Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om upphäfvande af vissa bestämmelser angående ränta.

1907-04-15 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBLU 1907:1, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om upphäfvande af vissa bestämmelser angående ränta.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- (och Lagj-utskottets Memorial N:o 1.

1

\:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1907, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning

till Riksdagen om upphäfvande af vissa bestämmelser

angående ränta.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet

hänvisade Embetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att

Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om upphäfvande af vissa §§ i 9 kapitlet handelsbalken jämte förordningen

angående ränta vid försträckning på viss kort Hd utan säkerhet i fast

egendom den 13 september 1864.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 6 § handelsbalken, sådant detta

lagrum lyder i förordningen den 11 augusti 1815, jämte förordningen

angående ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast

egendom den 13 september 1864, äfvensom 7 § i samma kapitel och

balk skola upphäfvas.

Denna framställning har lagutskottet, efter öfverenskommelse med

bankoutskottet, öfverlämnat till behandling af sammansatt banko- och

lagutskott.

Till stöd för ifrågavarande framställning har justitieombudsmannen

anfört följande:

»I öfverensstämmelse med den kanoniska rättens grundsatser innehöllo

våra gamla lagar förbud mot allt tagande af ränta. Af åtskilliga

företeelser från den tiden att döma, tyckes emellertid detta förbud icke

sällan hafva öfverträdts, trots att mer eller mindre drakoniska medel

anlitades för att göra detsamma effektivt, såsom exempel hvarpå kan

anföras, hurusom Arboga mötes beslut 1412 innehåller bestämmelse

därom, att den, som nekade, att det var en dödlig synd att taga ränta,

skulle bannlysas.

Bill. till Riksd. Prof, 1907. 6 Samt. 2 Ajd. 1 Haft. (N:o 1.) t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

Sedan reformationen genomförts, blefvo öfverträdelserna mot

ifrågavarande förbud än vanligare, och inom kort fann man, därutinnan

uppenbarligen påverkad jämväl af utländskt föredöme, sig nödsakad

att upphäfva . detsamma och på annat sätt söka stäfja ocker. Härvid

tog man sin tillflykt till en viss räntetaxa för försträckningar. I kungl.

stadgan angående rättegångar den 25 februari 1598 bestämdes sålunda,

att räntan icke finge öfverstiga sex procent. Genom ett kungl. plakat

af den 14 november 1666, hvari bland annat förklarades, hurusom Guds

lag förbjöde att genom obilligt ocker utmärgla sin fattiga nästa, och

att det icke kunde lämnas hvar och en fritt att öka och förhöja interessena

. efter sin egen »oomskränkta och olagliga begärlighet»,'' höjdes

emellertid räntemaximum till åtta procent, men kort därefter eller genom

ett kungl. plakat af den 16 december 1687 nedsattes det åter till sex

procent.

Sistnämnda ståndpunkt intogs jämväl af 1734 års lag, som i 9

kapitlet 6 § handelsbalken meddelade följande bestämmelse: »Ingen

tage eller läte förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året.

Hvar, som det gör, eller tager ränta på ränta, hafve förbrutit hela

räntan, och böte tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga.»

Såsom åtminstone i viss mån belysande för denna tids uppfattning

må i samband härmed i utdrag anföras ett utlåtande af Göta hofrätt,

hvilket ju jäfvas af var tids erfarenhet, som ådagalagt, att en låg räntefot

ofta är tecken till ekonomiskt stillestånd och brist på företagsamhet,

under det räntefoten plägar vara relativt hög i tider af ekonomiskt uppsving.

Uti utlåtandet, afgifvet 1721 och afseende lagkommissionens

sedermera antagna förslag till nyss omförmälda bestämmelse, yttrade

sålunda hofrätten, efter att hafva hemställt om räntemaximums sänkande

till fyra procent, bland annat, följande: »Ränta eller interesse af pen
ningar

häfver uti hvart land en sådan gemenskap med handel och commercie,

att det synes till all handel vara grunden och fundament. Handel

drifves endast för vinst och vinning. Ingen vinst eller vinning räknas

utan det, som öfverskjuter räntan af penningar, samt omkostnaderna

gjorde uppå samma handel, hvaraf flyter, att ju lägre räntan är, ju större

är vinsten och desto större uppmuntran blifver för en hvar till att handla.

De förfarnaste folk uti commercien hålla alltid sins interessen lägre än

sina grannar . Man vill ock förmoda, att ett slikt interessenas

nederslag^ till 4 procent kan vara möjeligt och görligt. Riket är väl

uti ett svårt och långvarigt krig inveckladt och däraf mycket utblottadt,

men sa var Holland uti samma tillstånd 1590, då de intereesena modererade

och sin handel Begynte först att utvidga. Man kan ej heller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Banko- (och Lag)-uts7cottets Memorial N.''o 1.

finna, att någon rikedom och förmån uti interessenas bibehållande vid

6 procent skulle vara vidare än för dem, som lefva utaf ocker och sin

fattiga nästa därigenom utsuga söka.»

En ytterligare inskränkning i aftalsfriheten på ifrågavarande område

vidtogs genom förordningen den 11 augusti 1815, enligt hvilken

9 kap. 6 § handelsbalken erhöll följande tillägg: »År vid försträckning

af penningar visst vite utfäst, där gäldenären med betalningen öfver

förfallodagen skulle fördröja, vare det ogildt.».

Denna bestämmelse, som uppenbarligen är hämtad från 15 kap.

1 § i lagkommitténs 1815 afgifna förslag till handelsbalk, motiverades

af lagkommittén sålunda: »Då aftal slutes om något, som skall af bada

kontrahenterna eller endera af dem fullgöras, är ej ovanligt, att den,

som brister i sin förbindelse, skall gälda visst värde, i penningar eller

annat, till den andre. Det sålunda bestämda skadestånd kallas vanligen

vite. Af den anledning att lagskiparen, vid lagens stillatigande i afseende

å detta ämne, varit tvekande, om sådana förord skulle anses lagligen

bindande eller ej, har kommittén ansett detsamma böra i detta

lagförslag upptagas. Och då kommittén trott, att förbud emot slika

förord ej kunde sammanstå med den frihet, kontraherande personer

böra äga att bestämma sådana villkor vid lofliga aftal, hvarigenom den

ene kan försäkra sig om uppfyllandet af den andres förbindelse, samt

domaren, genom kontrahenternas öfverenskommelse om visst skadestånd,

befrias ifrån skyldigheten att ingå i ed ofta osäker pröfning af skadans

belopp, så har kommittén funnit vitens stadgande emellan enskilda böra

tillåtas. Likväl har kommittén ansett undantag böra äga rum i afseende

på ett enda kontrakt, nämligen det om försträckning. Räntan är den

vedergällning, som försträckningstagare gifver för bruket och begagnandet

af det försträckta; och lagen har, till förekommande af ocker,

funnit nödigt att stadga ett visst belopp, hvartill sådan vedergällning

må högst beräknas. Genom tillåtelse att vid försträckning utfästa vite

skulle lagstiftningens ändamål med förenämnda stadgande ofta komma

att förfelas. På sådan grund har kommittén, i likhet med hvad i några

främmande lagstiftningar jämväl är antaget, föreslagit förbud emot vites

sättande för dröjsmål att betala försträckning.»

Redan i detta sammanhang må anmärkas, hurusom af nämnda

motivering framgår, att förbudet i fråga icke skulle afse andra aftal än

försträckning.

Beträffande räntemaximum intog lagkommittén i ofvanberörda förslag

gällande lags ståndpunkt. Uti 3 kap. 21 § stadgades nämligen:

»Försträckningsgifvare äge rätt att taga ränta af försträckning, ehvad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- (och Lag)-utsJcottets Memorial N:o 1.

dem gifves i penningar eller i varor, men ej högre än efter sex för

hundrade om året: det vare laga ränta», hvarförutom i 26 § meddelades

följande ytterligare bestämmelser: »Ej må ränta kortas af det, som försträckes,

då försträckningen sker; är försträckning gifven på kortare

tid, än hälft år; må ränta ej fordras förr, än förfallotiden inne är. Lämnas

försträckning på längre tid; vare borgenär tillåtet betinga sig räntas

etalmng vid hvarje hälft års förlopp. Fordrar någon ränta annorledes,

än nu sagdt är, hafve den till gäldenären förverkat. Lag samma

vare, oär man tager eller låter förskrifva sig mer, än laga ränta.»

Lagkommittén, som jämväl bibehöll förbudet mot att taga ränta

pa ranta (27 §), yttrade i motiveringen allenast: »Att ränta såsom vedergällning

för den nytta, försträckningstagare har af det försträckta,

e| tagas förr, än han det nyttjat, men att försträckningstiden må sättas

sa kort, som kontrahenterna åsämjas, är klart. Då lagen bestämt grunden

för räntas beräkning, har den antagit ett år såsom försträckningstid.

blu som, å ena sidan, torsträckningsgifvare kan äga behof af ränta förrän

längre tid tilländagått, men, å den andra, ocker skulle kunna

föröfvas, om han ägde att under försträckningstiden uppbära ränta på så

många och korta terminer, som han funne för godt att föreskrifva, har

kommittén trott sig böra stadga viss tid af hälft år, vid hvars förlopp

torsträckningsgifvare må taga ränta å stående lån, när han sådan rättighet

sig förbehållit.»

I strid mot hvad lagkommittén sålunda föreslagit om förbud för

torsträckningsgifvare att förskottsvis uppbära ränta medgaf Kungl. Maj:t

genom kungörelse den 11 januari 1824 enskilda banker och »diskonter»

att vid pennmgeförsträckningar afdraga den högsta lagliga räntan för

ett år. Detta stadgande, som tydligen icke medgifver extensiv tolkmng,

måste ju anses som en afvikelse från den i 9 kap. 6 § handelsbalk^

tastslagna regeln om ett sex procents räntemaximum. Därjämte

medgafs tid efter annan för särskilda fall en viss frihet vid ränteaftal i

fråga om vissa slag af försträckning.

u vi Eme^erjic* hade i utlandet yppat sig nya ekonomiska läror, hvilka

kräfde upphäfvande af stadgandena om räntemaximum och räntans fullständiga

frigifvande. De skal, som härför åberopades, voro hufvudsakligen

följande: Äfven penningen vore en handelsvara, hvars pris,

d.^ v. s. räntan, vore beroende af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan.

Detta förhållande kunde under olika tider och i olika delar

åt ett land så växla, att stora olikheter med afseende å räntefoten fullt

naturligt däraf betingades. Härtill komme, att räntan till viss del

utgjorde en riskpremie, som afsåge att försäkra försträckningsgifvaren

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskotteis Memorial N:o 1. 5

mot faran att på grund af försträckningstagarens insolvens icke få

igen sitt utlånade kapital, hvaraf följde att storleken af räntan måste

vara beroende af riskens storlek. Det vore omöjligt att förneka, det

många med stor risk förbundna försträckningar vore fullt lojala och

för det allmänna af stort gagn. Flere bland de viktigaste uppfinningar

och nya företag inom näringslifvet både vid sitt första uppträdande

erbjudit så ringa utsikter till framgång, att. ingen kapitalist skulle varit

benägen att försträcka de för dessa uppfinningars och företags utförande

erforderliga kapital, om icke den stora risken uppvägts af utsikten att

erhålla hög ränta. För öfrigt vore mången, som befunne sig i tillfällig

förlägenhet eller nöd och ej vore i stånd att lämna fullgod säkerhet, vida

bättre hjälpt med att kunna erhålla lån, må vara mot hög ränta, än att,

tack vare det lagstadgade räntemaximum, vara utestängd från möjligheten

att erhålla lån. Slutligen finge man ej förbise en aunan väsentlig olägenhet

af ett i lag bestämdt räntemaximum. Fn dylik lagstiftning vore

nämligen af beskaffenhet att vidga området för ockrarnes verksamhetsfält.

De, som utlånade penningar mot högre ränta än den i lag ^tillåta a,

utsatte sig ju för faran af förmögenhetsförlust och straff. Men då hederliga

kapitalister icke ville löpa en dylik risk, blefve sådana lånesökande,

hvilka icke kunde erbjuda en säkerhet, som motsvarade räntemaximum,

hänvisade till mindre nogräknade långifvare.

Af dessa nya idéer lämnades ej heller lagkommittén oberörd. Dess

andra förslag till handelsbalk, afgifvet år 1826, upptog, sålunda i 3 kap.

21 § följande stadgande: »Borgenär äge rätt att betinga sig ränta af

försträckning. År ränta utfästa men dess belopp ej bestämdt, eller skall

ränta gäldas, ändå att den ej utfäst är; då varde räntan räknad till sex

för hundrade om året. Det kallas laga ränta»; hvilket stadgande motiverades

på följande sätt: »Till förekommande af ocker eller en alltför

stor ränta eller vinst af utlånta kapitaler, har man i nästan alla civiliserade

stater stiftat lagar, däri maximum för ränta och ansvar för dem, som

fordrat eller tagit något därutöfver, varit stadgade. Erfarenheten har

likväl öfverallt visat, att dessa lagar icke medfört den åsyftade verkan,

utan snarare förvärrat det onda, som skulle förekommas. Man har låtit

förskrifva sig en större summa än man försträckt, låtit betala sig s. k.

diskretioner, betingat sig betalning i bättre myntslag än det man utgift,

lämnat varor till ett öfverdrifvet pris i stället för en del af penningebeloppet,

ålagt gäldenären dryga uppoffringar för vinnande af anstånd

eller förmånen att få omsätta lånet, att förtiga de mångfaldiga

andra utvägar, som vinningslystnaden påfunnit för att eludera lagarna;

och då dessa präjerier vanligen varit i hemlighet bedrifna, utan att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- (och LagJ-utsJcottets Memorial N":o 1.

något spår till deras upptäckt funnits hvarken i skrift eller vittnens

minne, så hafva de merendels förblifvit ostraffade. Om ej själfva denna

strafflöshet må anses såsom en uppmuntran till öfverträdelser af lagen,

torde det åtminstone kunna för säkert antagas, att mången, som ej anser

sig belåten med den ränta, lagen fastställt, skall, enär han ej utan lagens

öfverträdelse kan bereda sig äfven den ringaste förhöjning därå, blifva

frestad att sträcka sin fordran utom den gräns, som hans billighetskänsla

eljest skulle hafva föreskrifvit. Om han betingar sig mer eller mindre

utöfver den stadgade räntefoten, ådrager han sig i alla fall den förhatliga

benämningen af ockrare. Af den ovilja och det förakt, hvarför, i följd

af lagarna mot ocker, den, som tagit några få procents ränta utöfver den

tillåtna,, varit blottställd lika med dem, som utpressat räntor till en försträckningstagaren

högst tryckande öfverdrift, har ock inträffat den följd

att kapitalister, som själfva draga i betänkande att omedelbart af den’

som behöfver försträckning, fordra en måttlig förhöjning, af räntan’

lämna sina medel till förräntande i händerna på personer, hos hvilka

begäret efter vinst öfverväger farhågan att nedsättas i andras omdöme

och som för deras mäklareåtgärder låta af försträckningstagaren betala

sig vida mera, än kapitalisten själf fordrat och åtnjuter i ränta. Enär

nu ränta ej är annat än ersättning för nyttan af försträckta medel, och

denna måste, under de ständigt och i oändlighet växlande förhållanden

i alla industrigrenar, där kapitaler användas, blifva varierande, synes

lagstiftaren ej höra, mera här än i andra kontrakter, inskränka de kontraherandes

frihet att om villkoren sig emellan öfverenskomma. Följden

af denna inskränkning är icke den, att utvägen lättas för den idoga och

behöfvande att på lindriga villkor vinna understöd, utan snarare den,

att han kommer att det alldeles sakna, eller att han måste därför betala

vida högre ränta, än som ägt rum, om det stått honom och försträcknmgsgifvaren

fritt att därom aftala. Att lagarna mot ocker, såviat de

natt för afsikt att lägga hinder i vägen för den lättsinnige och vårdslöse

att förstöra sin och andras välfärd, varit kraftlösa, är ock af erfarenheten

tillräckligen besannadt.---På dessa grunder har kommittén

ur nya lagförslaget uteslutit förbudet för borgenär att betinga sig hö°-re

ränta än sex för hundrade, och endast stadgat denna räntefot för&de

fall, då ränta är utfäst men ej till belopp bestämd, eller då ränta skall

gäldas, änskönt den ej varit utfäst.»

Högsta domstolen, dit lagkommitténs förslag remitterades, fann

»med afseende ej mindre å de i vårt land länge vacklande penningeförkållandena,

än synnerligen å det i nationalkänslan djupt fastade allmänna

föraktet för oskälig ränteberäkning» sig icke böra tillstyrka upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

hörande af förbudet mot högre ränta än efter sex för hundra om året.

Ett justitieråd var emellertid af skiljaktig mening och förklarade, att

ehuru äfven justitierådet, därest nuvarande (1833) osäkra myntförhållanden

skulle fortfara, funne betänkligt tillstyrka upphäfvande af omförmälda

förbud, justitierådet likväl, med den förhoppning han hyste

att, innan nya lagen hunne utkomma, se myntvärdet stadgadt på ett sätt,

som försäkrade detsamma om framtida bestånd, ej trodde sig hafva skäl till

anmärkning emot lagkommitténs förslag, helst den nuvarande lagen

emot ocker ingalunda uppfyllt sin bestämmelse, och erfarenheten visat,

att i de länder, där räntan vore fri, densamma fallit under 6 procent

och endast någon gång, vid ovanliga förhållanden, under en kort tid

kunnat stiga däröfver.

Lagkommitténs ifrågavarande stadgande bibehölls oförändradt uti

lagberedningens år 1850 afgifna förslag till handelsbalk (3 kap. 25 §). Där

var emellertid gjordt följande tillägg: »Aftal om högre ränta vare ej

gällande, där det ej med gäldenärens skriftliga förbindelse styrkes»,

hvilket tillägg motiverades sålunda: »Ehuru det nya förslaget, lika litet

som lagkommitténs förslag, ovillkorligen fordrar skuldebref såsom bevis

på försträckning eller utfäst ränta, har beredningen dock ansett

lämpligt att uti 25 § (lagförslagets 21 §) i afseende på ränteaftal göra

det undantag, att de, för att vara gällande, nödvändigt skola styrkas

med gäldenärens skriftliga förbindelse, såvida mer än laga ränta blifvit

utfäst. Har borgenären försummat att taga en sådan förbindelse, kan

han blott fordra laga ränta, om det nämligen är afgjordt att ränta skall

gäldas; men det tillåtes honom icke att med vittnen eller på annat

sätt söka bevisa sin rätt till högre ränta. Genom denna föreskrift undanrödjas

alla de svårigheter, som för domaren kunde uppstå, om han, i

saknad af ett skriftligt bevis, skulle slita tvisten mellan kontrahenterna

om räntans belopp, och föreskriften torde dessutom i de flesta fall visa

sig verksam såsom ett hälsosamt band på borgenären att icke af en

nödställd gäldenär låta förskrifva sig en omättligt hög ränta.»

Ej heller lagberedningens förslag ledde till något resultat, och

åtskilliga under följande årens riksdagar af enskilda motionärer framburna

förslag om medgifvande af frihet i afseende å ränteaftal lämnades

af ständerna utan bifall.

Uti underdånig skrifvelse den 3 mars 1858 anhöll emellertid borgarståndet,

att Kungl. Maj:t måtte till rikets näst sammanträdande ständer

aflåta proposition om »räntans frigifvande i allmänhet och till den utsträckning,

som funnes med landets bästa mest öfverensstämmande»-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N;o 1.

Skrifvelsen öfverlämnades till den förut tillsatta s. k. finanskommittén,

hvilken 1859 afgaf betänkande beträffande ifrågavarande ämne.

Kommittén föreslog här, bland annat, att räntan för lån å viss

tid, ej längre än sex månader, skulle vara fri; dock att högre än laga

ränta (6 procent) ej finge i fast egendom intecknas. I motiveringen

yttrade kommittén — efter att hafva framhållit och närmare utvecklat

ej mindre de inom utlandet än ock af lagkommittén anförda skäl för

borttagande af lagens stadgande om räntemaximum — därjämte, bland

annat, följande: Sex månaders förfallotid torde kunna antagas vara

den för handelsskulder allmännast rådande. Det vore ock den vanligaste

och längsta betalningstiden för lån hos våra banker. Att vid

öfvergången till räntans frigifvande utsträcka denna för längre tid än

sex månader hade vid dessa förhållanden icke synts kommitterade af

något trängande behof påkalladt, likasom, å andra sidan, en till betalningstiden

inskränktare räntefrihet icke heller skulle, enligt kommitterades

tanke, uppfylla det ändamål, som med räntefriheten åsyftades.

I alla händelser hade kommitterade däremot ansett en i lag stadgad

tidsbegränsning för det fria ränteaftalets giltighet böra gifvas företrädet

framför ett stadgande, som väl lämnade aftalet till tiden fritt,

men ensidigt medgåfve gäldenären rätt att inom annan än öfverenskommen

förfallotid återbetala sin skuld. Kommiterade hade jämväl

antagit, att högre än nu stadgad laga ränta icke finge i fast egendom

intecknas. Då räntefriheten i alla händelser inskränktes till en så kort

tid som sex månader, skulle väl, utan något uttryckligt förbud, endast

i få fall ifrågakomma att för eu så snart till betalning förfallen skuld

söka inteckning. Men då man företrädesvis syntes hysa betänkligheter

emot eu räntefrihet, som kunde komma att föranleda den fasta egendomens

besvärande med ränteförbindelser, öfverstigande den af sådan

egendom vanligen påräkneliga afkastning, så hade kommitterade också

härutinnan trott sig böra föreslå ett stadgande, som förekomme en

dylik händelse. Ått däremot utsträcka undantaget från räntans frigifvande

älven till sådana skuldförbindelser, för hvilka blifvit lämnad

pant, vare sig i intecknade skuldebref, obligationer eller annan realsäkerhet,

hade synts kommitterade innefatta en alltför stor och till

sina följder för de lånebehölvande själfva långt ifrån gagnelig afvikelse

från den grundsats, som regeln om ränteaftalets frihet innebure. Om

också det olika äfventyr, långifvare underkastade sig vid penningeförsträckningars

lämnande, icke kunde frånkännas allt afseende, såsom

grund för ränteaftalets frigifvande, så intoge dock denna omständighet

en underordnad betydelse vid sidan af öfriga skäl för den ifrågava
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

rande lagstiftningens införande; tv det vore visserligen icke brist på

säkerheter, som föranledde penningeräntans tillfälliga stegringar och

påkallade frihet vid dess bestämmande. Icke heller hade vid knapp

penningetillgång realsäkerheterna och bland dessa inteckningar i fast

egendom tillvunnit sig ett så öfvervägande förtroende, att penningar

till någon väsentligen lägre räntefot kunnat emot sådana säkerheter

anskaffas. Erfarenheten på rikets första handelsplatser motsade ett

sådant förhållande. En föreskrift, hvarigenom skuldförbindelser i pant

mot realsäkerhet beröfvades ränteaftalets frihet, skulle antagligen under

tryckta penningeförhållanden tillbakasätta dylika skuldförbindelsers användbarhet

och bringa realsäkerhetens ägare vid behof af penningeförsträckningar

på kortare tid i nödvändighet att först emot realsäkerheter

förskaffa sig borgen eller andra personella förbindelser, för att

sedermera emot dessa vinna den erforderliga försträckningen, hvilket,

alltid förenadt med besvär och obehag, icke sällan därjämte kunde medföra

särskilda kostnader, som eljest kunnat undvikas.

Kungl. Maj:t lät sedermera i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad finanskommittén förordat utarbeta ett förslag till förordning angående

ränta vid försträckning på viss kort tid, hvilket förslag var af följande

lydelse: »Hvad i 9 kap. 6 § handelsbalk^ finnes stadgadt om förbud att

taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,

äge ej tillämpning vid försträckning på viss tid, ej öfverstigande sex

månader. Aftal om större ränta vare likväl ej gällande, där det ej med

gäldenärens skriftliga förbindelse styrkes. Underlåter borgenär, som

betingat sig större ränta, att inom en månad från förfallodagen, medelst

gäldenären delgifven lagsökning eller stämning, gälden kräfva, njute,

för den tid han efter förfallodagen är till ränta berättigad, ej mer än

sex för hundrade om året. Ej må till högre belopp ränta i fast egendom

intecknas.» I förslagets motivering yttrades allenast: »Under godkännande

af de skäl, hvilka blifvit för räntans frigifvande anförda, och

med afseende särskildt å de under den senare tidens växlingar i penningeställningen

för affärsmännen i allmänhet uppkommande olägenheter af

lagens stadgande om bunden ränta, hvaraf ock blifvit en följd, att

Kungl. Maj:t och Rikets ständer med afvikelse från allmän lag måst

tillåta att å de lån, som blifvit utlämnade ur den s. k. statslånefonden,

fått tagas högre ränta än sex procent, har Kungl. Maj:t, som i likhet

med kommitterade anser, att grundsatsen om frihet i ränteaftal endast

med varsamhet må i lagstiftningen införas, låtit utarbeta ett förslag till

förordning i ämnet, hvaruti, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad

af kommitterade är vordet föreslaget, räntans frihet, med vissa bestämBih.

till Riksd. Prof. 1907 6 Sami. Z Af A. 1 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

ningar, medgifves vid försträckning på viss tid, som ej öfverstiger sex

månader.»

Inom högsta domstolen, hvars yttrande öfver förslaget infordrades,

förklarades af dess flesta ledamöter, att de lämnade detsamma utan anmärkning.

Eu ledamot, anförde emellertid, att, enär förslaget syntes

utgöra en öfvergång till en förbättrad lagstiftning i nu förevarande

ämne, han trodde detsamma icke böra ovillkorligen afstyrkas, ehuru

inskränkningen till försträckningar på viss tid, ej öfverstigande sex

månader, otvifvelaktigt komme att medföra täta omsättningar jämte

därmed åtföljande ökade umgälder och äfventyr för gäldenärerna. Äfven

en annan ledamot uttalade betänkligheter mot förslaget på sätt som

framgår af följande, utaf honom afgifna särskilda yttrande: »Såsom

ledamot i lagberedningen har jag förut haft åliggande att i förevarande

ämne yttra omdöme, och det har då utfallit emot hvarje inskränkning i

friheten att aftala om räntans belopp. Den lätthet, hvarmed ovillkorligt

lagbud om viss ränta kringgås och som utgör en af de mest framhållna

grunderna för räntans frigifvande, lärer icke blifvit mindre i afseende å

inskränkande stadganden. Dessa synas mig således blifva lika kraftlösa

som det ovillkorliga bandet på räntan, men om någon verkan däraf följer,

vore det val den, att en del af lånetillgångarna afhållas från konkurrensen

om den fria räntan, hvars belopp genom inskränkningarna följaktligen

snarare uppdrifves än nedtryckes. Eu annan betänklighet vid inskränkningarna

i förslaget finner jag däruti, att stadgandet i 9 kap. 6 § handelsbalken

om straff för ocker ej komme att helt och hållet upphäfvas. Jag

befarar nämligen olika meningar i frågor, huruvida detta straff skall ådömas

för hvarje räntelikvid i strid med författningen. Emellertid och då jag

funnit min åsikt, att ovillkorlig frihet i ränteaftalet bäst betryggar dettas

naturliga förhållande till penningens värde, i allmänhet möta ogillande och

jag således måste betvifla dess praktiska riktighet, tilltror jag mig icke

heller att afstyrka den nådiga propositionens aflåtande i föreslaget skick.»

Kungl. proposition i ämnet afläts till Riksdagen 1859—1860, men

förslaget blef i öfverensstämmelse med sammansatta banko- och lagutskottets.

hemställan af ständerna förkastadt. Att förslaget sålunda ej

vann bifall, berodde emellertid icke på ett underkännande af de skäl,

som anförts för räntans fullständiga frigifvande. Detta framgår af ständernas

underdåniga skrifvelse den 28 juli 1860, hvaraf följande här må

anföras: »Rikets ständer hafva vid behandlingen af denna fråga ingalunda

lämnat utan afseende den såväl af statsvetenskapernas idkare som

inom. det praktiska lifvet tämligen allmänt erkända grundsats, att

penningeräntan betecknar priset på penningar, och att priset på denna,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Banko- (och LagJ-uislcottets Memorial N:o 1.

liksom på hvarje annan vara, hufvudsakligast beror på tillgång och

efterfrågan. Men jämte dessa tvenne faktorer för bestämmandet åt

priset ingår en tredje, nämligen den större eller mindre säkerheten tor

kapitalisten att på bestämda tider och utan äfventyr åt förluster dels

utbekomma afkomsten, dels i fall af behof hulvudstolen. .Luder erkännande

ej mindre däraf, att afseende på denna säkerhet mgar i hvarje

yrke och inverkar på den vinst, som däraf måste beräknas, än äfven att

statens åtgärder i allmänhet böra inskränkas till att, genom beredande

af säkerhet och trefnad åt näringarna, bidraga till okande af tillgängen

på kapitaler och såmedelst endast indirekt verka till räntans nedsättande,

bör man likväl ej lämna obemärkt, att i de flesta samhällen, som gatt

framåt i kultur, staten vinnlagt 6ig om att till förmån för de näringar,

som framför andra äro i behof af fasta d. v. s. för längre tid fastade

kapitaler, t. ex. jordbruk, bergsbruk, större fabriker m m., för dessa

underlätta tillgången på sådana kapitaler genom andamalsenliga kre.ditinstitutioner

till tryggande af realkrediten. Att så icke skett i sverige,

hvarest, till följd dels af de ännu i lagen kvarstående tysta förmånsrätterna,

dels af bristen på de i andra länder, till betryggande af ej

mindre hypotek, än äfven villkoret därför — äganderätt till fast egendom

— införda s. k. grund- och hypoteksböcker, realsäkerheter sakna

erforderligt förtroende, torde icke ''behöfva bevisas. Men häraf måste

blifva en följd, hvad som också i Sverige inträffat, att, under det penningar

villigt, ehuru mot hög ränta, utlånas på korta tider emot personell

säkerhet, lämnas nästan icke på några villkor penningar mot inteckning

och på längre tid, eller, med andra ord, att landets kapitaler, som naturligen

dela sig i fasta och rörliga, hafva en tendens att öfvergå från den

förra till den senare kategorien. Att ytterligare öka denna tendens,

hvilket otvifvelaktigt skulle ske genom antagandet af E. K. Maj:ts

nådiga proposition, enligt hvilken komme att tillåtas högre ranta an

sex procent för de senare, men icke för de förra af omförmälda kapitaler,

samt att såmedelst beröfva de näringsidkare, som äro i behof af lån pa

längre tid, möjligheten därtill och försätta dem i nödvändigheten att

hvar sjätte månad vara beredda på återbetalning af större delen utaf

sitt förlagskapital, hafva Rikets ständer för sin del icke ansett redligt.

Väl är det sant, att denna utväg, för att bereda inträde åt åsikterna

om räntans frihet, blifvit använd i några främmande länder, men icke

under sådana förhållanden, som för närvarande här äga rum. Den har

också, där den blifvit försökt, efter få år lämnat rum för den enda riktiga

grundsats, att räntan på alla slags kapitaler af lagen lämnas fri, och

torde icke kunna ur någon annan synpunkt än den angitna forsvaras.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N-.o 11

f™P,°?ki0nenJ haV°k’ hvad Rikets ständer erfarit,

mottagen » ^ ^ k aS8er’ den afsag att skydda, med bekymmer och oro

rlksdag, 1862—1863, väcktes inom borgarståndet

åt enskild motionär förslag därom, antingen att Rikets ständer för sin

“T a.PPhafVandeu af de* 1 allmänna lagen, 9 kap. 6 § handelsbalken,

stadgade förbud mot beräkning af ränta, högre än sex för hundrade om

året, måtte besluta, att det skulle vara enhvar tillåtet taga den ränta

för penningar, hvarom han kunde blifva ense med låntagaren, eller, om

ZT ia^f°/andJmg anså^e8J vara för mycket genomgripande, att det

torsläg till förordning angående ränta vid försträckning på viss kort tid

framlagts^8’ ^ ^ KungL MaJ:t vid närmast föregående riksdag

ntRkntLaf1Ie1döi?gi *1 dfnnj mPtion a^af sammansatta banko- och lagutskottet

år 1863 betänkande, hvari, efter framhållande af de fördelar, som

rantans digifvande kunde anses medföra, vidare yttrades: »Den förändring-,

tor hvars vidtagande några af de hufvudsakliga skälen här blifvit framiagda

ar emellertid af en så omfattande vikt, att varsamhet vid dess införande

icke bor underlåtas, och att erfarenhet om verkningarna däraf i en

eller annan riktning är önskvärd, innan densamma i hela sin vidd genomfores.

Med afseende härpå och då landets viktigaste hufvudnäring,

jordbruket, torde vara ömtåligast för verkningarna af förändringen, anser

utskottet denna för närvarande böra inskränkas till sådana försträcknmgar,

som i allmänhet företrädesvis användas i den större fabriksoch

handelsrörelsen och på kortare tider, men däremot det nu i lagstadgade

maximum för ränta å penningeförsträckningar böra bibehållas

toraHa sadana pa längre tid än den, som kan antagas vara inom förädlingsindustrien

och handeln vanlig, samt för sådana, som gifvits mot

mteckningssakerhet i fast egendom, vare sig att sådan säkerhet för

län ar direkt lamnad, eller att intecknad skuldförbindelse såsom pant

bifogas forsträckningen.» På grund häraf hemställde utskottet, att

standerna matte för sm del antaga följande förslag till förordning angående

ranta vid. försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast

egendom: »Hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt om förbud

att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om

aret, age ej _ tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning, utan

säkerhet af inteckning i fast egendom eller pant af i sådan egendom

imecknadt skuldebref, lamnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader.»

Utskotts hemställan bifölls af ständerna, hvarefter förslaget uppiiojdes

till lag genom förordningen den 13 september 1864

s. 13 Kontrollera mot PDF

)

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1. 13

Redan dessförinnan hade i utlandet stadganden om räntemaximum

mer eller mindre fullständigt blifvit upphäfda. Först skedde detta i

England, där år 1854 räntan frigafs med undantag för pantlånerörelsen.

Exemplet följdes af Spanien 1856 samt af Schweiz, Sardinien och Holland

1857. Sistnämnda år förklarades i Norge räntan fri för alla, äfven

intecknade skuldebref, som icke lyda å längre än sex månaders förfallotid.

I Danmark hade stadgandet om räntemaximum afskaffats redan

1855 utom för lån mot säkerhet af fast egendom. Frankrike utgjorde

ett undantag; där bibehöll man ifrågavarande stadgande orubbadt ända

till 1888, då det afskaffades för affärslån.

Den nya lagstiftningen om räntefriheten visade sig emellertid så

småningom inom åtskilliga länder gifva upphof åt olägenheter af betänklig

art. Friheten, som ju jämväl haft till syfte att beröfva ockret

dess marknad, befanns nämligen härutinnan maktlös och blef af mindre

nogräknade personer ofta missbrukad. För att stäf ja detta öfverhandtagande

onda tog man sin tillflykt till en ny utväg: en särskild ockerlagstiftning.

Härvid bortsåg man vid ockerbegreppets bestämmande

från alla yttre kännemärken, såsom räntesatser, och lade alltså, utan

afseende å de former ockraren använder för bedrifvande af sin handtering,

vikt på aftalets beskaffenhet öfver hufvud, särskildt långifvarens

syfte och tillvägagångssätt samt de omständigheter, som föranledt gäldenären

till aftalets ingående.

Sedan äfven i vårt land behof af dylik lagstiftning yppats, blef,

efter därom af 1898 års Riksdag framställd begäran, genom kungl.

proposition 1901 för Riksdagen förelagdt ett förslag till lag angående

ocker, hvilket förslag med vissa jämkningar af Riksdagen antogs och

den 14 juni 1901 upphöjdes till lag.

Vid behandlingen inom Riksdagen af detta förslag kom man jämväl

att beröra frågan om ändamålsenligheten af att bibehålla de efter

1864 års lagstiftning ännu kvarstående hindren mot fullständig frihet

i ränteaftalet. Inom lagutskottet, hvars pluralitet afstyrkte den kungl.

propositionen, hemställde nämligen åtskilliga reservanter, som i hufvudsak

förordade densamma, om fullständigt upphäfvande af hvad i 9 kap.

6 § liandelsbalken stadgades rörande förbud att taga eller låta förskrifva

sig större ränta än sex för hundrade om året, samt att taga ränta på

ränta.

Till stöd för borttagande af dessa bestämmelser, hvilka, enligt

reservanterna, af allmänna meningen betraktades såsom föråldrade,

anfördes därjämte, bland annat, följande: »Det ännu kvarstående förbudet

om att taga högre ränta än sex för hundrade om året saknar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Banko- (och Lag)-utsJcottets Memorial N:o 1.

numera betydelse som medel att förekomma ocker, men tvingar särdeles

penningknappa tider, enligt hvad erfarenheten visat, till att söka

kringgå detsamma. — I sammanhang med antagandet af en ny ockerlag

synes därför den gamla räntebegränsningen nu böra äfven i sina

kvarstående delar upphäfvas. Detsamma gäller om det andra gamla

ockerstadgandet, nämligen förbudet att taga ränta på ränta. Denna bestämmelse

öfverträdes öppet såväl med domstolarnes godkännande vid

enskilda affärsuppgörelser som i utgifna reglementen för hypoteksföreningar

och dylika inrättningar.»

Bifall till reservanternas hemställan uti ifrågavarande afseende kom

icke att inom Riksdagen yrkas, enär reservanterna därutinnan, enligt

talmanskonferensens uppfattning, skulle gått utöfver den kungl. propositionen.

Af förhandlingarna inom kamrarna framgår emellertid oförtydbart,

att sympatierna ganska allmänt voro för reservationen och att

allenast berörda formella hinder omintetgjorde dess antagande. Af en

talare (lagberedningens ordförande) anfördes sålunda, hurusom »dessa

bestämmelser ju faktiskt och notoriskt äro till den grad antikverade,

att det i bankinspektörens rapporter offentligen lärer omtalats, att våra

banker tagit en ränta, som enligt svensk lag är ocker». En annan talare

(lagutskottets dåvarande ordförande), som jämväl instämde i reservationens

syfte, yttrade: »Det förhåller sig ju enligt vår svenska lag så,

att man icke får tillgodogöra sig mer än sex procent för inteckning i

en fastighet eller på en förbindelse, som gäller längre än sex månader.

Vi veta ju ock alla, att den allmänna räntefoten under penningeknappa

tider kunnat stiga till åtminstone sju procent, och att det alltså då varit

omöjligt att mot laglig räntefot belåna inteckningar, ty ingen inteckning,

icke ens den främsta, har kunnat belånas för sex procent. Hvad blir

då följden af en dylik lag? Jo, naturligtvis den, att man under en tid,

då räntan är uppe i sju procent, söker att kringgå lagens bestämmelser

genom att taga en extra provision för hvar tredje månad eller dylikt.»

Emot den sistnämnde talaren anfördes af en annan (ordförande i lagutskottet

vid 1906 års riksdag): »Ordföranden i lagutskottet fäste uppmärksamheten

på § 4 i lagförslaget, enligt hvilken bestämmelsen i 9

kap. 6 § handelsbalken skulle få kvarstå. Jag får säga, att jag tror,

att det varit bättre om, såsom reservanterna i lagutskottet velat, denna

6 § helt och hållet hade upphäfts, men då detta nu ej kunnat komma

i fråga, så är det ju ej värdt att vidare uppehålla sig vid den saken.»

En fjärde talare (ordförande i lagutskottet vid 1905 års riksdag) förklarade

sig likaledes gilla reservanternas uppfattning, därvid han, bland

annat, yttrade: »Hvilken åsikt man än har om denna lag i öfrig!, torde

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammansatta Banko■ (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

man väl kunna ena sig om att det är stridande mot vår uppfattning

att såsom ett slags ocker betrakta, att en person tager eller låter förskrifva

sig större ränta än sex för hundrade om året.»

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, hurusom vid ockerlagförslagets

granskning inom högsta domstolen två justitieråd, ansågo

sig böra fästa uppmärksamheten därå, att förbudet mot att i vissa fall

taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året

och att taga ränta på ränta numera vore olämpligt.

Då jag nu anser mig böra upptaga det förslag som, enligt hvad

ofvan anförts, under ockerlagstiftningens behandling inom lagutskottet

vid 1901 års riksdag framställdes af åtskilliga reservanter, vill jag till

en början erinra därom, att 1864 års lagstiftare själfva utgingo från

att den då vidtagna förändringen å ifrågavarande område allenast innefattade

en provisorisk åtgärd, äfvensom att den omständigheten, att

man stannade vid en partiell förändring, hade sin grund i en naturlig

önskan att iakttaga varsamhet vid antagandet af en ny princip i en

för det ekonomiska lifvet utomordentligt viktig fråga och att vinna erfarenhet

om verkningarna af den gamla principens begränsning, innan

den nya i hela sin vidd genomfördes.

Den erfarenhet uti ifrågavarande afseende, som nu vunnits, lärer

för visso icke kunna anses hafva svikit de förhoppningar, som allmänt

hystes vid antagandet af 1864 års författning. Den under striderna

om den nya principen uttalade farhågan, att upphäfvandet af det lagstadgade

räntemaximum skulle hafva en hög räntefot till oundviklig

följd, har ock visat sig alldeles grundlös. Bankerna taga icke och kunna

ej heller på grund af konkurrensen taga högre ränta, än som betingas

af den allmänna penningemarknadens läge; och då banker eller andra

kreditanstalter numera finnas ej allenast i rikets samtliga städer utan

jämväl till stort antal på landsbygden, utgör denna omständighet i

förening med våra förträffliga kommunikationer ett korrektiv mot ett

allmännare uppskrufvande af räntan. Alla torde för öfrigt numera vara

ense därom, att räntans storlek icke i längden kan regleras genom lagstiftningsåtgärder

eller på annan konstlad väg.

Väl låter det sig icke förneka, att det frigifvande af räntan, som

skedde 1864, lämnade ockrarne större utrymme för deras handtering.

Men det skydd mot lånebehöfvandes oskäliga uppskörtande af mindre

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Banko- (och Lagj-utshotiets Memorial N:o 1.

samvetsömma kapitalister, som stadgandet i 9 kap. 6 § handelsbalken

om 6 procents räntemaximum afsåg att lämna, kan på ett vida bättre

och lämpligare sätt beredas genom särskild lagstiftning mot ocker.

Huruvida 1901 års lag med dess låga straffsatser, alltför snäfva tilllämpningsområde

och öfriga brister skall härutinnan kunna på ett fullt

tillfredsställande sätt uppfylla sitt ändamål, är visserligen underkastadt

befogadt tvifvel. Detta är emellertid en sak för sig.

Ingen lärer nu finnas, som vill återgå till förhållandena före 1864;

och konsekvensen bjuder då, att man låter de ännu återstående skrankorna

mot fullständig frihet i räoteaftalet falla.

Beträffande först förbudet mot att taga mera än sex procent ränta

på förbindelse, som afser längre tid än sex månader eller obestämd

tid, ligger det i förhållandets egen natur, att detta förbud alls icke

träffar ockrare. Dessa hafva nämligen, då hvarje omsättning plägar

bereda dem ökade inkomster i form af nya, ofta stegrade provisioner,

uppenbarligen alltid intresse af att hvarje lånepapper erhåller så kort

löpetid som möjligt.

Däremot är förbudet i fråga tydligen af beskaffenhet att i tider,

då den allmänna räntefoten är högre än sex procent, verka betungande

för fullt lojala affärstransaktioner. Förbudet tvingar till kringgående,

i det, om ock meningen är, att ett lån skall varda stående längre tid,

skuldförbindelsen i afseende å förfallodagen måste, för att affären öfver

hufvud skall komma till stånd utan förlust eller risk för borgenären,

inrättas i öfverensstämmelse med 1864 års författning, hvaraf följden

ju måste blifva omsättningar med däraf föranledda besvär för båda

parterna samt mången gång ökade kostnader och äfventyr för gäldenär.

Ett lagbud, som icke efterlefves och ofta ej kan efterlefvas,

verkar för öfrigt — och detta är icke den minst viktiga omständigheten,

som man härvid bör taga i betraktande — demoraliserande på

det allmänna rättsmedvetandet och blifver sålunda till en olycka för

rättstillståndet i dess helhet.

Slutligen må ej förbises, att upphäfvandet af ifrågavarande förbud

skulle möjliggöra utlåning af penningar på längre tid mot en ränta,

som växlade i enlighet med de olika räntesatser, riksbanken tid efter

annan tillämpade. Att en dylik anordning skulle innebära en fördel,

ej minst för låntagare, torde vara uppenbart.

Hvad _ härefter angår förbudet för försträckningsgifvare att tillgodogöra

sig mera än sex procent, när till säkerher för försträckningen

lämnas inteckning i fast egendom eller pant af i sådan egendom

intecknadt skuldebref, kan gifvetvis ej heller detta förbud anses hafva

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- (och Bag)-utskottets Mtemoiial N.o 1. 17

på nåo-ot sätt verkat hämmande för ockrare, hvilka ju utlåna sina penningar

mot säkerheter eller kvasisäkerheter af helt annat slag.

° Å andra sidan är äfven nu ifrågavarande förbud af beskaffenhet

att locka till dess kringgående under sådana tider, när räntan stiger

öfver sex procent. Faktiskt inträffar då ock allt som oftast, att forsträckningsgifvare,

ej mindre enskilda kapitalister än äfven bankmrattningar,

vid utlämnande af lån mot inteckningssäkerhet tillgripa den

utvägen till sitt skydd, att de utöfver den högst tillåtna rantan ytterligare

såsom bokföringsafgift, provision eller dylikt kreditera sig det

belopp, som med hänsyn till den allmänt gängse räntefoten ar erforderligt

för vinnande af normal afkastning å de sålunda utlånade penningarna

I hvad mån ett dylikt tillvägagångssätt är underkastadt den i

9 kap 6 § handelsbalken stadgade påföljden, lärer understundom kunna

utgöra föremål för skilda meningar. Väl förklarades! Kungl Mapts

utslag den 25 april 1904 (Nytt juridiskt arkiv 1904, sid. 164) ai högsta

domstolens pluralitet (tre justitieråd), att styrelseledamöter for en pennin

^inrättning, hvilka på sex månader utlånat ett belopp a 15,000

kronor mot sex procent ränta och pant af inteckning samt därvid tilllika

afdraga såsom »diskont» 900 kronor, motsvarande tolf procent

årlio- ränta å kapitalbeloppet, därigenom både gjort sig förfallna till

ansvar enligt ifrågavarande lagrum. Men i detta fall, där provisionen

ju ändå uppenbarligen beräknats till oskäligt belopp, blefvo de tilltalade

frikända såväl af två justitieråd som af hofrätten och underrätten. 1

detta sammanhang vill jag särskild! framhålla, hurusom ju till sä ei et

för de flesta obligationslån ligga inteckningar i fast egendom, utan att

det därför af någon satts i fråga, att det skulle vara olagligt att vid

försträckning mot pant af obligationer taga mera än sex procent ranta.

Ej heller lärer någon hafva bestridt, att i afseende, å kreditivlån mot

inteckningssäkerhet befogenhet förefinnes för långifvare att förutom

sex procent ränta betinga sig eu särskild inkomst i form af kreditivafgitt.

Utan tvifvel handla emellertid de, som äro måna om sitt anseende

och förty icke vilja utsätta sig för möjligheten afen tillämpning af

den i 9 kap. 6 § handelsbanken stadgade påföljden, synnerligen klokt,

om de icke — under hvilken form det vara må — betinga sig högre

inkomst af sina mot inteckningssäkerhet utlånade penningar, än som

motsvarar högst sex procent årlig ränta. Iakttagande af denna försiktighetsregel

skulle emellertid lända till skada ej mindre for affarslitvet

i dess helhet, enär ett i och för sig synnerligen lämpligt hypotek därigenom

skulle få minskad användning i den allmänna penmngemarknaden,

än äfven för fastighetsägare, hvilka för belåning af sina efter

Bih. till Biksd. Brok 1907. 6 Sami. 2 Ajd. 1 Bä/t. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Banko- (och Lagutskottets Memorial N:o 1.

hypotek^- eller kassalån liggande inteckningar blefve hänvisade till s. k.

privatdiskontörer eller dylika mindre nogräknade långifvare. I verkligheten

har ock med de höga räntesatser, som efter riksbankens föredöme

för närvarande tillämpas af våra penningeanstalter, inträffat, att

största svårighet förefinnes för belånande af äfven mycket goda inteckningar;

och om bot icke snart rådes för detta missförhållande, är ej

heller den möjligheten utesluten, att ett stort antal fastigheter inom

kort till uppenbar förlust för ägarne varda utsatta för exekutiv försäljning.

Fastighetsägareklassen, som förbudet i fråga afser att skydda,

har sålunda all anledning att önska dess snara upphäfvande.

Med afseende å förevarande spörsmål vill jag till sist ej underlåta

att påpeka den synnerliga oegentlighet, som enligt min mening

ligger däruti, att en långifvare, som äger taga exempelvis sju procent

för försträckning mot ypperlig säkerhet i obligationer eller aktier, skall

anses såsom ockrare, om han betingar sig samma ränta för försträckning

mot pant af en dålig inteckning.

I fråga om det i 9 kap. 6 § handelsbalken stadgade förbud mot

att taga ränta på ränta torde samma förbud, som fyrfaldiga gånger

öfverträdts med gillande än från lagskipningens, än från lagstiftningens

sida, få anses så antikveradt, att denna omständighet i och för sig utgör

tillfyllestgörande skäl för förbudets upphäfvande. Följden lärer

emellertid då blifva, att man jämväl bör upphäfva det i 7 § af samma

kapitel förekommande stadgandet, enligt hvilket det ej skall räknas för

ocker, när skuldebref med båda kontrahenternas samtycke varder förnyadt

och räntan lagd till hufvudstolen. Detta stadgande innefattar nämligen

ett undantag från den i 6 § fastslagna regeln om förbud mot att taga

ränta på ränta och saknar följaktligen för sin tillvaro allt berättigande,

sedan själfva hufvudregeln bortfallit.

Uti den vid 1901 års lagutskotts betänkande angående ockerlagen

fogade reservationen hemställdes icke om upphäfvande af det genom

1815 års författning i 9 kap. 6 § handelsbalken inkomna stadgandet,

enligt hvilket af försträckningstagare gjord utfästelse af vite, där han

skulle dröja med betalningen öfver förfallodagen, är ogiltig.

Såsom skäl för stadgandets bibehållande anfördes i Riksdagen af

en utaf reservanterna, att stadgandet väl tillkommit närmast för att

drabba ocker, men att det ändå icke borde upphäfvas, enär det dessutom

vore tillämpligt i åtskilliga andra fall.

För min del är jag emellertid af den meningen, att upphäfvande

af öfriga bestämmelser uti 6 § påkalla jämväl nu ifrågavarande stad
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N.o 1.

19

<Wes borttagande nr lagen. Med stadgandet har nämligen, om det

ock någon enstaka gång af rättspraxis (se t ex. Kung . Mapts dom

den 13 december 1895; Nytt juridiskt arkiv 1895, sid. 542) tillämpats

på aftal, som icke utgjorde försträckning, aldrig afflotta att träffa annat

än sistnämnda slags aftal; och äfven senare tiders lagstiftare lära fa

anses hafva omfattat den meningen, att stadgandets tillämpningsområde

är sålunda begränsadt. (Jämför Almén: Om köp och byte ai los egendom

sid. U). Stadgandet utgör allenast ett supplement till forbudet

motett taga mera än sex procent ränta vid försträckning..

Stadgandet skulle för öfrigt blifva alldeles illusoriskt, om det

finge kvarstå, efter det räntan fullständigt fngifvits.

Under tiden före 1815, då det ju var förbjudet att i något fall

betinga sig högre uppskofsränta, än som motsvarade det lagstadga e

räntemaximum, plägade förbudet af långifvare pa det satt kringgås, att

de utfäste ett visst belopp, öfverstigande sex procent såsom vite, dar

skulden ej å förfallodagen infriades; och det var ett dylikt förfarande,

som 1815 års lagstiftare ville hindra. Nu åter skulle, om lantan helt

frigåfves, men stadgandet i fråga finge kvarstå, långifvare val icke kunna

såsom vite tillförsäkra sig ett visst belopp, i händelse .betalning uteblefve,

men intet skulle hindra honom att lata förskrifva sig prec

samma belopp i form af uppskofsränta. „ , ,, ,

I ett fall, där en långifvare, som på ett sex månaders lan

inteckningssäkerhet tagit en förskottsränta efter sex procent, tillika

betingar sig sju procent efter förfallodagen, hafva domstolarna visserligengansettg

att detta förfarande i afseende å uppskofsrantan vant stridande

mot bestämmelsen i 1815 års författning (se KunghMaj.ts utslag

den 17 juli 1894; Nytt juridiskt arkiv 1894, sid. 414). Har var emellertid

fråga om högre ränta än som enligt lag är tillåten. Däremot har

långifvare som på ett sex månaders lån utan inteckningssäkerhet^ tagi

sex8 procents förskottsränta, förklarats lagligen berättigad att, pa satt

som skett, betinga sig tolf procent, från förfallodagen (se Kungl. Maj.ts

utslag den 25 januari 1875; Nytt juridiskt arkiv 1875, sid. b»}.

SHösrst betänkligt vore också, om förbindelse af en gäldenär att

efter förfallodagen betala större ränta, än som för själfva lanetideri orskrifvits,

skulle, ändå att lag icke öfverskridits vid räntefotens bestå

mande betraktas såsom vitesutfästelse och förty vara ogil -ig.

komme följdriktigt att drabba äfven den, som, utan att hafva begär

någon xäntegodtgörelse under lånetiden, betingat sig en obetydlig uppskofsränta

SQ)ch i allt fall kan det omöjligen anses såsom något i och

för si o- mindre hederligt, att en borgenär, for hvilken det naturligtvis

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

mången gång kan vara af särskild vikt att på utsatt tid återfå sitt utlånade

kapital för att annorstädes göra det mera fruktbringande, för

att säkrare nå detta syfte bestämmer uppskofsräntan till ett högre, belopp

än den ränta, som skall gälla intill förfallodagen.

Uppskofsränta af nu antydda art är till sin innebörd likställd med

vite, de tjäna ock båda ett och samma syfte. Vid sådant förhållande

och då formen icke bör tillmätas afgörande betydelse, synes det mig

icke vara riktigt, att försträckningsgifvare, hvilken skulle äga att tillförsäkra

sig uppskofsränta utan annan begränsning än som angifves af

ockerlagen, skulle alldeles sakna befogenhet att under den uttryckliga

formen af vite förskaffa sig garanti mot eu försumlig gäldenär.

Enligt min uppfattning bör låntagares skydd ej mindre mot oskälig

ränta än äfven mot oskäligt vite allenast sökas i ockerlagens straffbestämmelser.

I afseende å denna fråga vill jag emellertid icke förtiga, att

lagkommittén, som i sitt andra förslag till handelsbalk ju ville införa

fullständig räntefrihet, ändock där bibehöll den i det första förslaget

upptagna bestämmelsen om ogiltighet af vitesutfästelse vid försträckning.

Härtill lämnades allenast den motiveringen, att »räntan å det

försträckta alltid må anses utgöra fullt skadestånd för dröjsmål med

betalningen», hvilken motivering icke lärer kunna anses tillfredsställande.

Jag förbiser ingalunda, att lämpligast skulle vara, att i samband

med de. af mig härmed förordade lagändringar jämväl öfriga bestämmelser

i 9 kap. handelsbalken blefve underkastade revision. Härtill

har emellertid erforderlig tid icke stått mig till buds, och då enligt

mm mening fara ligger i dröjsmål, har jag ansett mig icke kunna

föreslå Riksdagen att i underdånig skrifvelse öfverlämna frågan till

Kungl. Maj:t.-»

Under åberopande af hvad justitieombudsmannen sålunda anfört

hemställer utskottet,

att justitieombudsmannens förevarande framställning

må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 april 1907.

Pa sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:

JOHN RETTIG.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDAKE, 19 07.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.