Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om förekommande i erforderliga fall af bolags jordförvärf och förebyggande af de skadliga verkningarna där af m. m.

1907-04-16 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:39, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om förekommande i erforderliga fall af bolags jordförvärf och förebyggande af de skadliga verkningarna där af m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

A«k. till Riksd. kansli den 16 april 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om förekommande i

erforderliga fall af bolags jordförvärf och förebyggande

af de skadliga verkningarna där af m. m.

(Motionerna n:is 146, 147 och 196 inom Andra Kammaren.)

Vid innevarande års riksdag har herr Lindhagen inom Andra

Kammaren iramlagt en motion, n:o 146, angående vissa statsåtgärder

att i erforderliga fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol,

och hafva i syftet med denna motion sjutton ledamöter af kammaren

instämt.

På grund af stadgandet i 55 § 3 mom. riksdagsordningen har

motionären af samtliga de i denna motion framställda yrkanden

formaliter i densamma endast upptagit det första, hvithet afser, att

Riksdagen måtte, beträffande bolagens jordförvärf,

a) hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande bolags jordförvärf

i de mellersta och södra delarna af riket samt om förslag till lagstiftning

häremot på sätt, som redan skett för de norra delarna genom

lagen den 4 maj 1906,

b) för sin del antaga ändringar i sistnämnda lag i syfte, dels

att lagen må vinna tillämpning i hela Gäfleborgs län och dels att

från förvärfsförbudet undantag enligt 3 § ej medgifves och särskildt

ej för Lappmarkerna äfvensom för socknar, där vid afvittringen en

afsevärd del af skogsanslaget afsatts till allmänningar, eller ock stadgas,

Bill. till Riksd. Prat. 1907. 7 Sami. 35 Höft. (N:o 39.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Herr Lindhagens

framställning.

Allmän

motivering.

2 Lagutskottets Utlåtande Ko 39.

att förvärf, som jämlikt § 3 kommit till stånd, skall hembjudas stat

och kommun till inlösen, och

c) för sin del eventuellt redan nu utsträcka nämnda lag att

gälla trakter inom mellersta och södra delarne af riket, där fara för

bolagsförvärf kan befinnas särskildt öfverhängande.

De under punkt 2:o) i motionen n:o 146 framställda yrkanden

hafva af motionären, med anledning af ofvanberörda stadgande i riksdagsordningen,

upprepats som en särskild motion, n:o 147, däri hemställts,

att Riksdagen måtte, beträffande jordbruket på bolags och skogsspekulanters

redan förvärfvade hemman,

a) hos Kungl. Maj:t begära, att, i anslutning till norrlandskommitténs

undersökning för de nordligare delarne af riket, en motsvarande

utredning rörande jordbrukets tillstånd, odlingens fortgång och arrendatorernas

ställning på bolag och enskilde skogsspekulanter tillhöriga

hemman måtte äga rum jämväl i mellersta och södra delarne af riket

samt de förslag till lagstiftning eller andra åtgärder framläggas, som

kunna vara ägnade att vidmakthålla och befrämja jordbruket på dylika

hemman,

b) för sin del dels redan nu eventuellt besluta en utsträckning tills

vidare af lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

den 16 juni 1905 i rikets norra landsdelar till de trakter i mellersta och

södra delarne af riket, som kunna anses särskildt hotade af olämpliga

ägostyckningar, dels ock för samtliga orter, där nämnda lag redan är eller

sålunda ytterligare varder gällande, i hufvudsak antaga den af norrlandskommittén

till förekommande af lagens delvisa kringgående genom

jordafsöndring föreslagna ändringen i stadgandena om jordafsöndring.

Till behandling i ett sammanhang har utskottet förekaft de

ämnen, som sålunda framställts i dessa båda till utskottet hänvisade

motioner, hvarjämte utskottet i samband därmed tagit under öfvervägande

en i anledning af desamma inom Andra Kammaren af herrar G. M.

Sandin och G. Jansson i Krakerud väckt, jämväl till utskottet öfverlämnad

motion, n:o 196.

I motionen n:o 146 lämnar herr Lindhagen till en början följande

allmänna framställning till stöd för hela det i motionen upptagna ämne:

»Grundvalen för all mänsklig tillvaro kan med allt skäl själfva

jorden med dess tillhörigheter sägas vara. Ur land och vatten skall

människan hämta sitt oundgängliga lifsuppehälle. Från jorden komma

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

grundämnena till alla hennes rikedomar. Af besittningen af jorden

beror ock ytterst hennes frihet och hemtrefnad i alla afseenden.

Man kan då förstå, hvilken afgörande betydelse det äger för ett

lands invånare, huru landets jord är fördelad. Förutsättningen för ett

lyckligt samhällslif måste blifva väsentligen olika, om jorden äges af

några få enskilda eller om den i största möjliga omfattning tillhör

samtliga medborgare. Historiens erfarenheter bestyrka ock oföränderligen

denna sanning. Under samhällsskick, där landets jord genom utskiftning

eller såsom samegendom varit praktiskt taget medborgarnes tillhörighet,

hafva individernas andliga kraft, det politiska intresset och den allmänna

välmågan merendels varit störst. I samma mån åter, som jorden

mer och mer öfvergått i ett fåtals händer, har allt detta undergräfts

och ofta nog hela samhället gått under.

Mot en ekonomisk utveckling, §om främjar jordens monopolisering,

förmå emellertid de enskilde föga. I alla tider har det visat sig, att

en sådan utveckling kunnat hejdas och ledas tillbaka endast genom

statsmaktens ingripande. Alla förutseende statstyrelser hafva också

ägnat särskild omsorg åt denna angelägenhet.

En första uppgift är således att tillse, att folket må besitta jorden.

Men sedan denna uppgift blifvit tillgodosedd, beror det först och sist

på de enskildes egen omtanke och energi, hur de skola draga den

största möjliga afkomst af den jord, i hvars besittning staten tryggat

dem. Det allmänna kan och bör visserligen mellankomma äfven här

men endast indirekt såsom hjälpare i oundgängliga fall.

Ledande utgångspunkt i all jordpolitik måste således vara, att

jorden i själfva verket är samhällets eller allas tillhörighet. Den enskilde

må bruka jorden för sin egen nytta, såvidt intet allmänt intresse

åsidosättes därigenom. Kränker åter hans besittning ett dylikt intresse,

viker rättsgrunden väsentligen för densamma. Detta är sanningar, till

hvilka man i jordfrågorna alltid och allestädes kommit tillbaka.

Med denna uppfattning gäller det då i jordfrågan att med anknytning

till den utveckling frågan haft hos oss och till de faktiska

förhållanden, som äro för handen, arbeta sig fram något stycke mot

detta drömda land, där intressenas harmoni skall råda.

Staten har i detta afseende företrädesvis sysslat med den mera

hjälplösa landsbygden, under det städerna fått hjälpa sig själfva. På

sista tiderna har staten mest sökt vinna något för landsbygden genom

jordutdelningar från statsdomäner samt underhjälpande af de enskildes

själfverksamhet i syfte att genom den allmänna omsättningen och frivilliga

aftal komma till rätta med den privata jordbesittningen. Detta

var uppgifterna för jordbrukslägenhetskommittén samt egnahemskom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

mittén. Men de faror och oöfverstigliga hinder, som öfverallt möta i enskildes

jordmonopol, ha ej heller kunnat undgå uppmärksamhet. Den

sista skogskommittén och i all synnerhet norrlandskommittén ha kommit

in på detta senare ämne.

Af det ofvan sagda framgår att de statsåtgärder, som mer eller

mindre beröra spörsmålet om enskildes jordmonopol, kunna ur de nuvarande

aktualiteternas synpunkt grupperas i tre hufvudlinjer. Den ena

med syfte att förekomma och undanröja dylikt monopol i den mån det

är skadligt för statsintressena samt medborgarnes frihet och välstånd,

den andra att såsom en motvikt bevara och utveckla samt ekonomiskt

utnyttja statens och kommuners jordbesittningar och den tredje att

medelbart understödja de enskilda medborgarnes själfverksamhet i ändamål

att kunna bibehålla den jord, i hvars besittning staten tryggat

dem, och skapa största möjliga nytta af densamma. I sistnämnda afseende

måste dock göras en viss skillnad mellan odlingspolitik och

skogspolitik. Det är uti den förra, som allt hvilar mer på den enskildes

själfverksamhet. Den enskilde skogsägarens skogsvård kommer däremot

så långt framåt man kan se att ohjälpligt lämna åtskilligt öfrigt att

önska. Därföre anknyter sig till ofvan uppräknade såsom en fjärde

statsåtgärd ett ingripande i den enskilda skogshushållningen.

Till jordfrågan hör äfven spörsmålen om tillgodogörandet af

vattnet och malmerna samt om rätten till oförtjänt jordvärde eller

jordvärdestegring, som nu vanligen utan vidare följer med såsom ett

tillägg till besittningsrätt till jord.

I ofvannämnda fyra hänseenden skall jag tillåta mig i särskilda

motioner framställa några yrkanden. De äro långt ifrån uttömmande

utan anknyta sig som sagdt endast till vissa jordfrågor, som för närvarande

äga en viss aktualitet i vårt land. I många fall ha samma

frågor i sina detaljer förut varit framförda i riksdagen och särskildt

återkommer jag naturligtvis till egna tidigare projekt, som ej tillvunnit

sig bifall.

Hvad då först angår ämnet statsåtgärder mot enskildes jordmonopol

och spekulationer i jordvärde, så förtjänar enligt min uppfattning

nedannämnda spörsmål uppmärksamhet.»

Därefter behandlar herr Lindhagen frågan om bolagens jordförvärf

och anför därutinnan i motionen n:o 146:

Speciell moti- »Det har, då man stått i begrepp att ingripa mot enskildes fastig
1

''enng till de i hetsmonopol, i skilda länder och tider alltid framställt sig såsom en

146 framställ- första angelägenhet att vända sig mot de juridiska personernas jord
da

yrkanden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

besittningar. Dylika ägare förfoga lättare öfver samlade kapital, de

kunna under vissa förhållanden vinna jord i mängd gen efta donationer,

och deras besittningar hota med att i långliga tider blifva en stat i

staten, då de ej sönderbrytas af arfslagarne och obetydligt beröras af den

allmänna omsättningen.

Yår gamla lagberedning, som ej var främmande för att låta ledande,

af historiens erfarenheter skapade ideer få en afspegling i sina förslag,

upptog därför i sitt civillagsförslag af år 1847 i 1 kap. 8 § jordabalken

följande bestämmelse, afsedd att gälla för hela riket: »Ej må äganderätt

till fast egendom öfverlåtas till from stiftelse eller annan allmän

eller enskild inrättning eller till aktiebolag utan att Konungen därtill

lof gifvit.» Detta motiverades af beredningen på följande sätt: »Det är

en grundsats, som i senare tiders lagstiftningar mer och mer gjort

sig gällande, att äganderätt till fast egendom skall, så litet som möjligt

är, lösryckas från personlighetsförhållanden och godtyckligt införlifvas

med korporationsintressen eller andra därmed jämförliga syftemål

d. v. s. falla i hvad man kallar död hand (in manum mortuam). Denna

grundsats genomgår också lagförslaget i det hela, men beredningen har

ansett den böra i förevarande kapitel bestämdt uttalas.»

Man måste emellertid säga, att landet ej bör onödigtvis betungas

med formaliteter. Någon fara för att kyrkor, kloster, fromma stiftelser

eller andra inrättningar skola slå under sig fastigheter i en oroväckande

omfattning eller för olämpliga ändamål förefinnes helt visst icke. Det

blir då en onödig omgång och kostnad både för statsverket och de

enskilde att i dylika fall föreskrifva Konungens tillstånd såsom vilkor

för förvärfvet. Däremot gifva våra erfarenheter anledning till att tänka

på ett:

a) Förbud för bolag i hela riket att utan Konungens koncession förvärfva

fastighet.

Ett absolut förbud har redan länge varit stadgadt för enskilda

banker, bankaktiebolag och sparbanker. Dylik inrättning må ej äga

annan fastighet än som är afsedd för dess inrymmande. Dock må inrättningen

till skyddande af egen rätt inropa fastighet å auktion med

skyldighet att åter afyttra den, när så pröfvas lämpligt och i hvarje

fall när det kan ske utan förlust. Detta förbud har nog tillkommit

närmast för dessa inrättningars egen skull.

Den stora samhällsfaran är däremot industriens förvärf af jordbruksfastigheter

på landsbygden. I all synnerhet har detta ägt rum

i de norra delarne af riket.

År 1892 frambära därför i Andra Kammaren af dalarepresentanten

herr Wahlin en motion, däri begärdes en statistisk utredning öfver

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

bolags jordförvärf i de provinser, där skogsavverkning i mer betydande

utsträckning förekomme, samt förslag till bestämmelser afsedda att begränsa

möjligbeten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet i

hvilken utsträckning som helst. Motionen bifölls af Andra Kammaren,

men afslogs af den Första.

År 1894 återkom herr Wahlin med sin framställning, nu modefierad

i sista delen därhän att det, för så vidt inhämtade upplysningar

sådant föranledde, begärdes förslag till de åtgärder, som för bibehållande

af en jordbruksbefolkning i förenämnda trakter kunde anses

af förhållandena påkallad. Denna framställning, som ansågs förbinda

mindre än den förra, bifölls nu af båda kamrarne. Kungl. Maj:t lät

i anledning däraf utarbeta en statistik öfver bolags jordförvärf i Norrland

och Dalarne. Denna statistik publicerades år 1898, men något

vidare åtgjordes ej af regeringen i saken.

Detta dröjsmål föranledde ledamoten i Andra Kammaren herr

Åkerlund att åren 1898, 1899 och 1900 väcka motioner om, att Kungl.

Magt ville taga under ompröfning, huruvida icke inskränkning i aktiebolags

rätt till förvärf af fast egendom på vår landsbygd funnes erforderlig

samt i sådant fall framlägga förslag till lagstiftning därom.

Dessa framställningar gällde således landsbygden i hela riket. De biföllos

alla gångerna af Andra Kammaren, men afslogos lika regelbundet

af den Första.

År 1901 upptogs i Andra Kammaren frågan om förvärfsförbud i

sammanhang med norrlandsfrågan i hela dess vidd. Man begränsade

sig då tillsvidare till Norrland och Dalarne för att lättare komma någon

hvart. Den öfverhängande faran för dessa landsdelar och deras skogars

tragiska historia kunde anföras såsom särdeles talande skäl. Vidare

vann saken otvifvelaktigt i aktualitet genom att sättas endast såsom

ett led i ett system af olika åtgöranden i hela norrlandsfrågan och

genom försöket att komma från ord till handling medelst framläggande

af ett formuleradt lagförslag. Ett sådant förslag antogs också omedelbart

redan samma år af Andra Kammaren, men afslogs af den Första,

hvaremot båda kamrarne enade sig om en skrifvelse rörande hela den

då föreliggande frågan.

Ett förvärfsförbud för bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet

med vissa undantag har därefter också kommit till stånd för Norrland

och Dalarne med undantag för södra Dalarne och större delen af

Gäfleborgs län. Lag härom utgafs den 4 maj 1906. Många och långa strider

ligga bakom detta första resultat. De enskilda intressena, som äro

knutna vid bolagsväldet, hafva kämpat emot i det längsta samt lagt i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 7

vågskålen sin representation i Första Kammaren ock sitt stora inflytande

på andra håll. Men ett kanske lika mäktigt och farligt motstånd har

mött i den ekonomiska liberalismens traditioner från början af förra

århundradet, hvilka i sin gamla gestalt ännu mycket fortlefva i åskådningssätten

och särskildt ha sin fasta borg i de härskande juridiska lärosatserna

trots den gamla lagberedningens framsynta varningar just på

denna punkt.

Genom statsmakternas beslut ha de nya grundsatserna dock officiellt

beseglats. Efter detta genombrott af gamla murar gäller det att

med samlad god vilja eller under fortsatt svärdslag söka genom öppningarne

tränga fram vidare.

Bland den mångfald uppgifter, som härvid komma till synes, är

äfven den att utsträcka förvärfsförbudet för bolag till hela riket om än

naturligtvis med lämpor. Yi stå ock här redan nu på fast mark. Det är

nämligen oemotsägligt att i den mån, det visar sig att inom andra

delar af riket en liknande utveckling äger rum som inom de nordligare

provinserna, så är ett förvärfsbud äfven där lika fullt på sin plats.

Därmed beträda vi också en väg, som lagberedningen redan år 1847

pekade på, och hvilken Andra Kammaren åren 1898, 1899 och 1900

visade sig villig att inslå.

Främst riktas då uppmärksamheten på Värmlands skogsbygder.

Lolagsförvärfven där uppgifvas allmänt vara nästan lika omfattande

som i Norrland och Dalarne. Anledningarna till att Värmlands skogsbygder

ej togos med redan i 1901 års framställningar voro flera. Industriens

jordförvärf voro här ingen ny företeelse utan hade anor lika

gamla som den värmländska bruksrörelsen. Denna rörelse afsåg förädlingsdrift

i bästa bemärkelse, och den var därför ej såsom rofdriften likgiltig

för annan kultur utan framträdde oftast såsom ett stöd jämväl

för jordbruket. Denna form för bolagsvälde med sin patriarkaliskt anstrykning

hade därför ingått i befolkningens vanor och tänkesätt. Någon

så utbredd och medveten ovilja öfver sakernas tillstånd som i de nordligare

landsändarne syntes därför ej förefinnas, åtminstone att döma af

flen tillbakadragenhet, som de dåvarande värmländska representanterna

i Andra Kammaren till skillnad från norrlands- och dalarepresenterna

adagalade inför norrlandsfrågans olika spörsmål. Vidare hade man ej

tillfälle att ifråga om Värmland åberopa det särskilda stöd för ett statsingripande,

som låg i den statshandling, kallad afvittringarne, som öfvergått

Norrland och Dalarne, samt i den statistiska utredningen af år

1898, hvilken omfattade endast sistnämnda landsdelar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 39-

Emellertid hota bolagsförvärfven att fortgå åtminstone i vissa

trakter. Och det kan ej vara nyttigt att sålunda nya komplexer af

bondgårdar alltjämt läggas till brukens gamla hemman. Dessutom

försvinner med naturnödvändighet alltmer den hänsynsfullhet, som förr

kunde gorå sig gällande i bolagens förvaltning, och i stället tråda

fram de brutala yttringarne af världskonkurrensens eller af det nutida

så kallade jobberiets hänsynslösa vinningslystnad. I västra Värmland

lärer sålunda bruksrörelsen snart vara en helt förgången näringsgren.

I stället ersättes den af trämassefabrikation, en vida lägre art

af industri, som lätt öfverträder gränserna till ödeläggande rofdrift.

Men äfven på många andra håll inom södra och mellersta delarne

af riket falla skogshemmanen mer och mer för den träförbrukande industriens

jordbegär, såsom i Dalsland, där förhållandena äro jämförliga

med västra Värmlands, samt i vissa trakter af Bohuslän, Uppland, Västmanland,

Småland och äfven annorstädes. Därtill komma sockerbruksbolagens

sedan länge öfverklagade inköp inom Skåne af en mängd

jordbrukshemman för betodling, en företeelse, som uppgifves utbreda

sig äfven till andra provinser, såsom Blekinge, Östergötland och Gottland.

Befallningshafvandes femårsberättelser lämna om inhemska aktiebolags

jordförvärf på landsbygden nedannämnda år följande siffror.

Fastigheter å landsbygden tillhöriga inhemska aktiebolag (oberäknadt

järnvägsaktiebolag).

1

Antal ut-

°/o af taxeringsvärdet j

Antal

jordar o. d.

°/o af man-

i länet

mantal

ej i man-

talet i länet

å jordbruks-

å annan

tal satt jord

fastighet

fastighet

Stockholms lön ..............

1885

133.S81

41

3.3

3.3

ll.t

1895

200.017

73

4.9

5.«

14.3

1900 i

291.19 2

139

7.2

7.«

19.2

Upsala län .....................

1885

192.1 76

57

5.4

5.6

20.7

1895

241.13 5

91

6.8

(5.0

1900

254.2 23

SO

7.i

7.5

20.i

Södermanlands län .........

1885

13.188

7

0.4

0.7

11.2

1895

19.237

ii

0.6

0.8

10. i

1900

30. »oo

10

0.9

1.2

10.»

Östergötlands län ............

1885 j

119.954

37

2.2

3.3

17.9

1895 :

153.2 85

135

2.8

3.o

1900

198.159

173

3.6

4.o

22.4

Jönköpings län ..............

1885.

1895

14.5 62

6.263

15

11

0.4

0.2

0.7

0.2

8.8

10.6

1900

20.3 7 3

19

0.5

2.0

17.9

Kronobergs län ..............

1885 :

22.4SS

3

0.8

l.i

5.o

1895 |

24.4 9 3

2

0.9

l.i

9.0

1900

67.182

10

2.4

3.2

, 25.3

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 9

''

Antal

mantal

Antal ut- jordar o. d.

ej i man- tal satt jord

o/o af man- talet i länet

°/o af faxe

i lä

å jordbruks- fastighet

ringsvärdet

net

ä annan

fastighet

Kalmar län....................

1885

49.918

3

1.5

2.4

ll.i

1895

57.999

7

1.7

2.7

15.4

1900

77.545

15

2.3

3.2

15.1

Gottlands län..................

1885

—

—

—

—

—

1895

6.982

7

0.6

1.5

6.2

1900

17.590

29

1.6

3.1

13.7

Blekinge län .................

1885

1.511

3

0.1

0.2

14.6

1895

4.098

5

0.4

0.7

18.2

1900

5.690

10

0.6

1.1

12.9

Kristianstads län ...........

1885

2.8 8 5

—

0.1

0.1

1.9

1895

6.518

4

0.2

0.3

10.o

1900

22.243

15

0.8

1.0

16.8

Malmöhus län ...............

1885

20.628

15

0.5

0.6

9.8

1895

38.755

77

0.»

1.2

24.1

1900

77.190

128

1.9

2.4

31.7

Hallands län ..................

1885

0.8 07

1

0.8

0.1

4.5

1895

3.219

8

0.1

0.3

15.5

1900

5.038

3

0.2

0.4

19.9

Göteb. och Bohus län......

1885

19.372

25

0.7

1.2

27.6

1895

26.959

33

0.9

1.4

25.8

Älfsborgs län.................

1900

36.7 7 3

59

1.3

2.4

33.9

1885

44.311

9

1.1

1.2

22.9

1895

41.688

11

1.0

1.3

24.4

1900

82.04 6

18

2.0

2.8

28.2

Skaraborgs län ...............

1885

55.9 84

28

1.2

1.4

3.5

1895

73.7 9 2

43

1.6

2.2

7.9

1900

81.833

53

1.7

2.4

10.5

Värmlands län ...............

1885

159.894

166

9.0

14.9

35.9

1895

188.604

198

10.6

16.9

40.1

Örebro län .....................

1900

182.5 71

208

10.2

17.8

44.0

1885

211.821

28

7.4

11.1

27.4

1895

332.876

87

11.5

17.7

36.3

1900

352.415

152

12.1

19.3

42.1

Västmanlands län............

1885

194.275

27

6.8

12.5

12.9

1895

209.9 49

54

7.4

13.2

28.6

1900

201.959

117

7.1

13.6

31.4

Inom ofvannämnda län, omfattande södra ocli mellersta delarne

af riket, innehade således de inhemska aktiebolagen:

År

1885

1,257.665

mantal

1895

1,635.4 12

5J

>7

1900

2,004.017

J?

Häraf framgår således, att under de fem senaste åren af perioden

1885—1900 lika mycken jord öfvergått till aktiebolag som under de

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 35 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

•

tio närmast föregående. Till alldeles samma resultat kom norrlandskommittén,

hvars undersökning för de sex nordligaste länen äfven

afsåg åren 1885, 1895 och 1900. Med all sannolikhet ha förvärfven

äfven efter nämnda tid fortgått oförminskadt, såsom ock varit fallet

norrut. Därpå häntyder ock femårsberättelsen för 1901—1905 från

Kronobergs län, den enda, som hitintills inkommit, samt enskilda upplysningar

erhållna från länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands län.

Dessa upplysningar visa i jämförelse med ställningen år 1900 följande

siffror:-

i Kronobergs

län

år

1900

67

mantal

10

utj ordar

77

1905

94

77

25

57

i Uppsala

7?

77

1900

254

7?

90

77

7?

1905

812

7?

106

7?

i Värmlands

7?

77

1900

182

7?

208

7?

?7

1905

185

7?

226

,, '')

Till ofvannämnda siffror komma nu äfven fastigheter tillhörande

handelsbolag och utländska, särskildt norska bolag. Siffrorna äro kanske

icke alltid fullt pålitliga. Norrlandskommitténs mera noggranna undersökning

visade för år 1900 i allmänhet högre siffror än femårsberättelserna.

I siffrorna för 1905 ingå kanske ock någon enstaka järnvägsaktiebolag

tillhörig egendom. Särskildt undrande står man gent emot

stillaståendet i Värmland under sista två femårsperioder, enär meddelanden

därifrån gått ut på att bolagsförvärfven fortgått. Särskildt år 1906

lär det emellertid i vissa trakter varit mycket stort.

För öfrigt är att märka, hurusom procenttalen i jämförelse med

länet i sin helhet icke är afgörande. En undersökning måste ske sockenvis,

hvarigenom upplysning vinnes om hvilka trakter af länet äro särskildt

hotade. På många ställen torde bolag rå om hela socknar. Och äfven

där förvärfven ej äro afskräckande stora, kan det vara bättre att i tid

hämma dem, innan de hinna ta öfverhand. En jämförelse mellan

mantal och taxeringsvärde för olika län blir också haltande. Ett

mantal omfattar särskildt i olika delar af riket och jämväl inom

samma län jord, mycket olika i areal och värde. En antydan härom

lämna medeltalen af ett mantal jords taxeringsvärde i de olika länen.

*) Sedan ofvanstående motion tryckts, hafva följande ytterligare uppgifter erhållits

i Stockholms län år 1905

257

mantal

153 utj ordar

i Malmöhus „ „ „

98

tf

193 '' „

i Hallands „ B „

10

r

128

i Skaraborgs. „ ■ „ „

103

Y)

108 „

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 11

Lägst står Uppsala län med ett medeltal för år 1900 af 20,265 kronor

och högst Malmöhus län med ett medeltal för samma år af 74,228

kronor. Inom de gamla jordbruksbygderna i mellersta bältet af landet

är mantalet minst på marken; i skogsbygderna däremot vida större.

Norrlandskommittén, som lät göra en jämförelse efter arealen utrönte

därvid, att de skogsförbrukande bolagen proportionsvis mot andra

fastighetsägare hade vida större areal än mantal och taxeringsvärde.

Man kan nu fråga sig, om ej jämväl inom städerna förefinnes något

behof att förekomma ett öfverhandtagande bolagsförvärf af fastigheter.

År 1900 omfattade således exempelvis i Stockholm aktiebolags taxeringsvärde

14,8 procent af alla fastigheters taxeringsvärde. I allmänhet beror

så pass höga siffror för städer på att industri och handel där ha

säte i stor utsträckning och behöfva äga tomter för sina byggnader.

Anledning till någon farhåga gifver endast den företeelse, som på

senare tiden visat sig åtminstone i hufvudstaden, nämligen att aktiebolag

bildats, som ha till ändamål, icke att skapa nya bostadslägenheter,

utan att genom inköp af bebyggda fastigheter skaffa

aktieägarne en god utdelning genom hyresinkomsterna. Ett sådant

bolag kalladt Drott ägde vid slutet af förra året 40 sådana fastigheter.

I allmänhet lära dylika bolag underhålla sina egendomar väl

utan det knussel, som oftast utmärker enskilda husvärdar, och icke

heller öfverraska de hyresgästerna med allt för nyckfulla uppsägningar

och hyresförhöjningar. Men skulle det en gång gälla att hålla de

nuvarande onaturligt höga hyrorna uppe och att hellre än att sänka

dem låta lägenheter stå outhyrda, så kan man naturligtvis vänta större

uthållighet af sådana sammanslutningar. Någon verklig fara för att

dylika fastighetsbolag skola så utvidga sig, att de i afsevärd mån

dominera hyresmarknaden, torde dock knappast föreligga, såvidt nu

kan skönjas. Undersökningen synes således böra fortfarande begränsas

till landsbygden.

Tankar ha framkastats att vinna en begränsning i bolags jordförvärf

på beskattningens väg. Sålunda föreslog för ändamålet herr Styrlander

i Andra Kammaren åren 1899 och 1900 att i afvaktan på andra

åtgärder jordbruksfastighet, som ägdes af bolag, måtte åsättas en särskild

bevillning till beloppet lika med den vanliga bevillningen af

dylik fastighet. Och sistnämnda år framhölls i en reservation till lagutskottets

utlåtande om herr Åkerlunds motion såsom en möjlig utväg,

att bolagen efter skäliga grunder pålades en särskild skogsskatt, som i

mån af ägoinnehafvet ökades progressivt, så att det vid en viss punkt

ej vidare lönade sig för bolagen att förvärfva ytterligare skogsmark.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Herr Styrlanders förslag förkastades bägge gångerna af båda kamrarne.

Och projektet om en progressiv beskattning föranledde i Första Kammaren

till den anmärkningen, att då något sådant kunde föreslås, så

kunde man vänta hvad som helst.

En målmedveten sträfvan att på beskattningens väg nå enahanda

mål innefattas i det på senaste tiderna äfven hos oss framförda

yrkandet på en rationell jordvärdeskatt, hvarom längre fram kommer

att ordas något.

Det ena goda förskjuter ej det andra. Kunde verkligen genom

beskattning sättas en naturlig damm för det privata jordmonopolet,

så är detta förträffligt, helst man då drabbar äfven enskilda personers

alltför stora landvinningar. Men denna utväg står mera främmande

för den allmänna meningen och är outredd och opröfvad i praktiken.

Man får därför ej underlåta att begagna de utvägar, som ligga närmast

till hands och i tid kunna leda till någonting, blott för att vänta på

eu dylik tankes ovissa framtidsöden.

Någon gång hör man framkastas, att bolagen gärna kunna få

lägga under sig all jorden. Sedan går det nämligen lättare för staten,

menar man, att återbörda till sig alltsammans. En dylik lösning bygger

dock på ekonomiska ödeläggelse!'' och mänskliga lidanden under generationer.

Det lefvande lifvet sätter gränser, synes det mig, äfven för

framsyntheten.

Med det ofvan sagda har jag således velat komma till att en

utredning bör ske om bolags jordförvärv på landsbygden äfven i de

mellersta och södra delarne af riket. Denna utredning skall med

visshet för flera trakter ådagalägga ett öfverhängande behof af en lag

om förvärfsförbud lika väl som i de nordligare delarne af landet. Men

fråga kan vara, om ej för aktiebolag, som vill förvärfva jord för skogsbruk

eller jordbruksdrift, bör i allmänhet och således äfven på andra

ställen sökas Konungens koncession såsom lagberedningen föreslog. En

lagstiftning i detta ämne torde dessutom, såsom skett i norrlandslagen,

för säkerhets skull böra omfatta jämväl handelsbolag och föreningar

för ekonomisk verksamhet.

I detta sammanhang måste också framhållas önskvärdheten af

b) Utvidga^ förbud för bolag att förvärfva fastighet på landet i

Norrland och Dalarne. Mången tycker måhända, att förenämnda lag

af den 4 maj 1906 är för ny för att man redan skall börja tumma

på den. Men förhållandet var, att de yrkanden om ett vidsträcktare

förbud, som vid förra riksdagen framburos, i själfva verket hvarken

inom lagutskottet eller i kamrarne förunnades någon realitetsbehandling

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

*

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

på grund af ovissheten om det öde, Första Kammaren tillämnade saken

i sin helhet. Hvarje uppskof betyder dessutom på detta område, att

man kommer för sent. Det är därför befogadt att återkomma till den

af bland annat 33 representanter för Norrland och Dalarne år 1906

väckta motionen.

Enligt lagens 3 § är medgifvet för bolag och förening att fortfarande

förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord med impedimenter, som ej

är att, på sätt i paragrafen närmare bestämmes, hänföra till stödskog och

odlingsområde. Lagen verkar i alla fall såsom totalförbud i en del orter

särskildt i kustbygderna och storsjobygden. Men i öfriga trakter

komma från V? och ända till 6 8 af de återstående bondehemmanens

skogsmarker att få fortfarande öfvergå till sågverksindustrien.

Tidigare hade dock önskningarne samlat sig kring ett totalförbud.

Andra Kammaren antog åren 1901 och 1903 en provisorisk lag i detta

syfte. Norrlandskommitténs särskilda hemställan af år 1901 gick i

samma riktning. De talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner

och petitioner, som år 1901 och äfven sedermera i orterna kommit

till stånd, förordade, ofta i de kraftigaste ordalag, ett totalförbud. Och

samma hemställan framfördes till regeringen år 1905 af den störa

daladeputationen, bestående af ombud, som för ändamålet utsetts af

kommunalstämmorna i tolf socknar inom öfre Dalarne.

Lagens bestämmelse grundar sig på ett af majoriteten inom norrlandskommittén

framfördt medlingsförslag. Kommittén sade sig därigenom

ha gifvit de tidigare förslagen »en väsentligen reducerad form»

och framhöll, att med dess förslag »i skogsbygderna ännu ansenliga skogsområden

komme att stå trävarurörelsen till buds». Häremot reserverade

sig uttryckligen två ledamöter i kommittén, hvilka förordat totalförbud

eller eventuellt hembudsskyldighet till stat och kommun af medgifna

bolagsförvärf. Äfven två andra ledamöter i kommittén ha i förra

årets motion angifvit, att de varit och äro af den meningen, att förbudslagstiftningen

bort gifvas eu vidsträcktare omfattning. I sitt yttrande

öfver kommittéförslaget hemställde jämväl länsstyrelsen i Jämtlands

län om totalförbud. Den fann, att den ifrågasatta inskränkningen

skulle »i hög grad försvaga förbudets verkan», i det att om det tillätes

bolag och föreningar att fortfarande förvärfva all den afrösningsjord,

som ej bör betraktas såsom stödskog eller odlingsområde, den jordbrukande

befolkningens ställning skulle komma att alltmer försvagas

genom försäljning till trävarubolagen af den öfriga jorden.

Bolagens jordförvärf i Norrland och Dalarne måste ju också redan

nu anses mer än tillräckligt stora, och genom att få förvärfva ytteidigare

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

fastigheter, skulle deras ekonomiska, sociala och politiska öfvermakt

ytterligare stärkas på bekostnad af bondeståndet och den öfriga befolkningen.

Egendomligt är ju äfven, att sedan staten medelst afvittringarne

velat gynna bondeståndet genom stora skogsanslag och nybyggesupplåtelser

»för landets uppodling och bebyggande», så har staten nu stiftat

en lag, som vill befrämja, att ytterligare stora delar af dessa skogsmarker,

utöfver de för sitt ändamål redan förlorade, må »stå trävarurörelsen

till buds». I själfva verket är detta endast ett upprepande,

ehuru i mindre omfattning, af samma statsklokhet, som i sin tid anfördes

för nu gällande ägostyckningslags uppgift att i de norrländska

bygderna skilja inägorna från skogsmarken och därigenom bereda hemmansägaren

tillfälle att, såsom det hette, »efter skogens försäljning»

kunna kvarsitta med äganderätt å gården.

Lagens bestämmelse att i Dalarne prisgifva just de s. k. utskogarne

är ock särskildt betänklig. Därigenom uppmuntrar och underlättar

staten till att afhända befolkningen dessa vid skiftena redan afrösade

skogar, som på många ställen utgöra den värdefullaste egendomen och

därför äro för befolkningens utkomst väl behöfliga. När skogsmarkerna

i Dalarnes skogssocknar storskiftades, hette det gemenligen från alla

håll, att socknemännen hade »af jordmån, klimat, beskattnings- och

försörj ningsbehof» eller liknande anledningar påkallade anspråk att

komma i besittning af hela skogsområdet. Detta medgafs därför af

kronan. Men nu handlar staten i bestämd strid med sin då uttalade

öfvertygelse. Då byarne dessutom efter mycket godtyckliga grunder

tilldelades skog under de olika benämningarne hemskog, fäbodeskog

och utskog, kommer lagen att för skilda byar verka särdeles ojämnt.

Opinionen bland befolkningen är äfven den, att förbudet bör omfatta

utskogarne.

Det gifves emellertid ett skäl för att möjligen ej taga helt afstånd

från tanken på en tudelning af skogsanslaget. Man är ju tämligen

ense om att det icke varit gagneligt för bönderna, att de fått så stora

skogsanslag till fri disposition, utan att en väsentlig del bort afsättas

till allmänningar. Här skulle nu ett icke oviktigt steg kunna tagas

för att godtgöra denna försummelse. Äfven kommittén framhöll, att

det vore lyckligast, om den öfverloppsmark, som kommittén undantagit

från förvärfsförbudet, kunde komma att fylla sin naturliga bestämmelse

genom att ombildas till allmänningar. Därför hemställdes af två dess

ledamöter, att viss efter undersökning bestämd skogsmark skulle få

undantagas från förbudet, dock under villkor, att staten eller kommunen

berättigades inlösa marken för den betingade köpeskillingen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 15

Kommunen skulle kafva företrädesrätt att öfvertaga köpet, och detta

helst underlättas genom låneunderstöd af statsmedel. Ville kommunen

eller staten icke förvärfva marken, så öfverginge den definitivt till

köparen. En dylik föreskrift kan därför lämpligen gifvas för den mark

som enligt lagen får förvärfvas.

en. s^an anordning skulle det öfverensstämma att stadga

totalförbud för socknar, där vid afvittringen en afsevärd del af hemmanens

skogsanslag redan afsatts till skogsallmänning. Dessa socknar

äro inom Norrbottens län de sex lappmarkssocknarne jämte Pajala,

Muonionalusta och Tärendö socknar samt inom Kopparbergs län Svärdsjö,

Envikens, Lima, Transtrands, Orsa och Älfdalens socknar samt

Sårna socken med Idre kapellag. De ofvanför den så kallade odlingsgränsen

inom Västerbottens lappmark belägna delarne af Dorotea, Vilhelmina,

Stensele och Sorsele socknar komma alldeles ur räkningen,

ty där skall enligt Riksdagens nyligen fattade beslut all skogen, utom

husbehofsskog, afsättas till gemensamhetsskogar.

Reträffände lappmarkerna tala viktiga skäl för att under hvarje

förhållande ett totalförbud bör utfärdas för dessa trakter, äfven om

några allmänningar ej afsatts, såsom är fallet inom de Västerbottens

lappmarkssocknar, där afvittringen redan fastställts. Lappmarksskogarnas

afvittring är en sorglig historia. Landshöfding Widmark den äldre

framhöll i en underdånig berättelse af år 1860, »att det vore af stor

och djup betydelse för orten och det allmänna, det skogen inom lappmarkernas

vidsträckta skogsland framgent blefve kronans egendom».

Men statsmakterna skulle gå en medelväg och bestämde år 1873 i

sammanhang med beslut om lappmarksskogarnas afvittring, att den skog

som utskiftades utöfver husbehofvet, endast fick tillgodonjuta efter utstämpling.

Därigenom trodde man sig hafva vunnit å ena sidan, »att

fonden skulle af skogsbruket hafva en nödig -befunnen biförtjänst, då

hans jordbruk slog fel», och å andra sidan, »att skogen ej skulle

sköttas och bonden ej blifva prisgifven åt skogsköpare». Det gick

dock icke så, utan tvärtom. Genom att kronan afhände sig sin äganderätt,

blefvo egendomarna prisgifna åt skogsköpare, som af bönderna

iörvärfvade utstämplingsrätterna och äfven hemmanen. På detta sätt

aro i de flesta lappmarkssocknarna, utom större delen af utstämplingsrättigheterna,

redan inemot hälften eller därutöfver af själfva hemmanen

i trävarubolagens ägo. Och hvad angår det förmenta skyddet

mot skogens sköfling, som skulle vinnas genom utstämplingstvånget,

sä har den stora politiken efter afvittringarnas afsilande i lappmarks
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

socknarna kännetecknats af skogsköparnes ständiga anlopp för att erhålla

den största möjliga ^stämpling, oafsedt hvad skogarna tålde i

afverkning.

Lappland är ock ett land för sig, det märkes snart, när man rest

där något med öppna ögon. Man känner, att det är ett ungt, ännu

icke exploateradt land, där äfven de bästa bosättningsmöjligheterna

icke hunnit tagas i anspråk. I)äraf förklaras befolkningens synnerliga

ifver för nya bosättningar, deras framträdande fiendskap mot bolagens

jordförvärf och deras alldeles särskilda intresse för norrlandsfrågans

lösning. Folkökningen är ock mycket stark i Lappland i följd af det

synnerligen stora antal barn, som födas i familjerna. Detta folks enda

framtidsförhoppningar grusas genom bolagsförvärfven. Härtill kommer,

att i lappmarkerna såsom den nordligaste och mest aflägsna landsändan

folket otvifvelaktigt mer än annorstädes behöfver ett stöd af skogen

i tider af felslagna skördar och att bland annat för detta ändamål där

införts ett särskildt skogskuskållningssätt, nämligen utstämplingstvång.

Det var bolagens arrendatorer och de bönder, som afhändt sig sina

utstämplingar, hvilka behöfde bistås i följd af 1902 års missväxt. Man

bör ock komma ihåg, att, såsom utredningen ofvan visar, lappmarksskogarne

ostridigt varit i sin helhet kronans egendom, och att det

öfvervägande antalet hemman därstädes bevisligen uppkommit af nybyggen,

som kronan upplåtit under en jämförelsevis sen tidsperiod.

Slutligen har staten helt nyligen låtit afvittra lappmarksskogarne, och

detta i den bestämdt uttalade afsikten att stärka bondeståndet och

hindra, att bönderna folie offer för skogsköpare. Det är under alla

dessa omständigheter, och med hänsyn till att bolagen redan med

äganderätt förvärfvat inemot hälften af hemmanen, mer än underligt,

att staten nu skall genom sin lagstiftning uttryckligen förklara, att

en stor del äfven af de återstående bondeskogarne böra få stå trävaruindustrien

till buds.

I afseende på sin omfattning gör lagen, i öfverensstämmelse med

norrlandskommitténs förslag, äfven den inskränkningen, att Gäfleborgs

län ej inbegripes under förbudet med undantag dock för Ofvanåkers,

Voxna, Los’, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag.

Detta motiverades af kommittén därmed, att dessa socknar skulle »förete

den typiska norrländska karaktären» och att förhållandena inom länet

i öfrigt skulle vara så pass stadgade, att någon egentlig fara för bondeståndets

framtid icke kunde anses föreligga.

Häremot måste dock erinras, att bolagsförvärfven ha inom detta

län gått lika långt som inom de öfriga länen. Och icke heller kan ur

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 17

kommitténs statistik hämtas något fog för dess åtskillnad. Den visar

nämligen, att förvärfven stadigt fortgå äfven i många socknar, som ej

skulle inbegripas under lagen. Inom t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens,

till hufvudsaklig del aktiebolags, jordförvärv under

tiden 1885—1900 ökats från 12,2 till 41,1 procent af hela mantalet.

Detta kan knappast kallas för stadgade förhållanden. Inom länet är

också skogsmarken särdeles växtlig, hvilket ju måste särskildt locka

till köp.

De äldre förslagen omfattade hela länet, helst detta likaväl

som de öfriga norrländska länen undergått afvittring. Tre reservanter

inom kommittén vidhöllo denna ståndpunkt jämväl i det slutliga betänkandet.

I sitt utlåtande öfver kommittébetänkandet bär länsstyrelsen

förklarat sig icke kunna instämma i åsikten, att endast i de uppräknade

socknarna bolagens jordförvärf skulle behöfva motarbetas, ity

att detta förvisso vore önskligt äfven inom andra delar af länet, såsom

den af kommittén framlagda utredningen nogsamt ådagalade.

I 1906 års motion påyrkades därföre förbudets utsträckande

till hela länet, därvid dock på hemställan af vissa representanter för

detsamma alternativt hemställdes, att åtminstone vissa särskildt hotade

socknar, såsom Ljusdal och Bjuråker, måtte ytterligare medtagas under

förbudet. Uppenbarligen är lagen icke heller i detta afseende tillfredsställande.

Förbudet bör således enligt min mening utsträckas på sätt 1906 års

motionärer yrkade och lagen således ändras i öfverensstämmelse därmed.»

Herr Lindhagen öfvergår härefter till det i motionen n:o 147

berörda ämne, jordbruket på bolags och skog sspekulanters redan förvurfvade

hemman, och anför därom i motionen n:o 146:

- När bolag förvärfvat bondehemman företrädesvis för att tillgodogöra

sig skogsuf kastningen, uppstår oftast ett jordmonopol, som missbrukar

sin besittning till skada för de ändamål jorden bör tjäna. Jordbruket

försummas på den redan brutna inägojorden, möjligheter till

ny odling blifva ej tillvaratagna och den landbo eller arrendator, som

sättes på gården, blir lätt en underdånig man, hvilken förlorar sin friborenhet

och intresse för sina egna och samhällets lifsangelägenheter.

Antingen inställa sig alla tre följderna eller ock någon af dem. Och

då inträder, såsom Limafolket i Dalarne år 1875 uttryckte sig, nödvändigheten

att tillse, »hvilka medel böra tillgripas för att folket i en

framtid kan undgå att blifva torpare under bolagen».

Eib. till Riksd. Prat. 1997. 7 Samt. 35 Höft.

Speciell

motivering

till motionen

n:o 147.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande K:o 39.

Målet måste då blifva att återföra jorden i dess naturliga brukares

besittning. Ocli då fastighetsägare, som icke ha jordbruk till yrke, i

stor utsträckning förvärfvat bondehemman och fortfarande vilja behålla

dem, så böra de äfven få undei-kasta sig, att kontroll öfvas, hur de förvalta

det nationalkapital, som ligger i odlad och odlingsbar jord, och

hur de behandla folket, som skall bruka den. Bolag äro dessutom

tillkomna endast genom statens bolagslagstiftning och de få därföre finna

sig i de förändringar i denna lagstiftning, som påkallas däraf, att de

gå utöfver sina uppgifter.

Norrlandskommittén föreslog för sådant ändamål:

a) Nya föreskrifter om ägostyckning, föranledda af erfarenheten

att bolagsförvärfven gifva anledning till ägostyckningar, som ej ta någon

hänsyn till jordbruket. Förslaget förbjöd därför att vid ägostyckning

hemmans inägojord fick läggas till olika lotter på sådant sätt, att

jordbruket därigenom led väsentlig skada, Vidare skulle tillses att

hvarje lott, som erhöll inägojord, därutöfver tillädes husbehofsskog,

tjänlig odlingsmark och erforderligt bete.

Till förekommande, att ägostyckningar enligt gällande lag påskyndas,

innan de nya bestämmelserna hinna antagas, har år 1905

antagits en lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

inom Norrland. Och för att ej de ifrågasatta bestämmelserna skulle

vid köp kunna kringgås genom anlitandet af jordafsöndring, föreslog

kommittén vissa ändringar i stadgandena om jordafsöndring. Ett dylikt

förslag har framlagts för 1907 års riksdag.

b) En särskild arrendelag, afsedd att bereda arrendatorerna på

småbondehemman i bolagsägo en tryggare och mera oberoende ställning

samt att tillika i sin mån förhindra, att bolagen af obenägenhet för

de nya ägostyckningsbestämmelserna underlåta försälja hemmanets jordbruk

och behålla arrendesystemet,

c) En vanhäfdslag till förekommande såväl att skogsindustriens

jordbruk vanhäfdas som att denna industris målsmän eller vissa bland

dem. af ovilja mot både ägostyckningslagen och arrendelagen, i stället

för att sälja eller åtminstone utarrendera jordbruket enligt de nya

föreskrifterna, låta det torftigt skötas af någon rättare eller ock ligga

obruka dt och alldeles förfalla .

d) En expropriationslag. De förenämnda tre lagförslagen bygga

på, att de redan befintliga jordbrulcslägenheterna å bolagshemman återbördas

åt bondeståndet på frivillighetens väg. För att det skall blifva

något allvar af dylika åtgärder måste dock bakom dem stå en expropriationslag

såsom ett yttersta medel. Ännu oundgängligai''e är en

dylik lag, om man. såsom vederbör, vill förvärfva åt odlare jämväl de

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

odlingslägenheter, som ligga obegagnade å bolagskemman. Kommitténs

majoritet föreslog expropriationslagstiftning endast för det sista ändamålet.

Reservanter förordade sådan för båda ändamålen äfvensom för

kompletteringar af äldre ägostyckningar, som skett på ett otillfredsställande

sätt.

I den mån nu inom mellersta och södra delarne af landet finnas

trakter, där det är angeläget att förekomma och hejda bolagsförvärf,

är det klart, att undersökning äfven här bör ske, huruvida ej åtgärder

af ofvan angifven art äro påkallade i afseende å bolagens redan förvärfvade

fastigheter. Ett dylikt ingripande är dessutom särskildt Rusig

af betydelse för orter, där man möjligen förmenar, att något förvärfsförbud

ej behöfver genomföras, därför att bolagen redan åtkommit så

godt som all fastighet, som de kunna antagas ha intresse af att förvärfva.

Många sådana trakter finnas. Ehuru norrlandskommitténs förslag om

förvärfsförbud undantog södra Dalarne och större delen af Gäfleborgs

län, omfatta däremot af angifven anledning förslagen till arrende-,

vanhäfds- och expropriationslag äfven dessa trakter. Det är också

en känd sak, att inom flera bolagsorter i mellersta och södra delarne

af riket förekomma dylika missförhållanden. Äfven för jordbruket ödeläggande

egostyckningar inrapporteras, såsom från Värmland.

Säkerligen skall det häremot erinras, att i åtskilliga- trakter, såsom

på vissa gamla bruksområden i Värmland, bolagsarrendatorerna

kunna sägas hafva det lika bra eller till och med afsevärdt bättre

ställdt än de själfägande bönderna på samma orter. Detta lärer bero

på att de förre innehafva större ägor och ej kunnat belasta dem med

intecknad gäld samt äfven sedan gammalt ha billiga arrenden och

tillåtas öfverta arrendet son efter far, under det bondehemmanen skiftats

till allt för små besutenheter och dessutom besväras af inteckningar.

Ingen vet emellertid, hur länge det på dy lika; bolagshemman får fortgå

såsom nu. Eu närmare undersökning skall kanske också visa, att jord,

som kunnat bereda många lifsuppehälle, får ligga obrukad samt att

jordarbetarne lefva i ett tryckande beroende, som försämrar befolkningens

karakter och arbetsenergi. Men är på vissa orter allt godt och väl,

så kan det för eu dylik ort ej bli någon börda att ingå under en lagstiftning,

som närmast syftar att lyfta äfven andra orter till eu lika

tillfredsställande ståndpunkt.

En utredning måste således ske om dessa saker jämväl i de

mellersta och södra delarne af riket samt därefter vidtagas de åtgärder,

hvartill utredningen kan föranleda. Härvid böra, såsom norrlandskommittén

föreslagit för Norrland, medtagas jämväl sådana hemman,

som förvärfvats af enskilda personer uppenbarligen endast i syfte att

s. 20 Kontrollera mot PDF

Herrar

Sandins och

Janssons

motion.

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

tillgodogöra sig skogsafkastningen. En ägare af ett skogshemman, hvilken

ej är mantalsskrifven på detsamma, är vanligtvis att hänföra till den

sistnämnda kategorien.»

Herrar Sandins och Janssons förevarande motion är af följande

lydelse:

»Näst rösträtts- och inlandsbanefrågorna torde ingen politisk fråga

i vårt land hafva större och viktigare betydelse än den så kallade

norrlandsfrågan eller frågan om huru den själfägande hemmansägareklassen

i Norrland och Dalarne skall kunna bevaras. På denna fråga

ha statsmakterna länge haft sin uppmärksamhet med bekymmer riktad

och genom en särskildt tillsatt kommitté, norrlandskommittén, låtit allsidigt

och grundligt utreda, »huru den själfägande jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och

stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas».

Denna utredning, hvars resultat innefattas i berörda kommittés utlåtande

af den 27 oktober 1904, gaf tydligt vid handen, att skyndsamma och

kraftiga åtgärder måste vidtagas till förhindrande af hemmansägarnes

undergång i förenämnda landsdelar. För 1906 års Riksdag framlade

ock Kungl. Maj:t lagförslag, afseende att hindra oegentligheterna och

främja det med kommitténs utredning afsedda syftet. Hos undertecknade

har stadgat sig en på erfarenhet grundad åsikt, att äfven Värmlands

län, i hvars olika delar de norrländska missförhållandena med

hvarje år allt bestämdare framträda och utveckla sig, i nära nog samma

grad som norra Sverige är i behof af en dylik skyddslagstiftning.

Under de senare decennierna har träindustrien med påfallande energi

inom nämnda län förvärfvat ett stort antal skogsegendomar, större och

mindre, och detta i ett omfång, som framkallat grundad farhåga, att

den själfägande jordbrukareklassen därstädes skall förminskas, så att

olyckliga följder för stat och samhälle däraf uppstå. En af orsakerna

till detta ödesdigra jordförvärf ligger däri, att, sedan träindustrien, som

omfattar sågverk och trämassefabriker, hufvudsakligen förlagda i länets

södra område, för sitt behof hunnit tillgodogöra sig de skogar af jämförelsevis

mindre omfång, som därstädes funnits, den blifvit mer och

mer beroende af skogarne i länets öfriga områden. Enskilda personer

och bolag, idkare af denna industri, rikta därför ökad uppmärksamhet

på de skogrika bygderna, hvarest de redan förvärfvat sig mer eller

mindre betydande skogsarealer. Den något reflekterande iakttagaren

har med smärta sett, hurusom det ena hemmanet efter det andra för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

vandlats till träindustriens egendom. Af säljarne hafva somliga i sydligare

trakter köpt sig fastigheter, bättre passande för jordbruk, andra

emigrerat och andra återigen, kanske större antalet, kvarstannat å sina

förra hemman såsom arrendatorer.

Orsakerna till dessa egendomsförsäljningar äro flera, hvaraf några

här må nämnas. Från köparnes sida har det kraftigaste motivet otvifvelaktigt

varit att förskaffa och tillförsäkra sin industri ett billigt och

betryggande skogskapital, hvilket synts dem så mycket angelägnare,

som tillgången på skog med den stegrade förbrukningen förminskats

och priset därå genom lifligare konkurrens efter hand betydligt stigit

och kunnat antagas uppnå en höjd, som afsevärdt skulle komma att

reducera den förut i vanliga fall rätt stora vinstprocenten å trävarurörelsen.

Hvad säljarne åter angår, hafva de, okunniga om skogens

verkliga värde, dels ansett sig fått bra för att ej säga för mycket

betaldt för sina fastigheter och dels påverkats af utsikten att bli ägare

till ett för deras förhållande betydande penningbelopp, hvilket gjort,

att de, utan att rätt kunna bedöma hvad som för dem i framtiden vore

bäst, afhändt sig desamma. Mest bekymmersam ter sig framtiden för

dem, som blifvit de nya ägarnes arrendatofer. Låt vara, att arrendeafgälden

i många fall är låg, oftast bestående endast i skyldighet att

utgöra på arrendefastigheten fallande skatter och onera eller andra

mindre af upplåtaren bestämda afgäld er, så måste det vid försäljningen

uppkomna kapitalet icke sällan förr eller senare tillgripas, ty räntan

därpå tillsammans med hvad jordbruket af kastar, särskildt i trakter

med ringa åkerareal, räcker i längden knappast till att bestrida de nödvändiga

utgifterna. Följden häraf blir, att många forna själfägare

ekonomiskt råka in på det sluttande planet med den dystra utsikten

att till sist falla det allmänna till last, hvilket också i enstaka fall

redan lär hafva inträffat.

De försålda skogsegendomarne komma delvis att förvandlas till

ödehemman. Detta inträffar, då husens underhåll och byggande kräfva

större utgifter, än som kunna erhållas genom de små inflytande arrendeafgifterna.

Äfven om man i verkligheten icke hade bevis därpå, är

själfklart, att det kommer att gå så, tv bolag och enskilda träindustriidkare,

som hafva egendomarna i sin hand, betrakta och sköta dem endast ur

affärssynpunkt med det mål för ögonen att erhålla största möjliga förtjänst.

Ågostyckningslagens tillkomst betecknar emellertid ett nytt skede

i träindustriens egendomsfÖrvärk Densamma gör det nämligen möjligt

och billigt att skilja skogsmarken från öfriga ägoslag, och man har ock

begagnat sig dåra!’ i en utsträckning, som otvifvelaktigt strider mot

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlutande N:o 3it.

landets sunda utveckling och sanna intressen. Jordbruket särskild! i

länets norra delar behöfver, det våga vi bestämdt påstå, liksom i Norrland

stöd och. hjälp af skogen. Skog och jordbruk höra i dessa trakter

tillsammans, så att ett upphäfvande af denna förening rubbar och undergräfver

den jordbrukande befolkningens sociala och ekonomiska ställning.

Ett sjelfständigt jordbruk utan ekonomiskt underlag af skog är

därstädes nästan otänkbart. Detta förhållande framträder mindre skarpt,

ju längre söder ut man kommer, dock så, att det förblir lyckligast, om

sambandet mellan jord- och skogsbruk fortfar.

Angående omfånget af träindustriens egendomsförvärf är svårt, om

ej omöjligt, för enskilda personer att därom utarbeta och framlägga tillförlitliga

uppgifter, i synnerhet då statistiska utredningar på detta område

saknas. Det är emellertid säkert, att dessa förvärf hafva en betydande

utsträckning. Känd! är, att sågverksbolag på kortare tid än

tvenne decennier hunnit lägga under sig skogsarealer af 25 till 30 tusen

hektar, till väsentlig del inköpta från hemmansägare. Och det kommer

visst icke att stanna med de redan afslutade köpen, ty det ligger i

sakens natur, att träindustriens idkare skola genom ytterligare inköp

söka åstadkomma sammanhängande skogskomplex af de skogsskiften,

som nu ligga spridda här och där, hvarförutom af andra omständigheter

jämväl kan antagas, att ifrågavarande skogsförvärf skola komma att

fortsättas, så länge skogshemman stå att erhålla.

Det är ett allmänt kändt förhållande, att folkmängden i länets

norra del samt i gränstrakterna mot Norge så förminskats, att det

väckt allmän uppmärksamhet. Det finns församlingar, hvars folkmängd

under de senaste decennierna sjunkit med 1 till 2 tusen personer, under

det att den tillvuxit i landets öfriga delar. Ehuru det bör medgifvas,

att denna folkförminskning delvis förorsakats af andra än här åberopade

förhållanden, såsom bristen af tidsenliga kommunikationer, kan det likvisst

icke förnekas, att träindustriens omfattande inköp af jordfastigheter

därtill i hög grad medverkat. Plikten mot folk och fädernesland

bjuder att gripa in, där ett hotande missförhållande börjar växa fram.

Motionärerna hafva bestämdt trott sig finna, att en fara hotar hemmansägareklassen

inom Värmlands län af samma slag som den, hvilken förödande

gått fram öfver Norrland. Ett bevis härpå bland många lämnar

följande undertecknad Sandin nyligen tillställda

»Utdrag af protokoll vid Karlstads hushållsgilles sammanträde i

Kil den 31 januari 1907.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

23

§ 2-

Upprättades berättelse öfver skörd och jordbruksförhållanden inom

gillet år 1906, se bil. A.

Bil. A.

— — — Bland ekonomiska förhållanden i öfrigt må här fästas

uppmärksamheten på att de stora bolagen, särskildt i gillesområdets norra

del, alltmer lägga under sig större skogsegendomar, och synes meningen

vara att sedermera afskilja själfva jordbruken och bibehålla skogsmarkerna.

Om detta för det värmländska jordbruket, livilket otvifvelaktigt

behöfver ett ryggstöd i skogsmarken, kan vara så lämpligt, må

vara osagdt. — — —

§ 3.

Med anledning af ofvannämnda årsberättelse beslöt gillet ingå till

hushållningssällskapet med anhållan, att sällskapet ville taga frågan om

bolagens förvärf af jord samt om ägostyckning under pröfning och för

Värmland, liksom för Norrland (och Dalarne?) nu är i lag stadgadt,

söka utverka skydd för den själfägande jordbrukareklassen gentemot

de störa bolagens förvärf af skogsegendomar, livilka sedan styckas med

afskiljande af själfva jordbruken och bibehållande af skogsmarken i

bolagens ägo.

§ 4.

Beslöts, att utdrag af protokollet skulle tillställas Mellansysslets

riksdagsman herr Gr. M. Sandin.»

Med hänsyn till hvad sålunda blifvit anfördt, få vi i anledning af

de af herr Lindhagen väckta motionerna n:o 146 och 147 hemställa,

att Riksdagen måtte särskildt såvidt Värmlands län angår besluta i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i nämnda motioner under

punkterna l:o och 2:o framställda yrkandena.»

I denna motions syfte hafva herrar C. J. Berggren, K. J. E.

HultkrantZy O. Anderson i Hasselbol, K. Otto samt M. Matsson instämt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

24 Lagutskottets Utlåtande Ako 39.

Genom här förevarande motioner har Riksdagens uppmärksamhet

ånyo påkallats för frågan om bolagens fortgående jordförvärf i vårt

land. Såsom bekant hafva åtskilliga förslag i detta ämne förut framkommit

inom Riksdagen och särskildt inom Andra Kammaren tillvunnit

sig bifall. Frågan om bolagens jordförvärf i Norrland och

Dalarne blef ock särskildt föremål för behandling i den på Riksdagens

initiativ af den så kallade norrlandskommittén verkställda utredning, på

grundvalen hvaraf den af nästlidet års Riksdag antagna lagen angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fäst egendom

i väsentliga delar hvilar. Man har alltså för de nordliga delar af vårt

land, som i denna lag afses, kommit till det resultatet, att i bolagens

fortgående jordförvärf ligger en fara, som genom lagstiftningen måste

afvärjas. Att man sålunda i första hand riktade blicken på dessa

landsdelar, berodde i synnerhet på bolagens dominerande inflytande

därstädes i förening med den själfägande befolkningens däraf förorsakade

tryckta ställning.

Att emellertid jämväl i andra delar af landet bolagens jordförvärf

nått ganska afsevärda dimensioner och mångenstädes alltjämt

fortgå, synes framgå af den statistiska utredning, herr Lindhagen därom

lämnar. De missförhållanden, som i olika afseenden åtfölja ett sådant

fortgående bolagsförvärf, torde numera vara så allmänt kända, att

utskottet icke däröfver behöfver yttra sig.

Fn snar utredning synes därför till en början erfordras angående

bolagens jordförvärf i de södra och mellersta delarna af landet på sätt

i motionen n:o 146 punkt a) påyrkas. Det statistiska material, som för

närvarande därom kan föreligga, lärer icke erbjuda den fullständighet,

som för ett noggrant bedömande af detta viktiga ämne är af nöden.

Denna utredning torde då ock gifva vid handen, hvilka åtgärder kunna

erfordras till undanröjande af de skadliga verkningarna af bolagens

jordförvärf. Herr Lindhagen har härutinnan hänvisat till den för Norrland

och Dalarne antagna förbudslagstiftningen. Huruvida emellertid

denna eller någon liknande är i förevarande afseende lämplig, vill

utskottet icke bestämdt uttala sig om. Det skulle måhända, för att

erhålla säker grund till bedömandet af hvad som bör åtgöras för andra

delar af landet än de norra, vara af betydelse att erhålla någon kunskap

äfven om verkningarna af den norrländska förbudslagstiftningen.

Däremot anser sig utskottet icke kunna biträda det af herr Lindhagen

tmder punkten c) i motionen n:o 146 framställda yrkande, att

Riksdagen för sin del eventuellt redan nu skulle utsträcka berörda

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

förbudslag att gälla trakter inom mellersta och södra delarna af riket,

där fara för bolagsförvärf kan befinnas särskildt öfverhängande. Någon

utredning om de trakter, som därmed skulle afses, har herr Lindhagen

icke lämnat, och utskottet har gifvetvis för sin del icke varit i tillfälle

att utföra en sådan.

I samband med nu behandlade åtgärder beträffande bolagens jordförvärf

har herr Lindhagen under punkt b) i motionen n:o 146 yrkat,

att Riksdagen måtte för sin del antaga ändringar i lagen den 4 maj

1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom i syfte, dels att lagen må vinna tillämpning i hela Gäfleborgs

län och dels att från förvärfsförbudet undantag enligt 3 § ej

medgifves och särskildt ej för lappmarkerna äfvensom för socknar,

där vid afvittringen en afsevärd del af skogsanslaget afsatts till allmänningar,

eller ock stadga, att förvärf, som jämlikt § 3 kommit till

stånd, skall hembjudas stat och kommun till inlösen.

Såsom herr Lindhagen framhållit, afser det lagstadgade förbudet

beträffande Gäfleborgs län endast Ofvanåkers, Voxna, Los’, Färila, Ramsjö

och Hassela socknar samt Hamra kapellag. Någon anledning af

afgörande betydelse att stanna vid dessa socknar torde dock, såsom

i motionen närmare utvecklas (sid. 16 här ofvan), knappast föreligga.

Enligt norrlandskommitténs utredningar ägde där år 1900 sågverksaktiebolag,

sågverksägare och bruksägare 24,2 procent i mantal af

den enskilde tillhöriga jorden, utgörande 42,9 procent af arealen å

samma jord, under det att motsvarande siffror inom de öfriga af förbudslagen

omfattade länen samtliga äro lägre, delvis högst väsentligt.

Vid sådant förhållande och då i de af lagen för närvarande oberörda

delar af länet bolagsförvärfven, såsom ock framgår af norrlandskommitténs

statistiska utredning, lära mångenstädes fortgå i betydande omfattning,

synes man skäligen böra till hela länet utsträcka förbudslagen.

Om utskottet sålunda i nyssnämnda del kunnat biträda herr Lindhagens

yrkande under punkten b), har utskottet däremot icke ansett

sig kunna tillstyrka detsamma i öfriga delar af samma punkt och moment.

Afsikten med hela den för den så kallade norrlandsfrågans lösning

planerade lagstiftningen har ju varit den att vidmakthålla och

stärka den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland

och Dalarne och befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar.

För sådant ändamål har ock den i fjol antagna förbudslagen från möjlighet

af bolagsförvärf uteslutit all inägojorden med vissa obetydligare

undantag samt den del af ett hemmans afrösningsjord, som bör beBih.

till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 35 Höft. '' 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

traktas såsom stödskog eller odlingsområde. Härigenom ock särskild!

genom lagens rymliga utmätande af stödskogen har man velat vinna

på denna väg det åsyftade målet. En lagstiftning, afseende totalförbud,

skulle enligt utskottets mening icke motsvara, utan skjuta öfver detta

mål och sannolikt blifva till betydande skada för trävaruindustrien utan

motsvarande nytta för landet eller den klass, man särskildt därmed

velat gynna. Den skulle ock tillskapa ett monopol för sådana företag,

hvilka redan vore i besittning af erforderlig skogsmark för sin drift,

men hämma den vidare utvecklingen af andra företag och därigenom på

detta för vårt land så viktiga område kväfva företagsamhetslusten. Härtill

kommer, att man, såsom redan nämndt, ännu saknar erfarenhet om

lagens verkningar och därför bör stanna tveksam inför förslag att gå

vidare på en väg, som i allt fall betecknats allenast såsom en försöksväg.

Med hänsyn härtill kan utskottet icke tillstyrka det föreslagna

införandet af ett totalförbud.

Hei*r Lindhagen har emellertid uppställt äfven ett annat alternativ,

afseende att förvärf af ifrågavarande art skulle hembjudas stat och

kommun till inlösen. Väl må det vara sant, att de ändamål, man

därmed afser att vinna, äro synnerligen goda, och att ett tillskapande

af allmänna skogar i största möjliga omfattning är att förorda, men

utskottet föreställer sig, att andra och lämpligare vägar härför erbjuda

sig än den föreslagna. Det torde ju dessutom i allt fall stå stat och

kommun fritt att vid ifrågavarande fastighetsöfverlåtelser uppträda som

spekulanter, och om statens upphandlingsväsende för närvarande är så

ordnad t, att svårigheter härvid erbjuda sig, torde betydande förenklingar

i sådant afseende kunna och böra införas.

Utskottet öfvergår härefter till de af herr Lindhagen i motionen

n:o 147 framställda yrkanden. Hvad då till en början angår det under

punkt a) därvid upptagna, finner utskottet skäl ej föreligga till förordande

af en så beskaffad utredning, som i sagda moment åsyftas.

Förhållandena på bolagsegendomarna i södra och mellersta delarne af

landet äro för Riksdagen tämligen väl kända, och hvad jordbrukets

tillstånd, odlingens fortgång samt arrendatorernas ställning angår,

torde man väl i allmänhet kunna antaga, att förhållandena å bolagshemmanen

inom dessa landsdelar i stort sedt kunna jämställas med

förhållandena å de hemman, som äro i enskild ägo. Och de skäl, utskottet

för tillstyrkande af en utredning beträffande bolagens jordförvärf

och af eventuellt vidtagande af åtgärder i anledning däraf anfört,

synas icke heller gifva stöd för företagande af den synnerligen omfattande

utredning, som här afses.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Beträffande härefter det första yrkande, som under punkt b) i förevarande

motion n:o 147 af herr Lindhagen framställts, så kan ej heller detta

af utskottet tillstyrkas. Dels saknar man nämligen enligt utskottets

mening erfarenhet om verkningarna af den hittills antagna lagstiftningen

för Norrland och Dalarne, dels torde ock förhållandena i öfriga

delar af landet icke medgifva jämförelse med de norrländska. Och

från rikets södra och mellersta delar har i stort sedt ej, såvidt utskottet

har sig bekant, missnöje yppats med lagens bestämmelser rörande ägostvckning.

Hvad slutligen beträffar det under samma mom. i dess senare del

framställda yrkandet, vill utskottet erinra därom, att ett förslag, i hufvudsak

byggdt på de af norrlandskommittén angifna grunder och således

för Norrland och Dalarne motsvarande det af herr Lindhagen här framställda

yrkande genom proposition af Kungl. Maj:t blifvit innevarande

Riksdag till antagande förelagdt. I blifvande utlåtande häröfver kommer

utskottet i tillfälle att i frågan uttala sig och finner därför herr Lindhagens

framställning så till vida ej nu böra föranleda särskildt yttrande.

I hvad yrkandet går härutöfver eller beträffande ifrågavarande förslags

eventuella utsträckning till andra delar af riket än de norra lärer af

utskottets ofvan angifna ståndpunkt följa, att utskottet ej kunnat biträda

detsamma.

Genom hvad utskottet sålunda anfört, torde jämväl herrar Sandins

och Janssons motion få anses besvarad.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr

Lindhagens motion n:o 146 punkt a), i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t så snart

ske kan låta verkställa fullständig utredning rörande

omfattningen af bolags jordförvärf i de mellersta och

södra delarna af riket samt vidtaga de åtgärder, som

med anledning af denna utredning kunna föranledas;

2:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr

Lindhagens motion n:o 146 punkt b) förra delen, för

sin del antaga följande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Lag

om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förhud i vissa fall

för lolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i

vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4

maj 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva

fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller

Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs

län eller inom Gäfleborgs, Västernorr lands, Jämtlands, Västerbottens

eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej

tillämpning.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord

med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas

ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan

sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom

jordafsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig

och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet

belöper efter en areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,

Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells

och Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och

Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands och Gäflehorgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid

verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingscmråde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker

och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och

jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk

eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

3:o) att det i herr Lindhagens motion n:o 146

punkt b) senare delen framställda yrkande ej måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

4:o) att det i herr Lindhagens motion n:o 146

punkt c) framställda yrkande icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda;

o:o) att det i herr Lindhagens motion n:o 147

under punkt a) framställda yrkande icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda;

6:o) att det i herr Lindhagens motion n:o 147

under punkt b) framställda yrkande ej måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda; samt

7:o) att herrar Sandins och Janssons motion

måtte genom bifall till hvad utskottet under punkterna

1, 3, 4, 5 och 6 hemställt anses besvarad.

Stockholm den 16 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 39-

Reservationer

beträffande utskottets hemställan under punkt 1:

af herrar Sjöcrona, Hedenstierna och Cederberg;

beträffande utskottets hemställan under punkt 2:

af herrar Sjöcrona, Hedenstierna, Cederberg och TJppström;

beträffande utskottets hemställan under punkt 3:

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstrand, C. P. Jansson

i Edsbäcken och Nordin instämt:

»I denna punkt anser jag under hänvisning till motionens motivering

(se ofvan sid. 12—16) böra inskränka mig till följande yrkanden

nämligen,

att Riksdagen måtte

a) för egen del antaga följande förändrade lydelse

af 3 § i lagen angående förbud i vissa fall för

bolag: och förening att förvärfva fast egendom den 4

maj 1906:

»Bolag eller förening må, med undantag för hemman inom Norrbottens

och Västerbottens låns lappmarker, förvärfva den del af ett hemmans

afrösningsjord med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar

pröfvas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt

hvad nedan sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskild

as genom jordafsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig

och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet

belöper efter en areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Frostvikens, tiotagens, Offerdals, Kalls, Are,

Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och

till hord als socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo

socknar i Norrbottens län; samt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens län, som ej

tillhöra lappmarken, inom de delar af Västerbottens län, som ej tillhöra

lappmarken, inom öfriga delar af Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands

och Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid

verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker

och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och

jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk

eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.»

b) hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utarbeta och till nästa Riksdag framlägga

förslag till sådant tillägg till förenämnda lag, att då

aftal om förvärf enligt § 3 ägt rum, staten eller den

kommun, där den förvärfvade jorden är belägen, berättigas

på vissa villkor inlösa densamma.

samt beträffande utskottets hemställan under punkt 5:

af herr Lindhagen, med hvilken herr C. P. Jansson i Edsbäcken

instämt:

»Enligt min uppfattning borde det vara eu själfskrifven sak att

en utredning om bolagens jordförvärf i södra och mellersta delarne af riket

bör, såsom på Riksdagens begäran skedde vid utredningen af norrlandsfrågan,

förenas med en undersökning i stora drag af jordbrukets tillstånd,

odlingens fortgång och arrendatorernas ställning på de af bolag

och enskilda spekulanter redan förvärfvade hemman (se äfven sid.

17 20). Att såsom utskottet påstår dessa förhållanden skulle för

alla orter och i alla afseenden vara för Riksdagen väl kända, är icke

riktigt. Och lika litet befogad!, synes det vara af utskottet att utan

vidare antaga, att i berörda delar af riket arrendatorerna på bolagshemman

ha det lika bra som enskilda hemmansägare, och att jordbruket på

bolagshemman i allmänhet är jämställdt med jordbruket på bondehemman.

I herrar Sandins och Janssons motion uppgifves förhållandet

vara det motsatta i åtskilliga delar af Värmland, och själf har jag hört

liknande omdömen äfven från andra trakter. Bland annat här också

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Lagutskottets Utlåtande N-o 39.

försports, att ägostyckningar, som omöjliggöra ett verkligt jordbruk,

ofta ske på hemman, som inköpts af bolag.

På grund häraf hemställer jag,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t i sammanhang med den begärda

utredningen om bolagens jordförvärf i södra

och mellersta delarne af riket jämväl i den mån lämpligen

kan ske låta verkställa undersökning om jordbrukets

tillstånd, odlingens fortgång och arrendatorernas

ställning på hemman, hvilka redan förvärfvats af

bolag och enskilda spekulanter, samt för Riksdagen

framlägga de förslag, som äfven af denna undersökning

påkallas.»

Herrar Andersson, Nyström och Widén hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,

herr Nyström på grund af tjänstgöring i Riksdagens särskilda utskott

n:o 2.

Herr LilliesJcöld har begärt anteckning därom, att han icke deltagit

i behandlingen af de under punkterna 1—5 i utskottets hemställan

berörda ämnen.

STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.