Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning, som bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten af dess jordägareandelar i inmutade malmfyndigheter samt förebygger, att utlänningar komma i besittning af grufvor och graf affärer.

1907-05-16 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:67, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning, som bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten af dess jordägareandelar i inmutade malmfyndigheter samt förebygger, att utlänningar komma i besittning af grufvor och graf affärer.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

1

Nio 67.

Ank. till Riksd. kansli den 16 maj 1907, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning, som

bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten

af dess jordägareandelar i inmutade malmfyndigheter

samt förebygger, att utlänningar komma i besittning

af grufvor och graf affärer.

Uti två särskilda inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet

hänvisade motioner n:is 154 och 155, yrkar herr C. A. Lindhagen

dels i motionen n:o 154, »att Riksdagen måtte begära af Kungl.

Maj:t framläggande, så snart ske kan, af förslag till en lagstiftning, som

bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten af dess jordägareandelar

i inmutade malmfyndigheter»,

dels ock i motionen n:o 155, »att Riksdagen måtte af Kungl. Maj:t

begära framläggande senast till nästkommande års Riksdag af förslag till

en lagstiftning, som fullständigare än den gällande förekommer utsikterna

för utlänningar att komma i besittning af grufvor och grufaffärer.»

Motiveringen till dessa motioner återfinnes i en inom Andra Kammaren

af herr Lindhagen väckt motion, n:o 146, angående några statsBih.

till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 62 Raft. (Näs 67, 68). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

åtgärder i ändamål att i erforderliga fall förekomma och undanröja enskildes

jordmonopol, i hvilken motion jämväl berörda yrkanden framställts,

ehuru de på grund af stadgande i 55 § 3 mom. riksdagsordningen såsom

särskilda motioner upprepats.

Nämnda motivering, som tillika tillhör en annan af herr Lindhagen

väckt motion, n:o 153, angående undersökning af de malmkvantiteter, som

finnas inom utmål, beviljade Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.,

hvilken motion till annat utskott hänvisats, innehåller bland annat följande:
»Enskildes

monopol till malmfyndigheter är en särdeles betänklig sak

i vår tid. o Denna naturrikedom gömmer oanade värden i begränsade tillgångar.

Åker och äng kunna brytas på nytt, skogarna växa upp igen

och vattenkraften varar evärdligen. Men grufvorna uttömmas.

Under äldre samfundsförhållanden var faran ej så stor. Grufrörelsen

hade ingen afsevärd export till mål. Bergslagarnes små hyttor och masugnar

voro en hushållssam och idog förädlingsdrift. I klippan växte järn

och männer däruppå, heter det i sången.

Nutidens kommunikation sväsen och tekniska framsteg ha förändrat

allt. Våra malmer äro en eftersökt vara på världsmarknaden, kapitalet

hungrar och lockelsen till de stora profiterna eggar till rofdrift. Det gamla

järnbärarlandet får därför se sig väl före, om det ej i en alltför snar

framtid skall såsom sådant vara en saga blott och om det, medan något

finnes kvar, skall få sin behöriga portion i kalaset.

Det finnes blott en utväg, som äfven inslagits i andra länder. Staten

bör förbehålla sig äganderätten till alla afsevärdare nya malmfyndigheter.

De redan upptagna grufvorna måste staten kontrollera eller helst

förvärfva. Vederlaget för ett sådant förvärf får dock icke vara en obegränsad

löseskilling åt spekulanter för naturrikedomar, som de icke skapat

och hvilka därför äro svenska statens rätta tillhörighet. Rikligen bör

staten däremot ersätta alla på företagen nedlagda insikter, gagneliga initiativ,

kostnader, arbete och vedervågade risker. Men alla dessa Överskjutande

rullande millioner, som med tiden blifva milliarder, skola samt

och synnerligen rulla in i svenska folkets skattkammare.

Hvad som här kan och bör åtgöras har sina stora vanskligheter.

Ty det förhåller sig med den saken som med all annan- arfsynd, att fädernas

missgärningar hämna sig på efterkommande. I statens jordpolitik

ha under det senaste århundradet händelserna alltid fått gå vederbörande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 3

statsmyndigheters omtanke i förväg. Så ock i fråga om malmfyndigheternas

tillgodogörande. Sedan det var väsentligen för sent, beslöts först

år 1889 att förbehålla kronan jordäganderätt till malmfyndigheter å kronojord

och år 1902 att förbjuda all inmutning å kronojord inom Norrbottens

län annat än för kronans räkning.

I följd af dessa beslut föreligga vissa bestämda uppgifter till lösning,

nämligen hur jordäganderätten skall bättre, än nu sker, tillgodogöras och

hur nya malmfyndigheter å kronojord inom Norrbotten skola utnyttjas.

Vidare föreligger fråga om begärd koncession på en järnväg till nya gruffält,

en sak, som kräfver omtanke och nya uppslag. Dessa spörsmål föra

vidare lätt med sig uppmärksamhet på förändringar i vår gruflagstiftning

i allmänhet och möjligen upphäfvande af inmutningsrätten äfven i det

öfriga riket och på all jord. Om mycket af detta kan man dock mestadels

i det nuvarande sakläget säga; den tid, den sorg. Den brännande

frågan för ögonblicket, som måste afgöras, är affären Luossavaara—Kiirunavaara.

»

Efter att härefter hafva redogjort för den så kallade malmfåltsfrågans

uppkomst och dess behandling under tiden till och • med sistlidet års riksdag,

hvarvid motionären uttalat sina åsikter i ämnet, anför motionären

vidare:

»Slutligen återstår att tillse, huruvida allt är på lagstiftningens väg

gjordt för att vi skola i vår inrikespolitik stå oberoende af utländska påtryckningar

. Man hör fortfarande ibland framhållas, att statens rättigheter

enligt kontraktet och äfven dess uppsägningsrätt ej har så mycket

att betyda. Många utvägar skulle finnas för bolaget att direkt befria sig

från svenska statens grepp på saken och icke oväsentligt öfverflytta den

reglerande makten från den svenska till den tyska riksdagen. Något

dylikt arrangement är väl ej att frukta från deras sida, som ännu några

få år äro tillförsäkrade inflytandet öfver affären. Men här om någonsin

kunna framtidens skickelser vara ovissa. Affären blir i hvarje fall, säger

mången, alltmer engagerad med utlandet. Svenska statens handlingsfrihet

är det då kanske icke så mycket bevändt med.

Enligt grufstadgan är utlänning ovillkorligen förbjuden att inmuta

mineralfyndighet. Däremot får han »förvärfva och bearbeta» redan inmutad

fyndighet samt »idka grufdrift», dock endast med Konungens tillstånd.

Detta innefattar väl äfven arrende, ehuru det kunde vara tydligare

uttryckt. Här är således onekligen en svaghet. Mycket väl kan det

tänkas, att i en framtid affären exempelvis utarrenderas till ett utländskt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

konsortium. Vid pröfning af en sådan fråga skulle regeringen ha en vida

starkare ställning, om den kunde hänvisa till lagstiftningsmakten. Det är

ej stor skillnad på farorna af direkt inmutning samt af förvärf eller arrende

af redan inmutad fyndighet. Det är bättre att här vara för försiktig än

för litet försiktig. Ovillkorligt förbud synes därför böra åtminstone under

nuvarande förhållanden gälla äfven i den senare händelsen.

En annan fara kan, såsom äfven erkänts, lura i gällande bolagslagstiftning.

Visserligen har vid 1898 års uppgörelse med nu ifrågavarande

bolag ordnats så, att bolagsordningen förbjuder utlänning äga

eller innehafva aktier samt ej får ändras i nämnda punkt utan statsmaktens

medverkan. Men bolagets aktier kunna till öfvervägande del förvärfvas

och ägas af annat svenskt bolag, och i detta bolag kunna utlänningar

äga aktierna och såmedelst blifva de bestämmande. Om rättelse bland

annat i detta förhållande aflat 1902 års Riksdag en ännu obesvarad skrifvelse,

hvars öden vi sålunda få nöja oss med att afvakta.

Förestående återblick på frågans förhistoria och de många försummade

tillfällena synes ådagalägga, att de positioner, på hvilka vi nu hafva

att falla tillbaka, äro följande:

1) En allmän öfvertygelse, att staten ej får anses allenast som ut
fraktare

af malmen, utan äfven har anspråk på andel i företaget och i

malmens värdestegringar.

2) En erkänd förpliktelse för staten att för upprätthållandet af detta

anspråk sorgfälligt utnyttja sina rättigheter. Främst sina rättigheter enligt

1898 års kontrakt att under kontraktstiden ej behöfva befrakta mer än

1,200,000 ton malm årligen samt efter 23 år, räknadt från banbyggnadens

afslutande, kunna efter uppsägning blifva alldeles fri från kontraktet. Men

vidare också sina fiskaliska rättigheter, bestående i makt öfver frakttaxorna,

rätt att upptaga exporttull på järnmalm samt befogenhet att pålägga

bevillning för särskilda rättigheter och jordvärdestegringsskatt.

3) En bestämd föresats, att staten, stödjande sig på en sådan öfvertygelse

och en sådan förpliktelse, som ofvan sägs, bör söka ernå en vänlig

öfverenskommelse med bolaget om förvärfvandet af äganderätt till malmfälten.

4) Ett vaket begagnande af väntetiden för att trygga staten i dess

behållna positioner. Hit hör en officiell och offentlig undersökning af

malmkvantiteterna, med särskiljande af kronans jordägareandelar och

malmen inom alla i strid mot lag tillkomna utmål, en fördelning på hela

året af den kontraktsenliga malmkvantitetens utfraktning på järnvägen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

samt en lagstiftning, som bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten

af de förefintliga jordägareandelarna i inmutade malmfyndigheter

och förekommer utsikterna för utlänningar att komma i något slags besittning

af grufaffärer.

Det är väsentligen de i den fjärde punkten här ofvan upptagna frågor,

hvarom i denna motion skall framställas yrkanden. >

Vidkommande först det i motionen n:o 154 framställda yrkande vill

utskottet erinra, att, sedan Riksdagen numera antagit det af Kungl. Maj:t

framlagda förslag till öfverenskommelse mellan staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget

Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, för staten möjliggjorts

att blifva ägare till alla de malmfyndigheter, som nu ägas af Luossavaara

Kiirunavaara aktiebolag. Härigenom torde de af motionären i

berörda hänseende uppställda önskningsmål komma att vinnas, hvadan

vidtagande af särskilda åtgärder för detta ändamål icke numera böra

ifrågasättas.

Vidare har Riksdagen innevarande år i enlighet med en kunglig proposition

beslutat, att intill den 15 maj 1908 inom Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län inmutning endast för kronans räkning må ske

å kronojord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är anslagen

till boställe. En provisorisk lagstiftning af motsvarande innehåll

har funnits alltsedan den 6 juni 1902, men förut gällt endast Norrbottens

län. Emellertid är frågan om ett definitivt förbud för inmutning å dylik

jord för annan än kronans räkning föremål för Kungl. Maj ds uppmärksamhet.

I sådant afseende har yttrande från kommerskollegium infordrats;

och har denna myndighet i skrifvelse till Kungl. Majd den 19 februari

innevarande år uttalat sig för, att det då endast för Norrbottens län gällande

provisoriska förbudet syntes vid fråga om ett definitivt inmutningsförbud

böra afse all kronojord af berörd art. Tillika har kommerskollegium

särskilt, anfört, att det ur synpunkten af kronans intresse måste vara af

vikt, att statsmakterna vid en blifvande definitiv lagstiftning i ämnet äga

såvidt möjligt fria händer att ordna hithörande förhållanden.

Vid den lagstiftning, som sålunda redan är under behandling, lärer

väl ock komma under öfvervägande, huruvida kronans intresse i afseende

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

å afkomsten af dess jordägareandelar i inmutade malmfyndigheter är i

erforderlig mån tillgodosedt.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att ifrågavarande motion n:o 154 icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I 68 § i gällande grufstadga, sådant detta lagrum lyder genom lag

den 20 oktober 1899, stadgas förbud för utlänning att i riket inmuta

mineralfyndighet liksom äfven att utan Konungens tillstånd förvärfva eller

bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift. Såsom motionären

framhållit, kunna dessa bestämmelser i viss mån kringgås sålunda, att

aktier i svenskt bolag, som är ägare till grufva, kunna förvärfvas af

annat svenskt aktiebolag, hvari utlänningar äga aktierna och därför äro de

bestämmande. Riksdagen har ock för att förebygga detta i skrifvelse till

Kungl. Maj:t den 20 maj 1902 anhållit, bland annat, att i berörda lagrum

för utlänning stadgadt förbud måtte i den omfattning och på det

sätt, som kan finnas ändamålsenligt, utsträckas att gälla äfven för bolag,

hvari utländsk undersåte är delägare, samt att gällande bestämmelser i

lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 måtte ändras, i den mån sådant för

vinnande af berörda syfte kunde vara erforderligt. I sin ämbetsberättelse

vid innevarande riksdag har Riksdagens justitieombudsman rörande denna

skrifvelse angifvit, att den kommitté, som tillsatts för revision af nämnda

lag, den 9 november 1906 erhållit uppdrag att afgifva yttrande och förslag

i berörda ämne.

Om således genom snart förväntad lagstiftning förekommes, att utlänning

på antydt sätt, med kringgående af gällande bestämmelser, förvärfvar

äganderätt till svensk grufva, lärer sedan för honom icke återstå

annan utväg därtill än att i enlighet med § 68 af grufstadgan utverka

Konungens tillstånd att förvärfva inmutad mineralfyndighet. Att helt betaga

utlänning sådan rätt anser utskottet ej tillrådigt. Genom den åt

högsta regeringsmakten anförtrodda pröfning torde man vara tillförsäkrad,

att utlänning icke förvärfvar denna rätt i andra fall, än där så lämpligen

kan och bör ske.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 7

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

2:o) att ifrågavarande motion n:o 155 icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Särskild! yttrande:

af herr Lindhagen:

»Ifrågavarande två motioner väcktes närmast med hänsyn till den

speciella malmfältsfrågan och utan vetskap om att den skulle genom en

kungl. proposition föreläggas denna Riksdag.

Sedan nämnda fråga nu blifvit löst, har syftet med motionen n:o

155 väsentligen förfallit.

Motionen n:o 154 åter äger fortfarande ett beaktansvärdt själfständigt

intresse. Inom utskottet förordades därför en skrifvelse med begäran att,

i samband med den tillämnade nya lagstiftningen rörande inmutning å

kronojord, äfven måtte tagas i öfvervägande det i motionen påyrkade

bättre tillgodoseendet af statens afkomst af dess jordägareandelar i redan

inmutade fyndigheter. Utskottet har nu så till vida biträdt denna hemställan,

att utskottet i sin motivering framhållit såsom sannolikt, att ett

dylikt öfvervägande i alla fall kommer till stånd. Och vid sådant förhållande

torde man kunna åtnöjas med utskottets utlåtande under uttalande

af den förhoppningen att så äfven kommer att ske.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.