på hennes sida: Skall kyrkan

alldeles uppgifva den rätt, som hon hittills haft, att pa något sätt uttrycka,

att hon vid grafven måste göra skillnad mellan två olika sätt att

sluta sitt lif? Jag erkänner ju gärna, att gränserna stundom kunna vara

svåra att angifva,---. Och kyrkan svarar i denna dag---:

Jag kan icke alldeles uppgifva den rätt, jag hittills^ haft, om jag öfver

hujvud skall vara med vid detta tillfälle. Det kan mahända komma den

dag, då det sättes i fråga, huruvida kyrkan skall vara med vid grafven.

Men i denna dag måste hon säga: Om jag öfver hufvud skall vara med,

så kan jag icke alldeles uppgifva den rätt, jag hittills haft, att på något

sätt uttrycka min djupa smärta, min förödmjukelse, mitt »omdöme», såsom

man uttryckt det, mitt smärtsamma omdöme. — — — Jag vill alltså

medgifva — och jag tror, att kyrkan medgifver detta i dag — att våra

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

förfäder varit mycket hårda. Det var en tid, då man torterade de an*

klagade, stundom till och med oskyldiga, för att få dem att bekänna.

I sammanhang härmed tillkom nu lagstadgandet om »själfspillingars»

begrafning, som alstrade den vidskepelse och skygghet, som redan förut

är omtalad. Vi se nu saken i denna dag på ett mycket ljusare sätt, på

ett mindre hopplöst sätt än våra fäder, i alla händelser på ett mindre

grymt sätt. Jag vill icke säga, att icke också vi kunna vara grymma

i denna dag, men vi vilja åtminstone vara mindre grymma. Därför vill

kyrkan säga i denna sak: Jag måste på det sätt, som af ålder är mig

gifvet, uttrycka min sorg, mitt ogillande, men jag vill, så långt möjligt

är, förmildra mina uttryck därför».

Talaren förordar därefter, att samma undantagsform som vid själfspillingars

jordfästning borde efter prästens skön användas »vid likartade

fall», där således den döde möjligen kan sägas hafva indirekt förkortat

sitt lif, särskildt därigenom att han dött af våda till följd af sina synder,

till följd af sin dryckenskap o. s. v.»---»Kyrkan ber, att, om

man nu icke vill döma dem, som förkortat sitt lif, man ej heller måtte

döma henne alltför hårdt, om hon i denna sak måste fasthålla: »Det är

min heliga plikt att vid dylika sorgliga tilldragelser på något sätt uttrycka

mitt ogillande och min sorg; det är min plikt inför vårt folks

sedligt religiösa medvetande».---Biskop Billing anhöll att få in
stämma

i professor Rudins anförande. Med herr Rudin instämde jämväl

herr ärkebiskopen och åtta andra biskopar m. fl.

Det synes sålunda trots den förut nämnda protesten vid diskussionen

i Första Kammaren 1908 vara otvetydigt, att kyrkomötets majoritet genom

ej blott bibehållandet af undantagsbestämmelserna i fråga om dem, som

själfva tagit sig af daga, utan äfven genom att påpeka önskvärdheten af

en utsträckning af dessa undantagsformulärs tillämpning velat markera,

och detta upprepade talaren åtskilliga gånger, som kyrkans rätt att på

detta sätt gifva offentligt uttryck åt sitt »ogillande, sin förödmjukelse,

sitt omdöme».

Skillnaden mellan begreppen »ogillande», »omdöme» och dömande

eller dom i dessa ords vanliga bemärkelse synes verkligen vara minimal, då

väl ingen i våra dagar lär tillerkänna kyrkan någon befogenhet att »i djupare

mening fördöma, afkunna den afgörande domen öfver de bortgångne».

Tillvitelsen, att kyrkan begår eu handling af okristligt dömande, af

hårdhet och obarmhärtighet mot den dödes förkrossade anhöriga, så länge

hon vidhåller denna sin s. k. rätt, tyckes sålunda fullt på sin plats.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N~o 24.

Om kyrkan af barmhärtighet mot den dödes närmaste afstår från sin

»rätt», denna »mindre grymhet», lär väl ingen tänkande människa däraf

förledas att tro, att hon icke lika fullt ogillar och beklagar själfmordet

som sådant.

Man begär blott af henne, att hon genom borttagande af dessa undantagsbestämmelser,

som gagna ingen, allraminst hennes eget anseende,

men lägga sten på bördan af redan förut bitter sorg, måtte vid grafven

afstå från att gifva uttryck åt sitt ogillande och dömande, toch att, om

verkligen dess sorg är djup, ej ostentativt uppträda, som den nämnde talaren

uttryckte sig, uti »dubbel sorgdräkt». Som kristet samfund borde

väl kyrkan skatta barmhärtigheten och rätten att tala tröstens ord till

änkor och faderlösa högre än den att döma och såra olyckliga medmänniskor.

Äfven kyrkan vinner nog mera genom kärlek än stränghet.

Emellertid tyckes kyrkomötets majoritet hafva ansett sig genom kompromissförslaget,

att medgifva klockringning vid grafven, hafva uppfyllt

all rättfärdighet.

Den förstnämnde talaren, som gjorde sig till tolk för kyrkan, sade,

att denna »icke kan alldeles uppgifva sin hittillsvarande rätt, om hon

öfver hufvud skall vara med. Det kan måhända komma den dag, då det

sättes i fråga, huruvida kyrkan skall behöfva vara med vid grafven».

Innebörden af dessa ord böra förvisso icke underskattas, när man finner,

att, bland andra, 10 af Sveriges biskopar instämde i detta anförande.

I vårt grannland Danmark är rätten till borgerlig begrafning således

utan kyrkans medverkan redan lagstadgad, med anledning af vissa prästers

hårda, dömande ord vid grafven. Jag behöfver endast erinra om de genom

skeppsbrott omkomne Harboeörefiskarenas jordfästning.

Skall fortfarande »begrafning i stillhet», där själfmord föreligger, tilllämpas,

torde måhända äfven i vårt land snart nog fråga komma att väckas

om rätten till borgerlig begrafning för den döde, där antingen han

själf i lifstiden bevisligen begärt sådan eller hans efterlefvande anhöriga

därom göra anhållan. Kyrkan skulle då besparas sorgen eller förödmjukelsen

att taga någon befattning med jordfästningen af ej blott den, som

själf tagit sitt lif, utan äfven af de många, som hon genom sitt fasthållande

vid föråldrade former och dogmer drifvit ifrån sig.

Dop-, konfirmations- och nattvardstvånget är redan upphäfdt, lagstiftning

för utvidgad rätt till borgerlig vigsel är af kyrkomötet och Riksdagen

begärd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Någon straffpåfölid finnes icke i jordfästningslagen stadgad för den,

som utan kyrkans medverkan begrafver liket efter en anhörig, blott dödsfallet

vederbörligen anmälts, dödsorsaken konstaterats o. s. v.

Prejudikat återfinnes i kyrkolagseditionen 1902.

Ett annat exempel på att denna utväg framgångsrikt anlitats för att

slippa ifrån prästerligt biträde vid begrafning anföres i Sv. Dagbladet

18/n 1906.

önska kyrkans målsmän verkligen, att äfven den kyrkliga jordfästningen

bör ske på frivillighetens väg?

1903 års kyrkomötes protokoll lämna därom intet säkert besked; måhända

skall nästa kyrkomöte gifva svar på denna fråga.

Under antagande, att Riksdagen skall vidblifva sin tva gånger uttalade

åsikt i denna behj ärtans värda fråga, och i den förhoppning, att kyrkomötet

då icke längre skall motsätta sig dess lösning, vågar jag ånyo vördsamt

hemställa,

det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t, anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen och kyrkomötet framlägga förslag

till upphäfvande af lagen om jordfästning den 24 maj 1894, i hvad denna

föreskrifver jordfästning i stillhet af den, som förgjort sig själf. >

I förevarande motion upprepar motionären en af honom i motion till

1902 års Riksdag gjord framställning. Såsom motionären erinrar, vann

motionen då Riksdagens bifall. Det med föranledande af Riksdagens skrifvelse

i ämnet af Kungl. Maj:t i proposition vid 1903 års riksdag framlagda

förslag till ändrad lydelse af § 6 i lagen angående jordfästning den

25 maj 1894 blef ock i enlighet med lagutskottets tillstyrkande hemställan

af''Riksdagen bifallet. I grundlagsenlig ordning underställdes den af

Riksdagen sålunda godkända lagändringen det samma år sammanträdande

kyrkomötets pröfning. I sammanhang därmed inhämtade Kungl. Maj:t

kyrkomötets yttrande öfver vissa af den ifrågasätta lagändringen betingade

ändringar i gällande handbok för svenska kyrkan. Kyrkomötet förklarade

emellertid i sin till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse af den 10 oktober 1903

sig icke kunna godkänna nämnda lagförslag, i sammanhang hvarmed

kyrkomötet dock för sin del erkände, att ordningen för jordfästning i

stillhet kunde gifva anledning till befogade anmärkningar, samt framlade

förslag om en förändring häruti. Genom skrifvelse den 22 januari 1904

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 20 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

har därefter Kungl. Maj:t meddelat Riksdagen, bland annat, att kyrkomötet

icke kunnat godkänna samma lagförslag.

Utskottet anser, att vid angifna förhållanden Riksdagen, som sålunda

upprepade gånger angifvit sin ståndpunkt i detta afseende, icke har anledning

att nu göra något ytterligare uttalande i frågan, pa hvilken Kungl.

Makt fortfarande torde hafva sin uppmärksamhet riktad. Om, såsom antagas

må, ny proposition i ämnet blifver framlagd för nästkommande ars

Riksdag, kan dess beslut blifva underställdt det samma år sammanträdande

kyrkomötets godkännande.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 8 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herrar Hedenstierna, Cederberg, Lindhagen och Nordin hafva begärt

få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.