Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt till försäljning af fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss m. m.

1907-04-12 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:38, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt till försäljning af fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

I

No 38.

Ank. till Biksd. kansli den 12 april 1907 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående rätt till försäljning af fast egendom, som

innehafves såsom fideikommiss m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 149, yrkar herr C. A. Lindhagen, att Riksdagen beträffande fideikommisstiftelser

i fast egendom måtte hos Kungl. Maj:t begära

a) utredning och förslag om att dylika fastigheter må kunna af innehafvaren

helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sättes

såsom fideikommiss, därvid dock bör sörjas för att skogarna för framtiden

ställas under ordentlig hushållning,

b) utredning och förslag om fastställande af vissa tidpunkter, från

Indika dylika fastigheter, som ej försålts, skola upphöra att vara fideikommiss

och i stället lyda under de allmänna civillagarna, dock med nyssnämnda

villkor i afseende på skogarna.

Detta yrkande ingår i en af herr Lindhagen inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 146, angående några statsåfgärder i ändamål att i erforderliga

fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol, men har, på

grund af 55 § 3 mom. riksdagsordningen, upprepats såsom särskild motion.

Motiveringen till nu förevarande motion återfinnes i berörda motion n:o

146; och är denna motivering af följande lydelse:

Bih. till Riked. Prof. 1801. 7 Sami. 34 Höft. {N:o 38.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

»Ett särskild! slag af jordmonopol bilda jordfideikommissen. Belägga

på visst sätt en ännu fastare »död hand» öfver den jord, de omfatta, än

andra jordmonopol. Ty lefvande släkten, jordens innehafvare inbegripen,

kunna ej göra något åt dem. Det är »död mans vilja», som ur sin graf

med föråldrade regler binder kommande tider i fullföljandet af deras

uppgifter.

Fråga om afskaffandet af de fideikommisstiftelser i fast egendom,

som tillkommit före 1810, har på senare tiden väckts i Riksdagen icke

mindre än elfva gånger. Första gången eller år 1882 afslogs förslaget af

båda kamrarne. Men de öfriga tio gångerna har förslaget alltid bifallits

af den Andra Kammaren och lika regelbundet afslagits af den Första.

Orsakerna till detta nedslående resultat ligger nog ej ensamt i förstakammarpolitikens

traditionella motstånd i det yttersta mot reformer, som

kräfvas af nya uppfattningar och förhållanden. Felet är nog också, att

de skäl, som hufvudsakligen åberopats till stöd för de i Andra Kammaren

väckta motionerna, varit äfven på sitt sätt gammalmodiga eller, om man

ej vill begagna detta uttryck, tämligen obetydliga. Då debatterna i Första

Kammaren mest rört sig om dessa skäl, har det ej varit så synnerligen

svårt för kammaren att komma dem till lifs. I den senast vid 1906 års

riksdag inom kammaren förda öfverläggningen, som skall tagas till ledning

vid följande granskning, kan man därför säga, att talarne i många punkter

haft ganska rätt.

Hufvudvikten för reformen har sålunda alltid lagts på att dessa

stiftelser i strid mot gällande rättsuppfattning skapa olikhet i arfsrätt

mellan syskon. Det är nu visserligen sant, att den stora reformen af år

1845, hvarigenom lika arfsrätt mellan syskon fullt genomfördes, var eu

stor sak. Här är ju dock egentligen fråga om donationer till vissa personer.

Fortfarande är det tillåtet att genom testamente eller gåfva skänka hur

mycket som helst till en viss person utan att därvid behöfva ihågkomma

hans syskon. För öfrigt kan man så innerligt instämma med den talaren,

som betonade »att världen är full af orättvisor», och att det fanns ännu

större orättvisor än denna, hvilket han sökte belysa med exempel. Visserligen

bör man nu icke underlåta att afhjälpa en orättvisa därför, att andra

kvarstå. Men inför de stora olikheter i förmögenhetsförhållanden, som

förefinnas öfverallt, kan kraf på konsekvenser som de ifrågavarande, där

ingen nöd föreligger, knappast göra anspråk på att vara ett afsevärdt

reformsträfvande. Det kommer därför alltid att bli en konstruktion, om

man vill göra troligt, att den allmänna rättsuppfattningen i landet tager

illa vid sig, därför att syskonen till de 37 grefliga, 39 friherrliga, 61

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 3

adliga och 31 ofrälse fideikommissarierna ej få någon arfvedel i själfva

fideikommissj ord en.

Såsom nästa skäl brukar framhållas, att fideikommissen eller åtminstone

de mindre pläga vanskötas. Detta framkallar genast gensägelse!’. Man säger,

att det är med fideikommisser som med andra fastigheter. Många skötas

bra, andra medelmåttigt, andra åter dåligt. Och det förhåller sig nog

också på det sättet.

Slutligen säger man, att institutionen demoraliserar fideikommissarierna

och sätter ihop släkter till processande och annan fiendskap. Detta skäl

imponerar lika litet. Ty det förhåller sig nog med fideikommissarierna

liksom med deras jord. Många hålla sig uppe, andra sköta sig medelmåttigt

och andra komma verkligt under isen. Processer förekomma väl

någon gång, men de äro icke regel. Således samma företeelser som bland

andra människor.

Nej, pudelns kärna, såsom man säger, ligger på annat håll. Institutionen

ifråga är antastbar främst därför, att den medför ett monopol

till jorden, lägger eu död hand på naturtillgångar, som frigjorda från dess

grepp skulle gifva lifsuppehälle och själfständighet åt en vida större befolkning.

Denna synpunkt lyckades i någon män komma med i lagutskottets

senaste utlåtande i ämnet. Debatten i Första Kammaren kunde

därför ej alldeles förbigå densamma. Särskild! uppfordrande var ett förlösande

yttrande i kammaren af en representant från Skåne. »Huruvida

man», sade denne, »håller på fideikommissinstitutionen här uppåt landet

känner jag icke till, men jag vågar lugnt påstå, att man i Skåne med

glädje skulle hälsa en åtgärd, hvarigenom denna provins skulle få betydligt

större utvecklingsmöjligheter och kunna underhålla en betydligt större befolkning

af själfägande jordbrukare.»

Häremot invändes nu till en början, att fideikommissen dock upptaga

en obetydlig del af landets jord, endast mellan 4 och 5 procent

af allt mantalet. Dylika jämförelser äro obehöriga såsom ägnade

att leda bort uppmärksamheten från hvad saken verkligen gäller. Faktum

är, att dessa stiftelser i och för sig upptaga högst betydande områden.

De omfattade år 1895 3,057 mantal och 918 utjordar eller annan

ej i mantal satt jord med ett taxeringsvärde af omkring etthundratio

miljoner kronor. Vidare ligga fideikommissen sammanförda företrädesvis

i de gamla odlade trakterna af vårt land. Största utsträckningen

ha de i Skåne samt i Södermanlands och Stockholms län. Äfven i

Halland, Småland, Östergötland och Västmanland förekomma de i stor

utsträckning. Och söker man inom hvarje län, skall man finna, hurusom

vissa trakters och hela socknars jordbruksjord alldeles domineras af fidei
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

k ommissen. Det är dessa trakters och deras befolknings behof frågan

gäller. En ofta använd metod att förringa betydelsen af bolagens jordförvärf

i Norrland och Dalarne var också dylika jämförelser med hela

landet. Men lagstiftningen har själf nu tagit afstånd från ett dylikt betraktelsesätt

genom att i norrlandslagen om förvärfsförbud för bolag i

nämnda landsdelar uppräkna till och med vissa socknar inom ett län, för

hvilka till skillnad från de andra socknarne lagen skulle gälla.

Ett ofrivilligt erkännande af denna synpunkt liksom af den egentliga

grunden till angreppen mot fideikommissinstitutionen framkom också under

debatten i Första Kammaren. Det hade af lagutskottet erinrats, hurusom

i utlandet såsom en yttring af 1789 och 1848 års revolutioner fideikommissen

blifvit mångenstädes afskaffade. En talare invände häremot, att

hvad som i detta afseende åt gjordes på 1790-talet hade efter 1815 återförts

till det gamla, "där fideikommissen icke af helt naturliga skäl såsom

i det folktäta Belgien och Nederländerna ansågos hinderliga för den ekonomiska

utvecklingen såsom försvårande för landtbefolkningen att förvärfva

sig själfständiga jordstycken». Detta senare förstår man, sade

talaren. Han kunde ha tillagt, att man också vet, att de strömningar,

som efter 1815 återinförde fideikommissen, voro den heliga alliansens reaktion

och ingenting annat. Man förstår dessutom att i alla trakter, där

fideikommissen försvåra utkomstmöjligheterna för befolkningen, så är detta

ett socialt missförhållande, oafsedt om andra trakter i landet äro tätt befolkade

eller icke. För hela landet blir det dessutom en olägenhet, när,

såsom i Sverige, fideikommissen på många ställen och särskild! i Skåne

upptaga landets bästa åkerbruksjord. Och mot det anförda yttrandet om

reformens störa betydelse för Skåne hade man intet annat motskäl att

framföra än att den tillfredsställelse fideikommissens afskaffande därstädes

förmenades framkalla, helt visst icke delades af de nuvarande arrendatorerna

af fideikommissgårdarna.

Det är således för tillgodoseendet af landets jordbruksmöjligheter till

gagn för den växande befolkningen, som krafvet på fideikommissens afskaffande

stöder sig. Under debatten i Första Kammaren kunde man

som sagdt ej undgå att uppmärksamma denna synpunkt något. Men man

förvillade bort saken genom att tala företrädesvis om sträfvandet efter

»egnahem», för hvilka man ansåg det nog blifva någon råd. Det förtjänar

dock ihågkommas, att en talare, som motsatte sig reformen, medgaf, att

fideikommisstiftelserna kunna lägga hinder i vägen äfven för anskaffande

af byggnadstomter. Det kan icke nekas, sade talaren, att det funnes områden

af fideikommissnatur, hvilka voro så belägna, att de icke kunde

komma till sin fulla utveckling utan att innehafvaren finge större dispo
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N;o 38,

sitionsrätt öfver dem. Och sade sig talaren därmed syfta på stationssamhällen

och liknande platser.

Mot reformens ofvan framställda hufvudsyfte har Första Kammaren

att ställa endast ett ledmotiv. Det var såsom flera talare betonade död

mans vilja, som skulle respekteras. Den öfvertygelse, som ligger bakom

detta påstående, framförde det såsom ett postulat, en själfklar sats.

Knappast förekom ansatser att försvara denna ens, såsom det heter, ur

juridisk synpunkt De döda äro nämligen här öfvergifna till och med af

juristerna, Indika brutalt förkunna, att endast lefvande släkten äro bärare

af rättigheter. Kej, bevekelsegrunden var nog något annat som icke sades,

något för hvilket det är svårt att finna ord, men som man så väl förstår.

Det var vördnaden för det förflutna, denna hängifvenhet för de stora

minnena, hvilket i mycket är förstakammarpolitikens idealism vid sidan

af dess intressepolitik i det närvarande. Fideikommissen påminna om den

lysande adelns försvunna makt och segerrika fältherrars ätter. Och de

kasta äfven något af det förflutnas glans öfver de nuvarande godsherrarna.

Fn dylik pietet tvekar ej att inrätta själfva jorden till ett museum för

reliker.

Ser man saken ur synpunkten af den nuvarande tidens realiteter

och blickar framåt i stället för tillbaka, försvinner dock skimret alldeles.

Denna politik bland sarkofager sjunker då ihop till ett förvilladt kraf, att

några multnade rester af en människa i en kista skall ha rätt att förhindra

lefvande fattiga släkten att ur jorden skaffa sig nya medel till lifsuppehälle.

Detta liksom så många andra realiteter märker man icke och

endast däraf kan det förklaras, att kammaren ungefär samtidigt frågar

sig, hvarför folket emigrerar.

Den nu i främsta rummet framhållna synpunkten för reformens bedömande

leder ock till nya tankar om metoderna för dess genomförande.

Hitintills har man förordat fideikommisstiftelsernas fullständiga afskaffande,

men för att ej kränka redan födde personers rätt gärna medgifvit

öfvergångsbestämmelser, som skulle undanskjuta förfogandet öfver

jorden långt fram i tiderna. Tänker man på ändamålet, vill man dock

gärna vinna åtminstone något för de närmaste tiderna och finner också

vida lättare utvägar därtill. Man bör helt enkelt tillstädja, att jordfideikommiss

i sm helhet eller till vissa delar få af fideikommissarie!]

försaljas mot det, att köpeskillingen i stället afsättes till ett fideikommisskapital,

för hvilket de gamla bestämmelserna skola i hufvudsak gälla.

Därmed böra de döde vara väl till freds. Förr var jordegendom på landet

det förnämligaste värdet, nu synes kapitalet vara vida mer eftersträfvadt.

Den dödes vilja lämnas således på samma gång oförkränkt i sina

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

dispositioner och får tillfälle att fortfarande göra sig gällande i afseende

å det yppersta af alla ägodelar. Samtiden kan också vara skäligen belåten.

Jorden frigöres från sina band. Och den omständigheten, att stora kapital

i stället samlas på några händer, bör man kunna ta med lugn, då

detta icke är någon främmande utan tvärt om kännetecknande företeelse

i nutidens samhällslif. Det finnes för öfrigt redan förut många fideikommiss

i lös egendom. När tiden är ute äfven för detta slag af fideikommisstiftelser,

blifva de helt visst alla åt skaffade på eu gång.

Det anmärktes i lagutskottets utlåtande för förra aret, att i England

genom eu parlamentsakt af år 1882 medgifvits, att fideikommiss finge

säljas af innebafvaren utan nästa fideikommissaries samtycke, hvarvid köpeskillingen

trädde i stället såsom fideikommiss. Antydningar om en sådan

anordnings lämplighet i vissa fall äfven för vara behof framkom från ett

par talare i Första Kammaren. Vid expropriation, som ju får tillämpas

äfven på fideikommissjord, skall lösesumman för dylik jord afsättas till ett

fideikommisskapital.

En sådan lagstiftning, som nu förordats, är naturligtvis främst af

behofvet påkallad, när det gäller att befrämja jordens tillgodogörande genom

den fria omsättningen. Men den är också af betydelse i de fall, att

expropriation är tillåten. Därigenom möjliggöres nämligen att under intryck

af expropriationstvånget frivilliga öfverenskommelser kunna komma

till stånd utan att man behöfver skrida till expropriationsformaliteter. A

andra sidan måste ju medgifvas, att en dylik lagstiftning för de fall, att

expropriation ej är tillåten, icke i ett slag upplöser fideikommissbandet på

jorden. Det innebär ett principiellt upphäfvande af jordfideikommissen,

hvilket är viktigt nog. Men i praktiken betyder det endast eu afveckling,

beroende på den fördel och det intresse fideikommissinnehafvaren kan ha

af en försäljning. Vill man redan nu utsätta en tidpunkt, inom hvilken

denna afveckling skall vara afslutad och då orealiserade fideikommiss förvandlas

till vanliga arfvegods, så kan man ju därjämte upptaga de hitintills

väckta förslagen, da det torde vara lönlöst att föreslå eu tidigare

tidpunkt. < , o

När upplösning af fideikommissbanden på jorden förordas, sa maste

man äfven eftertänka, huruvida ej olyckan kan vara framme och i vissa

fall göra ställningen kanske lika dålig eller ännu sämre än rör närvarande.

Sålunda framkastade eu talare i Första Kammaren, att upphäfvande

af fideikommissen med all säkerhet icke komme att befordra bildandet af

flera egna hem utan gifva ökadt utrymme för bolagens utveckling. Sannolikt

tänkte han härvid närmast på sockerbrulcsbolagen. Det kan emellertid

vara fråga underkastad t, huruvida det ekonomiska utbytet och utsik
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

terna till vidgad sjelfständighet för folket blir mindre, om jorden ligger i

ett modernt bolags hand än under väldet af en död mans vilja. Den antydda

eventualiteten, hvilken kan vara tänkbar om ej på alla så på några

håll, bör ju dock helst förekommas, och detta sker genom en sådan lagstiftning,

som förordas under punkt 1 i förevarande motion.

En annan fråga, som särskildt måste beaktas, är hänsynen till skogarna

a jordfideikommissen. Många sådana skogar äro sköflade och detta

föranledde 1903 års Riksdag att begära lagstiftning mot att de till fideikommissegendomar

hörande skogar utsattes för sådan behandling, att därigenom

skogskapitalets fortfarande afkastningsförmåga i vissa delar åt

landet äfventyrades. I många trakter exempelvis Skåne äro dessa skogar

väl vårdade och snart sagdt de enda af någon betydelse som finnas. På

sådana ställen synas dylika skogar böra med tiden helst förvandlas till

stats- eller kommunalskogar. Men i hvarje fall måste noga tillses, att vid

upphäfvandet af fideikommissinstitutionen fästas villkor eller vidtagas åtgärder,

som för framtiden genomföra ett uthålligt bruk af skogarna.

_ Den föregående framställningen sysslar uteslutande kan man säga med

fideikommiss på landet. Det kan därför ifrågasättas, om reformen behöfver

omfatta äfven fideikommiss i stadsfastighet. Då emellertid olägenheter i

vissa fall uppgifvas häfta äfven vid de senare, och dessa hittills alltid medtagits

i förslagen, torde, i betraktande tillika af att äfven de i hvarje

fall en gång skola upphöra, skäl icke förefinnas att nu afskilja dem frän

förslaget.

Pa grund af det sagda vill jag således föreslå, att fideikommiss i fast

egendom må få helt eller delvis af innehafvaren säljas samt köpeskillingen

i stället sättas såsom fideikommiss dock med föreskrift, att skogarna, därest

de ej öfvertagas af stat eller kommun, skola ställas under så kalladt uthållighetsbruk.

Och likaledes må härtill fogas den önskan, att såsom i de

tidigare förslagen skett en tidpunkt måtte fastställas, från hvilken fideikommiss,

som ej sålts, skola upphöra att vara fideikommiss och lyda under

de allmänna civillagarna, dock med nyssnämnda villkor i afseende å skogarna.

»

Med fideikommiss förstås i rättsvetenskapen det särskilda slag af testamente,

hvarigenom testamentsgifvaren förordnar, huru för all framtid eller

för en längre tid framåt skall förfaras med hans egendom eller viss del

däraf, i det han stadgar, att egendomen skall innehafvas af flera testaments
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

tagare efter hvarandra i viss bestämd ordning. I följd häraf har detta

institut kunnat begagnas och äfven sedan äldre tid kommit till användning,

då någon velat i omtanke om — såsom 1686 års testamentsstadga,

hvilken för svensk rätts del först innehöll bestämmelser om fideikommiss,

uttrycker sig —- »sin familjs heder och conservation» tillförsäkra medlemmar

af viss släkt rätten att besitta viss, vanligen fast, egendom. På detta

sätt hafva familj efideikommisstiftelserna uppstått. Släktbegreppet ligger

sålunda till grund för dessa stiftelser, och under den tid, då feodala grundsatser

och sedvänjor gjorde sig gällande samt släkten såsom sådan var en

faktor af stor politisk och social betydelse, hafva familjefideikommiss i fast

egendom först och företrädesvis uppkommit.

Rättighet att inom vårt land inrätta fideikommisstiftelser lämnades

öppen i 1 § 16 kap. ärfdabalken af 1734 års lag, hvari stadgades, att den,

som ville göra testamente, ägde rätt göra det med eller utan villkor.

Denna bestämmelse har sedermera i väsentlig mån ändrats genom kungl.

förordningen den 27 april 1810, i det att förenämnda lagrum därmed erhöll

ett tillägg af innehåll, att den, som bortgifver fast egendom, icke äger

makt om villkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än till

förste emottagarens och dess makas lifstid eller om äganderätten vidare

än till utnämnande af testaments- eller gåfvotagarens nästa efterträdare,

uti hvilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord,

hvarmed i allt efter allmän lag förhålles. Ej heller må i andra afhandlingar

och kontrakter om fast egendom sådana villkor inflyta, hvarigenom

förvaltnings- och äganderätten för en framtid vidare inskränkes än nu

är sagdt; dock gäller angående städja och arrende hvad därom särskild!

är stadgadt.

Dessutom bereddes möjlighet att åstadkomma förändring af en bestående

fideikommissstiftelse genom kungl. förordningen den 3 april 1810.

I denna bestämdes bland annat, att i de fall, då någon innehafvare af

fideikommissegendom kunde komma i behof att därå emot inteckning göra

lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset

hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka häfvandet

af vissa uti fideikommisstiftelser innehafvaren föreskrifna villkor, ansökningar

i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening

och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarier

och medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen

måste behandlas, borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet

anmälas, på det att Kungl. Maj-.t med dess högsta domstol, i likhet med

annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte därvid,

efter sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

meddelade bestämmelserna tillerkändes Kungl. Maj:t med högsta domstolen

befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en bestående fideikommisstiftelse.

Inteckning i fideikommissegendom har därefter i enlighet

med af Kungl. Maj:t lämnadt medgifvande ägt rum i en mångfald fall,

och medgifves äfven, då stiftelseurkunden innehåller uttryckligt förbud

mot inteckning. Sådan inteckning kan leda och har äfven ledt till, att

den intecknade egendomen exekutivt försålts och härigenom upphört att

vara fideikommiss.

Efter år 1810 har fideikommissinstitutet inom den svenska rätten icke

undergått någon förändring. Inom Riksdagen har emellertid, såsom i ofvan

intagna motion anföres, frågan om ett fullständigt upphäfvande af före

1810 tillkomna fideikommisstiftelser i fast egendom vid flera tillfällen

förevarit. Sedan ar 1882 enskild motionär gjort framställning om sådant

upphäfvande, hvilket förslag i enlighet med lagutskottets hemställan afslogs

af båda kamrarna, hafva motioner i ämnet väckts vid riksdagarna 1883,

1884, 1889, 1890, 1893, 1894, 1896, 1898, 1901 och 1906. Vid samtliga

dessa tio riksdagar har frågan fallit på Första Kammarens motstånd, under

det att Andra Kammaren efter 1882 städse bifallit förslag i angifna syfte.

Det i nu förevarande motion under mom. a framställda önskningsmål,

att fastighet af fideikommissnatur må kunna försäljas och köpeskillingen

ikläda sig fideikommissnatur kan sägas i själfva verket allenast innebära

en utveckling af ett hittills redan tillåtet förfarande. Kungl. Majrt har

nämligen på grund af gällande bestämmelser ansetts kunna medgifva och

äfven i vissa fall medgifvit försäljning af fideikommissegendom mot villkor,

att fideikommissegenskapen öfverflyttades å köpeskillingen, som borde förvaltas

af god man, till dess annan fastighet kunde köpas, och dylika

penningfideikommiss hafva fått bestå länge nog, då behof eller önskan att

åter till fast^ egendom förvandla dem icke gjort sig gällande. Vid meddelande

af sadana tillstånd torde uteslutande eller åtminstone hufvudsakligen

tagits i öfvervägande, huruvida fideikommisstiftelsen såsom sådan

kunde hafva behof och förmån af försäljningen. Men enligt utskottets

uppfattning bör äfven en annan synpunkt i fråga härom vara bestämmande.

Lika med motionären anser nämligen utskottet, att ett stort och viktigt

allmänt intresse skulle främjas därigenom, att fastighet befrias från därå

hvilande fideikommissband och såmedelst göres användbar för beredande

af utkomst eller boningsplatser åt ett flertal samhällsmedlemmar.

För att detta syftemål må kunna vinnas, erfordras emellertid ändring

af nu gällande bestämmelser. Särskild lagstiftning i ämnet är därför nödig,

och synes därvid, som sagdt, motionärens förslag vara att förorda. De

Bill* till Iliksd. Brott 1901. 1 Sand. 31 Häft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

närmare villkor, under hvilka den ifrågasatta försäljningen må äga rum

och som särskild! kunna vara erforderliga till tryggande af den rätt, som

må tillkomma äfven andra än fideikommissarien, böra naturligtvis blifva

föremål för öfvervägande. Särskild! vill utskottet framhålla det af motionären

påpekade behofvet, att vid eventuell försäljning af fideikommissegendom

därå befintlig skog för framtiden ställes under ordentlig hushållning.

Såsom motionären erinrat, har 1903 års Riksdag anhållit, att

Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lagbestämmelser i syfte att förekomma, att de till fideikommissegendom

hörande skogar utsattes för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets

atkastningsförmåga äfventyrades. Men syftemålet med den lag, som

på grund häraf kan komma till stånd, skulle ju uppenbarligen i afsevärd

män förfelas, om fideikommissegendomar finge försäljas utan något förbehåll

i afseende å därå befintliga skogar.

Då ett antagande af det utaf utskottet sålunda förordade förslaget

sannolikt skulle i väsentlig mån afhjälpa de öfverklagade olägenheterna i

statsekonomiskt och socialt afseende af fastighetsfideikommiss, synes ut

skottet den mera tvistiga frågan om upphäfvande af familjefideikommissstiftelser

i fast egendom icke böra i detta sammanhang upptagas, utan

hvila i afbidan på någon erfarenhet om verkningarna af den nu ifrågasätta

lagstiftningen. ,

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af under moment

a. i förevarande motion framställdt yrkande, i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Magt efter föregående utredning låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, på

hvilka villkor fideikommisstiftelser i fast egendom ma

kunna af innehafvaren helt eller delvis säljas mot det

att köpeskilingen i stället sättes såsom fideikommiss.

2:o) att i förevarande motion under moment b. framställdt

förslag icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 12 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande l\:o 38.

11

Reservationer:

af herrar Sjöcrona, Hedenstierna och Lilliesköld:

»Då de uti förevarande motion framställda förslag äro stridande mot

vår rättsuppfattning, anse vi, att motionen i dess helhet icke bör till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.»

af herr Zetterstrand mot motiveringen.

Herrar Andersson, Cederberg och Nyström hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, herr Nyström

på grund af tjänstgöring i Riksdagens särskilda utskott n:r 2.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.