Sök i Ratio Lex

Lagutsliotléiå Utlåtande N:o 6

1907-02-11 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:6, Lagutsliotléiå Utlåtande N:o 6

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutsliotléiå Utlåtande N:o 6.

i

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1907, kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi.

Maj:t angående vidtagande af sådan anordning, att värnpliktig,

som af samvetsbetänkligheter anser sig förhindrad att

deltaga i vapenöfning, må i stället få utföra annat arbete

för statens räkning.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga en inom Ändra Kammaren

af "herr G. Lindgren i Islingby väckt motion, n:o 18, däri anföres:

»Ehuru frågan om behandlingen af sådana värnpliktige ynglingar,

sotfi af samvetsbetänkligheter vägra deltaga i vapenöfning, redan varit

föremål för Riksdagens öfverläggningar och beslut, anser jag mig dock,

på grund af nedan omförmälda förhållanden, böra vördsamt anhålla'', att

Riksdagen äunu en gång béhagade taga frågan under ompröfning.

Först ber jag få erinra, att då frågan år 1898 förelåg, afslogs

visserligen motionärens hemställan att, mot vissa villkor, befrielse från

krigstjänst skulle tillerkännas sådana ynglingar, men Andra Kammaren

fann frågan likväl så beaktansvärd, att densamma beslöt en skrifvelse

till Kungl. Maj:t för närmare utredning.

Kungl. Maj:t hänsköt sedermera frågan till värnpliktskommitténs

bepröfvande, hvilken kommitté visserligen gjorde det medgifvandet, ätt

den fann det »synnerligen önskvärdt, om ändring kunde åstadkommas

i det förhållandet, att värnpliktig vid upprepad, af samvetsbetänkligheter

föranledd vägran att deltaga i vapenöfning måste dötnes till friBih.

till Biksd. Frot. 1907. 7 Sami. 5 Höft. (N:o 6.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

hetsstraff på längre tid», men kommittén kunde icke finna någon utväg

till lindring i de straff, som tilldömdes ifrågavarande värnpliktige.

Vid 1901 års riksdag väcktes frågan på tal ånyo genom motion

n:o 112 i Andra Kammaren af herr J. Byström. I denna motion anföres

ett flertal personer, hvilka på grund af samvetsbetänkligheter vägrat

deltaga i krigstjänst och därför ådömts och undergått kortare eller

längre frihetsstraff af ända till mer än två års straffarbete, hvilket förhållande

motionären ansåg upprörande och hemställde, »att Riksdagen

behagade för sin del besluta, att § 2 i värnpliktslagen af den 5 juni

1885 med senare gjorda ändringar måtte erhålla följande ändrade lydelse.

Från värnpliktens fullgörande frikallas:

a) —--------------"

b) den, som af samvetsskäl ej kan förmås att låta sig vapenöfvas;

dock är sådan värnpliktig skyldig att i den ordning, Konungen eger

närmare bestämma, under tid motsvarande minst den stadgade öfningstiden

för kronans räkning uträtta annat arbete, som för den värnpliktige

kan anses lämpligt.»

Särskilda utskottet n:o 1, som hade motionen till behandling,

fann visserligen att »de förhållanden, som motionären berört, onekligen

ej sällan äro af synnerligen ömmande beskaffenhet», men utskottet

fann sig likväl icke kunna tillstyrka bifall till herr Byströms hemställan,

utan ansåg sig böra hemställa, »att Riksdagen matte, med erkännande

af ifrågavarande motions behjärtansvärda syfte, uttala sig för önskvärdheten

häraf, att genom särskildt af Kungl. Maj:t meddeladt stadgande

vederbörande truppbefälhafvare bemyndigades att, i den mån

omständigheterna kunde därtill föranleda, meddela värnpliktige, som

funnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, befrielse från sådan

tjänst och i stället använda dem till annan lämplig tjänstgöring vid

truppen». Utskottets hemställan bifölls i Första Kammaren med 86 ja

mot 50 nej och i Andra Kammaren med 124 ja mot 70 nej, som tillf

öl lo herr Byströms under diskussionen framställda förslag.

I enlighet med Riksdagens beslut utfärdade sedermera Kungl.

Maj:t ett cirkulär, hvari vederbörande regementschefer bemyndigades

att befria ifrågavarande värnpliktige från den egentliga vapentjänsten

och i stället använda dem till annat arbete vid truppen. Nu förhåller

sig dock så, att oaktadt sådant medgifvande erhålles,. finnas årligen

några värnpliktige, som vägra deltaga i all slags militärtjänstgöring och

som skäl därför anföra, att sådan tjänstgöring är stridande emot deras

religiösa uppfattning, hvilka ynglingar för sådan vägran ådömas längre

eller kortare fängelsestraff.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

3

Sålunda har på den mötesplats, hvilken jag bor närmast, år 1905

en yngling ådömts en månads fängelsestraff; samma yngling dömdes

andra gången 1906 till fyra månaders fängelse, hvilket straff han äfven

aftjänat. En annan yngling dömdes å samma plats förra året för enahanda

vägran till två månaders fängelse. Hela antalet inom riket, som

af anförda skäl vägra deltaga i militärtjänstgöring, kan icke säkert uppgifvas,

men torde sannolikt icke öfverstiga ett tiotal årligen.

Vid bedömandet af skälen för ifrågavarande vägran och åtgärderna

i anledning af densamma, ha nog meningarna varit delade. Åtskilliga

hafva ansett stora betänkligheter föreligga för eftergifter af den art,

att dessa värnpliktige, under vissa villkor, skulle befrias från krigstjänst,

andra hafva ansett, att frågan är af den beskaffenhet, att den

icke kan på annat sätt lösas.

Jag tillåter mig citera hvad två mycket aktade ledamöter af Andra

Kammaren vid 1898 års riksdag därom yttrat.

Herr Hedin sade: »Nu är det visserligen så, att jag för min del

icke kan förstå, att samvetsbetänkligheter skola möta mot lagens bud:

Du skall öfvas i vapnens bruk till försvar för dina närmaste, för allt

som är dig kärt och dyrbart, för ditt land. Jag kan icke förstå det.

Men hvad rätt har väl jag att sätta mitt omdöme öfver andras, att förklara,

att mitt samvete är ett upplyst samvete och de andras ett vilsefördt

samvete — hvad rätt har jag därtill? Det spörsmålet kan väl

träda fram för något hvar af oss, om vi erinra oss, att den fråga, som

motionären har bragt å bane, är en mycket gammal fråga, att den

kristna kyrkans historia har från hennes äldsta dagar antecknat namnen

på martyrer, som lidit döden för sin vägran att bära vapen. Om vi

erinra oss, att längre fram i mänsklighetens historia, i nyare tider, ett

religiöst samfund, hvars vackra roll i mänsklighetens, om jag så får

säga, religiöst-moraliska utvecklingshistoria icke är okänd för någon,

»Vännernas» samfund, eller för att begagna ett namn, som en gång

var, men numera icke är ett öknamn, »Kväkarnes» samfund — att de

hyste samma åsikt som de martyrer från andra och tredje seklet efter

Kristus, om hvilka jag nyss talade — när vi tänka på dem, så hafva

vi anledning allesammans att ställa till oss det spörsmålet: Hafva vi

rätt att sätta vårt kalla förståndsresonemang mot dessas varma, lefvande

känsla och tro? Nej, vi hafva det icke. Eller skall jag säga, att lag,

hvilken den än må vara, står så högt, är så oantastlig, att det icke eker

dem, som trotsa den, annat än rätt, när de för detta sitt trots dömas

till det straff, lagen bestämmer?

Nej, säger jag. Icke står jag här för att predika olydnad mot

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

lagen, men jag kan icke underlåta att påminna därom, att det ofta har

inträffat, att i samtiden en minoritet och i eftertiden ett flertal, för att

icke säga eftervärlden enhälligt, har prisat och berömt dem, som, i

trots mot lagen, för sitt trots mot lagen dömts till straff och lidande

för sin tro, och om hvilka vi nu erkänna: Dessa hafva befordrat mänsk
lighetens

framsteg. Om det är så, som en prästman i Stockholm för

någon tid sedan uttryckte sig, att vi numera alla här i landet »från

konungasonen till och med torpardottern» få fritt bekänna vår öfvertygelse

i religiösa ting, hvem, hvilka hafva vi mest att tacka för de

vunna framstegen, om icke dem, som, för icke länge sedan här i landet,

med visshet om hvad öde de gingo till mötes, bekände sin tro, afföllo

från den rena evangeliska läran och dömdes till landsförvisning, eller

dem, som, därför att de på en söndag, tillsammans med ett antal oskylda,

läst »Fader vår» och några kapitel ur bibeln, dömdes till böter, förvandlade

jämte böterna för sabbatsbrott till fängelse vid vatten och

bröd? De ha i större mån än de, som skrifvit och talat för samvetsfriheten,

här i landet varit samvetsfrihetens förgångsmän och banbrytare.

Därför få vi icke säga om hvar och en, som trotsar lagen för samvete^

frihetens skull: Han är en lagbrytare, han är sitt straff värd.»

Herr Waldenström yttrade:

»Jag har velat säga, att man icke får för svårigheters skull affärda

en fråga, som i alla fall icke låter affärda sig utan oemotståndligt fordrar

sin lösning. Man kan dock icke genom lag reglera människors öfvertygelse.

Det finnes och kommer säkerligen alltid att finnas personer,

som läsa den heliga skrift på sådant sätt, att de däri icke kunna se

annat än att hon, som de från barndomen lärt att betrakta såsom Guds

ord, förbjuder dem att bära vapen. Och man måste taga hänsyn till

dessa personer och deras af öfvertj^gelse föranledda samvetsbetänkligheter.

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

Att det går för sig att i vårt land införa ändring i bestående förhållanden

i detta afseende, kan så mycket mindre falla mig in att betvifla,

som jag vet, att man, såsom redan anförts, till och med i Ryssland

måst gifva vika för samvetsbetänkligheter hos mennoniterna. Kväkarne

både i England och Amerika äro befriade från värnplikt.»

Liknande uttalande gjordes af samma talare äfven vid 1901 års

riksdag.

Jag tillåter mig äfven anföra, hvad fängelsepredikanten vid Östersunds

länsfängelse, regementspastor P. Öberg, i sin till fångvårdsstyrelsen

ingifna ämbetsberättelse för år 1905, i detta ämne yttrat:

?Bland årets fångar har en varit föremål för mitt särskilda del
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

5

tagande och intresse. Det var en yngling, som nu för andra gången

aftjänade honom ådömdt straff för vägran att fullgöra sin vapenöfning

såsom värnpliktig — hans vägran var förestafvad af religiösa skrupler.

Jag inser visserligen svårigheten uti att stifta och tillämpa några undantagslagar

för sådana personer, men bittert var att se denne ynglings

ödmjuka lidande för sin tros skull.»

Efter utståndet straff erhöll denne yngling Konungens tillstånd

att resa till Amerika.

Då nu endast ett jämförelsevis ringa fåtal fall förekomma af omförmälda

slag, kan ju saken af mången anses såsom af mindre betydelse,

men enligt upplysningar, som erhållits, lär den äfven hafva en

annan innebörd. Det lär förhålla sig så, särskildt i anledning af att

ingen begränsning för ådömande af straff för omförmälda vägran förefinnes,

utan kan ådömas år efter år under hela värnpliktsåldern och

kanske ännu längre, — exempel finnes redan, att en person vid namn

A. Hansson, Orsa, Dalarne, sju särskilda gånger undergått fängelsestraff

och sist sex dygns mörk arrest — att flere ynglingar anse sig nödgade

att emigrera, ty då de befinna sig inför alternativen att antingen kränka

sin religiösa tro och öfvertj-gelse, antingen år efter år undergå fängelsestraff

eller emigrera, föredraga flere det sistnämnda och resa redan

före värnpliktsåldern till Amerika, i hvilket land de äga fullständig

frihet från krigstjänst.

I anledning af angifna förhållanden förefaller det mig såsom i

hög grad önskvärd!, att Riksdagen vidtoge sådan åtgärd, att dylika missförhållanden

kunde förebyggas.

Då jag är ombedd att till statsmakterna framföra deras uttalande

och önskemål, som frågan närmast berör, tillåter jag mig att i detta

sammanhang hänvisa till bilagan. Som jag för min del, åtminstone för

närvarande, icke kan finna någon annan möjlighet till lösning af frågan,

än att dessa värnpliktige beredas tillfälle att, i stället för militärtjänstgöring,

få utföra annat arbete för statens räkning, kommer jag gifvetvis

att hemställa därom, men kan Riksdagen finna en bättre lösning af

frågan, så har jag ingenting däremot. Man skulle möjligen kunna tänka

sig, att genom begränsning af straffet så till vida, att t. ex. den, som

vägrat och därför ådömts och undergått straff 3 å 4 gånger, om med

dessa straff också skulle följa, att den sålunda dömde, så att säga, förklarades

ovärdig att vidare till krigstjänst nyttjas, ett sådant förfarande

skulle vara ett slags hjälp och lindring, men vid tanken på hur en dylik

lagstiftning skulle taga sig ut, jämförd med andra länders, där i detta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

afseende ett friare förhållande förefinnes, kan jag icke förorda en sådan

åtgärd. Och detta äfven af det förhållandet, att, huru man än betraktar

dessa värnpliktige, vare sig man anser, att deras religiositet är öfverdrifven,

själstillståndet abnormt eller annat fel föreligger, så lära väl upprepade

fängelsestraff ändå icke kunna vara lämpligaste åtgärden att försätta

dem i normalt skick. Och då de själfva samt deras närmaste anförvanter

med undersåtlig vördnad anhålla — rent af bedja — att statsmakterna

måtte vidtaga sådana åtgärder, att de, i stället för militärtjänstgöring,

finge på annat sätt fullgöra sina skyldigheter till staten,

vågar jag förmoda, att en sådan framställning icke lämnas obeaktad.

Om också svårigheter skulle möta, så tror jag dock, att utvägar

finnas för frågans lösning på detta sätt. Rikligt med kulturellt arbete

finnes nog att utföra för statens räkning, såsom torrläggningar å domäner

eller kronoparker samt väganläggningar m. m. Hufvudsaken synes mig

vara att få frågan på bästa sätt ordnad.

I den förhoppning, att Riksdagen ville hjälpa Konungen att äfven

i detta afseende uppfylla det stora grundlagsbudet, att »Konungen skall

ingens samvete tvinga eller tvinga låta», får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,

det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på

hvilket sätt sådana värnpliktige, som på grund af religiös öfvertygelse

finna sig af samvetsbetänkligheter förhindrade att deltaga i vapenöfning

eller annan militärtjänstgöring, må i stället få utföra annat arbete för

statens räkning.»

Vid motionen är, såsom bilaga, fogadt utdrag af protokoll, hållet

å fribaptistsamfundets årsmöte i Väster Färnebo den 29 juni 1906,

hvaraf framgår, att samfundet i enhälligt antagen resolution beslutit

anhålla, att statsmakterna behagade vidtaga åtgärder, att sådan värnpliktig,

som anser sig af religiösa skäl förhindrad att deltaga i vapenöfning

eller annan tjänstgöring vid truppen, må i stället beredas möjlighet

att för statens räkning utföra annat arbete, skildt från all militärtjänstgöring,

eller på annat lämpligt sätt fullgöra de skyldigheter, som

staten, i stället för värnplikt, ålägger honom.

Såsom motionären framhåller, har redan förut ifrågavarande grannlaga

ämne varit föremål för Riksdagens behandling åren 1898 och 1901,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

7

och vid båda dessa tillfällen hafva framlagda förslag mottagits med

mycken sympati. Uppå Riksdagens anhållan har ock Kungl. Maj:t i

cirkulär af den 21 februari 1902 bemyndigat vederbörande truppförbandschefer

att, därest efter inhämtande af erforderliga upplysningar

de vid noggrann pröfning af omständigheterna i hvarje särskild! fall

finna öfvertygande skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som

vägrar att fullgöra vapentjänst, därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter

mot sådan tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall

användas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. I enlighet

med dessa föreskrifter hafva där afsedda värnpliktige befriats från

vapentjänsten och i stället användts vid förefallande handräckningsgöromål

och dylikt vid lägerplatserna. Såsom emellertid af motionen

synes och inom utskottet vitsordats samt för öfrigt torde vara allmänt

bekant, hafva hos visse värnpliktige på religiös grund hvilande samvetsbetänkligheter

rest sig mot utförandet af hvarje med militär tjänstgöring

på ett eller annat sätt förbunden sysselsättning, och således äfven mot

den, hvartill de enligt bestämmelserna i ofvannämnda cirkulär hänvisats.

I flere fall hafva dessa betänkligheter varit af den afgörande art, att

vederbörande värnpliktige antingen föredragit — stundom upprepade

gånger — de stränga straff, hvarmed krigslagarna belägga insubordinationsbrott,

eller ock emigrerat.

Att detta häntyder på en öfvertygelse af djupt grundad art, torde

i de flesta fall vara visst. Utskottet är ock af den meningen, att en

sådan på uppriktiga samvetsbetänkligheter af religiös art hvilande uppfattning

vid värnpliktens utkräfvande bör af staten respekteras, där sådant

utan åsidosättande af statens intresse kan ske, hvilket jämväl, såsom

motionären framhåller, är fallet i flere främmande länder. Att ett dylikt

åskådningssätt ej heller är främmande för svensk rätt, framgår dåra!’, att

gällande lag hos oss öppnar möjlighet för person af sådan lära, som

ej tillstädjer honom att aflägga ed, att på annat tillfredsställande sätt

bekräfta riktigheten af en vid domstol afgifven utsaga.

När staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera

mot ifrågavarande värnpliktiges af religiösa motiv förestafvade insubordinationsbrott,

torde det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar

sitt ändamål. De, som däraf drabbas, anse sig lida för en rättfärdig

sak, och på kamraterna vid truppen verkar tvifvelsutan de tredskandes

ådagalagda motvilja mot militärtjänsten och därpå följande stränga bestraffning

demoraliserande. Ur försvarets och särskild! disciplinens synpunkt

torde därför deras fullständiga aflägsnande från lägerplatserna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

endast vara att förorda, så mycket mera som ifrågavarande värnpliktiges

årliga antal är så ringa, att deras uteslutande från de med militärtjänsten

förenade göromål, hvartill de nu hänvisas, icke i någon mån kan sägas

minska försvarskrafterna.

Om utskottet alltså på anförda skäl finner den föreliggande motionen

synnerligen behjärtansvärd och för sin del vill tillstyrka bifall till

densamma, anser dock utskottet, att en nödvändig förutsättning därför

är, att fullt betryggande garantier uppställas mot missbruk från sådana

värnpliktiges sida, som för att komma i åtnjutande af den ifrågavarande

befrielsen ej skulle sky att hyckla samvetsbetänkligheter.

Väl torde man i allmänhet vara berättigad antaga, att sådant endast

undantagsvis skulle inträffa, och att de, som af uppgifna samvetsbetänkligheter

skulle göra anspråk på befrielse, i dessa sina uppgifter vore

ärliga och uppriktiga. Fordringen på ett tillfredsställande och objektivt

ådagaläggande af ärligheten i deras uppsåt skulle väl ock till eu

del kunna tillgodoses genom intyg af församlingsföreståndare eller

annan trovärdig person. Men frånsedt svårigheten för vederbörande

att i alla förekommande fall kunna afgifva ett sådant intyg, innebär icke

detta en i utskottets tanke fullgod garanti mot missbruk af den ifrågasatta

befrielsen. Motionären har i detta afseende anvisat den säkraste

vägen. Ålägges den, som af ifrågavarande motiv ej anser sig kunna fullgöra

värnplikten, att i stället för statens räkning utföra annat verkligt arbete,

lärer faran för missbruk få anses helt vara aflägsnad. Sådant arbete

af flerfaldig art torde lätteligen erbjuda sig. Motionären har föreslagit

arbete med torrläggningar å domäner eller kronoparker samt väganläggningar,

och vid frågans föregående behandling har ifrågasatts arbete

vid utdikning af mossar, odlande af jord, järnvägsbyggnader, broarbeten,

skogsskötsel, vissa ångbåtsfarleders upprensning och dylikt. Emellertid

anser sig utskottet gifvetvis icke i tillfälle angifva, hvad som härvid

skulle vara lämpligast samt hur anvisadt arbete skulle närmare ordnas

och utföras, utan torde eu af Kungl. Maj:t verkställd utredning härutinnan

anvisa den bästa lösningen.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på

hvilket sätt sådana värnpliktige, som på grund af religiös

öfvertygelse finna sig af samvetsbetänkligheter

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande lS:o 6.

9

förhindrade att deltaga i vapenöfning eller annan militärtjänstgöring,

må i stället få utföra annat arbete för

statens räkning.

Stockholm den 11 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation:

af herrar Sjöcrona, Andersson, Hedenstierna och Rudebeck;

af herr Lindhagen, hvilken beträffande motiveringen anfört:

»Lika med utskottet finner jag det af motionären framhållna missförhållandet

böra föranleda åtgärder, egnade att afhjälpa detsamma.

Däremot förstår jag icke utskottets yttrande om att öfvertygelse!''

af ifrågavarande slag böra af staten respekteras endast »där sådant utan

åsidosättande af statens intresse kan ske». Det är nämligen just ett

statsintresse af första ordningen, att ej tvinga någons samvete. Att i

dylika fall ådöma medlemmar i samhället borgerliga straff innebär om

något ett åsidosättande af statsintressena. Och man får väl ej förutsätta

såsom normalt, att statens rättsordning är så dålig, att den rätteligen

bör slå ihjäl ett statsintresse med ett annat.

En undantagslös och bjudande sats måste det således vara, att

värnpliktige i de afsedda fallen skola befrias från värnplikten. Sedan

må därtill i mån af behof läggas garantier mot missbruk samt åt framtiden

öfverlämnas att fullkomna dessa garantier, för den händelse

de visa sig ej vara tillräckliga. Utskottet själft medgifver, att man

kan vara berättigad antaga, att hycklandet af samvetsbetänkligheter

skall inträffa endast undantagsvis. Med vissa garantier måste dessa

undantagsfall bli ännu sällsyntare. Skulle ändock någon gång en ovärdig

komma undan sin värnplikt, så är detta ett vida mindre ondt än

om samhället med berådt mod skapar martyrer för verkliga religiösa

öfvertygelser.

Beträffande härefter garantierna, så ställer jag mig mycket tveksam

gent emot den af utskottet förordade arbetsplikten.

Bill. till Iiiksd. Prat. 1907. 7 Sami. 5 Käft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o C.

För det första kan lätt inträffa, att dylik arbetsskyldighet ingalunda

undanröjer betänkligheterna hos många värnpliktige, då den i alla fall

är ett surrogat för just det, hvaremot deras öfvertygelse vänder sig.

Motionen är ju föranledd af den erfarenheten, att ifrågavarande värnpliktige

se mera till saken än till formen och därför ofta finna civila

arbeten vid mötesplatserna lika oförenliga med deras öfvertygelse som

värnpliktsöfningarne själfva. Flyttas nu det civila arbetet för statens

räkning något längre bort och anordnas såsom något fristående lör sig,

så kan det väl hända, att en och annan låter udda vara jämnt. Men

de mest trosvissa lära säkerligen icke låta genom några som hälst skenfagra

förespeglingar locka sig bort från de vägar, som de anse för de råtta.

Ö I öfrigt är det svårt att tänka sig, hur dessa arbeten skola förnuftsenlig!

anordnas. Säkerligen komma de alltid att kosta staten vida

mer än de inbringa. Ån värre är, att berörda arbeten, som ju ej skola

verkligt betalas och tydligen behöfva ske under bevakning, måste

få en omisskännlig likhet med tvångs- eller straffarbete och därföi

snart skola utdömas både af värnpliktsfångarna och den allmänna meningen.

I all synnerhet göra sig dylika farhågor gällande, ifall arbetena

skola bestå i sådana tunga jordarbeten, som af motionären och utskottet

förordats. . ,

Det enda rätta är väl, att ett dylikt så att säga andligt förhinder

bör föranleda hel befrielse från värnplikten likaväl som full kroppslig

oförmåga därtill. Garantierna mot missbruk få sökas på andra och

naturligare vägar. Exempelvis må nämnas medlemskap i ett erkändttrossamfund,

hvars lära fördömer krigstjänst, eller intyg från trovärdiga

personer i den värnpliktiges hemort i förening med eu högtidligen aflagd

försäkran af den värnpliktige på tro och heder. Lagen bör ock stämpla

en falsk uppgift eller försäkran, där den. ledt till befrielse, såsom en

otillåten och straffbar handling. Med dylika utvägar bör det i hvarje

händelse vara nog, till dess erfarenheten visar, om det verkligen behöfs

ännu flera garantier.

Jag har ansett, att det ofvan sagda bort ingå i motiveringen, ehuruväl

formuleringen af motionärens slutyrkande ej medgifver utskottet att gå

längre i sin hemställan än utskottet föreslagit.»

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet, och herr Lillicsköld, att han icke

deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1907.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Transsumt af värnpliktslagskommitténs betänkande

i afseende å frågan, huruvida värnpliktig, som

hyser samvetsbetänkligheter mot att låta vapenöfva

sig, må i fredstid kunna därifrån befrias mot skyldighet

att uträtta annat passande arbete; åberopadt

som stöd för den af herrar Sjöcrona, Andersson,

Hedenstierna och Eudebeck vid lagutskottets utlåtande

n:o 6 afgifna reservation.

Då kommittén nu går att söka utreda, huruvida samvetsfrihetens

princip, sådan densamma blifvit uti § 16 regeringsformen erkänd, bör

anses kräfva medgifvande för värnpliktige, hvilka hysa samvetsbetänkligheter

mot deltagande i vapenöfning, att utbyta denna öfning mot annat

arbete, vill kommittén till en början erinra, att en uppfattning, enligt

hvilken samvetsfriheten skulle innebära obegränsad rätt för den enskilde

att uti alla sina handlingar låta bestämma sig endast af sitt eget samvetes

bud, kommer i uppenbar strid med principen för staten själf. Emedan

hvarje individens handling kan blifva föremål för bedömande af samvetet,

och detta bedömande, efter hvad alla tiders erfarenhet bestyrker, företer

väsentliga olikheter hos olika individer, skulle staten genom att erkänna

samvetsfrihet i sådan bemärkelse och omfattning hafva eftergifva den för

statens bestånd oundgängliga rätten att af sina medlemmar erhålla deras

medverkan för befrämjande och vinnande af statens egna ändamål. Den

enskilde samhällsmedlemmen skulle då halva erhållit öfverhöghet öfver

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 7 Sami. 1

§ 16

regeringsformen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

staten själf, i det han ägde från sitt eget samvetes synpunkt afgöra, huruvida

han ville ställa sig statens föreskrifter till efterrättelse eller ej, och

den enskilde samhällsmedlemmens lydnadsplikt gentemot statens lagar

eller själfva grundprincipen för hvarje stat vore därigenom fullständigt upphäfd.

Därefter vore det endast mellan liktänkande individer som någon

sammanslutning för gemensamma ändamål kunde förekomma. Det säger

sig själft, att staten ej kan såsom för sig ledande erkänna en princip, som

medför dylika konsekvenser, och att alltså samvetsfriheten, därest den

skall kunna erkännas såsom statsprincip, ej får fattas i nyssnämnda, vidsträckta

mening.

Vill man vidare undersöka, i hvad mån en begränsning är nödvändig,

må man fasthålla därvid, att, såsom ofvan visats, statsverksamhet

kan blifva omöjlig på hvarje område, där åt den enskilde lämnas alldeles

fritt att handla efter sitt samvete. Det skall då blifva klart, att så beskaffad

frihet ej kan medgifvas inom de områden, där det gäller egentliga

statsändamål. Detta vill med andra ord säga, att den enskilde samhällsmedlemmens

uppfattning, då densamma kommer i motsats mot statens

uppfattning rörande statens egna ändamål och de medel, som för

dessas vinnande böra tillitas, måste vika och ej kan tillerkännas rätt att

göra sig gällande.

Nu kan tilläfventyrs invändas, att med en sådan begränsning af samvetsfriheten

denna faktiskt upphäfves och ej vidare rymmes inom det

statliga samhället. Så är dock ej förhållandet. Det är ej ens möjligt för

staten att så helt taga individens verksamhet i anspråk för sina ändamål,

att icke för individens själfverksamhet återstår ett mycket vidsträckt område,

inom hvilket enhvar kan fritt handla efter de särskilda principer,

han för sig uppställt. Den moderna staten nöjer sig med att uppdraga

ganska allmänna gränser för individens själfverksamhet och öfverlåter åt

individen att inom dessa gränser handla fritt och obundet.

Men alltjämt är det en nödvändighet, att, i fall af kollision mellan

statens och individens uppfattning, staten, därest dess intresse det kräfver,

äger att fordra individens underkastelse, enär i annat fall statsordningen

sönderbrytes. Friheten för den enskilde att handla efter sin individuella

uppfattning erhåller alltså i hvarje särskildt fall sin begränsning utaf statsintresset,

och detta intresse blir större, allteftersom staten finner, att dess

verksamhet på ett visst område ej kan utbytas mot eller ersättas af individernas

själfverksamhet. Den möjlighet är visserligen ej utesluten, att

staten kan taga fel i fråga om de grundsatser, som i dess verksamhet böra

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

följas, och att en enskild samhällsmedlems uppfattning kan stå närmare

den högsta rättens idé än statens egen i lagen uttryckta uppfattning, men

detta hindrar ej, att den enskildes mening måste vika, honom obetaget att

söka åstadkomma ändring uti statens uppfattning d. v. s. i lagstiftningen.

Ett område, inom hvilket statens verksamhet allra minst kan ersättas

af individens själfverksamhet, är nu det, som beröres af det till bedömande

upptagna förslaget om vissa värnpliktiges befrielse från vapenöfning, nämligen

området för statens verksamhet utåt, gentemot andra stater. På

detta område är statssamhällets enhetlighet särskildt nödvändig, och det

lärer ej kunna i princip medgifvas den enskilde statsmedlemmen att efter

sitt eget samvetes synpunkt afgöra, huruvida han vill eller icke vill på

det sätt, staten bestämt, medverka på nämnda område till statens värnande

mot yttre faror. Mera än på något annat område framträder här

nödvändigheten för staten att, med förbindande verkan för alla dess medlemmar,

bestämma, hvad som skall göras och sättet därför.

Men är det så, att staten ej kan och får antagas hafva afsett att erkänna

samvetsfriheten i vidare mån, än som är förenligt med statens egen princip,

så kan bestämmelsen i § 16 regeringsformen om samvetsfrihet redan af

principiella skäl ej med fog åberopas till stöd för de värnpliktiges befrielse

från vapenöfning i fall af samvetsbetänkligheter. Innehållet af ifrågavarande

grundlagsbud i dess hela sammanhang står också med denna uppfattning

i full öfverensstämmelse. Den samvetsfrihet, som där garanteras, angifves

nämligen uttryckligen innefatta ett skyddande af individen vid fri utöfning

af hans religion, »så vidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller

allmän förargelse åstadkommer». Näppeligen kan för samhället uppstå större

fara än den, att statens verksamhet till skydd för dess egen tillvaro förlamas.

En sådan fara skulle kunna uppstå genom medgifvande åt de enskilde

värnpliktige att i det fall, hvarom nu är fråga, handla endast efter

samvetets ingifvelse. Äfven om till närvarande tid antalet fall, då samvetsbetänkligheter

mot vapenöfning yppats, varit helt ringa, och sålunda

någon betänklig minskning af landets försvarskraft ej skulle hafva föranledts

af de värnpliktiges befrielse från vapenöfning i alla hittills förekomna

fall af vägran på grund af samvetsbetänkligheter att deltaga i sådan

öfning, finnes icke någon säkerhet, att förhållandet i nämnda hänseenden

framgent skulle blifva oförändradt. Snarare torde kunna med stor sannolikhet

antagas, att ett medgifvande af rätt för individen att efter sitt eget

samvetes bud afgöra, huruvida han ville i landets försvar deltaga eller ej,

skulle alstra hos de värnpliktige benägenhet alt omfatta den åskådning,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

som anser bruk af vapen stridande mot Guds lag, och sålunda i väsentlig

mån befordra spridande af nämnda åskådning till allt vidare kretsar.

Bemärkas bör ock särskildt, att ett medgifvande af de ifrågavarande

värnpliktiges befrielse från vapenöfning i fredstid, hvartill anspråken hit»

tills inskränkts, faktiskt måste föranleda till samma värnpliktiges befrielse

från tjänst under vapen äfven i händelse af krig, då ju försvaret ej i krig

kunde med fördel betjäna sig af krigsmän, som fullständigt saknade öfning

i vapnens bruk. Det kan ej heller antagas, att värnpliktige, som hysa

samvetsbetänkligheter mot vapenöfning, skulle finna sin samvetskänsla

tillfredsställd allenast därigenom, att de under fredstid befriades från sådan

öfning. Tvärtom lära deras samveten än mera uppresa sig mot deltagande

i verklig strid. I hvarje fall hade staten, om den erkände rätt för de

värnpliktige att på grund af samvetsbetänkligheter vinna befrielse från

vapenöfning i fredstid, också afsagt sig möjligheten att af dessa värnpliktige

fordra medverkan till försvaret i händelse af krig.

Uppfatt- Att det från statens synpunkt är omöjligt att i princip erkänna de

nbruk af* värnpliktiges rätt att på grund af samvetsbetänkligheter erhålla befrielse

vapen ej är från vapenöfning, har kommittén nu sökt visa.

tillåtligt. Emellertid skulle kunna invändas, att om för statens bestånd ford
ras

något, som står i strid med Guds bud, så må det hellre offras, än

Guds bud kränkas, ty »man måste mer lyda Gud än människor».

För att skyldighet skall inträda att offra det, som är nödvändigt för

det mänskliga samhällets trygghet och bestånd, fordras dock uppenbarligen,

att den åskådning, i kraft hvaraf ett sådant offer kräfves, stödjer sig på

oomtvistlig gudomlig auktoritet.

Detta är emellertid ingalunda fallet med yrkandet, att fäderneslandet

hellre må lämnas till rof för främmande inkräktare, än att dess söner

skulle mot fienden få taga till vapen. Att något sådant skulle följa af

den kristna religionens i bibeln framställda läror, har nämligen aldrig varit

allmänt erkändt inom kristenheten. Tvärtom hafva under alla tidsåldrar

och inom de mest olika kristna trossamfund personer med erkänd förståndsskärpa

samt utmärkta för den största kristliga fromhet och förtrogenhet

med bibelns läror och deras anda ansett fäderneslandets värnande såsom

en den heligaste plikt.

Att den åskådning, som ej under några omständigheter tillstädjer

bruket af vapen, är ohållbar, vinner dessutom en slående bekräftelse däraf,

att denna åskådning vid tillämpningen måste komma i strid med en

grundsats, hvars riktighet borde vara och väl också är allmänt erkänd

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

såsom själfklar. Den leder nämligen till förnekade af den naturliga rättigheten

att mot våldsverkare i nödfall med vapen värna maka och barn

och sitt eget lif.

Bibehåller staten alltså principiellt rätten att af alla sina medlemmar

utan afseende å deras individuella uppfattning fordra medverkan till försvaret,

är därmed dock ej gifvet, att staten måste begagna sig af denna

rätt i dess vidsträcktaste omfattning. Hvad som skulle tala för en anordning,

hvarigenom kunde undvikas användande af statens straffrätt mot

sådana, hvilkas vägran att deltaga i vapenljänst verkligen grundade sig på

samvetsbetänkligheter, vore dels att dessa, om ock vilsefarande, dock ej

ledas af medveten brottslig afsikt, dels önskligheten att undanröja den

lockelse, som martyrglorian utöfvar på vissa naturer, en omständighet,

som i detta fall kunde leda till att straffet, i stället för att afskräcka från

trots mot samhällets ordning, snarare ökade benägenheten härtill.

På grund häraf och till fullgörande af det kommittén lämnade uppdrag

har kommittén, oaktadt sin i det föregående angifna principiella ståndpunkt,

nu att vidare undersöka, om och i hvad mån staten skulle kunna

tillmötesgå de uti ifrågavarande hänseende framställda önskningarne, därvid

dock svaret måste bero på ett afvägande af de fördelar och olägenheter,

som äro att förvänta af den anordning, hvilken kan ifrågakomma.

Kommittén öfvergår således att tillse, huruvida det lämpligen låter sig

göra, att åt värnpliktige, som åberopa samvetsbetänkligheter mot vapenöfning,

medgifves befrielse från sådan öfning mot skyldighet att uträtta

annat passande arbete.

I detta afseende har kommittén trött sig finna, att arbete af civil art

icke lämpligen skulle kunna sättas i stället för vapenöfning. Det torde

knappast kunna antagas, att staten under alla omständigheter vore i tillfälle

att anordna allmänna arbeten af sådan beskaffenhet, att värnpliktige

oafsedt föregående olika uppfostran och verksamhet skulle kunna i dessa

arbeten med fördel användas, och i alla händelser skulle för de värnpliktiges

användande i allmänna arbeten — desamma må bestå i odlingsföretag,

järnvägsanläggningar, vägbyggnader eller annat — erfordras särskilda

anordningar, hvilka komme att för statsverket leda till afsevärda uppoffringar.

Sålunda vore ju nödvändigt att beordra särskilt befäl att öfver

dessa värnpliktige hålla uppsikt och anställa ledare af arbetena, att vidtaga

åtskilliga anstalter för de värnpliktiges befordrande till arbetsplatsen, för

deras inkvartering och underhåll, för läkarevård samt för disciplinens upprätthållande

o. s. v. Kostnaderna för nämnda anstalter ökades, därest det

Frågan om

utbyte mot

civilt arbete.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Om utbyte

mot sjukvårds-

eller

handräckningstjänst.

blefve nödvändigt att anordna arbeten på olika orter inom landet eller att

förlägga arbetet från ort till annan; och om det läte sig göra att bringa

tillsammansr alla ifrågavarande värnpliktige och använda dem till arbete år

efter år å samma plats, blefve i stället kostnaderna dryga för deras sammanförande

från olika delar af landet. Anordningarna komme naturligtvis

att i viss mån försvåras af omöjligheten att på förhand beräkna antalet af

de värnpliktige, som kunde komma att under olika år användas i de allmänna

arbetena. Det är för öfrigt att befara, att dessa arbeten skulle

alltför mycket till sin karaktär närma sig vanligt tvångsarbete. Skulle de

värnpliktige under deltagande i de civila arbetena ej vara underkastade

krigslagarna, blefve jämväl nödigt, att särskilda bestämmelser gåfves i fråga

om ansvar för dem, som icke fullgjorde förelagdt arbete eller eljest visade

olydnad eller i ett eller annat afseende förbröte sig i tjänstgöringen.

De här påpekade olägenheterna och svårigheterna har kommittén dock

icke funnit vara sådana, att de innebära alldeles bestämdt hinder för den

ifrågavarande förändringen.

Hvad som däremot enligt kommitténs uppfattning omöjliggör att utbyta

vapenöfningen mot civilt arbete, är den förut vidrörda konsekvensen af

befrielse från vapenöfning i fredstid med afseende å värnplikten i händelse

af krig. Att skicka fullkomligt oöfvadt manskap mot fienden vore nämligen

en uppenbar orimlighet, och att låta ett utbyte af vapenöfningen i

fredstid mot civilt arbete draga med sig frihet från verklig krigstjänst

skulle vid annalkande krigsfara innebära en alltför stor frestelse.

Något gynnsammare ställer sig frågan, huruvida vapenöfningen skulle

för värnpiktige, som hysa samvetsbetänkligheter mot sådan öfning, kunna

utbytas mot något arbete, som faller inom området för den militära organisationen,

nämligen mot sjukvårds- eller handräckningstjänst. De värnpliktige,

som inöfvades till sådant arbete, finge åtminstone någon militärisk

utbildning och behöfde därför ej vara alldeles oanvändbara i krigstid, då

ju alltid ett visst antal sjukvårdare erfordras och handräckningsgöromål

förekomma i ganska stor omfattning. Hittills hafva de värnpliktige, som

af samvetsskäl vägrat att låta vapenöfva sig, i verkligheten utgjort

ett ganska obetydligt antal. Kommittén har i fråga därom fått genom vederbörande

departementschefers försorg mottaga uppgifter från landets

samtliga truppförband, äfvensom från flottans stationer. De tidsperioder,

de särskilda uppgifterna afse, sammanfalla icke helt och hållet med hvarandra,

men uppgifterna gifva vid handen, att vederbörande befälhafvare

icke kunnat angifva flere än tillsammans 32 kända fall, då värnpliktige

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

måst åläggas bestraffning med anledning däraf, att de under åberopande af

samvetsbetänkligheter vägrat att bära vapen. För närvarande förekomma

alltså värnpliktige, som för samvetsbetänkligheter kräfva befrielse från

vapenöfning, icke i större antal än att de samtliga kunde finna användning

såsom sjukvårdare eller handräckningsmän.

Kommittén har också försöksvis företagit sig att uppgöra förslag till

den förelagda uppgiftens lösning på sådant sätt, att värnpliktige, som hyste

samvetsbetänkligheter mot vapenöfning, skulle erhålla företrädesrätt att

användas såsom sjukvårdare och handräckningsmän. Därvid befanns i

främsta rummet angeläget, att verksamma åtgärder vidtoges till förebyggande,

att värnpliktige, som endast föregåfve samvetsbetänkligheter, komme

i åtnjutande af den åt de samvetsömme tillärnade företrädesrätten.

För syftets vinnande syntes vara tjänligt, dels att man vidtoge anordningar

för att söka utforska, huruvida verkliga samvetsbetänkligheter

förelåge, och för att, om möjligt, åstadkomma deras häfvande på öfvertygelsens

väg, dels ock att det arbete, som sattes i stället för vapenöfning,

utmättes så pass tungt, att det ej blott motsvarade, utan vore strängare

än vapenöfningen. Kommittén tänkte sig i dessa hänseenden såsom lämpliga

åtgärder, att de värnpliktige, som anmälde sig på grund af samvetsbetänkligheter

vilja fritagas från vapenöfning, skulle undervisas af vederbörande

truppförbands präst under en tid af 14 dagar, att, om de efter

erhållen undervisning framhärdade i sin begäran, de skulle befrias från

årets vapenöfning, men deras sak hänskjutas till nästa års inskrifningsrevision,

som ägde att med ledning af prästens berättelse och de upplysningar,

som vid förhör eller annorledes kunnat vinnas, bedöma och afgöra,

huruvida utbyte skulle få äga rum, samt att de, som erhölle tillstånd att

utbyta vapenöfningen mot sjukvårds- eller handräckningstjänst, skulle vara

pliktige att på sådant sätt tjänstgöra under två gånger 68 eller tillhopa

136 dagar, fördelade på två år. Genom dessa anordningar skulle man

erhålla åtminstone några garantier mot obehöriga försök af värnpliktige

att genom falskt förebärande af samvetsbetänkligheter undandraga sig

vapenöfning.

Innan kommittén lättade ett definitivt beslut angående den tänkta

anordningen, fann kommittén emellertid nödigt att pröfva densamma dels

genom att tänka sig in i de konsekvenser, hvartill den i framtiden kunde

leda, och dels genom att undersöka, hvilken praktisk nytta anordningen

för närvarande kunde medföra.

I förra hänseendet framställde sig då följande synpunkter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

De, som af samvetsskäl vägra att deltaga i vapenöfningar, äro nu

jämförelsevis få, men om det ifrågavarande utbytet genom lag medgåfves,

kunde detta blifva en lockelse, som möjligen läte det onda antaga verkligt

farliga dimensioner. Hittills har vägran att öfva sig i vapnens bruk stödts

på religiösa motiv, men det gifves i vår tid äfven en fredsrörelse, som grundas

på s. k. humanitära principer. Äfven dessa fredsvänner skulle kunna vilja

åberopa samvetet, och ger staten de religiöst samvetsömma rätt att slippa bära

vapen, synes staten knappast kunna neka det andra slaget af samvetsömma

samma förmån. Såsom mindre fanatiska hafva dessa hittills underordnat

sig statens lagar med afseende på försvaret, men öppnar staten

själf för dem en utväg att tillämpa sina principer, så är fara värdt, att

äfven bland dem en rörelse till försvarsvägran skulle uppstå. Särskildt

kunde den betydelse och den lockelse, föreningsväsendet i vår tid utöfvar,

blifva i detta hänseende ödesdiger. Föreningar kunde bildas, som uppsatte

försvarsvägran såsom sitt program, och sålunda kunde mot vapenöfningarna

uppstå så att säga strejker, hvilka för landets försvarskraft

innebure verklig fara.

Hvad åter angår anordningens praktiska gagn under nuvarande förhållanden,

fann kommittén, att detta skulle blifva ganska ringa.

Enligt de till kommittén inkomna uppgifterna hafva nämligen de värnpliktige,

hvilka för vägran af samvetsskäl att bära vapen hittills ådömts

bestraffning, i regel förklarat sig af samma anledning förhindrade^ att uträtta

något som helst embete, som eifsåge krigsändamål. Det ifrågasätta

utbytet af vapenöfning mot sjukvårds- eller handräckningstjänst för försvaret

skulle således ej tillfredsställa dessa värnpliktige, utan de skulle anse

sig af samvetsskäl förhindrade att deltaga äfven i tjänstgöring af nämnda

slag. Utbytet skulle då tillgodokomma endast de värnpliktige, hvilkas

samvetsbetänkligheter sträckte sig allenast till den egentliga vapenöfningen.

Antalet sådana värnpliktige synes emellertid vara synnerligen ringa, då,

enligt hvad kommittén inhämtat, de religiösa samfund, hvilka betrakta

bruket af vapen såsom syndigt, i allmänhet på samma sätt beteckna

äfven öfriga handlingar, som afse krigsändamål, och därvid icke ens göra

undantag för sjukvårdstjänst.

Hvartill ett noggrant beaktande i lagstiftningen af olika slag utaf

samvetsbetänkligheter hos de värnpliktige för öfrigt kunde komma att följdriktigt

leda, belyses i viss mån af det förhållande, att enligt de uppgifter,

som inkommit till kommittén, i flera fall inträffat, att värnpliktige, tillhörande

en viss religiös kristen sekt, af samvetsskäl vägrat, icke att göra

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

vapentjänst, men att deltaga i öfningar å lördag, hvilken dag af dessa

ansetts^ vara rätt sabbatsdag, på hvilken vapenöfningen ej finge utföras.

Då härtill slutligen kommer, att vederbörande befälhafvare vid utöfvande

af sin rätt att bland de värnpliktige uttaga sjukbärare äro i tillfälle

att redan under nuvarande förhållanden, såsom jämväl plägat ske,

taga hänsyn till sådana samvetsbetänkligheter, som röra endast den egentliga

vapenöfningen, fann sig kommittén ej böra vidhålla den ifrågasatta

anordningen, utan stannade i den mening, att någon förändring af gällande

lagstiftning i ändamål att bereda rätt till befrielse från vapenöfning mot

uträttande i stället af annat arbete ej kan af kommittén förordas.

Denna uppfattning hindrar ej, att kommittén finner synnerbgen önskvärdt,

om ändring kunde åstadkommas i det förhållandet, att värnpliktig

vid upprepad, ^ af samvetsbetänkligheter föranledd vägran att deltaga i

vapenöfning måste dömas till frihetsstraff på längre tid. Ehuru kommitténs

uppdrag ej sträcker sig till afgifvande af förslag rörande förändring i

sättet för bestraffande af dylik förbrytelse, tillåter sig därför kommittén att

i delta sammanhang något beröra ämnet. Hvad som förefallit upprörande

i den bestraffning, som kan blifva följden af en på samvetsbetänkligheter

stödd vägran att fullgöra försvarsplikten, torde vara mindre, att straff

härför utkräfves, än den omständigheten att, när rättelse ej följer, straffet

oupphörligt förnyas. Frihetsstraffet torde därför böra till något visst mått

begränsas, men i sammanhang med lagstiftning därom torde likväl böra

komma under öfvervägande, huruvida de, som ej af någon bestraffning

låta rätta sig, må, oaktadt de ej vilja underkasta sig hvad som anses

nödvändigt för samhällets skydd, ändock inom detta samhälle åtnjuta

samma politiska rättigheter som andra samhällsmedlemmar.

Bill. till RiJcsd. Prof. 1907.

7 Sami.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.