Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning i inmutning srätten.
1907-04-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1907:3, Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning i inmutning srätten.
Dokumentets text
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1907 kl. 11 f. ro.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutning srätten.
Uti en den 27 sistlidne mars till Riksdagen aflåten proposition
n:o 120 har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och högsta domstolen förda protokoll föreslagit Riksdagen att
antaga följande förslag till
Lag
om inskränkning i inmutningsrätten.
Härigenom förordnas som följer:
Inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under tiden
intill den 15 maj 1908 endast för kronans räkning inmutning ske å kronojord,
som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe
anslagen.
Bih. till Likså. Prof. W07. 4 Sami. 2 Afd. 3 Höft. (N:o 3.)
2
Sammansatta Stats- {och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 3.
Denna lag träder i kraft för Norrbottens län den 15 maj 1907 samt
för Västerbottens och Jämtlands län genast efter utfärdandet.
Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 8 mars innevarande år har chefen för justitiedepartementet,
efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet,
anfört följande:
»Genom lag den 6 juni 1902 bestämdes, att inom Norrbottens län
finge under tiden intill den 15 maj 1903 endast för kronans räkning ske
inmutning å kronojord, som ej innehades- under stadgad besittningsrätt
eller vore anslagen till boställe. Hvad sålunda stadgats har genom särskilda
lagar efter hand utsträckts att gälla intill den 15 maj 1907.
Då jag nu går att anmäla frågan, huruvida giltighetstiden för 1902
års lag bör ytterligare förlängas, äfvensom tillika väckt fråga, att den
för Norrbottens län hittills gällande provisoriska lagstiftningen skulle
blifva tillämplig äfven i andra delar af riket, anhåller jag till en början
att beträffande de omständigheter, under hvilka nämnda lagstiftning tillkommit,
få hänvisa till hvad i statsråd den 6 mars 1905 af dåvarande
chefen för justitiedepartementet därom anförts. Departementschefen
yttrade:
T nådigt bref den 28 februari 1902 anbefallde Kung!. Maj:t koinmerskollegium
att efter börande af Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län
samt bergmästaren i norra distriktet inkomma med utlåtande, huruvida och i
hvilken omfattning inmutningsrätten syntes kollegium böra uppkäfvas eller tills
vidare suspenderas. Närmaste anledningen till denna åtgärd var, såsom i det
nådiga brefvet framhålles, att inmutningsrätten, sådan den utöfvats inom Norrbottens
län, funnits kunna föranleda till en osund spekulation och andra betänkliga
mi ssförhållanden.
Berörda missförhållanden blefvo äfven af Riksdagen uppmärksammade. Riksdagen
ansåg att, i afbidan på frågans fullständiga utredande, provisoriska åtgärder
borde vidtagas för att, så vidt ske kunde, förhindra, att förhållandena förvärrades,
och antog därför för sin del, med föranledande af enskilda motioner, en lagbestämmelse,
enligt hvilken inom Norrbottens län inmutningsrätten å kronojord,
som ej under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen,
förbehölls kronan ensam. Denna lagbestämmelse, hvars antagande Riksdagen i
skrifvelse den 21 maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, blef den ti juni samma
år af Kungl. Maj:t saktionerad. — — — — — — — — — — — —
1 sammanhang med det beslut, hvarigenom Kungl. Maj:t den 11 maj 1903
förordnade om förlängd giltighet af omförmälda lag af den 6 juni 1902, har Kung],
Sammansatta Stats- (och Laa-)utskottets Utlåtande N:o 3.
3
Maj:t jämväl uti nådigt bref till kommerskollegium anbefallt denna myndighet att,
efter Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes och bergmästares hörande
och sedan chefen för Sveriges geologiska undersökning lämnats tillfälle att sig
yttra, med öfverlämnande af inkomna yttranden afgifva underdånigt utlåtande,
dels huruvida i följd af berörda inskränkning i imnutningsrätten olägenheter visat
sig uppkomma eller framdeles kunde vara att befara, dels ock i fråga om de
ändringar, som, under förutsättning att imnutningsrätten inom Norrbottens län
fortfarande blefve föremål för särskilda lagbestämmelser, borde med afseende å
tillämpningsområdet eller eljest vidtagas i ofvanberörda föreskrifter, äfvensom angående
de åtgärder i öfrigt, hvilka under sagda förutsättning kunde erfordras i
syfte att mineralfyndigheter å kronojord blefve på ett för det allmännas intressen
tillfredsställande sätt bearbetade.
Det sålunda begärda utlåtandet har af kommerskollegium afgifvits, och tillsammans
med detta hafva jämväl öfverlftmnats utaf kollegium inhämtade yttranden
af bergmästaren i norra distriktet, Kungl. Majrts befallningshafvande i Norrbottens
Län samt chefen för Sveriges geologiska undersökning. — — — — — —
Det torde tillåtas mig att med ledning af den förebragta utredningen i
korthet redogöra, hvari förut omnämnda missbruk af inmutningsrätten bestodo och
huru de uppkommit. Jag måste härvid gå tillbaka till den kungörelse, som den
19 augusti 1889 utfärdades och genom hvilken förordnades dels att i matsedel,
som blefve utfärdad å fyndighet, belägen å kronojord, som icke under ständig
besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans
räkning till brukning på viss tid annan upplåten, tills vidare skulle, om inmutningsansökningen
gjorts efter dagen för kungörelsens utfärdande, intagas förbehåll
om skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser
om rätt för kronan att deltaga i grufarbetet och den däraf fallande
vinsten, som genom ny lagstiftning kunde blifva gällande, och dels att för fyndighet,
därå inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål tills vidare icke finge
anvisas.
Den situation, som genom denna kungörelse inträdde, var ej ämnad att
blifva långvarig; den skulle endast räcka till dess lagstiftningen ordnat frågan,
huru kronan skulle deltaga i grufarbetet och däraf fallande vinst, i fall, då
fyndighet inmutades å kronojord, å hvilken enligt dittills gällande lagstiftning jordägareandelen
tillkommit inmutaren. Denna lagstiftningsfråga visade sig emellertid
vara svårlöst och ordnades först genom lagen den 20 oktober 1899, i hvilken
emellertid stadgades, att för inmutning, som erhållits under det i 1889 års kungörelse
stadgade förbehåll, utmål ej finge utan Konungens tillstånd läggas tidigare
än två år från det lagen trädt i kraft. Denna tidpunkt inföll den 1 december
1901. Det blef sålunda en tidrymd af mer än tolf år, under hvilken utmål ej
kunde läggas för fyndighet, därå inmutning erhållits under det i 1889 års kungörelse
stadgade förbehåll. Under denna tidrymd måste inmutaren, om han ville
bevara sin på inmutningen grundade rätt, hvarje år göra försvarsarbete och kunde
hvarken få ersätta detta med afgift i penningar, ej heller erhålla hvilostånd,
emedan för åtnjutande af dessa förmåner erfordras, bland annat, att utmål blifvit
grufvan tilldeladt. An mindre kunde grufdriften begynna på allvar, så länge
utmål ej blifvit lagdt. Följden blef, att inmutarne ofta sökte komma ifrån det
besvärliga och kostsamma försvar sarbetet på det sätt, att de år etter år inmutade
4
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 3.
samma fyndighet. Härigenom utsatte de sig dock för faran att vid ommutningen
blifva förekomna af andra inmutare, och det saknades ej personer, som sökte begagna
sig häraf. En osäkerhet j. förhållandena uppkom, som ytterligare förvärrades
däraf, att den gaf anledning till många inmutningar äfven på behörigen
försvarade fyndigheter utan annat syfte än att förmå den verklige rättsinnehafvaren
att betala penningar för att slippa en process om rätten till fyndigheten.
Det ligger i sakens natur, att nu skildrade förhållanden skulle vara i hög grad
ägnade att framkalla en osund spekulation, emedan såväl de inmutare, hvilka
hade en behörigen grundad rätt, som än mera de, hvilkas rätt var tvifvelaktig
eller alls ingen, voro angelägna att få afyttra sina mutsedlar och bjödo ut dem
både inom och utom riket. Deras utbjudande på utländsk marknad gaf i sin tur
anledning till farhågan, att värdefulla grufvor skulle råka i utländska händer i
en utsträckning, som kunde innebära faror af flera slag.
Jag har härmed redogjort för de förhållanden, som gåfvo anledning till,
att Kungi. Maj:t anbefallde den nu verkställda utredningen. Det får emellertid
ej förbises, att vid behandlingen inom Riksdagen af förut omnämnda provisoriska
lag äfven andra synpunkter framträdde, hvilka ej torde varit utan inflytande på
frågans utgång, om de också ej kunna sägas hafva blifvit klart och bestämdt
formulerade. Under debatten i första kammaren yttrades nämligen en farhåga,
att det, som en talare uttryckte sig, skulle gå för fort med utvecklingen af Norrbottens
rikedomar, och innebörden häraf synes hafva varit en oro, att en obehindrad
exploatering af de norrländska järnmalmsfyndigheterna skulle dels medföra,
att malmförråden i större utsträckning än som vore önskligt blefve exporterade
med den påföljd, att den inhemska järntillverkningen i eu framtid kunde
komma att lida brist på malmtillgång, dels föranleda, att priset på järnmalm
trycktes ned till gagn allenast för utländska förbrukare, dels slutligen locka till
begynnande af grufföretag, som saknade betingelser för framgång.
Måhända kunde man också i hvad under den nämnda debatten anfördes
skönja tecken till den uppfattning, att malmrikedomarna i Norrbottens län, hvarest
ju jorden till största delen tillhör kronan, borde, i stället för att öfverlämnas till
exploatering åt enskilde, förbehållas åt staten själf och brytas för dess rakning.’
Då frågan om den sist vidtagna prolongationen af 1902 års lag
den 27 april 1906 förekom i statsrådet, anförde chefen för justitiedepartementet,
att bland de betänkligheter, som af sakkunniga myndigheter
yttrats med afseende å lämpligheten att definitivt upphäfva inmutningsrätten
inom Norrbottens län, största betydelse syntes böra tilläggas farhågan,
att genom inmutningssystemets upphäfvande de enskildes intresse
att efterspana malmfyndigheter skulle komma att minskas, samt att följden
häraf kunde blifva, att länets malmtillgångar ej blefve utforskade och
kända. Det syntes uppenbart, att detta spörsmål vore af så stor vikt,
att definitivt beslut i ämnet icke borde fattas, innan fullständig utredning
ägt rum, huruvida det vid upphäfvande af inmutningsrätten vore
möjligt att på annat sätt gifva upptäckare af malmfyndigheter sådan
5
Sammansatta Stats- (och Ijag-)utskottets Utlåtande N:o 3.
uppmuntran, att clen enskilda företagsamheten fortfarande lockades att
ägna sig åt eftersökande af malmer. Departementschefen anhöll därför
om bemyndigande att tillkalla sakkunniga att inom departementet biträda
med sådan utredning. Under afvaktan på, att utredningen blefve fullbordad,
fann departementschefen det vara nödigt, att det provisoriska
tillståndet bibehölles.
Med stöd af det bemyndigande, som berörda den 27 april lämnades
departementschefen, har jag anmodat sakkunniga män att inom
departementet verkställa utredning i omförmälda fråga; och hafva de
sakkunniga i skrifvelse den 7 februari 1907 afgifvit yttrande, däri do
föreslagit, att, därest inmutningsrätten definitivt upphäfdes, bestämmelser
skulle utfärdas, enligt hvilka Kung!. Maj:t skulle äga att för viss tid
meddela svensk man tillstånd till bearbetande och tillgodogörande af
mineralfyndighet.
De sakkunniga anföra, bland annat, att, då förhållandena icke betingade
olika lagstiftning i förevarande hänseende beträffande kronojord
i Norrbottens län, å ena, samt öfriga län, å andra sidan, det definitiva
inmutningsförbud, som kunde blifva meddeladt, syntes böra afse all
kronojord, som ej innehades under ständig besittningsrätt eller vore anslagen
till boställe. Äfven om så stora järnmalmsfyndigheter som de i
Norrbottens län redan kända sannolikt icke funnes i andra landsändar,
vore dock möjligt, att mycket värdefulla fyndigheter blefve anträffade
annorstädes. I Västerbottens län skilde sig naturförhållandena ej synnerligen
från dem i Norrbottens län, och malmförekomster i det förra länet
vore redan kända. Enahanda förhållande rådde i Jämtlands län å dess
renbetesfjäll och oafvittrade marker, och i mellersta Sverige funnes
fyndigheter å t. ex. kronoparker. Att förhållandena i förevarande hänseende
inom Norrbottens län skarpare framträdt, berodde på de där
redan tillkomna kommunikationerna, men om exempelvis Västerbottens
län finge sådana, genom bibanor till norra stambanan och genom inlandsbanan,
kunde det hända, att grufhandtering äfven där uppblomstrade.
Särskild! i Västerbottens län hade ock en liflig inmutareverksamhet
redan uppstått. Med hänsyn härtill syntes, i afvaktan på definitiv lagstiftning
i ämnet, ett provisoriskt förbud ju förr dess hellre böra utfärdas
mot inmutning jämväl i Västerbottens län å sådan kronojord,
hvarom fråga är — ett förbud, som emellertid enligt de sakkunnigas
mening lämpligen borde utsträckas att gälla hela riket.
Sedan de sakkunnigas yttrande remitterats till kommerskollegium,
som anbefallts att efter vederbörandes hörande afgifva utlåtande, liar
kollegium i underdånig skrifvelse den 19 februari 1907 biträdt den upp
-
6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 3.
fattning, som af de sakkunniga uttalats beträffande tillämpningsområdet
för det provisoriska förbudet. Därvid har kollegium särskild! anfört, att
det ur synpunkten af kronans intresse måste vara af vikt, att statsmakterna
vid en blifvande definitiv lagstiftning i ämnet äga så vidt
möjligt, fria händer att ordna hithörande förhållanden. Med erinran
tillika, att omständigheterna icke torde medgifva framläggande för innevarande
års riksdag af förslag till definitiv förändring af nu gällande
lagstiftning, har kollegium hemställt, att till Riksdagen måtte aflåtas
proposition med förslag till lag, innefattande inmutningsförbud att gälla
intill den 15 maj 1908.
Då utredningen om hvad vid inmutningsrättens definitiva upphäfvande
bör träda i dess ställe ännu ej afslutats, torde det blifva oundgängligt
att för ytterligare ett år förlänga det provisoriska tillståndet i
fråga om Norrbottens län.
Huruvida man äfven för andra delar af riket bör i afvaktan på
slutlig lagstiftning i ämnet meddela sådant förbud, som nu gäller i nämnda
län, lärer bero därpå, om inmutningsrättens bibehållande i dessa landsdelar
kan befaras medföra olägenheter af den art, hvarom i det föregående
erinrats. Att detta är fallet beträffande Västerbottens och, ehuru
i mindre grad, äfven Jämtlands län, synes antagligt med hänsyn
till de i flera afseenden likartade förhållandena i dessa två län och i
Norrbottens län. I fråga om Västerbottens och Jämtlands län har man
visserligen ej att räkna med de ogynnsamma verkningar, som kungörelsen
den 19 augusti 1889 synes hafva medfört inom Norrbottens
län; och torde man för öfrigt ej hafva anledning frukta, att i de förra
två länen skola uppstå så svåra missförhållanden som visat sig i det
senare. Men då, enligt en af de sakkunniga meddelad statistik, antalet
inmutningar i Västerbottens och Jämtlands län under senaste tiden högst
betydligt ökats, hvilket lärer tyda på en begynnande grufspekulation
äfven i dessa län, anser jag tillbörlig omtanke för framtiden väl motivera,
att den provisoriska lagstiftningen nu utsträckes till Västerbottens och
Jämtlands län. Ytterligare utvidgning af förbudets tillämpningsområde
synes däremot icke för närvarande erfordras.
I enlighet med hvad jag sålunda anfört har jag låtit upprätta förslag
till lag om inskränkning i inmutningsrättens
Departementschefen hemställde härefter, att högsta domstolens utlåtande
öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas.
Lagförslaget har, enligt hvad af bilagorna till propositionen inhämtas,
af högsta domstolen lämnats utan anmärkning.
Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 3. 7
Med anledning af hvad departementschefen anfört, hemställer utskottet,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 9 april 1907.
På det sammansatta utskottets vägnar:
F. CL:SON WACHTMEISTER.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1907:186 Riksdagens Skrifvelse N:o 186 s. 3 i texten