Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

1907-05-06 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:54, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

1

N:o 54.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1907, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §

förordningen angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 122, hafva herrar K. V. Rydén, N. Persson i Malmö,

V. Larsson i Västerås, C. G. Bindley, A. J. C. Christiernson, L. J. Carlsson

i Malmberget, F. TF. Thorsson, E. A. Leksell, E. K. Kropp, J. B. Eriksson

i Grängesberg, N. E. Lindberg, N. A. Nilsson i Malmö, E. F. TF. Blomberg,

H. Lindqvist och K. H. Brallting anfört:

»Vår tid torde mera än någon föregående vara en brytningarnas

tid. Det jäser och sjuder i världen. Krafterna brottas med hvarandra.

Hela samtiden ter sig för mången som en allas strid mot alla. Men

den, som vill och förmår aflyssna tidsföreteelserna deras röst, skall

genom stridslarmet höra en stämma, som med stigande styrka samlar

klasser och folk omkring en bärande tanke i tiden: solidaritetens tanke.

Hela den stora sociala frågan är ytterst en fråga om solidaritet, om

samverkan af alla, genom alla och för alla.

Detta solidaritetens bud bjuder fåväldet falla. Alla måste göras

delaktiga af sin andel i makt, rätt och plikt. I denna belysning böra

sträfvandena för politisk och kommunal rösträttvisa ses. I denna belysning

får ock det stora arbetet på höjande af samhällets mest tillbakasätta

klasser sin nödiga bakgrund.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 49 Höft. (N:o 54).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Intet parti i Sverige ställer sig, åtminstone teoretiskt, afvisande

gentemot de fattiga klassernas kraf på medborgarerätt. Ingen borde

heller ställa sig likgiltig inför det kraftiga arbete för utvecklande af

ansvars- och pliktkänsla inför de nya och höga uppgifterna, som till

största delen bäras upp af de arbetande klasserna själfva. Samhället

lämnar visserligen folkbildning åt alla sina barn. Men en mängd

vidriga förhållanden göra denna på många håll synnerligen bristfällig.

Skall något bestående resultat af folkbildningsarbetet bland barnen

vinnas, så bör detta följas af ett bildningsarbete bland de vuxna. Och

detta bildningsarbete måste framför allt bäras upp af ett lefvande

intresse bland dem, som i första rummet skola göras delaktiga af

detsamma.

Ingen torde heller med rätta bestrida, att ett sådant intresse

i hög grad förefinnes bland dem, som nu kämpa för politisk rättfärdighet.

Hvar kan i hela historien ett motstycke uppvisas till våra dagars

arbetare- eller nykterhetsrörelse? Med hvilken begärlighet och vetgirighet

samlas icke i våra dagar arbetareskarorna kring föreläsarnes

talarestolar! Till och med gamla män skynda efter en tröttande dagsgärning

mången gång direkt till skolbänken, där de på aftonens ledighet

söka utfylla bristerna i ett kunskapsförråd, som samhället i barnaåren

tillmätte alltför snäft. Arbetarebiblioteken växa i arbetareorganisationernas

spår. Och det är betecknande, att landets största folkbibliotek

skapats af arbetareorganisationerna. Hvilken politisk ståndpunkt man

än i öfrigt intager, skall man ha svårt att utan en tanke af erkännande

och glädje se detta stora arbete med små medel passera revy.

Och huru har icke nykterhetsrörelsen gjort sina jättelika landvinningar

bland vårt folk? Dess väg har gått ständigt framåt. Den

möttes först af oförståelsen. Den segrade öfver denna. Så kom hånet,

detta kampmedel, som tager vid, där argumenten tryta. Och nu, då

nykterhetsarmén trots allt snart räknar sin halfva miljon, nu är snart

äfven hånet tyst. Nu börja äfven de samhällsklasser, om hvilka man

till stor del måste säga, att nykterhetsrörelsen snarare bröt bygd i

trots af än genom deras bemödanden, att omfatta denna rörelse med

intresse.

Den dag skall ock tvifvelsutan komma, då äfven arbetarerörelsens

belackare skola finna, att de fäktat mot utvecklingen själf. Bondeklassen

har likaväl som arbetareklassen varit och är delvis ännu en

orättvist tillbakasatt folkklass. Men sitt politiska genombrott har

bondeklassen uppleft. När för en mansålder sedan denna klass genomförde

sin politiska emancipation, hördes från de privilegierade klassernas

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

sida alla de varnande röster, som nu höjas mot arbetarnes befrielsekamp.

De onda spådomarna voro då som nu både många och högljudda.

Dock kom intet Ragnarök för vårt land. Bondeklassen hade

framför allt genom sitt deltagande i socknarnas själfstyrelse skapat sig

en fond af praktisk förfarenhet i allmänna värf, som snart förskaffade

den en ledande ställning i landets angelägenheter. På samma sätt har

arbetareklassen sin grundläggande skola för det offentliga lifvet i arbetet

inom fackföreningarna. När en gång arbetarne fått sin rättmätiga del

i landets styrelse, skola för visso alla onda spådomar komma på skam,

och arbetarerörelsens uppfostrande karaktär skall då komma att tillerkännas

sin behöriga andel i detta för land och folk lyckliga resultat.

Yi fastslå sålunda, att de sträfvanden för de tillbakasätta klassernas

höjande, som yttra sig i arbetarerörelsen samt i folkbildnings- och

nykterhetsverksamhet, äro allmännyttiga sträfvanden, som böra erhålla

statsm akternas understöd.

Att detta motarbetas af vissa rent antisociala makter, som sätta

fåtalets öfverflöd och godtyckliga framfart öfver de mångas och landets

välfärd, är en erfarenhet, som det dagliga lifvet så ofta bestyrkt, att

därför knappast bevis behöfva anföras. Visserligen har såväl folkbildnings-

som nykterhetsverksamheten trots allt motstånd tillkämpat

sig statsmakternas understöd, äfven om härutinnan mycket återstår,

innan samhället kan stå inför känslan af hel pliktuppfyllelse. Arbetarerörelsen

däremot synes ännu ha åtskilliga positioner att eröfra, innan

den kan glädja sig öfver samma förståelse från samhällets sida.

Vi fasthålla emellertid, att dessa sträfvanden äro af allmännyttig

art. Däraf följer, att samhället åtminstone bör tygga de första betingelserna

för dessa rörelsers utveckling och växt. Detta sker i första

rummet genom att undanröja de främsta hindren för att dessa rörelser

kunna skaffa sig fast mark å en plats.

Som ett exempel på de hart när oöfvervinneliga hinder, som

kunna resas mot dessa rörelser, må bland de många tillgängliga anföras

följande, som torde ha tilldragit sig en allmännare uppmärksamhet,

och som därjämte har förtjänsten att ännu vara i friskt minne.

Dagarna före den senast gångna julen innehöll eu af hufvudstadens

ledande tidningar några skildringar af förhållandena vid Ljusne

sågverk, hvars ägare är förre ledamoten af Första Kammaren grefve

von Hallwyl. Däruppe hade bildats eu diskussionsklubb med socialdemokratisk

färg, hvilken omfattades med stort intresse bland ortens

arbetarebefolkning. Under sommaren 1905 uppgifves den ha ägt närmare

300 medlemmar. Den hade från början betraktats med ovilja

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

från sågverkspatronernas sida. och onda aningar liade gripit klubbens

medlemmar.

Härskaren öfver Ljusne brukade ej låta leka med sig. Ljusne

arbetare fingo icke resonera. Vedergällningen kom.

»Det berättas nu vid Ljusne nästan som en saga från flydda

tider», skrifver tidningen, hvars framställning vi i fortsättningen följa,

»huru arbetarne där, företrädda af musik, tågade två mil till en kommunalstämma

i Söderala och med sina röster afgjorde utgången samt efter

väl förrättadt värf återvände på samma sätt de två milen till hemmet.

De ifrigaste bland dem tågade dagen därpå den lika långa vägen till

Söderhamn för att delta i en 1 maj-demonstration. Och de gingo till

sitt arbete med samma entusiasm och samma ifver.

Det är ju klart, att händelserna 1905 skulle rycka äfven dessa

arbetare med sig, och unionsfrågan dryftades gång efter annan. Det

var dock endast indirekt denna, som gaf anledning till den ifrågasatta

razzian.

Klubben hade beslutat att söndagen den 16 juli anordna en årsoch

faninvigningsfest med tillträde för allmänheten. Disponenten E.

Lindström uppvaktades genom en kommitté, och den förfrågan framställdes,

om icke klubben, som var i saknad af samlingslokal, kunde

till denna fest få använda någon lämplig kolbotten i skogen, förslagsvis

en af de platser, hvilka förut varit upplåtna åt religiösa och

nykterhetsföreningar. Svaret på denna anhållan blef ett bleklagdt

nej. Men disponenten nöjde sig icke härmed. Han uttalade hotelser

om att klubben skulle upprifvas. Den hade gått för långt, och det

skulle nu tas itu med densamma. Kommittén fick i uppdrag att framföra

denna disponentens hälsning och klargöra för klubbmedlemmarna

hvad de hade att vänta samt den risk de löpte genom att tillhöra

klubben. En fest nu skulle för öfrigt betraktas som trots, om inte

rent af som hot.

Kommitterade återvände med detta besked. Klubben beslöt då

enhälligt, att festen på förut bestämd dag skulle gå af stapeln, och

landsvägen vid »Fejan» bestämdes som plats. Man beräknar att omkring

2,000 personer bevistade denna fest. Det var en fullkomlig vallfärd

dit. Sinnena voro i starkt uppror, och de tal som höllos präglades

just icke af någon moderation.

När stämningen var som lifligast, riktades mängdens uppmärksamhet

på det fredsarbete, som Konungen utfört, och förslag väcktes

att afsända en hyllning. Det var fattiga, olärda arbetare som författade

det telegrammet, och tanken därpå väcktes fullkomligt spontant.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Det var helt en stundens ingifvelse, som ögonblickligen omsattes i

handling. Man bör icke glömma detta, bör icke förbise, att dessa

arbetare hade liten möjlighet att bedöma verkningarna häraf. Det för

arbetarna så ödesdigra telegrammet lydde:

Till Konungen,

Ers majestät!

Stockholm.

Femtonhundra fattiga arbetare vid Ljusne och Ala, i brist på

annan plats samlade till fest på landsvägen, sända Eders Majestät och

regering en hjärtlig hälsning och ett innerligt tack för ådagalagd vishet

och fredskärlek.

Minnet af densamma skall sent gå ur folkets minne.

C. J. Lindahl. Aug. Gillherg.»

Tidningen lämnar härefter en framställning af det personliga

bryderi, som detta telegram skulle ha vållat ägaren till Ljusne. Då

emellertid framställningen i denna del icke gör anspråk på att vara

fullt autentisk, förbigå vi densamma och relatera i stället följderna af

denna undersåtliga hyllning för deltagarna i densamma. Härom skrifves:

»Telegrammet väckte på Ljusne stor oro. Man kände där alltför

väl grefve von Hallwyls sinnelag för att tvifla på att repressalier skulle

komma att tas. och man fruktade att hämnden skulle <?å ut öfver alla.

En storm väcktes mot klubben, och man yrkade att denna skulle

upplösas. Klubben sade dock nej och var besluten att ta alla konsekvenserna.

Det dröjde inte länge innan bestraffningarna kommo. Början

gjordes med träarbetarna, hvilka man ansåg såsom särskildt farliga,

4 stycken, bland dem den ena undertecknaren af telegrammet, Aug.

Gillberg, afskedades måndagen den 24 juli, och ett handelsbiträde i

föreningsaffären, hvilken slutit sig till klubben, fick inom kort göra

dem sällskap.»

Samtidigt begynte ledningen tala om sågverkets nedläggande i

förargelsen öfver det passerade. Den citei’ade tidningen, som gifver

en längre redogörelse för sammanhanget med telegrammet till Konungen

och det begynnande talet om sågverkets nedläggande, sammanfattar sitt

slutomdöme sålunda:

»Härmed må nu förhålla sig hur som helst. Något tal om sågverkets

nedläggande förspordes icke vid Ljusne före kungatelegrammets

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o I>4.

afsändande och de första afskedandena af arbetarna- Man måste sätta

dessa saker i samband med hvarandra, och vederbörande ha också vid

så många olika tillfällen låtit, förstå, att om endast klubben nedlades

och oppositionen afstannade, skulle arbete icke saknas vid Ljusne.

Hvad som närmast följde styrker ock den uppfattningen, att det ena

här hänger intimt samman med det andra.»

Det passerade var emellertid blott början till hvad som skulle

komma. - , .

»Det var relativt lugnt i Ljusne efter det första afskedandet till i

midten af augusti», fortsätter tidningen. »Ett rykte spred sig då att

o-refve von Hallwyl från och med 1906 ämnade nedlägga all sågverksrörelse

å Ljusne och som skäl uppgafs kungatelegrammet. Husbonden

ville visa arbetarna hvem som var den starkaste.

Detta rykte vann i tillförlitlighet genom ett cirkulär till olika sågverksbolag,

hvari utbjödos till salu på rot stående 250,000 träd, stämplade

för afverka ing 1906. En ukas utfärdades strax därpå till arbetarna af

innehåll, att eu större inskränkning skulle göras vid sågen och brädgårdarna.

Den skulle drabba eu 400 personer. Ett annat meddelande

utskickades också, att grefve von Hallwyl skulle afsätta störa summor

till de äldre, som hade svårt att få annan sysselsättning, och att han

skulle sörja för dem. Man lät emellertid arbetarna under hand första,

att rörelsen nog skulle kunna få fortgå som hittills, om oppositionen

nedlades och socialdemokratiska klubben sprängdes.

Som förut framhållits, var ett åt skälen till inskränkningen, att

sågverksrörelsen visade sig mindre lönande. Men af grefve von Hallwyl

närstående meddelades dock, att arbetarnas förhållande och uppträdande

var det tyngst vägande skälet. Ledande personer inom förvaltningen

sade rent ut, att om icke klubben sprängdes, komme all rörelse å Ljusne

att nedläggas för några år. Hur som helst, arbetarna lingo klart for

sig att de voro öfverflödiga vid Ljusne.

Första verkan af dessa ukaser var att möten anordnades, a hvilka

riktades en uppmaning till klubbmedlemmarna att upplösa sin förening

och låta all föreningsverksamhet afstanna. När grefve von Hallwyl

anlände till Ljusne uppvaktades han af en del af personalen och man

besvor honom att icke lägga ned driften. Svaret blef orakelmässigt

och villkorligt, men arbetarna fingo det intrycket, att om klubben upplöstes,

skulle han ta i öfvervägande, om inte något kunde göras för

att vidmakthålla allt vid det gamla.

En formlig hetsjakt igångsattes mot klubbmedlemmarna från deras

anhörigas sida, och man var ett tag allvarligt betänkt att nedlägga a

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

föreningsverksamhet. Frågan debatterades å flera möten, men man

stannade slutligen vid det beslutet att klubben skulle upprätthållas, då

den icke på något sätt sysslat med förhållandena i Ljusne och aldrig

framkommit med några kraf.

Saken var därmed klar. De ledande männen inom klubben hade

underskrifvit sin dom, och afskedande följde på afskedande. Den ena

efter den andra styrde färden till Amerika. De kvarvarande kamraterna

skaffade dem i många fall reskassa och hjälpte så långt deras tillgångar

sträckte sig.

Den ene undertecknaren af kungatelegrammet, Aug. Grillberg, tillhörde

de först afskedade. Den andre, C. J. Lindahl, fick vara kvar

ännu ett par månader. Han tillhörde järnarbetareorganisationen, och

det antogs att man fruktade eu strid just då verkstadslockouten fortgick.

Ljusne verkstad var ej indragen i denna, men däremot Söderhamns

m. fl. Man var öfverhopad af arbete och en strejk just då

skulle komma olägligt. Man anade att skällan skulle få ett annat ljud,

när verkstadslockouten var slut. De som räknat på detta sätt fingo

rätt. Lindahl afskedades så fort konflikten- var bilagd.

Han hade dock innan dess upprepade gånger blifvit uppmanad

att öfverge oppositionen och förhålla sig lugn. Ingenjörerna på verkstaden

skattade honom mycket högt, och man önskade gärna behålla

honom. Men hans inflytande öfver kamraterna var mycket stort och

han var dessutom ordförande i klubben samt hade dragit uppmärksamheten

i hög grad på sig. Han måste offras och han blef offrad. Man

är skyldig göra förvaltningen den rättvisan, att den icke stack under

stol med verkliga anledningen. Det gafs rent besked. Han var för

öfrigt en alltför skicklig arbetare och hade fått alltför många förtroendeuppdrag

af sina närmaste chefer för att- det skulle vara lönt att komma

med svepskäl. Det hade för öfrigt aldrig varit tal om att inställa eller

minska arbetet på Ljusne mekaniska verkstad, där Lindahl var anställd.

Hvarje man behöfdes där, och man har i de afskedades ställe fått

anställa nya.

De oppositionella plockades nu bort, den ena efter den andra, och

färden ställdes till Amerika. Omkring 30 stycken reste redan hösten

1905. Efter hvad vi inhämtat af kyrkoböckerna ha 120 sedan den 1

januari 1906 lämnat landet och tagit samma väg som kamraterna.

Detta är siffror som tala och som tyda på att rensningsarbetet bedrifves

med kraft.

Men klubben lefver och frodas. Nya medlemmar inträda i de

bortgångnas ställe och den håller sig trots den stora åderlåtningen vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 54..

ett mycket stort medlemsantal. Arbetarna förklara med en mun, att

den icke kommer att nedläggas och att arbetet i densamma allt fortfarande

skall bedrifva^ på samma sätt som förut.

Vi resa förr till Amerika än vi gå ur den, är den allmänna tanken

bland dess medlemmar.

En formlig Amerikafeber bar för ö frlgt gripit hela befolkningen.

Icke blott ungdomen vill bort, äfven män i sina bästa år samt till och

med gubbar tala om att ge sig öfver. Det finns väl knappt en familj,

som icke på detta sätt redan nu mist någon eller några af sina medlemmar.

Många ha alla sina barn därborta eller på väg dit. pcb den

hemmavarande ungdomen rustar sig allt förfarande. Åderlåtningen

kommer nu att fortgå oafbrutet, och några åtgärder att hämma densamma

torde knappast kunna vidtas. Folket har förlorat förtroendet

för allt som har med bolaget att skaffa. Man skulle ej längre tro på

några löften och försäkringar.

Man bör för öfrigt icke glömma, att Manna, Långrör och LjusneVoxna

bolag beslutit att gemensamt anlägga en storartad trämassefabrik

å Ljusnenäset. Det sägs, att den skall bli en af de största i

landet och den kommer att sysselsätta flera hundra man. Arbete kommer

> således inte att tryta, äfven om hela sågverksrörelsen nedlägges.

Men icke ens denna utsikt kan hålla arbetarna kvai.

Förhållandena där bli nog desamma som här, blir svaret, när man

för talet in på den nya fabriken och de ljusnande utsikterna där.. .

Det gör på främlingen ett ohyggligt intryck att komma i beröring

med en hel befolkning, som uppgifvit allt hopp och endast vill lämna

landet. Alla tankar koncentrera sig på Amerikaförhållandena och pa

hur man skall få medel till resan. Allt tal rör sig om de bortfarna

och hur de nu ha det, om man inte snart får bref från dem och om

de icke skola sända biljett. Och hvarje bref som kommer betraktas

nästan som en gemensam egendom. Slitningarna mellan arbetarna

själfva ha i det närmaste upphört. De ha sett att det icke endast vant

klubbmedlemmarna, utan äfven andra af deras märkesmän, som fått ge

sig i väg. Olyckan har närmat dem till hvarandra och jämnat ut

misshälligheterna. ,

Men stämningen är dyster och tryckt, entusiasmen och arbetsglädjen

borta. Man samlas gång efter annan å Ljusnekajen i hundratal

för ''att vifta ett sista farväl till någon grupp kamrater, som ger sig i

väg. De fara vanligen en 10 å 15 tillsammans, och när skaran skilts

åt för att återvända till sitt arbete, ligger den frågan på alla läppar:

hvilka af oss blir det härnäst som fara?

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Mall tror allmänt att sågen kommer att nedläggas till våren. Inskränkning

i driften har ju redan skett och skeppningen i sommar torde

endast ha uppgått till högst 15,000 standard. Förvaltningen själf vill

eller kan inte lämna några upplysningar i det fallet. Det är grefve

W. von Hallwyl, som ensam vet hvad som skall ske. Men hvilka åtgärder

han än må vidta, den bästa, kraftigaste, ordentligaste ungdomen

får han icke tillbaka. Hvad som ännu återstår af den vid Ljusne

kommer med säkerhet att ge sig i väg. Det är en åderlåtning, som

känns hårdt för denna ort särskildt, men den har med det omfång den

redan tagit och hotar ta ett mera allmänt intresse. En hel ortbefolkning

på väg till Amerika hellre än att den böjer sig för ett grefligt

maktspråk. Och socialisterna! Ja, de frodas å Ljusne kanske bättre

nu än någonsin förr. Deras föreningar och klubbar ha nu blifvit dem

alltför kära. Alltför många ha blifvit martyrer i kamraternas ögon för

sin tro, för att någon tanke skulle ens våga framkastas att upplösa

klubben eller att inställa arbetet i densamma. Detta har nu blifvit så

godt som en religion.»

»Det finns», heter det i fortsättningen, »vid en så stor anläggning

som Ljusne icke en lokal, där folket kan samlas för att fritt dryfta

olika frågor. Särskild lokal finns icke ens till föreläsningar. Kyrkan

är så godt som det enda i den vägen. Men den lämpar sig icke till

allt. Förvaltningen har lofvat år efter år att ställa en kasern till

disposition, men fast åtskilliga stå lediga, har det stannat vid tomma

lofven. Om arbetarna och speciellt den hatade klubben således icke

fått någon samlingsplats, är detta mindre underligt. Man har icke

velat upplåta lokal till något annat än sådant, som fått förvaltningens

direkta hallstämpel och står under dess speciella kontroll.

Det kan ha sitt kulturhistoriska intresse att se klubbens samlingslokal

under senast förflutna vinter. Det är en gammal fallfärdig och

öfvergifven ladugård långt in i skogen. Att den begagnades utan förvaltningens

hörande behöfva vi väl knappt påpeka. Men vederbörande

fingo slutligen reda på saken och huset refs i somras, så att nu får

klubben se sig om efter annan sal för sina möten.

Mycket belysande för den anda, som råder vid detta bruk, är

berättelsen om hur en af de bästa arbetarna, O. V. Berglund, i höst

kom att lämna Ljusne och fara till Amerika, ehuru han betydligt

öfverskridit 40-talet.

Disponenten Erik Lindström har sedan någon tid haft ett projekt

att bilda egna hem åt arbetarna i Ellne och Lynäs i Söderala samt i

Jtih. till llilcsd. Prof. 1907. 7 Sami. 49 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Skog. Arbetarna ha ställt sig mycket tveksamma häremot. De äro ju

fullkomligt oerfarna i allt som rör jordbruk. De flesta af dem ha

vuxit upp på bruket och äro ej vana vid annat än arbetet där. Och

så fordras kapital. En 8 å 10,000 kronor kräfvas till hvarje s. k. eget

hem. En af verkmästarna, som också blifvit erbjuden ett sådant, yttrade

betecknande nog:

»Om jag lyckats skrapa ihop den erforderliga summan och får

en något så när dräglig lägenhet, kan jag ändå inte tänka på att föda

mig på den i min lifstid. Det är då större uträkning att sätta in

pengarna i en bank och skaffa mig ett arbete, som ger mig mitt bröd».

Och de resonera alla på samma sätt. Följden har blifvit, att ännu

ingen har anmält sig som spekulant på de egna hemmen. Läget är

också bra aflägset och jorden icke den bästa.

Disponenten utskickade hösten 1905 G. V. Berglund till södra och

mellersta Sverige för att studera egnahemsfrågan. Han fullgjorde uppdraget

till disponentens belåtenhet, och allt var godt och väl. Inga

arbetare anmälde sig emellertid till de egna hemmen, och disponenten

ville ovillkorligen ha någon lägenhet brukad, så att man hade något

att peka på. Han kom därför till Berglund och sökte öfvertala honom

att ta en. Berglund svarade, att han vore för gammal och att han

icke ville riskera det lilla kapital han samlat på ett så osäkert företag

som detta. Disponenten var envis, men Berglund lät inte öfvertala sig.

Innan de skildes åt, sade då disponenten, att han nog skulle ha

Berglund i minne. v

— Det vill säga, sade denne, att jag får se mig om efter annat

arbete?

— Berglund vill ju inte göra, som jag önskar, blef svaret.

Denne arbetare var fullkomligt öfvertygad om, att det efter detta

samtal var slut för honom i Ljusne. Han hade sett många kamrater

under senaste året få afsked på grund af en misstanke, att de hade

någon beröring med klubben eller därför att de kommit på spänd fot

med någon förman eller dylikt. Det behöfs inte mycket i dessa dagar

för att få sitt respass vid Ljusne.

Berglund själf tyckte det vara tungt att lämna en plats, där han

tillbragt hela sitt lif och där han skaffat sig en för en arbetare mycket

god ställning. Han åtnjöt stort förtroende och var känd långt utom

Ljusne gränser.

Men hvad skall jag göra, svarade han dem som sökte öfvertala

honom att stanna, här är det slut för mig. Hvilken dag som helst

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 11

får jag mitt afsked, och det kan vara fördelaktigare för mig att själf

välja tidpunkten.

Det förtjänar kanske påpekas, att denne man icke var socialdemokrat,

han var en ifrig och inflytelserik godtemplare, men hade alltid

ställt sig afvisande mot klubben och fackföreningarna. Han fick lämna

landet, emedan han inte ansåg sig ha råd att mottaga ett af LjusneVoxna

bolags egna hem för arbetare.

Innan vi lämnade Ljusne, uppsökte vi kapellpredikanten, pastor

Pihl, för att höra hans uppfattning om händelserna och ställningen i

öfrigt. Han förklarade rent ut, att förhållandena nu voro olidliga icke

blott för arbetarna, utan för alla som vistades å bruket. Yederbörandes

politik mot socialdemokraterna voro afvita och kunde inte leda till

något godt. Pastorn var ingen vän af klubben, och han yttrade sig

ganska skarpt om dess taktik, som han fann vara alltför bröstgänges

och i många fall hänsynslös och oklok. Men han skonade visst icke

förvaltningen heller. Hans åsikt var, att felen till det nuvarande tillståndet

icke läge enbart på ena sidan. Båda de krigförande makterna

hade sin del däri.

Han fann det orimligt, att på en så stor plats som Ljusne ingen

samlingslokal fanns, där folk kunde mötas för att fritt dryfta olika

frågor. Han hade för sin del i tio år framhållit nödvändigheten häraf,

men kyrkan vore ännu den enda lokal som fanns. Och den lämpade sig

ju inte till allt. Han hade för sin del tröttnat och sökte sig därifrån.

Det är omöjligt att arbeta under dessa förhållanden och uträtta

något, tilläde han med ett vemodigt leende.

Om det är sant, att grefvinnan von Hallvyl stämplat mig som

den värsta socialisten på Ljusne för en predikan jag höll i somras om

penningen och de förpliktelser den medför? fortfor han. Visst är det

så. Men inte låter jag inverka på mig af slikt, och inte rättar jag

mina predikningar efter folks tycken.

Han gaf Ljusnearbetarne det vitsordet, att de äro ett präktigt

folk, och hvad särskild! klubbisterna angick, nödgades han ge dem

det betyget, att de tillhörde de bästa af ungdomen. Han ogillade deras

offentliga uppträdande och åsikter, men han gaf dem som enskilda

personer sitt erkännande. Det är också det bästa folket som rest till

Amerika. De flesta som fara äro i åldern 18—25 år.

Det är hyggliga, vakna, nyktra och ordentliga arbetare, sade han.

Många af dem känner jag personligen såsom riktigt präktiga karlar.

Han trodde för sin del, att inskränkningen i sågverksdriften icke

helt förorsakats af kungatelegrammet och ungdomens uppträdande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N;o 54.

Grefve von Hallwyl hade i ett par års tid haft tankar på att lägga

ned denna, emedan administrationen ställde sig så dyr, och lian ansåg

sig kunna förtjäna lika mycket på att sälja skogen. Pastor Pihl hade

dock haft det intrycket, att förändringen icke skulle komma att ske

så snart. Men kungatelegrammet hade med all säkerhet påskyndat

beslutet.

Han bestyrkte för öfrigt den uppfattningen, att en formlig Amerikafeber

rasade samt att folket förlorat allt förtroende för ledningen. Och

misstämningen var utbredd icke blott bland arbetarna, utan ock bland

förmännen. Han kände sig ock fullt öfvertygad om att allt det bästa

folket frivilligt eller tvunget komme att lämna Ljusne och landet. Det

gjorde för öfrigt ett djupt intryck, när han vid vårt afsked tilläde:

»Jag är den enda personen i Ljusne, som är fri.»

Så långt tidningen, som med undantag på en för denna framställning

oväsentlig punkt, där dess återgifvande af pastor Pihls yttrande

i en obetydlighet korrigerats, i sak icke i den offentliga diskussionen

oss veterligt blifvit vederlagd.

Denna gripande skildring af eu fattig arbetarebefolknings förtviflade

kamp för de mest elementära af alla mänskliga rättigheter

inom ett fritt samhälle förtjänar i och för sig att räddas undan

glömskan. Den utgör i all sin nakna ohygglighet ett så karakteristiskt

bidrag till den förnedringstid i svenska folkets historia, då penningen

gällt mera än frihet och rätt, då penningstarka män af vinningslystnad

eller af en nyck ägt makt att ödelägga hela landsändar, och detta till

och med om såsom här ödegöraren varit en inflyttad utlänning, då

skaror af de bästa bland Sveriges unga män och kvinnor drifvits att

fly från ett land, som ej ens förmådde trygga dem en liten fläck jord,

där de kunde som fria människor oantastade samlas och säga sin mening

i eu landsangelägenhet, inför hvilken ingen svensk kunde stå känslolös.

Händelser sådana som dessa förtjäna skärskådas på många håll.

Emigrationsspörsmålet, som äfven sysselsätter Första Kammaren, bör

framför allt af Ljusnepatronen kunna lämnas en på sakkunskap grundad

belysning.

Dessa händelser såväl som erfarenheten på åtskilliga andra platser,

där en och samma ägare förfogar öfver stora jordområden omkring en

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande Ako 54.

tätt befolkad ort, bevisa oemotståndligt nödvändigheten af att hindra

en joi’dägare från att omintetgöra allt kulturellt arbete på en plats,

därigenom, att han helt enkelt vägrar att upplåta jord för uppförande

af samlingslokaler. Denna kamp mot de obesuttnas förenings- och

yttranderätt tager sig ej alltid så sensationellt hänsynslösa former soin

i Ljusne. Den kan söka omvägar. Såväl den frireligiösa som nykterhetsrörelsen

ha under sin genombrottstid haft att kämpa med störa svårigheter

i detta hänseende, äfven om de i afsevärd grad med den stigande

förståelsen öfvervunnit dem. Ännu lär emellertid bland annat i någon

sydlig Smålandssocken förekomma, att äfven dessa rörelser vägras tillträde,

emedan man hindrar anskaffandet af lokaler. Och föreläsningsverksamheten

har äfven stundom på samma sätt förhindrats.

Men största svårigheterna resas upp mot arbetarnes fackliga

organisationsarbete. Medlen härför äro många, En mängd bolag, som

t, ex. upplåtit ofri tomt åt byggnad för nykterhetsverksamhet, bruka

tillfoga bestämmelsen, att lokalerna ej få användas vid arbetaresammankomster.

Brytes häremot, blir uppsägning följden. Å andra ställen,

där t. ex. eu liten jordägare bor i ett bolags närhet, brukar denne

ofta vara så beroende af sin mäktige granne, att han icke vågar göra

mot dennes vilja, och här strandar t. ex. anskaffandet af en samlingslokal

på denna omständighet. Sätten äro som sagdt många, och den

mänskliga uppfinningsförmågan är rik.

När såsom här ett allmänt intresse kolliderar med ett enskildt,

har samhället emellertid att häfda flertalets intressen. Detta har i fall,

som äro likartade med de nu afhandlade, skett genom lagstiftningen.

Hela vår s. k. expropriationslag är ett sådant djupt grepp i det enskilda

jordmonopolet, som fått träda tillbaka för de allmänna behofven. Vägen

att skapa de primära betingelserna för ett kulturellt arbetes bestånd,

särskildt å landsbygden, behöfver blott uttagas ett par steg för att

leda till detta mål.

Huru detta kan ske, tillåta vi oss i korthet antyda.

Expropriationslagen —- kungl. förordningen angående jord eller

lägenhets afstående för allmänt behof af den 14 april 18CG — uppräknar

bland sådana allmänna behof bland annat »allmän byggnad». Med god

vilja skulle väl äfven t. ex. nykterhets- eller föreläsningsbyggnader eller

s. k. folkets hus kunna inrangeras under den bestämmelse i expropriationslagen,

som talar om »dylikt allmänt behof». Men lagstiftningen

har icke på detta område hunnit följa med utvecklingen. Den här

omliandlade störa kulturrörelsen har väsentligen och i vissa delar helt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

och hållet växt upp efter 1866, och lagstiftningen är därför ej anpassad

efter de nya behofven. Det bör emellertid vara tydligt, att lagstiftningen

här måste bringas att motsvara den nuvarande generationens behof.

Lagen bör medgifva expropriationsrätt för omskrifna ändamål.

I första hand göres då frågan, å hvilka platser en sådan expropriationsrätt

är af behofvet påkallad. Som en regel torde kunna gälla,

att det endast förefinnes å landet och där å orter med sammanträngd

befolkning, såsom stationssamhällen, sågverks-, bruks- eller andra fabriksanläggningar,

grufvor, fiskelägen, lastageplatser o. s. a*. A sådana platser

kan ofta svårigheten att på frivillighetens väg anskaffa en byggnadstomt

för ifrågaArarande ändamål vara oöfvervinnelig. Men än tydligare framträder

behofvet af expropriationsrätt å orter, där jorden omkring ett

befolkningscentrum äges af ett bolag eller en enskild godsägare. Där

kan, såsom exemplen från Ljusne och från många andra platser ådagalägga,

hvarje tillstymmelse till ordnadt föreningslif och till offentligt

bildnings- och tankeutbyte förhindras på grund af bristen på samlingslokaler.

När man till och med hindrar folket att samlas på en kolbotten

inne i skogen, när man rifver ett gammalt obebodt husruckel,

där några människor i all tysthet brukat samlas för tankeutbyte, när

man slutligen gör äfATen den frid, som hvilar öf\''er kronans landsväg,

illusorisk, då är det en trängande plikt, att samhället skyndar sina

medlemmar till hjälp. 1 bolagens och de stora jorddrottarnas landamären

måste lagstiftningen i främsta rummet rycka fram till undsättning.

Lagstiftningen behöfver här blott uppställa en garanti, som gör, att

expropriationsrätten träffar endast de stora jordegendomarna. Och en

sådan garanti har i det ändringsförslag, hvari denna motions kläm

utmynnar, ansetts lämpligen böra sättas Arid eu minimigräns af oOO

hektar.

I andra rummet kommer frågan, åt hvem denna expropriationsrätt

bör tillerkännas. Med nu gällande lagstiftning torde denna icke

kunna tillkomma annan än inregistrerad förening för ekonomisk verksamhet.

Och som garanti för att ett allmännare intresse är förbundet

med expropriationskrafvet torde böra uppställas, att denna skall äga

minst 25 i orten boende medlemmar. Å plats, där samlingslokaler för

allmänt behof saknas, bör skapandet af en sådan förening vara en

jämförelsevis lätt öfver vunnen svårighet.

Därnäst bör preciseras, hvilka ändamål som kunna anses af så

allmän art, att de böra tillförsäkras lagstiftningens stöd. Dit höra i

främsta rummet de förut omskrifna allmänna kultursträfvanden, som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

bäras uppe af arbetare-, folkbildnings- och nykterhetsrörelserna. Till

dessa böra läggas ett par andra. De religiösa rörelserna ha visserligen

till stor del öfvervunnit de största svårigheterna i nu omhandlade afseende,

men de böra det oaktadt ej bortglömmas i en lagstiftning i

frågan. Därjämte är uppenbarligen intresset för samhällets angelägenheter

i stark växt hos vårt folk. De politiska strömningarna lämna

snart ingen medborgare oberörd, och med det väckta intresset följer

snart beliofvet af meningsutbyte, offentliga diskussioner och därmed

samlingslokaler.

Slutligen torde frågan vara, om icke lagstiftningen nu borde tillgodose

ännu en annan angelägenhet af stort allmänt intresse. Det är

en känd sak, att å vissa platser, där t. ex. en jordägare besitter stora

landvidder, en mängd svårigheter uppstå för ortens befolkning att

anskaffa sig lifsförnödenheter till rimliga priser. I en motion, som inom

Andra Kammaren väcktes år 1896 af Adolf Hedin angående trucksystemet,

drogs en af dessa metoder att uppskörta den fattiga befolkningen i

dagen. Denna motions behandling visar, huru bolagsväldet har makt

att göra sig hördt. Åtskilliga ledamöter inom båda kamrarna vittnade,

att intet sådant uppskörtningssystem florerade. Det var då, som inom

Andra Kammaren åtskilliga representanter från Norrland — däribland

två ännu inom denna kammare verksamma, aktade ledamöter — genom

exempel af egen erfarenhet framlade så otvetydiga bevis för det utplundringssystem,

som vissa bolagstjänstemän upprättat, att kammaren

mot lagutskottets afstyrkande med 108 röster mot 93 biföll motionen.

Å andra ställen praktiseras ett annat system. Där ett bolag äger

jord många kilometer utanför befolkningscentrum å detsamma, händer

det, att bolaget själft uppsätter handelsrörelse samtidigt som det hindrar

all konkurrens å platsen. Det kan bestämma nära nog hvilka priser

som helst å förnödenheterna — befolkningen är praktiskt taget på

nåd och onåd i dess våld.

Åtskilliga andra omständigheter tala äfven för ett utsträckande af

expropriationsrätten äfven till sådana ekonomiska föreningar, som måste

anskaffa sig lokaler för bedrifvande af s. k. kooperativ handelsrörelse.

En lagstiftning i den riktning, vi här föreslå, skadar intet annat

än själfviskt intresse och sådant som framför allt vill se fria medborgare

prisgifna åt allsköns beroende och godtycke. Men den är ägnad att

lämna en värdefull handräckning åt alla de goda krafter inom nationen,

som sträfva att höja hela vårt folk till frihet, kunskap och oberoende.

Och såsom ett bidrag till det störa kulturarbetet i vårt land förtjänar

denna fråga Riksdagens stöd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

På grund af livad vi ofvan anfört, hemställa vi, att Riksdagen

ville för sin del antaga följande förändrade lydelse af 1 § i kungl. förordningen

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

den 14 april 1866.

1 §. Där Konungen pröfvar ................................. ersättning därför.

Lag samma vare, där i stationssamhälle, vid sågverks-, brukseller

annan fabriksanläggning, grufva, fiskeläge eller lastageplats eller

annan ort å landet, där sammanträngd befolkning bor, eller å bolag

eller enskild man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande ägoareal

uppgår till eller öfverstiger 500 hektar, förening för ekonomisk

verksamhet med minst 25 i orten boende medlemmar behöfver jord

eller lägenhet, som ofvan sägs, för uppförande af samlingslokaler för

socialt, politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet

eller lokaler för bedrifvande af sådan handelsrörelse,

som omförmäles i 1 § af Lagen om registrerade föreningar för ekonomisk

verksamhet.

Har ägare af flygsandsfålt etc. (nuvarande lydelsen).»

När lagstiftningen för tillgodoseende af vissa behof medgifvit

expropriation, har lagstiftaren gifvetvis ansett sig böra noga begränsa

och bestämma de fall, där sådan får förekomma. Genomgående karakteristiskt

för all modern lagstiftning är därvid, att ett allmänt ändamål

behöfver genom expropriationen tillgodoses, och hvad särskildt angår

vår gällande rätt i ämnet, kan densamma sägas fordra, att detta ändamål

skall i eminent mening vara af allmän natur. Endast för ändamål,

som synnerligen nära, direkt eller indirekt, sammanhänga med

statens lif och utveckling, medgifver svensk lag expropriation.

Från denna vår lagstiftnings, som det vill synas, fullt riktiga

ståndpunkt, företer det förslag, som genom förevarande motion underställts

Riksdagens pröfning, ett väsentligt afsteg. Det torde nämligen

icke kunna förnekas, att de behof, man här på expropriationens väg

vill gå till mötes, icke kunna betecknas vara af den genomgående

allmännyttiga natur, som enligt utskottets mening ensam rättfärdigar

det med expropriationen förbundna ingrepp i äganderätten.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 17

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservationer:

af herr Zetterstrand mot utskottets motivering;

af herr G. P. Jansson i Edsbäcken;

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Nordin och N Persson i

Malmö instämt:

>1. frä£a om expropriationsrättens omfattning äro olika länders

lagstiftnmgar tämligen öfverensstämmande därutinnan, att den är tillåtlig

för tillgodoseende af ett viktigt allmänt intresse. De skilja sig

däremot åtskilligt, när det gäller att bestämma, hvilka allmänna

intressen kunna anses vara af den vikt, att de gifva berättigande åt

expropnadionsåtgärder. Afgörandet blir här icke en principfråga, utan

en lämplighetsfråga. I allmänhet torde kunna sägas, att expropriationsrätten

utsträckes, i den mån nya behof af densamma uppstå eller redan

förefintliga behof uppenbaras för folkmedvetandet.

I vår tid börjar allt mer ingå i det allmänna medvetandet, att

ett allmänt intresse af den allra största vikt är att bereda befolkningen

jord för dess uppehälle, bosättning och andra liknande oundgängliga

behof. Däraf följer också, att, när dylika ändamål ej kunna

tillgodoses på annat sätt, fråga måste uppstå att i vissa fall tillita

expropriation. Detta åskådningssätt är icke heller främmande för vårt

land, där behof af ett ingripande på den angifna vägen mångenstädes

1 hög grad gör sig gällande.

Beträffande stad, sa har i nämnda hänseende gällande expropriationsförfattning

hitintills endast medgifvit expropriation af gata och torg

Bih. till Likså. Prot. 1907. 7 Sami. 49 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

i stad. Den nyss af denna Riksdag antagna lagen om stadsplan innehåller

åter, bland annat, medgifvande att genom expropriation förvärfva

i fastställd stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens

utveckling oundgängligen erforderligt.

Vidkommande landet, så har i fråga om de nordligare delarne af

riket norrlandskommittén för beredandet af jordbrukslägenheter föreslagit

expropriation af jord från bolags och enskilda skogsspekulanters

hemman. Nyligen har förevarande Riksdag ock begärt förslag till

åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation, i ändamål att vid

fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd

befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande

sätt än hitintills ordna förhållandena med afseende å redan befintlig

eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

På landet kan äfven annorstädes, än där en sammanträngd befolkning

bor, stort behof af icke blott jordbrukslägenheter utan äfven

tomtmark förefinnas, utan att detta behof kan på frivillighetens våg

tillgodoses. Särskildt är detta ofta fallet i trakter, där jorden är monopoliserad

i stora jordägares händer.

För att utröna detta missförhållande såvidt angår Norrland och

Dalarne, hade norrlandskommittén bland sina framställda frågor till

sakkunnige inom de olika socknarne och till åtskilliga tjänstemän äfven

upptagit följande spörsmål: »Pläga bolagen vara obenägna eller i mindre

grad än öfriga jordägare villiga att, med tillmötesgående af lokal efterfrågan

efter mindre jordlägenheter och tomtplatser, från sina hemman

afyttra därför erforderlig mark». Svaren på denna fråga gaf en öfverväldigande

visshet om bolagens synnerliga obenägenhet i detta afseende

i de allra flesta fall, hvarom kommittén ock vann bekräftelse

under sina resor. Det enda som ifragakom var afyttrande understundom

af den gamla odlade inägojorden men i regeln utan någon skog.

Kommittén, som ansåg sig af sitt uppdrag begränsad till att syssla

med jordbruket, föreslog som sagdt, på grund af denna utredning och

i öfverensstämmelse med gjorda framställningar, lagstadgad rätt till

expropriation genom statens försorg af jordbrukslägenheter på trävaruindustriens

hemman. I en reservation framhölls i motivering, att expropriation

äfven af tomtplatser, hvarom ock framställningar ägt rum, vore

en angelägenhet, som framdeles nog måste komma under öfvervägande.

Motionärerna ha nu påyrkat, att på landet skulle, där annan utväg

saknades, få exproprieras tomtplatser för uppförande af samlingslokaler

för socialt, politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings eller nykterhetsverksamhet

eller lokaler för bedrifvande af kooperativ handels
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

rörelse. Detta förslag kan ej sägas vara annat än synnerligen påkallan

af de i motionen åberopade faktiska förhållandena, hvilka ock,

såvidt Norrland och Dalarne angår, erhålla en bjärt belysning af norrlandskommitténs

ofvannämnda utredning.

Det måste ock betecknas såsom mycket moderat, när krafvet,

såsom i motionen skett, begränsas till att skaffa samlingslokaler för de

ur allmän synpunkt så betydelsefulla folkliga sträfvandena att genom

själfhjälp höja vårt folks djupa leder ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Måste man alltmer förlika sig med tanken att i vissa fall nödgas tillita

expropriation för anskaffandet åt landets befolkning af boplatser, så

bör ännu mindre tvekan kunna råda om att på detta sätt anskaffa

hemort för denna befolknings ofvannämnda samfällda sträfvanden. Motionärerna

kunna i detta afseende dessutom, såsom de äfven gjort,

åberopa sig på, att redan gällande lagstiftning medgifver expropriation

för »allmän byggnad», hvilket begrepp, sakligt bedömdt och tidsenligt

utveckladt, bör helt naturligt kunna få omfatta äfven hvad motionärerna

föreslagit.

Det är, såvidt jag förstår, föga bevändt med att tala om höjandet

af folkets fosterlandskärlek och att orda så mycket om emigrationens

olyckor, därest man icke vill bereda folket de allra primäraste och

närmast till hands liggande möjligheter att känna sig fritt och arbeta

för eget väl inom det egna landets gränser.

Beträffande detaljerna i förslaget, så synas vissa betänkligheter

kunna anföras mot att omedelbart tillägga de uppgifna föreningarna

expropriationsrätt. I denna Riksdags nyligen aflåtna skrifvelse om

expropriation af tomtmark för tillgodoseende af bostäder inom områden

på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, framhölls

på angifna skäl, att expropriationsrätten borde läggas i det allmännas

hand och att således denna rätt kunde påkallas af det särskilda

samhället, kommunen eller staten, hvarefter den exproprierande institutionen

sedan hade att af den exproprierade marken på lämpligt sätt

upplåta tomter till enskilda. Visserligen kan det sägas, att med nu

gällande kommunala rösträttsgrunder skulle i många fall kommunens

expropriationsrätt blifva betydelselös. Men detta missförhållande blir

väl en gång rättadt, och under tiden har i hvarje fall staten tillfälle att

ingripa i skäliga fall.

Det kan vidare ifrågasättas, om expropriationen bör inskränkas

att af det allmänna utöfvas till förmån endast för förening för ekonomisk

verksamhet. Äfven icke ekonomiska föreningar, som hafva en ordentlig

organisation och i sådant fall enligt rättspraxis få uppträda såsom rätts
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

subjekt, synas böra få möjlighet att påräkna den ifrågasatta förmånen.

Särskilt torde det mången gång kunna vara lämpligare att en icke

ekonomisk förening omedelbart får åtnjuta nämnda förmån i stället för

en förening för ekonomisk verksamhet, som bildats endast för uppförande

af ett hus åt den förra föreningen.

Förslaget att söka en begränsning i expropriationsrätten på det

sätt att den skulle få göras gällande å fastighet med en areal af mer

än 500 hektar, synes också erfordra eu noggrannare undersökning,

huruvida detta är en lämplig affattning, eller om den ej tilläfventyrs

bör utbytas mot någon annan formulering af den tanke, som ligger

bakom detta förslag.

Ett närmare öfvervägande af ärendet synes därför vara erforderligt,

hvadan sakens ompröfning torde böra öfverlämnas till Kungl. Maj:t.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes

att Riksdagen med anledning af förevarande

motion ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande i hvad mån

och under hvilka villkor expropriation genom det allmännas

försorg må kunna medgifvas i syfte att på

landet anskaffa oundgänglig tomtmark för uppförande

af byggnader, afsedda att tillgodose de i motionen

afsedda allmännyttiga kulturella och ekonomiska ändamålen

samt för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»

Herr B. P. Ersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.