Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2

1907-03-22 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBU 1907:2, Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Anlc. till Riksd. kansli den 22 mars 1907, kl. 4 e. m.

Sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 2, i anledning

af Kungl. Maj:ts proposition i fråga om ändringar

i och tillägg till förordningen den 22 juni 1883 angående

■en postsparbank för riket.

Uti en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 58) har Kungl. Maj: t,

under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden den 29 november 1906, föreslagit Riksdagen besluta

dels att §§ 2, 8, 9, 10 och 11 i förordningen den 22 juni 1883

angående eu postsparbank för riket skulle erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Mom. 1. En hvar äger att för egen eller annans räkning insätta

medel i postsparbanken.

Mom. 2. Insättning kan äga rum vid de postanstalter, postsparbankens

styrelse bestämmer, å alla de tider, då postanstalten hålles

öppen för allmänheten. I den mån och på det sätt, Kungl. Maj:t pröfvar

lämpligt, må insättning ock förmedlas af i postverkets tjänst anställda

personer.

Mom. 3. Vid första insättning skall uppgifvas det fullständiga

namnet å den, till hvars förmån insättningen sker, äfvensom, där insättningen

verkställes för viss person, dennes hemvist och lefnadsyrke samt,

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 2.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2.

där så ske kan, födelseår, månad och dag. Göres insättningen till förmån

för minderårig, böra, om så ske kan, äfven föräldrarnas namn

uppgifvas.

Mom. 4. Önskar den, som till förmån för annan insätter medel,

att dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas,

göre därom förbehåll, då insättning verkställes. Vill han vid insättning

göra annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning, ankomme på

pröfning af postsparbankens styrelse, huruvida medlen må med det

förbehåll mottagas.

§ 8.

Mom. 1. Räntefoten å de medel, som äro eller varda i postsparbanken

insatta, bestämmes af Konungen.

Mom. 2. Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma

dock icke i verket förrän två månader efter det Konungens

beslut i ämnet blifvit kungjordt.

§ 9.

Mom. 1. Den, som vill lyfta innestående behållning eller del

däraf, skall, med uppvisande af motboken, beloppet å postanstalt skriftligen

uppsäga och därvid uppgifva, genom hvilken postanstalt medlen

böra utbetalas. Öfver uppsägningen meddelas bevis å postanstalten.

Mom. 2. Uppsägning bör i allmänhet verkställas:

för belopp af högst 100 kronor ........................ minst en vecka,

„ „ öfverstigande 100 men ej 500 kronor „ två veckor,

„ „ öfverstigande 500 kronor ............... „ en månad,

allt före den dag medlen skola vara att lyfta.

Mom. 3. På postsparbankens styrelse ankommer emellertid att i

särskilda fall, där sådant begäres och utan olägenhet för postsparbanken

kan ske, medgifva utbetalning af insatta medel äfven inom kortare tid,

än här ofvan stadgas.

Mom. 4. Befinnes åter tiden för postens gång påkalla, att vid

någon postanstalt uppsägningstiden för belopp, ej öfverstigande 100

kronor, utsträckes till mer än en vecka, bör postsparbankens styrelse

meddela nödiga föreskrifter i ämnet, hvilka skola å postanstalten anslås.

Mom. 5. Afser uppsägning icke hela det innestående beloppet,

må densamma ej lyda å annat än helt krontal.

Mom. 6. Hafva uppsagda medel icke blifvit af vederbörande

lyftade inom tio dagar efter den dag, då desamma skolat tillhandahållas,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2.

anses uppsägningen hafva förfallit, och beräknas räntan å dessa medel,

såsom vore de i postsparbanken ånyo insatta.

§ 10.

Mom. 1. Anmäler sig innehafvare af motbok till lyftande af

medel, som blifvit uppsagda, tillhör det honom att, därest han icke är

personligen känd, styrka sin behörighet genom meddelande af sådana

uppgifter, som i § 2 mom. 3 omförmälas.

Mom. 2. Finnas dessa uppgifter vara öfverensstämmande med

dem, som vid första insättningen afgifvits, och förekommer ej anledning

betvifla, att personen är den, han uppgifver sig vara, verkställes utbetalningen.

I annat fall öfverlämnas ärendet till postsparbankens styrelse,

som äger att efter omständigheterna förordna om medlens utbetalande

■eller om frågans hänvisande till laga domstol.

Mom. 3. Vid medlens lyftande aflämnas till postanstalten kvitto,

tecknadt å sådan blankett, som i § 5 mom. 1 omförmäles.

Mom. 4. Beloppet af de lvftade medlen skall af vederbörande

tjänsteman i motboken införas.

Mom. 5. Omfattar uppsägning motboksägares hela tillgodohafvande

på en och samma motbok, skall, vid medlens lyftande, motboken

till postanstalten återställas.

§ 11-

Mom. 1. Medel, som för gift kvinnas räkning innestå i postsparbanken,

må af henne äfven utan mannens samtycke uppsägas och lyftas.

Likaledes må omyndig, som uppnått femton år, utan särskild tillåtelse

af målsman förfoga öfver egna medel, dem han själf å motbok insatt.

Mom. 2. I de fall, hvarom i denna § förmäles, må medel ej från

postsparbanken utbetalas till mannen utan hustruns eller till målsman

utan den omyndiges samtycke.

dels ock att till omförmälda förordning skulle fogas en ny paragraf

med nummer 23 af följande lydelse:

Meddelande angående insättares mellanhafvande med postsparbanken

må icke lämnas annan än insättaren eller dennes rättsinnehafvare.

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen

till en början anfört följande:

»I underdånig skrifvelse den 22 februari 1905 har styrelsen för

postsparbanken gjort framställning om vidtagande af vissa ändringar i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2.

och tillägg till nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank

för riket.

Till en början hemställes sålunda om ändring i § 2 mom. 3 af

sagda förordning i syfte, att möjlighet måtte beredas andra än fysiska

personer att använda postsparbanken för insättning af medel. Jämlikt

nämnda författningsrum skall vid första insättningen uppgift lämnas om

namn, födelseår, månad och dag, hemvist och, där sådant kan ske,

lefnadsyrke för den, till hvars förmån insättningen äger rum. Enligt

hvad styrelsen för postsparbanken meddelar, har vid fyrfaldiga tillfällen

framställning gjorts om rättighet att få använda postsparbanken

för insättning af medel, tillhöriga kassor, föreningar eller sällskap. Dylik

framställning hade emellertid icke kunnat bifallas under annan form än att

insättningen ansetts verkställd af någon kassans, föreningens eller sällskapets

funktionär samt den motbok, hvari insättningen kvitterats, utfärdats

för denne funktionär, med angifvande att motboken vore afsedd

för insättning af kassans, föreningens eller sällskapets medel. Då, jämlikt

§ 15 af postsparbanksförordningen, öfverlåtelse af motbok ej finge äga

rum annorledes än på grund af arf eller testamente eller till följd af

konkurs eller utmätning, måste vid ombyte af funktionär de å motboken

innestående medlen uttagas och ånyo insättas till förmån för den efterträdande

funktionären, ett tillvägagångssätt, som, jämte det att detsamma

föranledde ökadt arbete såväl för posttjänstemännen som för postsparbanksbyråns

personal, förorsakade besvär och tidsspillan för allmänheten,

Titan att därmed vunnes något gagn. Någon olägenhet för postsparbanken

att direkt af kassor, föreningar eller sällskap till förvaltningmottaga

medel förefunnes ej; och uti det formulär, som funnes fogadt

vid nådiga kungörelsen den 15 juli 1892 angående formulär för uppgifter

om registrerad sjukkassas verksamhet, vore ock anvisning lämnad

för en dylik placering af dessa sjukkassors medel.»

Sedan departementschefen härefter redogjort för en af styrelsen för

postsparbanken föreslagen ändring i § 9 mom. 1 i postsparbanksförordningen,

hvilken ändring departementschefen emellertid ansett sig icke

kunna biträda, har departementschefen vidare till statsrådsprotokollet

anfört:

»Styrelsen för postsparbanken har tillika vidkommande mom. 2 i

sistnämnda § ifrågasatt förändrade bestämmelser med afseende å uppsägningstiden

för i postsparbanken innestående medel. Uppsägningstiden

utgör för närvarande för belopp af högst 50 kronor minst 10

dagar, för belopp, öfverstigande 50 men ej 500 kronor, minst 30 dagar,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2.

för belopp, öfverstigande 500 kronor, minst 60 dagar, allt före den dag,

medlen skola vara att lyfta.

Anmärkningar hade emellertid, framhåller styrelsen, vid flera tillfällen

försports däröfver, att dessa för postsparbanken bestämda uppsägningstider

vore för långa i jämförelse med den ringa tidsutdräkt,

som kräfdes för utbekommande af medel, innestående i enskilda sparbanker

eller å sparkasseräkning i enskilda banker och bankaktiebolag,

där i regel dylika medel utbetalades vid anfordran. Med den utveckling

af kommunikationerna inom landet, som under de senare tjugu åren

ägt rum, mötte ej svårighet från postsparbankens sida att föranstalta

om utbetalande på de flesta postsparbankskontor af uppsagda postsparbanksmedel

inom kortare tid än nu gällande, under förutsättning att,

där, såsom förhållandet syntes vara med vissa delar af öfre Norrland,

postgången komme att lägga hinder i vägen för en dylik kortare uppsägningstid,

postsparbanksstyrelsen hädanefter som hittills medgåfves

rätt till utsträckning af den i allmänhet stadgade minsta uppsägningstiden.

Med förmälan att lämpligast syntes vara att, i stället för uppsägningstidens

beräknande i dagar, densamma bestämdes till vecka och

månad, har styrelsen för postsparbanken därjämte, i anledning af styrelsens

i förenämnda afseende framställda förslag till ändrad lydelse af

§ 9 mom. 2 postsparbanksförordningen, enligt hvilket förslag den längsta

uppsägningstiden inskränkts från två månader till en månad, tillika

hemställt om sådan förändring af § 8 mom. 2, sådant detta moment

lyder enligt nådiga kungörelsen den 4 juli 1902, att den tidrymd, inom

hvilken nedsättning i räntefoten å de i postsparbanken insatta medlen

skall träda i kraft, minskas från tre till två månader efter det Konungens

beslut härom blifvit kungjordt.

Vidkommande innehållet i § 10 mom. 1 af postsparbanksförordningen,

enligt hvilket lagrum motboksinnehafvare vid lyftning af medel

skall styrka sin behörighet därtill genom meddelande af uppgifter rörande

enahanda förhållanden, hvarom, enligt hvad förut nämnts, uppgifter skola

vid första insättning lämnas, har styrelsen för postsparbanken anfört,

att ordalydelsen i detta moment hade gifvit en och annan posttjänsteman

anledning att äfven vid sådant tillfälle, där motboksinnehafvaren varit

af tjänstemannen personligen känd och där någon tvekan ej rådt i fråga

om motboksinnehafvarens behörighet att lyfta de uppsagda och till betalning

medgifna medlen, dock fordra uppgift å namn, födelseår, månad

och dag m. in., hvilket tillvägagångssätt af den motboksinnehafvare,

det gällt, betraktats såsom trakasseri. Vid sådant fall som det nu an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2.

tydda borde utbetalning- utan någon dylik efterfrågan från posttjänstemannen

kunna äga rum.

Efter att hafva föreslagit en häraf betingad ändrad lydelse af §

10 mom. 1, framhåller styrelsen, att, enär i mom. 2 af samma § stadgades,

att, därest, vid begäran om uppsagda medels utbekommande, de

af motboksinnehafvaren meddelade uppgifterna befunnes öfverensstämmande

med dem, som afgifvits vid första insättningen, utbetalningen

skulle af posttjänstemannen verkställas, det följaktligen ej tillhörde

tjänstemannen att ingå i någon ytterligare pröfning för bedömande af

motboksinnehafvarens behörighet att utbekomma medlen äfven vid sådant

understundom inträffande fall, där det varit påtagligt, att den, som innehaft

motboken och kunnat meddela de föreskrifna uppgifterna, ej varit

ägare af motboken eller ombud för denne. Det vore därför enligt styrelsens

mening önskligt, att nu gällande stadganden i afseende å behörighet

att utbekomma uppsagda medel i postsparbanken bragtes i

öfverensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 25 § af lagen angående

sparbanker den 29 juli 1892, enligt hvithet lagrum för utbetalning

af uppsagda medel till motboksinnehafvaren jämväl förutsättes, att

anledning icke förekommer att betvifla, att personen är den, han uppgifver

sig vara.

Vidare syntes det styrelsen lämpligt, att de i § 11 postsparbanksförordningen

gifna bestämmelser om gift kvinnas och minderårigs rätt

till uttagning af för dem innestående medel i postsparbanken omredigerades

i anslutning till de i 26 § sparbankslagen i sådant afseende

meddelade stadganden, såsom bättre ägnade att skydda gift kvinnas och

minderårigs rätt till dylika medel.

Slutligen har styrelsen för postsparbanken i förevarande underdåniga

skrifvelse anfört, att såsom allmän praxis, hvilken i åtskilliga fall jämväl

blifvit lagfästad, gällde, att enskildas förhållanden till penningeinrättningar,

hvilka handhade inlåning från och utlåning till allmänheten, ej

finge för allmänheten yppas. Såvidt styrelsen hade sig bekant, tilllämpades

jämväl inom utländska postsparbanker liknande praxis. Hvad

svenska postsparbanken beträffade, saknades hvarje bestämmelse i dylikt

hänseende; och hade saknaden af en sådan bestämmelse föranledt därtill,

att postverkets eller postsparbankens tjänstemän ansett sig ej kunna

förvägra den, som sådant önskade, att taga del af vederbörande postsparbanksräkenskaper

för att därigenom vinna kännedom om enskildas

mellanhafvanden med banken. En dylik offentlighet, om den vunne

utsträckning, vore gifvetvis af beskaffenhet att minska allmänhetens

sympati för postsparbanken.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2.

Emellertid syntes det ej vara lämpligt föreskrifva ett ovillkorligt

förbud för meddelande af upplysning i nu omhandlade hänseende. Éj

sällan hände nämligen, att en afliden persons rättsinnehafvare hade anledning

antaga, att för den aflidnes räkning funnes medel innestående

i banken, ehuru någon motbok därå ej funnes bland den aflidnes kvarlåtenskap.

A id sådant eller liknande fall borde postverkets eller postsparbankens

funktionärer vara skyldiga tillmötesgå med meddelande af

tillgängliga upplysningar. I anslutning till hvad sålunda anförts, hemställer

styrelsen, att till postsparbanksförordningen skulle fogas ytterligare

en §, hvilken borde erhålla numret 23, af innehåll att, i öfverensstämmelse

med hvad i nämnda hänseende funnes för finska postsparbanken

stadgadt, en hvar vid postverket eller postsparbanken anställd

person måtte förbjudas att för obehöriga uppenbara något rörande enskilda

insättares namn och af dem i postsparbanken insatta belopp.

Innan jag yttrar mig i anledning af de utaf styrelsen för postsparbanken

sålunda gjorda förslag, anhåller jag få anmäla jämväl en annan

fråga, hvilken i viss mån äger sammanhang med nu ifrågavarande ämne,

i t v att densamma synes böra föranleda ett tillägg till postsparbanksförordningen.

I underdånig skritvelse den 15 juni 1906 har generalpoststyrelsen

gjort framställning om nådigt bemyndigande att försöksvis genomföra i

vissa hänseenden utvidgad befogenhet för landtbrefbärare och i sådant afseende

föreslagit, bland annat, att landtbrefbärare skulle vara skyldig att

förmedla insättning af medel i postsparbanken, dock ej till högre belopp

än 100 kronor under hvarje brefbäringstur å hvarje motbok. Därefter

har styrelsen för postsparbanken i underdånig skrifvelse den 27 berörde

juni hemställt att, därest generalpoststyrelsens berörda framställning

vunne nådigt bifall, Kungl. Maj:t täcktes meddela det förklarande, att

landtbrefbärare ägde att mot ersättning i viss angifven ordning för

postsparbankens räkning och på dess ansvar af allmänheten mottaga,

för befordran till vederbörande postsparbankskontor, medel för insättning

i postsparbanken med den begränsning i afseende å insättningens belopp,

som af generalpoststyrelsen föreslagits.

Beträffande denna fråga åberopar styrelsen för postsparbanken ett

af generalpoststyrelsen med dess nyssnämnda skrifvelse öfverlämnadt, af

tillkallade sakkunnige afgifvet utlåtande i fråga om behofvet och lämpligheten

af en utvidgning af landtbrefbäringsinrättningen i Sverige. I berörda

utlåtande hafva de sakkunnige framhållit, bland annat, att landt,- brefbärareinstitutionen skulle kunna varda till afsevärd nytta för främjande

af postsparbankens verksamhet. Den inbjudning till sparsamhet, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande N:o 2.

postsparbanken gjorde, därigenom att densamma såsom afdelningskontor

använde postanstalterna, spridda öfver hela landet och. dagligen öppna

för allmänheten, måste visserligen, betonas det i nämnda utlåtande, blifva

kraftigare än någon annan banks, men å andra sidan hindrade mången

gång de långa afstånden på landsbygden den spirande intentionen till

sparsamhet att gå öfver till handling. Det med besökandet af postsparbankskontoret

förenade besväret gåfve ofta anledning till ett irppskof,

hvilket innebure fara för den lofvande tankens fullföljande. Liksom i

städerna en del banker för att främja rörelsen å, sparkasseräkning upprättat

filialkontor i hemmen genom att där utpostera s. k. hemsparbössor,

så borde ock postsparbanken tränga in i de spridda hemmen på landsbygden

för att afhämta besparingarna. För detta ändamål syntes postsparbanken

icke kunna anlita en lämpligare medhjälpare än landtbrefbäraren,

som på sina turer komme i beröring med de samhällsklasser,

ur b vilka, postsparbanken afsåge att företrädesvis hämta sina kunder.

Till landtbrefbäraren borde utlämnas ett förskott af sparmärken för försäljning,

hvarjämte han skulle vara skyldig att förmedla postsparbanksinsättningar.

I sistnämnda afseende skulle han från korrespondenter

mottaga och till den fasta postanstalten öfverföra de för insättning afsedda

medlen (eller sparkorten) jämte motbok samt vid nästa tur återlämna

motboken, i hvilken insättningen då vore antecknad. Då det

syntes lämpligt, att dessa transaktioner icke skedde på insättarens risk,

borde landtbrefbärare öfver mottagna medel och motböcker utfärda för

postsparbanken bindande kvitto, hvilket sedermera af deponent återställdes

till landtbrefbärare i utbyte mot motbok. För kontrollens skull

borde dessa interimskvittenser sedermera af landtbrefbärare aflämnas till

den fasta postanstalten för att där förvaras. Landtbrefbäraren borde därjämte

vara försedd med ett förråd af blanketter till sparkort och anmälningssedlar.

Hvarken lämpligt eller nödvändigt syntes det däremot vara,

att landtbrefbärare befattade sig med förmedling af postsparbanksuttagningar.

Dessa transaktioner vore allt för omständliga för att kunna

utföras af landtbrefbärare under turen. Ej heller borde det ligga i det

allmännas intresse att underlätta uttagningarna.

Hvad sålunda anförts rörande lämpligheten att såsom medhjälpare

vid uppsamlande på landsbygden af sparmedel anlita landtbrefbärare,

har styrelsen för postsparbanken i sin förenämnda underdåniga skrifvelse

den 27 juni 1906 förklarat sig kunna till fullo biträda. Om emellertid

genom en dvlik anordning något afsevärdt resultat skulle kunna vinnas,

borde, enligt styrelsens förmenande och såsom äfven uti de sakkunniges

utlåtande föreslagits, de transaktioner, som ifrågakomme mellan insättarne

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlutande N:o 2.

och landtbrefbärame, ej ske på de förras risk, utan syntes landtbrefbäraren

böra öfver mottagna medel och motböcker utfärda för postsparbanken

bindande kvitton. Visserligen skulle därigenom postsparbankens

ansvarighet ökas, men, då, såsom i berörda utlåtande föreslagits, landtbrefbäraren

ej skulle utfärda definitivt kvitto å de mottagna insättningsmedlen

utan allenast interimskvitto, af hvilket, enligt hvad styrelsen

tänkt sig, en kopia skulle vid brefbäringsturens slut tillställas det postsparbankskontor,

hvarest insättningen komme att definitivt kvitteras,

syntes ett undansnillande af mottagna sparmedel svårligen kunna döljas.

Äfven jag anser otvifvelaktigt att det skulle lända till gagn för

postsparbanksrörelsen, ifall landtbrefbärareinstitutionen toges i denna

rörelses tjänst. Landtbrefbärarkåren torde nämligen, på sätt framhållits,

väl ägna sig såsom förmedlare mellan allmänheten och postsparbanken.

Om landtbrefbärame åläggas utöfva dylik förmedling, skulle

därför eu sådan åtgärd, särskilt i fall, på sätt jämväl föreslagits, landtbrefbärarnes

intresse för uppdraget sporrades genom försäkran om någon

ersättning för arbetet med postsparbanksgöromålen, säkerligen snart visa

sig vara ett verksamt medel för befordrande af postsparbanksrörelsens

utveckling. För att emellertid åt landtbrefbärare må kunna inrymmas

befogenhet att å tjänstens vägnar mottaga medel af allmänheten för

insättning i postsparbanken och förty utfärda för postsparbanken bindande

kvitto å sådana medel, synes ett tillägg till nu gällande bestämmelser

rörande ordningen för insättning i postsparbanken vara erforderligt.

Enligt § 2 mom. 2 postsparbanksförordningen kan nämligen insättning

äga rum allenast å postanstalt, hvilket tydligen innebär, att

endast postanstaltens tjänstemän äro behöriga att å insatta medel utfärda

för postsparbanken bindande kvittenser. För att möjliggöra ifrågavarande

anordning lärer därför i nyssnämnda lagrum böra införas ett tillägg,

hvarigenom det öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att medgifva, det insättning

förmedlas af i postverkets tjänst anställda personer.).»

Departementschefen har slutligen anfört, hurusom de af styrelsen

för postsparbanken framställda förslag, med undantag dock, såsom förut

antydts, af eu ifrågasatt ändring i § 9 mom. 1, syntes vara välgrundade.

Hvad beträffade den föreslagna nyå § 23, vore departementschefen väl

af den mening, att postverkets och postsparbankens tjänstemän redan

nu vore berättigade att vägra allmänheten upplysning rörande insättares

mellanhafvande med postsparbanken; men då vederbörande icke syntes

dela denna uppfattning, torde en bestämmelse, som innefattade ett uttryckligt

förbud för meddelande af sådan upplysning, vara af behofvet

påkallad.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 4 Sami. 2 Afd. 2 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Stats- (och Banko-) Utskottets Utlåtande Nio 2.

1 de af styrelsen för postsparbanken formulerade förslagen till

förut omförmälda paragrafer uti ifrågavarande författning hade departementschefen

låtit vidtaga en del redaktionella ändringar, som icke ansetts

kräfva någon särskild motivering.

Mot hvad i propositionen föreslagits har utskottet icke något att

erinra; och hemställer utskottet alltså,

att ifrågavarande proposition må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 22 mars 1907.

På det sammansatta utskottets vägnar:

HUGO TAMM.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:74 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition i fråga om ändringar i och tillägg till förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparban s. 3 i texten