Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 60

1907-05-13 · 56 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 55 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:60, Lagutskottets Utlåtande N:o 60

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

1

N:o 60.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1907 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag innefattande särskilda bestämmelser om

arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne,

dels ock sex med föranledande af denna proposition

afgifna motioner.

, , . .Ge"om en den 10 januari 1907 aflåten proposition, n:o 10, hvilken

åt båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, har Kungl. Maj:t, under åberopande

af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag till

lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet

inom Norrland och Dalarne.

}■ rranhang ln.ed nämnda proposition har utskottet till behandling

förehaft sex särskilda, i anledning af propositionen väckta, till utskottet

öfverlämnade motioner, nämligen:

Ro) af herr M. Unger (motion inom Första Kammaren n:o 56);

2.o) af herr H. Fahlen (motion inom Första Kammaren n:o 60);

3:o) af herr E. A. Enhörning (motion inom Första Kammaren n:o 61);

4:o) af herr D. Persson i Tällberg (motion inom Andra Kammaren

n:o 213);

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 55 Raft. (N:o 60.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

5:o) af herr C. A. Lindhagen (motion inom Andra Kammaren n:o

6m) af herr A. A. Eriksson i Rödsta (motion inom Andra Kammaren

n:o 259).

Af dessa motioner vänder sig herr Ungers mot lagförslaget i dess

helhet, under det alla de öfriga motionerna beröra vissa olika detaljbestämmelser

i förslaget. För de olika motionerna kommer utskottet i deri

följande framställningen att lämna redogörelse vid de särskilda delar af

förslaget, som af motionerna beröras.

Uti sitt den 27 oktober 1904 afgifna betänkande har den s. k. Norrlandskommittén

jämte det kommittén påvisat, hurusom trävaruindustriens förvärf

af bondehemman inom de sex norra länen tagit en sådan omfattning, att

bondeståndets framtid synes allvarligt hotad, tillika såsom i första hand nödigt

hemställt om antagandet af vissa lagförslag, afseende dels att i bondeståndets

besittning kvarhålla den för detta stånds fortvaro erforderliga

jord, dels att till den själfägande allmogen återföra så mycket som möjligt

af den jordbruksjord, som redan öfvergått i sågverksindustriens ägo.

Af de i sistnämnda hänseenden föreslagna åtgärderna har emellertid kommittén

icke ansett sig kunna vänta en fullt tillfredsställande verkan. Man

måste enligt kommitténs förmenande räkna med att en stor del af de

forna bondehemmanen fortfarande komma att besittas af sågverksbolag

eller andra idkare af trävaruindustri. Då emellertid i regel dylika hemman

utarrenderas, samt detta i stor omfattning sker på sådana villkor, att en

tydlig tillbakagång i jordbruket gör sig märkbar samtidigt med det att

arrendatorernas ställning undan för undan blir från flera synpunkter alltmera

otillfredsställande, har kommittén ansett sig böra framlägga jämväl

ett förslag till vissa arrendebestämmelser för Norrland och Dalarne, afseende

att" i nämnda hänseenden utveckla förhållandena i en gynnsammare

riktning.

Angående de närmare skäl, kommittén för en sådan särskild arrendelagstiftning

anfört, tillåter sig utskottet hänvisa till kommitténs betänkande.

Sedan yttranden öfver kommitténs förslag afgifvits af Konungens

befallningshafvande i rikets sex norra län äfvensom af landtbruksstyrelsen,

hvilka myndigheter, med undantag af befallningshafvandena i Gäfleborgs

och Västérnorrlands län, icke haft något mot förslagets hufvudgrunder

att erinra, anmäldes detsamma i statsråd den 27 april 1906, därvid föredragande

departementschefen efter att hafva redogjort såväl för förslaget

som för de i anledning däraf inkomna yttranden till en början anförde:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60. 3

»Af deri utredning kommittén lämnat torde få anses ådagalagdt, såväl

att arrendeförhållandena å bolagsgårdarna svårligen torde kunna blifva

tillfredsställande, utan att arrendatorerna verksamt understödjas af en

arrendelagstiftning i de hufvudriktningar kommitténs lagförslag innebär,

som ock att denna lagstiftning på grund af förhållandenas olikhet måste

i så många väsentliga punkter afvika från de arrendelagsbestämmelser,

hvilka kunna vara lämpliga för södra delarna af riket, att den bör sammanfattas

i en särskild endast för ifrågavarande landsdelar gällande lag.

Den af kommittén föreslagna lagen, som endast reglerar vissa delar

af ifrågavarande rättsområde, är tänkt såsom en öfverbyggnad på den nu

gällande rätten såsom underlag, och i allt hvad i lagen icke uttryckligen

nämnes äro sålunda den allmänna lagens bestämmelser afsedda att tillämpas.

Sedan kommittén afgifvit sitt förslag, har emellertid lagberedningen

till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat förslag till lag om nyttjanderätt till

fast egendom, öfver hvilket förslag högsta domstolens yttrande blifvit

inhämtadt, och det har därför ansetts lämpligt att låta kommittéförslaget

undergå en omarbetning, så att detsamma komme att ansluta sig till lagberedningens

förslag i stället för till den nu gällande rätten. Vid denna

omarbetning, som ägt rum inom justitiedepartementet, har hänsyn äfven

tagits till de anmärkningar mot förslaget, som blifvit framställda såväl af

reservanter inom kommittén som af de öfver förslaget hörda myndigheterna,

i den mån dessa anmärkningar synts mig böra föranleda ändring

i de föreslagna bestämmelserna.»

Förslaget har härefter undergått grundlagsenlig granskning i högsta

domstolen och i anledning af anmärkningar, som inom domstolen framställts

mot detsamma, ånyo blifvit öfversedt.

Rörande lagförslagets allmänna innebörd har herr Lindhagen i sin

förevarande motion till en början anfört följande:

»Norrlandskommitténs uppgift var bland annat att föreslå ''åtgärder

för att vidmakthålla och stärka den själfägande jordbrukande befolkningen

i Norrland och Dalarne’. Anledningen till uppdraget var, att bondehemmanen

inköptes af bolag och äfven enskilda personer, icke för att där

idka jordbruk, utan endast för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

Den förelagda uppgiften sönderföll helt naturligt i två delar: den

ena att förekomma sådana förvärf som ofvan sägs och den andra att ingripa

mot missförhållandena i följd af redan verkställda inköp. I förra

afseendet har i anledning af kommitténs hemställan de flitigaste och farligaste

köparna nämligen bolagen genom lag den 4 maj 1906 i viss mån

opaginerad Kontrollera mot PDF

4: Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

förbjudits att göra vidare inköp. Enskilda skogsspekulanters förvärf har

man däremot hitintills föreställt sig ej kunna direkt förhindra i följd af

svårigheten att finna former därför, i det andra afseendet åter har problemet

själffallet gällt att återvinna åt befolkningen och det allmänna så

mycket som möjligt af den redan förvärfvade jorden. Utom andra åtgärder,

som här kunna lämnas åsido, har därvid af kommittén uppställts

såsom en första minimalfordran att åt själfständiga jordbrukare återvinna

hemmanens odlade ägor, med så mycket tillbehör i skog, bete och odlingsmark,

som för ett själfständigt jordbruks bestånd vore oumbärligt.

För att framtvinga detta föreslog kommittén:

a) Nya föreskrifter om ägostyckning i syfte att förhindra ägostyckningar,

som omintetgjorde dylika någorlunda besutna jordbruk.

b) En särskild arrendelag afsedd å ena sidan att bereda arrendatorerna

på dylika hemman en mera oberoende ställning, men tillika

att förhindra, att jordägarne af obenägenhet för de nya ägostyckningsbestämmelserna

underläto afhända sig jordbruket och behöllo arrendesystemet.

c) En vanhäfdslag afsedd å ena sidan att förekomma jordbrukets

vanhäfdande å dessa hemman, men tillika att förekomma att jordägarne

af . ovilja mot både ägostyckningslagen och arrendelagen, i stället för att

sälja eller åtminstone utarrendera jordbruket, lät det torftigt skötas af

någon rättare eller ock ligga obrukad^ och förfalla.

Vanhäf dslagen är afsedd att vara häfstången i systemet. Dess innehall

betyder nämligen för jordägarne förpliktelser, som innefatta verkliga

och kännbara realiteter. Blott man vill, kan denna lag både skrifvas och

tillämpas så, att några metoder för kringgående knappast kunna uppfinnas.

Reservanter inom _ kommittén ville till yttermera visso där bakom sätta

äfven. en expropriationslag, som skulle få användas både för att utbryta

inägojord med tillbehör och för att komplettera äldre ägostyckningar,

som skett på ett otillfredställande sätt. Kommitténs majoritet har däremot

föreslagit expropriation endast för att utbryta nya odlingslägenheter.

Dessa lagstiftningar hafva föreslagits att gälla både bolag och enskilda

spekulanters hemman. Visserligen möta äfven i dessa fall vissa

formella svårigheter att träffa de enskilde skogsspekulanterna. Men dessa

svårigheter ha äfven inför ett juridiskt åskådningssätt ansetts mera öfverkomliga

än, när det gällde förvärfsförbud.

Nu har för Riksdagen framlagts ett förslag till arrendelag. Helst

borde alla dessa lagsstiftningar i fråga om bolagshemman pröfvats i ett

sammanhang. Ägostyckningslagen kan dock nödfalls vis komma efteråt,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

dA nu provisoriskt förbud ar 190o utfärdats för olämpliga ägostyckningar.

Likaså expropriationslagen. Men en arrendelag, som ej samtidigt åtföljes

af en vanhäfdslag, är icke tillräcklig. Den skulle därigenom lätt kunna

sättas ur verket och råka i misskredit. Detta synes vederbörande ej eftertänkt,

i det att arrendelagen ensam remitterades till högsta domstolen,

och därom sedermera ej heller från domstolens sida gjordes någon anmärkning.

Emellertid har påsistone äfven häfdelagen undergått förberedande

handläggning och lär vara att förvänta framlagd för denna riksdag. På

grund häraf föreligger anledning att närmare inlåta sig på det framlagda

förslaget till arrendelag.

Grundtanken i kommitténs förslag till arrendelag var att, så vidt

med ett arrende läte sig göra, bereda arrendator!! en rättsställning, jämlik

med en själ tagande bondes. Arrendatorn skulle därföre få en varaktig

besittningsrätt samt rätt att tillita hemmanets naturtillgångar för jordbrukets

upprätthållande och utveckling. Hit hörde rätt till husbehofsvirke,

bete för egna kreatur, fiske till husbehof och rätt till nyodling. Och för

att gifva honom ekvivalent för hvad han nödgades såsom icke jordägare

afstå ifrån vid arrendetidens slut tillädes honom ersättning af jordägaren

för jordförbättringar. Af enahanda grund skulle arrendatorn af jordägaren

tillhandahållas nödiga byggnader jämte större reparationer.

De hufvudpunkter, hvari arrendelagen för Norrland och Dalarne enligt

kommitterades förslag skiljer sig från den allmänna arrendela°''en,

äro i stort sedt följande:

1) Lagen gäller för Norrland och Dalarne.

2) Lagen gäller endast för jord, som äges af bolag, föreningar för

ekonomisk verksamhet och enskilda skogsspekulanter.

3) Lagen gäller endast för arrenden af själfständiga jordbruk.

4) Lagen tillerkänner arrendatorn:

a) arrenderätt på minst 20 år;

b) rätt till husbehofsvirke;

c) rätt till erforderligt bete;

d) rätt till liske för husbehofvet;

e) rätt att af jordägaren erhålla nödiga byggnader och större

reparationer;

f) rått. att nyodla och vid afträde! fä ersättning af jordägaren

för jordförbättringar.

5) Lagen. skall i vissa afseenden äga tillämpning eller s. k. retro
aktiv

verkan äfven på äldre för bestämd tid in från ernå arrendeaftal.

» ° °

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Under dessa hufvudsynpunkter har herr Lindhagen framställt sina

betänkligheter mot propositionen, hvilka återfinnas här nedan under de

särskilda paragraferna.

Af skäl, som norrlandskommittén utvecklat, finner utskottet, att en

speciell arrendelagstiftning för trävaruindustriens jord i Norrland och

Dalarne är af behofvet påkallad, och har utskottet emot det af Kungl.

Maj:t i sådant afseende här framlagda förslag icke funnit något att i

hufvudsak erinra.

Emot förslaget har herr Ung er i sin förevarande motion principiellt

riktat sig. I motionen anföres:

»Enligt hvad Norrlandskommitténs och föredragande statsrådets yttranden

gifva vid handen, afses med Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o

10 om arrende af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne ’att, till

själfägande allmogen återföra så mycket som möjligt af den jordbruksjord,

som redan öfvergått i sågverksindustriens ägo’.

Det torde alltså böra tagas i öfvervägande, huruvida antagligt må

vara, att den föreslagna lagen verkligen kan leda till detta mål, och, i

sammanhang därmed, jämväl huruvida skälig anledning må förefinnas att

nu — innan ens den af Riksdagen antagna nya arrendelagen trädt i kraft

och erfarenhet vunnits, huru den verkar — åter stifta särskild undantagslag

för vissa ägare af hemman i viss del af riket.

Vid jämförelse af den af Riksdagen antagna allmänna arrendelagen

med den här ifrågavarande särskilda norrlandslagen jämte högsta domstolens

däröfver afgifna utlåtande, synes det för mig och helt visst för

mången med mig uppenbart, att omförmälda, med undantagslagen åsyftade

ändamål icke vinnes, samt för öfrigt att några af de för målets vinnande

ifrågasatta medel äro af beskaffenhet att icke väl kunna af ändamålet

helgas, eller, äfven om ändamålet vunnes, kunna ur rättfärdighetssynpunkt

försvaras.

I dessa hänseenden åberopar jag särskildt följande yttrande af herr

justitierådet Herslow till högsta domstolens protokoll den 8 november

1906:

''Under antagande att, såsom motiven till förevarande lagförslag

utmärka, bevarandet och det erforderliga stärkandet af en själfständig

jordbrukande befolkning äfvensom jordbrukets behöriga utveckling i ifrågavarande

landsdelar med nödvändighet kräfva åtminstone större delen af

de ifrågasatta väsentliga ingreppen i vissa jordägareklassers förfoganderätt

öfver sin jord samt i den aftalsfrihet, som i öfriga delar af riket för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

7

unnas jordägare och arrendatorer, har äfven jag låtit mina principiella

betänkligheter mot förslaget falla. Det torde emellertid vara att befara,

att den föreslagna lagen skall befinnas icke ledande till det åsyftade målet,

utan snarare verkande i motsatt riktning. Då det enligt förslaget icke

är dessa jordägareklasser betaget att själfva genom eget aflönadt folk besörja

jordbruket å sina hemman eller lägenheter, förefaller det ingalunda

oantagligt, att de ifrågavarande jordägarne i många fall skola finna det

vara för sig fördelaktigast att, i stället för att bortarrendera den för

åkerbruk lämpliga marken och därmed blifva underkastade lagens många

i ägarens dispositionsrätt djupt ingripande bestämmelser, begagna sig åt

sagda utväg, hvilken tillika sätter dem i stånd att efter behof använda

detta folk äfven i den för dessa jordägareklasser i regeln betydligt viktigare

trävaruindustriens tjänst. Ett sådant förfarande, därest det blefve

mera allmänt, skulle lända till minskande i stället för ökande af den själfständiga

jordbru ksbefolkningen ’.

Bland de många i ägarens dispositionsrätt djupt ingripande bestämmelser,

som vissa jordägare enligt den ifrågasatta lagen skulle blifva

underkastade, om de bortarrenderade för åkerbruk lämplig mark, tager

jag mig friheten att i korthet fästa uppmärksamhet å följande föreslagna

lagstadganden:

’2 §.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tjugu

år, eller ock för arrendator^ lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket

varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare tid. År icke

arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för en

tid af tjugu år.’

Denna inskränkning i den enligt allmänna arrendelagen jordägare

och arrendator tillkommande rätt att fritt träffa aftal om arrende äfven

på kortare tid än tjugu år synes så mycket mera sakna skäl för sig, som

därigenom väl icke underlättas eller påskyndas ''återförande till den själfägande

allmogen af jordbruksjord, som redan öfvergått i sågverksindustriens

ägo’, eftersom mångåriga arrenden ju uppenbarligen, tvärtom, försvåra

försäljning af utarrenderade hemman.

’3 §.

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån

än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller

annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Arrendator!! äge rätt att, sedan tern arrendeår tilländagått, afträda

arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning nppsagdt. Har

arrendator^ i aftalet förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet, vare

det gällande.’

Att ett emellan fullmyndiga personer fritt och otvunget ingånget

aftal om till exempel femtio års arrende skulle vara för jordägaren bindande

den öfverenskomna tiden, femtio år, men för arrendatorn, om det

så behagade honom, endast fem år, synes vara så orättfärdigt och emot

aftals helgd . och i svensk lagstiftning, allt intill dess den särskilda norrlandslagstiftningen

kommit å bane, städse iakttagen grundsats om likhet

inför lagen så stridande, att sådant lagstadgande val icke under några

förhållanden lärer kunna af Riksdagen antagas, utan torde väl i fråga om

arrendators af bolagsjord i Norrland och Dalarne befrielse från ingånget

arrendeaftal få gälla, hvad i § 8 af allmänna arrendelagen och jämväl i

§ 6 af den föreliggande undantagslagen finnes stadgadt därom, att om

arrendeaftalet är slutet på viss tid, öfverstigande tjugu år, och jordägaren

ej vill återtaga fastigheten före arrendetidens slut, arrendatorn är berättigad

att i sitt ställe sätta annan, med hvilken jordägaren skäligen kan

nöjas.

’11 §•

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än

sådan, som afser. bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs,

på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning därför

af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för nyodling

ej utgår, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen

eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin

afsikt att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga gränserna

för det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg af behörig person

styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig att utfärda intyg,

som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd landtbruksingenjör,

agronom eller jordbrukskonsulent, så ock annan, som Konungens

befallningshafvande tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,

hastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga,

då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den för

arbetets utförande nödiga kostnad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Har arrendator!! i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring

i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.’

Det i denna § innefattade stadgande, att jordägaren skulle i vissa

fall vara skyldig godtgöra arrendatorn jämväl för odling, som arrendatorn

utan samtycke af jordägaren verkställt, är visserligen framhållet såsom

kraftigt befordrande i Norrland och Dalarne synnerligen önskvärd uppodling,

men utom det att arrendatorer väl i allmänhet ej äro kapitalstarka

nog att kunna ägna arbete och kostnader för afsevärd uppodling, synes

det oskäligt och med sunda rättsbegrepp icke öfverensstämmande att jordägare

skulle nödgas ersätta odling, som blifvit af arrendator verkställd,

änskönt jordägaren därtill ej velat lämna samtycke, af skäl måhända att

han med afseende å odlingsområdets användande efter arrendetidens slut

haft andra planer, vid hvilkas realiserande den verkställda odlingen vore

för honom värdelös, eller att hans ekonomiska eller andra förhållanden

gjorde det för honom olägligt att bekosta odling å annan tid, än han,

såsom jordens ägare, väl, i all rimlighets namn, själf borde få bestämma.

’21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa

nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes

ståndskog. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens

ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig

fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning

taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande

reparationer äfvensom till hägnader, hässjor och täckdikning samt redskap.

Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under

arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla

virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt

sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån än

arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända

fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sarnl. 05 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

jord allenast visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn

berättigad till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som

hör till fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark,

hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle

lida märkligt intrång.

28 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan

i denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.’

Att arrendator, oberoende af hvad aftal därom må vara emellan jordägaren

och honom träffadt, förklaras berättigad att å arrenderade jorden

eller annan mark, som hör till fastigheten, taga erforderligt vii’ke till vedbrand,

reparationer, hägnader, hässjor, täckdikning och redskap, äfvensom

att å marken njuta betesrätt för hästar, nötkreatur och får, kan med

säkerhet antagas i väsentlig mån föranleda därtill, att jordägare, som vilja

hafva sin skog vårdad, afhålla sig från jordens utarrendering, vare sig till

arbetare, som vilja ägna sig åt jordbruk, eller, såsom hittills ofta skett,

till angränsande grannar, som själfva hafva skog och bete för sina kreatur,

men som ändock, äfven om annat aftal träffats, enligt förestående kategoriska

lagparagrafer, skulle vara berättigade till skogsfång och mulbete

å arrenderade hemmansdelar och, eventuellt, jämväl å annan upplåtarens

mark.

Under sådana förhållanden och då Norrlandskommittén ej haft omtänksamhet

och mod att vid framställande af förslag angående denna undantagslagstiftning

föreslå och påyrka tvång för bolag och föreningar för

ekonomisk verksamhet i Dalarne och Norrland att på de i förevarande

lagförslag stadgade hufvudsakliga villkor utarrendera sina hemman och

hemmansdelar, lärer väl följden af lagstiftningen i fråga blifva den, att

dessa förkättrade bolag och föreningar, hellre än att gifva till spillo den

skogsvård, som helt naturligt intresserar dem mera än den obetydliga

lega som de, under en mängd betungande och prekära villkor, kunde betinga

sig för några hektar jord, i de flesta fall undandraga sig att utarrendera

jorden, utan låta den i stället för ägarnes egen räkning skötas af

deras, genom fritt arbetsaftal antagna arbetare, hvarigenom för visso icke

kommer att befordras vare sig bildande af egna hem eller jordbruksj ordens

återförande till den själfägande allmogen.

Med hänsyn till här ofvan anmärkta och jämväl flera i förevarande

lagförslag innefattade olämpliga och mot gammal hederlig svensk rätts
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

åskådning stridande stadgande^ som uppenbarligen ej leda till därmed

åsyftadt ändamål, och då för öfrigt med särskild undantagslagstiftning i

här ifrågakomna hänseenden synes höra anstå, till dess, efter någon tids

allmän tillämpning, äfven i Norrland och Dalarne, af den af Riksdagen

antagna allmänna lagen om nyttjanderätt till fast egendom, sig visat, huruvida

och i hvad mån särskild lagstiftning om arrende af viss jord ä landet

inom Norrland och Dalarne må vara af sig företeende förhållanden påkallad,

vågar jag härmed vördsamt hemställa och föreslå, att Kungl. Maj:ts

nådiga proposition n:o 10, innefattande särskilda bestämmelser om arrende

af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, icke måtte af Riksdagen

bifallas.»

Med hänsyn till den principiella ställning, utskottet här ofvan angifva

sig intaga till förslaget, har utskottet gifvetvis icke kunnat biträda

detta herr Ungers yrkande.

När utskottet härefter går att yttra sig om förslagets detaljer, kommer

utskottet att beröra endast sådana delar, beträffande hvilka ändringar på grund

af föreliggande motioner eller eljest af utskottet föreslagits, eller angående

hvilka i motionsväg föreslagna, icke godkända ändringar upptagits till bemötande,

eller ock rörande hvilka särskild! uttalande i öfrigt ansetts nödigt.

Förslaget afser att i angifna fall ordna ett arrende^ihållande. I fråga

härom hemställer herr Lindhagen i sin förevarande motion tillika, att

lagen måtte vinna tillämpning äfven i det fall, att jordägaren sätter någon

att såsom hans enskilda tjänare sköta jordbruket. Till stöd härför yttrar

herr Lindhagen i slutet af sin motion:

»Ofvan har framhållits, att häfdelagen vore bland annat en betingelse för

att arrendelagen ej skulle åsidosättas samt att jordägarne ej skulle i stället

för att utarrendera jordbruket låta det helt förfalla eller nödtorftigt skötas af

någon rättare eller annan tjänare. Emellertid kan inträffa, att sådan anställd

person af jordägaren tillhålles att sköta jordbruket så, att häfdelagen ej öfverträdes,

under det brukaren af gården i alla fall genom formen för anställningen

hålles nere i beroende och ej får åtnjuta arrendelagens förmåner.

Det förspörjes ock, att bolagen på ett och annat håll redan börjat inrätta

sig på det sätt, att de ej utarrendera jordbruket utan anställa någon person

att förestå detsamma. Man kan därför, synes det mig, ej undgå att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

allvarligt öfverväga, om ej detta så gärna först som sist bör i lagen förekommas.

Så skulle ske, om den person, som sålunda anställes, förklaras

skola i och med anställningen anses såsom arrendator och åtnjuta

dennes rättigheter enligt lagen i nära öfverensstämmelse med stadgandet

i 1 § 2 mom. om arrendator, som ej fått skriftligt kontrakt.»

Ifrågavarande yrkande af herr Lindhagen har utskottet icke ansett

sig kunna biträda. Utskottet finner det nämligen nödvändigt att noga

begränsa lagen till det område af rättslifvet, för hvilket den är afsedd.

Ett utsträckande af dess bestämmelser jämväl till här åsyftade fall skulle

helt förrycka lagens innebörd och föra den vida längre än Norrlandskommittén

med densamma afsett.

Ingressen till lagförslaget.

Angående lagens tillämplighetsområde yrkar herr Lindhagen, att

lagen måtte vinna tillämpning på Dalarne och Gäfleborgs län i deras helhet,

och motiveras detta yrkande på följande sätt:

»Den på kommitténs förslag år 1906 antagna lagen om förvärfsförbud

undantager från förbudet vissa delar af Dalarne och Gäfleborgs

län. Kommitténs förslag till lagar om ingripande i förfogandet öfver

redan förvärfvade hemman, och således äfven förslaget till arrendelag.

omfattar däremot jämväl dessa undantagna trakter. Anledningen härtill

har varit, att uti nämnda trakter någon fara för ytterligare bolagsförvärf

förmenats icke förefinnas, hvaremot de redan uppkomna bolagsförvärfven

inom samma orter äro mycket omfattande samt kommitténs

utredning rörande bolagshemmanens skötsel visar där ungefär enahanda

resultat som i öfriga delar af Norrland och Dalarne. Att arrendelagen

skulle omfatta hela Dalarne och Gäfleborgs län förordades också enhälligt

af kommittén. Någon anmärkning häremot har ej heller framkommit i

de afgifna utlåtandena. I det af Kungl. Maj:t till högsta domstolen remitterade

lagförslaget och därefter äfven i det nu framlagda har lagens tilllämplighetsområde

emellertid inskränkts till samma delar af de sex norra

länen, hvilka afses i förbudslagen, och detta med den korta motiveringen,

att de sociala missförhållanden, hvarom här vore fråga, syntes vara inskränkta

till dessa landsdelar. Huru Kungl. Maj:t kommit till denna insikt,

är svårt att förstå. Sakens natur såväl som Norrlandskommitténs utredning

visa i motsatt riktning. Någon anledning att afvika från kommittéförslaget

torde således icke förefinnas.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

I förevarande afseende anser utskottet, att full öfverensstämmelse

bör förefinnas mellan förbudslagens och arrendelagens tillämplighetsområden

och då Riksdagen såväl i fjol som i år icke velat utsträcka förstnämnda

lag utöfver större område af landet än uti ifrågavarande proposition

för arrendelagen föreslås, har utskottet icke ansett sig böra biträda

herr Lindhagens förevarande yrkande.

Beträffande lagförslagets sätt att bestämma de jordägare, som af

lagen skola träffas, hafva i föreliggande motioner tvenne olika yrkanden

framställts, dels af herr Lindhagen och dels af herr D. Persson i Tällberg

med instämmande af fyra ledamöter af Andra Kammaren.

Herr Lindhagen yrkar, att de särskilda jordägare, Indika lagen afser

att träffa, måtte betecknas i närmare öfverensstämmelse med Norrlandskommitténs

förslag, och motiverar detta yrkande så:

»Lagen skall gälla för jord, som äges af bolag, föreningar för ekonomisk

verksamhet och skogsspekulanter. Frågan är här, hur detta skall

uttryckas i lagtexten. För bolag och föreningar möter härvid ingen

svårighet. Vidkommande enskilda jordägare så är det äfven lätt att i

lagtexten tydligt urskilja de allra flesta verkliga jordbrukarne. Det karakteristiska

för skogsspekulanter är nämligen att de icke hafva bo och hemvist

å sina fastigheter. Förslagen föreskrifva därför att jordägare, som är

mantalsskrifven å fastigheten, icke är underkastad lagen. Någon gång kan

möjligen inträffa, att en skogsspekulant är mantalsskrifven å sin fastighet

och således undgår lagen. Men detta gör ju mindre, då det kan inträffa

endast i sällsynta undantagsfall.

Svårigheten reduceras sålunda till att urskilja äfven de fall, då en

ägare, fastän ej mantalsskrifven å fastigheten, dock är att hänföra till jordbrukareklassen.

Kommittén går här rakt på sak och föreslår, att lagen

skall gälla endast för dem, som icke äro mantalsskrifna å fastigheten och

tillika uppenbarligen besitta den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig

skogsafkastningen. Propositionen går med framhållande af rättssäkerhetens

intresse en annan väg och låter lagen gälla för alla enskilda ägare, som

ej äro mantalsskrifna å fastigheten, men föreskrifver att befallningshafvande

skall på ansökan alltid medgifva undantag, när det ej är uppenbart, att

ägaren besitter det arrenderade området eller fastighet, hvaraf det utgör

de], hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

Skillnaden är således den, att kommitténs förslag låter lagen innehålla

hvad den skall innehålla samt låter tvistiga fall i vanlig ordning gå

till domstol. Propositionen åter låter lagen gälla äfven för fall, som ostridigt

ej skola höra under den, men öfverlämnar åt administrativ myndighet

att på särskild ansökan medgifva undantag för den, som ej bör ingå under lagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Naturligtvis är kommitténs förslag det principiellt riktiga. Frågan

gäller då, om praktiska hänsyn oundgängligen kräfva en afvikelse såsom

propositionen föreslagit.

I verkligheten har man på ort och ställe utan tvifvel mycket lätt

att urskilja de fall, som böra höra under lagen, och dem, som ej höra dit. De

händelser där fastigheten förvärfvats för spekulation på skogen äro typiska.

Att hänvisa alla, som ej böra vara med, att gå till befallningshafvande

vållar besvär och omkostnader samt måste lätt framkalla missnöje och

misstroende mot lagen. Mången kommer ock på detta sätt att oriktigt

drabbas af lagen. Tämligen svårt blir äfven för befallningshafvande att

utan vidlyftigare utredning på afstånd bedöma förhållandet. Åtminstone

borde man därför minska denna omgång med de af reservanter inom kommittén

framhållna fall, då jorden upplåtes till någon, som med jordägaren

är i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf mot domare.

Bäst vore därför, om man kunde bibehålla kommitténs utgångspunkter.

Men då ovissa gränsfall obestridligen, om ock mera sällan, kunna

uppstå, så vore det ju en utväg att i stället för den föreskrifna pröfningen

af befallningshafvande medgifva kontrahenter, som känna sig ovissa om

hvilken lag som skall tillämpas, att på förhand underställa denna fråga någon

myndighet. Lämpligast synes det mig vara, att denna myndighet blir domhafvanden

eventuellt med rätt för vederbörande att inom viss tid öfverklaga

hans beslut. Därigenom vinnes ock den fördelen, att en civillagsbestämmelses

tolkning förbehålles domaren och ej administrativ myndighet.

Vidare hänvisas saken till en myndighet, som är kontrahenterna närmare

till hands och bättre känner till orts- och personförhållandena. I tveksamma

fall kan domaren ock infordra upplysningar från nämnden eller

uppskjuta sitt afgörande till nästa rättsförhandling, då han kan få tillfälle

att erhålla personliga upplysningar af densamma.»

I rättssäkerhetens intresse och af praktiska hänsyn har utskottet ansett

sig böra i förevarande afseende tillstyrka, att det sätt, hvarpå propositionen

betecknar de enskilde skogsspekulanter, hvilkas jord af lagen

skall träffas, bör bibehållas. Skulle någon osäkerhet uppstå, hur lagen i

detta fall bör förstås, erbjuder ju 30 § i förslaget ett enkelt medel att

få densamma häfd.

Herr Persson yrkar i sin förevarande motion, att Riksdagen måtte

besluta sådan ändring af ingressen till lagförslaget, att sista raden i ingressen,

hvilken nu lyder: »eller enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven

å fastigheten», utbytes mot: eller sådan enskild person tillhörig

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

fastighet, som icke är i sambruk med den fastighet, hvarå ägaren är mantalsskrifven.

Till stöd härför anföres:

»Uti Kungl. Maj:ts proposition (n:o 10) med förslag till lag, innefattande

särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne, innehåller ingressen till lagförslaget bestämmelse därom, att, där

arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd af minst två hektar, äfven den

fastighet, som tillhör enskild person och å hvilken ägaren icke är mantalsskrifven,

skall falla under denna lags bestämmelser och sålunda likställas

med fastighet, som äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet.

Genom den formulering ingressen har skulle en stor del, att icke

säga största delen, af den jord, som hemmansägare i Dalarne nu äga och

bruka, vid en eventuell utarrendering komma att falla under denna lags

bestämmelser, hvilket dock tydligen icke varit afsikten.

Det förhåller sig nämligen så, särskildt i öfre Dalarne, där jorden

är mycket styckad, att en hemmansägare har del i flera hemman och att

den fastighet, hvarå han är mantalsskrifven, kan utgöra den minsta delen

af hans fastigheter.

Såvidt jag förstår, kan det icke uppletas några vare sig juridiska

eller praktiska skäl, som skulle kunna anföras till stöd för att fastigheter,

som ägas af en och samma person och som äro i sambruk med hvarandra,

skulle falla under särskilda arrendelagar med afsevärdt olika innebörd.

De förhållanden, som omförmälas i denna lags 30 § och som skulle

föranleda rätt att påkalla Konungens befallningshafvandes pröfning angående

undantag från lagens tillämpning, äro knappast hänförliga till de

af mig påvisade omständigheter. Och den proceduren skulle i alla händelser

medföra onödig tidsutdräkt och kostnad.»

De skäl, herr Persson sålunda anfört för sitt yrkande, synas utskottet

beaktansvärda, och har utskottet till lagförslagets ingress fogat ett

tillägg i den föreslagna riktningen.

Angående till sist omfattningen af de jordbruk, å hvilka lagen bör

tillämpas, hafva särskilda yrkanden framställts dels af herr Lindhaqen och

dels af herr Fahlén.

Äfven i denna del yrkar herr Lindhagen, att Norrlandskommitténs

förslag måtte närmare följas, och anför till stöd härför: »Meningen

är, att arrendelagen skall afse endast dessa själfständiga bondebruk, som

förvärfvats af bolag och enskilda skogsspekulanter. På ort och ställe kan

aldrig eller högst sällan någon tvekan uppstå om hvad man menar. Det

är de gamla bondgårdarna med egen jordbruksekonomi, som skola bibehållas

och småningom återföras till själfständiga ägare. Kommitténs

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

förslag går äfven i detta fall rakt på sak och stadgar, att lagen afser jord

på landet af den omfattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas.

Propositionen åter söker äfven här i rättssäkerhetens intresse komma till

samma mål på en omväg. Det stadgas sålunda, att lagens bestämmelser

skola lända till efterrättelse, när arrendet innefattar inrösningsjord till en

vidd af minst två hektar. Men tillika föreskrifves, att befallningshafvande

skall på ansökan alltid medgifva undantag, om det arrenderade området

till beskaffenhet och omfattning icke är sådant, att själfständigt jordbruk

kan idkas därå.

Samma principiella och praktiska skäl, som tala mot propositionens

närmast här ofvan angifna förslag, vidlåda äfven den här omhandlade

bestämmelsen. De praktiska olägenheterna komma helt visst

att blifva ännu mycket större, därest propositionens stadgande i det under

nämnda punkt afhandlade ämnet ej förändras till större öfverensstämmelse

med kommittéförslaget. Man gör normerande för lagen något helt annat,

än som ostridigt skall vara dess norm i nu förevarande punkt. Två hektar

är dessutom något godtyckligt samt för litet på vissa orter och enligt

hvad det blifvit sagdt ibland för mycket, hvarpå exempel lära kunna

hämtas från Dalarne. En sådan lag måste vara ägnad att lått framkalla

mycket missnöje. Kommittéförslagets utgångspunkter synas därför böra

helt bibehållas. Men för att undanröja den säkerligen öfverskattade betänklighet,

som föranledt propositionens bestämmelse, föreslås här enahanda

anordning, som närmast ofvan ifrågasatts.» (Se ofvan sid. 13 och 14.)

Såsom föredragande departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 27 april 1906 framhållit, torde det vara af vikt, att

det för parterna vid arrendets ingående är klart, om arrendet är sådant,

att lagen är därå tillämplig eller ej. Då det emellertid i hög grad kan

vara ovisst, om en fastighet är sådan, att själfständigt jordbruk därå kan

idkas, har man i propositionen i rättssäkerhetens intresse ansett sig böra

frångå Norrlandskommitténs formulering af förslaget i denna del och i

stället bestämma en viss minimisiffra för vidden å inrösningsjorden till

sådant jordbruk, som skall falla under lagen. Utskottet har ansett sig

böra gifva företräde åt den af Kungl. Maj:t valda vägen af skäl, som sålunda

anförts.

Däremot kan det sättas i fråga, huruvida icke den i propositionen

föreslagna siffra bör höjas. Herr Fahlén har i sådant afseende yrkat på

en vidd af minst fyra hektar och till stöd härför anfört: »I ingressen

stadgas,- att lagen skall lända till efterrättelse, om bland annat arrendeaftalet

omfattar en areal af minst två hektar. Denna minimisiffra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

17

måste anses för låg. Knappt torde det ens undantagsvis kunna påvisas,

att å en så liten jordvidd i Norrland kan idkas själfständigt jordbruk,

hvilket ju skall vara en af förutsättningarna för lagens tillämplighet.

Norrlandskommittén säger själf i sitt utlåtande, att inägorna på ett norrländskt

hemman i regeln äro otillräckliga för att gifva full besuttenhet

såsom jordbrukare. Om alla upplåtelser af dylika smärre jordbitar skulle

underställas Konungens befallningshafvandes pröfning för att eventuellt

fritagas från lagens föreskrifter, skulle däraf förorsakas så mycken omgång

och besvär, att det är fara för att upplåtelser af sådant slag, hvilka

mången gång kunna vara synnerligen önskvärda, icke‘komma till stånd.

Detta vore dock olyckligt. Jag förmenar nämligen, att just vid upplåtelser

af smärre jordlägenheter formerna böra göras så lindriga som möjligt, på

det att jorden må kunna lätt och behändigt komma i brukares hand, och

det synes mig alltså högeligen önskvärd!, att ifrågavarande minimiareal

höjes till åtminstone fyra hektar.»

Detta herr Fahléns yrkande har utskottet af skäl herr Fahlén därför

anfört ansett sig böra tillstyrka.

2 §•

Vid denna § yrkar herr Fahlén i sin förevarande motion, att minimitiden

för arrende måtte sättas till tio i stället för tjugu år, och att

således i §:n siffran tjugu utbytes mot tio. Till stöd härför anför herr

Fahlén:

»Den i 2 § bestämda kortaste tid för arrendeupplåtelser anser jag

däremot för hög. Den kommer att vålla svårigheter för uppgörande af

aftal om arrende och måhända förhindra, att sådana aftal komma till stånd.

Men betänkligast är, att de långa arrendeupplåtelserna komma att verka

hinderlig! för jordens försäljning till själfägande. Och då jag hyser den

meningen, att det mest önskvärda i fråga om Norrlands jord är, att densamma

må komma i själfägandes händer, så är det uppenbart, att jag

måste hysa betänkligheter mot ifrågavarande tidsbestämmelse.

Äfven om man icke får förbise vikten af att ett arrendeaftal till

tryggande af arrendator^ ställning sträcker sig öfver en icke alltför kort

tidsrymd, så ligger det vikt på, att denna tidsrymd icke utmätes för lång.

Sättes minimitiden till tio år, torde det af såväl Norrlandskommittén som

lagberedningen åberopade önskemålet blifva tillbörligt tillgodosedt. Detta

är dock dubbla den tid, som lagberedningen fann skäligt föreslå.»

Hvad herr Fahlén sålunda yrkat, synes utskottet på anförda skäl

böra godkännas.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 55 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

3 §•

I första punkten af andra stycket i denna § föreslås i propositionen

en bestämmelse af innehåll, att arrendatorn må äga rätt att, sedan fem

arrendeår tilländagått, afträda arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom

i laga ordning uppsagdt. Ifrågavarande bestämmelse, hvilken leder sitt

ursprung från Norrlandskommitténs förslag, motiveras af kommittén därmed,

att det vore att befara, att den norrländske arbetaren, som i sin

ådagalagda oförmåga att gentemot trävaruindustriens målsmän bevaka sina

intressen, kunde komma att ingå på en lega, hvilken helst under försämrade

konjunkturer skulle visa sig vara för arrendatorn alltför betungande,

utan en sådan uppsägningsrätt knappast kunde våga eller önska att binda

sig vid ett arrende.

Denna motivering kan emellertid icke enligt utskottets förmenande

rättfärdiga en bestämmelse af innehåll, att arrendatorn utan förbehåll i

kontraktet eller utan att behöfva sätta annan i sitt ställe skulle kunna

efter fem års förlopp öfvergifva fastigheten. Förutom den obillighet mot

jordägaren, ett sådant stadgande skulle innebära, torde det nämligen vara

visst, att det höjande af jordbruket, man genom förevarande lag vill

åstadkomma, bäst främjas af ett så varaktigt arrendeförhållande som möjligt.

Ej heller synes någon förslaget genomgående princip fordra, att arrendatorn

på detta sätt må kunna lösas från arrendeförhållandet. Då man

med den föreslagna bestämmelsen velat medgifva arrendatorn en särskild

förmån, torde det dessutom höra bemärkas, att vid ett arrende i allmänhet

de för arrendatorn mest betungande åren äro de första, då han mottagit

jorden i till äfventyrs dålig häfd, men under de fem första åren

skulle han ju icke i allt fall enligt förslaget äga att utan förbehåll i kontraktet

frisäga sig. (Jmfr nedan under 6 §.)

4 §•

I öfverensstämmelse med den ändring utskottet ansett sig höra föreslå

i 2 §:n, har i förevarande § siffran tjugu ändrats till tio, därom jämväl

herr Fahlén i sin motion framställt yrkande.

5 §•

I denna § har redan i det af Kungl. Maj:t till högsta domstolen

remitterade förslag den ändring vidtagits i Norrlandskommitténs motsvarande

bestämmelse, att ordet »varor» insatts i stället för det förut förekommande

uttrycket »naturalster». Utskottet har ansett lämpligt att åter
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

gå till sistnämnda uttryck, hvilket jämväl begagnas i den allmänna arrendelagen

samt dessutom tydligare än det mera omfattande ordet »varor»

angifver hvad i lega kan utgå.

6 §•

Med hänsyn till den ändring, utskottet i 3 § föreslagit, har utskottet

till förevarande § ansett sig böra göra ett tillägg, afseende att bereda

arrendator vid arrende på tjugu år eller därunder den förmånen att

kunna lösas från arrendeförhållandet, när han sätter annan i sitt ställe,

med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. En sådan rätt har emellertid

utskottet ansett vid dessa kortare arrenden böra tilläggas arrendatorn

först sedan fem år af arrendetiden tilländagått.

9 §•

Vid denna § hafva särskilda yrkanden framställts dels af herr Fahlén

och dels af herr Enhörning.

Herr Fahlén yrkar, att den bestämmelse måtte ur §:n utgå, hvilken

medgifver arrendatorn rätt att till botande af brandskada, som utan hans

vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå brandskadeersättning, som

denne uppburit, och motiveras detta yrkande på följande sätt: »Den

arrendatorn i 9 § tillförsäkrade rätt till ersättning för skada, orsakad

af brand, synes mig gå för långt. Då arrendatorn å ena sidan är berättigad

att för reparationer taga virke från fastigheten och här tillerkännes

rätt till hela den uppburna brandskadeersättningen, går ju ersättningen

utöfver det skäliga. Rättast hade väl varit att stadga, att från

brandskadeersättningsbeloppet skall afdragas värdet af från fastigheten

användt material, hvilket bort tillgodokomma jordägaren. Då emellertid

här gäller allenast mindre reparationer, hvilka icke kunna antagas annat

än undantagsvis uppkomna på grund af brandskada, och i allt fall sådan

skadas botande måste anses medföra allenast ringa kostnad, synes mig

lämpligt att bestämmelsen utgår ur förslaget.»

Herr Enhörning åter yrkar, att förevarande bestämmelse måtte

ändras i öfverensstämmelse med den allmänna arrendelagen, så att arrendatorn

vid brandskada, som utan hans vållande timat å byggnad, må af

jordägaren undfå skälig godtgörelse för skadans botande. Detta yrkande

motiveras så: »Enligt 9 § i förslaget (prop. n:o 10) skulle arrendator äga att

till botande af brandskada, som endast föranleder mindre reparation, af jordägaren

undfå den brandskadeersättning, som jordägaren uppburit. I förslaget

till lag om nyttjanderätt till fast egendom (prop. n:o 9) är mot
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

svarande stadgande så affattadt, att arrendatorn skall njuta skälig godt''

görelse af jordägaren för kostnaden. Denna affattning synes från flera

synpunkter vara att föredraga. Särskildt må framhållas, att, då enligt

bestämmelserna i § 21 andra stycket i prop. n:o 10 arrendatorn skulle

vara berättigad att å fastighetens mark taga erforderligt virke till reparationer,

följden skulle blifva, att arrendatorn gjorde en obehörig vinst på

eldsvådan, om jordägaren brandförsäkrat för fulla värdet och sålunda den

genom branden vållade skadan fullständigt betäckts af brandskadeersättningen.

»

Utskottet har ansett arrendatorns rättigheter i detta afseende böra

lämpligast bestämmas i full öfverenstämmelse med den allmänna arrendelagen.

15, 16 och 18 §§.

o

Åt dessa §§ har herr Fahlén i sin förevarande motion velat gifva följande

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den allmänna arrendelagen affattade

lydelse: .

»15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af minst två ojäfvige

män af nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för

landtmäter förrättning av utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten

ligger, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro

därtill valbare. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne,

på begäran af endera, domaren i orten synemän, som nyss sagts.

Den, hvilken som synemän deltagit i syn, därvid föreläggande

meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses

vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för

att utröna, huru arbetet utförts.

Mot synemän gälle de jäf, som enligt rättegångsbalken gälla mot

domare; dock må ej synemän jäfvas, där parterna varit ense om valet, såframt

ej jäfvet uppkommit eller blifvit veterligt först efter valet.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte synemännen dag för förrättningen å

tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte jordägaren och arrendatorn

om dagen. Uteblifver någondera, må synen icke hållas, där icke den

uteblifne bevisligen underrättats om dagen för förrättningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

21

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen och gifve

synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,

fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterlig"!; först efter

synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i sammanhang

med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet för

part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om

domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

Hvad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att synemän,

som förut suttit i nämnd eller ägodelning srätt eller varit god man

vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,

som af synemännen undertecknas.

18 §.

År jordägaren eller--— gällande. Om hvad missnöjd part

sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

»

Herr Enhörning har i sin motion framställt samma yrkande, ehuru

med den skillnaden, att han i full öfverensstämmelse med den allmänna

arrendelagen i 15 § efter orden »där fastigheten ligger» velat inskjuta

orden »men om den hör till stad, där rådstufvurätt finnes, i angränsande

tingslag» och efter orden »domaren i orten» tillägga »eller, där fastigheten

är belägen ä stads område, rädstufvurättens ordförande».

Herr Fahlén motiverar sitt yrkande i detta afseende så: »Be
träffande

synenämndens sammansättning och förordnande borde det väl

ansetts lämpligt att upptaga enahanda bestämmelser, som i lagberedningens

förslag förekomma, öfvertygande skäl föreligga icke att i denna lag

stadga andra bestämmelser om jäf mot synemän än i den allmänna lagen

och än mindre att tillägga synemännen rätt att utdöma visst ersättningsbelopp.

»

Herr Enhörning anför i detta sammanhang: »Enligt 15 § i förslaget

(prop. n:o 10) skulle af- och tillträdessyn förrättas af tre synemän,

af hvilka jordägaren och arrendatorn utse hvar sin och de sålunda

utsedde eller, i brist på åsämjande dem emellan, Konungens befallningshafvande,

domaren eller utmätningsmannen utse den tredje. — Enligt motsvarande

stadgande i prop. n:o 9, sådant det antagits af Riksdagen, skall

af- och tillträdessyn förättas af minst två ojäfvige män af nämnden eller

bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

utsedde gode män eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning

och äro därtill valbare. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas

om valet, skall, på begäran af endera, domaren eller, där fastigheten är

belägen å stadsområde, rättens ordförande nämna synemännen.

En annan skillnad mellan de bägge förslagen uti denna punkt är,

att enligt den allmänna arrendelagen synemännen, liksom enligt nu gällande

lag, endast hafva att konstatera fastighetens skick och uppskatta

värdet af brister och förbättringar, hvaremot enligt den norrländska arrendelagen

synemännen skulle ingå i bedömande af frågan, hvilken ersättningsskyldighet

däraf skulle följa för den ena eller andra parten, och ålägga

vederbörande part att utgifva sådan ersättning.

De grunder, som förmått Norrlandskommittén, från hvars förslag

ifrågavarande stadganden i prop. n:o 10 äro hämtade, att i denna punkt

tillstyrka särbestämmelser, angifvas i kommitténs betänkande på följande

sätt:

’Då det gäller att bringa någon ordning i dessa skiftande förhållanden

och trygga arrendatorn emot ensidigt verkställda uppskattningar, synas två

utvägar stå öppna. Man kan nämligen antingen förklara, att synemännen

skola utses inom vissa grupper af kompetenta personer, hvilka grupper

man sökt på sådant sätt bestämma, att verklig opartiskhet hos synemännen

kan påräknas, eller också kan man, utan att låta behörigheten att vara

synemän inskränkas af annat än föreliggande verkliga jäf, söka vinna en

på betryggande sätt tillsatt synenämnd genom att låta denna utses i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad som finnes föreskrifvet angående

vanlig skiljenämnd. Mot det sistnämnda sättet kan visserligen anmärkas,

att erfarenheten ofta ådagalagt, det de båda skiljemän, som utses af parterna

själfva, mera betrakta sig såsom ombud för de parter, af hvilka de

utsetts, än såsom opartiska domare, och att det sålunda oftast är den

tredje synemännen, hvilkens mening blir den afgörande. Men kommittén

anser likväl, att man på detta sätt kan erhålla en mera opartisk pröfning

af föreliggande frågor än genom användning af det förra systemet. Ty

sådan ställningen för närvarande är i Norrland med dess lifliga motsättning

mellan jordbruks- och skogsintresset, torde det vara svårt att så bestämma

kvalifikationerna för de till synemän valbare, att icke den part,

som tillerkännes rätten att utvälja synemännen, därvid kan bland dem,

som förklarats kompetente, finna personer, hvilka med sina sympatier

ställa sig afgjordt på hans egen sida.’

Hvad angår olikheten i synens karaktär, har i Norrlandskommitténs

betänkande intet annat skäl anförts, än att man efter kommitténs mening

''skulle utan olägenhet kunna tillerkänna en syn enligt denna lag en något

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

23

mera vidgående betydelse än för närvarande är förhållandet’. Det torde

emellertid hvarken yvara lämpligt eller tillrådligt att bortse från de skäl,

som förmått lagberedningen att icke härutinnan göra ändring i hittills

gällande lag, och man lärer näppeligen kunna påstå, att några för de

norrländska landskapen säregna förhållanden här betinga en olikhet. I

öfrigt torde de skäl, som Norrlandskommittén anfört mot tillämpning af

det vanliga skiljemannaförfarandet och hvilka äfven lagberedningen beaktat,

alltjämt hafva sin obestridliga betydelse, hvaremot de skäl, som anförts

mot det andra systemet, hafva förlorat sin giltighet, då det ju enligt

det af Riksdagen antagna förslaget icke är öfverlämnadt åt någondera parten

att utse synemännen vid bristande enighet, utan åt domaren. Alltså torde anledning

saknas att i fråga om synens karaktär och synemännen stadga andra

bestämmelser angående norrländska förhållanden än för riket i allmänhet.»

Hvad till en början angår den principiella fråga, som genom dessa

båda motionärers yrkanden blifvit väckt, nämligen om syneutlåtandets

rättsliga karaktär, har utskottet icke funnit anledning frångå det kungl.

förslaget. Med hänsyn till de särskilda uppgifter, som enligt denna lag tillkomma

synemännen, torde det vara lämpligast, att synemännens utslag

erhåller karaktär af ett åläggande att bota förefintliga brister och utgifva

ersättningar m. m., och ej blott innefattar ett konstaterande af hvad som

■skall botas och af eventuella ersättningsbelopps storlek m. m.

Beträffande härefter frågan om synenämndens sammansättning har

utskottet ansett, att man genom att gå till mötes herrar Fahléns och Enhörnings

gemensamma yrkanden i fråga om behörighet att af part väljas

till synemän skulle väsentligen stärka synenämndcn och med än större

skäl än förut kunna åt densamma gifva den vidsträcktare befogenhet,

hvarom ofvan talats. För att icke mera än behöfligt afvika från propositionen

har utskottet för öfrigt tänkt sig saken ordnad på det sättet, att

de båda synemän, som af parterna utses, väljas bland de af herr Fahlén

föreslagna personer — herr Enhörnings i full öfverensstämmelse med den

allmänna arrendelagen affattade förslag har icke, då den norrländska arrendelagen

endast afser fastighet å landet, kunnat följas — och den tredje,

för hvilken ifrågavarande kvalifikationer icke skulle behöfva uppställas,

tillkallas af de två af parterna utsedde. Tredskas part att utse synemän eller

kunna de utsedde ej förena sig om valet af tredje synemännen, böra

propositionens bestämmelser bibehållas.

Angående jäf mot synemän och sättet för detsammas pröfning har

utskottet med hänsyn till den ställning af skiljemannainstitut, utskottet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

velat åt synenämnden bevara, ansett propositionens bestämmelser i denna

del böra bibehållas. *

De ändringar, utskottet med anledning af dessa båda motioner uti

förevarande §§ ansett sig böra föreslå, begränsa sig alltså till 15 §.

Därjämte har utskottet, till förekommande af den tolkning af 18 §,

att en syn, som ej hållits på sätt och inom tid i lagen föreskrifves, skulle

för att undanröjas behöfva klandras, ansett ett förtydligande af §:n i

öfverensstämmelse med den allmänna arrendelagen böra ske.

17 §.

Angående denna § har herr Lindhagen yrkat, att dess 1 mom. skulle

erhålla följande lydelse: »Kostnaden för ''tillträdessyn och för afträdessyn

skall jordägaren vidkännas; dock att, när afträdessyn föranledis däraf, att

arrendatorn jämlikt 3 § uppsagt arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn

skall gälda halfva synekostnaden. Kostnaden för särskild syn skall

gäldas enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång

stadgade grunder.»

Detta yrkande motiveras så: »Kommittén föreslog, att jordägaren

skulle vidkännas kostnaden för till- och afträdessyn, hvilket ansågs billigt

med hänsyn till ifrågavarande bolagsarrendens natur. Tre ledamöter i

högsta domstolen anmärkte, att det vore med rättvisa och billighet mera

öfverensstämmande, att jordägaren och arrendatorn såsom föreskrifvits. i

den allmänna arrendelagen gemensamt vidkändes denna kostnad. Till

denna anmärkning har tagits hänsyn i propositionen. Då emellertid kommitténs

hemställan grundar sig på reell och propositionens förslag på formell

rättvisa, så bör, synes det, kommitténs hemställan äga företräde.»

Utskottet har i denna del ansett sig böra bibehålla oförändrade

propositionens bestämmelser, enligt hvilka jordägaren och arrendatorn

gemensamt skola vidkännas kostnaden för tillträdessyn och afträdessyn.

Utom det till stöd för dessa bestämmelser i högsta domstolen åberopade

skäl anser utskottet §:n enligt Kungl. Maj:ts affattning ägnad förhindra,

att part af tredska utser en aflägset boende synemän och därigenom

vållar onödigt höga synekostnader, hvilket med herr Lindhagens

förslag för arrendatorns del skulle kunna inträffa.

18 §.

Ändringen i denna § är motiverad här ofvan under »15, 16 och 18 §§».

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

25

20 §.

Bestämmelsen i denna § därom, att arrendatorn ej utan jordägarens

samtycke äger att från fastigheten, innan arrendet upphör, föra stråfoder,

afser här som eljest att utgöra ett korrektiv mot rofbruk. Inom utskottet

har ifrågasatts, huruvida icke bestämmelsen skulle kunna utgöra hinder

för den norrländske arrendatorn, hvilken långa tider under vintern måste

för sitt uppehälle ligga borta från gården på timmerkörslor, att till föda

åt de hästar, han därvid använder, medföra och använda stråfoder från

den arrenderade fastigheten. En sådan tolkning har emellertid icke ansetts

kunna gifvas åt §:n.

21 §.

Enligt 1 mom. i denna § är arrendatorn oförhindrad att å den arrenderade

jorden verkställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande

å mark, därå finnes ståndskog. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn

ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Åt detta moment har herr Lindhagen i sin motion velat gifva följande

lydelse:

»Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa

nyodling. År upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade mark eller

till mark, hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle till odlingsarbete eller har

arrendatorn där utfört den odling, som skäligen kan ifrågakomma, vare

han berättigad att till odling intaga äfven annan fastigheten tillhörande

mark, som ej förut blifvit till annan för verkligt brukande upplåten; skolande

område, hvarå odling sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande,

i alla afseenden anses inbegripet i arrendet och förty ej få af

jordägaren till annan upplåtas. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn

ej å fastigheten svedja eller verkställa bränning af jord.»

Detta yrkande motiveras så:

»Hvad här ofvan (jmfr sid. 31 här nedan) först sagts om fiskerätten

gäller äfven om arrendatorns rätt att verkställa nyodling. Denna rätt

återfinnes i propositionens 21 §, under det rätten att få ersättning för

nyodling, som förutsätter den förra, lösryckt förutskickats redan i 11 §.

Bestämmelsen om rätt till nyodling är en af de viktigaste i arrendelagen,

men kommer med kommitténs och propositionens förslag helt visst

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 55 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

att i de flesta fall stanna på papperet, särskildt i följd af arrendatorns

rätt att vid arrendets afträdande erhålla ersättning för nyodling. Lagen

kan göras betydelselös genom att endast vissa ägor eller blott de odlade

ägorna utarrenderas. Kommittén anmärker själf i annat sammanhang, att

bolagens benägenhet att utarrendera endast inägorna kommer sannolikt att

ökas i följd af nämnda stadgande. Reservanter inom kommittén påyrkade

därför en effektiv lagstiftning. Det till högsta domstolen remitterade förslaget

upptar kommittémajoritetens förslag utan vidare yttrande i ärendet.

Två justitieråd göra enahanda anmärkning som kommittén själf gjort, men

åberopar bland annat detta såsom stöd för den meningen, att jordägaren

bör befrias'' från ovillkorlig ersättningsplikt för nyodling. I sitt yttrande

till statsrådsprotokollet medgifver slutligen nuvarande justitieministern utan

omsvep, att stadgandet om rätt för arrendatorn till ersättning af angifna

skäl icke syntes äga någon större betydelse.

I kommittébetänkandet är emellertid en genomgående grundsats, att

odlingsjord ej må af bolagen undanhållas hugade odlare. Därför har föreslagits:

att genom expropriation utbryta odlingsjord, att vid ägostyckning

inägojord skall åtföljas af odlingsmark och att, då ägostyckning ej sker

eller ägostyckadt område ej försäljes, arrendatorn i stället skall få rätt att

odla på lämpliga ställen. Talrika förslag ha också såsom svar på kommitténs

frågor inkommit därom, att bolagen måtte åläggas nyodlingsskyldighet.

Ett förverkligande i viss mån äfven af denna tanke innefattas just i

ovillkorlig rätt för arrendator att nyodla. Och då slutligen lagförslaget

förklarar villkor, som strider mot lagen, vara utan verkan, så är det

ju blott en tillämpning af denna grundsats, om man ser till, att jordägaren

ej genom affattningen af själfva upplåtelsen söker omintetgöra ifrågavarande

arrendatorn tillförsäkrade fördel. Lagen synes således, på sätt

reservanter inom kommittén förordat, böra affattas så, att arrendatorn

verkligen kommer i åtnjutande af odlingsrätten och ersättningen därför,

oafsedt formuleringen af själfva arrendeaftalet.

För att göra odlingsrätten och ersättningen därför om möjligt ännu

mera illusorisk har i den nu framlagda propositionen tillagts, att nyodling

ej utan jordägarens medgifvande finge verkställas å mark, därå funnes

ståndskog. Denna bestämmelse har tillkommit på hemställan af ledamöter

i högsta domstolen, att arrendator måtte frånkännas rätt att utan jordägarens

samtycke odla skogbärande mark. Detta strider dock helt och

hållet mot principerna för alla de af Norrlandskommittén framlagda lagförslagen,

hvilka som sagdt bygga på den grundsatsen, att odlingspolitik

går före skogspolitik. Meningen är ju, att arrendatorn bör få odla den

fruktbaraste och bäst belägna jorden. Oftast lär väl någon skog växa på

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

27

en dylik odlingslägenhet, om den består af fast mark. Och då uppstår

städse frågan, hvad som är ståndskog och om tillvaron exempelvis af ett

enda större träd på ett markområde skall utgöra ett hinder för dess uppodling.

Det lärer för öfrigt ej blifva så stora områden, som en fattig

arrendator förmår att uppodla.»

Utskottet har icke kunnat godkänna detta förslag, hvilket fullständigt

bryter med gällande rättsgrundsats, att ett arrende i allmänhet bör vara

begränsadt till den arrenderade fastigheten. Utskottet har dessutom ansett

det innefatta en obillighet mot jordägaren, att arrendatorn utan hans tillstånd

medgifves den vidsträckta rätt till odling på mark t. o. m. utom

det arrenderade området, som uppställts i detta förslag.

I detta afseende intaga herrar Fahlén och Enhörning en mot herr

Lindhagens alldeles motsatt ståndpunkt. Herr Fahlén yrkar nämligen, att

ordet »ståndskog» i §:n måtte utbytas mot »växande skog», och herr Enhörning,

att orden »mark, därå finnes ståndskog» måtte ändras till »skogbärande

mark». — Herr Fahlén motiverar sitt yrkande så: »Med den

vidsträckta rätt till nyodling, som tillagts arrendator, hade jordägaren

bort något mera tryggas för faran, att sådan odling utsträckes till

marker, hvilka till äfventyrs äro lämpade och afsedda för skogskultur.

Begreppet ståndskog torde i allmänhet uppfattas som omfattande äldre

träd, men äfven den unga t. ex. efter sådd eller plantering uppkomna

skogen bör åtnjuta samma skydd. I stället för ståndskog borde därför

stå växande skog.» — Herr Enhörning anför till stöd för sitt yrkande:

»I 21 § af förslaget (prop. n:o 10) stadgas rätt för arrendatorn att

å den arrenderade jorden verkställa nyodling. Härifrån undantages allenast

''mark, därå finnes ståndskog’. Detta undantag har införts i förslaget efter

det detsamma genomgått högsta domstolens granskning och föranledts af

en inom högsta domstolen gjord anmärkning. Det vill dock synas, som

om berörda anmärkning icke blifvit fullständigt undanröjd genom den

gjorda ändringen i förslaget. Högsta domstolens ledamöter anmärkte nämligen,

att arrendatorn borde frånkännas rätt att utan jordägarens samtycke

odla »skogbärande mark». Uttrycket »mark, därå finnes ståndskog»,

torde emellertid efter vanligt språkbruk icke omfatta t. ex. skogsmark,

hvarå unga skogskulturer finnas, och det skulle väl vara orimligt, om lagen

tillerkände arrendatorn rätt att företaga odling på sådan mark. Undantaget

torde därför böra erhålla större omfattning, och ändamålet lärer

bäst vinnas, om man i stället för ''mark därå ståndskog finnes’ säger ''skogbärande

mark’.»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Utskottet delar den af herrar Fahlén och Enhörning sålunda uttalade

uppfattning. Emellertid har utskottet funnit båda dessa motionärers formuleringsförslag

gå längre än hvad som erfordras för tillgodoseende af

skogsvård sintressets berättigade kraf. Utskottet har ansett ifrågavarande

syfte fullt främjas genom att efter ordet »ståndskog» tillägga »eller växtligt

ungskogsbestånd».

Angående mom. 2 i 21 § yttrar vidare herr Enhörning: »I samma

§21 stadgas rätt för arrendator att taga virke till, bland annat, hägnader

och redskap. För att förekomma, att arrendatorn missbrukar denna rätt,

torde det vara lämpligt att framför orden ''hägnader och redskap’ infoga

ordet ''nödiga''». Härom framställer ock herr Enhörning yrkande.

Det sålunda föreslagna förtydligandet af §:n har utskottet ansett sig

böra förorda.

22 §.

I sin förevarande motion yrkar herr Enhörning, att denna § måtte

ur förslaget utgå, och anför till stöd härför:

»Förslagets 22 § innehåller bestämmelser om rätt för arrendator att

beta sina kreatur ej blott å den arrenderade jorden, utan jämväl å öfrig

skog och utmark, som hör till fastigheten. Härifrån må af jordägaren

undantagas allenast ''mark, hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar,

som af betesrätten skulle lida märkligt intrång’.

Denna bestämmelse är förtjänt af synnerlig uppmärksamhet. Det

torde därför icke för någon, som hyser intresse för våra skogars vård,

vara obekant, att det sedan mer än femtio år tillbaka varit ett önskemål,

att de mulbetesrättigheter, som på skilda tider uppkommit i form af

servituter, särdeles i de norra landskapen, kunde blifva aflösta, emedan de

befunnits vara till stort men för skogens föryngring. Redan 1855 års

skogskommitté framhöll, huru hinderliga dylika servituter vore för skogens

rätta vård och behandling, samt. föreslog, att ägare af skog, som vore

besvärad af dylikt servitut, skulle tillerkännas rätt att befria sig därifrån

mot vederlag åt den servitutberättigade. Sedermera upptogs frågan vid

riksdagen 1862—63 genom enskild motion, som föranledde en framställning

från Riksdagen om sådan ändring i skiftesstadgan, att, där hemman eller

lägenhet hade rätt till skogsfångst, mulbete, torftäkt eller dylikt å annans

skog, och skogens ägare ville sådan last från sig lösa, denne skulle äga

vitsord att äska utbrytning däraf efter de i skiftesstadgan lagda grunder

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

29

utan sammanhang med laga skifte och utan hinder däraf, att sådant skifte

å hans ägor förut blifvit fastställdt. Då denna framställning icke ledde

till ändringar i lagstiftningen, upptogs ämnet ånyo af 1868 års kommitté

för ordnande af skogsväsendet i de norrländska provinserna, och denna

kommitté uttalade, i likhet med den föregående, såsom sin mening, att

mulbetesrättigheterna borde afskaffas. Slutligen har den senaste skogskommittén

uti sitt den 9 september 1899 afgifna utlåtande framhållit, att

ej mindre s. k. skogskulturer än äfven skogens naturliga föryngring lida

stort men af mulbetesrättigheter samt att det är en af skogshushållningens

viktigaste uppgifter att söka regelbinda och begränsa de redan gällande

servituterna samt bereda skogsägarne möjlighet att söka aflösa desamma.

Sistnämnda kommitté afgaf också förslag till sådana ändringar i skiftesstadgan,

att skogsservitut, bestående af rätt till mulbete, skulle kunna

aflösas utan sammanhang med laga skifte, och detta förslag har, efter att

hafva undergått omarbetning inom justitiedepartementet, för ett par år

sedan hänvisats till granskning af högsta domstolen och är nu, sedan

högsta domstolens utlåtande afgifvits, beroende på Kungl. Maj:ts åtgärd.

Det förefaller, som om hela den utredning, hvarom jag nu i korthet

erinrat, fallit i glömska. Ty hvad som i den ifrågavarande §:en föreslås,

är till sin art och betydelse ungefär detsamma som inrättande af en otalig

mängd nya mulbetesservituter, och det ligger i öppen dag, att en lagbestämmelse

af detta innehåll skulle vara ett svårt slag för förhoppningarna

att kunna genomföra en mera rationell skogsvård. Väl är det sant, att

i närvarande stund stadgandet på många och kanske de flesta orter i de

norrländska landskapen icke skulle medföra synnerlig skada, emedan sedan

gammalt bydelägarne låta sina kreatur beta gemensamt å byns skogsmark,

äfven om den är laga skiftad. Men det kan i hvarje fall ej vara riktigt

att nu, då intresset för skogsvård begynner vakna i Norrland och man

därför har anledning att hoppas, att nyssnämnda fördärfliga betessystem

kan utrotas, lagstiftningen skall lägga direkta hinder i vägen för detta

önskemåls uppnående, i all synnerhet som denna betesrätt ingalunda är

nödvändig för jordbrukets bestånd och blomstring. Jag hänvisar härom

till en uppsats med titel ''Hufvudmomenten i den norrländska skogsvården’

i Skogsvårdsföreningens tidskrift för år 1906.

Hvad jag nu anfört torde innefatta tillräckligt vägande skäl för att

ifrågavarande bestämmelse helt och hållet uteslutes ur förslaget och det

sålunda lämnas åt jordägarens och arrendatorns fria aftalsrätt att bestämma

betesrättens utsträckning. Klart är ju, att på de orter, och så länge den

gemensamma betesrätten praktiseras, jordägaren ej har den ringaste an
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

ledning att motsätta sig, att arrendatorn får njuta samma betesrätt, som

byns hemmansägare i öfrigt begagna, och att härom ingen lagbestämmelse

erfordras. Men i den mån förhållandena ändra sig, bör efter min åsikt

skogsvårdens intresse i denna punkt blifva segrande.»

Herr Erikssons i Rödsta förevarande motion berör ock denna §. I

motionen anföres: »Inom vissa delar af Norrland är den gemensamma

betesrätten bibehållen, i det hela byalags kreatur å byns skogsmark gemensamt

beta, ofta utan särskild tillsyn; under sådana förhållanden kan det

blifva mycket betungande för en arrendator, därest den i Kungl. Maj.-ts

proposition n:o 10, angående lag, innefattande särskilda bestämmelser om

arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, paragraf 22,

oförändrad antages.

Ty det synes af stadgandet i nämnda paragraf, som en arrendator

kunde förbjudas att å skogsmarken utan vård släppa sina kreatur, då

däremot öfriga ej arrendatorer inom samma by ej kunna förhindras därtill;

hvarför arrendatorn fråntages rätt till det gemensamma betet, hvilket

för en arrendator i många fall är af stor betydelse.

Ett i viss mån liknande förslag framlades 1903 af Kungl. Maj:t, men

afslogs af Riksdagen.

På grund häraf får jag yrka, att Riksdagen måtte besluta sådan

ändring i 22 § i det genom kungl. proposition n:o 10 framlagda förslaget

om arrende för viss jord i Norrland och Dalarne, att förenämnda missförhållande

undanröjes.»

Utskottet har icke ansett sig kunna biträda herr Enhörnings här

ifrågavarande yrkande. Det skulle nämligen enligt utskottets mening innebära

en ganska väsentlig försämring i arrendatorns ställning, om han helt

betoges den betesrätt, som förslaget här tillägger honom, och jordägarens

intresse i förhållande till arrendatorn synes tillgodoses dels genom det

undantag af mark, han enligt §:n kan göra, dels ock om betande af får uti här

ifrågavarande fall förbjudes arrendatorn. Det lärer nämligen vara egentligen

sistnämnda slag af bete, som är af menlig inverkan å de späda

skogsplantorna och årsskotten. Utskottet har därför ur §:n uteslutit orden

»samt får».

Då dessutom betet å skogsmarkerna i Norrland oftast faktiskt är

gemensamt för flere olika hemmansägare, i det deras olika ägor å skogen,

om ock skiftade, dock ligga ohägnade, lärer en jordägare, som å sin skogslott

i skogsvårdssyfte vidtagit sådana särskilda anordningar, som i denna

§ afses, under alla förhållanden själf, där han så aktar nödigt, få skydda

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

eller låta skydda sina skogsodlingar mot andra jordägares å skogen betande

kreatur. Vid sådant förhållande synes hans intresse att skydda ifrågavarande

områden vara alldeles oberoende af den omständigheten, huruvida

hans hemman är utarrenderadt eller ej. Af denna anledning torde ej

heller skäl föreligga att antaga, att de af herr Eriksson befarade missförhållanden

skola inträda, hvadan särskilda lagstiftningsåtgärder till desammas

undanröjande icke lära erfordras.

23 §.

Herr Lindhagen har i sin motion yrkat, att denna § måtte erhålla

följande lydelse: »Där den arrenderade jorden utgör allenast en del af en

fastighet, vare arrendatorn berättigad att till husbehof begagna den rätt till

fiske,, som hörer till den öfriga delen af fastigheten. Éj må arrendator

förbjudas att, för husbehof nyttja det fiske, som hör till den arrenderade

jorden, och ej heller afhändas rätt till laga ersättning för skada, som må

uppkomma genom flottning.»

Till stöd härför anför herr Lindhagen vid behandling af ämnet

»arrendatorers. särskilda rättigheter»: »Härvid må först anmärkas att kommittén

sökt i lagtextens disposition framhålla förslagets hufvudsakliga

realiteter. Dessa hade därföre i logisk följd hvar under sin paragraf

sammanförts i början af lagen. I det förslag som framlagts för Riksdagen,

är denna disposition alldeles söndersprängd. Bisakerna framträda

på hufvudsakernas bekostnad och man får ingen öfversikt af hvad frågan

egentligen gäller.

Propositionen tillerkänner arrendatorn, i enlighet med kommitténs

förslag, en obetingad rätt till husbehof svirke. Det kunde förefalla egendomligt,

säger kommittén, att sålunda tillerkänna arrendatorn en sakrätt

på område beläget utanför den arrenderade jorden. Men härvid borde

erinras, yttrar kommittén vidare, att man, där sociala hänsyn därtill

föranledde, naturligtvis kunde i en arrendelag bestämma, att ett hemman

eller en kameralt själfständig lägenhet aldrig får utarrenderas annat än i

sin helhet. Den föreslagna bestämmelsen om arrendator^ rätt till skog

vore en partiell tillämpning af en sådan grundsats. Äfven rätten till

kreatursbete är på enahanda sätt obetingadt, tillagd arrendatorn.

Kommittéförslagets liksom propositionens bestämmelse om rätt för

arrendatorn till fiske för husbehofvet, uppgifver däremot alldeles utan angifvet

skäl förenämnda grundsats. Fiskerätten är begränsad till det lilla

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

vattenområde, som tilläfventyrs kan gå upp till de utarrenderade ägorna.

Men man måste väl tillse att, såsom meningen är, arrendatorn erhåller

rätt till husbehofsfiske i det till hemmanet hörande fiskevattnet. Tillika

omgärdar förslaget här trävaruindustriens eventuella nit för fiskodlingen

med större rättsskydd, än som förunnas andra mera nitiska fiskodlare.

Detta är väl knappast af förhållandena påkalladt, utan synes äfven i detta

fall saken få bero på föreskrift af befallningshafvande.

I detta sammanhang må erinras, att stort förfång på flera sätt

onödigtvis eller genom egenmäktiga åtgärder mångenstädes tillskyndas

jordbruket genom flottning. Och i arrendekontrakten föreskrifves ofta,

att arrendatorn ej äger påfordra någon ersättning härför. I dylika fall

står arrendatorn fullkomligt rättslös. En arrendator borde ej få genom

kontrakt afhändas i flottningsförfattningarna föreskrifven rätt till ersättning

för skada i följd af flottning.»

Herr Lindhagens framställning i denna del afser tre särskilda frågor.

Hvad då först angår förslaget att medgifva arrendatorn att utom den

arrenderade fastigheten å annan del af jordägarens fastighet till husbehof

begagna fisket, har utskottet icke kunnat biträda detsamma. I allmänhet

skulle väl en dylik rätt icke vålla jordägaren större olägenhet, men fall

kunna dock förekomma, t. ex. ett dyrbart laxfiske, som för jordägaren

skulle blifva onyttigt genom en sådan rätt för arrendatorn. För öfrigt

synes ju icke anledning föreligga att låta arrendator^ rätt sträcka sig

utom den arrenderade fastigheten annat än där så är alldeles nödvändigt.

Herr Lindhagens yrkande afser vidare, att arrendatorn ej må under

några förhållanden förbjudas att för husbehof nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden. Här har nämligen propositionen bestämt, att

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande, må kunna undantagas från arrendatorns husbehofsfiske. En

sådan rätt för jordägaren synes utskottet fullt billig och utskottet har

därför icke kunnat biträda herr Lindhagens yrkande i denna del.

Slutligen afser herr Lindhagens förslag beträffande denna §, att

arrendatorn ej må afhändas rätt till laga ersättning för skada, som må

uppkomma genom flottning. I den mån den arrenderade jorden af flottningen

lider skada och arrendatorn därigenom tillskyndas förlust, torde

han enligt gällande stadgande!! äga att uppbära den ersättning, som i

sådant fall må honom tillkomma. Att härutöfver genom särskild föreskrift

i denna lag tillförsäkra arrendatorn att under alla förhållanden,

äfven emot förbehåll i kontraktet, uppbära dylik ersättning, därtill torde

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

icke föreligga tillräcklig anledning. Utskottet kan därför icke heller tillstyrka

herr Lindhagens yrkande i denna del.

24 §.

ökas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att

fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, är jordägaren enligt

denna § arrendatorn ansvarig för den: sålunda uppkomna ökningen. I

allmänhet torde väl detta stadgande icke vara annat än billigt, då den ökning,

fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden kan erhålla, i de

norrländska bygderna oftast torde bero på skogens ökade värde. Det kan

emellertid ock tänkas, att ifrågavarande höjning har sin grund i nybyggnader

eller nyodlingar eller annan jordförbättring, verkställda af

arrendatorn, och i den mån för fastigheten utgående skatt eller tunga

därigenom höjes, borde gifvetvis under arrendetiden arrendatorn bära

denna höjning. Då emellertid, så som fastighetstaxeringen enligt f. n.

gällande bestämmelser är ordnad, det icke låter sig göra att särskildt uppskatta

skogen och särskildt inägorna eller den odlade marken, torde det

icke vara möjligt att uti ifrågavarande afseende fullt nöjaktigt ordna förhållandena.

Önskligt vore dock, om vid blifvande reform af taxeringsväsendet

bestämmelser i sådant syfte skulle kunna åvägabringas.

25 §.

Beträffande denna § har herr Fahlén i sin motion uttalat den mening,

att bestämmelserna rörande arrenderättens förverkande borde bringas

i öfverensstämmelse med den allmänna arrendelagen, då något skäl till

afvikelse härutinnan enligt hans mening knappast torde kunna anföras,

och har herr Fahlén förty yrkat, att §:n måtte erhålla samma lydelse som

36 § i allmänna arrendelagen.

Detta herr Fahléns yrkande har utskottet ansett sig kunna i hufvudsak

biträda. I hvad propositionen i punkt 8 afviker från allmänna arrendelagens

motsvarande bestämmelse i 36 § 9 punkten har dock utskottet

ansett sig böra bibehålla propositionen oförändrad. Såsom anledning till

arrenderättens förverkande upptager propositionen här det fall, att arrendatorn

å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart eller lösaktigt

Eib., till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 55 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad, under det den allmänna

arrendelagen här har en bestämmelse af innehåll, att arrenderätten är förverkad,

om arrendator^ oaktadt aftalet innefattar förbud att å fastigheten

inhysa främmande person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse

aflägsna honom. Skäl synas dock förefinnas att här gifva företräde

åt propositionen. Det är nämligen sannolikt, att personer ofta kunna på

grund af tillfälligt arbete för någon kortare tid behöfva uppehålla sig inom

ifrågavarande i allmänhet glest bebyggda orter och att för dessa personer

kunde möta svårighet att skaffa sig nödig bostad, om en del arrendegårdar

vore stängda, därför att arrendatorerna vore i arrendeaftalet underkastade

förbud att hos sig inhysa andra. Detta skäl förefinnes icke inom andra

delar af landet än de norra. På denna grund synes ock olikheten mellan

de båda lagarna i detta fall vara på sin plats.

De ändringar, utskottet alltså i §:n vill tillstyrka, bestå däri, att i

punkt 1 ordet »varor» utbytes mot »naturalster», i öfverensstämmelse f. ö.

med hvad som skett i 5 §; att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

den allmänna arrendelagen såsom en punkt 3 inskjutes: »om han nyttjar

fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes eller, där aftalet

innefattar bestämmelse angående fastighetens häfd, afviker från hvad

sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse»; att följande

punkter erhålla genom denna inskjutning betingade höjda nummer; att i

propositionens punkt 6 orden »brännvin eller andra spritdrycker eller maltdrycken

likasom i den allmänna arrendelagen utbytas mot orden »brännvin,

vin eller Öl»; och att såsom en punkt 10 tillägges: »om han, där aftalet

eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande måste anses vara för jordägaren

af synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse».

26 §.

I denna § har utskottet med anledning af ändringar i 25 § företagit

ändringar.

31 §.

Beträffande lagens tillämpning på aftal, ingångna före dess ikraftträdande,

har herr Lindhagen i sin motion anfört: »På orter, där arrendatorerna

ej hafva några kontrakt eller kontrakten gälla för kort tid, skulle arrendatorerna,

om allt i öfrigt går väl, tämligen snart få komma i åtnjutande af lagens

fördelar. I trakter åter, där arrendatorerna ha kontrakt på längre tid,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

blefve så icke förhållandet, om den formellt juridiska uppfattningen finge

råda. Detta skulle dock strida mot grundsatserna i hela den af kommittén

föreslagna lagstiftningen. Denna bygger nämligen på den uppfattningen,

att ifrågavarande jordägare, som köpt hemmanen endast för skogens

skull, ur social synpunkt ej ha därmed förvärfvat någon rätt att nedlägga

jordbruket och hålla dem, som skola lefva däraf, nere i fattigdom

och beroende. En dylik rätt kan sålunda icke heller förvärfvas för en afsevärd

tid framåt genom att jordägaren före arrendelagens tillkomst medelst

kontrakt bundit arrendatorerna vid arrendet under en sådan tid. Det

är ju också för den nu lefvande generationen af arrendatorer lagen är

afsedd, då man hoppas, att arrendena sedan skola vara försvunna.

Kommittén föreslog därför, att lagens bestämmelser om befogenhet

för arrendator att efter fem år uppsäga kontraktet, om rätt för honom

att nyodla och få ersättning vid afträdet för nyodling och jordförbättringar

samt om de fall, i hvilka arrende är förverkadt, skulle äga tillämpning

äfven på äldre för bestämd tid ingångna aftal. Majoriteten (fyra ledamöter)

begränsade dock denna tillämpning endast till aftal, som upprättats

efter den 1 januari 1904. Tre ledamöter hemställde, att förenämnda

bestämmelser skulle gälla för alla på bestämd tid afslutade arrenden, som

upprättats före det lagen träder i kraft. Och fyra ledamöter motsatte sig,

att lagen erhölle någon som helst återverkan på äldre arrenden, hvilket de

funne stridande mot gällande rättsgrundsatser.

I det till högsta domstolen remitterade förslaget har kommitténs

uppfattning utan vidare affärdats ''såsom innebärande en retroaktiv tillämpning

af lagen’. Något försök synes sålunda ej ens vara gjordt att

sätta sig in i den tanke, som uppburit förslaget, eller att taga hänsyn

till de undantagsförhållanden, som det gäller att här reglera. Propositionen

har upptagit det remitterade förslagets bestämmelse, hvilken af ofvan

anförda skäl dock ej synes böra godkännas.»

På grund af det sålunda anförda har herr Lindhagen yrkat, att lagen

i angifna afseenden erhåller retroaktiv verkan på äldre för bestämd tid

ingångna kontrakt. fåSÉ

• Utskottet har icke kunnat biträda detta yrkande. Lika litet som

Kungl. Maj:t har utskottet ansett det vara med vår rätt öfverensstämmande

att gifva en lagstiftning på den allmänna privaträttens område retroaktiv

verkan.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

På grund af hvad sålunda bär ofvan anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, under förklarande att Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt

skick antagas, ville — med afslag å herr Lindhagens

motion n:o 242 och herr Erikssons i Rödsta motion n:o

259 — i anledning af propositionen och herr Fahléns

motion n:o 60, herr Enhörnings motion n:o 61 samt

herr D. Perssons i Tällberg motion n:o 213, för sin del

antaga följande förslag till

LAG

innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne.

Kungl. Maj:ts förslag:

Härigenom förordnas, att med

afseende å arrende af jord å landet

inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans

och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs

län, inom Ofvanåkers, Voxna,

Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar

samt Hamra kapellag i Gäfleborgs

län och inom Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län följande bestämmelser

skola lända till efterrättelse, där

arrendet omfattar inrösningsjord till

en vidd af minst två hektar och

jorden vid arrendeaftalets ingående

äges af bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet eller af enskild

person, hvilken icke är mantalsskrifven

å fastigheten:

Utskottets förslag:

Härigenom förordnas, att med

afseende å arrende af jord å landet

inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans

och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs

län, inom Ofvanåkers, Voxna,

Los, Färila, Ramsjö och Hassela

socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs

län och inom Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län följande bestämmelser

skola lända till efterrättelse, där

arrendet omfattar inrösningsjord till

en vidd af minst fyra hektar och

jorden vid arrendeaftalets ingående

äges af bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet eller af enskild

person, hvilken icke är mantalsskrifven

å fastigheten eller å fastighet,

som är i sambruk med densamma:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen upptagna

samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattats

skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig

afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren

sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren

sålunda tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,

må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan

densamma, enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverensstämmer,

finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol

medför samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt,

dock att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må

bifallas, innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske

för viss tid, ej understigande tjugu

år, eller ock för arrendatorns lifstid

; dock att aftal för viss tid, hvilket

varit gällande tjugu år, må förlängas

jämväl för kortare tid. Är icke

arrendetiden så bestämd, som nu

sagts, skall aftalet anses ingånget

för en tid af tjugu år.

3 §.

Den, som till annan upplåter

jord på arrende, må ej i vidare

mån än som öfverensstämmer med

hvad här nedan stadgas förbehålla

sig eller annan ägare af fastigheten

rätt att frånträda aftalet före arrendetidens

slut.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske

för viss tid, ej understigande tio år,

eller ock för arrendatorns lifstid;

dock att aftal för viss tid, hvilket

varit gällande tio år, må förlängas

jämväl för kortare tid. Är icke

arrendetiden så bestämd, som nu

sagts, skall aftalet anses ingånget

för en tid af tio år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord

på arrende, må ej i vidare mån än

som öfverensstämmer med hvad här

nedan stadgas förbehålla sig eller

annan ägare af fastigheten rätt att

frånträda aftalet före arrendetidens

slut.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Arrendatorn äge rätt att, sedan

fem arrendeår tilländagått, afträda

arrendet å tid, hvartill det blifvit af

honom i laga ordning uppsagdt. Har

arrendatorn i aftalet förbehållit sig

rätt att tidigare uppsäga arrendet,

vare det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss

tid arrendatorn fortfarit med brukningen

efter arrendetidens utgång,

och har ej inom sex månader därefter

jordägaren anmanat honom att

afflytta, skall aftalet anses förlängdt

på tjugu år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar,

varor eller arbete och skall vara till

beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts,

af jordbruksdagsverken, skall lända

till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 §

första stycket lagen om nyttjanderätt

till fast egendom stadgas; och

må ej heller annat arbete till tiden

så utkräfvas, att arrendatorn hindras

att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll

om skyldighet för arrendatorn att

utöfver fastställdt antal dagsverken

eller annorlunda bestämdt arbete på

tillsägelse betjäna jordägaren eller

annan med någon tjänstbarhet.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit

sig rätt att före arrendetidens

utgång uppsäga arrendet, vare

det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för

viss tid arrendatorn fortfarit med

brukningen efter arrendetidens utgång,

och har ej inom sex månader

därefter jordägaren anmanat honom

att afflytta, skall aftalet anses förlängdt

på tio år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar,

naturalster eller arbete och skall

vara till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts,

af jordbruksdagsverken, skall lända

till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 §

första stycket lagen om nyttjanderätt

till fast egendom stadgas; och

må ej heller annat arbete till tiden

så utkräfvas, att arrendatorn hindras

att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll

om skyldighet för arrendatorn att

utöfver fastställdt antal dagsverken

eller annorlunda bestämdt arbete på

tillsägelse betjäna jordägaren eller

annan med någon tjänstbarhet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Inträffar i orten allmän svårare

missväxt, njute arrendatorn, där legan

är utsatt i penningar eller varor,

skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande

må ej arrendatorn åt annan till

brukande upplåta fastigheten eller

del däraf.

År arrendeaftal slutet för viss

tid öfverstigande tjugu år, och vill

arrendatorn i sitt ställe sätta annan,

med hvilken jordägaren skäligen kan

nöjas, vare det honom öppet, där ej

jordägaren inom en månad efter

gjord anmälan förklarat sig vilja

återtaga fastigheten mot skyldighet

att gälda arrendatorn skälig lösen.

Kan ej öfverenskommelse träffas om

hvad i lösen bör utgå, varde beloppet

bestämdt vid afträdessyn, som

nedan sägs.

Inträffar i orten allmän svårare

missväxt, njute arrendatorn, där legan

är utsatt i penningar eller naturalster,

skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande

må ej arrendatorn åt annan till brukande

upplåta fastigheten eller del

däraf.

År arrendeaftal slutet för viss

tid öfverstigande tjugu år, och vill

arrendatorn i sitt ställe sätta annan,

med hvilken jordägaren skäligen kan

nöjas, vare det honom öppet, där ej

jordägaren inom en månad efter

gjord anmälan förklarat sig vilja

återtaga fastigheten mot skyldighet

att gälda arrendatorn skälig lösen.

Kan ej öfverenskommelse träffas om

hvad i lösen bör utgå, varde beloppet

bestämdt vid afträdessyn, som

nedan sägs.

År arrendeaftal slutet för viss

tid ej öfverstigande tjugu år, må

arrendatorn jämväl på sätt och under

villkor nu är sagdt sätta annan

i sitt ställe, sedan fem arrendeår

tilländagått.

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant

fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,

men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att aftalet icke är slutet

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

för viss tid öfverstigande tjugu år, enahanda rätt, som vid arrende för

sådan tid enligt 6 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge

dem, där de vilja göra bruk af denna rätt, att inom sex månader efter

dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendator^ hustru, där äktenskapet var

ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver

änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går

hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för

jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden

nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja

de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga

större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn

fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,

inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den

kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskrifven

tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan

det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den

första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,

vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydenhet.

För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig

nedsättning i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga

mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,

brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed

behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må

arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter

ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhjälpande

af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,

eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro

att anse såsom tillfällig lagning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

9 §.

Arrendator!! åligger att väl häfda

jorden, afhjälpa sådana under arrendetiden

å de nödiga byggnaderna uppkomna

brister, som endast föranleda

mindre reparationer, samt vårda och

underhålla de i 8 § tredje stycket

omförmälda ägor och inrättningar,

så att icke något under arrendetiden

försämras; äge dock till botande af

brandskada, som utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, af jordägaren

undfå brandskadeersättning,

som denne uppburit. Eftersätter

arrendatorn hvad sålunda åligger

honom, ersätte han jordägaren efter

ty i 13 § stadgas.

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda

jorden, afhjälpa sådana under arrendetiden

å de nödiga byggnaderna uppkomna

brister, som endast föranleda

mindre reparationer, samt vårda och

underhålla de i 8 § tredje stycket

omförmälda ägor och inrättningar,

så att icke något under arrendetiden

försämras; äge dock till botande af

brandskada, sona utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, af jordägaren

undfå skälig godtgörelse för

kostnaden. Eftersätter arrendatorn

hvad sålunda åligger honom, ersätte

han jordägaren efter ty i 13 §

stadgas.

10 §.

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen

bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga

hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda

stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, galle, såframt ej annorledes är

aftaladt, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet hvad angående

nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra

byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men brister han

i hvad han sålunda åtagit sig, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än

sådan, som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs,

på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning

Bill. till Riksd. Prof. 1007. 7 Samt. 55 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

därför af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för

nyodling ej utgår, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke

till nyodlingen eller arrendator!], före dess företagande hos jordägaren

anmält sin afsikt att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga

gränserna för det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg

af behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig

att utfärda intyg, som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps

tjänst anställd landtbruksingeniör, agronom eller jordbrukskonsulent,

så ock annan, som Konungens befallningshafvande tillerkänt behörighet

därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,

fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga,

då den af arrendator!! afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den

för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendator! i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring

i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten

förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex

månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för

jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan bj-ggnad, som på

grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida

nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara

behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra

plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid

för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i

arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket

omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där

sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn

tidigast sex månader före aftrådesdagen och senast sex månader efter

nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som tinnas stadgade beträffande

fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess

afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,

ålägga arrendatorn att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall

förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn.

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens

återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter

ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så

ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §

andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren

behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt

åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall

förrättas af tre med ortens förhållanden

förtrogna och i jordbruk erfarna

män, af hvilka jordägaren och arrendatorn

välja hvar sin och de sålunda

utsedde tillkalla tredje synemännen.

Tredskas part att utse synemän, eller

kunna de utsedde ej förena sig om

valet af tredje synemännen, äge

Konungens befallningshafvande eller

domaren eller utmätningsmannen i

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall

förrättas af tre därtill utsedde män,

af hvilka jordägaren och arrendatorn

välja hvar sin af nämnden eller bland

ledamöterna i ägodelningsrätten eller

de för landtmäteriförrättningar utsedde

gode män i det tingslag, där

fastigheten ligger, eller ock bland

dem, som förut innehaft sådan befattning

och äro därtill valbare, och

de sålunda utsedde tillkalla tredje

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag:

orten att på ansökning af den, som

påkallat syn, förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit

i syn, därvid föreläggande meddelats

om utförande af byggnadseller

reparationsarbete, skall anses

vald till synemän jämväl vid sådan

särskild syn, som skall äga rum för

att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som

enligt hvad särskildt är stadgadt

gälla mot skiljeman.

Utskottets förslag:

synemannen. Tredskas part att utse

synemän, eller kunna de utsedde ej

förena sig om valet af tredje synemannen,

äge Konungens befallningshafvande

eller domaren eller utmätningsmannen

i orten att på ansökning

af den, som påkallat syn, förordna

om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit

i syn, därvid föreläggande meddelats

om utförande af byggnadseller

reparationsarbete, skall anses

vald till synemän jämväl vid sådan

särskild syn, som skall äga rum för

att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som

enligt hvad särskildt är stadgadt

gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag för förrättningen

å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen

äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera

parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats

om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve

synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,

fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först

efter synen.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet

af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, hvarom två förena

sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

Öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,

som af synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,

föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Lagutskottets Utlåtande JV:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift

saknas, deltagit i synen.

17 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och

arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas

enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade

grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän

gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn

missnöjd med syn, som i denna lag

sägs, äge efter stämning klandra densamma

vid domstol; instäinme dock

sin talan inom nittio dagar från det

synehandlingen delgafs honom, eller

vare synen gällande. Om hvad missnöjd

part sålunda har att iakttaga,

skall i synehandlingen lämnas tydlig

hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna

lag sägs, part förpliktats att gälda

visst belopp, gånge, sedan synen

vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet

lika med domstols laga

kraft ägande dom.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn

missnöjd med syn, som hållits på

sätt och inom ticl i denna lag sägs,

äge efter stämning klandra densamma

vid domstol; instämme dock

sin talan inom nittio dagar från det

synehandlingen delgafs honom, eller

vare synen gällande. Om hvad missnöjd

part sålunda har att iakttaga,

skall i synehandlingen lämnas tydlig

hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna

lag sägs, part förpliktats att gälda

visst belopp, gånge, sedan synen

vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet

lika med domstols laga

kraft ägande dom.

er

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,

eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,

bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,

hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Vill jordägaren lösa men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen

bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,

men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om

nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren

lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes

förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;

återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

År ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån

bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det

jordägaren utan lösen.

Åro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,

må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad

från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,

där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från

fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har

arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda

aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för

dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse

träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna

bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att

å den arrenderade jorden verkställa

nyodling, dock ej utan jordägarens

medgifvande å mark, därå tinnes

ståndskog. Utan jordägarens tillstånd

må arrendatorn ej å fastighetens

ägor svedja eller verkställa

bränning af jord.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att

å den arrenderade jorden verkställa

nyodling, dock ej utan jordägarens

medgifvande å mark, därå finnes

ståndskog eller växtligt ungskogsbeståncl.

Utan jordägarens tillstånd

må arrendatorn ej å fastighetens

ägor svedja eller verkställa bränning

af jord.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag:

Arrendator!! vare berättigad att

på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, om denna utgör allenast

visst område af en jordägaren tillhörig

fastighet, å annan mark, som

hör till fastigheten, efter anvisning

taga erforderligt virke till vedbrand

och till de arrendatorn åliggande

reparationer äfvensom till hägnader,

hässjor och täckdikning samt redskap.

Har genom jordägarens åtgöranden

skogstillgången å fastigheten

under arrendetiden så medtagits,

att arrendatorn ej däraf kan

erhålla sitt fulla virkesbehof, vare

jordägaren pliktig att på annat för

arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla

denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt,

må arrendatorn ej i annan mån

än arrendeaftalet bestämmer nyttja

fastighetens skog; äge ej heller afhända

fastigheten torf eller annat,

som icke är att hänföra till dess

årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden

erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur samt får, som kunna

vinterfödas därå, och utgör denna

jord allenast visst område af en jordägaren

tillhörig fastighet, vare arrendatorn

berättigad till nödigt bete

jämväl å öfrig skog eller utmark,

som hör till fastigheten; dock att

därvid må af jordägaren undantagas

Utskottets förslag:

Arrendatorn vare berättigad att

på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, om denna utgör allenast

visst område af en jordägaren tillhörig

fastighet, å annan mark, som

hör till fastigheten, efter anvisning

taga erforderligt virke till vedbrand

och till de arrendatorn åliggande

reparationer äfvensom till nödiga

hägnader, hässjor och täckdikning

samt nödiga redskap. Har genom

jordägarens åtgöranden skogstillgången

å fastigheten under arrendetiden

så medtagits, att arrendatorn ej däraf

kan erhålla sitt fulla virkesbehof,

vare jordägaren pliktig att på annat

för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla

denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt,

må arrendatorn ej i annan mån

än arrendeaftalet bestämmer nyttja

fastighetens skog; äge ej heller afhända

fastigheten torf eller annat,

som icke är att hänföra till dess

årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden

erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur, som kunna vinterfödas

därå, och utgör denna jord

allenast visst onrnåde af en jordägaren

tillhörig fastighet, vare arrendatorn

berättigad till nödigt bete

jämväl å öfrig skog eller utmark,

som hör till fastigheten; dock att

därvid må af jordägaren undantagas

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

mark, hvarå i skogsvårdssyfte vid- mark, hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits

anordningar, som af betes- tagits anordningar, som af betesrätten

skulle lida märkligt intrång. rätten skulle lida märkligt intrång.

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt

stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det

fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande.

24 §.

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad

lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet in

natura. Ökas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att

fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arrendatorn

ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.

25 §.

Arrenderätten vare förverkad och

jordägaren förty berättigad att uppsäga

aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med

erläggande af arrende, som utgår i

penningar eller varor, utöfver en

månad efter förfallodagen eller, där

nedsättning af arrendet enligt 5 §

blifvit före förfallodagen påyrkad,

efter det arrendets belopp blifvit

slutligen bestämdt, eller om han

undandrager sig att utgöra honom

enligt aftalet åliggande arbete eller

annan tjänstbarhet eller vid arbetets

utförande visar tredska;

25 §.

Arrenderätten vare förverkad och

jordägaren förty berättigad att uppsäga

aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med

erläggande af arrende, som utgår i

penningar eller naturalster, utöfver

en månad efter förfallodagen eller,

där nedsättning af arrendet enligt

5 § blifvit före förfallodagen påyrkad,

efter det arrendets belopp

blifvit slutligen bestämdt, eller om

han undandrager sig att utgöra honom

enligt aftalet åliggande arbete

eller annan tjänstbarhet eller vid

arbetets utförande visar tredska;

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

2. om han gör sig skyldig till

vanvård af fastigheten eller om han,

där jordägaren, efter ty i 2 kap.

24 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom sägs, lämnat honom

kreatur eller redskap till fastighetens

bruk, eftersätter hvad enligt sagda §

åligger arrendator och icke på tillsägelse

vidtager rättelse;

2. om han gör sig skyldig till

vanvård af fastigheten eller om han,

där jordägaren, efter ty i 2 kap.

24 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom sägs, lämnat honom

kreatur eller redskap till fastighetens

bruk, eftersätter hvad enligt

sagda § åligger arrendator och icke

på tillsägelse vidtager rättelse;

3. om lian nyttjar fastigheten till

annat ändamål än vid upplåtelsen

förutsattes eller, där aftalet innefattar

bestämmelse angående fastighetens

häfd, af viker från hvad sålunda bestämts

och icke på tillsägelse vidtager

rättelse;

3. om han åt annan till brukande

upplåter fastigheten eller del däraf

utan jordägarens medgifvande eller

i fall, som 6 § andra stycket eller

7 § första stycket afser, öfverlåter

arrendet å annan, utan att där gifna

föreskrifter iakttagits;

4. om han mot stadgandet i 20 §

från fastigheten bortför stråfoder

eller gödsel;

5. om han å fastigheten eller

annan jordägaren tillhörig mark föröfvar

åverkan eller olofligen jagar

eller fiskar;

6. om han å fastigheten olofligen

försäljer brännvin eller andra spritdrycker

eller maltdrycker;

7. om han, där någon, som är i

hans tjänst, så förbryter sig som

under 5 eller 6 är sagdt, underlåter

att, efter tillsägelse af jord
-

4. om han åt annan till brukande

upplåter fastigheten eller del

däraf utan jordägarens medgifvande

eller i fall, som 6 § andra stycket

eller 7 § första stycket afser, öfverlåter

arrendet å annan, utan att där

gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 §

från fastigheten bortför stråfoder

eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller

annan jordägaren tillhörig mark föröfvar

åverkan eller olofligen jagar

eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen

försäljer brännvin, vin eller öl;

8. om han, där någon, som är i

hans tjänst, så förbryter sig som*

under 6 eller 7 är sagdt, underlåter

att, efter tillsägelse af jordägaren,

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Samt. 55 Höft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. May.ts förslag:

ägaren, så snart ske kan skilja den

brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller

tillåter andra föra ett lastbart eller

lösaktigt lefverne, så att egendomen

däraf varder beryktad.

Finnes i fall, som denna § afser,

hvad arrendatorn låtit komma sier

till last vara af ringa betydenhet

eller har jordägaren i aftalet fritagit

arrendatorn från påföljd af arrenderättens

förlust, må ej arrendatorn

skiljas från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren

berättigad till skadestånd.

26 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig

till sådant förhållande, som i

25 §, 1, 2, 7 eller 8 sägs, men sker

rättelse innan jordägaren gjort bruk

af sin rätt att uppsäga aftalet, eller

har i fall, som i 25 § 3, 4, 5 eller

6 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet

inom sex månader från det

han fick kunskap om förhållande, som

där afses, äge ej sedan jordägaren

åberopa förhållandet såsom grund

för arrendatorns skiljande från arrendet.

Utskottets förslag:

så snart ske kan skilja den brottslige

från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller

tillåter andra föra ett lastbart eller

lösaktigt lefverne, så att egendomen

däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest

innehåller bestämmelse, hvars iakttagande

måste anses vara för jordägaren

af synnerlig vikt, åsidosätter

sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser,

hvad arrendatorn låtit komma sig

till last vara af ringa betydenhet

eller har jordägaren i aftalet fritagit

arrendatorn från påföljd af arrenderättens

förlust, må ej arrendatorn

skiljas från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren

berättigad till skadestånd.

26 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig

till sådant förhållande, som i

25 §, 1, 2, 8 eller 9 sägs, men sker

ej rättelse, innan jordägaren gjort

bruk af sin rätt att uppsäga aftalet,

eller har i fall, som i 25 § 4, 5,

6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke

uppsagt aftalet inom sex månader

från det han fick kunskap om förhållande,

som där afses, äge ej sedan

jordägaren åberopa förhållandet såsom

grund för arrendatorns skiljande

från arrendet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60. 51

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

27 §.

Sker uppsägning i fall, som 25 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta

till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt

ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,

skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader

från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten

när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns

eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst

efter sex månader från dödsfallet.

28 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan

i denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

29 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å

arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgande^

i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad

dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,

22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affattats

skriftligen, 30—35 §§, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga delar

42 §; dock med iakttagande, att den i 2 kap. 33 § för visst fall föreskrifna

lösen skall i händelse af tvist bestämmas i den ordning 6 § här

ofvan stadgar.

30 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen

upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande

därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,

där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskild! anses, om

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,

att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området

eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodogöra

sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet

besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,

skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring

skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är

stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej

annorlunda stadgar, detsamma anses förfallet.

31 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908. I afseende å lagens

tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande

till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende i

allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

samt

2:o) att herr Ung ers motion n:o 56 måtte anses

besvarad genom hvad utskottet under l:o) här ofvan

hemställt.

Stockholm den 13 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

53

Reservationer:

af herr Sjöcrona;

af herrar G. Andersson, Hedenstierna, E. Lorentz Petersson och

Magnuson, som hufvudsakligen på de skäl herr Unger i sin härofvan omförmälda

motion anfört påyrkat, att den ifrågavarande kungl. propositionen

måtte varda af Riksdagen afslagen;

af herr Falilén, som ansett,

att i öfverensstämmelse med hans motion nedannämnda §§ bort erhålla

följande lydelse:

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under

arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda

mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje

stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden

försämras. Eftersätter arrendatorn, hvad sålunda åligger honom, ersätte

han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af minst två ojäfvige män

af nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar

utsedde godemän i det tingslag, där fastigheten ligger,

eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill

valbare. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, namne på

begäran af endera, domaren i orten synemän, som nyss sagts.

Den hvilken — — (lika med utskottets förslag)--arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt rättegångsbalken gälla mot

domare; dock må ej synemän jäfvas, där parterna varit ense om valet, såframt

ej jäfvet uppkommit eller blifvit veterlig! först efter valet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte synemännen dag för förrättningen å tid,

då marken är därför tjänlig, och underrätte jordägaren och arrendatorn

om dagen. Uteblifver någondera, må synen icke hållas, där icke den uteblifne

bevisligen underrättats om dagen för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen och gifve

synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,

fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först efter synen, ej

heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i sammanhang med

klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången

göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om domarejäf är i

allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Hvad

nu stadgats, skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit

i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid landtmäteriförrättningar,

icke vidare är valbar till den befattning.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall uppsättas skriftlig handling,

som af synemännen undertecknas.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på

sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma

vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen

delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd

part sålunda har att iakttaga, skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

25 §.

i

I

:= utskottets förslag.

9. Om han, oaktadt aftalet innefattar förbud att å fastigheten inhysa

främmande person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse

aflägsna honom.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

55

10. = utskottets förslag.

Finnes i fall--(= utskottets förslag) — — berättigar till

skadestånd.

samt att vid bifall till förslaget till lydelse af 15, 16 och 18 §§ erforderlig

ändring vidtages i 6 §, så att denna paragraf kommer att lyda

på följande sätt:

6 §•

Utan jordägarens medgifvande — — (lika med utskottets förslag)

— — gälda arrendatorn skälig lösen. Kan ej öfverenskommelse träffas

om hvad i lösen bör utgå, skall frågan därom af göras af tre ojäfvige

skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde

tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,

eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af den tredje, äge domaren

eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes

med hvad de fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens

pröfning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från

det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas

tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens

dragande under rättens pröfning.

Härjämte har herr Fahlén anmält reservation mot vissa delar af

utskottets motivering.

af herr Widén vid 2 och 4 §§:

»Med afseende på jordbrukets utveckling i Norrland har jag ansett

Kungl. Majrts förslag i dessa §§ vara att föredraga framför utskottets och

därför böra oförändradt tillstyrkas. Mot de olägenheter, som härmed under

vissa förhållanden kunde anses förbundna, innehåller lagen, särskildt i 6

och 25 §§, tillfredsställande garantier.»

af herr C. P. Jansson i Edsbäcken, som instämt med herr Widén;

af herr Lindhagen:

»Alla mina yrkanden i syfte att göra lagen effektiv och bättre tillgodose

arrendatorernas betryckta ställning har af utskottet afstyrkts, under

det herrar Fahléns och Enhörnings motioner, hvilka enligt min uppfattning

måste verka i motsatt riktning, i de flesta delar bifallits.

Särskildt måste jag fästa mig vid att lagen i fråga om sin omfattning

ej går rakt på sak utan sökt nå dit på omvägar, hvilka lätt kunna

leda till olägenheter, att arrendetiden inskränkts från 20 till 10 år (ingen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

ledamot i kommittén föreslog mindre än 15 år), att arrendatorns rätt

att verkställa nyodling, hvarigenom odlingens fortgång äfven på bolagshemman

skulle fortgå, icke blott bibehållits i det kungliga förslagets otillfredsställande

form utan gjorts ännu mer illusorisk genom fullständigt

förbud att odla skogbärande mark (en regel är annars att odlingspolitik

går före skogspolitik, hvarom våra gällande skogsvårdslagar innehålla uttryckliga

bestämmelser), att arrendator rätt till husbehofsfiske också

blifvit en rätt blott på papperet, att hans laga rättighet att få ersättning

för skada genom flottning kan frånhändas honom i kontraktet, att de till

arrendatorns trygghet anordnade synerna komma att för honom medföra

en ny och oväntad utgift, som kan i de aflägsna och fattigaste bygderna

ännu mer stegras genom utskottets förslag att endast vissa kvalificerade

personer få anlitas till synemän (kommittén förordade enhälligt, att jordägaren,

som förfogade öfver hemmanets väsentliga värde, skogen, skulle

betala hela synekostnaden), samt att lagen, som närmast är afsedd för den

nuvarande generationen arrendatorer, ej skall, såsom kommitténs majoritet

föreslog, i vissa skäliga hänseende få tillämpning äfven på redan afslutade

för bestämd tid gällande arrendekontrakt.

I dessa med flera afseenden får jag anteckna mig såsom reservant

mot utskottets betänkande och förbehålla mig rättighet, att i kammaren

framställa erforderliga yrkanden.»

o

af herr Åkerlund.

Herrar

icke deltagit i

Uppström och Nyström hafva begärt få antecknadt, att de

ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm 1907. Kung!. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:201 Riksdagens Skrifvelse N:o 201 s. 1 i texten