Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o

1907-04-15 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1907:5, Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1907 kl. 3 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3 i anledning

af Kungl. Maj:ts proposition angående befogenhet

för riksförsäkringsanstalten att för arbetare, som af anstalten

försäkras för olycksfall i arbete, upptaga försäkring

jämväl för olycksfall, som inträffa utom arbetet.

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 50) af den 15 sistlidne

februari bar Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver civilärenden samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,

att arbetsgivare, som enligt lagen angående ersättning för skada

till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 i riksförsäkringsanstalten

försäkrade sina arbetare mot olycksfall, så ock arbetare, som genom försäkring

i anstalten beredde sig ersättning enligt de i samma lag stadgade

grunder för skada till följd af olycksfall i arbete, finge med de

inskränkningar beträffande vissa olycksfall och på de villkor i öfrigt,

som af riksförsäkringsanstalten kunde bestämmas, i anstalten erhålla

försäkring enligt samma grunder jämväl mot olycksfall, som inträffade

utom arbetet; samt att kostnaderna för den utvidgning af riksförsäkringsanstaltens

och postsparbankens verksamhet, som häraf blefve en följd,

finge utgå af de utaf Riksdagen från arbetarförsäkringsfondens intressemedel

för bedrifvande af riksförsäkringsanstaltens rörelse till anstalten

och postsparbanken förslagsvis redan anvisade belopp.

Departementschefen har i detta ärende till ofvanberörda statsrådsprotokoll

anfört följande:

»Enligt lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete den 5 juli 1901 äger arbetsgivare, som inbegripes under den i

lagen stadgade ansvarsplikt, att genom försäkring i riksförsäkringsanBih.

till Riksd. Prof, 1907. 4 Sami. 2 Afd. 5 Haft. (.N:o 5). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- (och Lag-) utsTcotiets Utlåtande N:o 5.

stalten eller genom inköp därstädes af lifränta befria sig från honom

åliggande ersättningsskyldighet för skada, som drabbar hans arbetare

till följd af olycksfall i arbetet. Arbetsgivare, som sålunda försäkrar

sina arbetare, är därjämte berättigad att genom försäkring i samma

anstalt betinga arbetarna rätt till sjukhjälp eller lifränta äfven under de

första 60 dagarna efter olycksfallet, den så kallade karenstiden, hvarunder

ersättning enligt lagen ej tillkommer arbetare. Vidare äger arbetsgivare,

som utöfvar annan verksamhet än i lagen afses, rätt att genom

försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sina arbetare ersättning enligt

de i lagen stadgade grunder för skada till följd af olycksfall, som

härflyter från utöfningen af den verksamhet; och slutligen äger arbetare,

ehvad han är stadd i sådant arbete, som i lagen afses, eller ej, att

genom försäkring i anstalten bereda sig ersättning enligt grunderna i

samma lag för skada till följd af olycksfall i arbete.

Rätt till försäkring i riksförsäkringsanstalten för ersättning under

karenstiden tillkom först genom lag den 3 juni 1904, som trädde i kraft

den 1 oktober samma år.

Riksförsäkringsanstaltens verksamhet är emellertid inskränkt till de

slag af försäkring, som nu af mig omnämnts, och omfattar således icke

försäkring för olycksfall utom arbetet.

Redan vid behandlingen inom Riksdagen åren 1900 och 1901 af de

af Kungi. Maj:t nämnda år framlagda förslagen till lag angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete ifrågasattes, huruvida

icke, därest en riksförsäkringsanstalt komme att inrättas, denna lämpligen

borde erhålla en mera utsträckt befogenhet i afseende å rätten att

meddela försäkring, än sedermera genom lagen af den 5 juli 1901 blef

fallet. Det vid 1900 års riksdag för behandlingen af det då föreliggande

lagförslaget tillsatta särskilda utskott framhöll, att det dock vid en

första början af den ifrågasatta lagstiftningen vore nödigt att iakttaga

en viss försiktighet, samt uttalade i sammanhang därmed, att försäkring

i riksförsäkringsanstalten för olycksfall utom arbetet för det

dåvarande ej borde ifrågakomma.

Sedermera har riksförsäkringsanstalten i den underdåniga skrifvelse

af den 30 december 1903, som närmast gaf anledning till förenämnda,

genom lagen af den 3 juni 1904 riksförsäkringsanstalten medgifna utvidgade

befogenhet i fråga om rätt att upptaga försäkring, hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke arbetsgivare och

arbetare kunde tillåtas att i anstalten erhålla försäkring jämväl för

olycksfall utom arbetet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5. 3

Dåvarande chefen för civildepartementet ansåg emellertid försäkring

af nyssnämnda beskaffenhet vara helt oeh hållet främmande för riksförsäkringsanstaltens

ändamål och ville därför ej biträda förslaget i denna del.

Frågan om en utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet i

sist angifna syfte har därefter under åren 1904, 1905 och 1906 på grund

af motioner varit föremål för behandling af Riksdagen.

De vid 1904 och 1905 års riksdagar i ämnet väckta motionerna

föranledde icke någon Riksdagens åtgärd; men uti skrifvelse den 24

april 1906 har Riksdagen anhållit, att Kung!. Maj:t måtte taga i öfvervägande,

huruvida samt under hvilka villkor och förutsättningar riksförsäkringsanstalten

kunde tilläggas befogenhet att för arbetare, som i

anstalten försäkras för olycksfall i arbetet, jämväl upptaga försäkring

för olycksfall, som inträffa utom arbetet, äfvensom för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.

Till stöd för denna anhållan har Riksdagen anfört.

Erfarenheten syntes hafva visat, att riksförsäkringsanstaltens verksamhet

äfven med den utsträckta befogenheten att meddela försäkring

med rätt till ersättning jämväl under karenstiden icke erhållit den omfattning,

som med anstaltens inrättande afsetts. Den obenägenhet, som

synbarligen ännu förefunnes hos flertalet arbetsgivare, hvilka genom

förutnämnda lag ålagts ersättningsskyldighet, att öfverflytta denna risk

på riksförsäkringsanstalten, syntes i främsta rummet bero på den omständigheten,

att riksförsäkringsanstalten vore förhindrad att bevilja försäkring

jämväl för skada utom arbetet. Genom att undanröja detta

hinder och tillerkänna riksförsäkringsanstalten befogenhet att meddela

dylik försäkring skulle enligt Riksdagens förmenande riksförsäkringsanstaltens

verksamhet blifva så ordnad, att anstalten kunde med fördel

af arbetsgivare i allmänhet anlitas.

Mot en sådan utvidgning hade i hufvudsak anmärkts, att riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, därigenom skulle föras för långt utom det

med anstalten afsedda ändamålet, nämligen att öfvertaga arbetsgifvares

i lagen stadgade ansvarsplikt. Om än denna invändning i någon mån

kunde anses hafva fog för sig, syntes densamma dock ej böra tillmätas

någon afgörande betydelse för frågan, då praktiska skäl talade för den

föreslagna utvidgningen af anstaltens verksamhet, och ville Riksdagen

i sammanhang härmed erinra, att redan förut brutits mot berörda princip,

såväl då vid lagens antagande riksförsäkringsanstalten medgifvits

rätt att upptaga försäkring af arbetsgivare, som icke vore underkastade

ifrågavarande ansvarsplikt, äfvensom af arbetare, oafsedt om de vore

stadda i sådant arbete, som i lagen afsåges, eller ej, som ock då anstal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N;o 5.

ten år 1904 tillerkänts befogenhet att meddela försäkring för skada

jämväl under karenstiden.

Det syntes kunna antagas, att, därest riksförsäkringsanstalten tillerkändes

rätt att meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet,

detta komrne i de fall, i hvilka sådan försäkring tagits, att medföra en

afsevärd lättnad vid regleringen af inträffade skador, då i dessa fall en

eljest ofta tidsödande och besvärlig undersökning af de omständigheter,

under hvilka olycksfallet skett, blefve obehöflig. Likaså borde den större

anslutningen till riksförsäkringsanstalten, som genom den föreslagna

utvidgningen af dess verksamhet syntes vara att vänta, otvifvelaktigt

komma att utöfva en för samtliga försäkringstagare fördelaktig inverkan

med afseende å premiesättningen. Ej mindre å arbetarnas sida än äfven

hos arbetsgifvarna själfva syntes också önskan förehnnas om en utsträckt

rätt för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring jämväl för olycksfall

utom arbetet. Då vidare, efter hvad förhållandena gåfve vid handen,

en dylik utvidgning af anstaltens verksamhet icke syntes behöfva

föranleda någon ökning af det för anstaltens förvaltning beviljade anslaget,

hade Riksdagen funnit betänkligheter ej böra möta mot den föreslagna

förändringens genomförande.

Tillika har Riksdagen i sin berörda skrifvelse framhållit nödvändigheten

af, att vissa begränsningar gjordes i fråga om beskaffenheten

af den skada, som skulle ersättas vid olycksfall utom arbetet, så att ersättning

icke utginge t. ex. för skada, som uppkommit under vågsamma,

med särskild fara förenade företag eller genom öfverträdelse af allmänna

förordningar eller då den försäkrade befunnit sig i berusadt tillstånd,

och ej heller för annan skada, för hvilken en försäkringsanstalt icke

lämpligen borde lämna ersättning. Enligt Riksdagens mening borde

vid bestämmandet af dessa skador de villkor, som de enskilda försäkringsanstalterna

brukade inrycka i aftalen angående försäkring mot

olycksfall utom arbetet, lämpligen kunna tjäna till ledning.

Till följd af nådig remiss har riksförsäkringsanstalten öfver Riksdagens

ifrågavarande skrifvelse afgifvit underdånigt utlåtande den 18 oktober

1906 och därvid anfört följande.

Såsom i Riksdagens skrifvelse erinrats, hade syftet med riksförsäkringsanstaltens

inrättande varit, att på anstalten skulle kunna öfverflyttas

den ersättningsskyldighet, som lagen pålade arbetsgivare för skada till följd

af olycksfall, som härflöte från utöfhingen af arbetsgifvarens yrke.

Till riksförsäkringsanstaltens kännedom hade kommit, att arbetsgifvare

i flera fall icke funnit sig böra på riksförsäkringsanstalten öfver
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

o

flytta sin ifrågavarande ersättningsskyldighet genom försäkring i anstalten,

enär arbetarna uppställt fordran att samtidigt erhålla försäkring,

berättigande till ersättning vid skada till följd af olycksfall jämväl utom

arbetet. Riksförsäkringsanstalten ansåge därför skäl föreligga att — tills

vidare och intill dess frågorna om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

blifvit lösta eller frågan om arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid

skada till följd af olycksfall i arbete ordnats på annat sätt, än nu vore

förhållandet, t. ex. genom obligatorisk försäkring — anstalten medgåfves

befogenhet att äfven meddela försäkring, berättigande till ersättning

vid skada till följd af olycksfall, som -inträffade vid andra tillfällen

än dem, som afsåges i lagen angående ersättning för skada till följd af

olycksfall i arbete den 5 juli 1901.

Det skulle kunna ifrågasättas, anför vidare riksförsäkringsanstalten,

huruvida allenast de arbetsgivare, som vore ersättningsskyldiga enligt

berörda lag, borde lämnas tillfälle att erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten

för sina arbetare med rätt till ersättning jämväl vid

olycksfall utom arbetet. Då emellertid i sådant fall en pröfning skulle

äga rum i afseende å arbetsgifvares ersättningsskyldighet, innan försäkring

beviljades, och en sådan pröfning af flera skäl måste anses

olämplig, syntes samtliga arbetsgivare, som enligt lagen af den 5 juli

1901 ägde rätt att erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten, böra

berättigas att få sina arbetare försäkrade med den vidsträcktare rätten

till ersättning.

Däremot ansåge riksförsäkringsanstalten intet skäl föreligga att

medgifva inköp i riksförsäkringsanstalten af lifränta i anledning af skada

till följd af olycksfall, som skett under andra omständigheter än dem,

som afsåges i lagen; och försäkring med den vidgade rätten till ersättning

borde icke få förekomma i andra fall, än då arbetsgifvaren genom

försäkring i riksförsäkringsanstalten ville tillförsäkra sina arbetare ersättning,

motsvarande hela den ersättningsskyldighet, som ålåge arbetsgivare

enligt oftanämnda lag.

Det anförda skälet för ifrågavarande utsträckning af försäkringsrätten

syntes ej heller föranleda, att arbetare, som erhölle försäkring

på grund af bestämmelsen i 24 § af berörda lag, berättigades till ersättning

utöfver hvad i lagen angåfves.

Med afseende å de begränsningar, som borde göras i fråga om beskaffenheten

af den skada, som skulle ersättas vid olycksfall utom arbetet,

har riksförsäkringsanstalten meddelat följande:

»De enskilda svenska olycksfallsförsäkringsanstalterna hafva i förevarande

afseende ungefär enahanda bestämmelser i sina försäkringsvillkor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

Sedan först angifvits, att med olycksfall förstås ''hvarje sådan kroppsskada,

som medför döden eller nedsättning af den skadades arbetsförmåga och som

visas vara uppkommen af yttre våldsam orsak samt hafva ofrivilligt och

utan grof vårdslöshet å den skadades sida träffat denne å en frisk och

färdig kroppsdel’, stipuleras sålunda, att försäkringen icke sträcker sig

till olycksfall, som förorsakas:

genom jordbäfning, krig, uppror, upplopp, duell eller slagsmål;

genom deltagande i kapplöpningar eller andra täflingar, parforcej

akter, luftballongsfärder, farliga kroppsöfningar, färder i kanot, lustfärder

i segelbåt eller med särskild fara förenade vågsamma företag; eller

genom att handla i strid mot de till lifvets och hälsans skydd gällande

lagar eller mot offentliga eller enskilda varningar och säkerhetsföreskrifter.

Försäkringen gäller ej heller olycksfall, som inträffar, då den

försäkrade icke är fullt nykter eller eljest ej är vid fullt normal

sinnesbeskaffenhet.

Härjämte föreskrifva ifrågavarande villkor, att såsom olycksfall,

berättigande till ersättning, icke anses anfall eller följder af slag, kramp,

svindel eller vanmakt och ej heller följder af operation, såvida ej denna

nödvändiggjorts genom ett i försäkringen inbegripet olycksfall.

Försäkringen gäller vidare icke ''för blind, döf eller i hög grad

närsynt eller för lomhörd, lam, epileptisk, sinnesrubbad, på bruk af

morfin eller andra bedöfvande medel begifven, med delirium eller annan

svår sjukdom, lyte eller svindel behäftad person, eller för sådan, som

redan en gång träffats af slag, eller för den, som ej uppnått 12 eller

som öfverskridit 65 års ålder, vare sig att åkomman eller sist nämnda

ålder inträdt före eller efter försäkringens tagande’.

Om försäkrad person under försäkringstiden begifver sig på resa

utom Sveriges, Norges och Danmarks gränser, upphör beträffande honom

ansvaret i följd af försäkringen.»

Det vore sålunda, säger vidare riksförsäkringsanstalten, ganska väsentliga

inskränkningar, som gjordes i rätten till ersättning i anledning

af försäkringen.

Dock brukade, enligt hvad riksförsäkringsanstalten inhämtat, undantag

från vissa af inskränkningarna medgifvas mot premieförhöjning.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att vid försäkring i riksförsäkringsanstalten

med rätt till ersättning vid andra tillfällen än som

afsåges i lagen den 5 juli 1901, torde böra i hufvudsak stadgas sådana

inskränkningar, som enligt hvad ofvan nämnts innehölles i de enskilda

försäkringsanstalternas försäkringsvillkor. Åt riksförsäkringsanstalten

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

syntes dock böra öfverlåtas att bestämma dessa inskränkningar, då desamma

borde lämpas efter växlande förhållanden, och då undantag borde

kunna medgifvas dels från vissa af dem, i händelse förhöjd premie erlades,

dels jämväl eljest t. ex. beträffande vissa slag af täflingar, hvilka

kunde anses jämförelsevis ofarliga och hvilka hade ett mera allmännyttigt

ändamål.

Vidkommande de förvaltningskostnader, som komme att orsakas

särskildt af ifrågavarande försäkring, har riksförsäkringsanstalten uttalat,

att det naturligen vore det riktigaste, att försäkringstagarna gäldade

dessa. Emellertid syntes dessa kostnader blifva tämligen obetydliga;

och då vidare en rättvis uppdelning af förvaltningskostnaderna svårligen

läte sig göra, syntes lämpligen staten böra draga jämväl denna del af

förvaltningskostnaderna.

Vanskligt vore att söka angifva något belopp, lnrartill de förvaltningskostnader,

som orsakades enbart af förevarande försäkring, kunde

komma att belöpa sig. Detta vore till väsentlig del beroende af det

antal arbetare, för hvilka försäkring toges. Då det vore att antaga, att

ett betydande antal arbetsgivare komme att begagna sig af riksförsäkringsanstalten,

så snart den erhållit befogenhet att meddela försäkring

med rätt till ersättning vid olycksfall utom arbetet, syntes det riksförsäkringsanstalten,

att man borde lägga till grund för beräkningen af

förvaltningskostnaderna ett rätt afsevärdt antal arbetare, som utöfver

de nu försäkrade inom kort tid tillkomme. Under förutsättning

att t. ex. 50,000 arbetare försäkrades med rätt till ersättning vid skada

till följd af olycksfall utom arbetet och att premien för försäkringen

sattes till 50 öre för hvarje årsarbetare, skulle arfvodet till ortsombuden

för de 50,000 arbetarnas försäkring efter sex procent af premiebeloppet

uppgå till 1,500 kronor. Kostnaden för läkarintyg, trycksaker och ersättning

till extra biträden m. m. borde beräknas till minst samma belopp;

och skulle sålunda den sammanlagda kostnaden uppgå till omkring

3,000 kronor.

Riksförsäkringsanstaltens stat för år 1906 .upptoge 106,000 kronor,

hvaraf för samma år ej torde åtgå större belopp än omkring 85,000

kronor.

Ökades de försäkrade arbetarnas antal utöfver det nuvarande med

50,000, för hvilka toges försäkring enligt lagen den 5 juli 1901 och

eventuellt försäkring med rätt till ersättning under karenstiden, uppstode

en ökad kostnad för ersättning till ortsombuden, för läkarintyg,

för extra biträden samt för trycksaker m. m. Ökningen syntes kunna

beräknas till omkring 75 öre för arbetare. Med inräkning af ofvan be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

rörda 3,000 kronor och tilläggande af de 85,000 kronor, hvartill förvaltningskostnaderna

för år 1906 beräknades uppgå, skulle hela den

summa, som under angifna förutsättningar erfordrades till bestridande

af riksförsäkringsanstaltens årliga förvaltningskostnader, belöpa sig till

omkring 125,500 kronoi''. Det borde emellertid fastbållas, att den väsentligaste

delen af ökningen utaf förvaltningskostnaderna icke på annat

sätt både sin orsak i den ifrågasatta utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens

försäkringsverksamhet, än att denna utvidgning antoges tillföra

riksförsäkringsanstalten ett större antal försäkringar från arbetsgivare,

hvilka hittills ansett sig icke kunna begagna sig af den rätt

till försäkring i riksförsäkringsanstalten, som de redan nu hade.

I händelse de förvaltningskostnader, som förorsakades direkt af den

föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet,

finge ersättas af de medel, som till bestridande af anstaltens öfriga

förvaltningskostnader vore bestämda, syntes för närvarande i samband

med förevarande fråga icke behöfva göras någon framställning om beviljande

af särskilt belopp till förstberörda förvaltningskostnaders gäldande.

Utvidgningen kunde nämligen icke antagas genomförd tidigare

än under senare hälften af år 1907; och verkningarna af densamma

syntes icke komma att visa sig förrän någon tid därefter.

Beträffande sättet för genomförande af utvidgningen syntes det

riksförsäkringsanstalten vara mindre lämpligt att införa densamma genom

ändring af lagen den 5 juli 1901, då denna lag afsåge att reglera arbetsgifvares

ersättningsskyldighet vid skada till följd af olycksfall i

arbete.

På grund af hvad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört, har riksförsäkringsanstalten

i underdånighet hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes

föreslå Riksdagen medgifva, att arbetsgifvare, som på grund af bestämmelserna

i 10 § eller 23 § af lagen den 5 juli 1901 erhölle försäkring

i riksförsäkringsanstalten för sina arbetare med rätt till ersättning

jämlikt bestämmelserna i 4 § af förutnämnda lag, finge i riksförsäkringsanstalten

med de inskränkningar och på de villkor i öfrigt, som af anstalten

bestämdes, försäkra samma arbetare med rätt till ersättning enligt

sistnämnda lagrum jämväl vid skada till följd af olycksfall, som inträffat

under andra omständigheter än dem, som afsåges i lagen den 5 juli 1901;

samt att de särskilda förvaltningskostnader, som af den sålunda föreslagna

utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet

föranledas, finge utgå af det till bestridande af riksförsäkringsanstaltens

öfriga förvaltningskostnader anvisade förslagsanslag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

Jag vill icke förneka, att de betänkligheter af principiell natur,

som af chefen för civildepartementet år 1904 uttalades mot den nu

ifrågasatta utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens verksamhet, äga

sin giltighet, men å andra sidan synas mig praktiska skäl öfvervägande

tala för den föreslagna åtgärden.

Visserligen har, sedan riksförsäkringsanstalten genom lagen den 3

juni 1904 tillerkändes rätt att mottaga försäkring med rätt till ersättning

under karenstiden, antalet där tagna försäkringar väsentligen ökats.

Under det att det provisionellt beräknade antalet försäkrade arbetare,

som år 1903 uppgick till 32,091, år 1904 sjönk till 30,822, utgjorde

sålunda år 1905 antalet 48,078, och har motsvarande siffra för år 1906

stigit till 54,000. Denna stegring har uppenbarligen varit eu direkt

följd af 1904 års lagändring. Men trots detta ökade anlitande af rikslörsäkringsanstalten,

lärer man nödgas vidgå, att anstalten ej vunnit den

anslutning, man vid dess inrättande väntat, särskildt om man tager i betraktande,

att enligt beräkning omkring 300,000 arbetare äro sysselsatta

endast i de ersättningspliktiga yrkena. Anledningen till denna jämförelsevis

ringa anslutning är tydligen, såsom Riksdagen påpekar, att söka i

den omständigheten att möjlighet ej är beredd att i anstalten taga försäkring

mot följderna af olycksfall utom arbetet. Det är emellertid, synes

mig, allt skäl att söka gifva stöd åt den af arbetsgifvare visade benägenhet

att försäkra sina arbetare jämväl mot dylika olycksfall. Detta sker

naturligen bäst genom att gifva riksförsäkringsanstalten rätt att meddela

försäkring af sådant slag. Ty, därest anstaltens förvaltningskostnader,

såsom jag ämnar föreslå, jämväl i hvad kan belöpa å förevarande slag

af försäkring, komma att bestridas af statsmedel, och då anstaltens verksamhet

för öfrigt icke är afsedd att medföra någon vinst, måste gifvetvis

dess premier komma att ställa sig billigare än enskilda företags.

Riksförsäkringsanstalten har, såsom nämndt, beräknat tilläggspremien

för försäkring mot olycksfall utom arbetet till 50 öre för arbetare, oafsedt

hvilken yrkesgren lian tillhör. De enskilda anstalternas försäkringsvillkor

torde vara tämligen varierande, och någon större kännedom om

deras tariffer är gifvetvis svår att erhålla. Att döma af upplysningar,

som jag erhållit rörande enskilda anstalters premier i ett par särskilda

fall, synes mig emellertid, som skulle skillnaden mellan riksförsäkringsanstaltens

och enskilda bolags premier blifva rätt afsevärd, äfven om

jag tager i betraktande, att konkurrens från riksförsäkringsanstaltens

sida torde komma att medföra en sänkning af de premier, som beräknas

af enskilda anstalter.

I’å dessa och de af Riksdagen i öfrigt anförda grunder tvekar jag

Bill. till Rilcsd. Prof. VJ07. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. 2

Departements
chefens
yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o ~>.

ej att tillstyrka en utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet

i den af Riksdagen angifna riktning.

Vidkommande då till en början omfattningen af den ifrågasatta

rätten till försäkring i riksförsäkringsanstalten mot olycksfall utom arbetet

torde det vara klart, att sådan försäkring ej bör få meddelas annat

än i sammanhang med eller vid sidan af annan försäkring, som enligt

lagen af den 5 juli 1901 af riksförsäkringsanstalten lämnas eller redan

lämnats.

På sätt riksförsäkringsanstalten föreslagit och med hänsyn till de

af anstalten anförda skäl torde den ifrågasatta försäkringen böra få

meddelas åt samtliga arbetsgivare, hvilka enligt berörda lag äro berättigade

att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring.

Hvad därefter angår frågan om rätt äfven för arbetare att i riksförsäkringsanstalten

försäkra sig mot olycksfall utom arbetet, har, såsom

ofvan angifvits, riksförsäkringsanstalten i sitt senast afgifna utlåtande

af den 18 oktober 1906, i motsats till anstaltens i skrifvelsen den 30

december 1903 uttalade åsikt, ansett sådan rätt ej böra ifrågakomma.

Enligt 24 § i lagen äger emellertid, på sätt förut nämnts, arbetare,

ehvad han är stadd i sådant arbete, som i lagen afses, eller ej, genom

försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i

lagen stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbetet.

Arbetsgivare och arbetare blefvo sålunda likställda med afseende

å rätten att i riksförsäkringsanstalten erhålla försäkring. Då sedermera

genom lag den 3 juni 1904 riksförsäkringsanstalten tillerkändes rätt att

upptaga försäkring med rätt till ersättning under karenstiden, afsåga

därmed, såsom ock vid behandlingen af förslaget till sistnämnda lag uttryckligen

angafs, att jämväl arbetare skulle vara berättigad att taga

sådan försäkring. Denna princip om likabehandlingen af försäkringar,

utan hänsyn därtill om arbetsgivare eller arbetare är försäkringssökande,

synes mig lämpligen böra uppehållas äfven i fråga om försäkringar för

olycksfall utom arbetet. Enligt hvad jag inhämtat, förekommer det ej

sällan, att arbetare, som af sina arbetsgivare försäkrats i riksförsäkringsanstalten,

där taga försäkring (s. k. dubbelförsäkringar) för att vid inträffande

olycksfall erhålla högre ersättning än som kan tillkomma dem

på grund af den af arbetsgivaren tagna försäkringen. Därest arbetares

försäkringar ej Unge afse annat än olycksfall i arbetet, blefve sålunda

den af Riksdagen i dess skrifvelse omförmälda, vid regleringen af inträffande

skador nu inom riksförsäkringsanstalten nödvändiga undersökningen,

huruvida visst olycksfall inträffat i eller utom arbetet, fortfarande

ofta nog oundviklig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ii

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

Arbetare, som enligt lagen angående ersättning för skada till följd

af olycksfall i arbete i riksförsäkringsanstalten försäkra sig, synas därför

böra tillerkännas rätt att där taga försäkring jämväl för olycksfall,

som inträffa utom arbetet.

Enligt 10 § i 1901 års lag kan försäkring i riksförsäkringsanstalten

tagas antingen till fulla beloppet af den ersättning, som ersättningspliktig

arbetsgivare är skyldig att utgifva, eller ock till allenast någon

del däraf. Riksförsäkringsanstalten bär i sitt utlåtande hemställt, att

försäkring för olycksfall utom arbetet icke skulle få tagas, med mindre

försäkringen för olycksfall i arbetet afser hela den ersättning, som enligt

lagen tillkommer arbetaren. Då riksförsäkringsanstalten medgafs rätt

att medgifva försäkring beträffande karenstiden, ifrågasattes emellertid

icke, att detta skulle göras beroende af ett dylikt villkor. Några skäl

att i här föreliggande fall meddela mera inskränkande bestämmelser

synas mig icke heller förefinnas, utan anser jag fastmera ensidigt, att

föreskrifterna blifva såvidt möjligt likformiga.

Däremot delar jag riksförsäkringsanstaltens åsikt, att medgifvande

ej bör lämnas att inköpa lifränta åt arbetare, som skadats utom arbetet,

då detta synes ligga alltför aflägset från riksförsäkringsanstaltens egentliga

ändamål.

Att, på sätt riksförsäkringsanstalten föreslagit, öfverlåta åt anstalten

att, i anslutning till hvad ofvan i sådant hänseende angifvits, bestämma

i livilka särskilda fall skador utom arbetet ej böra medföra ersättningsrätt

på grund af försäkring, torde ej möta betänkligheter.

Den nu ifrågasatta -åtgärden torde, såsom ock riksförsäkringsanstalten

hemställt, lämpligen böra begränsas därhän, att försäkring mot

olycksfall utom arbetet icke må medföra rätt till högre ersättning än

som afses i 4 § af 1901 års lag.

Med afseende å kostnaden för den ifrågasätta''utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens

verksamhet har riksförsäkringsanstalten i sitt ofvanberörda

underdåniga utlåtande af den 18 oktober 1906 beräknat, att,

om försäkringar för olycksfall utom arbetet i riksförsäkringsanstalten

toges för 50,000 arbetare, enbart dessa försäkringar komme att föranleda

cn ökning af arfvoden beträffande anstaltens ortsombud med 1,500

kronor och i fråga om kostnaden för läkarbetyg, trycksaker och ersättning

för extra biträden in. m. med minst samma belopp. Att närmare

bestämma dessa belopp torde icke låta sig göra redan på den

grund, att tillförlitligt statistiskt material icke förefinnes för bedömande

af olycksfallsfrekvonsen utom arbetet samt hvad därmed står i sammanhang.

Så mycket torde dock kunna sägas, att de förvaltningskostnader,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

som komma att belöpa ensamt å förevarande försäkringar, blifva förhållandevis

ganska ringa. Under det att, enligt hvad riksförsäkringsanstalten

beräknat, försäkringar i riksförsäkringsanstalten för olycksfall

i arbetet af ytterligare 50,000 arbetare, utöfver de nu redan försäkrade,

skulle föranleda en ökning af anstaltens förvaltningskostnader med ungefär

75 öre för arbetare, skulle, därest för nämnda antal arbetare försäkring

erhölles jämväl för olycksfall utom arbetet, kostnaden härför komma att

belöpa sig endast till 6 öre för arbetare.

Med hänsyn härtill och då en rättvis uppdelning af riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader å försäkringar i och utom arbetet knappast

torde låta sig göra, lära betänkligheter icke böra möta mot att nu

ifrågavarande förvaltningskostnader bestridas af samma medel som anstaltens

förvaltningskostnader i allmänhet.

Af Riksdagen har anvisats att från och med år 1905 af arbetarförsäkringsfondens

intressemedel årligen utgå till bestridande af aflöningar

till riksförsäkringsanstaltens tjänstemän och betjänte samt expenser

vid densamma förslagsvis 74,200 kronor och för bestridande af

kostnaden för ortsombuden förslagsvis 31,000 kronor. Enligt hvad jag

inhämtat, har under år 1906 af anslaget å 74,200 kronor tagits i anspråk

65,720 kronor 15 öre och af nämnda anvisade 31,000 kronor

17,411 kronor 58 öre.

Då nu icke ens tillnärmelsevis synes kunna beräknas, vare sig i hvilken

omfattning arbetsgivare och arbetare komma att begagna sig af ifrågavarande

rätt att erhålla försäkring för olycksfall utom arbetet, eller

i hvad mån anstaltens försäkringsverksamhet och därmed dess förvaltningskostnader

i allmänhet till följd af nämnda rätt eller af andra skäl

komma att ökas, synes mig någon höjning af berörda anslag för närvarande

icke höra ifrågasättas.

Beträffande kostnaden för postsparbankens bestyr med ifrågavarande

försäkringsgöromål, torde äfven sistnämnda kostnad böra utgå af arbetarförsäkringsfondens

intressemedeh Densamma torde dock blifva ganska

obetydlig och, enligt hvad jag inhämtat, icke påkalla höjning af det

belopp — förslagsvis 20,000 kronor, hvaraf för år 1906 tagits i anspråk

endast 11,082 kronor — som af Riksdagen anvisats att från och med

år 1903 årligen utgå af nämnda intressemedel till ersättning åt postsparbanken

för uppbörden af försäkringsafgifter och utbetalningarna af

ersättningsbelopp.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och på af anstalten anfördt skäl

finner jag nu föreslagna utvidgning af anstaltens verksamhet böra

genomföras, utan att någon bestämmelse därom upptages i lagen den

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag) utskottets Utlåtande N:o 5. 13

5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete.»

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 april 1907.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Ditt. till Rik/ul. Prat, .1907. 4 Sami. 2 A/d. 5 TTåft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:188 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kung!. Maj:ts i punkten 30 under åttonde hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning om förändrade best s. 7 i texten