Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 55

1907-05-06 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:55, Lagutskottets Utlåtande N:o 55

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

1

JfrO 55.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ryttare-,

soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar

för inteckningar i stamhemmanet m. m.

Lagutskottet har till behandling förehaft fyra särskilda, motioner, afgifna,

de tre inom Första Kammaren under n:is 11, 12 och 13 af herr

Ericsson samt en inom Andra Kammaren under n:o 34 af herr Åkerlund,

i b vilka motioner föreslagits, att Riksdagen måtte för sin del antaga

följande förslag till

l:o) Lag

om ändrad lydelse af 12 och 19 §§ i lagen den 30 september 1904

om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 12 och 19 §§ i lagen den 30 september

1904 om samäganderätt skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Aro samtliga delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens

om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall

vid deras beslut bero; dock att, där fråga är om fastighet, hvari omyndig

har del, försäljning ej må ske, utan den omyndiges andel varder betald

efter det enligt 9 § utsatta pris.

Bih. till Riksd Prof. 1907. 7 Sami. 50 Häft. (N:o 55.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottet Utlåtande N:o SS.

Varda delägande ej ense, efter ty nyss är sagdt, galle högsta anbudet

såsom antaget, där det ej understiger pris, som enligt 9 § må vara utsatt.

År lott i samfälld fastighet särskilt intecknad, och uppgår den på sådan

lott belöpande andel i den bjudna köpeskillingen icke till beloppet af den

gäld, för hvilken lotten på grund af inteckning häftar, må ej anbudet

antagas, med mindre ägare af öfriga lotter det medgifva; dock att hvad

sålunda föreskrifvits icke äger tillämpning, där försäljningen afser att från

två eller flera hemmanslotter, de där till någon del hafva sina ägor genom

skifte eller eljest åtskilda, afsöndra mark, som vid skifte utlagts till ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp.

19 §.

I fråga om ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes

allmänna behof eller eljest äro samfällda för flera fastigheter, de

där till någon del hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda, äge

hvad i denna lag tinnes stadgadt ej tillämpning, utom såvidt angår mark,

som vid skifte utlagts till ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp; ej heller

vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i

oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma

fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskildt

stadgadt.

Hvad i 22 kap. 3 § ärfdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken stadgas

skall ej äga tillämpning i fråga om försäljning enligt denna lag af samfälld

fast egendom, hvari omyndig äger del.

2:o) Lag

angående förutvarande ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa

fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet.

Härigenom förordnas som följer:

i §•

Varder, då lagfart sökes eller eljest styrkt och i lagfartsprotokollet

antecknadt, att afsöndrad lägenhet utgöres af område, som vid skifte å

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

stamhemmanet und antagits till ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp och, då

afsöndringen skedde, ännu var samfälld mark för två eller flera hemmanslotter,

hvilkas ägor till någon del blifvit genom skifte eller eljest

åtskilda, vare, där ej nedan annorledes stadgas, lägenheten fri från ansvar

för inteckning för fordran, som meddelats i stamhemmanet eller del däraf;

och skall sådan inteckning oafkortad gälla i återstoden af den intecknade

fastigheten, ändå att med öfriga rättägande ej är sålunda aftaladt.

2 §•

Har, förrän i lagfartsprotokollet skett anteckning, som i 1 § sägs,

vid exekutiv försäljning af lägenheten eller annan fastighet beträffande

någon inteckning bestämts visst belopp, hvarför lägenheten häftar, eller

har någon rättägande före utgången af år 1907 till inteckningsprotokollet

anmält yrkande, att viss inteckning skall undantagas från tillämpning af

hvad i 1 § stadgas, svare lägenheten för sådan inteckning enligt eljest

gällande allmänna regler.

Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, må ej läggas någon

till last såsom försummelse i bevakande af honom eller annan tillkommande

rättighet.

3 §■

Hvad ofvan stadgas med afseende å inteckning för fordran, äge, beträffande

inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon

upplåtits att till visst belopp i penningar eller varor utgå af stamhemmanet

eller del däraf, motsvarande tillämpning å det skadestånd,

hvartill rättighetens innehafvare må vara berättigad.

samt

8:o) Lag

om ändrad lydelse af 37 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

37 §.

Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit styckad; vare

om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet lag som om flera

egendomar ofvan är sagdt.

Huru i vissa fall afsöndradt område, som förut tillhört ryttare-, soldateller

båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar i stamhemmanet,

därom är särskilt stadgadt.

Till stöd för den sålunda föreslagna lagstiftningen anföra motionärerna

i likalydande motivering följande:

»När den nya härordningen antogs, försummade man att vidtaga

åtgärder för bibehållande såsom själfständiga jordbrukslägenheter af de

ryttare-, soldat- och båtsmanstorp, hvilka i mån af den nya lagstiftningens

successiva genomförande komme att blifva för sina förra ändamål

obehöfliga. Antalet sådana torp var dock högst betydligt." Enligt en uppgift

från 1892 funnos då för hela riket sammanlagdt öfver 21,000 ryttare-,

soldat- och båtsmanstorp. Med den centrala betydelse egnahem sfrågan

alltmer tillvunnit sig, ej minst för landsbygden, är den nämnda underlåtenheten

mycket att beklaga. Den innebär också mången gång en stor

hårdhet mot torpens sista tjänstinnehafvare, för så vidt dessa nödgas lämna

sina torp, på hvilkas förkofran de nedlagt kanske större delen af sitt lifs

arbete och där de och deras barn funnit hemmets hägn och trefnad. Det

synes mig därför vara en uppgift af icke ringa social betydelse och rättvisa

att, såvidt möjligt, underlätta, att de förutvarande knektetorpen må

med äganderätt kunna bibehållas såsom själfständiga jordbrukslägenheter.

Huru svårt det i själfva verket är under nuvarande förhållanden

för de afskedade knektarne, och äfven för andra, att kunna köpa förutvarande

knektetorp, särskilt om köparne vilja vara fria från ansvar för

stamhemmanets inteckningar, framgår af det följande. Hushållningssällskapen,

såsom förmedlare af statens egnahemslån, hafva därom en rik

erfarenhet. Helt visst har mången förutvarande soldat, som önskat med

hjälp.:af egnahemslån köpa sitt torp, nödgats afstå därifrån till följd af

svårigheterna att få en giltig försäljning till stånd och att få torpet gravationsfritt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 55.

5

Men icke blott för de tilltänkta köparne, utan äfven för de nuvarande

ägarne, hemmansägarne, äro de nu gällande förhållandena ogynnsamma.

Som bekant hafva knektetorpen, i sammanhang med indelningsverkets

ordnande af Carl XI, i regel tillkommit på det sätt, att den by eller

det eller de hemman, som indelats till stamrote (rusthållsstam) tillsläppt

mark till torpet. När vid skiftesväsendets genomförande storskifte, enskifte

eller laga skifte sedermera öfvergick stamroten, där denna, såsom

vanligen varit fallet, dåmera tillhörde flere delägare, undantogs knektetorpets

område från skiftet för tillgodoseende af delägarnes i stamhemmanet

gemensamma behof med afseende å indelningsverket. I mån som

detta behof upphört eller upphör, har knektetorpens mark återfallit eller

kommer inom kort att återfalla till stamhemmanen såsom för dessas delägare

gemensamma områden, hvaröfver de äga förfoga liksom öfver annan

oskiftad mark. Delägarne hafva således visserligen enligt lag full

rådighet att genom laga skiftesförrättning få hvar sin del af området afskild

såsom en del af hvars och ens hemmanslott. Men det är tämligen

uppenbart, att en sådan förrättning ställer sig alltför dyr, för att denna

utväg annat än undantagsvis kan praktiskt anlitas. Delägarne äro följaktligen

i allmänhet hänvisade till att bibehålla gemenskapen obruten

och att söka utarrendera det förutvarande knektetorpet eller, om det

låter sig göra, försälja detsamma såsom en afsöndring från stamhemmanet

i dess helhet.

Åvägabringandet af knektetorps försäljning skulle mången gång väsentligt

underlättas, om lagen om samäganderätt den 30 september 1904

vore tillämplig å dylika fastigheter. Så är emellertid icke förhållandet.

I denna lags 19 § stadgas nämligen, att lagen icke har tillämpning å

ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna

behof eller eljest äro samfällda för flera hemmanslotter. För giltighet af

knektetorps försäljning erfordras alltså, att samtliga delägare i stamhemmanet

underteckna saluhandlingen. Om en hemmanslott tillhör ett stamhus,

och någon delägare däri, såsom så ytterst ofta är förhållandet, vistas

i Amerika, kan försäljningen af sådan anledning alldeles gå om intet

eller åtminstone oskäligt försvåras, äfven om den frånvarandes andel i

torpet kanske icke representerar högre värde än ett par kronor. Icke så

sällsynt är också, att någon delägare i torpet af mindre goda bevekelsegrunder

motsätter sig försäljning, hvilken alltså icke kan komma till stånd.

Något verkligt skäl att undandraga knektetorpen från den nämnda

lagens tillämpning finnes dock knappast. Det allmänna behof, hvarför

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

marken afsätta såsom samfällighet, har ju upphört eller kommer snart

att upphöra, och knektetorpet har följaktligen för delägarne i stamhemmanet

alldeles icke någon annan betydelse än hvilken annan jordlägenhet

som helst, hvartill de af någon anledning, utan att den afsatts vid

skifte, kunnat blifva samägare. Låter man, såsom jag här vill föreslå,

lagen om samäganderätt tillämpas äfven å knektetorp, vinner häradsrätten

befogenhet att på yrkande af delägare utse god man för försäljning (eller

förvaltning) af sådant torp. Dylik god man är ock behörig att med laga

verkan utfärda och underskrifva köpebref.

I sammanhang med ändring af 19 § i lagen om samäganderätt torde

emellertid till 12 § i samma lag böra göras ett tillägg för att underlätta

knektetorps afsöndrande från stamhemmanet. I sistnämnda paragraf stadgas

bland annat, att, om vid samfälld fastighets försäljning viss lott däraf

befinnes vara särskilt intecknad och den på denna lott belöpande andel

i den bjudna köpeskillingen icke uppgår till beloppet af den gäld, för

hvilken lotten på grund af inteckning häftar, försäljning af fastigheten

ej inå ske med mindre ägarna af öfriga lotter medgifva det. Detta

stadgande har tillkommit i det syfte, att icke genom en lotts öfverintecknande

öfver värdet försäljning må kunna mot någon delägares vilja

framtvingas till underpris. Den, som i denna ordning vill köpa fastighet,

där någon lott är öfverintecknad, riskerar nämligen, alldenstund inteckningarnas

framtida giltighet icke beröres af försäljningen, att fastigheten

kan åter komma att frångå honom genom exekutiv auktion, föranstaltad

af innehafvare af en i sig värdelös inteckning i den öfverintecknade

delen. En spekulant på fastigheten kan uppenbarligen under

så osäkra förhållanden därför bjuda endast en bråkdel af hvad den annars

bort kunna betinga. Därest nedan föreslagna ändring i inteckningsförordningen

kommer till stånd, kan, då försäljningen afser att från hemman

afsöndra ett knektetorp, den därigenom uppkomna lägenheten när

som helst befrias från ansvaret för inteckningarna i stamhemmanet eller

dess delar. Och innan afsöndringen skett och fastställts, kan någon inteckning

särskilt i lägenheten icke finnas. Något egentligt hinder i

lagens allmänna grunder finnes således icke att från tillämplighet af

nämnda stadgande göra undantag för försäljning i ändamål att afsöndra

knektetorp. I själfva verket skulle dess tillämplighet å sådan försäljning

lätteligen kunna omöjliggöra försäljningen. Ingen möjlighet finnes nämligen

att vid försäljningstillfället med gällande verkan uträkna, hur stor

del af en inteckning i en hemmanslott skulle belöpa på motsvarande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 55, 7

andel i knektetorpet. Man kom me således att stanna i ovisshet, som

icke skulle kunna häfvas, huruvida ett köpeanbud lagligen kunde antagas

eller icke. Jag hemställer alltså om sådant tillägg till 12 § i

lajgen om samäganderätt, att nämnda bestämmelse icke blir tillämplig

på försäljning, hvarom nu är fråga.

Såsom redan nämnts, är under rådande förhållanden ett soldattorp

i regeln icke gravationsfritt efter afsöndringen. Enär sådant torp betraktas

såsom en oskiftad del af stamhemmanet, följer däraf, att hvarje

inteckning, som meddelats i någon hemmanslott, också belastar motsvarande

andel af knektetorpet. Det är klart, att ett dylikt förhållande

mycket försvårar försäljningen af knektetorp och bör nedbringa salupriset

under hvad annars kunnat erhållas, utan att detta medför någon

fördel för köparna. Det betänkligaste härvidlag är, att det är så utomordentligt

svart och mödosamt, stundom rent af omöjligt att med nu

gällande lagstiftning fa sådana inteckningar dödade (relaxerade) i knektetorpet.

För vinnande af relax måste nämligen — så framt ej inteckningshafvaren

skall gå miste om all realsäkerhet för en till siffran obestämd

andel af inteckningsbeloppet — inteckningshandlingen företes vid

häradsrätten i huf vudskrift jämte medgifvande till relaxerandet såväl från

vederbörande fastighetsägare som från alla iuteckningshafvare med sämre

förmånsrätt, hvarvid jämväl dessas inteckningshandlingar (åtminstone i

fråga om penninginteckningar) skola företes i original. Äro inteckningarna

flera, såsom nästan alltid är händelsen beträffande knektetorp,

fordras rättskunnig hjälp för att genomföra en sådan åtgärd, hvilken

följaktligen medför dryga kostnader. Endast expeditionskostnaden för

hvarje inteckning, som relaxeras, uppgår i medeltal till sex kronor femtio

öre eller mera, och därtill kommer i regel kostnaden för gravations- och

andra bevis, som tarfvas. I detta förhållande ligger det svåraste hindret

för meddelandet af egnahemslån till förvärfvande af soldattorp, enär ju

gällande författning för sådana lån förutsätter, att lägenheten skall före

lånets utbetalande vara gravationsfri. Och dock äro knektetorp till sin

storlek och beskaffenhet särskildt lämpade och af allmänheten med särskild

förkärlek omfattade föremål för egnahemslåneansökningar.

De nu öfverklagade förhållandena äro naturliga konsekvenser af de

rättsliga förutsättningarna för knektetorpens tillkomst. Men te de sig

också naturliga för en juridiskt oskolad uppfattning? Jag tvekar icke

att besvara denna fråga med nej. Tvärtom synes ett sådant sakernas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

tillstånd för lekmannauppfattningen vara till den grad besynnerligt, att

man i allmänhet icke af sig själf haft en tanke på att saken kan förhålla

sig så. Många undrande spörsmål hafva också riktats till jurister,

huruvida uppgift härom, när den kommit till någons öron, verkligen kan

vara riktig. Det finnes därför goda skäl att undersöka, huruvida tillräckliga

grunder föreligga för att bibehålla ett rättsförhållande, hvilket

leder till i flera hänseenden så otillfredsställande praktiska resultat och

som så litet harmonierar med den allmänna uppfattningen.

Hufvudgrunden skulle naturligtvis vara den, att man icke bör genom

lagändring beröfva en inteckningshafvare någon del af säkerheten för

hans lån. Men härvid är att märka, att soldattorpet ingalunda från början

utgjort någon del af säkerheten för lån, som lämnats före indelningsverkets

upphäfvande. Så länge torpet ingick i löneförmånerna för den

indelte soldaten, var det nämligen icke åtkomligt för hemmansägarnes

borgenärer. Äfven om eu hemmanslott såldes exekutivt, måste knektetorpet

ändock äga bestånd för sitt ändamål. Knektetorpet utgjorde tvärtom

ett synligt bevis på att den intecknade hemmansdelen graverades med

ett ytterligare onus, bestående i andel i soldatens kontanta lön m. m.,

hvilket hade bättre förmånsrätt än alla inteckningar. Knektetorpets återfallande

till stamhemmanet innebär således för sådana inteckningshafvare

en tillökning i pantsäkerheten, hvarpå de icke kunnat med rätta göra

räkning, när inteckningen belånades.

Principiellt sedt, ställer sig saken annorlunda för sådana inteckningshafvare,

som belånat inteckning i stamhemmanet eller del däraf efter

värnpliktslagens tillkomst eller i allt fall, sedan torpet faktiskt återfallit

till hemmanet. Men i verkligheten är det knappast sa. De flesta långifvare

äro helt enkelt okunniga om eller likgiltiga för huruvida till hemmanet

hört ett knektetorp eller icke. Många sakna också kunskap om

att sådant torp är delaktigt i ansvaret för inteckningen. Alla dessa hafva

lämnat inteckningslån utan att beräkna någon säkerhet i knektetorpet.

Beloppet af sådant torps anpart i ansvaret för en inteckning i stamhemmanet

är också i de flesta fall en ren obetydlighet.

Man kan sålunda godt våga det påståendet, att intresset hos inteckningshafvarne

för bibehållande af inteckningsrätt i knektetorp är ytterligt

ringa. Undantagsvis kan ju dock förhållandet vara annat. Jag har därför

trott, att, jämte det i lag stadgades rätt för ägarne af afsöndrade

knektetorp att få dessa fritagna från stamhemmanets inteckningar, tillika

borde lämnas de inteckningshafvare, som sätta värde på sin ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

9

rätt, möjlighet att bevara densamma. Detta mål skulle de vinna genom

att inom viss kortare respittid till inteckningsprotokollet anmäla yrkande

i berörda hänseende. Jag har satt denna respittid så kort som till utgången

af innevarande år, enär det synts mig vara af vikt, att tidpunkten,

då knektetorpen må vinna gravationsfriheten, icke bör undanskjutas

längre än alldeles nödvändigt. Och förrän respittiden gått till ända ernås

icke detta mål. I förbigående vill jag anmärka, att i de aflägsna

landsändar, hvarest ting icke hålles om hösten, några knektetorp aldrig

funnits. — För inteckningar, som meddelas efter respittidens utgång,

tarfvas icke någon motsvarande rätt, ty deras innehafvare böra vid deras belånande

räkna med innehållet i lagändringen. Däremot beröras äfven sådana

inteckningar af ett annat undantag från regeln, hvarom skall talas här nedan.

Till förekommande af möjlig tvekan torde böra i lagen särskilt

framhållas, hurusom underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, där

sådan kan äga rum, gifvetvis icke bör kunna läggas någon (t. ex. förmyndare

eller panthafvare) till last såsom försummelse i bevakande af

honom eller annan tillkommande rättighet.

Såsom förutsättning för en sådan lagändring, som här ifråga sättes,

måste emellertid uppställas det villkor, att knektetorpet vid afsöndringen

alltjämt utgjorde en själfständig brukningslott eller, med andra ord, att

det icke blifvit skiftadt mellan deiägarne. Har nämligen en hemmanslott

fått sin andel i knektetorpet genom skifte utbruten från samfälligheten

och måhända utlagd till sambruk med hemmanslottens öfriga mark, finnes

icke längre något egentligt skäl, hvarför denna del af hemmanslottens ägor

skall intaga en särställning i förhållande till de öfriga. Hafva öfriga delägare

bibehållit samfälligheten i torpet, är stadgandet tillämpligt, såvidt

angår deras andelar däri.

En annan fordran, som måste uppställas, är den, att såväl nyssnämnda

förhållande som ock markens egenskap att utgöra förutvarande

ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp genom skriftliga bevis styrkes till lagfartsprotokollet.

Det är nämligen eu grundprincip i vårt lagfarts- och

inteckningsväsen, att man ur protokollen rörande dessa ärenden skall

kunna afgöra, hvilka inteckningar som belasta hvarje fastighet, så att

därom kan erhållas bevis af domaren. Här möter emellertid den svårigheten,

att ryttare-, soldat- och båtsmanstorp icke innefatta kamerala

beteckningar för vissa fixerade jordområden. Det har aldrig saknats

möjlighet för vederbörande hemmansägare att, när det så lämpat sig,

efter vederbörligt tillstånd flytta ett sådant torp från en plats till en

Bih. till Likså. Prot. 1907. 7 Sami 50. Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

annan och tillägga detsamma helt andra ägor än det förut haft. Det är

icke nog med säljarnes blotta uppgift i saluhandlingen, att den försålda

lägenheten utgjort hemmanets soldattorp. Man bör härom erhålla officiell

visshet, och sådan står i de flesta fall ganska lätt att vinna, om man utgår

från förhållandena vid gällande laga skiftes- (en- eller storskiftes-)

förrättning å stamhemmanet. Det möter i allmänhet icke stora svårigheter

att t. ex. å den karta öfver lägenheten, som merendels åtföljer

ansökningen till Konungens befallningshafvande om fastställelse af afsöndringen,

erhålla vederbörande landtmätares intyg därom, att lägenhetens

område vid laga skifte å hemmanet undantagits till soldattorp och

att detsamma därefter icke underkastats ny skiftesförrättning. Om stamhemmanet

aldrig undergått skifte, t. ex. af den anledning att det tillhör

en och samma ägare, kan den föreslagna bestämmelsen icke tillämpas å

knektetorp till sådant hemman. Men i sådant fall finnes ej heller någon

säkerhet för att icke torpet före försäljningen varit förenadt till sambruk

med egendomen i öfrig!.

Dessa förhållanden böra lämpligen styrkas i sammanhang med lagfartsansökningen

å lägenheten. Men något hinder synes icke förefinnas,

hvarför sådant icke må kunna ske äfven sedermera. Särskild! för ägare

af knektetorp, som redan äro afsöndrade och lagfarna, är det af vikt att

de kunna i särskilt ärende få sin bevisning i nämnda hänseende införd

i lagfartsprotokollet.

Med denna ståndpunkt är det onekligen möjligt, fastän det säkerligen

ytterst sällan kommer att inträffa i verkligheten, att, sedan ett soldattorp

afsöndrats men innan ifrågavarande anteckningar skett i lagfartsprotokollet,

exekutiv försäljning kan äga rum å lägenheten eller å någon

del af stamhemmanet, och att det därvid uträknas visst belopp af någon

inteckning såsom häftande vid det afsöndrade torpet. Den sålunda en

gång tillämpade ansvarsfördelningen bör icke sedermera kunna rubbas

genom lägenhetsägarnes ensidiga förfogande, utan bör i sådant fall lägenheten

fortfarande svara för inteckningen.

Den här ifrågaställa lagstiftningen afser i första rummet endast

penninginteckningar. Det är icke omöjligt att en servitutsinteckning helt

eller delvis har afseende just på knektetorpets område, ehuru inteckningsprotokollet

icke lämnar upplysning därom; och i sådan händelse kan det

icke försvaras att låta densamma utan den servitutsberättigades hörande

upphöra. Detsamma gäller inteckningar för nyttjanderätt samt för rätt

till afkomst eller annan dylik rättighet (undantags-, födoråds-, fördelskontrakt).

Att dylika inteckningar i gravationsbevis upptagas såsom belastande

torplägenheten, medför lör denna inga afsevärda olägenheter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

11

Hvad beträffar undantagsinteckningarna, hvilka intaga en mellanställning

mellan nyttjanderätts- och penninginteckningar, så kunna undantagsprestationerna

icke direkt utkräfvas af lägenhetshafvaren personligen.

För att lägenheten skall kunna exekutivt tagas i anspråk för dem, fordras,

att de dessförinnan förvandlas till en penningfordran för skadestånd till

följd af bristande fullgörande af undantagskontraktet eller till följd däraf,

att inteckningen för undantaget vid exekutiv auktion går förlorad. Ej

heller i dessa fall kan lägenheten tagas i anspråk, såframt ej undantaget

är bestämdt till visst belopp i penningar eller varor. Men i sådan händelse

intager skadeståndet i fråga samma rättsliga ställning som en penninginteckning.

De om sådan inteckning nu föreslagna regler böra följaktligen

också tillämpas på skadestånd, som nu nämnts. Att en undantagsinteckning

fortfarande vidlåder lägenheten har således betydelse endast för den

sida af rättsförhållandet, hvari undantagsinteckningen är likställd med

nyttjanderättsinteckning.D

Med föranledande af ofvannämnda motioner har herr Sjöcrona inom

Första Kammaren i afgifven motion, n:o 76, hvilken till utskottet hänvisats,

yrkat, att de lagstiftningsåtgärder, som af motionärerna föreslagits i fråga

om ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, som utlagts vid laga skifte, måtte

utsträckas att gälla äfven öfriga ständiga ryttare-, soldat- och båtsmanstorp;

och har utskottet vid behandlingen af ifrågavarande ämne jämväl tagit detta

yrkande under ompröfning.

Rörande den föreliggande frågan har kammarrådet G. Thulin på

anmodan af utskottet utarbetat följande redogörelse:

Hvad knektetorpen (ryttare-, soldat- och båtsmanstorpen) angår, äro Bestämmabestämmelserna

beträffande desamma hufvudsakligen att söka i de kon- ^nti-ak^

trakt, som från början ingåtts för de särskilda regementena och kårerna

med de i dessa kontrakt sedermera gjorda ändringar och tillägg,

och utvisa ifrågavarande bestämmelser, att, ehuru knektetorpen i det hela

hafva ett gemensamt ursprung, dock ej obetydliga skiljaktigheter förekomma

såväl mellan som inom de särskilda regementena och kårerna.

A. Infanteriet.

Hvad Kopparbergs län angår, hade, på sätt framgår af kungl. för- infanteriet.

ordningen den 12 januari 1728, allmogen förbehållit sig att liksom tidigare

ej behöfva gifva soldaterna husruin och torpställe. Vid en del rotar

inom nämnda län, hvilka tillhöra Västmanlands regemente (se nedan), hafva

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutikottets Utlåtande N:o 55.

det oaktadt torp upplåtits till soldaterna, men förekomma ej några knektetorp

vid Dalregementet.

För Hälsinge regemente (Hälsingland och Gästrikland) innehöll ej det

ursprungliga kontraktet någon bestämmelse om knektetorp. I kung!, resolutionen

den 21 januari 1748 förklarades också, att allmogen icke kunde

förbindas till några rotestugors uppbyggande, hvarvid tillädes, att, om

soldaten, såsom tidigare skett, med rotebonde^ tillstånd på dennes ägor

uppbyggt sig hus och därtill uppröjt någon jord, hus och jord efter soldatens

och hans hustrus död skulle tillfalla jordägaren. I öfverensstämmelse därmed

stadgades i kungl. brefvet den 1 mars 1826 angående förändring i soldaternas

legningssätt vid Hälsinge regemente, att, i de fall då soldaterna

skulle legas sockenvis, den i viss rote insatte soldaten vid denna skulle,

jämte årlig kost och lön, hafva nödig byggnadsplats och odlingslägenhet

eller så kallad rotejord af den rymd socknemännen bestämde med tarflig

skogsfång och mulbete att i soldatens och hans hustrus dagar innehafvas

och begagnas.

Inom några socknar i Hälsingland och Gästrikland hafva väl i sammanhang

med byalagen öfvergångna skiften för de särskilda rotarna ständiga

soldatjordar blifvit afsätta, men eljest har den jord, som med tilllämpning

af ofvanberörda bestämmelser upplåtits till soldaterna vid Hälsinge

regemente, ej såsom vid andra regementen varit stadigvarande soldatjord,

utan har den efter den i kontraktet bestämda besittningstiden återfallit

till hemmanet, beroende på rotehållarens godtfinnande att vid ny legning

lämna den gamla soldatjorden, så vida den nämligen ej fortfarande innehades

af den förre soldaten eller hans änka, eller att upplåta annan

jord. Till följd af den långa besittningstiden till jorden i soldatens och

hans änkas lifstid har det kunnat inträffa, att en rote samtidigt haft flere

soldattorp utlämnade, och hafva ej sällan, äfven där ständiga soldatjordar

afsatts vid (skifte, soldaterna jämte dessa fått särskilda jordar till sig upplåtna

för uppodling.

För Värmlands regemente innehöll väl knektekontraktet af den 25

juni 1688 icke något bestämdt stadgande om soldattorps anläggning, utan

endast att soldaten antingen skulle med stuga m. fl. byggnader förses

eller hos rotebonden på gården inrymmas. I Norbergs och Skinnskattebergs

tingslag hade enligt kungl. förordningar af den 20 november 1685 soldaten

ej att fordra hvarken torp, åker eller äng, såsom eljest i Västmanland var

fallet. Sedermera hafva emellertid torp med åker och äng allmänt anslagits

för soldaterna vid Värmlands regemente (jämför kungl. bref af den 3 juni

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

13

och 3 december 1747), och blef genom en åt Kungl. Maj:t den 4 oktober

1813 fastställd reglering med rotehållarna i Västmanland allmänt stadgadt,

att soldaten vid hvarje rote skulle jämte hostad på stamrotens ägor hafva

bland annat planteringsland.

För samtliga öfriga infanteriregementen och kårer öfverensstämde

kontrakten därutinnan, att soldaten i regel borde hafva stadigvarande torp,

till hvilket i allmänhet, utom stuga m. fl. byggnader samt i vissa fall

kåltäppa, skulle höra åker och äng af viss beskaffenhet.

Det var dock ej en bestämd regel, att åker och äng skulle höra till

torpet. I Kungl. Majits konfirmation den 5 december 1682 öfver det

med allmogens fullmäktige vid då pågående riksdag afslutna kontrakt om

det vissa knektehållet stadgades sålunda, att de, som för sina hemmans

magerhet och svaghet ej kunde åstadkomma torp af angifven beskaffenhet,

skulle inhysa soldaten inom gården i en särskild stuga. För Skaraborgs

regemente stadgades likaledes, att för sådant fall husrum skulle upplåtas

soldaten »inomgårds». I kungl. förordningen den 4 november 1725 föreskrefs

för Upplands regemente, att, om för en rotes svaga villkor någon lägenhet

ej funnes till åker och äng, roten likväl skulle uppbygga knektetorpet.

För Alfsborgs regemente stadgades i kungl. förordningen den 10 december

1685, att, om lägenhet af angifven beskaffenhet ej kunde anskaffas,

soldaten finge nöja sig med den lägenhet, som vid roten funnes, men att

han i hvarje fall skulle förses med stuga m. m. och kåltäppa. I det den

18 september 1862 fastställda kontraktet för södra bataljonen af Bohusläns

regemente lämnades särskilda föreskrifter för det fall, att åker och

äng antingen alldeles icke eller i mindre mån än föreskrifvet vore kunde

soldaten utöfver bostaden beredas. Vid Västerbottens och Norrbottens

fältjägarekårer ägde soldaterna ej göra anspråk på att erhålla åker och

äng, där lägenhet därtill ej funnes å utmarken. För Norra och Södra

skånska infanteriregementena skulle, där hemkallet utgick efter lista och 3:dje

klasserna, jord ej lämnas utöfver torp, husrum och kåltäppa. I Jämtland

ägde rotehållarne att, då de ansågo sådant för sig förmånligt, i stället för

upplåtande af torp, antingen härbärgera soldaten eller för honom upplåta

sådant boningshus, som enligt kontraktet borde finnas å torpet.

Efter flera kontrakt, som eljest innehöllo bestämmelser om torp för

soldaterna, kunde för vissa fall äfven skyldigheten att för dem anskaffa

husrum eller stuga bortfalla.

I fråga om storleken af den åker och äng m. m., som skulle höra

till knektetorpcn, gällde följande stadganden:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottet<t Utlåtande N:o 5-5.

Första lifgrenadierregementet (Östergötland): Enligt kungl. förordningen

den 7 november 1685 skulle till torpet, h vilket »samteliga roten

förbunden är med samlad hjelp och hand åt upbygga», höra åker till

7 spanns årligt utsäde och äng till 17, lass hö.

Upplands regemente: Enligt kungl. förordningen den 4 november 1725

skulle till knektetorpet höra en kåltäppa, ett spannland åker, hälften till

hvart års utsäde, samt äng till 2 sommarlass hö.

Skaraborgs regemente: Enligt kungl. reglementet den 1 februari 1695

skulle rotebönderna af utmarken »upprifva» en kåltäppa, åker till 2 skäppors

land (7, tunnland) samt äng till 2 lass hö.

Södermanlands regemente: Enligt kungl. reglementet den 23 november

1686 skulle roten uppbryta ett spannland åker (hälften till hvart

års utsäde) samt äng till 2 lass hö jämte en liten kåltäppa.

Jönköpings och Kronobergs regementen: Enligt kungl. förordningen den

13 maj 1685 skulle rotebönderna hjälpas åt att uppröja 7* tunnland

åker och en kåltäppa med en liten hage eller ängsstycke om 2 lass af

den gårdens ägor, som vid indelningen därtill utsetts.

Älfsborgs regemente: Enligt kungl. förordningen den 10 december

1685 skulle rotebönderna förse soldaten med åker till ett spannland

och ängs uppbrytande på utmarken till 2 stackar hö, där sådan lägenhet funnes.

Västgöta-Dals (Hallands) regemente: Härom se, hvad som anförts beträffande

dels Skaraborgs och dels Älfsborgs regemente.

Bohusläns regemente''. Enligt kungl. stadfästelsen den 20 september

1783 å det med rotehållarna vid Bohusläns regementes norra bataljon ingångna

kontraktet skulle omkring knektetorpet, när utrymme därtill gåfves,

uppbrytas åker till 7a tunnas årligt utsäde eller 1 tunnland uppodlad

åker och äng till 2 stackars afkomst; och meddelades liknande bestämmelser

i kungl. brefvet den 18 september 1862 angående fastställelse af

knektekontrakt om södra bataljonens af nämnda regemente förvandling till

ständigt knektehåll, dock med tillägg, att icke något af hemmanens åker

och äng finge till soldatens nyttjande afsöndras.

Västmanlands regemente''. Enligt för särskilda delar af Västmanland utfärdade

kungl. förordningar af den 20 november 1685 skulle soldaten

bestås 1 spannland jord och 2 lass äng, så att därå årligen kunde sås 7*

spann och erhållas 2 lass hö (jfr dock kungl. brefvet den 4 oktober 1813).

Om den till Kopparbergs län hörande delen af Västmanlands regemente

samt Norbergs och Skinnskattebergs tingslag, se ofvan.

Kalmar regemente''. Enligt kungl. förordningen den 26 februari 1686

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet Utlåtande tf:o 55.

15

skulle rotebönderna hjälpas åt att uppröja 1/i tunnland åker och en kåltäppa

med en liten hage eller ängsstycke till 2 lass hö af den gårdens

ägor, som vid indelningen därtill utsetts.

Närikes regemente (Lifregementet till fots): Enligt kungl. konfirmationen

den 5 december 1682 skulle, där lägenhet därtill funnes, för soldaten

uppbrytas 1 spannland åker, kåltäppa samt en hage eller ett ängsstycke

om 2 lass hö (om den till Värmland hörande delen af Närikes regemente,

se Värmlands regemente).

Norrbottens och Västerbottens fälleägarekårer''. Vid dessa kårer skulle

enligt kungl. förordningen den 31 mars 1696 rotebönderna hjälpas åt

att för soldaten på utmarken uppbryta eller uppröja ett torpställe,

hvartill skulle läggas en half tunna åker, som årligen efter landets

sed sås (V3 tunnas rågutsäde, jämför kungl. bref den 2 augusti 1771),

likaledes en kåltäppa och äng om 2 vinterlass hö, där sådan lägenhet funnes.

Jämtlands häst- och fälle äg ar ekår er: Enligt kungl. fastställelsen den

8 oktober 1851 å nytt kontrakt för berörda kårer skulle, så framt därtill

tjänlig lägenhet å rotens utmark funnes, för soldaten anslås torp om

4 mälingar öppen åker, hvilken alltid borde till hälften trädas, och skulle

ängen vara så tillräcklig, att den i medelmåttiga år lämnade en afkastning

af 4 lass hårdvalls- och 6 lass skogsängshö. Ängsmarken skulle

vara belägen inom torphägnaden, men om det icke utan olägenhet för

roten kunde ske, skulle därtill eller för hvad som bruste anvisas annan

tjänlig trakt å rotens ägor, dock ej för afsides belägen. Hade rotehållarna

icke tillräcklig hårdvallsslått för eget behof, borde till soldatens

foderbärgning insyning ske å skogsängar, hvarvid 2 lass skogsängshö skulle

räknas lika med 1 lass hårdvallshö.

Norra och Södra skånska infanteriregementena: Enligt kungl. bref

den 23 mars 1813 skulle i Skåne soldaterna försäkras om torp med jord

eller i stället därför om motsvarande underhåll in natura jämte boningsställe

å rotens ägor. I öfverensstämmelse därmed stadgades i de kontrakt,

som den 21 oktober 1817 fastställdes för berörda regementen, att på rotens

bekostnad åt soldaten skulle uppföras ett hus in. fl. byggnader och till

hvarje torp på rotens bekostnad anläggas en inhägnad s. k. kåltäppa om

3 geometriska kappland, utan att själfva husplatsen därunder finge inbegripas.

För hemkallets utgörande voro enligt nämnda kontrakt rotarna

indelade i tre klasser, och skulle, när hemkallet utgick efter 2:dra klassen,

soldaten bestås jämte torp och husrum 4 skäppor eller 24 kappland åkerjord

af samma beskaffenhet, som den i allmänhet vid hemmanet funnes

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

inom hägnaden, samt äng till 60 lispund hö, med rättighet dock för rotehållaren

att lämna antingen hö in natura eller äng. Där bete af angifven

beskaffenhet ej kunde beredas, kunde rotehållaren i stället gifva soldaten

bland annat 12 geometriska kappland åkerjord.

B. Kavalleriet

(beridna och afsuttna regementen och kårer).

Redan i reglementet den 5 januari 1684 uttalade Kungl. Maj:t, att

det vore både nödigt och nyttigt för rusthållarna, att på rustningshemmanets

ägor, där god lägenhet därtill funnes och sådant kunde äga rum utan

rusthåilets skada, ett torp uppsattes till boställe för ryttaren, och skulle,

sedan torpet uppsatts och nödig åker därtill upplöjts samt något till ängsmark

utsetts efter rustningshemmanets villkor, ett torpets årliga afkastning

motsvarande belopp afdragas å ryttarens lön. Detta skulle dock ej

vara eu lag för alla fall, utan endast där det »med beqvämlighet» kunde

ske, och förordnade Kungl. Maj:t likaledes den 2 december 1690 i bref

till åtskilliga landshöfdingar, att rusthållarna skulle tillhållas att, så vida

någon lägenhet på rustningshemmanets ägor därtill kunde erhållas, förse

ryttarne med torp och boställen af något utsäde och äng, hvilka torp

efter deras värde skulle afräknas på ryttarens lön, så vida de vore försedda

med åker och äng. I öfverensstämmelse härmed meddelades äfven

föreskrifter för särskilda regementen och kårer.

Hvad storleken af ryttaretorpets åker och äng angår, synes man hafva gått

ut ifrån, att den skulle bero på öfverenskommelse mellan rusthållare!! och

ryttaren samt att afdraget å lönen skulle vara beroende på torpets storlek.

För vissa län meddelades dock särskilda bestämmelser härutinnan.

Så stadgades genom kungl. brefvet den 23 maj 1693 beträffande ryttartorpen

i Jönköpings län, att de, i likhet med soldattorpen i Skaraborgs

län, skulle hafva 1/t tunnland åker, kåltäppa och ett ängsstycke om 2 lass

hö, att uppröjas genom ryttaren, och meddelades genom kungl. bref den

28 juni 1693 liknande föreskrifter för Kalmar och Kronobergs län, dock

med förklaring i kungl. brefvet den 6 augusti 1693 beträffande förstnämnda

län, att, där torpen vore bättre än hvad berörda bref föreskrefve,

däremot svarande afräkning finge ske i den årliga lönen.

Genom kungl. resolutionen den 19 och 20 november 1685 förklarades

för Östgöta kavalleri, att, där ett torp hade en tunnas utsäde och ängtill

1 7, lass hö, 10 daler kopparmynt skulle afdragas å lönen, men behöfde

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 17

torpen ej nödvändigt hafva denna storlek; och bestämdes genom kungl.

bref den 26 juni 1780, att, där de vore mindre, af kastningen å lönen i

proportion därefter finge minskas.

I kungl. bref den 23 maj 1693 till landshöfdingen i Jönköpings län

framhölls, att det ej vore meningen att tilldela en ryttare någon åker och

äng i själfva rustningsstammen, utan skulle torpet uppodlas af utmarken; och

hette det likaledes i en af Konungens befallningshafvande i Östergötlands

län den 7 februari 1724 utfärdad kungörelse, att det vore alldeles förbjudet

att angripa och utsyna något af rusthållets ägor till torpet, med

mindre lägenhet därtill funnes å utmarken. Där någon utmark ej fanns,

skulle rusthållaren i allt fall för ryttaren, om denne det behöfde eller

åstundade, anskaffa eller uppbygga husruin utan eller, såsom för Östergötland

föreskrifvits, med kålgårdstäppa (se kungl. reglementet den 7 november

1695 m. fl. författningar).

C, Båtsmanshåll.

I. Båtsmanroteringen.

1) Båtsmanshållet i Norrland (Gäfleborgs, Västernorrlands samt Västeroch

Norrbottens län). Uti det af Kungl. Maj:t den 2 mars 1688 fastställda

kontraktet beträffande båtsmansroteringen i Norrland var ej stadgadt,

att båtsmännen skulle hafva torp och hade äfven rotehållarne i

Hälsingland genom kungl. resolution den 21 januari 1748 uttryckligen befriats

från skyldigheten att uppbygga rotestugor, men hade dock, på sätt

jämväl sistberörda resolution utvisar, från äldre tid tillbaka den plägsed

merendels varit följd, att rotarna i stället för kosthåll och andra förmåner

åt sina båtsmän på utmarken utsett tjänliga lägenheter till torp, att af

dem odlas och innehafvas såväl under tjänstetiden som äfven sedermera

mot vissa vid hvarje tillfälle mellan roten och båtsmannen öfverenskomna

villkor, och förordnades genom kungl. brefvet den 10 februari 1824, att,

enär detta bruk icke dittills haft någon olägenhet med sig utan tvärtom

medfört verklig nytta i afseende på flere odlingsbara lägenheters uppröjande

och vidare förbättrande, med denna anstalt äfven framgent finge

fortfara, på sätt rotehållarne och båtsmännen funne vara för sig nyttigast,

dock med villkor att alla överenskommelser af denna beskaffenhet borde

till ömsesidig säkerhet skriftligen författas och till Konungens befallningsBih.

till lliksd. Prot. 1907. 7 Sami. 50 Häft. 3

Båtmans
hållet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o SS.

hafvande i orten ingifvas för den vidare åtgärd, som i afseende å dylika

kontrakt dittills ägt rum.

Vid en del rotar hafva väl i sammanhang med byalagen öfvergångna

skiften för de särskilda rotarna ständiga båtsmansjordar blifvit afsätta,

men eljest torde båtsmanstorpen i Norrland i det hela vara af samma

beskaffenhet som soldattorpen vid Hälsinge regemente.

I de öfriga till båtsmansrotering indelade landskapen voro däremot

rotehållarne allmänt ålagda att bestå båtsmännen stadigvarande torp.

2) Båtsmanshållet i Göteborgs och Bohus län. Enligt det af Kung!.

Maj:t den 16 januari 1739 fastställda kontraktet för Bohuslän förpliktades

rotehållarne att på utmarken uppsätta en stuga m. fl. byggnader

jämte kåltäppa samt att, om lägenhet därtill funnes å utmarken, uppbryta

72 tunnland åker och äng till 2 stackar hö, hvarvid emellertid särskildt

gjordes det förbehåll, att båtsmannen ej finge »begiära något af gårdsens

ägor för hvilket åhrlig skatt och utlager gifves».

3) Båtsmanshållet i Halland. Enligt det för Halland den 16 januari

1739 fastställda kontraktet tilläts allmogen att till båtsmannen, där »beqvämligaste

lägenheter» funnes å utmarken, uppsätta en stuga med flera

byggnader jämte kåltäppa samt tillika uppbryta y2 tunnland åker äfvensom

äng till 2 stackar hö, och meddelades i samband därmed bestämmelser,

hvilka förmåner båtsmannen skulle beredas, där vid en rote icke funnes

lägenheter till hus, kåltäppa, åker och äng.

4) Båtsmanshållet i öfriga orter å landet (Uppsala, Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Älfsborgs, Kalmar, Gottlands och Blekinge län).

Enligt det den 23 maj 1690 för dessa orter fastställda kontraktet skulle

rotebönderna på de hemman i rotelaget, hvarest »beqvemligaste lägenheten»

därtill gåfves, uppsätta stuga m. fl. byggnader, och skulle vid sådana torp,

där lägenhet därtill funnes, för båtsmannen uppröjas y2 tunnland åker till

säde och träde eller så mycket, att han däraf kunde erhålla ungefär 2

tunnors årsväxt, samt äng till 2 sommarlass hö. Därjämte hade föreskrifter

meddelats, hvilka förmåner båtsmannen skulle åtnjuta i de orter,

där någon lägenhet ej fanns till åker och äng, såsom i skärgårdarna. Torp

skulle båtsmannen sålunda i hvarje fall hafva. Enligt kungl. brefvet den

7 februari 1860 medgaf Kungl. Maj:t emellertid, att en år 1844 meddelad

föreskrift, att vid nya båtsmäns antagande å Öland lägenhet till åker och

äng, där sådan funnes att tillgå, skulle till torp utläggas, icke borde i

vidsträcktare mån vinna tillämpning än där vederbörande kompanichef i

följd af särskilda förhållanden ansåge den bestämda ersättningen i spann
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

mål, hö och halm icke motsvara den fördel, som genom utläggning af

åker och äng till det i författningarna begränsade belopp skulle båtsmannen

tillskyndas.

II. Båtsmansrustningen.

1) Blekinge. Enligt kungi. resolutionen den 27 april 1685 angående

båtmanshållet i Blekinge skulle rusthåliaren vara förpliktad att för båtsmannen

uppsätta en stuga med flera byggnader samt lämna en liten täppa

vid husen, tjänlig till kålgård, och bestämdes genom kungi. bref af den 26

oktober och den 22 december 1858, att till kåltäppa borde upplåtas 8

kappland brukbar jord jämte hvad till husplan och väg till husen erfordrades.

Med torpet skulle sålunda ej vara förbunden åker och äng, men

hade redan genom kungl. bref den 12 september 1786 medgifvits att,

där en eller annan rusthållare ville och kunde till bruk och nyttjande

till båtsmannen upplåta någon jord, som uti afkastning gåfve lika mycken

spannmål, hö och halm, som kontraktet för hvarje båtsman utstakade,

sådant icke finge vägras, när båtsmannen vid inskrifningen i landskansliet

därmed förklarat sig nöjd, och synas i anledning däraf flere rusthållare

hafva upplåtit åker och äng till båtsmännen (se kungl. bref af den 10

februari 1824-, mom. 2 och 1839 års rotebok, § 18).

2) Södra Möre. Enligt kungl. resolutionen den 27 april 1685 angående

båtsmanshållet i Södra Möre skulle rusthåliaren vara förpliktad

att för båtsmannen utse och bygga ett litet torpställe med nödtorftiga

hus, hvarjämte för båtsmannen skulle uppbrytas en liten kåltäppa, en

åkerlycka om y2 tunnlands utsäde samt äng till 2 sommarlass hö.

Af den föregående redogörelsen torde framgå, att, där knektetorp

lämnats, skyldigheten därtill väl i allmänhet varit grundad på bestämmelserna

i de ursprungliga knektekontrakten med de i dessa sedermera

gjorda ändringar och tillägg, men hafva äfven i många fall, där allmänna

bestämmelser därutinnan ej meddelats, knektetorp upplåtits, och torde lämnande

af torp för sådana fall egentligen allenast få betraktas såsom ett

sätt för utgörandet af den eljest bestämda aflöningen till knekten.

Principiellt var det en skyldighet för rust- eller rotehållarne att Hvem tiar skylgemensamt

bereda soldaten, ryttaren eller båtsmannen torp, där sådant

vid ett rusthåll eller en rote ifrågakom. Vid rotehållet var det emeller- upplåta erfortid,

med undantag för några orter, såsom Dalarne och större delen af de’äi/gjyd

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Norrland, regeln, att ett af roteheramanen vid indelningen eller sedermera

utsetts till stamrote, hvars innehafvare såsom roteman skulle ansvara för

hela rotelagets gemensamma skyldigheter enligt kontraktet och jämväl hade

att af sina ägor upplåta jord till torpet för soldaten eller båtsmannen.

Med undantag för Västergötland, där afseende vid själfva roteindelningen

fästats å denna stamrotens skyldighet, var denna berättigad att af de

öfriga hemmanen i roten (strö- eller hjälprotarna) uppbära s. k. planpenningar,

om hvilkas belopp och sättet för deras bestämmande särskilda

bestämmelser meddelats. Där för soldattorp till visst hemman i roten

utgår planpenningar, är det sålunda ett kännemärke på, att torpet tagits

från stamhemmanets mark, men kan detta hafva skett, äfven där sådana

plan penningar ej utgå. Bortsedt från hvad ofvan anförts om Västergötland,

stadgades t. ex. för Upplands regemente, att, om det hemman, hvaruppå

torpet uppbyggts, ägde bättre förmåner än de andra, samma hemman

ej ägde njuta vederlag för torpstället, samt för Södermanlands regemente,

att sådant vederlag ej skulle utgå, om stamhemmanet bestode af

märkliga förmåner eller vore helt hemman och stode i rotelag med ett

hälft hemman. Många fall förekomma emellertid, där, äfven om visst

hemman utsetts till stamrote, torpet ej anlagts på dess mark utan på

mark, som tillhört stam- och strörotarna gemensamt eller ströroten ensamt.

i regeln hafva Hufvudregeln var, att för knektetorpet ej finge tagas i anspråk stainup^tagihPäut-

hemmanets eller rust- och rotehållets åker och äng, utan att det skulle

marken, uppröjas å utmarken. Så föreskrefs i det år 1739 fastställda kontraktet

för båtsmanshållet i BohusläD, att båtsmannen ej finge »begiära något af

gårdsens ägor för hvilket åhrlig skatt och utlager gifves». Föreskrifter

meddelades också i syfte att möjliggöra upptagande af sådana torp, äfven

där den utmark, som tillhörde rusthållet eller roten, var samfälld med

andra hemman. Då vid Västgöta kavalleri i skogsbygden och särskildt

på Falubygden, hvarest rusthållen ej hade »enskild mark», ryttaretorp utsetts

på samfälld skog och mark med andra hemman, hvilkas possessorer

bestridt dylika torps anläggande, förordnades genom kungl. brefvet den 5

juli 1737, att sådana rusthållare, som med andra hade oskift mark, skulle

söka förmås att på densamma söka delning samt torpen således uppsättas,

och enligt kungl. resolutionen den 18 augusti 1752 förordnades, att, när

rusthåll läge i byalag med odelade ägor och den oskiftade marken befunnes

vara af den beskaffenhet, att torp för ryttare eller dragoner därstädes

kunde uppsättas utan rusthållare^ eller grannarnas skada, sådant

finge ske, på sätt som i 10 kap. i § byggningabalken stadgats om oskift

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

21

marks upptagande och nyttjande, hvilken paragraf innehöll, att, om jordägare

i by ville intaga något, som vore oskift, han skulle tillsäga byamännen,

och, om de ej ville stänga och häfda med honom, skulle han söka

laga skifte, hvarefter hvar och en finge njuta sin del i det som kunde

skiftas. Sedermera medgåfvos särskilda lättnader vid uppodlande af

oländig mark och stadgades genom kungl. förordningen den 8 mars 1770,

att i oskift mark, där tillfällen till uppodlingar gåfves, den ene grannen

icke finge hindra den andre att anlägga torp, då lika goda lägenheter

i jämförelse med hvars och ens skattetal vore att tillgå. Såväl före som

efter utfärdandet af denna förordning hafva säkerligen ett stort antal

knektetorp upptagits på oskift mark, och torde frågan, om för sådana fall

torpets jord vid dess nedläggning skall anses tillhöra stamroten eller hela

roten eller, såsom ofta är fallet, andra hemman, böra bedömas efter det

sätt, hvarpå torpet behandlats vid senare skiften.

Åtskilliga fall förekomma emellertid, där knektetorpen upptagits å Knektetorp,

krono-, härads- eller sockenallmänningar. uPmänningm\"

Sedan soldaterna vid Östgöta infanteriregemente gjort ansökning att

på allmänningarna och bekvämliga orter få sätta upp små torp och stugor

till att bo i, gaf Kungl. Maj:t enligt resolution den 12 oktober 1682

därtill sitt bifall, så vida icke någon därigenom skadades i sin förra välfångna

rätt eller skogarna till Kungl. Maj:ts afsaknad fördärfvades. Ansökan

skulle göras hos landshöfdingen, som hade att afgöra, hvarest sådana

små boställen kunde inrättas. Redan förut hade särskildt beträffande

ryttaretorpen stadgats, att de icke skulle, på sätt eljest gällde beträffande

nyupptagna torp, blifva skattlagda, och förordnade Kungl. Maj:t den 29

maj 1693, att på allmänningarna upptagna torp, som blifvit anslagna till

båtsmans- eller knekteboställen, skulle fritagas jämväl från utgörande af

kronotionde.

I kungl. förordningen den 12 december 1734 om skogarna i riket

stadgades väl, i öfverensstämmelse med den tidigare lagstiftningen, att torp

ej därefter finge byggas på allmänningarna samt att de, hvilka, sedan indelningen

skedde, olagligen uppbyggts och ännu icke kommit att skattläggas,

skulle rifvas, men gjordes därvid undantag för de å allmänningarna

upptagna ryttare-, soldat- eller båtsmanstorpen, hvilka, där de redan till

boställen för ryttare, soldater eller båtsmän inrättats och indelats, borde

blifva stående, och stadgades likaledes i kungl. resolutionen den 13 december

samma år på krigsbefälets besvär, § 30, att de från indelningens början

på kronoparker och allmänningar lagligen upptagna ryttare-, dragon- och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

soldattorpen finge blifva stående och åter uppsättas, där de rifvits (jämför

kungl. resolutionen på allmogens besvär den 12 december 1734, § 25).

Ehuru de å allmänningarna lagligen upptagna knektetorpen skulle få

stå kvar, var det ej vidare tillåtet att å allmänningarna upptaga nya

dylika torp. Sedan landshöfdingen med anledning af uppkomna svårigheter

vid anläggande af ryttaretorp vid Västgöta kavalleri hemställt, att

sådana torp skulle få anläggas på kronoallmänningar och parker, där

sådant utan olägenhet kunde ske, uttalade krigskollegium, att det ej emot

1734 års skogsordning och samma års resolution på krigsbefälets besvär

kunde tillstyrka förslaget, och gillade Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den

5 juli 1737 den af krigskollegium sålunda uttalade uppfattning såsom på

goda skäl grundad. Sedan allmogen i Barne och Laske härad anhallit,

att en del ryttare- och soldattorp, som på hemmanens ägor till deras

skada anlagts, måtte få på krono- och sockenallmänningar utflyttas, förklarade

Kungl. Maj:t den 11 september 1772, att han ej kunde därtill

lämna bifall.

Då den 5 april 1739 förklaring utfärdades öfver 1734 års skogsordning,

medgaf Kungl. Maj:t emellertid, att, där uppå kronoparker eller

lands- och häradsallmänningar några ansenliga och till skogsväxt odugliga

mossar och kärr funnes, hvaraf äng kunde upptagas utan häradets skada

för dess oundgängliga bete, landshöfdingen efter föregången undersökning

ägde tillåta, att sådant område finge upptagas till äng mot skälig frihet

och räntas erläggande, och meddelades äfven sedermera såväl i kungl. förklaringarna

den 5 oktober 1741 och den 12 augusti 1752 som i de följande

skogsordningarna föreskrifter om upptagning af obrukbara kärr och

mossar å härads- och sockenallmänningar, hvarest någon stor och duglig

skog ej växte. Med åberopande af berörda författningar om oländig marks

uppodling synas den följande tiden ej så få lägenheter hafva a allmänningarna

upptagits af vederbörande rust- och rotehållare till torp för

ryttare och soldater, särskildt i Östergötland och Västergötland, men under

det de tidigare knektetorpen voro fria från ränta och tionde, hafva dessa

lägenheter, i likhet med andra odlingar af samma slag, undergått skattläggning

och i jordeböckerna införts såsom särskilda lägenheter.

Af knektetorpen hafva sålunda ett ej obetydligt antal upptagits å allmänning

eller, såsom det i indelningsverken vanligen heter, å kronoallmänning,

i motsats mot å rotens mark, hvarvid emellertid kronoallmänning enligt

den då gängse terminologien synes hafva inbegripit ej endast kronoparker och

dylikt utan äfven och företrädesvis socken-, härads- och landsallmänningar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 23

Pa sätt särskildt framgår af kammarkollegii cirkulärbref till samtliga

Konungens befallningshafvande angående förändrad reglering med kronoskogarna

och allmänningarna i riket den 14 april 1824, gjorde sig, sedan

sockenallmänningarna upplåtits till socknarnas fria disposition, en skillnad

gällande mellan å ena sidan kronoparker och med dem jämförliga kronoallmänningar,

hvilka alltid varit kronan enskildt förbehållna och hvartill

dess ägande- och dispositionsrätt vore ostridig, till hvilken grupp äfven hänfördes

rekognitionsskogar och bergslagsallmänningar, som till kronan hemfallit,

samt öfverloppsmarker å rekognitionsskogarna äfvensom kronomarker,

som vid afvittring öfverblifvit i rikets norra provinser, samt å andra

sidan lands- och häradsallmänningar och därmed jämförliga kronoallmänningar,

hvilka ansågos såsom häradets eller »landets» tillhörighet och hvaraf

nyttjanderätten tillkom intressenterna däri med vissa förbehåll från kronans

sida, bland annat i fråga om ränta å uppodling därå.

A. Kronoparker m. fl. skogar, till hvilka Kungl. ]\laj:t och kronan

hade ägande- och dispositionsrätten:

a) De som skulle för kronans behof bibehållas. Inga nya intagor finge

å dessa beviljas och de, till hvilka innehafvarne hade enskild besittningsrätt,

skulle så vidt möjligt för kronans räkning inköpas eller medelst utbyte

förläggas utom den del af skogen, som förbehållits kronan, eller utbytas

mot lägenheter å andra skogar, som icke komme att bibehållas.

b) De som ej skulle för kronans behof bibehållas utan i allmänhet

genom delning eller försäljning skulle bringas under enskild äganderätt.

Under ständig besittningsrätt för framtiden upplåtna intäkter å dessa skigar

skulle bibehållas i dåvarande skick och utrymme. Voro de odlade t ch

bebyggda och kunde uppskattas till minst j16 mantal, skulle de, on

innehafvaren det astundade, fa tillökning, så att de kunde skattläggas till

berörda mantal, de lägenheter likväl undantagna, som redan voro skattlagda

under andra hemman och därmed förenade.

B. Lands-, härads- och kronoallmänning ar, som utgjorde »landets*

eller häradets tillhörighet. Beträffande dessa skulle Kungl. Maj:t uppå

därom gjord ansökning för hvarje allmänning besluta, om den skulle

upplatas till intressenternas egen disposition gemensamt eller delning

socknarna och enskilda hemman emellan, som däri ansåges äga del. Hvarje

hemman, som i sådan allmänning finge del, skulle för dess skogsandel

utgöra viss spannmålsränta beräknad efter tunnland, men den mark, som

till mulbete tillfölle de hemman, som sådant på grund af urminnes häfd

skattläggning eller annat behörigt tillstånd å allmänningen begagnat, borde

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

efter ortens metod skattläggas, därest ej af hemmanens skattläggning

framginge, att desamma för sådan mulbetesrätt redan vore skattlagda.

Beträffande lagliga intäkter skulle förfaras liksom vid kronoparker,

som genom delning eller försäljning skulle bringas under enskild äganderätt.

Bland de lagliga intäkter, hvilka sålunda skulle äga bestånd, hörde

äfven de oskattlagda knektetorp, som tillkommit före 1734 års skogsförordning,

äfvensom de skattlagda knektetorp, som efter sagda tid upptagits

och skattlagts.

Då sockenallmänningarna delats mellan socknens hemman utan att

dessa därvid påförts särskild ränta, synes gifvet att å dylika allmänningar

upptagna, ej skattlagda knektetorp, i likhet med torp å oskift

byamark, böra anses såsom en tillhörighet till vederbörande hemman inom

socknen. I allmänhet torde väl vid delning af sockenallmänningen torpet

tydligt hafva beräknats för visst eller vissa hemman, så att öfriga hemman

fått däremot svarande vederlag. Där så ej skett, torde det få bero på

det sätt, hvarpå delningen verkställts, om torpets mark skall anses tillhöra

stamroten eller rusthållet eller roten i dess helhet eller eventuellt samtliga

hemman i socknen. Exempelvis kan nämnas, att vid delning af

Nittorps sockenallmänning bestämdes, att soldattorpen icke vid delningen

skulle ta^as i beräkning utan helt och hållet uteslutas samt anses såsom

odala ä<mr, hvarförutom ett stycke skogsmark bestående af 12 tunnlands

rymd skulle i närmaste läge tilläggas hvarje torp mot afräkning utaf

såväl ut- som stamrotens skogsskifte.

Där ett oskattlagdt knektetorp upptagits å lands- eller häradsallmänning

eller därmed jämförlig kronoallmänning, som mot spannmålsränta

skulle upplåtas till vederbörande intressenters disposition, torde torpet

däremot, där det ej inräknats vid bestämmande af denna ränta, i regel

icke kunna anses ingå i vederbörande hemmans skattetal utan i likhet

med skattlagda soldattorp få anses såsom en särskild lägenhet, som ej

påförts ränta och tionde på grund af de om soldattorp meddelade särskilda

bestämmelser. Vederbörande torde därföre i många fall vara berättigade

att, därest ansökning därom göres, få dylikt torp upptaget i jordeboken

såsom särskild lägenhet, och får det bero på sättet för torpets tillkomst

in. m., om besittningsrätten till detsamma, sedan indelningsverket

upphört, bör tillkomma stamroten eller rusthållet eller roten i dess helhet,

eller om torpets mark möjligen bör återfalla till allmänningen med

eller''" utan ersättning för den verkställda odlingen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 55.

25

Hrad sålunda anförts gäller i tillämpliga delar äfven om de å kronoparker

och därmed jämförliga skogar upptagna ej skattlagda knektetorpen,

och kan det vid dessa ifrågasättas, om icke, sedan indelningsverket

upphört, desamma möjligen böra återfalla till kronan med eller utan

ersättning för odlingskostnaden.

Hvad beträffar de skattlagda knektetorpen, hafva desamma i en del

fall upptagits på förteckningarna öfver till skatte försäljningsbara hemman

och lägenheter och hafva åtskilliga af desamma jämväl skattesålts.

I andra fall åter hafva de betraktats såsom boställen och på grund däraf

uteslutits från berörda förteckningar.

Där de skattlagda knektetorpen ej skattesålts, upptagas desamma i

jordeboken bland kronoegendomar under enskild disposition.

Den 16 maj 1898 förklarade kammarkollegium beträffande åtskilliga

från skatteköpsförteckningarna uteslutna knektetorp i Östergötlands län,

att, då dessa lägenheter samtliga utgjorde soldat- eller ryttaretorp, till

deras skatteförsäljning så mycket mindre förefunnes befogenhet, som desamma

icke visats vara för deras ursprungliga ändamål obehöfliga.

Sedan Konungens befallningshafvande i nämnda län därefter den 15

juli 1903, med öfverlämnande af en utaf W. Heyman m. fl. gjord ansökan

om skatteköp af åtskilliga i jordeboken för östra Hargs socken

bland kronoegendomar under enskild disposition upptagna knektetorp, anhållit

om upplysning, huruvida berörda torp kunde till skatte försäljas,

anförde i afgifvet yttrande kammaradvokatfiskalsämbetet bl. a., att, då

för de ännu icke vakanta torpen fortfarande torde gälla samma skäl, som

legat till grund för kammarkollegii beslut den 16 maj 1898, kollegium

icke torde hafva anledning att beträffande dessa för närvarande frångå sin

i samma beslut uttalade mening: att de öfriga däremot, hvilka samtliga

vore vakanta, blifvit å Åkerbo häradsallmänning enligt behöriga beslut

såsom särskildt för sig bestående lägenheter anlagda eller bibehållna med

tillämpning af de författningar angående landets uppodlande, hvilka då

voro gällande och hvaruti lämnats uppmuntran till oländig marks uppodling

särskildt å allmänningar, »hvarå ingen stor och dugelig skog växte

eller växa kunde», och som icke heller för härads- eller sockneborna vore

oundgängliga till nödigt bete för deras kreatur, och då den omständigheten,

att ändamålet med intagorna i ofvanberörda fall angifvits vara

soldat- eller ryttaretorps utflyttning eller förbättring, icke torde hafva åt

dessa lägenheter gifvit någon väsentligen olika karaktär än åt andra

intagor, hvilka med iakttagande af samma procedur och med åberopande

Bih. till Biksd. Prot. 1907. 7 Sami. 50 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Skogsfång och

mulbete.

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

åt samma rättsgrund blifvit anlagda, uttalade advokatfiskalsämbetet såsom

sin mening, att ämbetet ej ansåge sig å kronans vägnar hafva något att

erinra mot, att lägenheterna i fråga förklarades vara af beskaffenhet att,

i likhet med hvad som ägt rum med åtskilliga andra å allmänning uppodlade

och skattlagda lägenheter, kunna till skatte försäljas.

Med gillande af den utaf advokatfiskalsämbetet sålunda uttalade

mening fastställde kammarkollegium den 16 september 1904 skatteköpeskilling

för dem utaf ofvanberörda knektetorp, som tillhörde rotar eller

rusthåll, hvilka ej voro effektiva.

I öfverensstämmelse med detta beslut torde väl flertalet af de å allmänning

upptagna, skattlagda knektetorpen, få anses vara af den natur,

att de, sedan vederbörande rusthåll eller rotar upphört att effektivt utgöra

rustnings- eller roteringsbesväret, kunna blifva föremål för skatteköp. Ett

och annat torp torde dock härifrån utgöra undantag. Så har t. ex. det

för ösby roteintressenter å Bråbo häradsallmänning upptagna knektetorpet

jämlikt kungl. bref den 5 maj 1819 upplåtits mot skyldighet att därför

till kronan årligen betala det vederlag, kungl. brefvet den 28 oktober

1817 rörande plan penningars utgörande vid indelta infanteriregementen

utsätter.

Jämte bestämmelserna om torp för soldaten, ryttaren eller båtsmannen

hade äfven åtskilliga föreskrifter meddelats om den rätt till skogsfång

och mulbete, som med torpet skulle vara förbunden.

Skogsfång: I riksdagsbeslutet den 3 januari 1683 stadgades, att

knekten ägde åtnjuta »vedbränne» »där som skog är af vindfall» till nödtorft,

dock utan ägarens afsaknad. Där någon skog ej fanns, skulle

knekten nöja sig med samma villkor, som andra bönder i trakten hade.

I öfverensstämmelse därmed föreskrefs ock i kungl. resolutionen den 20

februari 1739, att, enär rusthållare och rotebönder samt dragon- och

båtsmanshållare på sina ägor hade tillräcklig skog, det ej borde nekas

ryttare, dragoner, soldater och båtsmän att efter ägarens invisning få nödig

skog till stängsel och vedfång. Detta stadgande var en allmän författning,

tillämplig öfverallt, där icke, såsom vid flera regementen var fallet, särskilda

bestämmelser meddelats eller genom rusthåll- eller rotekontraktet

annorlunda förordnats.

Mulbete: I riksdagsbeslutet den 3 januari 1683 stadgades, att knekten

om sommaren ägde bruka bolbyns mulbete för en eller två kor och några

får, så vida landsortens beskaffenhet det tilläte. Beträffande mulbetet har

ej sedermera såsom i fråga om skogsfång allmänna bestämmelser medde
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande N;o 55. 27

lats, men förekomma därom i kontrakten för åtskilliga regementen och

kårer särskilda föreskrifter, och hafva, äfven där sådana föreskrifter ej

meddelats, ryttare, soldater och båtsmän i stor utsträckning genom de

med rust- och rotehållarne ingångna kontrakten tillförsäkrats viss rätt till

mulbete.

I en del fall hade uttryckligen stadgats, att skogsfång och mulbete

skulle lämnas af stamroten (jämför kungl. bref den 10 september 1811 beträffande

Älfsborgs län). Då emellertid sedermera fråga väcktes om meddelande

af bestämmelser angående ersättning för åt soldaten lämnad

gärdselfång, vedbrand och mulbete, ansåg Kungl. Maj:t, enligt nådigt bref

den 28 oktober 1817, sådant förordnande så mycket mindre böra meddelas,

som i allmänhet ej endast stamroten tillsläppt dessa förnödenheter

för soldaten.

I senare tid har vid ett stort antal rusthåll och rotar, i stället för

rust- och rotehållarnes skyldighet att lämna skogsfång och mulbete, vid

verkställda skiften af stamrotens eller af rusthållets eller rotens gemensamma

mark eller af allmänning viss mark för torpet afsatts, ofta af ej

obetydlig storlek. Där sådan afsättning ägt rum, måste den afsätta marken

räknas till torpets ägoområde, men eljest torde berörda förmaner af skogsfång

och mulbete ej vara på sådant sätt förenade med torpet, att de vid

dess försäljning öfvergå till den nye ägaren, för så vidt ej särskildt aftal

därom träffas.

Rätteligen borde såsom knektetorp betecknas endast sadana lägenheter,

som äro afsedda för åkerbruk, men har i författningarna detta begrepp

fått sådan omfattning, att det användes äfven om hus med allenast kåltäppa

eller planteringsland (kungl. kungörelsen den 2 december 1892) samt

stundom äfven om en knektestuga utan annan jord än den tomt, hvarå

stugan är uppförd.

Af 26,881 rusthåll och rotar vid indelta armén saknade år 1881

6,187 torp. Af öfriga 20,564 rusthåll och rotar hade 17,457 torp med

åkerjord (däraf 888 vid kavalleriet) samt 8,107 torp utan åkerjord eller

med endast kåltäppa (däraf 515 vid kavalleriet).^

Motsvarande uppgifter saknas för batsmanshallet, men voro mot slutet

af 1860-talet vid detta af 5,680 rusthåll och rotar 4,714 försedda med

torp samt 966 utan.

Sammanlagda antalet knektetorp skulle sålunda utgjort 25,278.

Af dessa äro flertalet anlagda å hemman under enskild äganderätt

eller stadgad åborätt, men förekomma dock ej så få fall, där torpen helt

Begreppet

knektetorp.

Antalet

knektetorp.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Tiden för

knektetorpens

tillkomst.

Knektetorpens

värde.

Knektetorpens

areal.

Knektetorpen

och jordeböckerna.

eller delvis äro belägna å boställen eller egendomar, som ej innehafvas

under enskild äganderätt eller stadgad åborätt, Åtskilliga torp ligga å

egendomar af fideikommissnatur.

I allmänhet hafva väl torpen upplåtits redan mot slutet af 1600- eller början af 1700-talet-, men hafva dock många torp tillkommit vida

senare. Så meddelades för Gottland och Öland ännu under 1800-talet

åtskilliga bestämmelser i syfte att vid nya båtsmäns antagande få torp

för dem utlagda (se t. ex. för Gottland kungl. bref den 10 september

1816, BO januari 1822 och 29 januari 1824 samt för Öland kungl. bref

den 20 juni 1844 och 7 februari 1860); och lämnas i tjänstgöringsreglementet

för armén af den 12 april 1889 föreskrifter för det fall att

efter begäran af någon af manskapet, som förut varit i saknad af torp,

Konungens befallningshafvande förordna! om utsyning af ny torpplats.

Knektetorpen äro endast undantagsvis påförda särskilda taxeringsvärden,

men skulle efter den vid 1904 års riksdag af vederbörande utskott

gjorda beräkning värdet af hvart och ett af de 12,000 torp, som då innehades

af indelt manskap, hafva utgjort i medeltal c:a 1,400 kronor. Härvid

bör emellertid anmärkas, att i detta värde äfven ingått byggnaderna

å torpet, hvilka, vid ett stort antal torp synas hafva det största värdet.

Ser man på de lämnade uppgifterna beträffande värdet af de särskilda

torpen, finner man, att detta växlat betydligt, från 25 till 14,000 kronor,

och äro de fall, där torpens värde öfverstiga 3 å 4,000 kronor, ej så få.

Ofta ligger anledningen till ett sådant högre värde hos ett torp däri, att

skogsmark för detsamma utbrutits vid skifte eller att torpet har sådan

belägenhet, att det fått användning såsom tomtplats.

Jämväl hvad arealen angår, förekomma störa skiljaktigheter mellan

torpen såväl inom som mellan de särskilda regementena och kårerna, och

torde arealen i flertalet fall öfverstiga, hvad i knektekontrakt-en ursprungligen

föreskrifvits.

Då ridderskapet och adeln vid 1683 års riksdag åtog sig viss rotering,

gjordes det förbehåll, att knektehemvisten icke någonsin till namn, tomter

eller beskrifning skulle blifva uppförda i kronans jordeböcker eller under

hvarjehanda »titul eller pretext» från frälsehemmanet söndrade; och förklarade

Kungl. Maj:t likaledes, då i kungl. reglementet den 5 januari 1684 föreskrift

meddelades om inrättande af torp för ryttare, att rusthållare

»til ingen del skole hafva åt befara någon skattlägning på samma

torp, eller inteckning i kronones jordeböcker, fast mindre något ingrep

och förfång af sventjänaren uti sjelfva rustningsrättigheten, emedan allé

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

de ägor och förmoner, som höra til och under rusthåll^, bore komma

rusthallaren til eviga tider til goda, och torpet på intet sätt, eller under

något sken och invändning, nåntsin dragas ifrån dess bohlbys ägor». Med

undantag för det fåtal å allmänningar upptagna ryttare-, soldat- och båtsmanstorp,

som blifvit skattlagda, hafva knektetorpen därför ej införts i

jordeböckerna såsom särskilda lägenheter. I ett af kammarförvanten

Poller uppgjordt formulär till nya jordeböcker hade väl föreslagits, att

ryttare-, soldat- och båtsmanstorp skulle i jordeböckerna införas, men,

sedan kammarkollegium anfört, att sådant strede emot författningarna om

indelningsverket, och därför ej af kollegium kunde tillstyrkas, föreskrefs i

1858 års jordeboksformulär, att bland jordlägenheter, fiskerier samt verk

och inrättningar skulle uppföras icke allenast från äldre tider för sig bestående

lägenheter, ehvad de redan vore skattlagda eller borde skattläggas,

utan äfven sadana, som för alltid blifvit från hemman afsöndrade, men

att däremot skulle uteslutas dels enskilda torp eller sådana lägenheter,

hvilkas tillvaro berodde af hemmansägarens godtfinnande, dels för viss tid

afsöndrade lägenheter och dels soldat- och båtsmanstorp, och innehåller

äfven nu gällande jordeboksmetod af den 28 januari 1870, att bland

jordlägenheter, fiskerier samt verk och inrättningar skola uppföras de från

äldre tider för sig själfva bestående, äfvensom sådana, som, ehuru tillhörigheter

till hemman, fått sig åsatt särskild ränta och kronotionde eller

äro roterade, hvaremot skola uteslutas alla öfriga för sig själfva ej bestående

lägenheter, de från hemman afsöndrade samt ryttare-, soldat- och

båtsmanstorp.

Ehuru knektetorpen sålunda ej upptagas i jordeböckerna såsom särskilda

lägenheter, hafva dock i en del län anteckningar införts om soldatoch

båtsmanstorpen med anledning af jordeboksmetodens föreskrift, att vid

roteradt hemman skall antecknas, huruvida det är stam med knektetorp

pa ägorna eller endast strö-, ut- eller hjälprote (t. ex. stamrote med soldattorpet

pa ägorna, strörote med soldattorpet på ägorna, stamrote med soldattorpet

på byns gemensamma mark etc).

Vid anläggningen af knektetorp upprättades i allmänhet ej öfver de- Äro grämer»«

samma, äfven om vid bestämmande af platsen för torpen offentlig myndighet *°r Jc”ek^tormedverkat,

laga vitsord ägande kartor, och hafva gränserna för torpen väl fasttwidai*

merendels ej heller sedermera vederbörligen fastställts, där de upptagits å

enstaka hemmans ägor, som ej undergått skifte, men hafva dock i många

fall af olika anledningar öfver dylika torp arealafmätningar af landtrr.!'',

tare verkställts med eller utan fastställda rågångsutstakningar, och där det

s. 30 Kontrollera mot PDF

Rätten att ned

lägga knelctetorp.

30 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

hemman, hvarå torpet anlagts, ingått i skifte med andra hemman eller

undergått klyfning eller styckning, har torpet i allmänhet i samband därmed

fått gränserna fastställda, då det jämlikt 83 § i skiftesstadgan behandlats

i likhet med en för alltid skedd afsöndring, sa att det antingen

bibehållits orubbadt eller, där ordentlig och formlig skiftesläggning

däraf hindrats, ingått i skiftet och efter delningsgrund och gradering jämngodt

utstakats å plats, där det till beredande af ett redigt skifte lämpligen

kunnat ske. I många fall har dock torpet, där det behållits orubbadt,

vid skiftet helt förbigåtts.

Där torpet ingått i skifte, har det merendels behandlats såsom en

särskild fastighet, men har det dock stundom upptagits bland undantag

för delägarnes allmänna behof, och förekomma många fall, där vid en

rote eller ett rusthåll tidigare ej funnits torp eller i allt fall ej stadigvarande

sådant, men dylikt torp vid skifte afsatts för delägarnes allmänna

behof.

I allmänhet synas de torp, som ingått i skifte, därvid hafva bibehållit

sin förutvarande storlek, äfven om den öfverstigit hvad i knektekontrakten

stadgats, och hafva i många fall vid dylika skiften torpen erhållit

tillökning i areal, särskildt genom utbrytning af mark i stället för rätt till

skogsfång eller mulbete. t

Genom kungl. kungörelsen den 2 december 1892 medgafs den ändring

i gällande bestämmelser beträffande soldatkontrakten vid indelta armén,

att rust- och rotehållare, äfven i de landskap, där sadant ej förut varit medgift,

blefvo oförhindrade att mot ersättning i legan, hemkallet eller den

kontanta lönen till soldat upplåta allenast torp med kåltäppa eller planteringsland

eller ock till soldat utgifva enbart kontant lega och lön, dock

med rättighet för soldaten att efter ett ar, räknadt från näst efter därom gjord

framställning inträffande laga fardag, erhålla torp med kåltäppa eller planteringsland

mot afdrag å lönen till det belopp, som i kontraktet för sadant

fall vore bestämdt.

Stadgandet, att soldaten skulle äga att efter viss tids uppsägning erhålla

torp med kåltäppa eller planteringsland, gjorde det tveksamt, hvilken

dispositionsrätt roten eller rusthåll hade öfver det förutvarande torpet,

där, med indragning af detta, soldaten tillerkänts allenast kontant lega

och lön.

Med anledning däraf hemställde uti skrifvelse till statsrådet och chefen

för landtförsvarsdepartementet Konungens befallningshafvande i Jönköpings

län, att, då till följd af de genom 1892 års kungörelse inträdda nya för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

31

hållanden, fråga uppstått, om och i hvad mån de gamla soldattorpen

kunde af rotehållarne disponeras, samt uttryckliga bestämmelser i detta

hänseende saknades, nödiga föreskrifter måtte meddelas rörande rättighet

till afyttring af de soldat- med flera torp, som genom tillkomsten af kontrakt

upprättade på grund af ofvanberörda nådiga kungörelse blefve för

armén obehöfliga.

Sedan emellertid, efter det yttranden infordrats från samtliga Konungens

befallningshafvande och arméfördelningschefer, arméförvaltningen

och kammarkollegium erinrat bl. a., att soldat- och ryttaretorpen i de

allra flesta fall blifvit af rust- och rotehållarne själfva anskaffade samt att

dessa torp, om än afsedda för det indelta manskapets aflönande, likväl

icke någonsin blifvit för sådant ändamål på statsverket öfverlåtna utan

fortfarande måste anses såsom rust- och rotehållarnes tillhörighet, hvaraf

framginge, att, där torp befunnits icke vidare vara för sitt ursprungliga

ändamål behöfligt, rust- och rotehållarne utan vidare vore berättigade

att öfver detsamma, liksom öfver annan sin fasta egendom lagligen förfoga,

förklarade Kungl. Maj:t, enligt nådigt bref den 15 april 1898, att,

med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, berörda framställning icke

föranledde till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Efter utfärdande af detta kungl. bref har det ansetts gifvet, att, där

sådan reglering ägt rum, att vid rusthåll eller rote med torp ryttaren

eller soldaten allenast erhållit kontant lega och lön, eller, i stället för torp

med åker, allenast torp med planteringsland eller kåltäppa, det förutvarande

torpet upphört att hafva egenskapen af knektetorp. Uppkommer

fråga att efter därom framställd begäran torp med kåltäppa eller planteringsland

skall till knekten upplåtas, behöfver detta sålunda ej ligga å

det förra torpets mark.

Vid 1898 års riksdag väcktes motion, att Riksdagen för sin del måtte

besluta, att rust- och rotehållare skulle äga att med oförkränkt äganderätt

fritt förfoga öfver de soldattorp, som på grund af kungl. kungörelsen

den 2 december 1892 icke vore till soldater upplåtna, men, sedan

statsutskottet erinrat, att det i motionen afsedda syftet blifvit genom hvad

i ofvanberörda af Kungl. Maj:t den 15 april 1898 pröfvade ärende förekommit

till alla delar vunnet, föranledde motionen ej någon Riksdagens

åtgärd.

Efter ordalagen att döma afsåg 1892 års kungörelse endast soldattorpen,

men har gifvetvis afsikten '' varit, att den äfven skulle omfatta

ryttaretorpen. Däremot gällde den ej båtsmanstorpen. För båtsmanshållet

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

hade emellertid redan förut, enligt kungl. kungörelsen den 13 juli 1887, sådana

bestämmelser meddelats, hvarigenom rust- och rotehållarnemedgifvits vakanssättning

under sådana villkor, att de skulle vara fria från skyldigheten att

underhålla rotetorp och rotehus, äfvensom från alla öfriga naturaprestationer

eller utgifter för båtsmanshållet, utöfver vakansafgiften. Väl skulle denna

vakanssättning fortfara endast så länge Riksdagen anvisade anslag till sjömanskåren

in. in., och skulle, i händelse vakanssättningen upphörde,

skyldigheten att tillhandahålla torp och rotehus i laggill! skick, äfvensom

att fullgöra öfriga naturaprestationer för rust- och rotehällarne ånyo inträda,

men torde denna omständighet ej utgjort hinder för rust- och rotehållarne

att fritt förfoga öfver torpet vid risk att, därest vakanssättningen

skulle upphöra, anskaffa annat torp.

Den 14 juni 1901 godkände Kungl. Maj:t Riksdagens beslut i fråga

om en ny härordning, enligt hvilken från och med år 1904 indelningsverket

i dess helhet skulle så fort ske kunde upphöra, utan att dock i

samband därmed några föreskrifter lämnades i fråga om knektetorpen.

Redan förut hade sådana bestämmelser meddelats, att från och med 1885

viss lindring samt från och med år 1904 full ersättning beviljats för rustnings-

och roteringsbesväret, inbegripet skyldigheten att till knekt upplåta

torp m. m.

I anledning af 1901 års riksdagsbeslut har vakanssättning af rusthåll

och rotar raskt fortskridit, men äro dock efter de i statskontoret förvarade

räkenskaper ännu 10,291 rusthåll och rotar effektiva, däraf vid

kavalleriet 1,426, vid infanteriet 8,708 och vid båtsmanshållet 157.

Att i samma stund ett rusthåll eller en rote numera upphör att utgöra

rustnings- eller roteringsbesväret effektivt, torpet upphör att hafva egenskapen

af knektetorp samt återfaller till vederbörande ägares fria disposition

är ju gifvet,; och torde af den föregående redogörelsen framgå, att

fri disposition öfver torpen äfven tillkommit vederbörande rust- och rotehållare,

där sådan reglering skett, som afsetts i 1892 års kungörelse, eller

där vid båtsmanshållet vakanssättning ägt rum enligt kungl. kungörelsen

den 13 juli 1887. Ett stort antal torp hafva också i senare tid försålts

eller delats mellan rusthålls- eller roteintressenterna.

Före utfärdandet af 1892 års kungörelse gick man däremot ut ifrån,

att, där ett rusthåll eller eu rote enligt gällande bestämmelser hade skyldighet

hålla torp och viss mark för detta ändamål varit uttagen, torpet

ej finge genom öfverenskommelse mellan vederbörande rust- och rotehållare

samt soldaten indragas, utan skulle i kontraktet intagas bestämmelse om

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

33

torpet, rust- eller rotehållarne sedan obetaget att med befälets samtycke

träffa enskildt aftal med soldaten rörande rätt för dem att tills vidare

mot visst arrende få öfvertaga torplägenheten (se kungl. brefvet af den 15

februari 1889), och upphörde knektetorpet ej att hafva denna egenskap,

äfven om rusthållet eller roten under en lång följd af år varit vakant.

Jämväl före utfärdandet af 1892 års kungörelse hade emellertid ej Förflyttning af

så få knektetorp upphört att hafva denna egenskap, och det äfven i så- knektetorp.

dana fall, då efter gällande bestämmelser torp skulle funnits vid det

rusthåll eller den rote torpet tillhörde. I allmänhet hafva väl dessa fall

berott därpå, att det hemman, hvarå torpet varit beläget, upphört att

vara rustnings- eller roteringsskyldigt, åtminstone på samma sätt som

förut, t. ex. där ett med torp försedt komministersboställe fritagits från

roteringsskyldigheten, men förekomma många fall, där anledningen till,

att viss mark upphört hafva egenskap af knektetorp, legat däruti, att ett

knektetorp i dess helhet förflyttats från ett till annat hemman eller eljest

utbytts mot annat torp.

Dylika förflyttningar hafva ofta skett i samband med skifte, då i skiftesstadgan,

på sätt ofvan nämnts, föreskrefs, att, om ordentlig skiftesläggning

hindrades af anlagda ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, dessa skulle i

skiftet ingå och jämngoda utstakas å de ställen, där det för beredande

af ett lämpligt skifte ske kunde, men hafva de äfven ägt rum utan samband

med skifte. Väl sökte man begränsa torpförflyttningarna, där de ej

föranleddes af skifte, så mycket som möjligt, särskildt för det fall att torpen

upptagits å utmarken. Men om torpet låg inom »hank och stör» och

sålunda var upptaget inom hägnad till hemmanets skada, ägde enligt

kungl. resolutionen den 3 augusti 1727 rust- och rotehållaren makt att

sätta torpet å sin enskilda mark uti samma stånd som det förra »på den

ort, som mistligast är för hemmanet», och godkände Kungl. Maj:t genom

bref till kammarkollegium den 3 mars 1807 i särskildt mål den af

kollegium i infordradt utlåtande underställda tolkning af ofvanberörda stadgande,

att soldattorp icke å det hemmans ägor, hvarå det från början vore

anlagdt, borde ovillkorligen bibehållas i annat fall än då det läge å utmark,

utan att det, då det vore upptaget inom hägnad till hemmanets skada,

kunde flyttas och förläggas på hvilketdera af de i roten deltagande hemmans

ägor, som därtill vore bekvämligast, samt att med rotens eller rusthållets

enskilda mark efter denna grund icke kunde förstås endast den roteeller

rusthållares ägor, hvarå torpet förut varit beläget, utan hela rotelagets

eller rusthållets enskilda mark, nämligen sådan som ej vore samfäld med

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 50 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

andra hemman, hvilka icke deltoge i samma rote. Genom resolution

den 28 augusti 1689 hade Kungl. Maj:t beträffande Västgöta-Dals regemente

förklarat, att han ville beordra landshöfdingen tillse, att alla de

knektetorp, hvilka vore byggda på så slätta och magra ställen, att

knektarne där hvarken kunde föda eller uppehålla sig, flyttades till bättre

och lägligare ställen.

För att en torpförflyttning skulle få ske, fordrades emellertid vederbörlig

pröfning. Så stadgades redan i kungl. resolution den 29 juni 1752

på «llmogens allmänna besvär, att för undvikande af de olägenheter, som

följde däraf, att soldattorpen efter rotehållarens behag flyttats från ett till

ett annat ställe, icke något soldattorp i Skaraborgs eller Älfsborgs län

finge flyttas med mindre landshöfdingen i orten, sedan han hört öfversten

och deltagarne i roten, därtill lämnat bifall och den af rotehållarne, som

ville hafva torpet flyttadt, med egen kostnad satte det senare till hus,

gärdesgårdar och ägor i lika godt stånd, som det soldaten förut innehade.

Utbyte af till Äfven där torpet ej i dess helhet undergått förflyttning, hafva i ej

knektetorp hö- fa}[ därtill hörande särskilda ägor blifvit utbytta mot andra.

.anat jo.d. j)är det vant fråga om utbyte mot jord tillhörande annat hemman,

synes man hafva gått ut ifrån, att sådant ägoutbyte skulle ske i den ordning

skiftesstadgan föreskref. Sedan Konungens befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län i underdånig skrifvelse den 13 november 1884, under

åberopande af kammarkollegii instruktion, till Kungl. Maj:ts omedelbara

pröfning anmält ett ärende angående af stamrotehållare inom länet gjord

framställning om fastställelse af en afhandling, hvarigenom jord tillhörande

soldattorp utbytts mot angränsande hemmans jord, förklarade Kungl.

Maj:t enligt nådigt bref den 8 februari 1884, att, enär ägoutbyten enskilda

hemman emellan för att lända till framtida efterrättelse skulle förrättas

samt till pröfning och fastställelse befordras i den ordning skiftesstadgan

i fråga om ägoutbyten föreskrefve, Kungl. Maj:t funnit ifrågavarande

framställning icke till något Kungl. Maj:ts yttrande föranleda.

Samma regel synes äfven hafva tillämpats, där fråga varit, att utbyte

skulle äga rum mellan ett vid skifte utlagdt knektetorp och dess

stamhemman.

Sådana ägoutbyten hafva emellertid äfven ägt rum under andra

former. Så förklarades i särskilt mål rörande skyldighet för rotehållare

att till soldat utgifva ersättning för den förlust honom tillskyndats därigenom,

att i följd af Borås-Svenljunga järnvägs anläggning öfver

soldattorpets mark, en del af torpets inägor gått för soldaten förlorade,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 35

genom kungl. bref den 10 september 1889, att rotebållarne, oafsedt den

omständigheten, att ifrågavarande jordstycke blifvit soldattorpet genom

expropriation frånbändt, författningsenligt vore skyldiga att, därest torpet i

följd af den skedda oinrådesförminskningen och öfrigt af järnvägsanläggningen

förorsakadt intrång befunnes icke vidare kunna såsom soldattorp

användas, antingen anskaffa och tillägga torpet å annan lämplig plats belägen

mark, till areal och godhet motsvarande den, som frångått torpet,

eller ock, så vida sådant med torpets bibehållande såsom soldattorp ej läte

sig förena, utlägga helt och hållet nytt soldattorp.

Fall förekomma emellertid, där ett torp ej endast erhållit viss därtill

hörande äga utbytt mot annan däremot svarande utan äfven till arealen

undergått tillökning eller minskning.

Hvad tillökningarna angår, hafva de väl ofta berott därpå, att de

ursprungliga knektetorpen ej haft erforderlig storlek. Med anledning af

klagomål däröfver, att torpen ej till åker och äng motsvarade hvad kontrakten

föreskrefve, blefvo vederbörande vid upprepade tillfällen tillhållna

att fullgöra sina skyldigheter efter berörda kontrakt (se t. ex. beträffande

båtsmanstorpen kungl. bref den 80 september 1772), men den vanligaste

anledningen till dylika tillökningar torde dock hafva legat i uppodlingar

verkställda af soldaten m. fl. å den honom tilldelade jorden eller å annan

rust- eller rotehållet tillhörande mark.

Hvad minskningarna i arealen beträffar, torde de väl oftast berott

därpå, att torpen innehade mera jord än kontrakten föreskrefvo och att

rust- eller rotehållarne i anledning däraf återtagit öfverskottet.

Åtskilliga försök gjordes att stäfja tillökningar i knektetorpens ursprungliga

areal i åker och äng. Sedan en del soldater, som hade lägenhet uti

deras afvittrade täppor medels stenrörs eller kärrs upprensande och aflande

till att förskaffa sig mera åker och höbol än dem beståtts, besvärat

sig öfver, att rotarna förmenat dem att vidtaga sådana åtgärder, och förfrågan

därför hos Kungl. Maj:t framställts, om icke soldaterna framgent

finge behålla, hvad de sålunda utan rotens afsaknad kunnat förbättra,

helst torpen merendels voro uppsatta på utmarken, förklarade Kungl. Maj:t

enligt resolution den 18 april 1698, att såväl för hemmanens ^ konservat.

ion som till förekommande af alla de stridigheter, som i sådana

mål kunde uppkomma mellan soldaten och roten, den förre skulle afstå

från allt sådant uppbrytande och affejande samt låta sig nöja med de till

soldattorpet anslagna ägor, äfvensom att hvad däröfver vore afröjdt och

uppbrutet inom eller utom den soldaten tilldelade täppa eller hage åter

Tillökning eller

minskning

i knektetorps

areal.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

skulle utläggas. Den 28 juni 1731 förklarade Kungl. Maj:t likaledes, att,

där inkräktningar gjorts öfver det som i knektekontrakten och förordningarna

bestodes, dessa inkräktningar skulle utläggas och sådant rättas

efter bemälta kontrakt och förordningar, hvilket landshöfdingarne ålåge

att, enär vederbörande däröfver klagade, bringa till verkställighet, såväl

som ock hafva noga inseende därå, att sådana inkräktningar ej därefter

finge ske till skogarnas och mulbetets förminskande för vederbörande,

som därutinnan hade del.

Sedan Rikets Ständer vid 1826 års riksdag yrkat, att, där öfverenskommelse

mellan stam- och utrotar om planpenningarna ej kunde träffas,

vid soldats eller batsmans afgång den jord, torpet utöfver knektekontraktet

innehade, borde utläggas och till hemmansägarens disposition återgå, förklarade

Kungl. Maj:t väl enligt nådigt bref den 15 mars 1826, att Kungl.

Maj:t icke° funnit lämpligt eller nödigt att låta utfärda ett så beskaffad!

allmänt påbud, men skedde detta med den motivering, att, i händelse af

soldaten eller båtsmannen inkräktningar vid bostället blifvit gjorda eller

gjordes utöfver det som i knektekontraktet och förordningarna bestodes,

jämlikt 1731 ars resolution utläggning däraf borde ske, och bestämdes

ytterligare genom kungl. brefvet den 14 januari 1846, att, om ett torp

befunnes innehafva jord eller andra förmåner utöfver kontraktets föreskrift

och roteintressenterna icke ansåge utläggning af jorden och indragning

af förmånerna böra verkställas, utrotarna då skulle med stamroten,

efter hvarderas andel i roten, deltaga i detta knektekontraktet Överskjutande

roteringsbesvär.

Med anledning af ofvanberörda bestämmelser hafva väl i ej så få fall

minskning ägt rum i den areal, som vid skifte eller eljest upplåtits till

knektetorp, men torde dock att döma af den storlek, torpen för närvarande

innehafva, vederbörande rust- och rotehållare ej i större omfattning

hafva gjort anspråk på återgång af gjorda inkräktningar eller om utläggning

af den jord ett torp eljest innehållit, utöfver hvad i knektekontraktet

bestämts, och hafva åtskilliga stadganden eller af Kungl. Maj:t meddelade

särskilda beslut gått ut från den uppfattning, att, där soldaten gjort uppodlingar

å den från början till knektetorp upplåtna arealen, sådana uppodlingar

ej skulle behöfva återgå. Så stadgades i kungl. resolutionen

den 3 augusti 1685, att, sedan för soldaten en gång ett visst torpställe af

roten utsetts till boning och hemvist samt soldaten detsamma förbättrat

genom flit och arbete, han måste lämnas därvid orubbad, och sedan

stamroteintressenterna uti roten n:r 54 vid Konga härads kompani yrkat,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

att soldattorpet skulle utläggas till sådan areal, som knektekontraktet föreskref,

ogillades detta yrkande enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 juni

1824, enär ej styrkt blifvit, att några inkräktningar ägt rum utöfver

hvad till soldaten blifvit utsynt vid torpets flyttning.

Där knektarna verkställt odlingar å rust- eller rotehållets mark, har

det i manga fall skett ej för torpets utan för deras egen räkning. Beträffande

dylika med rust- eller rotehållarnes samtycke verkställda uppodlingar,

till hvilka soldattorpen vid Hälsinge regemente och båtsmanstorpen

vid Norrlandskompanierna närmast äro att hänföra, stadgades i

kungl. brefvet den 11 juli 1780, att soldaten skulle under vissa villkor

fa behålla dem i sin lifstid, äfvensom hustrun så länge hon änka sutte,

hvarefter uppodlingen utan vidare ersättning skulle tillfalla hemmanet

eller samfälligheten.

. ^.ec* dylika uppodlingar närmast jämförliga äro sådana afskeds- eller

lifstidsjordar, som rust- och rotehållarne vid åtskilliga regementen plägat

lämna till soldaterna vid afsked ur tjänsten. Äfven där, såsom i en del

socknar skett, vid skifte viss mark undantag^ för delägarnes gemensamma

behof för dylika afskedsjordar, torde desamma ej vara att hänföra till

knektetorp.

Vid bedömande af frågan om äganderätten till torpen får man skilja

mellan:

1) åbyggnaderna,

2) själfva marken och

3) den verkställda uppodlingen.

1) Åbyggnaderna: Hvad dessa beträffar, tillhöra de i regel rusthållet

eller, roten i dess helhet, och har, där ej särskilda förhållanden föreligga,

hvarje rust- eller rotehållare del i desamma efter hans andel i rusthållet

eller roten, äfven om marken till knektetorpet tillsläppts allenast af stamroten.

Odlingar,

verkställda ) af

knektarna ä

rust- eller rotehållets

mark.

Afskeds- och

lifstidsjordar.

Äganderätten

till knekte•

torpens särskilda

delar.

2) Torpets mark: Där ej undantagsvis fråga kan uppstå, att marken

skall återläggas till vederbörande allmänning, utgör den en rusthållseller

rote intressen tern as tillhörighet. Där emellertid allenast visst i rotehållet

ingående hemman, den s. k. stamroten, tillsläppt marken, återgår

densamma gifvetvis endast till denna. I många fall har väl, äfven där

visst hemman utsetts till stamrote, torpet, särskildt där det upptagits på

gemensam mark, upplåtits pa sadant sätt, att jämväl öfriga roteintressenter

däri hafva del och i vissa undantagsfall äfven i roten ej ingående hemman,

men torde man dock få ga ut ifrån att, där ett hemman utsetts

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

till 8tamrote, bevisningsskyldigheten åligger den, som vill pasta, att torpet

upplåtits äfven från andra hemman. Torpets läge kan därvid ej alltid

lämna vägledning, då vid skifte ofta ett å stamroten ursprungligen upptaget

torp blifvit förlagdt på något afsides från densamma beläget område.

3) Dm verkställda odlingen: Hvad rätten till den verkställda odlingen

eller ersättningen för densamma angår, synes man hafva, gått ut ifrån,

att den, där torpet återgår till rust- eller rotehållarnes disposition, städse

skall åtfölja jorden. Detta är väl i allmänhet fallet, men synes det dock

tveksamt, om denna regel kan anses äga allmän giltighet. Planpenningarna

utgöra närmast ersättning för den upplåtna marken i dess ouppodlade

skick. I flera kontrakt angifves äfven tydligt, att jorden skulle uppodlas

af rotehållarne gemensamt. Fråga kan därför i vissa fall uppstå, om icke,

vid jordens återlämnande till stamroten, öfriga rotehållare kunna vara

berättigade till ersättning för den nedlagda odlingen, i likhet med hvad

som gäller beträffande byggnaderna.

Knekletorpens Uti en inom Andra Kammaren vid 1903 ars riksdag väckt motion

bibehållande f5reg|0gg) att, till bevarande åt innehafvarne af de till ett trettiotusental

'' knektar. uppgående landtliga hem, som utgjordes af soldattorpen, Riksdagen ville

bevilja ett belopp af 2,000,000 kronor att användas till försträckningar

på billigaste villkor till afgående indelta knektar för att sätta dem i stånd

att vid afskedet ur krigstjänsten tillösa sig de af dem innehafda torp.

Statsutskottet, som afstyrkte motionen, anförde i sitt utlåtande däröfver

bland annat, att enligt utskottets förvissning det öfvervägande flertalet af

återstående soldattorp icke komme att med indelningsverkets upphäfvande

upphöra att blifva hem för därå bosatta familjer, hvarjämte utskottet

erinrade, att förslag till åtgärder för underhjälpande af upprättande af

egna hem för mindre bemedlade, bland annat genom egnahemslån, vore

föremål för Kungl. Maj:ts pröfning. Riksdagen biföll utskottets hemställan

och afslog motionen.

Uti en vid 1904 års riksdag väckt motion yrkades, under framhållande

att, innan visst belopp anvisades till lan åt indelt manskap för

inlösen af soldattorp, en utredning om de bestående faktiska förhallanden

beträffande torpen först måste verkställas, att Riksdagen ville besluta en

skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta

så skyndsamt ske kunde verkställa en utredning genom vederbörande

mvndigheter om de viktigaste sakförhållanden, hvarom kännedom erfordrades

för bedömande af möjligheten och önskvärdheten af att genom

statens försorg det indelta manskapet sattes i stånd att vid afgång ur

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

39

krigstjänsten tillösa sig innehafela torp samt meddela Riksdagen härom

inkomna uppgifter. Sedan dessa upplysningar blifvit tillgängliga, finge

det bero på ett nytt initiativ från Riksdagen, om en kommittéutredning

rörande åtgärd från statens sida i det angifna syftet borde företagas.

Med anledning häraf insände, på vederbörande utskotts begäran,

samtliga Konungens befallningshafvande upplysningar beträffande det antal

torp, som innehades af indelt manskap samt om torpens värde och äganderätten

till desamma. Sedan utskottet lämnat en sammanfattande redogörelse

för innehållet af dessa upplysningar, och däraf bland annat inhämtat,

att antalet af de torp, som innehades af indelt manskap, skulle utgöra

omkring 12,000 med ett sammanlagdt värde af omkring 17,000,000

kronor, hemställde utskottet att, då berörda uppgifter, om än i viss mån

ofullständiga, dock innehölle så mycken utredning, att de torde kunna

läggas till grund för vare sig begäran om en närmare detaljundersökning

eller eventuellt för förslag att genom statens åtgärd sätta det indelta

manskapet i stånd att vid afgång ur krigstjänsten tillösa sig innehafda

torp, motionen icke måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda,

hviiket äfven blef Kammarens beslut.

Sedermera hafva särskilda lagstiftningsåtgärder i syfte att bereda

möjlighet för afgångna knektar att förvärfva knektetorpen ej vidtagits,

men torde dock ett ej ringa antal hafva af afgångna knektar inköpts (t. ex.

i Jönköpings län af 5951/3 till år 1904 försålda knektetorp 1231/,).

De af herrar Ericsson och Åkerlund utarbetade förslagen (nedan betecknade

såsom motionärernas förslag) gå hufvudsakligen ut därpå, att lagen

om samäganderätt den 30 september 1904 skulle blifva tillämplig på mark,

som vid skifte utlagts till knektetorp, samt att möjlighet skulle beredas att

på enklare sätt, än hvad den nuvarande lagstiftningen medgifver, få dylik

mark frigjord från vissa å dess stamhemman hvilande inteckningar.

Med dessa förslag hafva motionärerna åsyftat att, för bildande af egna

hem, underlätta, att de förutvarande knektetorpen med äganderätt skulle

kunna bibehållas såsom själfständiga jordbrukslägenheter, och synes det

utskottet, på de af motionärerna angifna skäl, vara synnerligen önskvärdt,

om snarast möjligt en lagstiftning kunde komma till stånd i det af motionärerna

angifna syfte.

Lättast skulle detta syfte ernås, om torpen i fråga kunde i jordeboken

upptagas såsom för sig bestående enheter. Af den föregående redogörelsen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

torde emellertid tydligt framgå att, med undantag för en del fall då knektetorp

anlagts å allmänning, den mark, som tillhör berörda torp, utgör tillhörighet

till visst eller vissa i jordeboken införda hemman. För att ett

dylikt torp skulle kunna i jordeboken upptagas såsom en för sig bestående

enhet utgör det därför en nödvändig förutsättning, att det kan visas, att

stamhemmanet på annat sätt vunnit motsvarande förbättring, såsom fallet

t. ex. är, då ägaren af ett hemman ej velat taga del i ett vattenafledningsföretag

samt till följd däraf viss hemmanets förbättring motsvarande jord

utbrytes och i jordeboken upptages såsom själfständig lägenhet.

Man kunde väl då vilja göra gällande, att en sådan förbättring inträdt

därigenom att rustnings- och roteringsbesväret upphört eller, där

det ännu utgöres effektivt, till fullo ersättes af statsverket. Då emellertid

något förbehåll i sådant afseende ej gjorts hvarken då genom lagarna den

5 juni 1885 och den 2 december 1892 lindring medgafs i berörda besvär

eller då år 1901 beslut meddelades om indelningsverkets successiva upphörande,

synas dessa omständigheter icke numera kunna tilläggas den betydelse,

att det kan vara möjligt, att torpen i fråga i anledning däraf skulle

kunna i jordeboken upptagas såsom för sig bestående enheter, och det så

mycket mindre som i allt fall genom ofvanberörda förändringar beträffande

rustnings- och roteringsbesväret vederbörande stamhemman ej till jorden

undergått någon förbättring.

Däremot synas ofvan angifna omständigheter kunna gifva stöd för en

lagstiftning i den riktning motionärerna angifvit, ehuru det varit önskvärdt,

om denna lagstiftning skett i samband med reglerandet af öfriga förhållanden

beträffande rustnings- och roteringsbesväret; och ligger ett ytterligare

stöd därför i den omständigheten, att knektetorpen i allmänhet uppodlats

å hemmanens utmark, ofta å oländig mark.

Om man då måste gå ut ifrån, att flertalet knektetorp fortfarande äro

att behandla såsom tillhörigheter till visst eller vissa i jordeboken införda

hemman, återstår att afgöra, hvilka af dessa torp kunna blifva föremål för

en lagstiftning i det af motionärerna angifna syfte.

Grifvet är, att befrielse från ansvar för viss inteckning i stamhemmanet

ej kan ifrågasättas för ett knektetorp, förrän det i behörig ordning afsöndrats,

ej heller för andra torp än dem, som på ett stadigvarande sätt för

ändamålet upplåtits.

Efter motionärernas förslag skulle sådan befrielse endast tillgodokomma

afsöndrad lägenhet, hvars område utgör mark, som vid skifte undantag''^ till

knektetorp och som, då afsöndringen skedde, var samfälld för två eller flera

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

41

hemmanslotter, h vilkas ägor till någon del blifvit genom skifte eller eljest åtskilda.

Härigenom skulle komma att uteslutas: dels torp, som tillköra hemman,

hvilka ej varit föremål för skifte, eller som ej ingått vid de skiftesförrättningar,

hvilka öfvergått vederbörande rusthåll- eller rotehemman, dels torp, som utlagts

vid skifte, men då afsöndringen skedde, voro samfällda för två eller flera

hemmanslotter, dels och torp, som utlagts vid skifte och varit samfällda för två

eller flera hemmanslotter, men genom klyfning eller styckning blifvit mellan

dessa hemmanslotter fördelade. Bestode torpet dels af jord, som utlagts vid

skifte, och dels af annan jord, skulle lagstiftningen endast afse den förra.

Då, på sätt ofvan nämnts, befrielse från ansvar för viss inteckning i

stamhemmanet ej kan ifrågasättas för ett till knektetorp hörande område,

förrän det i behörig ordning afsöndrats, har Konungens befallningshafvande

sålunda i regeln dessförinnan ej endast ingått i pröfning af frågan, hvilket

eller hvilka hemman rätteligen utgöra stamhemman för berörda område,

utan äfven tillsett, att afhandlingen om afsöndringen innehåller så noggrann

beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att någon

osäkerhet därom ej kan uppstå. Det gäller då närmast att få utredt, om

det område, afsöndringen omfattar, utgjort ständigt knektetorp. Har området

i fråga för ändamålet utlagts eller undantagits vid skifte, som fastställts

eller vunnit laga kraft, utgör detta väl i allmänhet därutinnan tillfredsställande

bevis, om än ej så få fall förekomma, där ett vid skifte utlagdt eller

undantaget knektetorp i vederbörlig ordning fått denna sin egenskap helt eller

delvis på annan jord Överflyttad. Men torde, äfven där den afsöndrade lägenheten

ej för ändamålet utlagts eller undantagits vid skifte, i allmänhet utan större

svårighet genom landtmäteri- eller synehandlingar, intyg af trovärdige män eller

på annat sätt bevisning kunna åstadkommas, att jorden i fråga utgjort ständigt

knektetorp. Vid sådant förhållande och då för egna hems bildande de knektetorp,

som ej utlagts vid skifte, hafva lika stor betydelse som de öfriga, liksom

desamma också pricipiellt torde kunna göra anspråk på lika frihet från ansvar

för stamhemmanets inteckningar som dessa, har utskottet ansett den af herrar

Ericsson och Åkerlund föreslagna begränsningen, att området i fråga skulle

hafva utlagts vid skifte, ej erforderlig, under förutsättning dock att till skyddande

af inteckningshafvares rätt meddelas de bestämmelser nedan angifvas.

Under samma förutsättning har utskottet äfven ansett den begränsning,

som skulle ligga däruti, att området, då afsöndringen skedde, var samfälldt

för två eller flera hemmanslotter, hvilkas ägor till någon del blifvit genom

skifte eller eljest åtskilda, kunna bortfalla, om blott bevisning föreligger,

att marken varit till ständigt knektetorp anslagen.

Bill. till liiksd. Prof. 1907. 7 Samt. 50 Häft.

G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Laguttskottets Utlåtande N:o 55

En särskild anledning till att ej utesluta de fall, då ett knektetorp

undergått klyfning eller styckning, har utskottet funnit i den omständigheten

att, i likhet med hvad motionärernas förslag innehåller, den fordran

ej torde kunna uppställas, att torpet i dess helhet skall afsöndras, utan

att befrielse från ansvar för viss inteckning bör kunna medgifvas äfven för

visst till knektetorp hörande område.

För att en till gränserna bestämd, af söndrad lägenhet med hänsyn till

dess egenskap af knektetorp skall kunna komma i åtnjutande af befrielse

från ansvar för viss inteckning i stamhemmanet har utskottet därför ansett

böra fordras:

1) att lägenheten utgör område, som varit till ständigt knektetorp anslaget.

Härigenom uteslutas såväl soldattorpen vid Hälsinge regemente och

båtsmanstorpen vid Norrlandskompanierna, där de ej på ett stadigvarande

sätt utlagts vid skifte, som ock hvarje torp, som eljest upplåtits endast på

viss tid.

2) att området, där det varit till ständigt knektetorp anslaget, ej blifva

i denna egenskap mot annan jord utbytt-, samt

8) att området ej utgör torp med plantering sland eller kåltäppa, som till

ryttare eller soldat upplåtits med föranledande af kungl. kungörelsen den 2

december 1892 angående ändring i gällande bestämmelser beträffande soldatkontrakten

vid indelta armén, såvida icke sådant torp utgör en del af det

vid rusthållet eller roten förut befintliga ständiga ryttare- eller soldattorpet.

Däremot har hänsyn ej ansetts behöfva tagas till den omständigheten,

om knektetorpet i senare tid brukats såsom sådant eller icke. Äfven om

sålunda ett rusthåll eller en rote under längre tid varit vakant, skulle i

allt fall för dess torp befrielse från ansvar för viss inteckning i stamhemmanet

kunna ifrågakomma.

Med begreppet knektetorp (ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp) har

utskottet i enlighet med den i lagstiftningen gängse terminologien afsett

ej endast torp med åkerjord utan äfven torp med kåltäppa eller planteringsland

eller med allenast tomt för knektestugan.

Motionärerna hafva vid sina förslag gått ut ifrån, att lagstiftningen

skulle afse jämväl sådana knektetorp, som afsöndrats från vederbörande

rusthåll- eller rotehemman, innan den nya lagstiftningen träder i kraft.

Häremot kan väl erinras, att den, som före denna tid inköpt ett knektetorp,

öfvertagit detsamma med vetskap om därå hvilande inteckningar samt

att köpeskillingen möjligen kan hafva bestämts till lägre belopp just med

hänsyn till dessa inteckningar, men har utskottet likväl, då stamhemma
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

nets ägare måste vara att räkna bland de »rättägande», som äro befogade att

göra anmälan om fortbeståndet af förefintliga inteckningar, ej ansett sig

höra härutinnan ifrågasätta någon ändring.

För att för afsöndrad lägenhet vinna befrielse från viss inteckning i stamhemmanet

förutsättes,att anteckning om lägenhetens egenskap af ständigt knektetorp

skett till lagfartsprotokollet, och måste för en sådan anteckning pröfning

ske, om lägenheten är af den i lagen angifna beskaffenhet. Närmast till hands

läge väl att lägga denna pröfning på Konungens befallningshafvande, för hvilket

fall lägenheten på ett eller annat sätt skulle kunna i jordeboken antecknas,

ehuru ej såsom för sig bestående lägenhet, men då detta skulle medföra en

betydande omgång och med denna pröfning är förbunden privaträttsliga följder,

synes densamma kunna och böra öfverlämnas åt domstolen.

Utskottet har gått ut ifrån, att sådan anteckning till lagfartsprotokollet

jämväl skulle kunna ske på ansökning af stamhemmanets ägare, ehuru

verkningarna af anteckningen ej skulle inträda, förrän jorden afsöndrats.

Stamhemmanets ägare skulle därigenom erhålla möjlighet att vid köpeskillingens

bestämmande taga hänsyn till den befrielse från ansvar för inteckning,

som genom anteckningen vinnes.

Motionärernas förslag innehåller icke någon viss tidsgräns, efter hvilken

anteckning till lagfartsprotokollet om afsöndrad lägenhets egenskap af

knektetorp ej skulle få göras.

Skulle en sådan tidsgräns utsättas, borde den väl bestämmas med hänsyn

till den tid, då indelningsverket i dess helhet kan väntas hafva upphört,

men då en beräkning häraf för närvarande ej är möjlig och ännu

ett jämförelsevis stort antal rusthåll och rotar äro effektiva, har utskottet

ansett, att bestämmandet af en sådan tidsgräns, därest den anses lämplig,

bör blifva beroende af en framdeles skeende lagstiftning.

Hvad ofvan anförts gäller emellertid endast de torp, som afsöndras

efter det lagen trädt i kraft. Har ett knektetorp dessförinnan afsöndrats,

synes dess ägare, för vinnande af befrielse från inteckning, böra vara skyldig

därom göra ansökan inom viss kortare tid, t. ex. före den 1 juli 1908.

För så vidt sålunda befrielse från ansvar för viss inteckning skulle

tillgodokomma hvarje afsöndrad lägenhet, beträffande hvilken i föreskrifven

ordning anteckning gjorts till lagfartsprotokollet, att den varit till ständigt

knektetorp anslagen, återstår att afgöra, om denna befrielse ovillkorligen

skall tillkomma afsöndringsägaren eller om inteckningshafvaren skall vara berättigad

att, såvida han därom gör anmälan, få anteckning gjord till inteckningsprotokollet,

att inteckningen fortfarande belastar den afsöndrade lägenheten.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Ville man ordna saken så, att afsöndringsägaren ovillkorligen skulle äga

åtnjuta befrielse från ansvar för viss inteckning, måste noga bestämmas och i lagen

angifvas, hvilka inteckningar ej vidare skola gälla i den afsöndrade lägenheten.

Huru gränsen i så fall skall dragas, är ej lätt att afgöra, men

torde i hvarje fall sådana inteckningar böra undantagas, som beviljats efter

det beslut meddelats om indelningsverkets upphäfvande eller innan området

i fråga uppläts till knektetorp. Genomförandet af en sådan begränsning

vållar emellertid flera svårigheter, och då det gifvetvis vore önskvärdt, om

befrielsen från ansvar för stamhemmanets inteckningar kunde göras så vidsträckt

som möjligt, har utskottet ansett, att, i likhet med hvad motionärerna

föreslagit, å ena sidan befrielsen från ansvar för stamhemmanets inteckningar

af den art motionärerna angifvit bör afse samtliga dessa inteckningar

(där anteckningen gjorts till lagfartsprotokollet på ansökning af

stamhemmanets ägare äfven de, som beviljas efter det anteckningen skett),

men att å andra sidan inteckningshafvare eller annan rättägande bör hafva

befogenhet att, där han därom gör anmälan, få anteckning gjord till inteckningsprotokollet,

att viss inteckning fortfarande skall belasta den afsöndrade

lägenheten. Detta torde vara så mycket mera nödvändigt, om man

tager hänsyn därtill, att torp förekomma med växlande värde af ända till

14,000 kronor, samt att torpen i allmänhet hafva större areal än hvad i

knektekontrakten uttryckligen föreskrifvits.

Efter motionärernas förslag skulle inteckningshafvare, hvilken önskade,

att den afsöndrade lägenheten fortfarande skulle svara för viss inteckning, som

meddelats i stamhemmanet eller del däraf, göra anmälan därom till inteckningsprotokollet

före utgången af år 1907, under det någon viss tidsgräns

ej utsatts för den anteckning till lagfartsprotokollet, som, därest dylik anmälan

ej gjorts till inteckning sprotokollet, skulle medföra befrielse för torpet

från ansvar för inteckningen. Då emellertid inteckningshafvaren i regel

ej utan särskilda kostnader torde hafva tillgång till de handlingar, som visa,

huruvida knektetorp finnes vid ett hemman eller om torpet är af den beskaffenhet

i lagen afses, under det stamhemmanets eller den afsöndrade

lägenhetens ägare har lätt tillgång till dessa handlingar, synes det vara

nödvändigt, att inteckningshafvaren på ett tydligt sätt göres uppmärksam

på, att till det hemman, hvaruti han har inteckning, hör ett torp af angifven

beskaffenhet. Tiden, inom hvilken inteckningshafvaren må äga att göra

sin anmälan till inteckningsprotokollet, synes därför böra inträda först efter

det. anteckning om torpets beskaffenhet skett till lagfartsprotokollet samt

utsättas t. ex. till det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

45

sedan anteckningen skett till lagfartsprotokollet. Har inteckning beviljats

i stamhemmanet efter denna tid, torde, för det fall att anteckningen

till lagfartsprotokollet verkställts på ansökan af stamhemmanets ägare,

någon anteckning till inteckningsprotokollet beträffande sådan inteckning

ej böra få ifrågakomma. Styrker inteckningshafvaren, att till det hemman,

hvaruti inteckningen beviljats, hor ett knektetorp af den i lagen angifna

beskaffenhet, är han naturligen oförhindrad att, för bevarande af sin inteckningsrätt

i berörda torp, få anteckningen införd i inteckningsprotokollet,

äfven om anteckning om förefintligheten af torpet ej dessförinnan införts i

lagfartsprotokollet.

Till ytterligare skydd för inteckningshafvarens rätt har det ansetts

böra föreskrifvas, att, sedan föreskrifven anteckning verkställts till lagfartsprotokollet,

meddelande därom genom domaren skall insändas till Konungens

befallningshafvande, som ofördröjligen skall genom tryck kungöra meddelandet,

såsom med bemälde myndighets kungörelser vanligen förfares, äfvensom

låta tillkännagifvande därom införas i allmänna tidningarna.

Äfven om beträffande afsöndradt område, som förut tillhört ett knektetorp,

stadgande meddelas, hvarigenom sådant område för visst fall må kunna

vinna befrielse från ansvar för inteckningar i stamhemmanet eller del däraf,

torde i allt fall ändring påkallas i 12 och 19 §§ af lagen den 30 september

1904 om samäganderätt i syfte att vissa i dessa paragrafer meddelade

bestämmelser ej skola äga tillämplighet å ständiga knektetorp af den art,

som afses i utskottets förslag till lag angående ryttare-, soldat- och båtsinanstorps

befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet.

Af den redogörelse för torpens uppkomst ofvan lämnats framgår, att

åtskilliga å allmänning upptagna, ej skattlagda torp torde vara af beskaffenhet

att utgöra för sig bestående lägenheter. Det vore naturligtvis för undanröjande

af den tvekan om dylika torps natur, som kan förekomma, af

vikt, om desamma snarast möjligt kunde blifva i jordeboken upptagna,

men da, efter hvad utskottet inhämtat, därest föreslaget jordregister kommer

till stånd, i samband därmed åtgärder i detta syfte torde blifva vidtagna,

har utskottet ej ansett sig för närvarande böra härutinnan göra

någon särskild framställning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N-''o 55.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

att Eiksdagen i anledning af förevarande motioner

måtte antaga följande förslag till

l:o) Lag

angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande

i vissa fall från ansvar för inteckningar i

stamhemmanet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

1. Är lägenhet afsöndrad från hemman och varder,

då lagfart sökes eller eljest, inför vederbörlig domstol

styrkt, att lägenheten utgör område, som varit till

ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslaget, må

anteckning om sådant förhållande införas i lagfartsprotokollet,

för så vidt lägenhetens ägare därom gör ansökning

före den 1 juli 1908, där lägenheten från stamhemmanet

upplåtits innan denna lag trädt i kraft, men

eljest inom natt och år efter det upplåtelsen skedde.

2. Har sådan anteckning skett, vare lägenheten,

där ej nedan annorledes stadgas, fri från ansvar för inteckning

för fordran, som meddelats i stamhemmanet

eller del däraf; och skall inteckningen oafkortad gälla

i återstoden af den intecknade fastigheten, ändå att med

öfriga rättägande ej är sålunda aftaladt.

2 §•

1. Styrkes inför vederbörlig domstol, att visst till

hemman hörande område utgör eller utgjort ständigt

ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må, på ansökning

af hemmanets ägare, anteckning därom införas i lagfartsprotokollet,

ändå att området ej från hemmanet afsöndrats.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

47

2. Har sådan anteckning skett och varder området

från hemmanet afsöndradt, vare, där ej nedan annorledes

stadgas, den afsöndrade lägenheten fri från ansvar

för inteckning för fordran, som meddelats eller meddelas

i stamhemmanet eller del däraf; och skall inteckningen

oafkortad gälla i återstoden af den intecknade

fastigheten, ändå att med öfriga rättägande ej är sålunda

aftaladt.

3 §•

Har någon rättägande sist vid det lagtima ting,

som infaller näst efter sex månader, sedan anteckning,

som i 1 och 2 §§ sägs, skett i lagfartsprotokollet, till

inteckningsprotokollet anmält yrkande, att viss inteckning

skall undantagas från tillämpning af hvad i 1 och

2 §§ stadgas, svare den afsöndrade lägenheten för sådan

inteckning enligt eljest gällande allmänna regler.

Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts,

må ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande

af honom eller annan tillkommande rättighet.

4 §.

Hvad ofvan stadgas med afseende å inteckning

för fordran, äge, beträffande inteckning för rätt till afkomst

eller annan förmån, som åt någon upplåtits att

till visst belopp i penningar eller varor utgå af stamhemmanet

eller del däraf, motsvarande tillämpning å

det skadestånd, hvartill rättighetens innehafvare må

vara berättigad.

5 §•

Har i lagfartsprotokollet anteckning verkställts,

som i 1 och 2 §§ sägs, skall meddelande därom genom

domaren insändas till Konungens befallningshafvande,

som har att ofördröjligen genom tryck kungöra meddelandet

så som med bemälde myndighets kungörelser

vanligen förfares, äfvensom låta tillkännagifvande därom

införas i allmänna tidningarna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

6 §.

Bestämmelserna i denna lag äga ej tillämpning å

område, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller

båtsmanstorp anslaget, men blifvit mot annan jord utbytt,

ej heller å torp med planteringsland eller kåltäppa,

som till ryttare eller soldat upplåtits med föranledande

af kungl. kungörelsen den 2 december 1892

angående ändring i gällande bestämmelser beträffande

soldatkontrakten vid indelta armén, så vida ej sådant

torp utgör del af det vid rusthållet eller roten förut

befintliga ständiga ryttare- eller soldattorpet.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 37 § i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 87 § i förordningen den

1C juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall

erhålla följande ändrade lydelse:

37 §.

Har egendom, sedan inteckning däri beviljades,

blifvit styckad; vare om de särskilda delarnes ansvar

för intecknade beloppet lag som om flera egendomar

ofvan är sagdt.

Huru i vissa fall afsöndradt område, som förut

tillhört ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias

från ansvar för inteckningar i stambemmanet, därom

är särskildt stadgadt.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

49

— samt

8: o) Lag

om ändrad lydelse af 12 och 19 §§ i lagen den 30

september 1904 om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 12 och 19 §§ i lagen

den 30 september 1904 om samäganderätt skola erhålla

följande ändrade lydelse:

12 §.

Äro samtliga delägare vid auktionen tillstädes och

varda de öfverens om antagande eller förkastande af

anbud, som å auktionen göres, skall vid deras beslut bero;

dock att, där fråga är om fastighet, hvari omyndig

har del, försäljning ej må ske, utan den omyndiges

andel varder betald efter det eldigt 9 § utsatta pris.

Varda delägarne ej ense, efter ty nyss är sagdt,

galle högsta anbudet såsom antaget, där det ej understiger

pris, som enligt 9 § må vara utsatt. År lott i

samfälld fastighet särskildt intecknad och uppgår den

på sådan lott belöpande andel i den bjudna köpeskillingen

icke till beloppet af den gäld, för hvilken lotten

på grund af inteckning häftar, må ej anbudet antagas,

med mindre ägare af öfriga lotter det medgifva; dock

att hvad sålunda föreskrifvits icke äger tillämpning, där

försäljningen afser att från två eller flera hemmanslotter

afsöndra mark, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller

båtsmanstorp anslagen.

19 §.

I fråga om ägor, som vid skifte af jord blifvit

undantagna för delägarnes allmänna behof eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter, de där till någon

del hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda,

äge hvad i denna lag finnes stadgadt ej tillämpning,

utom såvidt angår mark, som varit till ständigt ryttare-,

Bih. till Likså. Prot. 1907. 7 Samt. 50 Haft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

soldat- eller båtsmanstorp anslagen; ej heller vare i

något fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å

oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar

eller delägare i oskift dödsbo eller dem, som äro

i bolag samman eller äro redare i samma fartyg eller

deltagare i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskildt

stadgadt.

Hvad i 22 kap. 3 § ärfdabalken och 4 kap. 8 §

jordabalken stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om

försäljning enligt denna lag af samfälld fast egendom,

hvari omyndig äger del.

Stockholm den 6 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A SJÖCRONA.

Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.