Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungi. Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad arbetare. Sammansatta statsoch lagutskottet har till behandling förehaft tre särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen en

1907-05-21 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1907:13, Skrifvelse till Kungi. Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad arbetare. Sammansatta statsoch lagutskottet har till behandling förehaft tre särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen en

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansätta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

i

M:o 13.

Ank. till Rikad. kansli den 21 maj 1907, kl. 8 é. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning

af väckta motioner dels om ändring i vissa delar af

lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete, dels ock om skrifvelse till Kungi. Maj:t

angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete

skadad arbetare.

Sammansatta stats- och lagutskottet har till behandling förehaft tre

särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen en (n:o 117)

af herr A. J. Christiernson m. fl., däri föreslagits,

att Riksdagen måtte besluta att i lag angående ersättning för skada

till följd af olycksfall i arbete göra följande ändringar:

a) att den i § 4 bestämda karenstiden af sextio dagar måtte nedsättas

till tre dagar;

b) att den i § 4 stadgade sjukhjälpen af en krona per dag måtte

höjas till en krona och femtio öre;

c) att den i § 4 bestämda lifräntan af trehundra kronor måtte höjas

till fyrahundrafemtio kronor samt öfriga ersättningsbelopp i proportion

därmed ökas, begrafningshjälp från sextio till nittio kronor, änkas lifränta

från etthundratjugu till etthundraåttio kronor samt minderårigt barns lifränta

från sextio till nittio kronor;

samt två (n:ris 29 och 30) af herr K. J. Larsson i Göteborg, som

hemställt,

Bill. till Likså. Prof.. 1907. 4 Sami. 2 Afd. 12 Höft. (N:o 13.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Herr Cliristiernsons

in.

fl. motion.

2 Sammansatta Stats- (och Lag)uts1cottets Utlåtande N:o 13.

i motionen 29,

att Riksdagen vilie besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Maj:t behagade öfverväga och till nästkommande Riksdag framlägga förslag

om, huru medellösa, genom olycksfall i arbete skadade arbetare lämpligast

skola beredas tillfälle att erhålla rättegångsbiträden, antingen genom riksförsäkringsanstaltens

tjänstemän eller genom andra särskild! utsedda personer;

samt

i motionen n:o 30,

att Riksdagen för sin del ville antaga ett tillägg till ifrågavarande

lag af följande innebörd:

Genom olycksfall i arbete skadad arbetares ersättningsanspråk, enligt

lagen den 5 juli 1901, må icke med hänvisning därpå att den skadade

själf genom grof vårdslöshet varit vållande till olycksfallet i fråga, underkännas,

därest yrkesidkaren försummat vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder

till olycksfallets förebyggande.

Till stöd för de i motionen n:o 117 gjorda framställningarne har af

motionärerna anförts följande:

»Gällande lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete torde väl icke under några förhållanden få anses som annat än ett

af de första stegen till skapande af en effektiv arbetareskyddslagstiftning i

vårt land. För att denna olycksfallsförsäkringslag skall kunna motsvara

sitt ändamål, måste därför stora och vidtgående ändringar och utvidgningar

af densamma företagas. Då emellertid en dylik vidtgående revidering,

som af olika skäl snart torde vara att emotse, icke bör förhindra en förbättring

af lagen i dess mest otidsenliga bestämmelser, ha vi redan nu

velat taga initiativ till en dylik partiell förändring, afsedd att i någon mån

bereda det tunga arbetets offer en ekonomisk lättnad under olyckans dagar

och deras efterlämnade familjer ett något drygare underhåll än det altför

knappa understöd, som hittills varit dem förunnadt.

Bestämmelserna i § 4 i lagen, med stagandena dels om karenstidens

längd, dels om ersättningsbeloppens storlek, äro de delar af lagen, som

tarfva en mycket snar förändring, om ej olägenheterna skola bli alltför

stora. Redan vid lagens tillkomst var kritiken mot den långa utsträckningen

af karenstiden till sextio dagar mycket stark, utan att några egentliga

skäl för en så lång väntetid kunde framvisas. Erfarenheten sedan

dess har till fullo bestyrkt detta, och numer är meningen om en betydligt

förkortad karenstid allmänt utbredd äfven bland arbetsgivare, hvilka

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.

inom många industrier och yrken genom de kollektiva arbetsaftalen tillerkänt

sina arbetare motsvarande olycksfallsersättning äfven under karenstiden.

En förkortning af denna tid bar därför icke längre samma nybetens

förskräckelse som vid tiden för lagens stiftande, sedan arbetsgifvarna

nödgats genom fri öfverenskommelse med arbetarna tillförsäkra dem hvad

lagen icke gifvit och sålunda kompletterat lagens brister. Då erfarenheten

icke blott bestyrkt allt hvad som blifvit sagdt om det oriktiga och olämpliga

i en så lång karenstid som sextio dagar, utan äfven utvecklingen på

detta område går i riktning af betydligt förkortad karenstid, torde tiden

vara inne för lagstiftningen att bekräfta detta faktum genom att stadga

en kortare och mera lämpligt afvägd karenstid. För vår del anse vi, att

karenstiden borde helt slopas, så att ersättningen beräknades från dagen

för olycksfallet, men då detta torde stöta på för stort motstånd, vilja vi

gå med på bibehållande af någon karenstid och finna då densamma lämpligast

böra fastställas till tre dagar, en väl afvägd och tillräckligt lång tid

för att fylla den uppgift arbetsgifvareintresset velat finna i stadgandet om

karenstid.

Den andra förändring, som bör göras i denna lag, rör sig om ersättningsbeloppets

storlek, nu utgående med eu krona per dag vid öfvergående

skada och vid full invaliditet med trehundra kronor per år och vid minskad

arbetsförmåga i proportion därtill. Dessa två belopp, en krona och

trehundra kronor, voro redan för fem år tillbaka sorgligt låga för att kunna

anses motsvara hvad lagen afsåg med skadestånd. Sedan dess ba lcfnadsomkostnaderna

stigit med rask fart, hvarom icke minst Riksdagen påmints

genom de hvarje år i ökadt antal inkomna ansökningarna från statens olika

funktionärer om löneförbättringar på grund af de ökade lefnadsomkostnaderna.

När vi nu göra framställning om understödsbeloppens böjande, så

är det hufvudsakligast för att hålla understödet vid samma nivå som vid

lagens stiftande och uppväga den ständiga minskning, som genom penningvärdets

sjunkande ägt rum och äfven framdeles kommer att äga rum.

Det är helt enkelt nödvändigt, såvida icke lagens skydd skall försämras,

att ofördröjligen öka ersättningsbeloppens storlek. Med hänsyn dels till

de för låga belopp, som 1901 blefvo fastställda, och dels till den allmänna

prisfördyringen, torde ersättningsbeloppen icke kunna sättas lägre än till

en krona och femtio öre per dag vid öfvergående skada och till fyrahundrafemtio

kronor per år vid hel invaliditet samt i proportion därmed

etthundraåttio kronor till änka, nittio kronor till minderårigt barn, samt

eu begrafningsbjälp af nittio kronor. Dessa belopp anse vi dock ingalunda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- (och Lag)ufsJcottets Utlåtande N:o 13.

på något sätt tillräckliga för de ersättningsbcrättigades nödvändiga lefnadsbehof,

men ha af lämplighetshänsyn, för att vinna något, stannat vid

nämnda belopp.»

Herr Larssons

motioner,

motionen

n:o 29.

I afseende å motionen n:o 29 har motionären till stöd för densamma

anfört följande:

»Lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete

har nu i fyra år ägt tillämpning. Under denna tid har det visat sig, att

ändamålet med denna lag under vissa förhållanden icke vinnes.

Yisserligen är det tydligt, att för välvilliga och omtänksamma yrltesidkare

erfordras icke någon lag, vare sig om ersättning för skada till följd

af olycksfall eller om olycksfalls förebyggande. Dessa yrkesidkare vidtaga

ändock erforderliga försiktighetsåtgärder och tillgodose de närmaste

behofven för sådana arbetare, hvilka icke förty i arbetet råka ut för kroppsskador.

Men för arbetare, som råkat få anställning hos yrkesidkare, hvilka

själfva icke äga full inblick i fabriksarbetets detaljer och icke lyckats

erhålla för ifrågavarande hänseende lämpliga arbetsföreståndare, för sådana

arbetare voro tydligen här omnämda lagar af behofvet påkallade.

Emellertid har den nu vunna erfarenheten gifvit vid handen, att

kompletteringar af dessa båda lagar varit önskvärda. Och i fråga om lagen

angående skydd mot yrkesfara har, på Riksdagens framställning, Kungl.

Maj:t redan vidtagit förberedande åtgärder för en revision. På det att

lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet skall motsvara

det afsedda ändamålet just i de fall, där den bäst behöfves, fordras

också här en komplettering. Det har nämligen inträffat, att arbetare, som

råkat ut för olycksfall i arbetet, likväl icke kunnat erhålla sådan ersättning,

som lagen utlofvar. Pabriksägarne eller dessas fabriksföreståndare

förmena exempelvis, att olycksfallet framkallats af arbetarens egen grofva

vårdslöshet, och anse sig på grund häraf icke skyldiga att utgifva någon

ersättning till den skadade arbetaren.

I enstaka fall kan väl en dylik uppfattning vara i viss mån motiverad,

men i en del motsatta fall har man exempelvis som orsak till

olycksfall uppgifvit arbetarens egen grofva vårdslöshet, samtidigt som man

förbisett, att yrkesidkaren eller hans ställföreträdare försummat sin plikt

»att vidtaga sådana anordningar, som i afseende på arbetslokaler, maskiner

och redskap varit nödiga för att skydda hos honom anställda arbetares lif

och hälsa». Och af denna anledning har också den skadade arbetaren icke

på underhandlingens väg kunnat utfå någon ersättning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 5

Många äro därför de fall, då skadade arbetare anhållit om yrkesinspektörs

medverkan för erhållande af skadeståndsersättning, under uppgift,

att de icke ha råd att anlita juridisk hjälp till ersättningsanspråkens

fullföljande inför domstol. Emellertid ligger det icke inom området för

yrkesinspektörens uppgift att lämna sådan hjälp, åtminstone icke annorledes

än att på begäran lämna tekniskt utlåtande såsom sakkunnig. Att

inför domstol bevaka den ena eller andra partens intresse tillkommer advokatståndets

medlemmar.

Men en juridiskt utbildad advokat kan synbarligen icke af en medellös

arbetare erhålla önskad ersättning för sitt arbete. Och ofta hafva de

enskilda advokaterna, liksom läkare och ingeniörer, bundit sig vid en viss

klientel, eller en viss specialitet, och åtaga sig ogärna att uppträda mot

ordinarie klienters ekonomiska intressen eller i ärenden af ny specialnatur.

Nu förekommer visserligen i vissa samhällen, att fattigadvokater äro

tillsatta, men i flertalet samhällen, där sådana saknas, där hafva skadade

fabriksarbetare icke någon hjälp af denna institution.

Endast i ett enda fall är det mig bekant, att domare, med stöd af

rättegångsbalken 15 kapitel 9 paragraf, direkt pålagt ett i annat ärende

vid domstolen närvarande rättegångsbiträde att utan betalning förhjälpa

en medellös, skadad arbetare inför rätta.

Det synes sålunda endast återstå ett sätt, hvarigenom medellös, skadad

arbetare under alla förhållanden tillförsäkras erforderligt rättegångsbiträde

för utbekommande af den ersättning lagen utlofvar, och det torde vara

genom officiellt utsedda rättegångsbiträden, hvilka dels äga skyldighet att

bevaka skadade arbetares ersättningsanspråk och dels äga befogenhet att

själfva i förekommande fall taga initiativ till utredningar och uppgörelser.

I samband härmed böra äfven yrkesinspektörerna åläggas att på anfordran

lämna erforderliga tekniskt sakkunniga upplysningar.»

Beträffande det i motionen n:o 30 framställda förslaget har motionären

anfört följande:

»Af olika domstolsutslag har jag blifvit uppmärksamgjord därpå, att

paragraf 1 i lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete den 5 juli 1901 erhållit en lydelse, hvilken vid tillämpningen

dikterar domslut, som icke torde hafva varit med lagen afsedda. Enligt

ifrågavarande lagrum går nämligen en skadad arbetare förlustig den

ersättning lagen generellt utlofvar, därest den skadade genom grof vårdslöshet

själf ådragit sig sin skada, och detta helt och hållet oberoende af

om samtidigt yrkesidkaren gjort sig skyldig till någon större eller mindre

Motionen

n:o SO.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.

grad af försumlighet i fråga om nödiga försiktighetsåtgärder till förekommande

af olycksfall.

Med hänsyn härtill torde ordalagen i nämnda paragraf icke hafva

blifvit lämpligt afvägda.

Har exempelvis en yrkesidkare eller hans arbetsföreståndare visat

försumlighet i allmänhet i fråga om nödiga försiktighetsåtgärders vidtagande,

kanske till och med gentemot yrkesinspektörs skriftliga anvisningar, då

synes denne yrkesidkare eller hans arbetsföreståndare icke helt kunna

fritagas från ansvaret att på sätt och vis hafva auktoriserat försumlighetseller

vårdslöshetstillståndet inom fabriken.

Vid tillämpningen af detta lagrum möter äfven svårigheten att

bestämma hvilken grad af vårdslöshet som ägt rum, om den skadade

arbetarens vårdslöshet varit »grof», vanlig eller ringa. Enär lagen angående

skydd mot yrkesfara talar om »vanlig» försiktighet, till skillnad tydligen

från någon annan grad af försiktighet, och i nu omhandlade lag uttrycket

»grof vårdslöshet» måste tolkas som en högre grad af vårdslöshet än

vanlig eller ringa, synes det vara berättigadt att uppdela vårdslöshetsbegreppet

i grof, vanlig eller ringa. Nu skall enligt lagen en skadad

arbetare frånkännas ersättning endast för det fall, att vårdslösheten varit

grof, men icke, om en lägre grad af vårdslöshet förelegat. Bedömandet

af vårdslöshetsgraden är sålunda af lika stor vikt, som det är svårt.

Bedan för en ojäfvig, med arbetsförhållanden, metoder och fabriksvanor

annars i allmänhet förtrogen tekniker är det ofta ganska svårt att

bestämma hvilken grad af vårdslöshet en arbetare gjort sig skyldig till,

då ett olycksfall inträffat. Än vanskligare måste detta tydligen vara för

den arbetsledare, hvars order för arbetets försiktiga utförande kanske

uteblifvit, varit ofullständig eller kanske kunnat missförstås. Saknar sedan

domaren personlig erfarenhet om maskinella anordningars användning,

arbetsmetoder och fabriksvanor och därtill har att stödja sig endast på de

fackliga utredningar, som framläggas just af arbetsledaren i fråga, så torde

det vara tydligt, att domaren står inför en ganska vansklig uppgift. Har

vederbörande arbetsledare verkligen varit omtänksam och uppmanat till

försiktighet före ett arbetes utförande, då kan man äfven förutse, att han

också efter ett inträffadt olycksfall bedömer arbetarens vårdslöshetsgrad

omtänksamt. Men har till äfventyra arbetsledaren själf varit försumlig, då

kan dennes sakkunniga utläggningar knappast blifva fullt objektiva.

Het torde särskildt böra betonas, att i denna motion afses icke någon

rubbning i bestämmelsen, att ersättningsanspråken skola underkännas i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lay)utskottets Utlåtande N:o i3. 7

sådana fall, då den skadade arbetaren genom uppsåtlig grof vårdslöshet

helt och hållet själf varit vållande till olycksfallet.

Men har den ersättningsskyldige, eller hans förtroendeman, samtidigt

åsidosatt sin plikt enligt lag angående skydd mot yrkesfara i fråga om

nödiga försiktighetsåtgärder och sålunda icke står fullt oansvarig till

olycksfallet, då synes denna försumlighet från yrkesidkarens eller arbetsledarens

sida i så måtto böra motväga en vårdslöshetsgrad hos den skadade,

att dennes grofva vårdslöshet då endast räknas såsom hade den varit vanlig.

Så,'' som paragrafen nu lyder och tillämpas, blifva i många verkligt

ömmande fall bestämmelserna om ersättning knappast något annat än

dekorativa löften, utan praktisk betydelse för i industrien förolyckade

eller deras efterlefvande änkor och barn.

Till jämförelse erinras härmed, huru i förevarande hänseende är ordnadt

i andra länder. I paragraf 10 af norska lagen den 11 juli 1894

sägs: Har den skadade själf med uppsåt (Försåt) framkallat olyckan,

kan intet som helst ersättningskraf efter denna lag göras gällande.

Här talas sålunda icke om någon vårdslöshet alls, utan endast om

uppsåt.

Artikel 21 i belgiska lagen af den 18 april 1898 föreskrifver: De

i denna lag bestämda skadeersättningarna bortfalla, när olycksfallet uppsåtlig!

föranledts af den skadade.

Ej heller här talas om någon vårdslöshet, utan endast om uppsåt.

I 282 artikeln af den schweiziska lagen den 5 oktober 1899 sägs:

Har den försäkrade ådragit sig skada eller död genom grof vårdslöshet

oeh var han därvid tillräknelig (zurechnungsfähig), så kan såväl sjukhjälpen

som ock räntan äfvenså de efterlefvandes ränta afkortas, likväl

högst till halfva beloppet. Här talas sålunda visserligen om grof vårdslöshet,

men i samband med tillräknelighet, och likväl underkännas icke

anspråken under alla sådana förhållanden eller ovillkorligt. Därest de

underkännas, blir det endast till halfva beloppet.

I 23 paragrafen af den för tyska riket gällande lagen af den 30

juni 1900 stipuleras: Har den skadade åsidosatt vissa föreskrifna för
siktighetsåtgärder

utan laglig eller annars vägande anledning, så kan

skadeersättning på viss tid helt eller delvis vägras, såframt han blifvit

hänvisad på följderna däraf och det ådagalägges, att förvända möjligheterna

ogynnsamt påverkats genom hans eget förhållande.

Sålunda är ej heller här arbetarens vårdslöshet tillräcklig anledning

för ett underkännande af hans ersättningsanspråk, utan först sedan det

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets yttrande.

8 Sammansätta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

ådagalagts, att lian åsidosatt åtgärder, om hvars följder för honom själf

han erinrats.

1 28 paragrafen af nederländska lagen den 2 januari 1901 sägs:

Försäkrad, hvilken uppsåtlig! förorsakat ett olycksfall äfvenså hans efterlefvande

anhöriga ha inga anspråk på något skadestånd.

Om olycksfallet kan tillskrifvas, att den försäkrade varit drucken, så

blifva utbetalningar och räntor till hälften nedsatta. Liksom i föregående

exempel är ej heller här en vårdslöshet ett ovillkorligt skäl för att frånkänna

en genom olycksfall skadad arbetare all ersättning.»

Utskottet vill till en början meddela, att enligt hvad utskottet inhämtat,

inom riksförsäkringsanstalten för närvarande pågår utredning

angåeende de ändringar i lagen den 5 juli 1901, som kunna anses vara

af beliofvet påkallade. Denna utredning är föranledd af eu af statsrådet

och chefen för civildepartementet till riksförsäkringsanstalten aflåten skrifvelse

af den 22 sistlidne januari, däri departementschefen omförmält, att

han af förekommen anledning funnit det böra närmare utredas, huruvida,

med hänsyn till numera vunnen erfarenhet rörande omförmälda lags tilllämpning

och verkningarne däraf, bestämmelserna i densamma kunde anses

vara i alla delar ändamålsenliga och lämpade efter behofvet, därvid det

särskild! hade synts departementschefen kunna ifrågasättas, om ej den så

kallade karenstiden lämpligen borde förkortas, om nu gällande bestämmelser

i afseende å lifräntas utgörande vore-tillräckligt betryggande, samt

huruvida icke arbetsgivare och arbetare borde tillerkännas rätt att hos

anstalten teckna försäkring, som med afseende å beloppet öfverstege det

lagstadgade; och har departementschefen med anledning häraf anmodat

riksförsäkringsanstalten att till civildepartementet inkomma med yttrande

och förslag beträffande de ändringar i förevarande lag, som i här ofvan

angifva hänseenden eller eljest kunde finnas vara af behofvet påkallade.

Hvad härefter beträffar herr Christiernsons m. fl. motion, anser utskottet,

vidkommande först den ifrågasatta inskränkningen af den s. k.

karenstiden, i likhet med motionärerna, att den i § 4 af ifrågavarande

lag bestämda tid af 60 dagar, innan sjukhjälp eller lifränta skall utgå,

måste betraktas såsom alltför lång för ett behörigt tillgodoseende af den

skadades berättigade intresse af understöd under sjukdom eller invaliditet.

Ett stöd för denna uppfattning har utskottet funnit i den omständigheten

att, sedan genom lag den 3 juni 1904 stadgats sådan förändring i § 23

att’ därigenom möjlighet beredts att genom försäkring i riks försäkrings

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13. 9

anstalten betinga skadad arbetare ersättning jämväl under karenstiden,

enligt hvad utskottet inhämtat, en högst betydande del af de i anstalten

beviljade försäkringar afeett äfven karenstiden vare sig i sin helhet eller,

hvilket varit det vanligaste, från och med den fjärde dagen efter olycksfallet.

Under första kvartalet af innevarande år hafva sålunda af samtliga

beviljade försäkringar icke mindre än 70,9 procent afsett sistnämnda tidrymd

och 8,3 procent hela karenstiden. Af för utskottet tillgängliga uppgifter

angående i förevarande afseende förefintliga bestämmelser i en

mängd arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetarefackföreningar framgår

jämväl, att i flertalet aftal arbetarne äro tillförsäkrade sjukhjälp under

hela eller längre eller kortare del af karenstiden. Af dessa sålunda påpekade

omständigheter torde det med all tydlighet framgå, att behof föreligger

af den nu gällande karenstidens inskränkning, och utskottet vill

icke bestrida, att en sådan begränsning möjligen bör sättas till den af

motionärerna föreslagna eller tre dagar. Utskottet anser sig emellertid

icke kunna tillstyrka, att, under det att, såsom ofvan omförmälts, frågan

är föremål för utredning inom riksförsäkringsanstalten, Eiksdagen, på sätt

motionärerna föreslagit, redan nu beslutar en sådan inskränkning. Ett

bifall till motionärernas hemställan skulle dessutom medföra den, enligt

utskottets förmenande, i ögonen fallande oegentligketen, att den ofvan omförmälda

rättigheten att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring, afseende

jämväl karenstiden, skulle komma att gälla en tid af allenast tre dagar,

en anordning, som näppeligen torde kunna anses vare sig behöflig eller

lämplig.

Beträffande härefter frågan om höjning af ersättningsbeloppen, håller

utskottet, i likhet med motionärerna före, att de enligt gällande lag utgående

ersättningarne med afseende å vissa grupper af försäkrade och

särskild! personer, som äro bosatta å dyrare orter, måste anses alltför

knappt tillmätta. Af ofvan omförmälda uppgifter angående arbetsaftal

mellan arbetsgivare och arbetarefackföreningar framgår ock, att i ett stort

antal fall arbetarne äro tillförsäkrade förmånligare ersättningsvillkor än

de dem lagligen tillkommande. Att emellertid, på sätt motionärerna föreslagit,

meddela en generell bestämmelse om viss förhöjning af samtliga

enligt ifrågavarande lag utgående ersättningar, anser sig utskottet icke

utan föregående utredning kunna förorda, då en sådan bestämmelse säkerligen

skulle komma att alltför tungt drabba vissa arbetsgivare och med

afseende å företag af mindre omfattning och en ringa ekonomisk bärkraft

verka i hög grad betungande. Den möjligheten lärer väl ej heller vara

Bill. till Biksd. Prot. 1907. 4 Sami. 2 Afd. 12 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.

utesluten att, på sätt flerstädes i utlandet är förhållandet, ställa ersättningsbeloppen

i visst förhållande till aflöningens storlek. Emellertid torde

man, utan att nu rubba de gällande principerna i lagen, på de partiella

reformernas väg kunna sträfva att i viss mån tillmötesgå motionärernas

önskningar.

Enligt hvad utskottet inhämtat, söker man sålunda redan nu i många

fall att bereda högre ersättningar än de lagstadgade, därigenom att i riks

försäkringsanstalten tagas försäkringar af såväl arbetsgifvaren som arbetarne,

hvarvid premierna för båda försäkringarne erläggas af arbetsgifvaren;

och då, enligt hvad utskottet likaledes inhämtat, riksförsäkringsanstalten

har för afsikt att föreslå sådan ändring i hithörande bestämmelser,

att såväl arbetsgivare som ock arbetare, i de fall, då försäkring icke

tecknats af arbetsgivare, skall äga rätt att taga försäkring i anstalten intill

två gånger ersättningens belopp, torde, i händelse en dylik bestämmelse

kommer till stånd, en afsevärd möjlighet till förbättring i arbetarnes

ersättningsvillkor vara öppnad. Vid sådant förhållande och innan

resultatet af den pågående utredningen föreligger, har utskottet ej heller

ansett sig kunna förorda motionen i denna del.

Beträffande härefter herr Larssons ofvanberörda motion angående

rättegångsbiträde åt arbetare i tvister om ersättning enligt nu ifrågavarande

lag, har utskottet trott sig finna, att de flesta ersättningstvister af ifrågavarande

art röra dels frågan, huruvida det arbete, hvarigenom skadan skett,

varit under olycksfallslagen hänförligt och dels graden af den genom skadan

orsakade invaliditeten. Rättegång torde sålunda i många fall kunna undvikas,

därest för riksförsäkringsanstalten stadgades skyldighet att i hvarje fall,

då ersättningsanspråk enligt olycksfallslagen framställes, på begäran af

endera eller båda parterna afgifva yttrande i nämnda hänseenden. De

för närvarande i sådant afseende gällande bestämmelser återfinnas i § 15,

däri stadgas, att, om den skadade icke af arbetsgifvaren är försäkrad på

sätt i 10 § afses, såväl parterna, när de därom öfverenskomma, som ock,

sedan tvist om ersättningen hos domstol eller genom påkallande af skilj eaftals

tillämpning anhängiggjorts, domstolen eller skiljemännen må från

riksförsäkringsanstalten inhämta utlåtande, huruvida det arbete, hvari den

skadade var stadd, är sådant, som i lagen afses, eller i hvad mån kroppsskadan

må anses hafva åstadkommit nedsättning i arbetsförmågan; och

skall sådant utlåtande af riksförsäkringsanstalten kostnadsfritt meddelas.

Enligt utskottets förmenande borde den sålunda stadgade rättigheten

för parterna att i vissa fall påkalla riksförsäkringsanstaltens utlåtande ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lagjutskottets Utlåtande N:o 13. 11

sträckas därhän, att i hvarje fråga om ersättning enligt lagen den 5 juli

1901 enhvar af de i frågan intresserade skulle äga att påkalla yttrande

i ofvan angifna hänseenden från riksförsäkringsanstalten, som efter hörande

af motparten skulle afgifva sådant utlåtande. För genomförande af en

sådan anordning skulle det emellertid sannolikt erfordras, att den nu i §

8 af kungl. kungörelsen angående anmälan om olycksfall i arbete den 17

november 1905 stadgade skyldighet för polismyndighet att, därest den

skadade är försäkrad i riksförsäkringsanstalten, ofördröjligen lämna anstalten

underrättelse beträffande skedd anmälan om olycksfallet, utsträckes till

sådan skyldighet i afseende å alla de olycksfall, som kunna medföra

ersättning enligt olycksfallslagen. Skulle bestämmelser i antydda riktningen

komma att meddelas, anser utskottet, att behofvet för skadad arbetare att

erhålla rättegångsbiträde skulle blifva väsentligt mindre, hvadan det ej torde

vara erforderligt att för dessa speciella slag af tvister meddela särskild

bestämmelse om rättegångsbiträde.

Utskottet, som sålunda ej kunnat helt förorda bifall till motionen,

håller alltså före, att Eiksdagen bör i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes taga denna fråga under öfvervägande.

Vidkommande slutligen herr Larssons motion n:o 30 angående bestämmelse

därom att ersättningsanspråk icke må, med hänvisning därpå, att

den skadade själf genom grof vårdslöshet varit vållande till olycksfallet

i fråga, underkännas, därest yrkesidkaren försummat vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder

till olycksfallets förebyggande, har utskottet funnit, att

en sådan bestämmelse skulle i sin tillämpning medföra stora praktiska

svårigheter med hänsyn till tänjbarheten i uttrycket »nödiga försiktighetsåtgärder»

och att, då det icke torde kunna uppletas någon industriell

anläggning eller något arbetsföretag af nu ifrågavarande art, där icke

möjlighet till en dylik invändning från den ersättningskräfvande partens

sida föreligger, de flesta tvistemål angående ersättning för skada genom

olycksfall i arbete skulle blifva mer än nödigt invecklade och långvariga.

Då därtill kommer, att det är den skadade obetaget att anhängiggöra särskild

skadeståndstalan enligt kapitel 6 strafflagen i de fall, där han på

grund af arbetsgifvarens underlåtenhet att vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder

kan anse sådan talan befogad, torde något verkligt behof af den

föreslagna lagändringen icke förefinnas.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

a) att herr Christiernsons m. fl. motion icke må

till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta Stats- (och Lag)utskotlets Utlåtande N:o 13.

b) att Riksdagen i anledning af herr Larssons

motion n:o 29 må i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t, i sammanhang med

omarbetning af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete, taga

under öfvervägande, huruvida icke riksförsäkringsanstaltens

skyldighet att vid inträffade olycksfall i

arbete afgifva utlåtande, på sätt ofvan antydts, skulle

kunna utsträckas; samt

c) att herr Larssons motion n:o 30 icke må af

Eiksdagen bifallas.

Stockholm den 21 maj 1907.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservation:

af herr D. Persson i Tallberg, som med instämmande af herr Ersson

yttrat:

»Det är visserligen sant att, såsom utskottet anger, inom riksförsäkringsanstalten

utredning pågår om, bland annat, begränsning af den s. k.

karenstiden och att på grund däraf förslag till ändring af lagen den 5

juli 1901, på sätt motionärerna föreslagit, inom den närmaste tiden kan

vara att förvänta. Men då dels några af de frågor, som redan äro föremål

för utredning torde vara af mera svårlöst beskaffenhet samt det, på

grund af hvad utskottet under b) föreslår, kan befaras att utredningen

kräfver så lång tid, att förslag till åsyftade ändringar i berörda lag icke

med säkerhet kunna förväntas blifva förelagda nästkommande Riksdag, dels

ock det knappast kan råda mer än en mening om rättmätigheten och

behofvet af den begränsning i karenstiden, som motionärerna föreslagit,

har jag inom utskottet yrkat bifall till hvad motionärerna i det afseendet

föreslagit.

Beträffande hvad herr Larsson uti sin motion n:o 29 hemställt rörande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.

13

utredning och förslag därom, att medellösa, genom olycksfall i arbete

skadade arbetare må beredas tillfälle att erhålla rättegångsbiträde, föreslår

utskottet visserligen en skrifvelse till Kungl. Maj:t i ämnet, men förordar

därvid ett helt annat sätt för frågans lösning än hvad motionären föreslagit.

Då jag funnit den fråga, som motionären berört vara mycket behjärtansvärd

och dess lösning af behofvet högeligen påkallad samt ingalunda

kan finna, att den på ett tillfredsställande sätt skulle blifva löst på den väg

utskottet förordat, har jag ansett mig böra yrka bifall till motionärens

förslag.

Hvad slutligen angår herr Larssons motion n:o 30, kunde det visserligen

icke utan fog ifrågasättas, huruvida icke orden ''grof vårdslöshet’

borde ur lagen uteslutas, men därom har motionären icke direkt framställt

yrkande. Jag har icke häller helt kunnat ansluta mig till motionärens

förslag, ty jag delar nämligen utskottets uppfattning därutinnan, att uttrycket

''nödiga försiktighetsåtgärder’ är allt för tänjbart och skulle medföra

onödiga tvister och tidsutdrägt. Däremot anser jag, att en ändring i förevarande

hänseende lämpligen bör begränsas till de fall, då arbetsgifvaren

försummat att vidtaga de försiktighetsåtgärder, som af vederbörande yrkesinspektör

föreskrifvits. Äfven denna fråga anser jag emellertid böra blifva

föremål för utredning i samband med andra samma lag berörande frågor,

innan ändring i lagen verkställes.

Om jag sålunda icke i allo kan dela motionärens uppfattning, kan

jag ännu mindre ansluta mig till utskottets uttalande, att något verkligt

behof af den föreslagna lagändringen icke skulle förefinnas, på den grund,

att det är den skadade obetaget att anhängiggöra särskild skadeståndstalan

enligt kapitlet 6 strafflagen. Ty dels är, såsom enhvar, hvilken har

någon erfarenhet i sådana fall, väl vet, en sådan rättegång mycket vansklig

och dels finnas i strafflagen inga normer angifna, efter hvilka skadeståndsersättningar

skola utgå.

På grund af hvad sålunda anförts, har jag ansett, att utskottet bort

hemställa:

a) att Piksdagen för sin del måtte besluta, att

4 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbete måtte få följande

förtindrade lydelse:

4 I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

1 :o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af

Bih. till Bilsd. Vrål. 1907. 4 Sand. 2 Ajd. 12 Iläft.

<y

• t

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansätta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.

den skadades arbetsförmåga under mera än tre dagar

efter olycksfallet: -— — — (§ i öfrigt oförändrad).

b) att Riksdagen med bifall till berr Larssons

motion n:o 29 mål skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t, i sammanhang med omarbetning

af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbete, taga i öfvervägande,

huru medellösa, genom olycksfall i arbete

skadade arbetare lämpligast skola beredas tillfälle att

erhålla rättegångsbiträden, antingen genom riksförsäkringsanstaltens

tjänstemän eller genom andra särskild!

utsedda personer; samt

c) att [Riksdagen i anledning af herr Larssons

motion n:o 30 må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida

icke sådan ändring i lagen den 5 juli 1901 bör

vidtagas, att genom olycksfall i arbete skadad arbetares

ersättningsanspråk enligt samma lag icke må med hänvisning

därpå att den skadade själf genom grof vårdslöshet

varit vållande till olycksfallet i fråga underkännas,

därest yrkesidkaren försummat vidtaga de försiktighetsåtgärder

till olycksfallets förebyggande, som af vederbörande

yrkesinspektör anvisats.»

Det skulle här anteoknas, att herrar E. Hammarlund och K. Starbäck

icke deltagit i förestående ärendens ''behandling inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr., 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.