Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 31

1907-04-05 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:31, Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

!X:o 31.

Ank. till Eiksd. kansli den 5 april 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner i fråga om utom

äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga

ställning.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till

utskottet hänvisade motioner, en inom Första Kammaren under n:o 10, väckt

af herr P. Fahlbeck, och en inom Andra Kammaren under n:o 12, väckt

af herr P. Fehrsson i österby. Herr Fahlbeck anför i sin motion:

»Ett folks bestånd och välgång beror i första hand på dess egen återväxt

och däraf följande sammansättning. Inga lagar kunna göra ett folk

stort och lyckligt, om det sig ständigt förnyande människomaterialet är

otillräckligt eller dåligt.

Denna själfklara sak har man hvarken hos oss eller i andra länder

tidigare haft anledning att närmare öfvertänka. I senare tid hafva emeller
Bih.

till Eiksd. Prof. 1907. 7 Sami. 27 Häft. (N:o 31). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

tid förändringar härutinnan framträda som påkalla den största uppmärksamhet.

Abnorma och skadliga förhållanden i fråga om befolkningens

återväxt äro i färd att uppstå hos mer än ett folk. Värst däran är för närvarande

det franska; men därnäst, skulle jag vilja påstå, har det svenska

hunnit längst på denna farliga väg. Missförhållandena äro icke desamma

i Sverige som i Frankrike. Medan de i det senare landet hufvudsakligen

gälla nativiteten, födelserna, röra de hos oss äktenskapligheten och hvad

därmed i samband står. Sverige har en lägre giftermålsfrekvens än^ något

annan kändt land utom Irland, och den synes alltjämt vara pa nedgående.

Det är likväl icke denna högst beklagliga sak, hvarpå jag med förevarande

motion velat fästa Riksdagens uppmärksamhet. Ty inför den

står man tämligen rådlös. Däremot ligger det otvifvelaktigt i det offentligas

makt att verksamt ingripa uti ett annat härmed sammanhängande

missförhållande, den orimligt stora mängden af s. k. oäkta födelser och

oäkta födde.

Sverige intager äfven härutinnan ett bland de första rummen i folkens

led och kanske det allra första — de statistiska siffrorna äro ej utan

vidare jämförliga och medgifva därför ej säkra slutsatser härom. Detta

är för vårt folk en högst betänklig omständighet, hvilken staten icke längre

bör lämna så obeaktad, som hittills varit fallet. Visserligen kan lagstiftningen

icke direkt angripa det onda och söka stäfja de oäkta födelserna.

Men staten kan väsentligen förminska de skadliga verkningarna däraf för

såväl de enskilde som det allmänna.

Riksdagen har nyligen visat sig behjärta de utom äktenskapet födda

barnens rätt genom att bifalla förslag om utsträckt arfsrätt för dem a

mödernet liksom genom att uttala sig för att dessa barn ma under alla

förhållanden kunna få känna sin moders namn. Så betydelsefulla dessa

åtgärder må vara ur individuellt humanitär synpunkt, så utöfva de dock

ej ringaste inflytande på företeelsen som sådan och dess verkan pa folket

i dess helhet. Härtill kräfvas helt andra åtgärder, afseende visserligen

äfven att bereda de ogifta mödrarna en bättre ställning gentemot fäderna,

än den de enligt nu gällande rätt intaga, men framför allt att skänka de

utanför äktenskapet födda barnen det skydd och den vard, 6om de nu i

så många fall sakna. Det är barnens rätt och barnens välfärd, som bör

vara hufvudsynpunkten uti alla åtgöranden rörande denna abnorma företeelse,

och det icke blott af barmhärtighet mot de små, som ej kunna hjälpa

sig själfva, utan ock af välförstådd omtanke om vart folks framtid, dess

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 3

fysiska och moraliska hälsa, för ett litet folk som vårt det förnämsta villkoret

för dess bestånd.

Innan jag emellertid öfvergår till diskussionen om de problem, som

denna sak ställer på lagstiftningen, skall jag i korthet redogöra för densamma

själf, så långt befintliga statistiska data sådant medgifva, liksom

för de åtgärder, hvilka våra närmaste grannfolk redan vidtagit eller äro

i färd att vidtaga med afseende på utom äktenskapet födda barn och

deras mödrar, g:

Den snabba utvecklingen af ifrågavarande företeelse framgår af följande

öfversikt däraf alltifrån vårt tabellverks början.

På 100 lefvande födda barn voro i årligt medeltal oäkta-.

1751 —

60.....

.... 2,37

1841 —

50

.... 8,64

1761 —

70.....

.... 2,55

1851 —

60.....

. .. 9,05

1771 —

80.....

.... 2,94

1861—

70.....

.... 9,57

1781 —

90.....

.... 3,89

1871 —

80.....

.... 10,36

1791 —

1800.....

.... 5,02

1881 —

90.....

.... 10,22

1801—

10.....

.... 6,14

1891 —

1900 .....

.... 10,87

1811 —

20.....

.... 6,78

1901 ..

.... 11,75

1821 —

30.....

.... 6,63

1902 .

.... 11,81

1831 —

40.....

.... 6,72

1903 ..

.... 11,69

I absoluta tal utgjorde oäkta lefvande födde för senaste kända år

(1903) 15,649, däraf 10,034 på landsbygden och 5,615 i städerna. De

äkta föddes antal uppgick samma år till 118,247, däraf för landsbygden

94,496, för städerna 23,751.

Vi finna af denna allmänna öfversikt, att antalet oäkta födde ifrån

en ringa siffra, som icke innebär den minsta abnormitet, enär ju städse

ett visst antal trolofvade före äktenskapets afslutande få sin första nedkomst,

efter band så vuxit, att nu hvart nionde barn födes utanför äktenskapet.

Visserligen kommer nu som förr en del af dessa barn att kort

efter födelsen få ett fullständigt hem, i det att föräldrarna ingå äktenskap.

Men detta utgör det minsta antalet fall. Endast omkring 9 procent

af ogifta barnaföderskor uppgifvas i den officiella statistiken som »trolofvade».

Sannolikt inträffar det ej heller oftare, om ens så ofta, att för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

bindelsen afslutas med äktenskap. Utan öfverdrift kan alltså sägas, att

för närvarande hvart tionde svenskt barn blir utan fader, och man kan

gärna tillägga utan moder. Ty vanligen utlämnas dessa barn till främ
mande.

I alla händelser har modern, som mestadels ensam får försörja

både sig och barnet, icke tid att ägna detsamma den vård och tillsyn,

som det borde ha. Detta är — det behöfver ej påpekas — en abnormitet,

som måste ha vidtgående följder för vårt folk i dess helhet.

Naturligen ställa sig förhållandena mycket olika på landsbygden och

i städerna, framför allt hufvudstaden, såsom synes af följande siffror för

senaste årtionde.

Af 100 lefvande födda barn voro oäkta:

Landsbygd.

Städer.

Stockholm.

1891 ....................

...................... 8,2 8

17,59

27,88

1892 ....................

...................... 8,68

17,85

28,55

1893 ....................

...................... 8,52

17,81

28,6 3

1894....................

...................... 8,7 5

18,30

28,90

1895 ....................

...................... 8,87

18,47

28,85

1896 ....................

....................... 9,21

18,67

29,96

1897 ....................

...................... 9,32

18,92

29,92

1898 ....................

....................... 9,40

19,56

31,51

1899 ....................

....................... 9,24

18,63

30,24

1900 ...................

...................... 9,21

19,55

31,17

Antalet oäkta födde är dubbelt större i städerna än å landsbygden,

i städerna sålunda mycket öfver och a landet något under rikssiffran. ^ I

Stockholm uppgå de till nära tre gånger den senare. Icke långt ifrån

hvart tredje barn, som kommer till världen i Stockholm, födes utanför

äktenskapet. Vid denna orimligt höga siffra måste dock anmärkas, att den

icke utan vidare kan tagas för’ god. I Stockholm måste inom arbetarekretsar

otvifvelaktigt råda ett slags äktenskap utan vigsel, hvarigenom de

därunder födda barnen legalt blifva oäkta, men i verkligheten uppväxa

uti ett fullständigt hem. Ledsamt nog sakna vi för närvarande all ^statistisk

kunskap härom och kunna sålunda ej närmare angifva, huru manga

af de i Stockholm födda barnen verkligen komma att sakna fullständig

föräldravård. Men säkert är deras antal mycket stort.

Man skulle nu vilja följa dessa barn genom lifvet för att se, huru

det går dem, och hvad det blir af dem. Dess värre är detta för när
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

5

varande icke möjligt utom beträffande de två första åren och dödlighetsförhållandena

därunder. Men dessa kasta ett bjärt ljus öfver det öde,

som väntar en mängd af ifrågavarande barn. Dödligheten är ofantligt

mycket större bland dem än bland de äkta födde. Som bekant äro de

redan vid födelsen utsatta för en vida större dödsrisk. Medan dödfödde

bland äkta födde i årligt medeltal 1891—1900 utgjorde 24,72 °/##, uppgingo

de bland de oäkta barnen till 34,18 %0. "Detta förhållande kan

endast i mindre mån tillskrifvas den omständigheten, att mödrarna i senare

fallet oftast äro förstföderskor. Den egentliga orsaken härtill är helt visst

att söka uti bristande aktsamhet, där den ej rent af skylies brottsligt

uppsåt och är en form af barnamord.

Angående dödligheten under första lefnadsåret lämna efterföljande

siffror för senaste årtionde (1891—1900) besked.

Döda i första lefnadsåret på 1,000 under året lefvande födda barn:

Äkta Oäkta

93,8 166,2

Som en ytterligare illustration till dödens olika framfart bland äkta

och oäkta födde under första lefnadsåret må efter 1903 års statistik —

det första som härom lämnar besked — anföras, att nämnda år på tusen

lefvande födde afledo i diarré och barnkolera äkta födde 5,29, oäkta födde

20,45, d. v. s. nära fyra gånger så många.

Sadana siffror tala högt om dessa barns ogynnsamma ställning.

Under det andra lefnadsåret däremot är dödligheten bland de utom

äktenskapet födda barnen obetydligt större än bland de äkta födde. Till

en del torde detta förklaras däraf, att nu blott de starkare lefva kvar;

men sannolikt beror det ock därpå, att moderskärleken nu vaknat och

tagit dem i sitt hägn.

Längre kunna vi emellertid ej följa dessa vanlottade på deras väg

genom lifvet. Dödsrisken lär väl efter detta vara föga större för dem

än för andra barn. Men huru går det med deras följande uppfostran?

Och hvad blir det af dem? Vi sakna för närvarande all kunskap härom.

Det nyss upprättade straffregistret, som dock borde kunna ge betydelsefulla

upplysningar om denna sak, är i dubbelt afseende ofullständigt.

Det omfattar ej till allmänt arbete dömde lösdrifvare och innehåller beklagligtvis

ej uppgift om börden för flertalet däruti upptagna personer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Enstaka upplysningar, som jag lyckats erhålla, visa emellertid, att de oäkta

föddes antal är stort inom den mindervärdiga del af befolkningen, som

påträffas uti räddningshem af olika slag, liksom bland ogifta mödrar m. fl.

Man torde ej taga fel, om man skrifver en del af den förvildning hos

ungdomen, hvaröfver det med rätta klagas, på kontot af det ständigt

växande antalet oäkta födde, särskildt i städerna, hvars befolkning till

betydande del utgöres af sådana element. Sannolikt rekryteras de s. k.

ligapojkarnes led mest af sådana, som aldrig haft ett eget hem och icke

fått känna verklig föräldravård.

Nödig omtanke om vårt folks framtid lika mycket som kristlig kärlek

till barnen manar att icke längre låta dessa onaturliga förhållanden

sköta sig själfva. Först en grundlig undersökning således af nämnda förhållanden

och sedan med ledning däraf kraftig hjälp åt de små — det

är en utaf de första åtgärder, som kräfvas, för att den förnyelse af vårt

folk, som tidsomständigheterna påkalla, må blifva en verklighet. Ty vill

man göra vårt folk bättre och kraftigare, så skall man hjälpa barnen,

där hjälp behöfs. Med de vuxne och deras förbättring kommer man dess

värre ej långt.

I Tyskland har lagstiftningen rörande utom äktenskapet födda barn

och deras mödrar väsentligen omgestaltats genom den nya borgerliga lagen.

Det hufvudsakliga innehållet uti hithörande stadganden är i korthet

följande.

Faderskapet konstateras, där det ej frivilligt erkännes, efter stämning

å moderns eller barnets vägnar inför ordinarie domstol, hvarvid de vanliga

reglerna för bevisning tillämpas. Som fader gäller den, som inom i lagen

fastställd tid haft umgänge med modern, såframt ej ådagaläggas kan, att

hon samtidigt haft umgänge med flere och ej vid den tiden redan var

hafvande. I detta fall får barnet ingen fader, hvarigenom försörjelseplikten

åligger modern.

Fadern, som icke äger någon makt öfver barnet, har följande skyldigheter:
mot

modern att ersätta eller på hennes begäran i förväg erlägga kostnaderna

för förlossningen inklusive läkarevård m. m. samt sex veckors

underhåll därefter, allt beräknadt efter moderns stånd och villkor; mot

barnet att ensam bekosta dess underhåll intill fyllda sexton ar enligt

villkoren för moderns lefnadsställning, häruti inbegripna samtliga utgifter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

7

för uppfostran samt utbildning till ett yrke. Kan barnet i följd af sjukdom

eller lyte ej vid sagda ålder försörja sig själft, fortfar faderns underhållsplikt

äfven därefter. Underhållet, som utgår i reda penningar samt betalas

kvartalsvis i förskott, mottages af barnets förmyndare. Dör fadern,

åligga hans skyldigheter boet, dock icke så att äkta födda barn därigenom

försättas i sämre ställning än de oäkta, öfverenskommelse mellan fadern

och barnet om dess framtida underhåll eller om ersättning en gång för

alla i stället för underhåll skall af förmyndarkammaren (Vormundschaftsgericht)

godkännas.

Moderns såväl rättigheter som skyldigheter i förhållande till barnet

inskränka sig till, att hon äger vårda detsamma, där icke denna vård af

vederbörande myndighet fråntagits henne. Underhållsskyldighet har hon

endast i det fall, att barnet lagligen ingen fader äger, eller denne är ur

stånd att fullgöra sin skyldighet. På fadern äger hon i allmänhet inga

andra rättsanspråk än de ofvan nämnda, af nedkomsten beroende.

Barnet, som icke står i något annat rättsförhållande till fadern, än

att det på honom äger underhållsanspråk, får moderns familjenamn och

ärfver henne samt mödernefränder lika med äkta födde. Barnet skall

alltid äga en förmyndare, som tillsättes af förmyndarkammaren. Till

förmyndare utses modern, när så lämpligen kan ske, men hon har ej rättsligt

anspråk härpå och kan ej klaga, i fall kammaren utser annan förmyndare.

Föräldramyndigheten tillkommer förmyndaren.

öfver förmyndarens sätt att handhafva sin myndlings rätt håller förmyndarkammaren

uppsikt.

I Norge hafva utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsförhållanden

erhållit en tiden motsvarande ordning genom »Lov om Underholdningsbidrag

til Börn, hvis Foraeldre ikke har indgaaet Aegteskab

med hinanden m. v.» af 6 juli 1892. De viktigaste bestämmelserna i

denna lag med därtill hörande tillägg af 29 mars 1902 äro följande.

När anmälan göres om barnets födelse hos prästen eller annan, som

äger mottaga dylik anmälan, skall denne oförtöfvadt därom underrätta

den man, som uppgifves vara barnets fader. Vägrar denne att utgöra

det understöd, som Amtstyrelsen (Overövrigheden) på ansökan ålägger

honom, förklarande sig icke vara barnets fader, har han att inom viss tid

vid domstol söka fria sig från faderskapet. Bevisningen, som endast afser

att konstatera, huruvida mannen haft umgänge med modern under viss i

lag bestämd tid före barnets födelse eller icke, afgöres, där ej annan be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

visning kan förebringas, genom edgång af endera parten. Vanligen får

eden afläggas af mannen, men under vissa omständigheter af modern.

Faderns skyldigheter mot moder och barn äro i hufvudsak följande:

gentemot modern att bidraga till utgifterna för hennes nedkomst

och därefter följande vård, på sätt som af Amtstyrelsen efter ansökan

bestämmes; emot modern och barnet att efter rättvis och om möjligt lika

fördelning jämte modern bidraga till barnets underhåll och uppfostran,

tills det fyllt 15 år eller, om så behöfves, längre. Dör fadern, åligger

underhållsskyldigheten dödsboet med vissa inskränkningar i särskilda fall.

Bidraget fastställes efter ansökan af Amtstyrelsen och kan, i händelse att

det icke i rätt tid erlägges, genom länsmannen och motsvarande ämbetsman

i stad exekutivt indrifvas. Det får uttagas ur faderns lön eller pension,

dock så att ej därigenom denne och hans familj beröfvas sitt tarfliga

underhåll. Vederbörande husbonde och arbetsgifvare är ansvarig för att

bidraget utbetalas till den, som äger att uppbära detsamma. Underlåter

en fader att erlägga honom påliggande uppfostringsbidrag och kan det ej

heller uttagas af hans lön, äger Amtstyrelsen insätta honom, såframt han

fyllt 21 år, på tvångsarbetsanstalt för en tid af högst 3 månader eller

om så synes lämpligare, oafsedt åldern, bringa honom i arbete hos offentlig

eller enskild arbetsgifvare. Vill fadern utvandra, medan bidragsplikt

åligger honom, måste han ställa säkerhet för bidragets fullgörande. Föreligger

misstanke, att han ämnar genom utflyttning undandraga sig^ sina

förpliktelser, däruti inbegripna de ofvan nämnda mot modern, kan på den

bidragsberättigades eller fattigvårdsnämndens begäran förbud häremot utfärdas.

Har han redan utvandrat, kan kvarstad läggas på honom tillhörig

egendom inom landet. Utvandringsagent eller annan, som med kännedom

om förhållandet till utlandet befordrar den, mot hvilken reseförbud föreligger,

blifver ansvarig för denne åliggande bidrag.

Barnet, som för öfrigt tager arf efter modern lika med äkta födde,

förblifver i moderns vård eller hos den, åt hvilken hon anförtrott detsamma.

Dör modern eller vanvårdar hon barnet, kan fadern efter Amtstyrelsens

samtycke få taga vård om det. År barnet öfverlämnadt åt

andra mot betalning, står det under »Helseraadets» uppsikt, som har att

utse en härför passande man eller kvinna att utöfva tillsyn öfver detsamma,

eventuellt efter den nya »Lov om Tilsyn med Pleiebörn m. v.»

af 29 april 1905.

Ehuru i Danmark oäkta barn och deras rättsställning upprepade

gånger under senare tid, sist genom Lov om Underholdsbidrag til Börn,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

avlede udenfor Aegteskab af 3 april 1900, varit föremål för lagstiftning,

föreligger nu ett nytt förslag till »Lov indeholdende Bestemmelser om

udenfor Aegteskab avlede Börns og disses Mödres Rettsstilling».

Blir detta förslag, som sannolikt är, af Riksdagen, inför hvilken det

af regeringen framlagts, utan större förändringar antaget, komma hithörande

förhållanden att gestalta sig i hufvudsak på följande sätt:

Faderskapets konstaterande äger rum på sätt som hittills och blir

alltså i sista hand beroende af, huruvida mannen genom ed vill fria sig

från moderns anspråk eller ej.

Faderns skyldigheter, som utgöra det egentliga innehållet i lagförslaget,

äro i hufvudsak följande:

Mot modern att bidraga till hennes underhåll en månad före och en

månad efter nedkomsten liksom till alla med densamma förenade kostnader;

mot moder och barn att bidraga till barnets underhåll, uppfostran

och utbildning intill dess 18:de år. Dör fadern, åligger samma skyldighet

hans bo och arfvingar. Bidragets storlek rättar sig efter moderns lefnadsställning

med iakttagande likväl däraf, att försörjelseplikten gentemot

barnet åligger båda föräldrarna, men afpassas olika efter hvarderas förmåga.

Det fastställes på begäran af Amtstyrelsen (Overövrigheden). öfverenskommelse

mellan föräldrarna om uppfostringsbidrag en gång för alla eller

på vissa tider måste alltid af sådan myndighet godkännas. Bidraget, som

i allmänhet skall vara störst under barnets två första lefnadsår, utbetalas

i förskott. Erlägges ej fastställdt bidrag på rätt tid, äger modern efter

ansökan utbekomma behöfligt understöd af allmänna medel, utan att detta

för henne må betraktas som fattigunderstöd. Vederbörande kommun har

sedan att af fadern uttaga hvad den sålunda utlagt. Sådant utlägg betraktas

för fadern som fattigunderstöd. Vill fader, som är i skuld för

bidrag, eller i visst fall man, mot hvilken anspråk på sådant bidrag är

väckt, flytta från en kommun till en annan, måste han härom göra anmälan

hos vederbörande myndigheter i både utflyttnings- och inflyttningskommunen.

Vill han lämna landet för längre tid, är han skyldig att i

förväg betala eller ställa säkerhet för betalningen af bidraget till moder

och barn. Föreligger anledning antaga, att han vill resa ur landet utan

att hafva fullgjort nämnda skyldighet, kan polisen på vederbörandeä begäran

inkalla honom inför domaren, som äger att insätta honom på gäldstuga,

intill dess han fullgör sina skyldigheter, dock ej för längre tid än

9 månader. Detsamma kan ske på begäran af ogift hafvande kvinna,

som ej förut födt barn, gentemot man, som hon säger vara barnets fader

Bih. till Biksd. Prof, 1907 7 Sami. 27 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

och som befaras skola lämna landet, under villkor att hon tillbjuder sig

att med ed fästa sanningsenligheten af sina uppgifter. Utvandringsagent

eller annan, som befordrar utflyttning till främmande land, är underkastad

ansvar på samma sätt som i Norge.

Förslaget tillägger slutligen barnet under vissa betingelser arfsrätt

efter fadern, lika med äkta barn, så framt modern inom viss tid, medan

fadern lefver, gör anspråk på sådan rätt för sitt barn och detta tillika är

äldre än de i äktenskap födda barnen.

Såsom af denna redogörelse framgår, har man i våra grannländer pa

olika sätt sökt lösa problemet om de oäkta barnen och hvad därmed i

samband står.

Lösningarna äro väl icke fullständiga, såsom ju icke heller är pa

länge att vänta i en så svårlöst sak, men de gå det nutida rättsmedvetandet

i hög grad till mötes och afhjälpa otvifvelaktigt de värsta missförhållandena.

Huru ha vi i Sverige, som mer än andra länder har behof af en

genomgripande lagstiftning på detta område, ordnat de oäkta barnens och

deras mödrars rättsliga ställning? Såvidt jag känner, finnes i hela vår

lagsamling icke en rad om de ogifta mödrarnas rätt, bortsedt från det

föråldrade kungl. brefvet af 17 oktober 1778; och beträffande de utom

äktenskapet födda barnen inskränka sig stadgandena till de lakoniska orden

i ärfdabalken kap. 8 § 7 samt den nya lagen af 17 mars 1905 om

oäkta barns arfsrätt. Fattigvårdsförordningens bestämmelser i §§ 3 och

35, som kunna komma till användning i fråga om oäkta barn eller deras

föräldrar, afse icke särskildt dem.

Om man någonsin kan tala om efterblifvenhet, så är det fallet här.

Den framträder lika mycket med hänsyn till det yttre omfånget af hithörande

lagtexter som i fråga om innehållet i desamma. Medan i Tyskland

en mängd paragrafer i allmänna lagen behandla denna sak och i

våra skandinaviska grannländer vidlyftiga lagar stiftats därom, affärdas

den hos oss med några få rader i ärfdabalken, dit den för resten blott

till mindre del hör.

Innehållet i den omförmälda paragrafen i ärfdabalken är lika torftigt:

»Aflar man barn i lönskaläge utan äktenskaps lofven, eller i hordom, eller i

förbudna leder; de barn--njute af fader och moder nödtorftig föda och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 31.

11

uppfostran, till dess de sig själfva nära kunna. Dör endera af föräldrarna

och lämnar ej gods efter sig; föde då den barnet, som efter lefver.»

Utom den själfklara satsen, att barnet skall underhållas, uttalas här endast,

att fader och moder skola gemensamt bestrida detta underhåll. De

många rättsförhållanden, som följa af dessa allmänna grundsatser, äro lika

litet beaktade som en mängd andra till saken hörande rättsfrågor. Och

lagskipningen i form af högsta domstolens utslag har mestadels ej heller

bidragit att främja utvecklingen på detta område, snarare tvärtom. Särdeles

påfallande är i detta afseende Kungl. Maj:ts dom af 30 december

1898, hvarigenom fader, som var ålagd att till modern gälda bidrag till

oäkta barns uppfostran, berättigades att häremot kvitta en hyresfordran

hos modern.

Det är sannerligen på tiden att ändring sker uti den föråldrade rättsuppfattning,

som sålunda gör sig gällande såväl i rättskipning som i lagstiftning

i vårt land beträffande denna sak. Ingendera står i samklang

med det nutida rättsmedvetandet och dess uppfattning af moderns och

framför allt barnets rätt. De lämna äfven samhället utan skydd mot den

stora fara, som ligger uti det ständigt stigande antalet oäkta födde samt

deras uppväxt utan nödig vård och tillsyn.

Emellertid hafva försök icke saknats att äfven hos oss bereda de utom

äktenskap födda barnen en bättre rättslig ställning. Utom de alltsedan

1815 vid riksdagarna ofta återkommande motionerna om sådana barns

arfsrätt, hvilka omsider ledde till kungl. förordningen af 1866 och senast

lagen af 1905, hafva äfven andra förslag om bättre tillgodoseende af

oäkta barns rätt i Riksdagen framkommit. Så väcktes mer eller mindre

vidtgående motioner om oäkta barns rätt till underhåll, om föräldrars och

särskild! faders skyldighet att draga försorg om sådant barn liksom om

straffpåföljd för uraktlåtenhet härutinnan vid riksdagarna 1840—41, 1847

—48, 1856—58, 1880, 1886, 1887 A och B, 1892, 1893, 1895 och 1901.

Endast tvenne gånger, 1893 och 1901, ledde motionerna till riksdagsskrifvelser.

Vid det först nämnda tillfället anhöll sålunda Riksdagen, »att

Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelser, som mera verksamt än de nu gällande tillgodose

oäkta barns rätt till försörjning». År 1901 upprepades denna anhållan,

men i försämrad form, i det nu en ändring i fattigvårdsförordningen angafs

som vägen till en bättre ordning härutinnan. Det är sannerligen

icke genom 6adant lappverk, som ordning bringas i denna bedröfliga sak.

Emellertid har till dato ingen verkan försports af dessa skrifvelser.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Den enda åtgärd, som å lagstiftningens sida vidtagits till skydd jämväl

för de oäkta barnen, är lagen om fosterbarns vård af 6 juni 1902.

Två omständigheter betaga likväl denna lag det mesta af dess goda verkan,

särskildt för dessa barn. Kontrollen öfver lagens efterlefnad är mycket

bristfällig, och fosterlegan för de oäkta barnen är i regel alltför ringa

för att bereda dem en dräglig vård — detta som följd af moderns medellöshet

och uteblifvande af nödigt bidrag från fadern. Så nyttig denna lag än

må vara eller rättare blifva, när den nu otillräckliga kontrollen göres fullt

effektiv, kan den få verklig betydelse för de oäkta barnen först när dessa

barns hela rättsställning blifvit på annat sätt tryggad. Detta kan ske

endast genom en fullständigt ny lagstiftning, omfattande samtliga hithörande

personer, fadern, modern och barnet, med alla deras inbördes rättsförhållanden.

Här är ej stället att söka utreda, huru denna lagstiftning bäst bör

ordnas. Men jag kan ej underlåta att med några ord påpeka de brister,

som vidlåda nu rådande förhållanden, och hvilkas afhjälpande lagstiftningen

har att sörja för.

Sålunda är det nu rådande sättet för faderskapets fastställande i högsta

grad otillfredsställande. Emot mannens nekande, mycket ofta fäst med ed

under förhållanden, som klarligen låta förmoda falsk edgång, finnes intet

rättsmedel. Edgång på svarandens sida är i detta fall ett farligt bevismedel

och borde aldrig få förekomma. Snarare kan edgång under vissa

betingelser tillåtas käranden, i den form nämligen, att hon förklarar sig

under viss tid icke hafva haft umgänge med annan man. Vidare bör

paternitetssaken, såframt ej kvinnan med afsikt underlåtit dess upptagande

och skäl föreligga att därvid låta bero, vara, om ej klar, dock vid domstol

anhängiggjord redan före barnets födelse.

Ett annat svårt missförhållande är, att kvinnan icke erhåller behöfligt

understöd vid förlossningen liksom viss tid efter och möjligen äfven före

densamma. Här bör fadern, eventuellt genom offentlig myndighets förmedling,

åläggas att helt eller delvis bestrida nödiga kostnader och underhåll.

Den största bristen i nuvarande förhållanden gäller naturligen barnets

vård och uppfostran. Dess afhjälpande erbjuder också de största svårigheterna.

Jag vill ej här inlåta mig på den juridiska konstruktionen af

detta rättsförhållande, men kan ej underlåta att anmärka, att den nuvarande

svenska uppfattningen däraf, enligt hvilken modern, ej barnet, har

underhållsanspråk på fadern, kanske är den förnämsta orsaken till, att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

dessa barns underhåll vanligen lämnar så mycket öfrigt att önska, och är

därför absolut ohållbar. Utgår man blott från de bestående missförhållandena

för att söka afhjälpa dem, synas följande önskemål böra uppställas:

att barnet må förblifva hos modern, framför allt de två första lefnadsår,

förutsatt att modern anses vara i stånd att själf rätt vårda och

uppfostra sitt barn; att i motsatt fall, och särskildt om modern är lösakig,

barnet erhåller en förmyndare, som ombesörjer dess utackordering och

bevakar dess rätt emot såväl moder som fader; att bidrag till barnets underhåll

utgår till dess att barnet kan fullt försörja sig själft; att faderns

och eventuellt äfven moderns bidrag fastställas af offentlig myndighet; att

bidragets storlek bestämmes med hänsyn till såväl moderns som faderns

villkor under iakttagande däraf, att barnet bör uppfostras efter moderns

lefnadsställning, samt, att bidragsplikten åligger föräldrarna enligt rättvis

fördelning en för bada och bada för en; att fadern icke må genom utflyttning

undandraga . sig sina förpliktelser, samt att dessa förpliktelser i

händelse af hans död åligga dödsboet; slutligen att såväl moder som fader, som

försummar sina skyldigheter mot barnet, må kunna dömas till tvångsarbete.

Pa hvad sätt nu omförmälda eller motsvarande reformer och önskemål

bäst skola förverkligas, är ej här stället att söka utreda. Men säkert

är, att endast om så sker, kunna vi hoppas, att de utom äktenskapet födda

barnen skola fa den vård och den tillsyn, som kräfvas för att göra dem

till dugande medlemmar af vart folk. Först då skola ock de högst ogynnsamma

verkningar pa detsamma, som den stora mängden af oäkta födelser

nu otvifvelaktigt medför, häfvas och denna kräftskada på den svenska

samhällskroppen, om ej botas, dock oskadliggöras.

Pa grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen behagade i. skrifvelse _ till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t efter allsidig utredning af alla hithörande förhållanden låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om utom äktenskapet

födda barns och deras mödrars rättsliga ställning.»

Herr Pehrssons motion är af följande lydelse:

»Enligt officiella uppgifter voro af år 1903 i Sverige födda 137,334:

barn 16,222 födda utom äktenskapet. Af äkta barn voro 27,3 på tusen

dödfödda och af oäkta 35,3 på tusen. På hvarje 1,000-tal af de lefvande

födda barnen dogo under första lefnadsaret 85,3 af de äkta barnen och

149,6 af de oäkta.

Af dessa siffror torde framgå, hvilken ogynnsam ställning de utom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 31-

äktenskapet födda barnen intaga. Frågan om dessa barns och deras mödrars

rättsliga och ekonomiska ställning är onekligen ett allvarligt och i folklifvet

synnerligen ingripande spörsmål. Att taga vara pa barnen är ett

viktigt ärende för en liten nation med låg nativitetssiffra redan från nationalekonomisk

synpunkt.

Ännu allvarligare ter sig frågan, då man betänker, att det att vara

»oäkta född» ofta är första början till att »komma vilse i lifvet» med de

för samhället som individen ödesdigra följder, som däri ligga gömda. Dessa

barns svåra läge synes vara särskildt ägnadt att kasta dem in i socialt

elände och förbrytelser, och de lämna ett oproportionerligt tillskott af

brottslingar och prostituerade.

För det allmänna rättsmedvetandet ter det sig jämväl såsom en alldeles

påtaglig orättfärdighet, att modern, som redan af naturen far bära

tyngsta följden af gemensam gärning, ensam också skall bära all omsorgen0

om barnet, såsom nu oftast sker. Nuvarande lagbestämmelser ålägga

väl i vissa fall fadern en del af försörjningsplikten, men lämna alldeles

otillräcklig möjlighet att utkräfva ådömd eller åtagen skyldighet därutinnan.

En lag, hvars brister leda till allmänt insedd och erkänd orättvisa,

måste ändras. Den verkar eljest förslöande på känslan af ansvar och plikt

och bidrager i sin mån att sätta ned krafven på sedlighet och pliktuppfyllelse.

Det ligger i de nuvarande förhållandena i detta stycke en fara

för folkets moraliska hälsa, som icke får underskattas.

Vid sidan af dessa synpunkter är också värdt att taga i betraktande

den stora ökning i fattigvårdens utgifter, som härigenom förorsakas.

Frågan är af invecklad och svårlöst art. Riksdagen har haft den

under sin behandling åren 1886, 1892, 1893, 1895 och 1901.

1893 års Riksdag beslöt att aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t

i ämnet. Därvid framhölls bland annat, att gällande föreskrifter rörande

oäkta barns försörjning i tillämpningen visat sig icke hafva varit tillräckligt

verksamma gentemot fader till oäkta barn. Erfarenheten utvisade

nämligen, att fadern till ett sådant barn, äfven om han på grund af eget

erkännande af faderskapet eller på grund af bristande åt honom ådömd

värjemålsed förpliktats att till modern utgifva visst bidrag till barnets underhåll,

lätteligen kunde på ett eller annat sätt, som genom att undanhålla

sina tillgångar, undandraga sig att fullgöra sin försörjningsplikt.

Härtill komme, att fattigvården i hög grad betungades af underhållsskyldigheten

af sådana barn, utan att fattigvardssamhället hade verksamma

tvångsmedel att förmå den tredskande barnfadern att fullgöra den honom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 15

åliggande försörjningsplikten. Gällande bestämmelser om oäkta barns försörjning

vore föremal för olika tolkning, och äfven på denna grund vore

tydligare föreskrifter af nöden. Då det enligt Riksdagens åsikt vore uppenbart,

att gällande bestämmelser i ämnet fordrade tillägg och förtydligande

i syfte att bättre än för närvarande tillgodose barnets rätt, anhöll ”Riksdagen,

att; Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, som mera verksamt än de nu gällande tillgodosåge

oäkta barns rätt till försörjning.

Sedan högsta domstolen afstyrkt det förslag, som med anledning af

denna skrifvelse framlagts, fann Kungl. Maj:t Riksdagens ofvanberörda

skrifvelse icke böra till vidare åtgärd föranleda.

Vid 1901 ars riksdag framlades åter motion i ärendet. Lagutskottet,

till hvilken motionen hänvisades, fann »dess syfte alltjämt förtjänt af allvarligt

behjärtande och fann för sin del högeligen önskligt, om något för

dess förverkligande lämpligen kunde åtgöras, och hemställde, att Riksdagen

ville ij skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga

i öfvervägande, huruledes genom ändring af gällande fattigvårdsförordning

må kunna vinnas skärpta och mera effektiva bestämmelser mot sådana

fäder till oäkta barn, som af lättja eller liknöjdhet försumma sin försörjningsplikt,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill den verkställda

utredningen kan föranleda.»

Denna utskottets hemställan bifölls utan debatt af Riksdagens båda

kamrar.

Riksdagen år 1906 har såsom en konsekvens af lagen om oäkta barns

arfsrätt efter moder och möderne fränder beslutat att i skrifvelse till Kungl.

Maj.t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, »om och på hvad sätt

sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 angående

barnamord jämte andra i sammanhang därmed stående författningsbestämmelser

må kunna företagas, att moderns namn blifver fortfarande skyddat

mot offentliggörande, men, till upplysning och ledning i vissa uppgiga

och bestämda fall, pa lämpligt sätt antecknadt, eller, där sådant funnes

ej lämpligen kunna ske, upphäfva samma moment och bestämmelser».

Härigenom har fragan om det utom äktenskapet födda barnets rätt

gentemot fadern kommit upp ånyo med alldeles särskild kraft. Ty har

barnet rätt ^till mor och det är den djupaste innebörden i sistnämnda

beslut sa har det också rätt till far, såsom det vid ärendets behandling

i Riksdagen framhölls. Den allmänna rättsuppfattningen i landet har

under sista åren alltmer förskjutits till förmån för ett sådant steg till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

effektiv lagstiftning i detta afseende, hvilket också otvetydigt tog sig uttryck

i den offentliga diskussion, som fördes i pressen och vid möten, anordnade

med anledning af de motioner vid 1906 års riksdag, som föranledde nyss

anförda beslut. Och den af ett flertal kvinnliga föreningar af olika, slag

antagna resolutionen i då föreliggande fråga ger uttryck däråt i följande

ord: »Lagen om anonymitet för moder skall upphäfvas, emedan rättvisan

mot barnet kräfver detta, men som barnet ock har rätt till fader, skall

faderns namn äfvenledes uppgifvas och han åläggas att jämte modern bära

ansvaret för barnets vård och uppfostran.»

Det första steget är taget. Det bör efterföljas af det andra. Följdriktigheten

i lagstiftningen kräfver, att, när barnets kraf på modern sålunda

skärpts, dess kraf på fadern också skärpas, så långt det låter sig

genomföras, till likställighet mellan far och mor.

Omsorgen om familjebandens hägn, som i denna fråga ofta kommit

till synes, får icke hindra genomförandet af ett rättfärdigt kraf. Att lösa

från naturligt, sedligt ansvar verkar aldrig till godo vare sig för individen

eller familjen. Att fastslå föräldraansvaret också gentemot det oäkta barnet

skall i stället i längden stärka hemmets helgd.

Det torde visserligen möta svårigheter att få lagbestämmelser i detta

hänseende, som blifva rätt verksamma. Men att dessa svårigheter icke

äro oöfvervinneliga, visar andra lands lagstiftning, där man lyckats i icke

ringa mån vinna det afsedda syftet.

Jag dristar mig icke till att framställa ett direkt förslå g ° till lagbestämmelser

i denna fråga, men vill i det följande framlägga, åtskilliga

synpunkter, som synas mig böra beaktas vid en eventuell revision af hithörande

föreskrifter. *

Lyckligt vore, om en mera paternell myndighet först kunde i hvarje

enskildt fall få frågan om hand. Det är mångens erfarenhet, som har

haft med dessa förhållanden att göra, att genom ett personligt ingripande

och vädjande till hederskänsla och föräldraansvar kommer man i många

fall i fråga om fastställande af faderskapet längre, om man i tid inskrider,

än genom stämning till domstol. Detta gäller särskildt landsbygden

med dess mindre förhållanden, där ju fadern ofta är känd, ehuru det i

födelseboken i regel måste antecknas: Fader okänd. Därigenom skulle

också dessa edgångar, där så mången barnfader lättvindigt nog »svär sig

fri», betydligt inskränkas.

Barnavårdsnämnden vore väl närmast till att såsom ett förmyndarrad

ha till uppgift att genom den eller de personer, som alltefter olika lokala

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

förhållanden härtill utses, söka förmedla en sådan uppgörelse i godo. För

att barnavårdsnämnden skall få möjlighet därtill, må det v.ara moderns

rätt att redan några månader före barnets väntade födelse, om så kräfves

med stöd af intyg från leg. läkare eller barnmorska anmäla förhållandet

för att få den hjälp, hon behöfver, och hennes skyldighet att efter barnets

födelse, själf eller genom ombud, hvars namn må i kyrkobok antecknas,

till pastorsexpeditionen inom viss kortare tid än de nu föreskrifna 6 veckorna

anmäla barnets födelse. Därifrån borde underrättelse omedelbart

aflåtas till barnavårdsnämnd eller den ledamot däraf, inom hvars distrikt

modern bor. Sådan anmälningsplikt kunde jämväl åläggas barnmorska.

Erfarenheten ger vid handen, att så länge kvinnan själf skall vara kärande

å egna och barnets vägnar, komma inga bestämmelser om faderns försörjningsplikt

att blifva effektiva. Hon saknar i regel alla möjligheter

att sköta sådant och låter sig dessutom i godtrogenhet uppehållas af allehanda

tomma löften och förespeglingar.

Genom barnavårdsnämndens försorg borde därför fortast möjligt efter

ingången anmälan om saken lämplig person vidtalas att blifva förmyndare

för barnet. Denne förordnas sedan i laga ordning till förmyndare af rätten.

Förmyndare, som, där så vore möjligt, icke borde ha mer än en

sådan myndling, skulle utses så, att man kunde hos honom förutsätta ett

personligt intresse för barnet, hvars moder väl i många fall bland sina

närmaste kan äga någon, som är villig att åtaga sig hennes och barnets

sak. Där detta icke är möjligt och särskildt i större samhällen, torde

det blifva nödigt, att barnavårdsnämnden uppdroge åt någon därtill utsedd

person att utöfva dessa förmynderskap.

Den tillsatta förmyndaren skulle det åligga att genom personligt ingripande

söka ordna förhållandet och, om öfverenskommelse icke kan träffas

med barnfadern, vid domstol väcka talan samt sedan tillse, att fadern

fullgör sin försörjningsplikt. Till förmyndare torde möjligen äfven kvinna

kunna utses. Mot moderns bestridande borde icke barnets fader få utöfva

förmynderskapet. Barnavårdsnämnden borde öfva tillsyn öfver dessa förmynderskap

och förmyndare vara skyldig att inför den redovisa.

Då det gäller fastställande af faderskap inför domstol, kräfver grundsatsen

om allas likhet inför lag, att kvinna därvidlag fullt jämställes med

mannen. Domstolen ma tillerkännas i lag fastställd och normerad rätt

att låta kvinnan eller mannen, alltefter den pröfvar omständigheter föreligga,

med ed fylla bristande full bevisning. En lagstiftning därutinnan

kräfver visserligen stor försiktighet, liksom dess tillämpning sätter stora

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 27 Raft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

jg Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

kraf på domstolen. Sådan edgång kan icke få förekomma från lösaktig

kvinnas sida, vare sig hon förut haft barn utom äktenskapet med annan

man eller på annan grund hennes trovärdighet i hithörande förhållanden

kan vara misstänkt.

Vid bestämmandet af ersättning och understöd borde hänsyn tagas

till både faderns och moderns stånd och lefn ads villkor och underhållsbördan

därefter lämpligen fördelas, så att icke, såsom nu kan hända, en fader

i mycket goda villkor lämnar ett minimalt understöd.

Denna försörjningsplikt borde sträcka sig till det 16:de lefnadsaret

och omfatta alla lefnadskostnader såväl som uppfostran och utbildning för

yrke. Understöd, som borde sättas högst för de första 2 aren, da barnet

kräfver den mest omfattande vården, borde utgå förskottsvis för vecka,

månad eller högst för halfår, enligt hvad i hvarje fall fastställes.

Detta kraf borde för att medföra fullt verksam hjälp kunna göras

gällande redan före nedkomsten såsom understöd för modern under en

månad före och en månad efter barnets födelse. Detta borde gälla äfven

om barnet vore dödfödd En sådan bestämmelse vore lika mycket i barnets

intresse som i moderns, hvilken under denna tid är som mest hjälplös

och kanske förtviflad, och vore helt visst ett godt medel att förebygga

förbrytelser både mot fostrets och barnets lif. Härigenom skulle också

förlänas mera effektivitet åt lagbestämmelsen, att kvinna, som födt barn,

icke må i industriellt yrke med arbete sysselsättas under de fyra första

veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarebetyg styrkes, att hon

tidigare kan utan men börja arbetet. Ogift moder star ofta i sa dålig

ekonomisk ställning, att läkaren nödgas gifva denna tillåtelse, då ett i

hennes läge olämpligt arbete är af mindre fara för henne och barnet, än

de umbäranden bägge skulle utsättas för genom arbetsförbud, som eljest

kunde vara af hennes hälsotillstånd väl pakalladt.

Vid hvarje frivillig öfverenskommelse skulle förmyndare tillse, att

icke otillbörlig nedpressning skedde, hvarför öfverenskommelsen för att

vara giltig borde underställas barnavårdsnämnden. En sådan bestämmelse

torde blifva nödvändig, enär skärpta bestämmelser gentemot fadern torde

medföra försök från hans sida att i den för modern svåra tiden närmast

före och efter barnets födelse begagna sig af sin makt öfver henne för att

förmå henne till för henne och barnet alltför ogynnsam öfverenskommelse

och genom henne inverka på förmyndaren.

Det blir vidare nödvändigt att finna lämpliga bestämmelser om det

sätt, hvarpå understödet må utkräfvas af tredskande barnfader.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 19

Någon annan väg torde dår icke finnas, än att lagen tilläte innehållande

af lön, pension eller arbetsförtjänst. Nu gällande förbud emot

utmätning af innestående aflöning för tjänst grundar sig väsentligen på

hänsyn till den, som har att utbetala lönen. »På tjänstens fullgörande

inverkade otvifvelaktigt förlamande, om lönen på förhand tvångsvis toges

ifrån arbetaren, och därmed kränktes arbetsgivare^ intresse». (Lagutskottets

utlåtande n:o 28 år 1901.) Huru viktig än denna synpunkt må

vara, väga dock de skäl tyngre, som tala för ett verkligt tillvaratagande

af barnets och moderns nu kränkta rätt. Andra land, t. ex. Tyskland

och Norge, ha icke tvekat att uti sin lagstiftning draga ut denna konsekvens,

hvarförutan också en förmyndare kommer att stå ganska hjälplös

inför många fall.

Tredskades den försörjningspliktige och underläte af lättja och liknöjdhet

att gifva stadgadt bidrag, skulle han kunna dömas till tvångsarbete,

äfven då det gällde genom öfverenskommelse åtaget bidrag.

Med den löslighet, som finnes i våra tjänsteförhållanden, och med de

goda kommunikationerna torde det icke blifva sällsynt, att barnfadern för

att undgå uppfostringsbidraget söker försvinna till utlandet, kanske redan

före barnets födelse. Barnavårdsnämnd eller förmyndare, om sådan redan

vore utsedd, ägde då att ingripa. Ingen borde, innan väckt fråga om faderskap

vore afgjord, få resa ur landet. Ville barnfader utvandra, måste

han ställa säkerhet eller inbetala bidragen på förhand. Reste han ändå,

borde reseförbud utfärdas och hans egendom beslagtagas. Man torde också

kunna göra utvandringsagent ansvarig för beloppet, om han mot förbud

hjälper honom i väg.

Skulle fadern do, borde det utom äktenskapet födda barnet utfå sin

del ur dödsboet, dock ej mer än såsom om det vore laglig arfvinge. Doge

fader, innan barnet föddes, skulle det likväl äga utfå sin rätt ur dödsboet.

Dock skulle det i sådant fall icke vara modern tillåtet att med ed

fylla bristande bevisning i fråga om faderskap, enär full motbevisning

icke kan till sakens utredning förebringas.

Att skärpta bestämmelser härutinnan äro nödiga, är allmänt erkändt.

Vägen, hvarpå detta syfte på ett verksamt sätt skall kunna nås, utan att

dock större ingrepp på individens frihet göres än nödvändigt är, torde

däremot vara mycket omstridd. Frågans stora vikt kräfver en allvarlig

pröfning och allsidig utredning, till hvilken Kungl. Maj:t ensam äger

möjlighet.

På grund af hvad jag härofvan anfört, får jag därföre vördsamt

anhålla, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till mera effektiva lagbestämmelser än de nu gällande angående utom äktenskapet

födda barn och deras mödrar i syfte att bättre tillvarataga deras

rätt gentemot barnfadern.»

Den fråga, som sålunda genom dessa motioner väckts, anser utskottet,

på grund af hvad motionärerna anfört, vara synnerligen väl förtjänt af

statsmakternas uppmärksamhet och omsorgsfulla pröfning. Utan tvifvel

möta icke oväsentliga svårigheter för åstadkommande af en i alla hänseenden

fullständig och verksam lösning af denna viktiga fråga. Men lagstiftaren

bör ingalunda underlåta att, så vidt möjligt, undanröja de hinder,

som lägga sig i vägen härför. Att frågan härom tarfvar en snar lösning,

synes vara fullt klart och i förevarande motioner ådagalagdt.

Motionärerna hafva i detta hänseende icke allenast lämnat upplysningar

om vissa främmande länders lagstiftning i ämnet utan äfven uttalat

flera beaktansvärda önskemål, hvilka vid sådan lagstiftning för vårt

land borde uppställas och komma under öfvervägande. Utskottet har dock

uppenbarligen icke varit i tillfälle att framlägga förslag rörande de särskilda

lagstiftningsåtgärder, som böra vidtagas uti detta grannlaga och på

flera lagstiftningsområden ingripande ämne, hvadan frågan härom torde böra

till Kungl. Maj:t öfverlämnas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande motioner, i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lagstiftning, som på tillfredsställande sätt tillgodoser

utom äktenskapet födda barns och deras mödrars

rättsliga ställning.

Stockholm den 5 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta

ärendes behandling inom utskottet.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.