Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne, dels ock tvä med anledning af denna proposition afgifna motioner.

1907-05-13 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:61, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne, dels ock tvä med anledning af denna proposition afgifna motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

1

N:o 61.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj kl. 4 e.m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk

i Norrland och Dalarne, dels ock tvä med anledning

af denna proposition afgifna motioner.

Genom en den 9 nästlidne april dagtecknad proposition, n:o 148,

hvilken af båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, har Kungl. Maj:t,

under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda

förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland

och Dalarne.

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft en inom Andra Kammaren af herr Lindhagen jämte tjugufem

bland representanterna i kammaren för Norrland och Dalarne i anledning

af propositionen afgifven, till utskottet hänvisad motion, n:o 254, däri

anföres:

»Norrlandskommitténs förslag i afseende å trävaruindustriens hemman

i Norrland och Dalarne bygga på tre grundsatser.

Den ena är tillgodoseendet af det statsekonomiska intresset, att den

redan odlade jorden hålles i lika god häfd som på bondehemman och

att odlingen fortgår genom nyodlingar i enahanda omfattning som på

bondejord.

Den andra grundsatsen är tillgodoseendet af arrendator^ enskilda

intresse, att i möjligaste mån erhålla samma själfständighet och enahanda

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. DO Höft. (N:o 61.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

utkomstmöjligheter, som förunnas en småbonde i orten å hans jord.

Arrendator!! bör därför få en tryggad besittningsrätt till åker, äng och

byggnader samt rätt att för sin utkomst utvidga odlingarna efter råd och

lågenhet samt att taga virke, begagna bete, samt idka fiske å hemmanets

utmarker allt till husbehof.

De rättigheter för arrendatorn och förpliktelser för jordägaren, som

förslagen i dessa ändamål upptaga, få för det tredje icke ensidigt betraktas

som personliga mellanhafvanden i ett kontraktsförhållande. De äro först

och sist ett uttryck för å ena sidan jordbrukets rätt att komma i åtnjutande

af åtminstone sitt oundgängliga nödtorft ur det hemman, som ursprungligen

tillskapades allenast för att främja jordbruket, och å andra sidan skogens

förpliktelse att af sitt öfverflöd, som nu går bort i främmande händer,

låta åtminstone någon skårf tillfalla den fattiga familj, hvilken till skillnad

från hemmanets ägare skall bo och hafva sin utkomst på detsamma.

Norrlandskommittén lät i förstnämnda syfte verkställa en vidlyftig

utredning om förhållandena på trävaruindustriens hemman. Denna utredning

omfattade bland annat äfven en undersökning om jordbrukets

tillstånd, odlingens fortgång och arrendatorernas ställning. Undersökningen

ådagalade på det mest ovedersägliga sätt, att arrendatorerna i ett flertal fall

hade en mycket osj anständig ställning samt att med undantag för de färre

antal jordbruk, som brukades af bolagen själfva eller deras tjänstemän,

jordbruket å den stora mängden af fastigheterna eller de s. k. arrendehemmanen

i regeln och detta af naturliga skäl sköttes dåligt, gick tillbaka

eller alldeles nedlades, samt att nyodlingar högst sällan förekommo.

A bondehemmanen däremot sköttes jordbruket med vida större intresse,

och där nyodlades allmänt i mån af råd och lägenhet på sätt å norrländska

bondehemman varit vanligt.

Den åtgärd, som då osökt framställde sig, var en lagstiftning, hvilken

ålade de särskilda ägarne af trävaruindustriens hemman skyldighet att väl

häfda de redan odlade ägorna, samt att därutöfver verkställa nyodlingar.

Båda dessa saker förordades också ofta i de från orterna inkomna yttrandena.

I öfverensstämmelse härmed föreslog kommittén i sitt förslag till

vanhäfdslag statsuppsikt öfver häfden å ifrågavarande jordbruk samt lade

ansvaret därför på jordägaren. Däremot fann kommittén att det ur praktisk

synpunkt kunde möta betänkligheter, att ifrågavarande jordägare, hvilka

ju ej hade jordbruket till yrke, skulle omedelbart åläggas att äfven verkställa

nyodlingar. Närmast till hands låg då att föreskrifva, att till arrende

skulle höra odlingsmark likaväl som husbehofsvirke och bete. Men kommittén

gick ej ens så långt. Angelägenheterna att befrämja odlingens

fortgång äfven på dessa hemman tillgodosåg kommittén i stället genom

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

att i förslaget till arrendelag medgifva arrendator!! rätt att nyodla och

att af jordägaren vid afträdet erhålla ersättning för den nödiga kostnaden

för nyodling under förutsättning dock att egendomens värde därigenom

höjts på ett varaktigt sätt. Denna utväg innefattar en eftergifvenhet i

jordägarens intresse, i det denne själf slipper tänka på sakens utförande och

drabbas af kostnader för ändamålet endast, i den mån en arrendator är

villig och i stånd att själf utföra företaget.

Såsom framhållits i motionen n:o 242 rörande propositionen om

arrendelag har äfven ofvannämnda moderata sätt för befrämjande af

odlingens fortgång där upptagits endast till skenet, men i verkligheten

gjorts fullständigt illusoriskt, hvilket ock öppet erkännes i den framlagda

propositionen. Vill man sålunda i den form, som uti jordägarens intresse

valts för ändamålets vinnande, finna en förevändning att helt åsidosätta

detsamma, så blir konsekvensen, att man får återgå till att påfordra upptagande

i häfdelagen af ett åliggande för jordägaren att äfven verkställa

nyodlingar.

Nu har för Riksdagen framlagts förslag till vanliäfdslag, och det

gäller då att se till i hvad mån uppgiften att upprätthålla häfden på

ifrågavarande hemmans af gammalt odlade ägor blifvit på ett målmedvetet

sätt upprätthållen.

Såsom en första stötesten möter då, att förslaget gäller icke blott

trävaruindustriens hemman, om hvilka nu är fråga. Förslaget tager det

öfverraskande steget att lägga äfven alla bondehemman under lagen.

Visserligen säges, att det endast varit på de förra hemmanen missförhållandena

i någon betänkligare grad framträdt och att ringa anledning

syntes vara att befara, det äfven bondehemman skulle komma att rätteligen

drabbas af lagens tillämpning. Men följdriktigheten kräfde, påstås det,

att lagen utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord.

Härmed är en alldeles ny fråga framförd, nämligen befogenheten af

statskontroll på jordbrukets egna idkare i utöfningen af deras yrke. Men

detta är icke någon norrlandsfråga, utan, ifall följdriktighet skall äga

rum, en fråga för hela riket. Tanken att all jord bör skötas väl är

visserligen icke i och för sig förkastlig och har äfven fordom hos oss

omhuldats af lagstiftningen. Men hvarför nu i denna lag upptaga en

sådan sak, som till och med erkännes icke ens ha någon praktisk betydelse?

Icke kan detta väl vara ägnadt att stödja den andra angelägenheten,

med hvilken man nu har att syssla?

En annan anmärkningsvärd punkt i förslaget är, att tillsynen öfver

lagens efterlefnad är svagt organiserad. En jordbrukskommission skall

finnas i hvarje läns residensstad och där vänta på frivilliga privata

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

angifvelse!-, det synes vara allt. Norrlandskominitténs förslag innehöll

därutöfver att i orterna uppsikten skulle hvila på särskilda jordbrukskommittéer

utsedda för detta jämte annat ändamål inom de särskilda

socknarna. Af detta förslag bör väl bibehållas åtminstone en

fakultativ rätt att utse dylika kommittéer eller ock lämna uppdraget åt

redan utsedda skogsvårdskommittéer. Enligt kommitténs förslag hade

vidare allmän åklagare själfständig åtalsrätt, men enligt propositionen

fordras alltid kommissionens uppdrag, hvilket ju också kan lägga en

hämsko på en effektiv tillämpning af lagen.

dill skillnad från kommittén begränsar propositionen vidare utan

hållbart skäl lagens tillämplighet till endast vissa delar af Kopparbergs

och Gäfleborgs län.

Beträffande slutligen beteckningen af den vanvård, som skall föranleda

ett ingripande, så har propositionen i den delen upptagit kommittémajoritetens

förslag. Redan att döma af lagtextens lydelse synes detta

afse att icke drabba vanlig utan endast en särdeles hög grad af vanvård.

Motiven aflägsna ock härutinnan all tvekan. Enligt dessa syftar förslaget

företrädesvis på de fall, att inägojord förvandlas till mer eller

mindre skogbeväxta utmarker eller att skördar år efter år tagas utan att

ersättning lämnas, så att jorden småningom utarmas. I motiven framhålles

ock, att om en äga med dålig jordmån öfvergifves, detta ej bör

betraktas såsom vanvård, och det är naturligtvis riktigt, att inägojord,

som är otjänlig för odling, helst bör öfvergifvas. Men här måste man

vara försiktig. Ett trävarubolag förledes lätt att ur sin synpunkt finna

mycken jord oduglig för odling, som däremot skulle kunna bereda en

fattig arbetare utan andra utvägar en dräglig bärgning. Särskilt är att

befara att man härvid skall söka försvara det omfattande igenläggandet

af inägojord på nybyggen, för hvilka man lyckades erhålla skogsanslag

och skattemannarätt medelst en improviserad odling. De nu framställda

betänkligheterna framfördes af reservanter inom kommittén genom nedannämnda

förslag till förändrad lydelse af lista § i kommitténs förslag:

Finnes — — — må jordbruket och de för detsamma nödiga byggnader

ej vanvårdas. Samma lag — — — skogsafkastningen.

Vanvård enligt denna lag skall anses föreligga, om jordbruket och

byggnaderna äro i sämre tillstånd än det, hvari de uti bondehand varande

jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befinna sig. Såsom vanvård

skall ock anses, därest å hemman, som uppkommit af nybygge, icke finnas

inägor till vidd och godhet motsvarande, hvad i sådant afseende är i

skatteomföringsinstrumentet upptaget. Hvad sålunda stadgats, galle dock

ej för det fall, att efter noggrann undersökning befinnes, det jordmånen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

5

å en upptagen odling ej äger det odlingsvärde, eller, där är fråga om nybyggarhemman

som nyss sagts, detta ej någonstädes innehåller odlingslägenheter

till angifven omfattning af den beskaffenhet, att jorden kan

med fördel brukas ens af någon, som saknar andra utvägar till försörjning.

’

Det må till sist framhållas, att en effektiv vanhäfdslag är en hörnsten

i hela systemet och att arrendelagen oundgängligen förutsätter en

dylik häfdelag.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi hemställa: att i propositionen

n:o 148 angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland

och Dalarne måtte af Riksdagen öfvervägas och beslutas följande ändringar:

l:o) att lagen skall omfatta Dalarne och Gäfleborgs län i deras helhet;

2:o) att lagen skall afse endast trävaruindustriens hemman och ej

äfven bondehemman;

3:o) att lagen ej må begränsas till att drabba endast särdeles hög

grad af vanvård; och

4:o) att en något effektivare tillsyn å lagens efterlefnad måtte anordnas.

»

Sedan utskottet i ärendet fattat beslut, har inom Första Kammaren

af herrar Enhörning, Hägglund och Magnuson i anledning af propositionen

afgifvits följande till utskottet hänvisade motion, n:o 73:

»I proposition n:o 148 har Kungl. Maj:t framlagt för Riksdagen förslag

till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland

och Dalarne.

Innehållet i det framlagda förslaget är, i korthet uttryckt, att jordägare,

som vanvårdar en jordbruksfastighet, så att dess afkastningsförmåga

uppenbarligen äfventyras, eller låter för jordbruket nödiga byggnader bortföras

eller förfalla, och som ej inom förelagd tid afhjälper sådan vanhäfd,

skall straffas med böter, minst 200, högst 2,000 kronor.

Då det torde vara en för vårt rättsväsende hittills okänd rättssats,

att underlåtenhet att tillvarataga egna ekonomiska intressen stämplas såsom

brott, hafva vi ansett lämpligt att redan på detta stadium ägna lagförslaget

en närmare granskning.

Vill man söka uppleta den synpunkt, som kan hafva varit bestämmande

för förslagets upphofsman, då de funnit underlåtenhet af angifna

art vara straffvärd, möta till en början svårigheter på grund af obestämdheten

i den nyupptäckta förbrytelsens konturer. Såsom af en ledamot i

Högsta domstolen framhållits, har Norrlandskominittén i sina motiv yttrat,

att om en odlad äga är till jordmånen så dålig, att dess afkastning icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

ersätter brukningskostnaden för en å stället bosatt åbo, desa utläggande

till skogsmark icke kan anses såsom sådan vanvård, som i förslaget afses.

Men detta betraktelsesätt har icke fått något uttryck i förslaget, och det

kan därför vara tveksamt, huru detta bör fattas. År det meningen att

jord, som en gång varit uppodlad till åker eller äng, skall vidmakthållas

i sådant skick, äfven om detta ej kan ske utan ekonomisk förlust? Eller

är afsikten allenast att förekomma nedläggande af jordbruket å mark, som

med skälig afkastning lönar därå användt kapital och arbete?

På grund af nyss omförmälda motivering gå vi ut ifrån, att det

senare alternativet är åsyftadt, och att sålunda det som funnits straffvärdt

är att en jordägare, hvars ägor kunna med ekonomisk fördel brukas såsom

åker eller äng, vanhäfda!* dessa till den grad, att ''jordbrukets afkastningsförmåga

uppenbarligen äfventyras’. Enligt förslaget räknas sådant

dock icke i alla fall jordägaren till last. Är det på grund af fattigdom,

som ägaren underlåter hålla sina ägor i häfd, skall ingen åtgärd

mot honom vidtagas. Det får väl antagas, att då i lagförslaget vid sidan

af fattigdom nämnes ''annan giltig orsak’ till vanhäfden, häri skall inbegripas

tröghet eller okunnighet å ägarens sida, och att det sålunda icke

är meningen att med bötesbestämmelser egga efterblifna norrländska jordbrukare

att öfvergifva föråldrade brukningsmetoder. I hvarje fall framhålles

i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet för den 3 november

1906 endast den vanvård, "som har sin grund i ''ägarens försummelse,

likgiltighet eller öfvervägande intresse för trävarurörelse’.

Äro våra antaganden riktiga, så må det förlåtas oss, om vi förgäfves

sökt finna en förnuftig grund för de föreslagna lagbuden. Man är

van att föreställa sig, att det egna intresset är den tillförlitligaste drifkraft

och eggelse till handling i ekonomiska ting. Och denna åskådning

är i regel ej öfvergifven af nutida lagstiftare, hvilka tvärtom esomoftast

ingripa mot Manchesterskolans ekonomiska frihetsteorier just från den

synpunkten, att det egna intresset är alltför lifligt och alltför benäget att

tillgodose sig. Men här synes man plötsligt hafva upptäckt, att det finnes

jordägare, som äro så likgiltiga för egen fördel, att de föredraga att låta

sina tegar ligga oplöjda, att låta jorden återgå till naturtillståndet, oaktadt

de härigenom gå miste om den vinst, som deras egendom skulle

lämna, om odlingen hölles vid makt. Och man befarar, att dylikt skulle

förekomma i så stor utsträckning, att däraf skulle uppkomma fara för det

allmänna, och att förty lagstiftningen måste gripa in och med hot om

straff egga upp lusten att taga afkastning af sitt gods.

Då man hunnit till denna punkt i sina reflexioner, känner man sig

ett ögonblick benägen att tro, att det andra alternativet för tolkningen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61. 7

af'' förslaget är det rätta, och att sålunda meningen är att framtvinga ett

jordbruks vidmakthållande, oaktadt sådant måste ske med ekonomisk uppoffring

för ägaren. Måhända skulle det straffvärda ligga däri, att jordägaren

lägger ner eller försummar ett jordbruk, som visserligen ej kan

lämna någon vinst, men som dock af nationalekonomiska hänsyn borde

bibehållas vid makt? Vid närmare eftertanke lärer man dock finna, att

detta förnuftigtvis ej kan vara afsikten, då det väl under inga omständigheter

kan vara nationalekonomiskt riktigt att med tvångsmedel uppehålla

ett affärsföretag, som går med förlust och ej kan annat än gå med förlust.

Vi få alltså antaga, att lagförslagets upphofsman verkligen gått ut

ifrån att en jordägare skulle kunna tänkas låta sin fastighet ligga obrukad,

utan afkastning, sjunkande i värde, allt under det han får draga

skatt för densamma, och att han skulle föredraga detta sakernas tillstånd

framför att antingen själf bruka den eller utarrendera eller sälja den till

annan. Som bekant har också Norrlandskommittén ansett sig hafva konstaterat,

att dylikt förekommit med trävaruindustriens hemman. Emellertid

har genom utredning, som på enskildt föranstaltande ägt rum (se

''Utlåtande i den s. k. Norrlandsfrågan, afgifvet till Sågverks- och trävaruexportföreningen

af därtill utsedde kommitterade’, tryckt i Stockholm

år 1905 och på sin tid utdeladt till Riksdagens ledamöter) ådagalagts, att

Norrlandskommitténs föreställningar angående omfattningen af jordbruks

nedläggande varit öfverdrifna, och att i själfva verket endast helt få fall

förekommit, då hemman lagts öde. Vi citera hvad i berörda enskilda

kommittébetänkande därom yttras:

''Svaren å frågan, om åkerbruket nedlagts å något eller några hemman

tillhörande respektive bolag, har lämnat ett ytterligare bevis på ovederhäftigheten

af påståendet, att så skulle vara förhållandet i nämnvärd

utsträckning. Af de till ett antal af 101 afgifna svaren inhämtas nämligen,

att sådan åtgärd vidtagits endast med 14 hemman, tillhörande 6

olika bolag, samt att anledningen till nedläggandet i hvarje fall varit antingen

jordens frostländighet, hemmanets aflägsna läge, frånvaron af odlad

jord, eller jordens skötsel i sambruk med andra hemman.’

Vi erinra i detta sammanhang, hurusom reservanter inom Norrlandskommittén

framhållit, att nedläggande af jordbruk äger rum jämväl i

landsdelar, där jordbruket har ojämförligt större förutsättningar än i Norrland,

och att till och med staten i tämligen stor omfattning upphört med

brukande af inägojord. Icke faller det någon in att på grund häraf påyrka

straffbestämmelser eller att öfver hufvud häri se bevis på annat än

att jordbruk icke, eller i allt fall ej för tillfället, kan med fördel idkas

på jorden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Vi hafva alltså förgäfves sökt från allmänna synpunkter finna förklaringsgrunder

till det förelagda lagförslagets behöflighet. Det förekommer

emellertid i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet för den

3 november 1906 några ord, som kanske kunna lämna en utgångspunkt

till belysande af tankegången hos förslagets upphofsman. Föredragande

departementschefen erinrar om att Norrlandskommittén ansett, att benägenheten

hos trävarurörelsens idkare att nedlägga jordbruket på en del

af sina hemman skulle komma att ökas, därest de af kommittén föreslagna

nya bestämmelserna om ägostyckning och arrende af jord koinme

att blifva lag, och att kommittén på grund häraf funnit straffbestämmelser

för nedläggande af jordbruk vara af nöden. Detta kastar i sanning

ett egendomligt ljus öfver den föreslagna norrländska arrendelagen: dess

upphofsman mena själfva, att den jordägare, som ej är i tillfälle att själf

bruka sin jord, skall föredraga att lägga den för fäfot framför att utarrendera

den på de villkor lagen stadgar. Men en dylik undanflykt bör

icke tillstädjas jordägaren: genom ägostyckningsbestämmelser hindrad att

afyttra sina inägor, skall han genom straffbestämmelser drifvas till utarrendering.

Till råga på allt skall han ändock stå ansvaret, om arrendatorn

vanhäfdar jorden; den föreslagna lagen synes nämligen äfven i

detta fall lägga på jordägaren skyldigheten att af hjälpa vanhäfden.

Kan denna hetsjakt verkligen vara öfverensstämmande med rättvisa

och billighet? Eller skola rättvisa och billighet alldeles lämnas å sido, då

det gäller lagstiftningsåtgärder mot trävaruindustrien?

Innan vi sluta granskningen af den kungl. propositionen vilja vi

inlägga en gensaga mot påståendet, att 1903 års skogsvårdslag skulle vara

ett motstycke till den nu föreslagna lagen. Skillnaden är tämligen påtaglig.

Hvad man här synes vilja åstadkomma är att förmå en jordägare,

som är liknöjd att taga afkastning af sitt gods, att uppgifva sin likgiltiga

hållning; i lagen om skogsvård åter vill man stäfja skogsägarens öfverdrifna

vinstbegär och hindra honom att på kommande generationers bekostnad

göra en vinst för tillfället. Och vidare bör det märkas, att lagen

om skogsvård icke stadgar straff för underlåtenhet att vidtaga förelagda

åtgärder till botande af vanskötsel. I själfva verket kunna ej heller de

af Norrlandskommittén åberopade bestämmelserna i byggningabalken af

1734 års lag uppställas som motstycke till föreliggande lagförslag, ty man

bör för ett riktigt bedömande af dessa stadgandens anda komma ihåg, att

för 1734 års lagstiftare full och oinskränkt äganderätt ej tillkom skattebonden,

utan allenast frälsemannen, och å frälsemannens jord hade byggningabalkens

27 kap. icke tillämpning i annat fall än då den brukades

af landbo. Det är sålunda egentligen plikten att icke vanvårda annans

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61. 9

gods, som genom de ifrågavarande bestämmelserna i 1734 års lag inskärpes.

På grund af hvad vi nu anfört, anse vi oss berättigade att påstå,

att för det framlagda lagförslaget icke finnas de allmängiltiga och förnuftsenliga

grunder, utan hvilka en lag icke kan anses påkallad, oväldig

eller billig, och vi tillåta oss därför att hemställa, att ifrågavarande lagförslag

icke måtte af Riksdagen bifallas.»

Uti det underdåniga betänkande, som den 27 oktober 1904 afgifvits

af kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande,

jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna

vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar

befrämjas, har kommittén fästat uppmärksamheten på den afsevärda utsträckning,

i hvilken den uti trävaruindustriens besittning befintliga jordbruksjorden

för närvarande lämnas utan egentlig eller åtminstone utan

tillfredsställande skötsel; och kommittén har påvisat de sociala och ekonomiska

olägenheter, som äro förenade därmed, att på detta sätt en stor del

af de förut i bondehand befintliga, numera af trävarubolagen och enskilda

sågverksägare förvärfvade hemmanen lämnas att återgå till naturtillståndet

och därigenom göras fullständigt oanvändbara såsom verksamhetsfält

för en jordbrukande befolkning. Denna benägenhet hos trävarurörelsens

idkare att nedlägga jordbruket å en del af sina hemman har kommittén

ansett efter all sannolikhet komma att ökas, därest vissa af kommittén

föreslagna nya bestämmelser om ägostyckning och arrende af jord inom

de nordligare delarna af riket komine att blifva upphöjda till lag. För

att i någon mån förhindra denna betänkliga utveckling har kommittén

trott ett ingripande från statens sida vara af nöden samt i sådant syfte

framlagt ett förslag till lag innefattande bestämmelser till förekommande

af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

öfver detta lagförslag hafva underdåniga yttranden afgifvits af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i de sex norra länen äfvensom af landtbruksstyrelsen.

Samtliga dessa myndigheter hafva uttalat sig för behöfligheten af en

lag i detta syfte eller åtminstone förklarat sig icke vilja afstyrka en lagstiftning

i antydd riktning.

Äfven Kungl. Maj:t har ansett kommitténs förslag förtjänt af uppmärksamhet.

Sedan detsamma inom justitiedepartementet blifvit öfversedt

Bill. till Riksd. Prot?!''1907. 7 Sand. 5G Håft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

och därvid undergått bl. a. den förändring att den ifrågasatta lagen skulle

i afsedda delar af riket gälla all enskild jord, ej blott, såsom af kommittén

föreslagits, den i trävarurörelsens ägo befintliga, har förslaget undergått

grundlagsenlig granskning i högsta domstolen och med anledning af vissa

därvid framställda anmärkningar ånyo blifvit öfversedt, hvarefter detsamma

genom förevarande proposition förelagts Riksdagen till antagande.

Af skäl, som Norrlandskommittén närmare utvecklat och till hvilka

utskottet tillåter sig hänvisa (Norrlandskommitténs betänkande del I, sid.

194 och ff., jämförda med sid. 38 och ff.) anser utskottet, att en lagstiftning

till förekommande af vanhäfd å den norrländska trävarurörelsens jordbruksfastigheter

är af behofvet påkallad. Med en till dessa fastigheter företagen

begränsning, hvilken utskottet af hår nedan angifna skäl finner nödig,

har utskottet emot förslaget icke haft något att i hufvudsak erinra. Därmed

må ock den af herr Enhörning m. fl. i frågan väckta här ofvan intagna motion

få anses af utskottet besvarad. Till något ingående bemötande af denna

motion har utskottet för öfrigt så mycket mera saknat anledning, som enligt

hvad ofvan omnämnts ifrågavarande motion blifvit inom Riksdagen väckt och

till utskottet öfverlämnad först efter det ärendet redan af utskottet behandlats.

Utskottet öfvergår härefter att yttra sig om förslagets detaljer, i

den mån anledning därtill föreligger.

Ingressen till lagförslaget.

Herr Lindhagen och medmotionärer hafva i sin förevarande framställning

yrkat, att lagen skall omfatta Dalarne och Gäfleborgs län i deras

helhet.

Det område af riket, för hvilket lagen i propositionen föreslagits att

gälla, sammanfaller med den del af landet, för hvilken lagen om förbud i

vissa fall för bolag eller förening att förvärfva fast egendom den 4 maj

1906 är tillämplig och för hvilken lagförslaget angående arrende af viss

jord å landet inom Norrland och Dalarne äfven är afsedt att gälla. Utskottet

. anser, att full öfverensstämmelse bör förefinnas mellan alla dessa

lagars tillämplighetsområden och har därför icke ansett sig kunna biträda

förevarande yrkande.

1 §•

Såsom redan nämnts, afser lagförslaget inom angifven del af riket

all enskild fastighet å landet, å hvilken finnes åker och äng af den om
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

11

fattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas. Norrlandskommitténs

förslag afsåg endast trävaruindustriens idkare tillhörig jord. Anledningen

hvarför ändring häri skett, framgår af föredragande t. f. departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet den 3 november 1906: »1 fråga om lagens

tilllämplighetsområde afser (kommitté-)förslagets 1 § att inskränka detsamma

till jord, tillhörig bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller

enskild person, som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt

uppenbarligen besitter densamma hufvudsakligen för att tillgodogöra

sig skogsafkastningen, eller, i stort sedt, den i trävaruindustriens besittning

varande jorden. Härvid må visserligen medgifvas, att det hittills

endast varit på denna jord de antydda missförhållandena i någon betänkligare

grad framträdt. Men då lagen grundar sitt berättigande på den

skada för det allmänna, som förorsakas af en svårare vanhäfd, samt denna

skada är lika stor, i hvars hand än det vanhäfdade hemmanet må befinna

sig, synes mig följdriktigheten kräfva att, såsom af reservanter inom kommittén

samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands

och Norrbottens län påyrkats, lagen utsträckes att gälla all i enskild ägo

varande jord. Detta principiella beriktigande torde kunna göras utan

att lagen därigenom i sin praktiska tillämpning får någon väsentligt ändrad

betydelse, ty ringa anledning synes vara att befara, det andra än trävaruindustriens

idkare kunna finna det med sin förmån förenligt att försumma

jordbruket å sin jord till den grad att vanhäfd föreligger i den

utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet förutsätter.»

Emot förslaget i detta afseende riktade sig ett af de i granskningen

af detsamma inom högsta domstolen deltagande justitieråd:

»Det af Norrlandskominittén utarbetade lagförslag i förevarande

ämne var afsedt att äga tillämpning allenast å de i trävaruindustriens

besittning varande fastigheter, som ägnade sig för själfständigt jordbruk,

under det att enligt det remitterade förslaget lagbestämmelserna

utsträckts att gälla alla i enskild ägo varande fastigheter af sådan beskaffenhet.

Anledningen till den sålunda vidtagna förändringen i fråga

om lagens tillämplighetsområde har, såvidt jag kunnat finna, hufvudsakligen

varit en sträfvan att vinna formell likhet inför lagen. En sådan

likhet är visserligen önskvärd, men, då man nu en gång bestämt sig

för att söka genom lagstiftningsåtgärder ingripa till skyddande af den

själfägande jordbrukande befolkningen i Norrland mot den där öfvermäktiga

trävaruindustrien, ligger det i sakens natur att den för ändamålets

vinnande erforderliga lagstiftningen i mångt och mycket måste få

karaktären af en undantagslagstiftning, riktad mot trävaruindustriens idkare,

och att således en olikhet inför lagen mellan dem och öfriga medborgare

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

måste uppstå. Genom den ifrågasatta utsträckningen af lagens räckvidd

skulle man i stället åstadkomma en olikhet af helt annan och enligt min

mening vida betänkligare art, nämligen emellan hela den jordbruksidkande

befolkningen i Norrland, å ena, och i det öfriga Sverige, å andra sidan.

Eu dylik olikhet synes icke böra tillskapas utan att verkliga skäl därtill

föreligga. Nu har det emellertid icke ens uppgifvits, att något behof af

en lagstiftning, sådan som den ifrågavarande, gjort sig gällande beträffande

andra fastigheter än dem, som äro i trävaruindustriens besittning. Det

torde också vara uppenbart, att en jordägare, som själf besitter och brukar

sitt hemman och däraf skall hafva sin bergning, ej gärna kan tänkas vilja

helt och hållet nedlägga jordbruket eller med afsikt alldeles försumma

detsamma, och att således i fråga om dylika jordägares fastigheter ej äro

att befara de typiska fall af vanhäfd, som förekomma å en mängd af de

i trävaruindustriens besittning varande fastigheter och som just gifvit anledning

till ifrågavarande lagförslag. Med hänsyn härtill kan det ju förefalla,

som om, på sätt äfven blifvit anmärkt, den föreslagna utsträckningen

icke skulle vara af någon större praktisk betydelse, enär i allt fall ringa

anledning finnes till antagande att ingripande enligt lagen skulle komma

att äga rum mot andra än idkare af trävarurörelse. Huru härmed skulle

komma att förhålla sig, torde dock icke kunna med visshet förutsägas.

Just i fråga om fastigheter, hvilka ägarne själfva bruka och besitta, kan

det lätteligen inträffa att på grund af ägarens fattigdom eller sjukdom

jordbruket i hög grad vanskötes eller åbyggnaderna få förfalla. I sådana

fall skulle ju enligt lagförslaget något ingripande ej äga rum i annan händelse,

än då de orsaker, som gifvit anledning till vanhäfden, upphört, men säkerligen

skulle det för både jordbrukskommission och domstol kunna blifva

en ytterst svår och grannlaga pröfning att afgöra, huruvida ägaren af

giltig orsak vore urståndsatt att af hjälpa vanhäfden. Vidare kan det

tänkas, att en jordägare igenlägger en till hans hemman hörande betydlig

odling, därför att han finner det besvärligt att skaffa nödig arbetskraft

eller af annan orsak icke vill bibehålla odlingen. Äfven om hans åtgärd

icke skulle vara från nationalekonomisk synpunkt försvarbar, därför att

odlingen är af sådan beskaffenhet att dess bibehållande bör löna sig, skulle

det dock kunna vara mycket hårdt för ägaren att tvingas att återupptaga

odlingen. Fall af sist antydda beskaffenhet kunna ju inträffa äfven i fråga

om bolagshemman, men det synes mig ligga i öppen dag att ett ingripande

mot den, som själf besitter och brukar sitt hemman, blir af en

helt annan personlig art och från många synpunkter är vida mera ägnadt

att väcka betänkligheter än ett ingripande, som riktas t. ex. mot ett bolag

beträffande en eller annan af dess många fastigheter. För en bonde med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

13

små ekonomiska resurser, kan ju ett sådant föreläggande, som i lagförslaget

åsyftas, blifva helt och hållet ruinerande. Det synes mig därför,

som om försiktigheten bjöde att, på sätt ock flertalet af de i ärendet

hörda myndigheterna tillstyrkt, icke utsträcka den tilltänkta lagens tilllämplighetsområde

längre än kommittén föreslagit.»

Vid förslagets förnyade anmälan i statsråd den 9 nästlidne april

anmälde chefen för jordbruksdepartementet sin skiljaktiga mening i denna

del och anförde:

»Syftet med denna s. k. vanhäfdslag har uppenbarligen varit att

förekomma det jordbruket å den i trävaruindustriens besittning varande

jorden skulle helt och hållet nedläggas, hvithet befarats skola inträffa, särskilt

därest de af den s. k. Norrlandskommittén föreslagna bestämmelserna

om ägostyckning och arrende i Norrland och Dalarne blefve gällande lag.

Lagen har därför ansetts som ett nödvändigt komplement till dessa lagar.

Med anslutning härtill har också kommitténs flertal åt sitt förslag

gifvit sådan lydelse, att lagen skulle komma att afse endast trävaruindustrien

och dess innehaf och ej den i egentlig mening jordbruksidkande

befolkningen eller den i dess händer varande jorden.

Att gifva lagen den vidare utsträckning, som i det nu föredragna

förslaget skett, kan jag icke tillråda, helst ett ingripande i sådan riktning

från statens sida i den enskildes hushållning, där jorden äges och brukas

i jordbrukssyfte och för att ägaren eller brukaren däraf skall hafva sin

hufvudsakliga bärgning, torde vara hvarken af behofvet påkalladt eller

i stort sedt ens ägnaUt att främja en bättre skötsel af jorden.»

Med åberopande i öfrigt af de skäl, ofvannämnda justitieråd vid

lagförslagets föredragning i högsta domstolen anfört för sin mening i nu

berörda afseende, förklarade alltså chefen för jordbruksdepartementet som

sin uppfattning, att åt lagen icke bort gifvas större utsträckning än kommitténs

flertal föreslagit.

Emot förslagets utsträckning till all enskild jord har ock herr Lindhagen

jämte medmotionärer i sin motion riktat sig och yrkat, att lagen

skall afse endast trävaruindustriens hemman och ej äfven bondehemman.

Motiveringen till detta yrkande återfinnes här ofvan.

De skäl, som sålunda anförts emot den föreslagna utsträckningen af

lagen till all enskild jord, synas utskottet fullgiltiga. Utskottet får alltså

för sin del tillstyrka, att förslaget i denna del ändras i öfverensstämmelse

med Norrlandskommitténs förslag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Herr Lindhagen m. fl. yrkar vidare beträffande denna §, att lagen

ej må begränsas att drabba endast särdeles hög grad af vanvård. Detta

yrkande utvecklas och motiveras i motionen närmare.

I denna del har utskottet icke funnit skäl att gå utöfver Kungl.

Maj:ts förslag, hvilket med hänsyn till lagens syfte synes fullt tillfredsställande.

Däremot har utskottet till jordägarens förmån ansett sig böra i ett

afseende något modifiera §:en. Såsom vanvård betraktas enligt förslaget

den omständighet, att jordägaren bortför eller lämnar för jordbruket nödiga

byggnader att förfalla. Genom ett sådant stadgande skulle en jordägare,

som t. ex. ägde två i närheten af hvarandra belägna fastigheter vara förhindrad

bortföra eller låta förfalla å den ena fastigheten belägna byggnader,

äfven om denna fastighets behof af byggnader tillfredsställande

fylldes genom byggnader å den andra. I sådant fall är dock lagens syfte

fullt tillgodosedt, blott för jordbruket å båda fastigheterna nödiga byggnader

hållas å den ena fastigheten. Utskottet har därför ansett sig böra

till §:ns första moment göra ett häraf betingadt tillägg.

2 §.

Uppsikt öfver att fastighet ej vanvårdas tillkommer enligt denna §

af Konungen länsvis tillsatta jordbrukskommissioner. Herr Lindhagen m. fl.

yrkar nu i sin motion, att en något effektivare tillsyn å lagens efterlefnad

måtte anordnas, och särskildt hvad denna § angår, att vid sidan af berörda

kommissioner ortskommittéer måtte utses eller kunna utses att gå kommissionerna

tillhanda.

En sådan anordning var föreslagen af Norrlandskommittén, men

ansågs af Kungl. Maj:t obehöflig. Föredragande t. f. departementschefen

yttrar härom till statsrådsprotokollet:

»Utom de särskilda länsvis tillsatta kommissioner, som enligt (kommitté-)

förslaget skulle öfva uppsikt öfver lagens efterlefnad, anlitar förslaget för

samma ändamål äfven sockenvis utsedda jordbrukskommittéer. Dessa jordbrukskommittéer,

hvilkas hufvuduppgift ligger inom området för ett annat

af de i kommittébetänkandet intagna lagförslagen, men som af kommittén

pålagts äfven förevarande öfvervakande verksamhet såsom en biuppgift,

synas emellertid ensamt för den nu ifrågavarande kontrollen knappast behöfliga.

Såsom förhållandena utvecklat sig i norra Sverige, synes man icke

behöfva hysa någon fruktan, att icke äfven utan biträde af dylika sockenkommittéer

förekommande fall af vanvård, särskildt å trävaruindustriens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

15

hemman, komma att blifva hos jordbrukskommissionen anmälda. Ur förslaget

har alltså stadgandet om jordbrukskommittéernas biträde fått utgå.»

Utskottet delar t. f. departementschefens sålunda uttalade uppfattning.

I allt fall synes det vara skäl att i denna del något afvakta tiden

och först om det skulle visa sig, att kommissionerna ej ensamma kunna

fylla sina uppgifter, på ett eller annat sätt söka komplettera dem.

Emellertid synes utskottet en garanti för att kommissionerna må väl

fullgöra sina uppdrag kunna åstadkommas, om de genom särskilda af

Kungl. Maj:t utfärdade reglementen erhölle närmare föreskrifter att ställa

sig till efterrättelse. Härom har utskottet ock ansett bestämmelse böra

intagas i denna §, och synes det lämpligt, att sådant reglemente, i analogi

med hvad i förordningen om skogsvårdsstyrelser finnes stadgadt, af Kungl.

Maj :t fastställes efter kommissionens förslag samt landstingets och hushållningssällskapets

förvaltningsutskotts hörande.

6 §•

Såväl minimum som maximum af de böter, hvilka enligt lagen kunna

ådömas, synes utskottet för högt. Man må särskildt erinra sig, att därest

böterna drabba en bolagsstyrelse, böterna, såsom härvid träffande oftast

flera personer, också flerdubblas.

Utskottet har ansett bötesminimum böra sättas till femtio kronor

och maximum till ett tusen kronor.

9 §■

Enligt denna § äger allmän åklagare först efter uppdrag af kommission

anhängiggöra åtal för vanhäfd. I herr Lindhagens m. fl. förevarande

motion ifrågasattes att gifva åklagaren själfständig åtalsrätt.

Ifrågavarande efter anmärkning i högsta domstolen införda bestämmelse

i förslaget synes utskottet höra bibehållas, och åberopar utskottet

hvad inom högsta domstolen härom anförts: — »Frågan huruvida sådan

talan (om bötespåföljd) bör anställas kan vara af mycket grannlaga natur

att afgöra och kommissionen, som själf träffat aftal med jordägaren eller

vid domstol utfört den talan, på grund hvaraf föreläggande meddelats, bör

bäst vara i stånd att bedöma, huruvida jordägaren fullgjort hvad honom

ålegat. Det skulle vara föga tilltalande, om åklagaren förde ansvarstalan,

under det att kommissionen ansåg jordägaren i hufvudsak hafva vidtagit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

föreskrifna åtgärder och därför ej fann skäl anhängiggöra talan om nytt

förelägganden

10 §.

Af böter, som enligt lagen ådömas, tillfalla enligt denna § tre fjärdedelar

kronan och en fjärdedel åklagaren. Då emellertid denne enligt förslagets

af utskottet tillstyrkta bestämmelse endast efter uppdrag af kommissionen

äger anhängiggöra åtal, synes anledning saknas att tillerkänna

åklagaren andel i böterna. Utskottet vill alltså förorda, att böterna odelade

tillfalla kronan.

Med stöd af hvad sålunda här ofvan anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen måtte — under förklarande att

Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunnat i

oförändradt skick godkännas — i anledning af propositionen

och herr Lindhagens m■ fl. motion n:o 254 för

sin del antaga följande förslag till

LAG

angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,

Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs

län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län förordnas som följer:

Finnes å fastighet på landet, tillhörig

enskild, åker och äng af den

omfattning, att själfständigt jordbruk

därå kan idkas, må fastigheten ej så

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig

bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet, åker och äng af

den omfattning, att själfständigt jord
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Kungl. Maj:ts förslag:

vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga

uppenbarligen äfventyras,

och ej heller för jordbruket

nödiga byggnader bortföras eller lämnas

att förfalla.

2 §•

Uppsikt öfver att fastighet ej så

vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer

särskild af Konungen för

hvarje län tillsatt kommission, benämnd

jordbrukskommission och bestående

af ordförande och två ledamöter,

hvilka samtliga utses för en

tid af tre år.

Utskottets förslag:

bruk därå kan idkas, må fastigheten

ej så vanvårdas, att jordbrukets

a f kastningsförmåga uppenbarligen

äfventyras, ocii ej heller för jordbruket

nödiga byggnader bortföras

eller lämnas att förfalla, där ej hell

ofvet, fylles genom andra byggnader.

Lag samma vare i fråga om fastighet

å landet, tillhörig enskild person,

som ej å fastigheten har sitt ho och

hemvist samt uppenbarligen besitter

den hufvudsakligen för att tillgodogöra

sig skog saf kastning en.

2 §•

Uppsikt öfver att fastighet ej så

vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer

särskild af Konungen för

hvarje län tillsatt kommission, benämnd

jordbrukskommission och bestående

af ordnande och två ledamöter,

hvilka samtliga utses för en

tid af tre år.

Jordbrukskommission har att vid

fullgörande af sin uppgift ställa

sig till efterrättelse det reglemente,

som Kungl. Maj:t, efter kommissionens

förslag samt landstingets och

hushållningssällskapets förvaltningsutskotts

hörande, fastställer.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner

skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna i 1 §,

är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af syn å

fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten

Bih. till liiksd. Prot. 1601. 1 Sand. 06 Käft. ''6

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så tinnes

lämpligt, väljas landtbruksingeniör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet

och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till

de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,

att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med

ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att

inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens

afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid

domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot

jordägaren.

5 §•

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen

föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt

förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken

samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §■

Eftersätter jordägare hvad häri

enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §

förklarats skyldig utföra, böte minst

två hundra, högst tvä tusen kronor.

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han

enligt 4 § åtagit sig eller enligt

5 § förklarats skyldig utföra, böte

minst femtio, högst ett tusen kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § skett,

fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare likväl

den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där

ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af nye ägaren

öfvertagits.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Knngl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

8 §•

Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren

finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att

af hjälpa vanhäfden.

Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt

5 § ägt rum, af orsak nu sagts varit urståndsatt att fullgöra åtagandet

eller föreläggandet, må han ej till böter fällas.

9 §•

Anser jordbrukskominissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade

bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra

åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare

anhängiggöras. I sammanhang med åtalet skall jämväl framställas yrkande

om det° nya föreläggande i afseende å vanhäfdens af hjälpande, som med

afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.

10 §•

Af böter, som enligt denna lag

ådömas, tillfalla tre fjärdedelar kronan

och en fjärdedel åklagaren.

Böter, som nu sagts, må, i händelse

af bristande tillgång till deras gäldande,

ej till frihetsstraff förvandlas.

10 §.

Böter, som enligt denna lag

ådömas, tillfalla kronan och må, i

händelse af bristande tillgång till

deras gäldande, ej till frihetsstraff

förvandlas.

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskild!

stadgas. .

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt

ruin, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3

§ förrättade syn.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas

i den för brottmål stadgade ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej

må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före

nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,

att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten

skiljas.

samt.

2:o) att herr Enhörnings in. fl. motion, n:o 73,

måtte anses besvarad genom hvad utskottet under l:o)

här ofvan hemställt.

Stockholm den 13 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservationer:

af herrar Sjöcrona och Lilliesköld;

af herrar G.o Andersson, Hedenstierna, E. Lorentz Petersson, Fahlén,

Magnuson och Åkerlund, som yrkat, att förevarande kungl. proposition

icke måtte af Riksdagen antagas;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

af herr Uppström: »Hindrad att närvara vid slutliga behandlingen

inom utskottet af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande

särskilda bestämmelser om arrende af viss jord i Norrland och Dalarne

jämte i nämnda ämne afgifna motioner, har jag, som hyser olika uppfattning

med flertalet af utskottets öfriga ledamöter rörande vissa punkter af

samma proposition och motioner, ej varit i tillfälle afgifva reservation

i nämnda afeenden emot utskottets betänkande; och har nu utskottet

äfven vid behandlingen af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagrörande

förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne

jämte i sammanhang därmed väckta motioner, fattat i visst fall, däri

''öfverensstämmelse bör råda mellan de bägge lagarna, beslut, som går i

annan riktning än jag anser vara det rätta, hvartill kommer, att jag hyser

viss betänklighet mot sistnämnda kungl. proposition.

Då jag emellertid ej velat förhindra nu förevarande förslags framläggande

för Riksdagen, har jag ej reserverat mig mot utskottets betänkande,

men tillika velat hafva förklarat, att jag ej till alla delar godkänner

detsamma;»

af herr Lindhagen; samt

af herr Ersson.

Bill. till Riksd. Prof. 1H07.

7 Samt.

ft<> Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:202 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne. a1 i texten