Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om handräckning för fordrans utfående.

1907-03-14 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:26, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om handräckning för fordrans utfående.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

1

N:o 26.

Ant. till Riksd. kansli den 14 mars 1907 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om handräckning för fordrans

utfående.

Genom eu den 22 nästlidne februari dagtecknad proposition N:o 63,

hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande

förslag till

LAG

om handräckning för fordrans utfående.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

För utfående af penningfordran, som ej är grundad på skriftligt

fordringsbevis och icke afser skadestånd, äge borgenären njuta handräckning

efter ty här nedan sägs.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 22 Höft. (N:o 26.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

2 §•

Handräckning, som i 1 § afses, skall sökas hos öfverexekutor i den

ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller.

Den, som ingenstädes äger stadigt hemvist, så ock utländsk man sökes

hvar han tinnes.

3 §•

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen och innehålla uppgift

om såväl borgenärens som gäldenärens namn och yrke samt hemvist

eller uppehållsort, så ock om fordringens belopp i hufvudstol och den

ränta, som fordras; och gifve borgenären därjämte i ansökningen eller i

räkning, som därvid fogas, tydligt och fullständigt upp grunden för fordringen

och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och rakning, som däri åberopas, skola till öfverexekutor

aflämnas i två exemplar.

4 §•

Finner öfverexekutor, att fordringen ej är af beskaffenhet, som i

1 § sägs, eller att öfverexekutor jämlikt 2 § ej äger behörighet^ att med

ärendet taga befattning, eller har sökanden ej iakttagit, hvad i 3 § stadgas,

varde ansökningen ej upptagen; och teckne öfverexekutor besked därom ä

ena exemplaret af ansökningen.

5 §•

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å ena exemplaret föreläggande

för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom

fjorton dagar eller, där gäldenären är aflägset boende, högst trettio dagar

efter det sagda exemplar af ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats,

blifvit till honom öfverlämnad skriftligen hos öfverexekutor anmäla

sitt jäf,?''vid äfventyr, om det försummas, att utmätning för gälden må ske.

Har borgenären i ansökningen äskat ersättning för handräckningskostnaden,

bestämme öfverexekutor i föreläggandet jämväl visst belopp,

som, i händelse jäf ej göres, skall i sistnämnda hänseende gäldas.

6 §■

Är föreläggande meddeladt efter ty i 5 § sägs, läte borgenären hos

öfverexekutor uttaga och till gäldenären öfverlämna det exemplar af ansök
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

3

ningen, hvarå föreläggandet tecknats, jämte räkning, om sådan åberopats,

och gifve därefter inom sex månader från det föreläggandet gafs till

öfverexekutor in sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,

rörande delgifningen och tiden därför.

Ej må delgifningen äga rum utom riket.

7 §•

Har borgenär till öfverexekutor ingifvit delgifningsbevis efter ty i

6 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäf emot ansökningen,

teckne öfverexekutor ofördröjligen å det exemplar af ansökningen, som

hos öfverexekutor kvarligger, ej mindre föreläggandet än ock bevis, att

ansökningen lämnats obestridd.

Har gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld

mot fordran hos borgenären, det vare såsom jäf ansedt.

Göres jäf allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis

därom jämte föreläggandet åtecknadt ansökningen.

8 §•

Varder ej inom sex månader, efter det föreläggande meddelats enligt

5 §, delgifningsbevis aflämnadt till öfverexekutor, eller göres inom förelagd

tid jäf, som ej angår allenast handräckningskostnaden, vare ansökningen

förfallen.

9 §•

Har öfverexekutor meddelat bevis, som i 7 § sägs, äge borgenären

uttaga det exemplar af ansökningen, hvarå beviset är tecknadt, jämte räkning,

om sådan åberopats, och njute därefter på grund af sagda handlingar

utmätning för sin fordran såsom enligt dom.

Har öfverexekutor bestämt ersättning för handräckningskostnaden,

och är ej heller i fråga därom jäf framställdt, varde sagda ersättning

lika som själfva fordringen uttagen.

10 §.

Har gäldenären försummat att inom förelagd tid göra jäf, stånde

honom likväl fritt att vid domstol söka återvinning; ståmme dock därom

sist inom sex månader från det utmätning ägt rum eller, utan föregången

utmätning, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att söka

återvinning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Visar gäldenären, att han stämt om återvinning, varde i fråga om

verkställigheten så ansedt, som vore betalningsskyldighet gäldenären ålagd

genom underrätts dom, som ej äger laga kraft.

Domstolen, där talan är anhängig, äge om verkställigheten förordna

som i 49 § utsökningslagen är för där afsedda fall stadgadt; och skall,

där käromålet helt eller delvis bifalles, hvad i 50 § samma lag föreskrifves

äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden allena,

eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant afseende

blifvit af öfverexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning draga

frågan under domstols pröfning.

12 §.

Vill borgenär klaga öfver, att ansökning om handräckning ej upptagits,

göre det i hofrätten genom besvär.

Tiden för besvärens anförande skall räknas från den dag besked af

öfverexekutor tecknades å ansökningen och gå till ända, där öfverexekutor

har sitt säte inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands

eller Gottlands län, klockan 12 å trettionde dagen från nyssnämnda dag

och i annat fall klockan 12 å tjugonde dagen. I fråga om påföljd däraf,

att besvären ej i rätt tid ingifvas till hofrätten eller öfverexekutors beslut

och protokoll, där sådant i ärendet förts, ej där företes, så ock beträffande

målets behandling i hofrätten skola utsökningslagens stadganden angående

besvär öfver utslag af öfverexekutor äga tillämpning. Öfver hofrättens

utslag må ej klagan föras.

13 §.

1 andra fall, än i 12 § är nämndt, må ej klagan föras öfver öfverexekutors

åtgärd i fråga om handräckning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

5

Angående tillkomsten af föreliggande lagförslag vill utskottet erinra,

hurusom med föranledande af en framställning i justitieombudsmannens

vid 1900 års riksdag afgifna ämbetsberättelse Riksdagen i skrifvelse

den 27 februari sagda år anhöll, att Kung]. Maj:t måtte låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken,

i syfte att det s. k. kontumacialförfarandet måtte mera allmänt

vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftliga fordringsbevis

ej åberopades. Vid anmälan af Riksdagens berörda skrifvelse i

statsråd den 2 december 1904 framlade chefen för justitiedepartementet

ett inom nämnda departement utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse

af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken. Högsta domstolen, hvars

utlåtande häröfver i grundlagsenlig ordning inhämtades, afstyrkte emellertid

på grund af anförda betänkligheter lagförslaget, i hvilket beslut samtliga

de justitieråd, som deltogo i förslagets slutliga granskning, voro eniga.

Vid ärendets behandling upptogs af ett justitieråd frågan, huruvida för

afhjälpande af de tvifvelsutan väsentliga olägenheter, Riksdagen och dess

justitieombudsman framhållit, annan utväg stode till buds än en lagstiftningsåtgärd

i den riktning, det granskade förslaget afsåge, och fann

nämnda justitieråd därvid en nära tillhands liggande väg vara den, som

ock inom Riksdagen varit antydd, nämligen att utanför den allmänna civilprocessens

område anordna ett förfarande, hvarigenom en borgenär, som

ej hade skriftligt fordringsbevis, kunde utan omgång och besvär komma

till sin rätt gent emot gäldenären i de fall, då denne ej gitte bestrida

fordringens riktighet. Då högsta domstolens utlåtande anmäldes i statsrådet

den 16 mars 1906 anförde chefen för justitiedepartementet följande:

»Samtliga ledamöter af högsta domstolen, hvilka deltagit i den slutliga

granskningen af lagförslaget, hafva afstyrkt detsamma. Eu ledamot

har gjort detta, emedan han fann meningen med det tillägg till 12 kap.

3 § rättegångsbalken, som förslaget innehåller, knappast vara annat än

att, hvad förut i §:n sades angående tredskodom i tvistemål i allmänhet,

skulle tillämpas äfven på fordringsanspråk rörande penningar, utom skadestånd;

men detta syntes vara en själfklar sak, som ej behöfde särskilt

sägas. En annan ledamot, med hvilken de öfriga i hufvudsak instämt,

har ansett, att förslaget innebure ett väsentligt afsteg från de grundsatser

rörande kärandeparts bevisskyldighet, på hvilka gällande rätt måste anses

hvila; det vore att befara, att införandet af två motsatta principer på detta

område skulle bringa förvirring i domstolarnas uppfattning rörande fördelningen

i allmänhet af bevisbördan. Den principlöshet, som vidlådde förslaget,

visade sig särskild! betänklig, då fråga vore om att lösa spörsmålen om

verkan af svarandeparts uteblifvande på senare stadier af rättegången.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Äfven på sådant uteblifvande borde kontumacialförfarandet, om det skulle

genomföras i modern mening, vinna tillämpning, men en sådan reform

syntes alltför omfattande och ingripande för att vidtagas annorledes än i

sammanhang med en fullständig ombildning af rättegångsväsendet. Man

borde därför icke för närvarande utan särdeles tvingande skäl inlåta sig

på någon som helst utsträckning af kontumacialförfarandet i den ordinära

processen. Bell of v et af en lagstiftning i det granskade förslagets syfte

vore emellertid så kännbart, att betänkligheterna mot förslaget borde få

vika, därest annan utväg för afhjälpande af olägenheterna af det nuvarande

tillståndet icke stode till buds. I själfva verket funnes nära till

hands eu annan väg, hvilken ock inom Riksdagen varit antydd, nämligen

den att utanför den allmänna civilprocessens område anordna ett förfarande,

hvarigenom en borgenär, som ej hade skriftligt fordringsbevis, kunde utan

omgång och besvär komma till sin rätt gentemot gäldenären i de fall, då

denne ej gitte bestrida fordringens riktighet. Ett sådant förfarande, hvartill

förebilden funnes i det i Tyskland och Österrike brukliga s. k. anmaningsförfarandet,

berörde icke vare sig den allmänna rättegångsordningen

eller lagsökningsförfarandet; och man hade därför ej att frukta

några återverkningar å processuella hufvudgrundsatser, dem man ej afsett

att rubba.

På nu antydda och af högsta domstolens pluralitet i öfrigt anförda

grunder delar äfven jag de betänkligheter, som uttalats mot en lagstiftning

i den riktning det granskade förslaget afser. Äfven mig synes

frågans lösning för närvarande, i afvaktan på en fullständig ombildning

af rättegångsväsendet, lämpligast vinnas på den af högsta domstolens

pluralitet anvisade vägen.

Medan den allmänna rättegångsordningen bestämmer normerna för

slitande af rättstvister och lagsökningsförfarandet innefattar eu summarisk

process, hvarigenom klar och förfallen fordran, som grundas på skriftligt

fordringsbevis, kan på ett snabbt och föga kostbart sätt göras exigibel,

skulle anmaningsförfarandet afse att lämna offentlig myndighets medverkan

för uttagande af andra fordringar, hvilka väl ej hafva presumtion

för att vara klara och förfallna och därför ej lämpa sig för lagsökningsförfarandets

summariska process, men hvilka, sedan gäldenären lämnats tillfälle

att yttra sig öfver dem, genom hans underlåtenhet att bestrida

visat sig vara utom tvist, och således icke för sitt fastställande till betalning

fordra någon process. Förfarandet kan närmast karakteriseras

såsom handräckning för utbekommande af fordran, som lämnats obestridd.

Ett utmärkande drag för detta förfarande, i motsats till den ordinära

och den summariska processen, rättegång i tvistemål och lagsöknings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande. N:o 26.

7

förfarande, är att någon process alldeles icke förekommer i detsamma:

så snart det anspråk, som gjorts gällande, mötes af en invändning eller

ett bestridande, afstannar förfarandet. Detsamma innebär allenast, att

en borgenär hos vederbörande myndighet uppgifver viss fordran hos

annan och anhåller om handräckning för dess utbekommande; hvarefter

myndigheten å ansökningen tecknar, för delgifning med gäldenären, en

anmaning till denne att, om han bestrider krafvel inom viss kort tid

anmäla sitt jäf mot fordringen, vid äfventyr att eljest utmätning för gälden

må ske. Förfarandets resultat blir icke en pröfning af fordringsrätten,

icke ens fordringens fastställande till betalning eller att målet såsom tvistigt

förvisas till domstol, utan allenast att vederbörande myndighet konstateraj,

huruvida fordringen mötts af jäf eller den lämnats obestridd, och

att, i det senare fallet, myndighetens bevis därom, tecknadt å ansökningen,

lämnar tillgång till utmätning för den i ansökningen uppgifna fordringen.

Då frågan om fordringens tillvaro eller om beloppet af densamma således

icke i minsta mån pröfvas, lärer det ännu mindre än i lagsökningsförfarandet

böra vara gäldenären betaget att få sin betalningsskyldighet pröfvad

af domstol. Rätt till återvinningstalan ingår således såsom ett komplement

till förfarandet. Ett så summariskt förfarande, i hvilket någon utredning

utöfver ansökningens innehåll icke förekommer, förutsätter att fordringen

i ansökningen angifves med sådan noggrannhet, att vid verkställigheten

någon tvekan, om hvad verkställigheten skall afse, icke kan äga rum. Förfarandet

torde därför icke lämpligen böra utsträckas till andra fordringar

än sådana, som afse penningar. Åberopas till stöd för fordringen skriftligt

fordringsbevis, synes anledning icke finnas att lämna borgenären valet

mellan lagsökningsförfarande och anmaningsförfarande, utan torde det

förra uteslutande böra komma till användning. Beträffande den myndighet,

åt hvilken befattning med det nya förfarandet bör anförtros, synes

någon tvekan knappast kunna råda, att detsamma, såsom till sin natur

närmast sammanhängande med lagsöknings- och handräckningsärenden, bör

öfverlämnas till öfverexekutor. Härför tala äfven historiska förhållanden,

i det att före nya utsökningslagens tillkomst Konungens befallningshafvande

tog befattning äfven med fordringar, som ej stöddes af skriftligt

fordringsbevis. öfverexekutor har också det företrädet framför domstolarna

på landet att vara ständigt tillgänglig, hvarjämte allmänheten har tillgång

till hos öfverexekutor anställd kommissionär för ärendenas bevakande och

för handlingars insändande kan anlita allmänna posten. Rörande öfverexekutors

kompetens torde böra meddelas samma föreskrifter, som i lagsökningsmål.

I det fall att gäldenären vistas utom riket synes billigheten

fordra, att ett förfarande, hvari frågan om behörigt delgifvande och ute
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

blifvandet af ett bestridande är af så afgörande betydelse, icke vinner

tillämpning.

Förfarandet bör. såsom förut blifvit antydt, inledas med en ansökning

af borgenären och torde det böra åligga denne att i ansökningen meddela

alla uppgifter om sig själf och om gäldenären, som för identifiering af

deras personer erfordras; vidare om fordringens belopp, grunden för densamma

och tiden för dess uppkomst. Sistnämnda uppgifter torde ock, i

öfverensstämmelse med vanligt bruk, i stället kunna lämnas i särskild

räkning, fogad vid ansökningen. Af processuella grunder bör föreskrifvas,

att ansökningshandlingarna aflämnas i två exemplar. Därest ansökningen

är ställd till behörig öfverexekutor och densamma finnes uppfylla de föreskrifter

om noggrannhet och tydlighet, som af förut angifven anledning

måste uppställas, skall ansökningen upptagas af öfverexekutor och bör det

åligga honom att å ansökningens ena exemplar teckna föreläggande för gäldenären

att, om han bestrider krafvel inom viss kort tid, som torde kunna

bestämmas till fjorton dagar, efter det ansökningshandlingarna delgitvits

honom, skriftligen hos öfverexekutor anmäla sitt bestridande, vid äfventyr

att eljest utmätning för gälden må ske. Det torde af det föregående

framgå, att jäf skall anses gjordt, om gäldenären blott bestrider krafvel Jät

torde böra anses behörigen anmäldt äfven där det genom betaldt bref med

allmänna posten kommit öfverexekutor tillhanda inom förelagd tid. På

sätt förut blifvit antydt, är det för anmaningsförfarandet utmärkande, att

detsamma är uteslutande ett handräckningsförfarande, hvilket pågår endast

så länge det anspråk, hvars realiserande afses, är utom tvist. Följdriktigheten

fordrar, att detta vinner tillämpning äfven på de kostnader, som i

själfva ärendet uppkomma. Sökandens anspråk på ersättning i sådant

afseende torde därför böra, redan innan ansökningen kommuniceras

gäldenären, af öfverexekutor pröfvas och bestämmas till skäligt belopp,

hvilket, därest detsamma lämnas obestridd skall jämte hufvudfordringen

uttagas.

Af redan antydd anledning torde delgifning utom riket _ icke

böra tillerkännas laga verkan. Ehuru ingifvandet af ansökning i ett

anmaningsärende icke i och för sig medför någon rättsverkan och

det för den uppgifne gäldenären kan vara likgiltigt, om sådana ärenden

under längre tid balanseras hos öfverexekutor, torde likväl vara med god

ordning öfverensstämmande att viss tid föreskrifves, inom hvilken det åligger

sökanden visa, att delgifning ägt rum, vid äfventyr, om den tid försittes,

att ansökningen är förfallen.

Sedan sökanden visat, att gäldenären fått del af ansökningen, och

tiden för jäfs framställande förflutit utan att krafvet blifvit bestridt, är

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

9

sökanden, i enlighet med hvad det gäldenären gifna föreläggandet innehåller,

berättigad att få utmätning för fordringen. Särskilt beslut härom af

öfverexekutor torde icke erfordras, då någon pröfning icke äger rum, utan

synes förfarandet hos öfverexekutor böra afslutas därmed, att denne förser

det hos öfverexekutor kvarliggande exemplar af ansökningshandlingarna med

bevis såväl om det föreläggande, som gifvits gäldenären, som därom att

gäldenären, oaktadt föreskrifven tid efter delgifningen förflutit, ej gjort

jäf mot ansökningen. Sökanden skulle därefter äga uttaga detta exemplar

af ansökningen och på grund däraf erhålla utmätning. Däremot, om inom

förelagd tid jäf göres mot ansökningen, ehvad detta utgöres af ett förnekande

af fordringens uppkomst eller påstående att betalning skett eller

annan invändning mot betalningsskyldigheten, är frågan om utmätning

naturligen förfallen. Särskildt torde böra anmärkas, att erkännande af

gälden åtföljdt af påstående om kvittning måste anses lika med bestridande

af betalningsskyldighet. Bestrides sökandens anspråk allenast i hvad

det afser ersättning för handräckningskostnaden, torde detta icke böra

hindra, att utmätning sker för den ostridiga hufvudfordringen. Däremot

torde icke böra medgifvas att, om i hufvudfordringen ingå ett flertal poster

och af dessa endast en eller annan bestrides, utmätning sker för de återstående,

emedan ett sådant särskiljande synes icke vara förenligt med förfarandets

ytterligt förenklade beskaffenhet.

I fråga om den verkan, anhängiggjord återvinningstalan medför å

fortgången af handräckningsärendet, torde böra gälla samma bestämmelser

som om utmätning för icke laga kraft vunnen dom.

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden eller

vill borgenären ej åtnöjas med det belopp, som i sådant hänseende blifvit

af öfverexekutor bestämdt, torde med förfarandets natur bäst öfverensstämma

att blott anvisa sökanden utvägen att instämma den sålunda tvistig

blifna frågan till domstol. Öfverexekutors beslut eller åtgärd i anmaningsårende

torde nämligen icke i annat fall böra få öfverklagas än, då öfverexekutor

ej upptagit ansökning om handräckning. I sådant fall synes

sökanden böra få i högre instans pröfvad frågan, om öfverexekutor med

rätta afskurit honom från den genväg till hans anspråks realiserande, som

förfarandet kan innebära. Af samma skäl som i lagsökningsmål torde

klagan öfver hofrätts beslut böra vara utesluten. Rättsmedelsproceduren

torde lämpligen ordnas i öfverensstämmelse med utsökningslagens stadgan

den om besvär öfver öfverexekutors utslag.

Lagstiftning i den riktning, sålunda angifvits, torde böra föranleda

ändring i stadgandet i 14 § utsökningslagen att, om borgenär underlåtit

att vid sin ansökning foga afskrift af den handling, hvarå han grundar sin

J3ih. till Likså. Prot. 1907. 7 Sami. 22 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

fordran, eller om öfverexekutor finner att handlingen icke innefattar bevis

om fordran, ansökningen ej skall upptagas. Det låter nämligen väl tänka

sig, att ansökningen uppfyller de fordringar, som gälla för erhållande af

handräckning för fordrans utbekommande. Stadgandet, att ansökningen ej

upptages, bör därför ersättas med en bestämmelse, att ansökningen skall

af öfverexekutor behandlas så, som afsåge den handräckning för fordrans

utbekommande.

Till sist återstår att beröra frågan om de nu föreslagna bestämmelsernas

förhållande till förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription. Uppenbart är, att ansökningens delgifning är en åtgärd af

beskaffenhet att afbryta preskription. Därest vidare åtgärd i handräckningsärendet

icke förekommer, räknas tiden, inom hvilken gäldenären

skall ånyo erinras om fordringen, från tiden för delgifningen. Bestrides

ansökningen af gäldenären, innefattar detta bevis, att han varit om

fordringen erinrad, och tiden för preskriptions inträdande, torde i så fall

böra räknas med utgångspunkt från den tid, då bestridandet skedde.

Har utmätning följt å ansökningen, lärer gäldenären därigenom få anses

ånyo erinrad om skulden, öfverexekutors åtgärd att förse ansökningen

med bevis, att densamma lämnats obestridd eller att jäf gjorts allenast i

fråga om handräckningskostnaden, synes i förevarande afseende vara att

likställa med fordringens fastställande genom dom eller utslag, hvarom i

förordningens 4 §, första punkten, förmäles; och torde ett stadgande i

sådan riktning böra fogas till nämnda paragraf.

Redan i högsta domstolen framlades förslag till lag om handräckning

för fordrans utfående samt till lag . om ändrad lydelse af 14 §

utsökningslagen, byggda på de principer, jag förut utvecklat; och inom

justitiedepartementet har uppgjorts förslag till lag om ändrad lydelse af

4 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

»

De af föredragande departementschefen sålunda anmälda lagförslagen

hafva därefter varit i grundlagsenlig ordning för granskning öfverlämnade

till högsta domstolen. Med anledning af de i högsta domstolen

uttalade betänkligheter mot de föreslagna ändringarna i utsökningslagen

och i lagen om tioårig preskription och om årsstämning hafva nämnda

ändringsförslag icke blifvit af Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagda. Beträffande

förslaget till lag om handräckning för fordrans. utfående hafva

uti högsta domstolen gjorda erinringar föranlcdt, att vissa jämkningar

vidtagits i detsamma, innan det genom förevarande proposition underställts

Riksdagens pröfning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

11

Vid granskning af lagförslaget har utskottet icke funnit något att

däremot i sak erinra. Emellertid har utskottet, i fråga om den i 7

§ af förslaget intagna föreskrift att å det hos öfverexekutor kvarliggande

exemplar af ansökningen skall tecknas »ej mindre föreläggandet än ock

bevis att ansökningen lämnats obestridd», ansett sig höra, till förekommande

af misstolkning i fråga om lösen och stämpelbeläggning, framhålla,

att denna föreskrift, på sätt jämväl föredragande departementschefen i sitt

ofvan återgifna yttrande vid anmälan af lagförslaget i statsrådet antydt,

är så att förstå, att ifrågavarande påteckning skall affattas i allenast ett

bevis. Någon redaktionell förändring af §:n har utskottet dock ej ansett

erforderlig.

Utskottet hemställer alltså,

att ifrågavarande proposition må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 14 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Zetterstrand har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet, och herr Widén, att han icke

deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:61 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag om handräckning för fordrans utfående. s. 1 i texten