Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till erforderliga ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m.

1907-03-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:27, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till erforderliga ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1

N:o 27.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 mars kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till

Konungen med begäran om framläggande af förslag till

erforderliga ändringar i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd m. m.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:r 3, anför herr von Möller:

»Förlidet års Riksdag begärde i skrifvelse till Konungen, att bestämmelser

om sätt att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut

måtte utfärdas.

Då det sålunda är antagligt, att Kungl. Maj:t går i författning om

att undersöka hvilka åtgärder och beslut, som äro af beskaffenhet att

böra få öfverklagas, synes mig nu ett lämpligt tillfälle gifvet för undersökning,

om icke kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd den 21 mars 1862 kan tarfva ändringar äfven i andra punkter.

I 23 § förordnas, att ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar

samt så många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit kände

män, som församlingen finner lämpligt utse.

Kan det anses lämpligt att bibehålla denna indelningsgrund: dels

kyrkovärdar, dels för gudsfruktan och nit kände män?

Afser man härmed, att kyrkovärdar icke behöfva vara gud fruktige

och nitiske, är det möjligt för kyrkostämman att konstatera denna kandida
Bih.

till Riked. Prol. 1907. 7 Samt. 23 Raft. (N:o 27.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

tern as gudsfruktan eller lämna en något så när exakt definition på detta

begrepp, kan det vara lämpligt att på kyrkostämman diskutera dylika

kvalifikationer och borde man ej kunna låta sig nöja med bestämmelserna

i 24 § »ledamot i kyrkoråd och skolråd kan ej vara» o. s. v.?

Enligt § 22 tillkommer kyrkorådet att — — »upptaga frågor om

— — försummelse af gudstjänsten, om uteblifvande från läsförhör, om

oenighet i äktenskap, om olydnad mot föräldrar; — —; att vaka däröfver,

att spridandet af vilseförande läror må, såvidt möjligt är, förekommas,

samt kyrklig tvedräkt och söndring förhindras»; — — — —.

Afsikten med dessa bestämmelser synes uppenbarligen hafva varit, att

pastor i förening med desse gudfruktige och nitiske män skulle utöfva

en faderlig tillsyn öfver församlingsmedlemmarnes sedliga och religiösa

lif samt genom varningar söka förmå den felande till bättring samt att,

därest detta blefve utan verkan, genom strängare åtgärder söka nå målet

frid, enighet samt först och sist kyrklig lydnad och bekännelsetrohet.

Det torde väl äfven med fog kunna påstås, att kyrkorådets ofvannämnda

uppdrag att beifra försummelse af gudstjänsten och läsförhören,

olydnad mot föräldrar samt öfvervakandet af den rena lärans vidmakthållande

äro reminiscenser från de tider, då man genom bannlysning,

kyrkoplikt, stock, skampall och andra världsliga straff sökte tvinga sina

medmänniskor till gudsfruktan och kristlig tro.

1862 års lagstiftare ansåg nog, att den patriarkaliska varningsformen

inför kyrkorådet vore ett stort steg framåt i en mera human riktning,

men kände sig nog samtidigt öfvertygad om att häri hafva funnit ett

särdeles effektivt skräck- och uppfostringsmedel.

Tyvärr synes verkligheten ej hafva bekräftat dessa illusioner.

Tiden synes allt fortfarande lika ond, åtminstone att döma efter

en biskoplig ämbetsberättelse af år 1903, i hvilken det klagas öfver

att kyrkorna äro fåtaligt besökta, att ogynnsam väderlek får utgöra

hinder för deltagande i gudstjänsten, att den manliga ungdomen och

barnen så sällan ses innanför tempelmurarne i följd af föräldrars och

fostrares rädsla för allt hvad tvång heter i fråga om religiös fostran,

att »här mer än på något annat ställe särskild! de i samhället högre

ställda äfvensom de stora arbetareskarorna bli alltmer främmandegjorda

för tempeltjänsten», att upphörandet med afgift för bänkplatser otvifvelaktigt

gör sitt till för lösandet af församlingsbandet, att söndagarna

mest användas till förlustelse och gästabud eller i håglös lättja, till

tidningsläsning o. s. v., att skjutöfningarna på de flesta ställen hållas på

söndag, att »en annan modern företeelse, folkföreläsningarna, hota söndagens

helgd, i det man stundom sökt få dem förlagda till den dagen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

3

trots prästerskapets energiska protester, mot hvilka vi dock hoppas, att

detta tilltag skall stranda», att rörande husförhören »somliga uttala sig

vemodigt, kanske hopplöst: de äro fåtaligt besökta, intresset är för dem

i aftagande, det kan icke hållas uppe, institutionen är dömd att gå under»,

att indifferentismen häller stora skaror fångna, att i stiftsstaden de flesta

yttringar försports af den grafva, reflekterade, helt förnekande otron, under

det att på landsbygden det är mest bland de bildade det rena fritänkeriet

vinner sina anhängare, att prästerskapet för ett mera kraftigt handhafvande

af kyrkotukt behöfde ett mera kraftigt stöd af lagen och dem,

som handhafva lagens efterlefnad o. s. v. Och hans »tankar föras till

Jeremite klagan (9: 1): ack att jag vatten nog hade i mitt hufvud, och

mina ögon voro en tårekälla, att jag natt och dag begråta måtte de slagna

i mitt folk».

Att döma efter denna veklagan, tyckas de nuvarande bestämmelserna

i fråga både om kyrkotukt och kyrkoråds befogenhet att kalla de obotfärdiga

inför sig att stånda ansvar otillräckliga, men näppeligen lära väl

nutidens lagstiftare vara benägna att skärpa de kyrkliga tuktoinedlen eller

utvidga kyrkorådets i ett fritt samhälle mer än tillräckligt långt gående

rätt att trakassera kommunens medlemmar medelst kallelser, åläggande af

böter i händelse af ohörsamhet, vid hämtnings äfventyr genom polismaktens

försorg.

Må vara, att dessa paragrafer sällan tillämpas, men så länge de tilllåtas

fortlefva, sväfvar dock ett Darnokles-svärd öfver frie medborgares

rätt att oantastade få uteblifva från den allmänna gudstjänsten och läsförhören

samt höra eller tala fritt i religiösa ämnen, såvida blott icke

strafflagens paragrafer därvid trädas för nära.

Den kungl. förordningens antikverade paragrafer kunna i en fanatikers

eller ett enfaldigt kyrkoråds händer leda till beklagliga missbruk; ty

må vara, att kyrkorådets ledamöter skola vara »gudfruktige män», ingen

garanti finnes, att ej denna etikett kan bäras af hycklare eller inskränkta

personer, som utan minsta ansvarspåföljd på det oförsyntaste sätt kunna

inkräkta på den personliga friheten och under religionens täckmantel använda

lagparagrafen till förföljelse på samvetsfrihetens helgade område.

Ordalydelsen är så tänjbar och lämnar fritt spelrum för trångsynthet och

godtycke, och den har redan för länge och för ofta missbrukats — därom

vittna i kyrkolagseditionen af 1902 anförda exempel.

Äfven om det vore sant, att bestämmelserna ej längre tillämpas, hvem

svarar för, att ej ett gudfruktigt, nitiskt kyrkoråd när som helst kan sin

plikt likmätigt göra bruk af sin makt. Nitet kan stundom vara ovist och

»gudsfruktan» utesluter tyvärr ej alltid enfalden, och denna bör väl ej

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

med stöd af lagparagrafer fortfarande tillerkännas rätt att handskas med

så farliga och tveeggade vapen. Dessutom — tillämpas ej eller betraktas

bestämmelserna som föråldrade, böra de väl upphäfvas, för att ej onödigtvis

öka antikvitetssamlingen i vår lagbok och därmed bidraga till nedsättande

af dess anseende.

Enligt § 22 tillkommer kyrkoråd äfven att upptaga frågor om oenighet

i äktenskap och olydnad mot föräldrar. Den senare delen af detta

stadgande, visserligen af mera oskadlig art, men säkerligen ock af föga

effektiv innebörd, borde äfven saklöst kunna försvinna. År »barnet» minderårigt,

borde väl föräldrarne själfva bäst kunna förmå det till lydnad,

eller ock kunna de väl anlita församlingsherden eller någon annan förståndig

människa att tala detta till rätta, utan att lagen behöfde taga

befattning därmed medelst en så tungrodd, opraktisk apparat som en varning

inför kyrkorådet.

År »barnet» till mera mogna år kommet, lär kyrkorådet ej uträtta

mycket genom sina förmaningar, men väl själft; utsättas för onödigt obehag.

Om man har skäl antaga, att kyrkorådet ej kan hysa stora förhoppningar

om att kunna påverka de olydiga barnen, gäller väl detta i än

högre grad i fråga om oeniga äkta makar, där varningen som sådan väl

i de allra flesta fäll helt och hållet förlorat sin karaktär och blott utgör förspelet

till skilsmässa.

Den är emellertid ålagd pastor och kyrkoråd genom giftermålsbalkens

14 kap. äfvensom genom kyrkolagens 16 kap. § 11.

Den välmenande, men opraktiska meningen, som väl legat till grund

för de andra patriarkaliska varningsgraderna, och hvilka det tillkom kyrkorådet

att själf göra eller låta efter eget skön, har här försvunnit. Pastor

och råd hafva förvandlats till automater, som måste lyda, när de oeniga

makarne på denna väg önska komma loss ifrån hvarandra.

Om möjligen en allvarlig, vänlig förmaning, af fri och god vilja gifven

af kyrkoherden, kan tänkas om ock i undantagsfall medföra åsyftad

verkan, så uteblir denna förvisso, när den genom ett påbud förvandlats

till en mekanisk akt.

Hur motbjudande skall ej detta tvång kännas för en samvetsgrann

prästman, som här skall spela rollen af kvasiprofoss, och hur ömklig

blir ej komedien med dessa motbjudande uppträden inför kyrkorådet.

Emgheten i äktenskapet lär svårligen på denna väg återställas. Våra

dagars lagstiftare borde väl af aktning för prästen och församlingens

förtroendemän kunna utfinna en mera praktisk, mera värdig form för

bestämmelserna i hithörande fall än de hittillsvarande, som sammankopplats

med 1686 års grofkorniga kyrkolagsparagraf: »när hat, vrede

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

och bitterhet uppkommer emellan äkta folk--, och de i dagligt slags
mål

och oläte framhärda, skall predikanten — — ställa dem för ögonen,

huru illa de af djäfvulen äro besnärde, att de träta och slitas med sitt

eget kött.--Vill icke det hjälpa, då angifves det för världslig rätt, att

de efter omständigheterna och personernas villkor antingen med fängelse

eller på annat sätt må afstraffade varde. — — om ock den dem öfver
gångna

allvarliga näpst intet kan uträtta, utan»--de »framhärda uti

sin ondska, ilskefulla och slemma lefverne, skola de på en tid skiljas

ifrån hvarandra till umgänge, säng, bord och hemvist. Emellertid hålles

bön i församlingen, att Gud ville dem omvända och leda in på den rätta

vägen igen.

Bättra de sig ändå intet, då skola de brottslige namngifvas och lysas

en och annan gång till bättring och på sistone bindas i sina synder.»

Skall ett upphäfvande af kyrkolagsparagrafen anses erforderligt, torde

man väl hafva skäl antaga, att det skulle hälsas med bifall från prästerskapets

sida, hvilket därigenom befriades från ett motbjudande och pinsamt

åliggande.

Enligt kungl. förordningen 1862 samt folkskolestadgan 1897 skall

skolrådet »utöfva den vård om och befattning med folkskolan, som hittills

enligt gällande stadga varit särskild skolstyrelse uppdragen», »utgöra styrelse

för alla distrikts skolor —--samt hafva sorgfällig vård om

distriktets skolor» o. s. v.

På grund af dessa bestämmelser disponerar skolrådet enväldigt öfver

kommunens skollokaler. Om ock som regel skolråden med takt och urskålning

begagna denna sin rätt, gifvas dock tyvärr härifrån beklagliga

undantag.

Det har händt, att på vissa platser å landsbygden, där kommunen

anslagit medel till bidrag åt de af staten understödda arbetareföreläsningarna,

skolrådet antingen vägrat upplåta skolsalen, oftast den enda lämpliga

lokal för dessas hållande, eller ock därvid fästat som villkor, antingen

att föreläsningar icke finge anordnas å söndagar eller, för att anföra

exempel från annat håll, att, om dylika i undantagsfall medgåfves å

söndagskvällen, de måste »vara sådana, att de öfverensstämma med söndagens^

karaktär, alltså vara af etisk eller kristligt folkuppfostrande art».

Då ännu ingen möjlighet finnes att öfverklaga skolrådsbeslut, har det

på dylika platser, helst inom smärre landtkommuner, uppstått betydliga

svårigheter eller varit omöjligt att erhålla annan tillräckligt rymlig lokal

för hållandet af föreläsningar; på andra orter har man lyckats förhyra

en _ goodtemplarsal eller tagit sin tillflykt till vindsvåningen å ett andelsmejeri.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Det är naturligtvis ej lätt för föreläsningsföreningens styrelse att af

ämnet eller namnet kunna draga några slutsatser om innehållet eller att

på förhand kunna bedöma och afgöra, om sedan ämnets behandling blir

af etisk, kristligt folkuppfostrande art eller icke, och effekten blir i sak

densamma: man vågar ej anordna föreläsningarna, för hvilka planen maste

uppgöras flere månader i förväg, om söndagarne för att ej strandsättas

på lokal.

Denna på vissa trakter förekommande afvoghet från skolrådets sida

emot föreläsningsverksamheten i allmänhet och särskildt mot deras förläggande

till söndagen äro visserligen kulturella undantagsföreteelser, men

där de förekomma, verka de hämmande på spridandet af upplysning bland

landets ungdom och den väckelse till att genom läsning söka inhämta

ytterligare kunskaper, hvilken Riksdagen afsett med detta bildningsmedel.

Då föreläsningarna i främsta rummet äro afsedda för arbetare, hvilka,

helst på landsbygden med dess långa afstånd, hafva svart att hinna bevista

föreläsningarna, om de ej hållas på söndagen, deras enda fridag, är

det beklagligt, att man beröfvar denna ungdom ett tillfälle till nyttig

förströelse i dess ofta enformiga och glädjefattiga lif.

Söndagsföreläsningarna borde väl eljest blifva ett godt surrogat för

andra mindre ädla nöjen — brännvinsflaskan och dansbanan.

Det kan väl ej anses lämpligt, om i kommuner, där man intresserar

sig för och anslagit medel till föreläsningsverksamhetens befrämjande, ett

fåtal i skolrådet invalda personer skola äga rätt och makt att komma

hela företaget att stranda genom att vägra upplåta skolsalen, till hvilken

ju dock kommunen är ensam ägare.

Denna kan ju visserligen efter 2 eller 4 år genom nyval insätta andra

ledamöter, men denna utväg tager tyvärr val lång tid.

Antingen borde sålunda skolrådets befogenhet i detta hänseende ^inskränkas

eller ock rätt medgifvas till öfverklagande af dylika skolrådsbeslut.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt anhålla,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att, Kung].

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar,

som kunna finnas erforderliga, i kungl. förordningen 1862 om

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd samt därmed sammanhängande

lagrum och författningar, för uppnående af de önskemål, som af mig i

motiveringen blifvit antydda».

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Motionären har af hans framställning att döma — hufvudsakligen

riktat sina anmärkningar mot vissa bestämmelser i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd beträdande kyrkoråds åligganden och

befogenhet. Då emellertid, dessa bestämmelser grunda sig på eller stå i

samband med stadganden i den allmänna civillagen och kyrkolagen, hvilka

stadganden alltså för vinnande af det i motionen angifna syftemål skulle

erfordra förändringar, men så nyligen som år 1905 inom Riksdagen

väckt förslag i fråga om revision af sistnämnda lag icke vunnit Riksdagens

godkännande, anser utskottet hvad motionären i berörda hänseende anfört

icke böra föranleda bifall till motionen.

Hvad beträffar motionärens slutliga anmärkning mot vissa skolråds

förfarande i fråga om upplåtande af skollokal för föreläsningsändamål och

där af föranledda yrkande om förändring i vederbörande författningar,

synes det utskottet visserligen beklagligt, om tillstånd till ifrågavarande

föreläsningars hållande i skollokal utan giltig orsak af skolrådet förvägrats.

Men då, såsom motionären omnämner, 1906 års Riksdag i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhallit, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till erforderliga bestämmelser om rätt att fullfölja

talan mot kyrkoråds och skolråds beslut, lärer, därest sådana bestämmelser

komma till stånd hvilket ock är all anledning att förvänta — möjlighet

beredas att genom klagan öfver skolråds beslut uti förevarande afseende

få det behöriga eller obehöriga därutinnan i laga ordning af högre

myndigheter pröfvadt, hvarmed det af motionären här åsyftade målet kan

vinnas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herrar IVidén och Lindhagen hafva begärt få antecknadt, att de icke

deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.