Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 34

1907-04-05 · 36 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 35 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:34, Lagutskottets Utlåtande N:o 34

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 5 april 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar

af rättegångsbalken rn. m.

Lagutskottet har fått till sig hänvisad en inom Andra Kammaren

väckt motion, n:r 103, hvari herr C. Olsson i Viken föreslagit Riksdagen

att för dess del antaga följande här nedan intagna förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899

om handräckning åt utländsk domstol.

Härvid anför motionären följande:

»Att de s. k. legala bevisregler, som innehållas i vår gamla vördnadsvärda

rättegångsordning, icke motsvara sitt ändamål, har länge varit

kändt och erkändt icke blott af jurister utan äfven af den tänkande allmänheten.

Alla försök att bland en skiftande mångfald af bevisningsdata

på förhand utstaka den väg domarens omdömesförmåga måste följa, att —

för att använda en bild — i rättegångens labyrint lägga den ariadnetråd

vid hans fötter, som ofelbart leder till målet: sanningens uppdagande; alla

dylika försök äro på förhand dömda att misslyckas. Ej så sällan inträffar

det, att det abstrakta juridiska förnuft, som fixerats i den legala bevisBih.

till Riksd. Prof. 1307. 7 Sami. 30 Höft. (N:o 34). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

ningsteorien, råkar i konflikt med domarens lekmannaförstånd vid bedömandet

af hvad som bör hålias för sant. Vid sådana tillfällen nödgas

domaren, om han strängt följer lagens föreskrifter, på sitt sätt häfda den

gamla spefulla satsen: ''flat justitia, pereat mundus’.

Under sådana förhållanden bör det icke väcka förvåning, att sträfvanden

i den nyaste lagstiftningen riktat sig på att få utbyta de legala

bevisningsreglerna, som räkna sina anor ända ned till de gamla romarne,

mot mera rationella bestämmelser, de där lämna mera spelrum åt domarens

omdömesförmåga att anpassa sig efter de konkreta förhållandena eller

— kortare uttryckt — att man sökt få den s. k. fria bevispröfningen

lagfäst. Att dessa sträfvanden beträffande vår svenska rätt ännu icke krönts

med framgång, beror därpå, att man icke lyckats komma ötverens om,

hvilken befogenhet häradsnämnden vid våra landtdomstolar bör erhålla

efter reformens genomförande. Trots det att vår gamla rättegångsordning

äfven i andra afseenden är bristfällig och företer luckor, hvilka brister

man sökt afhjälpa i samband med moderniseringen af bestämmelserna om

bevispröfning, så har reformen städse strandat på den gamla stridsfrågan

mellan kamrarna: nämndens befogenhet. Första Kammaren tycktes vilja

frånkänna de enskilda nämndemännen förmågan att från det sunda lekmannaförståndets

och den praktiska erfarenhetens synpunkt riktigt bedöma

ett rättsfall, men däremot tillerkänna åt nämnden såsom helhet ett högre

ljus, se i den ett slags mystisk personlighet, som skall vara en ''kontrollerande

motvikt i händelse af skefhet i åsikter eller förgätande af plikt

hos domaren’. Andra Kammaren saknar förmågan att så där se saken ur

en högre filosofisk synpunkt, den resonerar så här, att nämnden icke är

något annat än en samling af 7—12 i lifvets skola fostrade män, som i

allmänhet hvar för sig lika väl som domaren äro individer med utpräglad

rättskänsla och själfständig uppfattning, och som därför, äfven om de bland

sig skulle räkna någon, som ställde sig på en mindre erfaren eller mindre

plikttrogen domares sida, böra kunna skaffa gehör åt den mening, som det

stora flertalet af dem enat sig om. Enligt Andra Kammarens mening är

det en trängande nödvändighet, då en friare bevispröfning lägges i en ung,

stundom knappast mer än teoretiskt skolad domares händer, att genom

utsträckning af nämndens befogenhet minska risken för en orättvis dom.

Jag tillåter mig att med några data ur frågans senaste utvecklingsskede

belysa ofvanstående.

Vid 1902 års riksdag framlade Ivungl. Maj:t förslag till ändringar i

och tillägg till rättegångsbalken i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad jag nedan ämnar föreslå, dock att i 23 kap. 2 § (om nämndens

befogenhet) icke ifrågasattes någon ändring. Lagutskottet hemställde om

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

3

bifall till den kungl. propositionen med några mindre modifikationer, men

tillstyrkte, äfven på initiativ af en enskild motionär, en ändring af 23

kap. 2 § R. B., utmynnande däri, att om minst 3U af nämndens ledamöter

enat sig om en mening, så skulle denna blifva gällande gentemot

domarens. Vid första läsningen antogs i hufvudsak (några paragrafer

återremitterades) lagförslaget af båda kamrarna, men det af motionären

påyrkade, af utskottet tillstyrkta tillägget afslogs i Första men antogs i

Andra Kammaren. Motionärens förslag ansågs därigenom vara förfallet,

och var detta anledningen till att, då lagförslaget efter sammanjämkning i

utskottet återkom till kamrarna, det hela afslogs i Andra Kammaren.

Nästa riksdag frambars förslaget af tvenne motionärer, af den ene

i den form lagutskottet 1902 i samman]ämkningssyfte gifvit åt detsamma,

med tillägget om nämndens ökade befogenhet. Den senare motionen tillstyrktes

utan reservation af lagutskottet och antogs utan votering af Andra

Kammaren, men då denna kammare gjort ändringen i 23 kap. 2 § R. B.

solidarisk med lagen, så afslogs det hela af Första Kammaren med 88

röster mot 22 (voteringen gällde närmast 23 kap. 2 §) efter en längre

diskussion, hvarunder af erfarna domare (exempelvis häradshöfding Hasselrot)

uttalades varma sympatier för Andra Kammarens mening.

För att vinna åtminstone något företog sig en motionär vid 1905

års riksdag att ur lagförslaget utbryta de bestämmelser, som åsyftade att

utfylla luckor i rättegångslagstiftningen (om skadestånd, sakkunniga, editionsplikt)

och framlägga dessa till Riksdagens pröfning. Tillstyrkta i

form af separatlagar i en reservation, fogad till lagutskottets utlåtande,

bifölls reservationen i hufvudsak af Första Kammaren, men afslogs af den

Andra, som utan tvifvel påverkats af farhågor, att den fria bevispröfningen

på detta sätt utan den fordrade garantien skulle så att s''äga genom

en bakdörr kunna slippa in i lagstiftningen.

Sedan dess har frågan icke varit föremål för Riksdagens behandling.

De, som önska taga någon kännedom om frågans tidigare utvecklingshistoria,

hänvisas till lagutskottets utlåtande n:o 34 vid 1903 års

riksdag.

Det vore att beklaga, om allt det arbete, som detta lagförslag kostat,

och alla de förhoppningar, som knutits vid detsamma, skulle få spårlöst

förrinna i sanden. År verkligen den lilla garanti mot missbruk af domarens

större frihet vid bevispröfningen, som Andra Kammaren knutit vid

reformen, något så revolutionärt, att Första Kammaren, som ej mindre

lifligt än den Andra önskar lagen i öfrigt, skall rygga tillbaka därför som

för ett språng ut i det okända? Borde det icke öfverensstämma med

Första Kammarens traditioner att åt åldern och erfarenheten inrymma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

skäligt inflytande äfven vid rättsskipningen? Har Sveriges allmoge på andra

områden gjort sig känd för bristande mognad i omdömet eller samvetsgrannhet

vid utöfningen af de allmänna värf, som anförtrotts åt densamma?

Eller skulle en ung, tillförordnad domare, bara därför att han några

år vid en högskola pluggat in en del abstrakt juridiskt vetande, vara mera

kompetent att vid det praktiska lifvets konflikter mellan människor bedöma,

på hvilken sida rätten ligger, än en samling af sex å nio i praktiska

värf skolade, å sina respektive hemorter högt betrodde män, som efter

erhållen upplysning om hvad lagen i hvarje fall säger enat sig om en

mening motsatt den unge teoretikerns? Man må icke invända, att domarens

ungdom och oerfarenhet höra till undantagen. I en motion vid förra

årets riksdag upplystes, att exempelvis år 1903 af de ordinarie 522 tingen

inom Svea hofrätt^ domsagor 225 förrättats af ordinarie samt 297 —

utom en mängd extra sammanträden — af tillförordnade, hvilkas medelålder

utgjorde 28 år och hvilka, efter att i medeltal 14 månader hafva

varit inskrifna som notarier i hofrätten, ansågos kompetenta för det viktiga

domarekallet.

Jag antydde, att Första Kammaren synes rygga tillbaka för att öka

nämndens befogenhet som för ett språng ut i det okända. Men det är

ju i själfva verket icke något okändt, detta; en liknande ordning, som den

vi ifrågasätta, har ju sedan långa tider tillbaka varit införd i våra mindre

städer, där man vid rådstufvurätterna räknat de illiterata rådmännens

röster lika väl som borgmästarens, utan att den ringaste olägenhet försports

däraf, och fastän nämndemännen äro ''bara bönder’, behöfva de därför

icke vara underlägsna de illiterata herrarne.

Det bör icke anses förmätet att hoppas, det Första Kammaren, som

för att få en ännu större rösträttsfråga löst efter sitt sinne vid denna

riksdag, behöfver göra anspråk på verklig själföfvervinnelse från Andra

Kammarens sida, skall böja sig för den vidt utbredda och djupt rotade

folkmening, som Andra Kammaren i detta fall representerar.»

Förslag till ändrade lagbestämmelser angående bevisning inför rätta

hafva förut vid flera särskilda tillfällen varit föremål för Riksdagens

pröfning.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag

till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande

författningar, aflat Kungl. Maj:t till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.

Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagande af den
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 5

samma med vissa ändringar, och blef denna hemställan bifallen af Första

Kammaren, hvaremot Andra Kammaren afslog såväl utskottets hemställan

som samtliga 1 propositionen innefattade lagförslag.

.. det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid

nästföljande _ ars riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen

af vissa delar utaf det i förberörda proposition innehållna lagförslag

angående bevisning inför rätta, hvarjämte i sammanhang därmed

framlades förslag om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens

befogenhet. I anledning af dessa framställningar aflat Riksdagen

pa lagutskottets tillstyrkan skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, &att

förslag till lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för

+-n i ^ ^ •grund ^af uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förskot-11

ä+miJe+t’ 1 T18''?, a/seenden skiljaktigt från det af 1893 års lagutskott

tillstyrkta, och blefvo genom proposition till 1897 års Riksdag

detta förslag äfvensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda

Riksdagen. Äfven denna gång förordade lagutskottet i hufvudsak bifall

till propositionen, och godkändes utskottets hemställan af Första Kam
SrkastadTn

bMV° ^ 1 ämnet framstäJ1da förslag utaf Andra Kammaren

m •+ ^efter anhöll Riksdagen i skrifvelse den 23 april 1898, att Kungl.

Maj:t tacktes lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta

ansvarsbestämrnelser för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framoll

därvid tillika, att 1 samband med dylik skärpning borde, till förebyggande

af alltför störa olägenheter af vittnespliktens fullgörande, vid
vfttaesbevisnings

“fÄnngSf"8" * be8,äm''“elsOT “«*“*

A Jid anr?älari i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde

vederbörande departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen

lirågssatt stode 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadanden^

år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,

att alltså vissa af de frågor, som 1 propositionen berördes, åter bragts

+® glfva anlednmg att öfverväga, huruvida icke ämnet i sin

nelnet kunde tagas under förnyad handläggning.

v + Eutej djGt förs]aget ser,iast förevar till behandling, hade emellertid,

en igt hvad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar

af processlagstiftningen — nämligen frågorna om stämning, om invändningar

1 rättegång och om fullföljd af talan i högre rätt — blifvit föremål

för revision; och hade därvid i afseende å de nya bestämmelsernas yttre

form och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångs
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

balken i stället för de äldre stadgande!!, som af dem ersatts. Med hänsyn

härtill syntes det önskvärdt, att jämväl den nya lagstiftningen angående

bevisning — i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen erhålla

formen af en från rättegångsbalken fristående lag — införlifvades med

sao-da balk, där den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadaanden

om bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat

ämne, nämligen om förnyadt upptagande af brottmål som åt domstol åtgjorts.

Vid omarbetande af kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå

att till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma

till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rattegangsbalkens

31 kap. gifna stadganden om återställande af försutten tid och återbrytande

af laga kraft ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade

och delvis komna ur bruk, hade en revision jämväl af 31 kapitlet ansetts

i detta sammanhang böra företagas, därvid de åt lagkommitten och aldre

lagberedningen äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande

afgifna förslag funnits kunna tjäna till hufvudsaklig ledning.

Genom proposition till 1902 års Riksdag framlades därefter för

Riksdagen förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,

till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring

i 14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 185o

angående handelsbod^ och handelsräkningar, till lag om andrad lydelse

af 49 § utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse åt 4 och b gg

lao-en den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

° I anledning af propositionen väcktes inom Andra Kammaren en

motion om utsträckande af befogenheten för häradsnämnd vid lallande

eif clom

° Lagutskottet, som i dessa ärenden afgaf gemensamt utlåtande, hemställde

därvid dels under punkten a), att Riksdagen, med bifall i huvudsak

till propositionen, måtte antaga lagar af viss angifven lydelse och dels

under punkten b), att Riksdagen måtte antaga lag angående sådan ändrad

lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, som utvisas af det har nedan

införda förslaget till lag om ändring i vissa delar af namnda balk, i hvad

det afser berörda lagrum. ...... . , t A , nf Vnm

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i hufvudsak åt kam

rama, hvilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar

af de under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra

delar till utskottet. Däremot blef utskottets hemställan under punkte

b) visserligen bifallen af Andra Kammaren, men afslogs åt törsta Kam

maren.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 7

,..1U Beträffande de förslag, som varit upptagna under punkten a), hemställde

utskottet sedermera i afgifvet memorial, dels i anledning af återremisserna,

dels i ändamål af sammanjämkning, att Riksdagen måtte antaga

lagar af viss ändrad affattning. Frågan om ändring i 23 kap. 2 §

rattegimgsbalken däremot hade förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut

Hvad utskottet sålunda föreslagit bifölls af Första Kammaren. Andra

Kammaren åter afsteg detsamma, en utgång, hvilken, enligt hvad den

mom kammaren förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren

ansag friare bevispröfning icke böra genomföras annat än i samband med

sådan ändring 1 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sio- tillerkänd

ökad befogenhet vid fällande af dom.

Redan vid 1903 års riksdag blefvo ånyo i två särskilda motioner

framburna förslag 1 ämnet, det ena af dessa i samma form, hvari det

nästföregående år efter verkställd sammanjämkning förelagts Riksdagen,

med iakttagande dock att i förslaget till lag om ändring i vissa dela? af

rättegångsbalk eu intagits ofvan omförmälda förslag till ändrad lydelse af

23 kap 2 § nämnda balk. Denna motion blef af lagutskottet enhälligt

tillstyrkt. Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, dock under uttryckligt

tillkännagifvande såsom villkor för godkännandet af öfriga delar

af förslaget, att Första Kammaren biträdde Andra Kammarens beslut beträffande

den ifrågasätta ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken. Då

förfillitedde’ hade fö JakthgCn laSförslaget i sin helhet jämväl för den gången

o ^ ytterliSare. försök att få utfyllda luckor i gällande lagstiftning

angående bevisning inför rätta och minska däraf föranledda olägenheter

gjordes af eu motionär vid 1905 års riksdag, hvilken föreslog Riksdagen

antaga vissa utbrutna delar af förut framlagda förslag i ämnet, innehållande

bestämmelser, som enligt motionärens mening icke förutsatte nårnm

utvidgad frihet med afseende å bevispröfningen och sålunda borde kunna

antagas, utan att Andra Kammaren behöfde uppgifva den fordrade garanti

mot missbruk af en dylik frihet, som kammaren ansåge ligga i den föreslagna

utsträckningen af häradsnämnds domsrätt. Det sålunda väckta förslaget

fann lagutskottet sig icke kunna tillstyrka. Såsom en afgörande

omständighet för utskottets afstyrkande af detsamma framhölls därvid, att

de ur sitt inbördes sammanhang lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjode

samma fördelar som de skulle hafva såsom del af ett sammanhängande

helt. Fn vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri åtskilliga

af de föreslagna lagbestämmelserna tillstyrktes i form af separatlagar,

vann emellertid Första Kammarens bifall, men föll jämväl detta reservationsvis

framkomna förslag i Andra Kammaren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Genom förevarande motion har nu herr Olsson i Viken åter dragit

det af 1903 års lagutskott tillstyrkta förslag under Riksdagens profning.

Utskottet intager i föreliggande fråga samma principiella ståndpunkt

som tidigare års lagutskott och anser alltså den fria bevispröfningens^ princip

på hvilken förevarande lagförslag i detta ämne, om också med åtskilliga

modifikationer, väsentligen hvilar, vara riktig och utgöra en förbättring

af nu gällande bevisregler. Såsom förut blifvit af utskottet vid olika

tillfällen omförmäldt, har denna grundsats, till riktigheten erkänd åt lagkommittén

och äldre lagberedningen, såväl i det af nya lagberedningen

utarbetade s. k. principbetänkandet som af den förstärkta lagberedningen

förordats. I praxis har densamma oaktadt bestämmelserna i 17 kap.

rättegångsbalken gjort sig alltmer gällande, och lämpligheten åt en lagförändring

i den riktning, nämnda grundsats anvisar, äger därför äfven

erfarenhetens vitsord. .

Rörande innebörden af denna grundsats tillåter sig utskottet att erinra

om följande uttalande i ofvanberörda principbetänkande.

»Man kan», så yttrar nya lagberedningen, »i korthet såga, att, da

domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse om tillvaron eller icke

tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens ändamål, allt som

inom ramen af en förhandling inför rätta kan med sådan verkan framläffffas

för domaren, också kan tjäna såsom bevismedel. Att fullständigt

uppräkna och karakterisera allt, som inom nämnda begränsning kan såsom

bevismedel inverka på domarens öfvertygelse, är naturligen icke

mÖJ °Domarens öfvertygelse såsom jurist och ämbetsman måste sammanfalla

med hans öfvertygelse såsom människa; eljest är den icke någon

öfvertygelse. Ju mindre därför den juridiska sannmgspröfningens regler

aflägsna sig från den vanliga allmänt mänskligas ju mindre skramässig

den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet till

dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvande! att aflägsna

onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och savidt möjligt utesluta

bevisregler, hvilka stå såsom egendomligheter för en ensidig formalistisk

^ Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan af

det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras värde

i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan betydelse

än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något för

sant i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertyge se

lutar åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke eller

åtminstone endast i underordnad grad varit till gagn för den sak, de vilja

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

9

tjäna. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremaktens godtycke

och Övergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet befunnits

otillräckliga därtill, om andra verksamma korrektiv saknats.

Vid denna bevispröfning måste domaren för sin öfvertygelse kunna

angifva objektiva grunder eller sådana, som äro ägnade att utöfva enahanda

verkan på andra tänkande människor; och de regler på detta område,

hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin

giltighet därför, att domaren icke längre är pliktig eller berättigad att

mekaniskt följa dem. Skall icke rättsskipningens säkerhet allvarsamt rubbas,

måste bevisföringen blifva lika objektiv som förr.»

För att gifva ett bestämdt uttryck däråt, att bevispröfningen fortfarande

skall hvila på objektiva grunder, har emellertid i nu föreliggande

förslag en bland de viktigaste af hittills gällande legala bevisregler,''nämligen

den om vitsordet af två vittnens sammanstämmande berättelser,

blifvit bibehållen i en något modifierad form, hvilken torde öfverensstämma

med den tillämpning, föreskriften i ämnet under senare tider erhållit

i rättsskipningen. Hvad sålunda föreslagits synes utskottet vara

förtjänt af Riksdagens godkännande. Visserligen torde kunna antagas, att

äfven utan särskildt stadgande någon tvekan i allmänhet icke bort i rättstillämpningen

uppstå om att, därest icke omständigheterna annat föranledde,

sammanstämmande intyg af två vittnen skulle utgöra en tillräcklig

bevisning, men med hänsyn till den betydelse, denna grundsats äger för

fastställande af rättsförhållanden såväl i som utom rättegång, lärer det i

allt fall vara välbetänkt, att densamma blifver i lag uttryckligt angifven.

Särskildt stor betydelse äger ifrågavarande lagförslag emellertid däri,

att det meddelar sedan länge efterlängtade bestämmelser till fyllande af

luckor i lagstiftningen, i hvilket hänseende må exempelvis erinras om dess

föreskrifter om sakkunnige, om utgifvande af handlingar samt om rätt för

domstol att bestämma skadestånd efter skälig pröfning, när part ej kan

styrka ett bestämdt belopp.

Beträffande frågan om utsträckt befogenhet för häradsnämnd, får

utskottet hufvudsakligen åberopa hvad tidigare års lagutskott i detta ämne

anfört.

Utskottet är sålunda till en början af den mening, att särskild anledning

till sådan åtgärd ligger i den vidsträcktare myndighet med hänsyn

till bevispröfningen, som föreliggande förslag i någon mån afse att bereda

domaren. Visserligen torde någon fara för missbruk af den friare bevispröfningen

ej föreligga, äfven om de nuvarande bestämmelserna om bäradsnämnds

befogenhet bibehölles oförändrade. Härom göra sig likväl olika

meningar gällande, och det måste då från lämplighetssynpunkt vara förBih.

till Riksd. Prof. 1307. 7 Sami. 30 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

delaktigt att i någon mån utsträcka nämndens befogenhet. Därigenom

betryggas nämligen den ostörda fortvaron af förtroende till häradsrätternas

domslut, då det eljest kunde befaras, att hos allmänheten misstanke om

godtycke vid bevispröfningen uppstode, hvilken uppfattning också tagit

sig uttryck i Andra Kammarens upprepade afslag å förslagen till bevisningslag.

Hvad åter angår frågan, huruvida utsträckt befogenhet för nämnden

i och för sig är tillrådlig, hyser utskottet den bestämda uppfattningen,

att ingen som helst våda eller olägenhet är att befara af en så måttlig

utvidgning af häradsnämnds domsrätt, som ligger i den bestämmelsen, att

rättens utslag skulle affattas i enlighet med nämndens mening, när minst

tre fjärdedelar af nämnden vore om beslutet eniga. Häradsnämnden är

en gammal, för Sverige alldeles egendomlig institution. Frågan om möjligheten

och lämpligheten att något öka dess befogenhet bör sålunda i

främsta rummet bedömas efter den måttstock, som angifves af denna institutions

egna traditioner och insatser i vår rättsskipning. Ställes spörsmålet,

såsom sig bör, på detta sätt, måste det för hvar och en med förhållandena

förtrogen vara uppenbart, att den lugna sans, som alltid utgjort

ett utmärkande drag för nämndens verksamhet, med all visshet icke

skall lida något på den ifrågasatta, mycket moderata utvidgningen af dess

domsrätt. Häradshöfdingens mening blir nog fortfarande såsom hitintills

i regeln den afgörande, och särskild! måste hos nämnden, hvilken i olikhet

med jury handlar under domareansvar, äfven framgent med lika styrka

göra sig gällande den naturliga obenägenheten att öfvertaga detta ansvar,

hvilket hvilar ensamt på häradshöfdingen, när utslaget affattas i enlighet

med hans uppfattning. Men om ifrågavarande lagändring sålunda ej kan

antagas vara förenad med några olägenheter, så skall den å andra sidan

kunna vara till gagn, utom i ofvan angifna afseende, äfven därutinnan,

att den bör komma att i någon män hos nämnden öka intresset och ansvarskänslan,

hvartill de nuvarande bestämmelserna genom sin fordran på

nämndens enhällighet äro mindre ägnade.

Under åberopande af hvad sålunda anförts och då utskottet beträffande

ifrågavarande lagförslag icke funnit ändring i den form, hvaruti de

af 1903 års lagutskott blifvit tillstyrkta, påkallas annat än med afseende

å tiden för lagarnas hädande i kraft, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

må för sin del antaga följande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

11

l:o) Lag

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken

skola upphöra att gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedannämnda

delar af 16, 23, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla

följande lydelse:

16 KAP.

3 §.

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid

underrätt framställd, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut däröfver.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag

slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyllnadsed

dömes, då äge, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall

förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att däröfver föra särskild

klagan, där han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till

rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller

fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, där ej, då fråga är om rättens

behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner

underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig. ^

4 §•

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke

dess mindre med handläggningen af målet och äge jämväl däri meddela

slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, där det kan

ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gals. Sker det ej, skall,

utan hinder däraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,

där ej, i tvistemål, andra parlen yrkar, att målet skall hvila i afbidan

på utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner

sådant lämpligt. Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver

invändningen gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed

eller fyllnadsed dömas, förr än hofrätten utlåtit sig i anledning af förd

klagan i invändningsfrågan, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej

fullföljts.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

9 §•

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.

17 KAP.

Om bevisning inför rätta.

1 §•

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund

däraf hvad i målet bör hållas för sant.

2 §•

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;

äge rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å

upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare

bevisning därom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet är af

beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall erkännandet

vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,

pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och

öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet

genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lämnas utan afseende,

ehvad det återkallas eller icke.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

13

4 §•

I brottmål äge rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i

målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis

må tilläggas parts erkännande.

5 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa, äge begära stämning å vittnet

hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till

rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart

och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare

äge själf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,

eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfvensom

tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller

besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan bekvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad ill kap.

8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part äge jämväl tillämpning

i fråga om stämning å vittne.

År någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå

att han ej är stämd, pliktig att aflägga vittnesmål, där rätten så förordnar.

6 §.

Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes och visas

ej laga förfall, dömes att höta tio daler eller mera, högst ett hundra

daler; och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid.

Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej

vittnet ändå, må vittnet till rätten hämtas. I brottmål, däri den tilltalade

hålles häktad, må rätten genast låta hämta vittne, som utan styrkt laga

förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran

om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må

ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva

vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall dock

i de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt att erhålla förskott å resekostnad,

ej äga tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott till

vittnet erlagts eller erbjudits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

7 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

Är den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §•

Äger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

1 mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delägare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

där han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af

målets utgång.

Har i brottmål målsägande förklarat sig ej vilja föra talan, må han

ändå ej höras såsom vittne. Ämbets- eller tjänsteman eller den, som är

förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöfva annan

allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,

vare dock ej i egenskap af målsägande jäfvig att om brott, som blifvit

emot honom begånget under utöfningen af ämbetet, tjänsten eller uppdraget,

afgifva vittnesmål, där han förklarat sig ej vilja föra talan och

annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot

två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af

dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet däri, må ej

höras såsom vittne angående brottet.

9 §•

Den, som med part eller med målsägande, hvilken ej förer talan i

målet, eller med annan, som jämlikt 8 § är jäfvig däri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene

är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn eller är i

svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

vare_ i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsägandena

står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om det,

som händt annan målsägande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn

till part eller till målsägande, hvilken ej förer talan, eller till annan, som

jämlikt 8 § ar jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna

i hvarje särskildt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjänstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet men själf icke äger sådan del i saken, som

enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlignytta

eller skada.

10 §.

o

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

förtroende, må han såsom vittne höras, där rätten finner det lämpligt;

dock må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande

förpliktas att aflägga vittnesmål.

11 §•

Innoan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer

anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras,

innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, men kan det icke strax styrka: pröfve

rätten med afseende å de skäl, som för jäfvet anföras, huruvida vittnet

må genast höras eller om med förhöret skall anstå till annan dag; och

förelägge rätten, därest med förhöret skall anstå, den part, som gjort jäfvet,

att å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, styrka jäfvet, vid

äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,

då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

12 §.

Rättens ordförande tillfråga vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad därom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer

omständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande

af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

13 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken

-vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. Är genom allmän lag

eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund

af ämbete, tjänst eller annan befattning får sig bekant; må han ej om

sådant höras såsom vittre, med mindre han blifvit i laga ordning löst

från sin förpliktelse. Ej heller må den, som blifvit anmodad att föra

parts talan i rättegång eller däri honom biträda, utan partens medgifvande

höras såsom vittne om hvad han i och för sådant uppdrag fått

sig meddeladt. Har eljest part i förtroende meddelat annan något

angående saken, därom må ej utan partens medgifvande denne såsom

vittne höras.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga

evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad jag vet i

denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger

eller förändrar; så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vikt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår

edens vikt, äge rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom

erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, skall vittne utan ed

höras, där icke rätten på grund af särskilda omständigheter finner ed

böra afläggas. Höres vittne utan ed, varde vittnet erinradt, att dess förpliktelse

och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har

sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande

till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, där ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhämte därefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i pi''otokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förr än i målet är dömdt, gifve

det strax rätten till känna.

16 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess

berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; äge rätten förordna,

att parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och äge han därefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

17 §•

Aro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena

till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, äge

rätten förordna om vittnets inkallande.

18 §■

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut

aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framställd

fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag där
Bili.

till Riksd. Pro t. 1907. 7 Sami. 30 Ilåft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

öfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas

vittnet ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, där vittnet ej däraf

låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må

af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till

högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte

under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i

häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å

landet inom fyra veckor; erfordras fördenskull urtima ting, galle därom

hvad ojn urtima ting för rannsakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,

eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må ej sedan beslut,

hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning; är vittne i

häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifva.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit

kalladt, dem emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens

beslut blifvit hämtadt, skall själf vidkännas hämtningskostnaden. Kallas

någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på längre

afstånd än fem nymil från det ställe, där förhöret skall hållas; vare den

part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar

för en häst fram och åter, eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet

kan för resan eller någon del däraf begagnas, afgift för billigaste

plats å bantåg eller ångbåt. Har rätten, enligt hvad i 17 § sägs, förordnat

om vittnes inkallande, äge rätten jämväl att, efter ty skäligt pröfvas,

bestämma, af hvem ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad,

där sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af

förd klagan i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, där allmän

åklagare å tjänstens vägnar förer talan, är särskildt stadgadt.

21 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; äge rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast tinnes, hvar vittnet skall höras.

Innan uppdrag, som nu sagts, meddelas, skall part, som ej åberopat

vittnet, om så ske kan, lämnas tillfälle att yttra sig om jäf och framställd

jäfsanmärkning pröfvas.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles af

häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

23 §.

Nu kommer part å tid, da målet icke är före vid rätten, och söker

att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af

annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; äge rätten,

ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.

Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut

afvaktas, äge rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

24 §.

Har rätten jämlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid

annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för

förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande

tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att

om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan

vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde

förhöret inställdt, där ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, däri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne

höres vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, eller skall i

sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser;

åligge den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den

tilltalade, där det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret

inställd, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Vägrar vittne, då det skall höras vid annan rätt än den, där vittnet

åberopats, på grund af jäf, som ej förut pröfvats, eller af annan orsak

än jäf att aflägga vittnesmål, eller vägrar vittnet att besvara framställd

fråga, och finner rätten grundad anledning förekomma, att vittnet äger

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

skal för sin vägran; varde förhöret inställdt och parten hänvisad att vid

den rätt, där vittnet åberopats, påkalla pröfning af skälen för vittnets vägran.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför

svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konungens

bemyndigande äger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, där

giltiga skäl visas.

Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse

C

hvad därom är särskild! stadgadt.

27 §.

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin

domareed, om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner

han det, värde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten,

huruvida det må ske. Finnes sökandens rätt bero däraf, att vittnet höres,

och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller

skamlig gärning, varde vittnet hördt, där ej jäf kan utletas. Finner rätten

särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lämnas annan, hvars rätt

kan vara beroende af vittnesförhöret, att därvid närvara, läte rätten genom

sökandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen

skälig ersättning.

Ej vare någon pliktig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här

är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars

domvärjo han har sitt hemvist.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, där ej

omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras berättelse.

30 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt las;

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, där anledning

är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

21

det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller

äkta makar eller syskon mot hvarandra, där ej dödsstraff eller straffarbete

på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. År den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom ådömas, äge rätten, där han tredskas, förordna, att han

skall till rätten hämtas.

I fråga om ersättning för inställelsen äge den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

31 §•

Finnes för profning af fråga, som icke utan särskild insikt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhämta yttrande

åt sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, ämbets- eller tjänsteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan

rörer, eller namne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet

kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lämnas

någon, . som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att därigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å ämbetes vägnar eller eljest på grund af

allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja

därtill förpliktas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan

giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, äge rätten

hålla honom därtill medelst vite.

32 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetes vägnar eller eljest

på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne

rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande

eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar, aflägga ed,

att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som

honom i målet lämnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående

ed af vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden därefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt,

som för den sakkunnige är lägligast.

'' O O “

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlålande N:o 34.

33 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å ämbetes vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad

särskild! stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten

finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning i

fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning af visst

föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

Är i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,

galle därom hvad om vittne är stadgadt.

37 §.

Företer part skriftlig handling att därmed styrka sin talan, pröfve

rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så

ock hvad vitsord den i målet äger.

Är för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,

handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

23

38 §.

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten

såsom ägare af handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal

eller särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller

skärskådande, vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande

målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke,

pliktig att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare beträffande

handelsbok, så ock där annan handling, som af part åberopas, är

upprättad att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten

rörer, eller den innefattar meddelande, som i fråga om något parternas

rättsförhållande af endera parten aflåtits till den andre eller till någon,

som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.

39 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes

i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i

målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga

den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej där

fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl finnes att

antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända

innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omförmäler,

till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,

pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.

År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, äge rätten ock lägga vite

före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom

förelagdt.

41 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt

skall ej äga tillämpning å den, som å ämbetes vägnar innehar handling,

hvilken till bevis i målet åberopas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande A :o 34.

42 §.

Den, som jämlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifva deri

i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest.

Innehåller handlingen jämväl sådant, som icke rörer saken, och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten ingif\ a utdrag

af handlingen jämte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår

saken, uteslutits.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,

som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten

prof var skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut

om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

■utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utledning

eller pröfning nödigt, att rätten besiktigar föremål, som ej lämpligen kan

till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, där föremålet finnes, att

hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, äge rättens ordförande, där biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jämlikt

34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten

en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten

att därvid biträda; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens

hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten äge

ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen

förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hoträtten ingilvet,

och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

25

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

46 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, äge rätten, till

sanningens utrönande, förelägga vederpart^ att, om han det förmår, med

ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,

som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,

när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af

medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda

anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas äga säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes, må ej till värjemålsed dömas.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund af

egen iakttagelse äger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller

att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas därigenom, att andra parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; äge rätten tillåta honom att,

om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål,

däri talan om ansvar föres.

49 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, där sakens beskaffenhet därtill

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sand. 30 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

föranleder, att åt parten lämnas öppet att inskränka förnekandet eller

bekräftandet till en del af det eden angår.

SO §.

Ed skall af part afl äggas vid den underrätt, där målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad, äge rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på

grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra

framställning därom sist å den dag, då till eden dömes. År i mål, som

blifvit anhängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förorda

hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till

följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, galle

hvad angående vittne år för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part äger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. År

viss dag för edgången i beslutet utsatt och varder ej å den dag genom

parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet

vunnit laga kraft, äge rätten antingen uppskjuta målets vidare handläggning

till annan dag eller ock förklara det hyllande. Har målet förklarats

hyllande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,

sätte rätten ut ny dag för edgången, därest den part, hvilken eden ålagts,

ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag

däråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud

och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant

mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vikt

och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vikt, äge rätten

hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

27

53 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att

fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; äge sedan ej gå eden,

där han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det

kungöra.

54 §.

År till ed dömdt genom beslut, som äger laga kraft, men har,

förrän tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest

blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,

och den domstol, där målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under

pröfning.

Lag samma vare, där parten är för mened förlustig medborgerligt förtroende

och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet

blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden

eller däråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,

där målet blifvit anhängiggjordt.

År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande

i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den

omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd

i högre rätt; finner rätten edgång ej böra äga rum, och är i målet

ej fråga om annat bufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har afseende,

döme då i hufvudsaken, där så lämpligen ske kan.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målsäganden att edligen bekräfta

hvad han mistat och värdet därå, om det ej annorledes utletas kan; och

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målsäganden sålunda bekräftat.

Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars

mätas kan.

58 §.

Aro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense

att, där ena parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,

eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång däraf

beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;

dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlustig

medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig

våda kunna honom anförtros.

59 §.

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska

språket, må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, där han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande

trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, därom är

särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke

kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

23 KAP.

2 §•

När dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden

om saken och de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Åro

af nämnd minst tre fjärdedelar från häradshöfding skiljaktiga och om en

mening ense; galle den mening, och svare de, som därom sig förenat, för

dom sin. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

29

25 KAP.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända

till efterrättelse, hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag

i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt

lag må särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.

Lag samma vare, där i fråga, som rörer fullmäktig eller vittne eller

annan, som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt

utslag meddelat beslut af beskaffenhet att, där det under rättegången

gifvits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga

utslag beslut, som, där det under rättegången gifvits, kunnat särskildt

öfverklagas» skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd

af talan i hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja

talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången

meddeladt.

7 §•

År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt

beslut, däröfver särskild klagan ej är tillåten, äge han allenast i

sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under

hofrättens pröfning; dock må, där klagan föres öfver beslut, hvarigenom

blifvit dömdt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang därmed

talan fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att

pa fragan om edgången inverka, så oek, där särskilda besvär anföras öfver

beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläogandet

komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äge han att

till bemötande af vederpart^ ändringssökande påkalla pröfning af beslut i

fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §•

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed

eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

däremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken

hofrätt ändring bör '' sökas samt, där talan skall fullföljas genom besvär,

inom hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas; Hvad underrätten

sålunda föi’eskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till

efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss

är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende

iakttagas bör, varde ock därom underrättelse efter ty nu är sagdt

lämnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,

varde den af honom meddelad.

30 KAP.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten

instämdt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till hofrätten eller blifvit dess pröfning underställdt, skall klagan hos

Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver

hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,

så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången

stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt

till värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom

slutligt utslag ansedt.

4 §•

Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må

ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång

inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i samman

hang med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till

värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

31

31 KAP.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §■

Har någon försuttit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts

hos domstol eller öfverexekutor, äge, där han tilltror sig visa synnerliga

skål,, att den försuttna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka

resning. Lag samma vare, där någon försuttit tid, som är stadgad för

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig

förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökn in "slagen afses

eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors

utslag, som äger laga kraft, bör häfvas, då äge han ock söka resning i

målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,

af annan än den tilltalade sökas, där brottet är sådant, att efter viss tid

straff förfaller i händelse åtal ej ägt rum, eller där fråga är om förräderi

eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott eller brott

mot riksstyrelse eller Riksdagen.

3 §•

Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfva!’ Konungen

efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,

huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt

bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, där det ej af

Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet

förut handlagt; och äge den myndighet makt att det förra utslaget ändra,

när skäl därtill äro.

4 §•

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som ägor laga kraft,

innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan därmed jämför
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

lig felaktighet, däraf part lider märkligt förfång, vare honom jämväl tilllätet

att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig

rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter

ty i 3 § är sagdt.

5 §•

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter

förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,

och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,

förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

6 §•

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas till

nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning

särskild undersökning, förordnar Konungen därom.

7 §•

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats

efter ty i 3 § sågs, hindra verkställighet af utslag, där ej Konungen

annorledes förordnar.

B §•

I brottmål äge ej allmän åklagare i annat hänseende än såvidt angår

ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom själf söka resning, där han

ej tillika är målsägande. Finner justitiekanslern sådana omständigheter

vara för handen, att resning bör sökas, äge han därom förordna.

Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med däri gjorda undantag, de särskilda

stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.

rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock

att hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 maj

1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

33

Tillika upphäfves förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna

lagens stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af

förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad

i afseende därå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i

visst fall göra sig urtjufva.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse

i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1908; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,

äldre lag tillämpas.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes fonder,

att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att

det var kvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och hennes

arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,

och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och

barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar

barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

3:o) Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bill. till Likså. Prot. 1307. 7 Sami. 30 Raft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vadje då under hoträtt,

som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1908; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

4:o) Lag

om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och.

handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§

i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,

skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången

af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, där ej

annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

5:o) Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller

30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest bör såsom

lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder däraf domen i verställighet såsom

lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Sb

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, därom stadgas i

rättegångsbalken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i ärenden,

som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

6:o) Lag

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren

dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,

varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År

fråga om granskning af skriftlig handling eller besiktning af annat flyttbart

föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,

att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för

ärendets företagande underrättas, där han ej själf skall afhöras eller något

fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken

dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan

underrättelse.

6 §.

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten därvid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i

ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Stockholm den 5 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Reservation

af herrar Sjöcrona, Andersson, Hedenstierna, Lilliesköld, Uppström,

Nyström, E. Lorentz Petersson och Fahlén, som ansett, att den föreslagna

ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken icke bort af utskottet förordas,

samt att till följd häraf uti inledningen till föreslagna lagen om ändring

i vissa delar af rättegångsbalken siffran 23 bort uteslutas.

af herr Lindhagen, som ansett, att utskottet bort i anledning af

förevarande motion förorda de vid 1905 års riksdag af reservanter inom

utskottet tillstyrkta och af Första Kammaren antagna särskilda lagar angående

bestämmande af skadestånd i visst fall, bevisning genom sakkunnig

och skyldighet att inför rätta förete skriftlig handling jämte däraf föranledda

ändringar i lagen om handräckning åt utländsk domstol och förordningen

om handelsböcker och handelsräkningar.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1907. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.