Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående restitution af fraktafgifter för kalk, kalkstensmjöl och märgel.

1907-03-19 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1907:66, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående restitution af fraktafgifter för kalk, kalkstensmjöl och märgel.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

1

N:o 66.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1907, kl. 1,3 0 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

restitution af fraktafgifter för kalk, kalkstensmjöl och

märgel.

(I. A.)

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 51) kar Kungl. Maj:t,

under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden

den 12 sistlidne januari, föreslagit Riksdagen att, för

restitution af viss del af fraktkostnaderna vid transport å järnväg af

kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behof, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna grunder, på

extra stat för år 1908 anvisa, såsom förslagsanslag, 200,000 kronor.

I detta ärende har chefen för jordbruksdepartementet, efter gemensam

beredning med cheferna för civil- och finansdepartementen,

till förenämnda statsrådsprotokoll anfört följande:

Den af Kungl. Maj:t den 9 september 1887 tillsatta kommittén

för revision af statens järnvägstaxa hade uti sitt den 1 oktober 1888

afgifna underdåniga betänkande föreslagit, bland annat, att frakten för

»kalk, kalksten och märgel» skulle vid lastning af minst 8,000 kilogram

å hvarje vagn utgå efter tariff 12 i förslaget (se bil. I b). Detta förslag

blef af Kungl. Maj:t godkändt och upptogs i den af Kungl. Maj:t den 29

november 1889 fastställda taxa för transporter å statens järnvägar.

Emellertid hade svenska mosskulturföreningen i underdånig skrifvelse

den 20 i sistnämnda månad hos Knngl. Maj:t gjort framställning

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 4 Sami. • 1 Afd. 44 Höft. (N:o 66.) 1

1887 ar8 t axekommitté.

Framställning

från svenska

mostkulturföre•

ningen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

tram ställningar

från

hushållningssällskap

m. j

om nedsättning i frakten för, bland annat, kalk och märgel å statens

järnvägar med 50 procent under tariff 12 (se bil. I c). Föreningen

både därvid anfört, hurusom föreningen, vid sina bemödanden att åt

odlingen vinna de störa och dittills ofruktbara mossvidderna i vårt

land, vunnit en ytterligare noggrann kännedom om, att ett hufvudsakligt

villkor för ernående af goda skördar, icke blott på den gamla

åkerjorden utan i synnerhet å mossodlingar, läge i tillgången på billiga

och tjänliga jordförbättrings- och gödselmedel, särdeles af de slag, som

behöfdes i stora kvantiteter och kraftigast bidroge till höjandet af

jordens alstringsförmåga, såsom kalk, märgel, kalisalter och fosfater.

Mosskulturföreningen hade också låtit anställa jämförande försök med

kalkning å mossjord, genom hvilka det blifvit ådagalagdt, att större

delen af mossjorden utan riklig tillförsel af kalk icke kunde gifva eu

afkastning, som ens tillnärmelsevis ersatte odlingskostnaden. Sålunda

hade det visat sig, att den för jordbrukaren viktigaste produkten, gräs,

ej kunde åstadkommas på högmossar utan kalk, att större delen af

vissa mossar ej utan kalk alstrade säd och att den gamla odaljorden

till stor del lede brist på kalk. För att kunna i större mängder komma

till användning måste emellertid kalken vara prisbillig. Då kalk inom

vårt land förekomme endast på enstaka, långt från hvarandra belägna

platser, vore det därför för jordbruket möjligt att i större mängd använda

kalk blott under förutsättning af billiga frakter. Enligt taxekommitténs

förberörda förslag utgjorde frakten för 100 kg. kalk pr

100 km. 28 öre, pr 200 km. 44 öre och pr 300 km. 57 öre eller —

på sistnämnda afstånd — ungefär halfannan gång varans värde på

brytningsorten, hvilket då syntes höra beräknas till 40 öre pr 100 kg.

En stor del af landets jordbrukare vore hänvisade att taga sitt behof

af kalk från Skaraborgs län, där den träffades tillsammans med alunskiffer,

som användes vid bränningen af kalken, hvarför den ock där

kunde hållas prisbilligast. Då afståndet från Skaraborgs län till exempelvis

södra Småland utgjorde 300 km. eller därutöfver, syntes följa,

att, om Småland skulle vinna fördelen att i större utsträckning kunna

begagna kalk, järn vägsfrakten för denna vara borde nedsättas med 50

procent under tariff 12.

I sammanhang med denna af svenska mosskulturföreningen gjorda

framställning hade äfven 19 af landets hushållningssällskap samt Kronobergs

läns landtmannaförening uti särskilda underdåniga skrivelser hos

Kungl. Maj:t anhållit om fraktnedsättning å kalk och märgel, därvid

flertalet biträdt mosskulturföreningens framställning. Västmanlands läns

hushållningssällskap hade hemställt om dylik nedsättning till minsta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

3

möjliga belopp, som från järnvägens synpunkt kunde medgifvas. Hallands,

Skaraborgs och Kopparbergs läns hushållningssällskap hade anhållit

om så stor fraktnedsättning, som Kungl. Maj:t i jordbrukets

intresse funne skäligen kunna äga rum.

Öfver samtliga dessa framställningar afgaf järnvägsstyrelsen den

0 december 1890 underdånigt utlåtande. Dessförinnan hade styrelsen

1 ärendet hört förvaltningarna för de enskilda järnvägar, hvilka voro i

samtrafik med statsbanorna. Några få förvaltningar hade därvid motsatt

sig hvarje nedsättning i fraktsatserna, andra hade förklarat sig

villiga att biträda de bestämmelser i ämnet, som komme att blifva

gällande för statsbanorna, andra åter ansågo sig kunna för kalk och

märgel i vagnslaster om minst 8,000 kg. medgifva viss, närmare angifven

fraktnedsättning, hvilken emellertid ej obetydligt understeg den

af svenska mosskulturföreningen begärda.

Uti sitt förberörda utlåtande anförde järnvägsstyrelsen till en

början, att en så betydlig nedsättning i frakten för kalk och märgel,

som den af svenska mosskulturföreningen och öfriga med denna förening

instämmande petitionärer ifrågasatta, eller till hälften af de då

gällande afgifterna, syntes, äfven om Kungl. Maj:t i jordbrukets intresse

skulle finna för godt anbefalla tillämpning å statsbanorna af sådan

nedsättning, icke skäligen kunna åläggas de enskilda järnvägarna,

enär vid en dylik nedsättning den trafikinkomst, som erhölles vid

transport å 200 km. väglängd och däröfver, till och med komme att ej

obetydligt understiga den direkta kostnaden för transportens verkställande

på sätt framginge af nedanstående tabell, för hvilken lagts till grund

en af omförmälda kommitté verkställd beräkning öfver direkta transportkostnaden

å statsbanorna.

Antal kilometer.

200

300

350

400

500

600

700

800

900

1,000

1,500

Direkt transportkostnad: öre pr

100 kg...........................

26

39

45,5

52

65

78

91

104

117

O

CO

T—1

195

Frnktafgifter för kalk och märgel

i vagnslaster om minst 8,000

kg. pr vagn vid nedsättning

med 50% under tariff 12: öre

pr 100 kg........................

22

28,5

32

35

41,o

48

54,o

61

67,o

74

107

Järnvägsstyrelsens

ut

lutande den

6/i* 1890.

Vidare anförde järnvägsstyrelsen, att styrelsen, ehuru till fullo

uppskattande betydelsen för det svenska jordbruket af låga järnvägs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

Landtbruks»tyrelsens

utlåtande

den

S1/i2 1890.

Framställ^

ningar från

målsmän för

järnhandteringen

m. f,.

frakter för kalk och märgel, dock af nyss angifna skäl icke ansåge

sig kunna ens beträffande statsbanorna förorda en så betydande fraktnedsättning

för dessa varuslag som den föreslagna; samt att det däremot

syntes styrelsen af vikt, att för afstånden 200—600 km., öfver

hvilka de mest betydande transporterna antagligen komme att framgå,

afgifterna ställde sig ungefärligen lika med de undantagsfrakter, som

å statsbanorna gällt före tillämpandet af 1889 års taxa (se bil. I a).

På grund af det anförda hemställde järnvägsstyrelsen, att de gjorda

framställningarna måtte på det sätt bifallas, att föreskrift utfärdades

därom, att fraktafgifterna för kalk och märgel för jordbrukets behof

skulle vid sändningar i partier om minst 8,000 kg. pr vagn från och med

1891 års ingång och tills vidare å statsbanorna utgå med vissa närmare

angifna belopp, nämligen vid en väglängd af intill 60 km. enligt tariff

12, från och med 60 till och med 100 km. med belopp, som understege

nämnda tariff med 1 öre för 60 km. och med ytterligare 1 öre för

hvarje följande tiotal km., från och med 100 till 120 km. med 5 öre,

från och med 120 till 140 km. med 6 öre, från och med 140 till 180

km. med 7 öre samt från och med 180 km. med 8 öre under tariff 12,

allt pr 100 kg., äfvensom att dessa fraktsatser, med tillämpning i

öfrigt af samtrafiktaxans bestämmelser, skulle gälla till efterrättelse jämväl

för samtliga enskilda järnvägar i samtrafik dels med statens järnvägar

och dels med andra enskilda järnvägar transito statsbanorna.

Landtbruksstyrelsen afgaf den 31 december 1890 utlåtande i ärendet

och hemställde därvid, att frakten för kalk och märgel för jordbrukets

behof måtte vid transporter å statens järnvägar och med desamma i samtrafik

stående enskilda järnvägar nedsättas med 50 procent under hvad

den för stats]ärnvägarna då gällande taxa i sådant afseende bestämde.

Uti underdåniga skrifvelser hade vidare under hösten 1893 åtskilliga

målsmän för den svenska järnhandteringen, under åberopande

af det tryckta läge, hvari denna handtering sedan länge befunnit sig,

anhållit, att Kungl. Maj:t måtte befrämja, att då gällande frakter för

forsling å statens och enskilda järnvägar af vissa för järntillverkningen

erforderliga råämnen, bland annat kalk, måtte nedsättas med 50 procent,

hvarjämte ej mindre hushållningssällskapens ombud vid sammanträde i

november 1893 samt åtskilliga hushållningssällskap hvart för sig anhållit,

att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke, bland annat,

järnvägsfrakterna för landtmannaprodukter och artiklar, som för jordbruket

— Örebro läns hushållningssällskap jämväl för bergsbruket —

användes, kunde i väsentlig mån nedsättas, än äfven svenska moss
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66. 5

kulturföreningen i underdånig skrifvelse den 25 november 1893 förnyat

sin förut gjorda framställning om nedsättning i frakten å kalk och

märgel och därvid anhållit, att. sådan nedsättning måtte tillämpas äfven

å i samtrafik med statsbanorna varande enskilda järnvägar.

Efter verkställda undersökningar och sedan styrelserna för omförmälda

enskilda järnvägar blifvit ånyo hörda, afgaf järnvägsstyrelsen

uti underdånig skrifvelse den 15 juni 1895 förslag till ändringar

i då gällande godsindelning in. in., därvid järnvägsstyrelsen föreslog,

bland annat, att frakten å kalk, kalksten och märgel skulle vid

sändning af minst 8,000 kg. utgå efter tariff 12, dock att vid lastning

af minst 10,000 kg. å hvarje vagn frakten skulle utgå med

20 procent under sagda tariff (se bil. I e). Detta förslag blef af

Kungl. Maj:t den 29 maj 1896 godkändt och fastställdt att lända till

efterrättelse vid transporter å statens järnvägar från och med den 1

juli 1896, i sammanhang hvarmed Kungl. Maj:t ej mindre förklarade,

att hvad sålunda bestämts skulle tillämpas äfven å enskilda järnvägar

i samtrafik med statens järnvägar och med andra enskilda järnvägar

öfver statsbanorna, än äfven, beträffande transporter å statens järnvägar

af kalk, kalksten och märgel i fulla vagnslaster om minst

8,000 kg., tillsvidare utöfver den sålunda fastställda nedsättningen

i afgifterna försöksvis från och med sistnämnda dag medgaf den ytterligare

lindring i fraktkostnaden, då godset vore afsedt för jordbrukets

eller bergsbrukets behof, att mottagare af dylik vagnslast skulle af

frakten äga restitutionsvis återbekomma en krona för hvarje begynnande

femtiotal kilometer, som vagtien med fulla lasten tillryggalagt. å statsbanorna

(se bil. I d). Tillika uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att utfärda

de kontrollföreskrifter, som i anledning af sistberörda bestämmelse blefve

erforderliga.

Jag kan i detta sammanhang nämna, att järnvägsstyrelsen uti sin

nyssnämnda underdåniga skrifvelse den 15 juni 1895 särskildt framhållit,

att dess då afgifna förslag syntes, åtminstone för det dåvarande,

angifva den gräns, öfver hvilken man ej kunde komma med nedsättningar

uti eu i samtrafik inom landet allmänt gällande frakttaxa.

Vid 1899 års Riksdag väcktes åtskilliga motioner (Första Kammaren

n:o 13, Andra Kammaren n:is 8, 20, 67, 91 och 171) i syfte att vinna

lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport af kalk. I en af

motionerna (Andra Kammaren n:o 8) yrkades nedsättning med 30 procent,

i en annan (Andra Kammaren n:o 20) med 50 procent i den i gällande

frakttaxa för statens järnvägar bestämda fraktsats för artikeln kalk.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande

den

«/• 1895.

Kungl. Maj:ts

beslut den S9/s

1896.

Motioner vid

1899 års

Riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

Uti två af motionerna (Första Kammaren n:o 13 och Andra Kammaren

n:o 91) föreslogs, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga utredning, om och i

hvad mån nedsättning uti järn vägsfrakterna för kalk till bergs- och

jordbrukets behof kunde äga rum, eller, om så ej kunde ske eller

ansåges lämpligt, framkomma med förslag om att på annat sätt gorå

fraktkostnaderna afsevärdt billigare för kalk, som för nämnda ändamål

transporterades å statens järnvägar. Liknande förslag framställdes ock

i den inom Andra Kammaren väckta motionen n:o 171 med undantag

däraf, att den ifrågasätta lindringen hemställdes skola gälla vid frakt ej

allenast å statens utan äfven å enskilda järnvägar samt att tillika föreslogs,

att, därest frakta ed sättning ej befunnes lämplig, lindringen borde

ske efter hufvudsakligen samma grunder som i Danmark vore bestämda

för transporter af kalk. Slutligen hemställdes uti den inom Andra

Kammaren väckta motionen n:o 67, att Riksdagen måtte besluta att i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till ett

reservationsanslag att användas för lindring i järn vägsfrakter för kalk

som° vore afsedd för jordbrukets upphjälpande, på det sätt och till det

omfång, Kungl. Maj:t och Riksdagen kunde finna lämpligt.

Beträffande förhållandena i Danmark meddelades i motionen n:o

171, bland annat, att för bevisligen transporterade märgel- och kalkmängder

till kulturändamål utbetalades från af danska riksdagen beviljade

medel genom Hedeselskabet Va af fraktbeloppet till rekvirenterna,

då dessa sålunda komme att betala endast Vj af den ordinarie frakten,

därvid dock den minimiafgift, som mottagaren själf skulle erlägga, blifvit

fastställd till 3 kronor för vagnslast märgel å 10,000 kg. och till 6

kronor för vagnslast kalk å 10,000 kg.

Den ordinarie frakten vore för 10,000 kg.:

för afstånd i kilometer ............... 60—120—180—240.

kronor ............................................ 17— 26— 34— 40.

Järnvägiityrelieni

yttrande den

1899.

Med anledning af därom från vederbörande utskott framställd

anhållan anbefallde Kungl. Maj:t järnvägsstyrelsen att, hvad anginge

statens järnvägar, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande i ämnet

samt att jämväl infordra _ och till Kungl. Maj:t öfversända yttranden

tran vederbörande förvaltningar för de enskilda järnvägarna i riket.

Sådant yttrande afgafs af styrelsen den 20 mars 1899 och öfverlämnades

till vederbörande utskott. På anförda skäl förklarade sig

styrelsen anse de i motionerna uttalade önskemålen i fråga om fraktnedsättning

å kalk kunna på det sätt tillmötesgås, att frakten för denna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

7

artikel skulle, då minst 10,000 kg. lastades på en vagn, utgå med

30 i stället för med 20 procent under tariff 12. Styrelsen framhöll

dock därvid särskildt, hurusom med tillämpning af en dylik fraktbestämmelse

visserligen någon behållning skulle vid transport å kortare

sträckor för järnvägen uppkomma, men att vid transport å längre

afstånd eller i samtrafik med enskild järnväg fraktinkomsten knappt

skulle betacka transportkostnaden, där den ej rent af understege densamma.

Vidare påvisade järnvägsstyrelsen, att de då utgående fraktafgifterna

för kalk vore lägre i Sverige än i våra grannländer Danmark,

Finland och Preussen.

Med skrifvelse den 19 april 1899 inkom järnvägsstyrelsen till

Kungl. Maj:t med infordrade yttranden från de i den inrikes sam trafiken

då deltagande förvaltningarna af enskilda järnvägar; och öfverlämnades

jämväl dessa handlingar till vederbörande utskott för att tagas i öfvervägande

vid behandlingen af motionerna.

I skrifvelse den 13 maj 1899 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa utredning, om och i hvad mån nedsättning af

järn vägsfrakterna å statens järnvägar för vissa landtmannaprodukter

kunde äga rum samt huruvida för kalk, som för jordbrukets eller

bergsbrukets behof fraktades å såväl statens som enskilda järnvägar,

fraktkostnaderna kunde lindras dels genom nedsättning af fraktafgifterna

och dels genom restitution af en del af fraktkostnaderna.

Till stöd härför framhöll Riksdagen, hvad angår fraktkostnaderna

för kalk, hurusom af de väckta motionerna i ämnet framginge,

hvilken vikt frågan om en lättnad i afseende å dessa kostnader tillmättes

inom landets olika delar. Därom vittnade äfven de af hushållningssällskap,

landtmannaföreningar och enskilda gjorda framställningar om

nedsättning i järnvägsfraktafgifterna för kalk.

Det syntes Riksdagen vara af alla erkändt, att det för ett land

med Sveriges naturförhållanden vore af den allra största betydelse, att

kraftiga åtgärder vidtoges för att lägga så stora områden som möjligt

under kultur och främja brukningen af den redan odlade jorden.

Genom att i alla hänseenden och således äfven i fråga om de odlingsbara

moss-, torf- och dymarkerna tillgodogöra sig landets naturliga tillgångar

och understödja de ansträngningar, som af enskilda och korporationer

gjordes i detta syfte, kunde svenska folket motse en ekonomisk

utveckling, fördelaktigt återverkande på alla samfundslifvets områden.

Det syntes alltså Riksdagen böra vara eu nationell angelägenhet

Riksdagens

skrifvelse den

13/5 1899.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

för oss att icke försumma vidtagande af åtgärder i nu nämnda hänseende,

hvilka vore ägnade att öka möjligheten för en talrikare befolkning att

existera och på samma gång gifva utsikter till en bättre lön för den

å jordens odling nedlagda möda och kostnad. I afseende därå kunde

det numera ej af någon bestridas, att tillgång på kalk och dess användande

vore af den allra största betydelse, till och med en nödvändig

förutsättning, då det gällde att lägga nya jordområden under kultur

eller att bevara den redan odlade jordens bördighet.

Ur denna synpunkt ansåge Riksdagen, att frågan om fraktkostnaderna

vid kalktransport vore en för landet i dess helhet betydelsefull

angelägenhet. Visserligen vore särskild! några af rikets län företrädesvis

kalkfattiga och i behof af kalk. Men just dessa län — Blekinge,

Kalmar, Kronobergs, Jönköpings, Ålfsborgs, Värmlands och Västernorrlands

— innehölle så stora mossar, mader och kärrmarker, att de för

dessas uppbringande i kultur behöfde bistånd från öfriga delar af landet.

Enligt de i en af motionerna förekommande uppgifter skulle

endast för ett rationellt bruk af åkerjorden — alltså utan att taga i

beräkning all den kalk, som behöfdes för uppodling af mossar m. in.

— årligen erfordras omkring 600,000 ton kalk, under det att sammanlagda

vikten af all den kalk, kalksten och cement, som under år 1897

fraktades å statsbanorna, uppgått allenast till något öfver 115,000 ton.

I sistnämnda tal vore visserligen ej myckenheten af den kalk medräknad,

som fraktades å fartyg och å enskilda järnvägar, men äfven med afseende

fäst därå syntes nyssnämnda förhållanden icke kunna undgå att väcka

den önskan, att genom lättade förbindelser och lindring i fraktafgifterna

ökade tillfällen måtte beredas landets jordbruksidkande befolkning att

erhålla ifrågavarande viktiga medel för höjandet af jordens afkastning.

För ett så betydelsefullt måls vinnande ansåge Riksdagen landet

i dess helhet böra medverka. Rättmätigheten af en dylik medverkan

hade länge erkänts af statsmakterna, då det gällt att afdika sänka marker,

att minska frostländigheten, att främja skogsodlingen m. m. Med lika

rätt begärdes nu statsmakternas bistånd för att genom underlättande

af kalkens tillgodogörande öka och förbättra den odlade jorden. Därtill

komme, att, såsom flera af motionärerna framhållit, de utgifter, som

statsverket möjligen skulle komma att vidkännas i nu ifrågavarande

hänseende, äfven ur andra synpunkter kunde anses väl använda.

Det vore otvifvelaktigt, att genom det ökade egendomsvärdet ökade statsinkomster

kunde väntas uppkomma, att med det förbättrade jordbruket

större produktion likasom äfven större konsumtion skulle föranleda ökade

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

9

fraktinkomster i fråga om åtskilliga artiklar och att ökade tillfällen

till arbete och förtjänst skulle yppa sig för olika klasser af befolkningen.

Det kunde icke förnekas, att de kalkbehöfvande provinsernas önskningar

om billiga järnvägsfrakter å kalk under de senare åren i viss

mån rönt tillmötesgående. Det af järnvägsstyrelsen på grund af § 46

riksdagsordningen afgifna yttrande, som till Riksdagens vederbörande

utskott öfverlämnats, angåfve, att möjlighet till ytterligare nedsättning

icke vore utesluten, i det att styrelsen ställt i utsikt, att för kalk, lastad

i minst 10 ton å en vagn, skulle kunna tillämpas en fraktsats, som

med 30 procent understege tariffen 12 i gällande frakttaxa.

Därutöfver syntes krafvet på fraktnedsättningen icke kunna sträckas.

Men om man härvid erinrade sig, att omförmälda vara på grund af sin

tyngd och beskaffenhet i öfrigt måste betinga en i förhållande till varans

värde allt för hög fraktkostnad, så att denna vid längre järnvägstransport

uppginge till, om ej rent af öfversköte, varuvärdet, vore det

tydligt, att man måste anlita särskilda utvägar för att verksamt underlätta

kalkens ökade användning. Detta blefve ännu mera uppenbart,

om man besinnade, att eu afsevärd myckenhet kalk måste fraktas å

enskilda järnvägar, hvilka, såsom framginge af jämväl utaf järnvägsstyrelsen

meddelade upplysningar i ämnet, icke allmänt kunde erbjuda

en så betydande nedsättning i frakterna som statsbanorna.

En utväg att undanröja de hinder för kalkförbrukningen, som

de långa afstånden medförde, vore redan anvisad genom utfärdande af den

nu gällande bestämmelsen, att mottagaren af en vagnslast kalk m. m.

under vissa förhållanden ägde restitutionsvis återbekomma en krona

för hvarje begynnande femtiotal kilometer, som vagnen tillrvggalagt å

statsbanorna. Denna tanke hade, enligt hvad Riksdagen inhämtat, äfven

vunnit tillämpning i Danmark och därstädes utvecklats därhän, att

förbrukare af kalk för kulturändamål under vissa förhållanden erhölle

i restitution 2/s af fraktafgiften. Till bestridande af de för en dylik

restitution nödiga medel anvisade representationen anslag.

Ifrågavarande anordning syntes Riksdagen vara i hög grad förtjänt

af uppmärksamhet äfven i Sverige. Därvid ville emellertid Riksdagen

framhålla, att restitution ej syntes böra lämnas åt andra rekvirenter än

dem, som använde kalken för jordbrukets eller bergsbrukets behof, en

inskränkning, som redan vore stadgad för den hos oss medgifna, förutnämnda

restitutionen. Då verkan af den nu ifrågasatta restitutionen

skulle blifva alltför otillräcklig, därest densamma skulle afse allenast

Bih. till Riksd. Prat. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande

den

30/io 1901.

fraktafgifter å statens järnvägar, borde restitutionen gälla äfven för

transport å de enskilda järnvägarna.

Rörande beloppet af den ifrågasatta restitutionen liksom angående

sättet för dess verkställande fann Riksdagen det vara för tidigt att uttala

sig, innan en behöflig utredning kommit till stånd. Dock ansåge Riksdagen

den i Danmark medgifna restitutionen vara väl afvägd; och beträffande

sättet för medlens utbetalning föreställde sig Riksdagen möjligheten af

en återbetalning utaf fraktkostnaden eller ock af den anordning, att mottagaren

af en järnvägslast kalk skulle erlägga blott en del af fraktbeloppet,

hvaremot återstoden skulle debiteras statskassan samt utbetalas

af viss bestämd myndighet, exempelvis Ivungl. Maj:ts befallningshafvande.

Skulle ifrågavarande af Riksdagen sålunda antydda åtgärd

komma till stånd, syntes förutnämnda, nu af trafikmedel utgående restitution

böra indragas.

Riksdagen anmärkte slutligen i detta sammanhang, att under

uttrycket kalk borde i förevarande hänseende alla slag af kaustik och

kolsyrad kalk inbegripas.

Den 19 maj 1899 anbefallde Kungl. Maj:t järnvägsstyrelsen att

i ärendet afgifva underdånigt: utlåtande och afgaf järnvägsstyrelsen

sådant den 30 oktober 1901. I fråga om artikeln kalk anförde därvid

järnvägsstyrelsen, bland annat, följande.

Af till järnvägsstyrelsen inkomna svar från de enskilda järnvägarna

å styrelsens förfrågan, huruvida de vore villiga medgifva en

nedsättning med 30 procent under tariff 12, jämväl i samtrafik, hade

de af nämnda järnvägar, för b vilka transport af kalk spelade en afsevärdare

roll, lämnat afböjande svar.

En dylik nedsättning för försändelser af kalk i samtrafik mellan

stationer vid berörda järnvägar och stationer vid statens järnvägar eller

vid enskilda järnvägar öfver statens järnvägar syntes styrelsen således

ej kunna åvägabringas med mindre Kungl. Maj:t gjorde bruk af den

rätt Kungl. Maj:t vid fastställandet af taxor för transporter å dessa

såväl som öfriga enskilda järnvägar förbehållit sig att fastställa särskilda

afgifter för gods, som öfverginge mellan berörda järnvägar och

statsbanan eller enskild järnväg, med hvilken samfärdseln förmedlades

genom statsbanan.

Därest dock Kungl. Maj:t skulle finna skäl biträda Riksdagens

åsikt om lämpligheten af att emottagare af kalk för jord- eller bergsbrukets

behof skulle erhålla restitution af två tredjedelar af vederbörande

fraktbelopp, ansåge järnvägsstyrelsen det kunna ifrågasättas, om Kungl.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

11

Maj:t borde göra bruk af denna rätt, då de banförvaltningar, som af en

eventuell bestämmelse om än lägre fraktafgifter för kalk än de redan

utgående skulle lida minskning i inkomster, förklarat sig ej kunna

ingå på den af järnvägsstyrelsen föreslagna nedsättningen med 30

procent under tariff 12.

Beträffande den af Riksdagen ifrågasatta anordning, hvarigenom

förbrukare af kalk för jordbrukets eller bergsbrukets behof skulle erhålla

i restitution viss del af fraktafgiften, för hvilket ändamål nödiga medel

skulle af Riksdagen anslås, hölle styrelsen före, att, därest Riksdagens

uttalande, att den i Danmark medgifna restitutionen till förbrukare af

kalk för kulturändamål — två tredjedelar af frakten — syntes vara väl

afvägd, af de af Riksdagen föreslagna tvenne sätten för medlens utbetalning,

det senare eller att mottagaren af en järnvägsvagnslast

kalk skulle erlägga blott en del af fraktbeioppet, hvaremot återstoden

skulle debiteras statskassan samt utbetalas af vissa bestämda myndigheter,

exempelvis Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, skulle

vara fördelaktigast såväl för trafikanterna som för järnvägsförvaltningen.

I fråga om sändningar af kalk, som äfven berörde enskilda järnvägar,

skulle i så fall den del af frakten, som icke af trafikanten direkt

erlades, genom styrelsens försorg tillgodoföras vederbörande enskilda

järnvägars kassa af de medel, som Riksdagen för ändamålet kunde

komma att anslå. Beträffande storleken af det belopp, som därför

behöfde anvisas, uppskattade styrelsen detsamma, därest restitutionsbeloppet

fixerades till två tredjedelar af frakten, till i rundt tal

250,000 kronor.

Järnvägsstyrelsen hemställde sålunda, att, därest Kungl. Maj:t

skulle finna skäl till Riksdagen aflåta nådig proposition om anvisande af

erforderliga medel i syfte att förbrukare af kolsyrad samt släckt eller

osläckt kalk äfvensom märgel, som försändes för jord- och bergsbrukets

behof, skulle under iakttagande af de kontrollföreskrifter, styrelsen

kunde finna skäl bestämma, erhålla restitution med två tredjedelar af

fraktbeloppet, och en dylik proposition af Riksdagen bifölles, den lindring

i fraktkostnaden för kalk, kalksten och märgel i fulla vagnslaster om

minst 8,000 kilogram, då nämnda gods vore afsedt för jordbrukets eller

bergsbrukets behof, som genom Kungl. Maj:ts nådiga bref af den 29 maj

1896 medgifvits tills vidare försöksvis från och med den 1 juli samma

år, måtte förklaras skola upphöra att gälla, samt att sättet för förstnämnda

fraktlindrings åtnjutande skulle bestämmas i enlighet med det af

styrelsen förordade förslaget, därvid dock den på statskassan belöpande

s. 12 Kontrollera mot PDF

Landtbruk!- styrelsens

yttrande den

le/i 1906.

12 Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

andel i respektive fraktafgifter syntes böra tillhandahållas styrelsen af

allenast en af Kungl. Maj:t därtill lämplig befunnen myndighet, exempelvis

statskontoret.

Sedan Kungl. Maj:t den 5 december 1901 meddelat beslut i anledning.

af Riksdagens förberörda framställning utom i den del, som afsåg

lindring i fraktkostnaderna vid transport af kalk, har Kungl. Maj:t den

12 september 1902 i sistnämnda fråga infordrat yttrande af landtbruksstyrelsen,

som till följd däraf den 19 januari i905 afgifvit underdånigt

yttrande, därvid styrelsen erinrat, bland annat, om de framställningar

i ämnet, som, enligt hvad i det föregående omförmälts, inkommit

från svenska mosskulturföreningen, 19 hushållningssällskap och Kronobergs

läns landtmannaförening, samt vidare anfört, hurusom det intresse,

som sålunda från jordbrukets sida af dess representanter visats för

frågan om beredande af lindrigare fraktkostnader å järnvägarna för

kalk, måste anses tydligt ådagalägga, att här förelåge ett behof, som

icke kunde i längden afvisas.

Det svenska jordbrukets afkastning hade, enligt hvad erfarenheten

lågt i dagen, under de senare årtiondena icke stått i rätt förhållande

till de kostnader, som måst nedläggas å jorden för frambringandet af

skördarna. Detta missförhållande hade allt skarpare framträdt i samma

mån, som det för landtbrukets bedrifvande erforderliga arbetet kommit

att betinga allt större kostnader. För att det kapital, som i vårt land

nedlades på jordbruket, skulle kunna lämna skälig afkastning, vore nödvändigt

att öka jordens produktionsförmåga.

Till höjandet af denna syntes ett af de säkraste medlen vara att

tillföra jorden erforderliga mängder af kalk. Särskild! kunde detta anses

vara nödvändigt beträffande mossjorden, hvilken svårligen kunde med

fördel odlas utan att kalk tillfördes densamma. Som emellertid stora

delar af vårt land saknade kalkbrott, såge sig jordbrukaren ofta nödsakad

att från mer eller mindre aflägsna trakter hämta sitt behof af kalk och,

då frakterna för kalken på grund af varans tyngd måste ställa sig höga,

medförde, kalkningen ofta allt för stora kostnader, för att den skulle kunna

komma till användning.

För att bedöma hvilket behof förefunnes af kalk och huru stor

tillgången på denna vara vore inom vårt land samt hvar kalk förekomme

inom landet, syntes landtbruksstyrelsen en redogörelse härutinnan vara

på sin plats.

Kalk förekomme inom vårt land dels såsom kristallinisk kalk

eller så kallad urkalk, dels såsom sedimentär kalk i silur-, krit- samt,

om ock i obetydlig grad, äfven keuperformationen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

13

Urkalken påträffades ganska ymnigt i östra delen af mellersta

Sverige från östra Värmland och österut, men vore däremot sällsynt

inom andra delar af urbergsområdet.

Siluriska aflagringar funnes i Skåne, på Gottland och Oland, i

Östergötland och Västergötland, i Närke, något, om ock högst obetydligt

i Gästrikland, omkring Siljan i Dalarna samt på flera ställen vid Storsjön

i Jämtland.

Krit- och keuperkalken påträffades endast i Skåne.

Såsom råmaterial för tillverkning af kalk för jordbrukets behof i

form af bränd kalk eller malen rå kalksten användes för närvarande

urkalk, silurisk kalk och kritkalk. Kalkbrotten vore belägna omkring

de största förekomstorterna.

Enligt Sveriges handelskalender för år 1904 funnes nedan upptagna

antal kalkbrott inom följande län:

Jämtlands län ................................................................................................ 4

Gäfleborgs » 1

Kopparbergs » 10

Uppsala » 1

Stockholms » 5

Södermanlands » 6

Västmanlands » 2

Örebro » 18

Östergötlands » 7

Skaraborgs » 25

Ålfsborgs » 4

Kalmar » (Öland) ................................................................................ 3

Malmöhus » 10

Kristianstads » 11

Gottlands » 19

De öfriga länen, nämligen Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,

Värmlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Hallands

och Blekinge län, saknade nästan alldeles kalkbrott.

Vidkommande de särskilda länen syntes det böra nämnas, att i

Norrbottens och Västerbottens län på flera ställen förekomme kalk i fjällskiffrarnas

region, ehuru kalken till följd af den aflägsna belägenheten

af de orter, där den förekomme, icke åtminstone för närvarande kunde

komma till någon användning. Omkring Kalix, Luleå och Skellefteå

funnes äfven dolomitiska kalkstenar, som mycket väl skulle lämpa sig

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

till jordbrukskalk, men då bränningen säkert skulle ställa sig ganska

syntes enda sättet att tillgodogöra sig denna kalk vara att medelst

vattenkraft mala stenen till mjöl.

Västernorrlands län vore mycket fattigt på kalk och den enda afsevärda

kalkfyndigheten funnes vid Alnön utanför Sundsvall.

Helt olika förhölle det sig däremot med Jämtland, där hela trakten

omkring Storsjön utgjordes af siluriska aflagringar, de största i vårt land,

särskild! ortocerkalk. Vidare förekomme därstädes alunskiffer, ehuru i

mindre mängd och mäktighet med låg halt af bitumen, hvarför skiffern

ej fått någon användning vid kalkbränning. För närvarande brändes

ganska litet kalk med ved såsom bränsle. Tillverkning af kalkstensmjöl

borde lätt kunna anordnas med den rikedom på lämplig vattenkraft, som

funnes inom Jämtland.

I Gäfleborgs län förekomme urkalk inom Torsåkers socken, där

äfven tunnes en mindre kalkugn, äfvensom på några andra spridda ställen.

På Limon utanför Gäfle förekomme äfven silurisk kalk, dock i obetydlig

mängd. Den kalk, som funnes inom detta län, vore emellertid icke tillräcklig

för länet.

Kopparbergs läns västra del vore i saknad af kalk, men i östra och

södra delarna förekomme urkalk på enstaka ställen, likasom kring

Siljan funnes siluriska aflagringar. Där brändes också kalk i stor utsträckning.

Inom Värmlands län funnes endast på ytterst få ställen urkalk,

och borde länet räknas bland de kalkfattigaste inom vårt land.

Däremot funnes inom Örebro län såväl urkalk som siluriska aflagringar,

och vore en mängd kalkbrott i verksamhet i Kumlatrakten.

I Västmanlands län funnes urkalk, särskilt vid Sala, där kalk

brändes af aktiebolaget Salberget.

Inom Uppsala län förekomme urkalk i den största mängden vid

Dannemora.

Likaså funnes inom Stockholms län något urkalk, som brändes vid

Enholm, Herräng, Iljortsberga, Rusta, Långbro med flera ställen.

Talrika urkalksfyndigheter funnes inom Södermanlands län och

stora brännerier vore anlagda vid Mörkö, Oaxen med flera ställen.

I Östergötlands län förekomme både urkalk och silurisk kalk,

den senare mellan Omberg och Roxen, och kalk brändes på ganska

många platser, hvarjämte kalkstensmjöl tillverkades vid Bero-, Odensfors

och Gistad.

Inom Skaraborgs län förekomme siluriska berg vid Falköping,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

15

Billingen, Kinnekulle samt Halle- och Hunneberg och brändes därstädes

ofantligt mycket kalk med skiffer såsom bränsle. Dessa kalkbrott försedde

en stor del af kringliggande län med deras kalkbehof.

Ålfsborgs samt Göteborgs och Bohus län vore mycket fattiga

på kalk. Detsamma gällde äfven Småland och Hallands län.

Däremot funnes rikligare kalkfyndigheter inom Skåne samt på

Gottland och Öland. Blekinge län hämtade sin kalk från Skåne.

Af det sagda framginge, att följande delar af landet vore för sitt

kalkbehofs fyllande hänvisade till andra landsdelar, nämligen Norrbottens,

Västerbottens, Västernorrlands, Gäfleborgs, Värmlands, Ålfsborgs, Göteborgs

och Bohus, Hallands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län

med undantag af Öland samt Blekinge län.

Vidkommande frågan, hvarifrån dessa län skulle kunna från andra

delar af vårt land erhålla erforderlig mängd kalk, så syntes detta enligt

landtbruksstyrelsens mening kunna ske, beträffande de tre nordligaste

länen, sjöledes från Gottland eller Öland, Gäfleborgs län från Dalarnas

kalkbrott, Värmlands län från Örebro län, Ålfsborgs samt Göteborgs

och Bohus län från Skaraborgs län, Hallands och Blekinge län från

Skåne samt Småland från Västergötland eller Skåne.

Med hänvisande till en landtbruksstyrelsens utlåtande bifogad,

utaf ledaren af verksamheten vid svenska mosskulturföreningen lämnad

utredning r), meddelade landtbruksstyrelsen vidare några närmare upplysningar

rörande kostnaden för kalkens användande.

För hektar uppginge kostnaden för grundkalkning af lerjord till

42 kronor 75 öre, om bränd kalk användes, och till 68 kronor vid

kalkning med kalkstensmjöl, samt för grundkalkning af mossjord i förra

fallet till 36 kronor 75 öre och i senare fallet till 59 kronor 50 öre,

allt under förutsättning att förbrukningsplatsen befunne sig omedelbart

invid kalkbrottet och således ingen som helst transportkostnad förekomme.

Enligt samma utredning skulle underhållskalkningen för år räknadt

kosta i medeltal för lerjord 3 kronor 32 öre och för mossjord 5 kronor

67 öre.

Vid beräkning huru mycket dessa kostnader ökades genom kortare

eller längre transport å järnvägarna, hade landtbruksstyrelsen funnit

kostnaden för kalkning per hektar uppgå till vid

>) Se bil. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

grundkalkning

o

a

lerjord

å

mossjord

med jämvägsfrakt för

brand kalk

kalkstensmjöl

bränd kalk

kalkstensmjöl

kilometer

kronor

kronor

kronor

kronor

100

54,38

84,32

46,99

73,78

200

60,5 3

92,9 6

52,04

81,34

93,10

104,86

400

70,08

106,4 0

60,27

600

79,6 9

119,64

68,50

underhållskalkning

med 1,500 kilogram calciumoxid i Cirkulation

å lerjord

å mossjord

med jämvägsfrakt för

brand kalk

kalkstensmjöl

kilometer

kronor

kronor

100

20,03

31,6 2

200

22,3 0

34,8 6

400

25,83

39,9 0

600

29,36

42,94

omedelbart vid kalkbrottet

15,75

25,5 0

Vid enskilda banor, som stode i samtrafik med statsbanorna, erlades

utom trakten ett frakttillägg af o öre för hvarje 100 kilogram för

hvarje enskild bana, öfver hvilken kalken transporterades. Vid vissa dylika

banor belöpte sig emellertid sagda frakttillägg till 7—8 öre. Det Vore

tydligt, hvilken kännbar utgift sådant frakttillägg komme att tillskynda

konsumenten, helst ofta hände, att kalken måste fraktas öfver flera

enskilda banor. Genom sådana frakttillägg kunde till och med, då våglängden

ej mer än obetydligt öfverstege 100 kilometer, frakten uppgå

till hälften af varans värde.

Landtbruksstyrelsen ansåge det icke vara möjligt att beräkna, huru

hög fraktkostnad kalken i allmänhet kunde draga, då detta berodde på

dess värde på förbrukningsplatsen, hvilket växlade snart sagdt i obegränsad

mån. På sätt åt den bifogade utredningen framginge, vore

kalkens verkan så mångfaldig och så olika, beroende på beskaffenheten

af jordarten och den växt, som skulle odlas, på ändamålet med kalkningen

m. in., att man i allmänhet endast syntes kunna säga, att kalkningen

vore af så stor betydelse och behöfde så allmänt användas, att

det vore ett viktigt önskemål att från statens sida gjordes hvad på den

kunde ankomma, för att kalken skulle blifva så allmänt använd för jordbniksändamål,

som omständigheterna påkallade. Vidsträckta arealer af i

öfrigt odlingsbara mossmarker erfordrade endast kalk för att sedan kunna

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

17

med ekonomisk fördel odlas. Mången fastmarksåker förmådde ej bära

ens en medelmåttig klöfverskörd och lämnade således endast låg afkastning,

därför att kalkbrist vore för handen och jordinnehafvaren ansåge

det med nuvarande frakter för dyrt att anskaffa den behöfliga kalken.

Om också en fullt exakt beräkning härutinnan icke läte sig verkställa,

ansåge landtbruksstyrelsen det likväl vara en själfklar sak, att,

för den händelse det eljest skulle finnas lämpligt, att restitution till

belopp, motsvarande två tredjedelar af frakten, på sätt järnvägsstyrelsen

föreslagit, skulle komma till stånd, det af järnvägsstyrelsen i sådant

afseende beräknade statsanslaget af 250,000 kronor, för år räknadt, vida

skulle uppvägas och ersättas genom de fördelar, som en större användning

af kalk för jordbrukets behof skulle medföra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har landtbruksstyrelsen,

som icke ansett sig hafva anledning att ingå i bedömande af frågan

från statsfinansiell eller samfärdselsynpunkt, i underdånighet hemställt,

att, försåvidt Kungl. Maj:t skulle vid pröfning af ärendet i hela dess

vidd finna hinder däremot icke möta, Kungl. Maj:t måtte i jordbrukets

intresse bereda tillgång till de medel, som enligt järnvägsstyrelsens beräkning

skulle erfordras för restitution, på sätt samma styrelse antydt,

af två tredjedelar af fraktbeloppet för kalk, som å statens eller enskilda

järnvägar forslades och vore afsedd för jordbrukets behof.

Den 15 september 1906 har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen

ej mindre att anmoda vederbörande förvaltningar för de enskilda järnvägarna

inom riket att inkomma med yttrande, huruvida de vore villiga

medgifva, att i samtrafik frakten för artikeln kalk finge, då minst 10,000

kg. lastades på en vagn, utgå med 30 procent under tariffen 12, än

äfven till Kungl. Maj:t inkomma med de sålunda infordrade yttrandena

äfvensom förnyadt eget underdånigt utlåtande rörande förevarande ärende

i dess helhet, innefattande jämväl utredning angående de under senare

år inträffade förhållanden, som ansåges böra öfva inverkan på frågans

bedömande. Järnvägsstyrelsen afgaf sitt utlåtande den 29 november

1906 och öfverlämnade därvid inkomna yttranden från förvaltningarna

för de enskilda järnvägarna. Af dessa yttranden hade järnvägsstyrelsen

funnit, att det alldeles öfvervägande antalet järnvägar bestämdt motsatte

sig den ifrågasatta nedsättningeu till 30 procent under tariffen 12, hvilken

nedsättning förmenats komma att medföra förlust för järnvägarna, särskilt

med. hänsyn till förväntade ökade aflöningskostnader. En del

järnvägar hade till och med uttalat, att den för närvarande gällande

frakten numera icke ansåges betäcka järnvägarnas omkostnader.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande

dm

*9/u 190$.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 66-

Järnvägsstyrelsen har vidare anfört, att bifall till den ifrågasatta

nedsättningen endast lämnats af Gäfle—Dala, Karlskrona—Växjö, Kinneknlle—Lidköpings,

Södra Dalarnas, Siljans, Sala—Gysinge—Gäfle, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga,

Uddevalla—Lelångens och Varberg—

Borås järnvägar samt några smärre banor, af hvilka en del enligt uppgift

icke kunde påräkna några afsevärda transporter af kalk.

Under sådana omständigheter och då det med hänsyn till de af

vederbörande styrelser anförda skälen för afslag icke i detta fall syntes

böra ifrågakomma, att Kungl. Maj:t begagnade sig af den rätt att

fastställa särskilda afgifter för gods i samtrafik, som Kungl. Maj:t

vid fastställandet af taxor för transporter å enskilda järnvägar förbehållit

sig, syntes det få anses omöjligt att i samtrafik genomföra någon

nedsättning af gällande frakter för kalk, utan att vederbörande järnvägar

på lämpligt sätt erhölle ersättning, motsvarande fulla beloppet af

den lidna inkomstminskningen.

Hvad därefter beträffade transporter af kalk i statens järnvägars egen

trafik, har järnvägsstyrelsen framhållit, att den inkomst, statens järnvägar

erhölle enligt nuvarande bestämmelse, att frakten skulle utgå med 20

procent under tariff 12 med afdrag af 1 krona per vagn för hvarje påbörjad

t femtiotal km. (se bil. I d), på det allra närmaste motsvarade

frakten enligt den ifrågasatta tariffen, 30 procent under tariff 12. Detta

framginge af följande tabell, uti hvilken i den förra kolumnen upptagits

nuvarande frakten för 100 kg. — under förutsättning att, såsom nästan

alltid vore fallet, vagn lastades med 10 ton — och i den senare den

ifrågasatta nya frakten:

10

km.

5

öre

6

öre.

20

»

7

»

7

»

30

»

9

y>

9

»

40

11

d

11

»

50

»

13

))

13

100

20

»

20

»

150

»

27

26

200

»

31

»

31

y>

300

»

40

40

»

400

»

48

»

49

»

500

56

»

58

600

T)

65

J>

67

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

19

Af denna sammanställning framginge, att de ändringar af frakterna,

än förhöjningar, än nedsättningar, som skulle uppstå genom ersättande

å statens järnvägar af den nuvarande tariffen genom den ifrågasatta

nva, vore synnerligen oväsentliga. Då därtill komme, att det nuvarande

beräkningssättet vore lättare att tillämpa, för den händelse att någon

nedsättning af frakterna på enskilda järnvägar icke företoges, hade järnvägsstyrelsen

ansett sig böra afstyrka den ifrågasatta fraktberäkningen

för kalk enligt tariff 12 med afdrag af 30 procent.

Då emellertid Kungl. Maj:t ålagt järnvägsstyrelsen att afgifva

förnyadt underdånigt utlåtande rörande förevarande ärende i dess helhet,

hade järnvägsstyrelsen, som af landtbruksstyrelsens underdåniga

utlåtande i ärendet fått den uppfattningen, att en nedsättning af

gällande frakter för kalk för jordbrukets behof vore i hög grad önskvärd,

ansett sig böra företaga en undersökning, huruvida styrelsen

möjligen för statens järnvägars del skulle kunna tillstyrka ett större

afdrag å frakten än det nuvarande af 1 krona per vagn för 50 km.,

utan att därigenom uraktlåta att taga skyldig hänsyn till nämnda järnvägars

finansiella resultat.

Under år 1904 transporterades å statens järnvägar 92,960 ton

kalk för jordbrukets behof, hvaraf 23,479 ton i egen trafik och 69,481

ton i samtrafik. Antalet tonkilometer hade beräknats till 8,350,000 och

fraktinkomsten å statens järnvägar till omkring 170,000 kronor eller,

med afdrag af restitutionen, till omkring 148,000 kronor. Beträffande

utgifterna bestode de i första rummet af kostnaderna för vagnarnas framdragande

och underhåll samt för erforderlig tågpersonal, hvilka beräknats

till 4,7 öre per vagnkilometer. Då emellertid kalkvagnarna alltid

måste återgå tomma, uppstode samma utgift för återfärden, tillsammans

alltså 9,4 öre per vagnkilometer eller, då regelbundet 10 ton

lastats på hvarje vagn, äfven på dem, hvilkas bärighet vore större, 0,9 4

öre per tonkilometer. Hela kostnaden för vagnarnas framdragande och

underhåll samt för erforderlig tågpersonal hade alltså år 1904 uppgått

till omkring 78,000 kronor.

Förutom detta belopp måste emellertid på kalktransporterna läggas

större delen af ett belopp, motsvarande ränta och amortering å anskaffningskostnaden

för de begagnade vagnarna. Förhållandet vore nämligen,

att kalk på grund af nödvändigheten att fullkomligt utestänga väta

måste transporteras i vagnar af en alldeles särskild konstruktion, som

icke lämpade sig för några andra transporter. Detta framginge, bland

annat, af att kalkvagnarna endast från början af mars till början af maj

och från midten af juni till midten af augusti användes i den utsträck
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

ning, som för vanliga vagnar kunde betraktas såsom normal, under det

att under den ofri ga delen af våren, sommaren och hösten 15 å 40

procent och under vintern 50 å 85 procent af kalkvagnarna stode utan

användning. Antoges det belopp, som behöfdes till betäckande af ränta

och amortering å anskaffningskostnaden, 1,067,000 kronor för de år 1904

befintliga 350 kalkvagnarna, till 7 procent däraf eller i rundt tal 75,000

kronor, kunde enligt järnvägsstyrelsens åsikt högst en tredjedel af denna

summa läggas på kalkfrakten för bergsbrukets behof eller för byggnadsändamål,

och måste således transporterna för jordbrukets behof år 1904

belastas med minst 50,000 kronor.

Lade man detta belopp till berörda 78,000 kronor, så vore det

tydligt, att nämnda fraktinkomst för kalk för jordbrukets behof,

148,000 kronor år 1904, i det allra närmaste åtgått till bestridande af

direkta utgifter och lämnat ett ytterst obetydligt belopp öfver såsom bidrag

till järnvägarnas mångahanda öfriga kostnader, för banunderhåll, banbevakning,

allmän förvaltning, expedition, vagnväxling m. m., och naturligtvis

intet bidrag till ränta å anläggningskapitalet. Det vore till och med fara

värdt, att framdeles, då aflöningarna och möjligen äfven kolprisen komme

att stiga, fraktinkomsterna skulle visa sig otillräckliga att betäcka de

direkta kostnaderna för kalktransporterna och således förorsaka statens

järnvägar ren förlust.

Under sådana förhållanden syntes den enda utvägen att tillgodose

jordbrukets behof att erhålla kalk till billigare pris, än hittills varit

möjligt, vara den af Riksdagen ifrågasatta, att bevilja viss restitution,

att utgå af statsmedel. Huru en dylik restitution borde beräknas berodde

i så fall uteslutande af jordbrukets behof, och därvid behöfde icke järnvägarnas

driftkostnader och de i samband därmed stående ordinarie

fraktbeloppen vara ensamt afgörande.

Den kostnad för staten, som en dylik restitution skulle föranleda,

berodde naturligen på det sätt, hvarpå restitutionen afpassades, och därvidlag

måste äfven tagas i betraktande, att en större restitution kunde antagas

medföra större trafikökning än en mindre. Fraktinkomsten enligt gällande

tariff för kalk för jordbrukets behof å statens järnvägar upp ginge

såsom nämndt till omkring 170,000 kronor; lades därtill frakterna å

enskilda järnvägar samt för kalk för bergsbrukets behof, syntes sammanlagda

nuvarande fraktinkomsten för kalk för jord- och bergsbrukets

behof kunna uppskattas till approximativt 350,000 kronor per år.

Skulle en restitution af statsmedel komma att beviljas, syntes det

järnvägsstyrelsen icke vara någon anledning att bibehålla den nuvarande

restitutionen från statens järnvägars sida, hvilken i så fall, förutom

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

att den ensidigt gynnade trafikanter, som kunde begagna statsbanorna,

endast skulle innebära en dubbel bokföring, och hvilken för öfrigt,

såsom ofvan framhållits, framdeles sannolikt komme att förorsaka

statens järnvägar direkt förlust. I hvarje fall vore den nuvarande bestämmelsen,

enligt hvilken restitutionen skulle utgå med visst belopp per vagn,

lastad med minst 10 ton, oafsedt om större kvantitet inlastats, olämplig

och ägnad att föranleda missbruk. Den ledde nämligen till att en person,

som försände t. ex. 30 ton kalk 75 km., erhölle 6 kronor i restitution,

om han begagnade tre vagnar, men endast 4 kronor, om han lastade in

kalken på två vagnar. Detta stode ju i direkt strid med järnvägarnas

intresse att få vagnarna lastade så väl som möjligt, och det hade faktiskt

visat sig, att i de befintliga kalkvagnar, som kunde bära 16 ton,

regelbundet endast 10 ten inlastades.

En eventuell restitution borde naturligen utbetalas genom vederbörande

stationer, vare sig de läge vid statens eller enskilda j ärnvägar.

Det förefunnes sedermera ingen svårighet att, under förutsättning att

järnvägsstyrelsen bemyndigades utfärda erforderliga kontrollföreskriftei,

ordna all redovisning och kontroll samt erforderlig afräkning med

enskilda järnvägar genom järnvägsstyrelsens kontrollkontor, h\areftei

det sammanlagda restituerade beloppet syntes lämpligen månadsvis kunna

godtgöras statens järnvägar af en enda myndighet, t. ex. statskontoret.

Med stöd af livad järnvägsstyrelsen sålunda anfört har styrelsen

hemställt, att, för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna skäl vidtaga

åtgärder för att emottagare af kalk, kalksten och märgel för jord- ellei

bergsbrukets behof måtte af särskildt utanordnade medel erhålla restitution

å järnvägsfrakten i större omfattning än nu vore stadgadt, Kungl.

Maj:t måtte därvid dels upphäfva föreskriften i nådiga brefvet den 29

maj 1896 om restitution af frakt för kalk o. d. för jord- eller bergsbrukets

behof, dels föreskrifva, att restitutionen skulle äga rum genom

vederbörande järnvägsstation och under iakttagande af de kontrollföreskrifter,

järnvägsstyrelsen skulle äga utfärda.

Till åskådliggörande af belägenheten af förekommande kalktillgångar

har jag låtit genom Sveriges geologiska undersökning utarbeta

en karta, som torde få bifogas detta protokoll.

Af den redogörelse, jag här lämnat, för de sträfvanden, soni

under en följd af år varit riktade på att genom nedbringandet af

järnvägs frakterna å kalk sätta landets jordbrukare i tillfälle att i större

utsträckning än hittills i allmänhet varit fallet tillgodogöra sig de

många fördelar, livilka en kalkning af jorden erbjuder, framgår tydligt

den stora betydelse, man med rätta fäster vid en tillfredsställande lös
-

Karta.

Departements
chefens
yttrande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

ning af denna fråga. Eu rik erfarenhet liar visat, att häri ligger en

af de viktigaste förutsättningarna för att det nu med lifligt intresse

omfattade arbetet på att bringa vårt lands stora, hittills så godt som

värdelösa mossar under lönande kultur, skall krönas med framgång,

i det att den ny brutna, mer eller mindre oförmultnade mossjorden

endast genom riklig kalktillförsel kan sättas i det fysikaliska skick,

att den genom tillfredsställande skördar betalar odlingskostnaderna

och lämnar odlaren skälig ersättning för påförda gödselmedel m. m.

Äfven i den gamla åkerjorden måste tillgången på kalk vara riklig,

för att de stora mängder näringsämnen, hvilka i naturlig och konstgjord

gödsel vid det nutida rationellt bedrifna jordbruket tillföras

densamma, skola kunna af växterna fullt tillgodogöras. Då kalkningen

vidare genom åstadkommande äfven af andra betydelsefulla kemiska

omsättningar och förändringar i jorden gör densamma luckrare och

mera lättbrukad, varmare och mera drifvande, ökar dess absorbtionsförmåga,

påskyndar den under inflytande af olika mikroorganismer

pågående viktiga salpeterbildflingen, oskadliggör särskild! i mossjord

ofta förekommande skadliga föreningar, hvilka i många fall kunna

förtaga verkan af den rikligaste gödsling, och sålunda i flera afseenden

utöfvar ett lifgifvande inflytande på all odlad jord, är det

uppenbart, att man uti kalken har ett det allra viktigaste jordförbättringsmedel

och att en underlättad tillgång därtill skulle väsentligt

höja den svenska jordens afkastningsförmåga och sålunda befordra

ett viktigt statsintresse. Det förhållandet att stora delar af

vårt land sakna kalkförekomster, under det andra hafva riklig tillgång

därpå och att just de områden, hvilka inrymma de största ännu ouppodlade

mossarna, i regel äro de kalkfattigaste utgör enligt mitt förmenande

kraftigt talande skäl för vidtagande af särskilda åtgärder från

statens sida för att åt dessa kalkfattiga trakter bereda möjlighet att i

nödig utsträckning begagna sig af ifrågavarande jordförbättringsmedel.

Att de långa afstånden och däraf följande dryga fraktkostnader i förhållande

till varans värde skola verka i hög grad hämmande i detta

afseende, är uppenbart.

Beträffande det sätt, hvarpå ifrågavarande önskemål lämpligen

skulle kunna förverkligas, har Riksdagen i sin förberörda skrifvelse anvisat

två olika vägar för ernående af målet, den ena fraktnedsättning

och den andra restitution medelst för ändamålet anslagna statsmedel.

I fråga om den förstnämnda eller fraktnedsättning har dock Riksdagen

som sin mening uttalat, att densamma icke syntes kunna sträckas utöfver

den gräns, som järnvägsstyrelsen angifvit i sin underdåniga skrifvelse

den 20 mars 1899, nämligen en fraktsats, som med 30 procent under
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

23

stege tariffen 12 i gällande frakttaxa. Järnvägsstyrelsen har också i

nyss berörda skrifvelse framhållit, att man med tillämpning af denna

fraktbestämmelse uppnått den gräns, där vid transport å långa afstånd

eller i samtrafik med enskilda järnvägar fraktinkomsten knappast kunde

täcka transportkostnaden utan rent af understege densamma.

Under de år, som förflutit, sedan detta uttalande gjordes, hafva

emellertid — såsom ock framgår, bland annat, af styrelsernas för de

enskilda järnvägarna i ämnet senast afgifna yttranden — järnvägarnas

driftkostnader af olika skäl icke oväsentligt ökats. Grundad anledning

finnes också att antaga, att så fortfarande kommer att blifva

fallet. En följd häraf har blifvit, att de enskilda järnvägarnas förvaltningar

nu ställa sig ännu mera motvilliga mot ytterligare fraktnedsättning,

än fallet var år 1899. Vid dessa förhållanden torde det, såsom

äfven järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande den 29 november 1906 framhållit,

numera få anses omöjligt att i samtrafik eller öfverhufvud såvidt angår

de enskilda järnvägarna genomföra någon nedsättning af gällande frakter

för kalk. Att detta oaktadt vid transport å statsbanorna tillämpa den

ifrågasatta fraktberäkningen enligt tariff 12 med afdrag af 30 procent,

synes mig på de af järnvägsstyrelsen anförda skäl icke böra ifrågakomma,

och i denna min uppfattning har jag ytterligare styrkts vid mina öfverläggningar

i ämnet med statsrådet och chefen för civildepartementet.

Fullgoda skäl hafva ock af järnvägsstyrelsen anförts mot, att erforderlig

ytterligare lindring i här ifrågavarande transportkostnader beredes genom

att höja beloppet af den restitution, som vid transport å statsbanorna

nu utgår af trafikmedel, ett sätt för beredande af fraktlindring, som

dessutom redan af den anledningen, att det ensidigt gynnar endast

trafikanter af statens järnvägar, icke kan få den räckvidd, som här afses.

Under dessa förhållanden och då det mål, man här vill nå, en

allmän höjning af den svenska jordens afkastning, är af betydelse icke

endast för den enskilde jordbrukaren utan för landet i dess helhet, tvekar

jag icke att tillråda anlitandet af den andra af Riksdagen anvisade

utvägen till målets vinnande eller att viss del af fraktafgiften må utgå

från särskildt för ändamålet anvisadt statsanslag.

Såsom stöd för denna min uppfattning tillåter jag mig att äfven

åberopa, hurusom Riksdagen, under framhållande af kalkens stora värde

såväl vid läggandet af nya jordområden under kultur som vid bevarandet

af den redan odlade jordens bördighet, uppställt beredandet af ökade

tillfällen för landets jordbruksidkande befolkning att tillgodogöra sig

ifrågavarande viktiga medel för höjandet af jordens afkastning såsom

ett betydelsefullt mål, för hvars vinnande landet i dess helhet bör medverka.

Hvad Riksdagen i sammanhang härmed anfört om de ökade

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

statsinkomster, som en höjning af jordens afkastning bör kunna medföra,

om de ökade fraktinkomster i fråga om åtskilliga artiklar, som en

med det förbättrade jordbruket större såväl produktion som konsumtion

skulle föranleda, samt om de ökade tillfällen till arbete och förtjänst,

som skulle yppa sig för olika klasser af befolkningen, torde innefatta

ytterligare bevis för lämpligheten af att i detta fall anlita den direkta

anslagsvägen.

Om vid bedömandet af föreliggande fråga nu angifna synpunkter

få göra sig gällande, synes det mig äfven vara en oafvislig fordran,

att trafikanter af enskilda järnvägar i här ifrågavarande hänseende

blifva likställda med dem, som anlita statsbanorna. Det skulle nämligen

onekligen ligga en kännbar orättvisa i att bereda endast dessa

senare en fördel af sådan beskaffenhet som den här ifrågasatta, medan

åter de många, hvilka begagna sig af enskilda järnvägar, skulle komma

i en ofördelaktig undantagsställning. De bestämmelser, som i förevarande

hänseende komma att träffas, böra sålunda tillämpas icke blott

å statsbanorna utan äfven å enskilda järnvägar och beträffande dessa

senare icke endast i samtrafik med statens järnvägar eller med andra

enskilda järnvägar öfver statsbanorna utan äfven vid transporter, som

icke beröra dessa sistnämnda, därvid dock, i de fall då frakten icke utgår

efter meranämnda undantagstariff (se bil. I e), hvilket för närvarande

är händelsen vid vissa enskilda järnvägar, statsbidraget torde böra

beräknas såsom om denna tariff tillämpats. Några betänkligheter mot

att åt här ifrågasatta förmån gifva nu angifna räckvidd på grund

af svårighet att utöfva kontroll öfver sändningar, som transporteras lokalt

å enskilda järnvägar eller i sådan samtrafik, som icke granskas af statens

järnvägars kontrollkontor, torde, enligt hvad jag hos järnvägsstyrelsen

inhämtat, icke behöfva uppstå.

Samma uppfattning angående utsträckningen af omförmälda förmån

har ock uttalats i Riksdagens skrifvelse i ämnet, däruti framhållits,

att verkan af den ifrågasatta restitutionen skulle blifva allt för otillräcklig,

därest densamma skulle afse allenast fraktafgifter å statens

järnvägar.

Hvad angår storleken af det bidrag, hvarmed staten synes böra

deltaga i fraktkostnadernas täckande, tillåter jag mig till en början påpeka,

att det onekligen vore önskvärd! att vid dess bestämmande kunna

utgå från det maximipris för kilogram ren kalk, vid hvilket kalkning,

där sådan befunnes behöflig, under alla förhållanden med fördel kunde

verkställas. Statsbidraget borde då bestämmas så, att kalkpriset å de

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

25

olika orterna därigenom kunde nedbringas till öfverensstämmelse med detta

maximipris. Att finna ett sådant pris låter sig emellertid, såsom äfven

af den i ärendet förebragta utredningen framgår, icke göra, enär ej endast

kalkhalten i skilda slag af kalk är synnerligen växlande, utan äfven olika

jordarter och olika växtslag fordra påförande af mycket olika mängder kalk.

Frågan måste således bedömas utan en sådan utgångspunkt. Svenska

mosskulturföreningen och det öfvervägande flertalet af landets hushållningssällskap

hafva nu hemställt om en nedsättning med 50 procent

under tariff 12 i gällande frakttaxa (se bil. I c), hvilken nedsättning

motsvarar en fraktafgift, som med omkring 37,5 procent understiger

den för närvarande vid större sändningar tillämpade, med 20 procent

under tariff 12 utgående fraktsatsen. A andra sidan har Riksdagen

i sin förenämnda skrifvelse, med framhållande att, innan någon utredning

förelåge, det vore för tidigt att uttala sig om storleken af det

belopp, som borde restitueras, dock påpekat, att det syntes Riksdagen,

som om den i Danmark medgifna restitutionen af i regel */s eller

66,6 procent af gällande fraktafgift vore väl afvägd. Tillämpad på

nuvarande svenska förhållanden skulle en sålunda beräknad fraktlindring

motsvara en nedsättning i fraktsatserna med omkring 73 procent under

tariff 12 (se bil. I f). För min del anser jag mig i anledning af hvad

Riksdagen sålunda ifrågasatt böra framhålla, att, hvad Danmark beträffar,

rätten till restitution där dels endast afser vissa mindre gynnsamt lottade

delar af landet, dels ock är kringgärdad med åtskilliga på specifikt danska

förhållanden grundade bestämmelser, som icke oväsentligt begränsa

statens utgifter för ändamålet, men som icke rätt väl låta sig öfverflyttas

på våra förhållanden. Den i anledning af Riksdagens skrifvelse

förebragta utredningen har ej heller gifvit anledning antaga, att en så

långt gående fraktlindring som den i Danmark medgifna, ehuru naturligtvis

synnerligen gynnsam för jordbruket, äfven från de andra synpunkter,

från hvilka frågan jämväl måste skärskådas, skulle vara lämplig

i Sverige. Vid sådant förhållande synes mig så mycket större betydelse

böra tillmätas den omständigheten, att mosskulturföreningen och hushållningssällskapen,

som väl få antagas besitta en på praktisk erfarenhet

grundad, så vidt det låter sig göra, tillförlitlig kännedom om i hvad

mån ett nedbringande af de med jordens kalkning förbundna kostnaderna

under här i landet allmänt gängse förhållanden kan anses af behofvet

påkalladt, funnit sig böra föreslå en icke obetydligt mindre fraktlindring.

På grund häraf och då det, enligt hvad jag ofvan anfört,

icke låter sig göra att, såsom Riksdagen i sin skrifvelse ifrågasatt,

åstadkomma någon fördelning af fraktlindringen på dels nedsättning

Bih. till lliksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

i gällande fraktafgifter och dels restitution af en del af dem, utan

endast sistnämnda, för statsverket mera betungande åtgärd här torde

kunna ifrågakomma, har det synts mig lämpligast och riktigast att

stanna vid den fraktlindring, som mosskulturföreningen och landets

hushållningssällskap ansett tillfyllestgörande. Därvid har jag dock

funnit mig böra föreslå, att den del af fraktbeloppet, som staten skulle

komma att erlägga, måtte afrundas uppåt till jämnt 40 procent af

nu tillämpade, med 20 procent under tariff 12 utgående fraktsats, i

hvilket fall mottagarens fraktkostnad skulle komma att belöpa sig till

60 procent af sistnämnda fraktsats (se bil. I g). Med en sådan anordning

skulle vid transport å så lång vägsträcka som t. ex. 300 kilometer

frakten för mottagaren icke uppgå till högre belopp än 2 kronor 80 öre

per ton, hvilken förhöjning i priset på sjkifva varan ej torde behöfva

afhålla någon jordbrukare från att kalka sin jord i den utsträckning,

förhållandena kräfva.

På korta afstånd anser jag denna lindring i fraktkostnaderna

icke vara af behofvet påkallad, utan torde böra bestämmas, att bidrag

af statsmedel till täckande af viss del af ifrågavarande fraktkostnader

lämnas, först då frakten enligt nu tillämpade tariff 12 med afdrag af 20

procent öfverstiger en krona per ton, hvilket inträffar vid transport å

minst 40 kilometer, samt att bidraget därefter begränsas så, att mottagarens

fraktkostnader oaktadt restitutionen aldrig komma att understiga

nämnda belopp. Under dessa förhållanden skulle den föreslagna

fraktlindringen först vid järnvägstransport å omkring 70 kilometer komma

att fullt tillgodonjutas.

Enligt Kungl. Maj:ts i det föregående omförmälda beslut den 29

maj 1896 medgifves fraktnedsättning med 20 procent under tariff 12

endast vid sändning af minst 10 ton å hvarje vagn. Samma bestämmelse

angående den transporterade varans kvantitet synes mig böra uppställas

såsom villkor för erhållande äfven af här föreslagna lindring i fraktkostnaderna.

Någon fara för att landets mindre jordbrukare, hvilka

kanske vid inköp af ifrågavarande jordförbättringsmedel icke äro i

behof af så stor kvantitet som den ofvannämnda, härigenom skulle

komma i en ofördelaktig undantagsställning, synes mig icke förefinnas, då

två eller flera personer lätt kunna förena sig om gemensamt inköp.

Skulle det för öfrigt vid transport af mindre kvantiteter än 10,000 kilogram,

till följd af gällande undan tagstariff och eventuellt statsbidrag,

ställa sig förmånligare för befraktaren att erlägga frakt för fullt 10,000

kilogram, torde hinder därför ej möta — ett dylikt tillvägagångssätt lär

redan nu användas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66-

27

Såsom af det föregående framgår, äger för närvarande mottagare

af kalk i fulla vagnslaster å minst 8,000 kilogram restitutionsvis återbekomma

en krona för hvarje begynnande femtiotal kilometer, som

vagnen tillryggalagt å statens järnvägar. I öfverensstämmelse med hvad

järnvägsstyrelsen hemställt och äfven Riksdagen framhållit som lämpligt,

anser jag denna förmån, som uteslutande kommer trafikanter af statsbanorna

till godo, böra upphöra, om mitt här framställda förslag vinner

Kung]. Maj:ts och Riksdagens bifall.

Landtbruksstyrelsen har i sitt ofvan omförmälda, senast afgifna

utlåtande riktat uppmärksamheten på det kännbara frakttillägg, som i

form af så kallade banafgifter måste erläggas, då transporten berör en

eller flera i samtrafik med statsbanorna stående enskilda järnvägar.

Beträffande dessa banafgifter tillåter jag mig i detta sammanhang

erinra, hurusom de i regel utgå i samtrafik för hvarje af sändningen

berörd enskild järnväg såsom ett tillägg till frakten med 5 öre för

hvarje 100 kilogram af sändningens vikt. Dock finnas härifrån vissa

undantag, i det att en del enskilda järnvägar erhållit rätt att uppbära

mer än en banafgift. Detta har berott därpå, att dessa banor hafva lokala

taxor, som äro högre än statens. Då nu i samtrafik på hela transportsträckan

tillämpas statsbanornas tariffer med deras med transportens längd

fallande skala, blir däraf följden, att ifrågavarande enskilda järnvägars

andel af samtrafiksfrakten blir icke oväsentligt lägre än om frakten på

dessa järnvägar beräknas efter deras lokala taxor. Såsom ersättning för

den förlust, som vållas dem genom tillämpning af samtrafikstaxan, hafva

de därför vid sitt inträde i samtrafiken fordrat att utom den vanliga, på

järnvägen i fråga fallande banafgiften erhålla extra dylik afgift. Enligt

hvad jag inhämtat, godkännes dock dylik fordran af järnvägsstyrelsen

endast för så vidt den på järnvägen för en viss sträcka fallande andelen

af samtrafiksfrakten, ökad''med de ifrågasatta banafgifterna, icke öfverstiger

den enligt järnvägens lokala taxa beräknade afgiften för samma

sträcka.

I de fall, där, enligt hvad jag i det föregående föreslagit, en del

af fraktkostnaden skulle komma att betalas af statsmedel, synes mig

så böra äga rum äfven med dessa banafgifter, där de förekomma.

Mottagarens fraktkostnader skulle i motsatt fall till och med på jämförelsevis

korta vägsträckor mången gång kunna springa upp till så

betydliga belopp, att den förut föreslagna fraktrestitutionen komme att

förlora en stor del af sin betydelse. Emellertid torde icke under några

förhållanden större statsbidrag böra utbetalas än att mottagarens fraktkostnad,

banafgift däri inberäknad, uppgår till minst eu krona per ton.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2° Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

Uppenbart synes mig vara, att alla slag för jordbruksändamål

afsedd kaustik kalk (släckt eller osläckt), kalkstensmjöl och märgel

bör.a ~ 1 öfverensstämmelse med hvad som äfven Riksdagen i sin

skrifvelse framhållit — inbegripas i här föreslagna förmåner, därvid

dock mottagaren för att komma i åtnjutande af dem synes mio- höra

styrka, att den transporterade varan skall användas till kalkning: af

hans jord. &

^ s*n. fö™* åberopade skrifvelse har Riksdagen framhållit, att de

lindringar i fraktkostnaderna för kalk, som möjligen kunde åvägabringas

borde, liksom den af Kungl. Maj:t år 1896 medgifna fraktlin drinken’

komma icke endast jordbruket utan äfven bergsbruket till godo. Efter

samråd med statsrådet och chefen för finansdepartementet har jag

emellertid ansett mig icke höra upptaga denna tanke. Såsom af det

föiut sagda framgår, har nämligen den för jordbruket önskliga storleken

af den ifrågasatta fraktlindringen visat sig icke kunna ernås på

j^ni,..nySSn/''''mn<^a aro an^tade vägen af direkt fraktnedsättning utan har

därför måst föreslås utvägen att äska särskild t anslag. Sistnämnda

utväg lämpar sig emellertid uppenbarligen endast under förutsättning,

att det ändamål, för hvilket anslaget skall användas, innebär ett mera

allmänt intresse. Ett sådant allmänt intresse föreligger ju också otvetydigt

så länge det gäller att för odlingen vinna nya områden eller

att öka redan odlade områdens förmåga att bära skördar. I fråga om

bei gsbruket spelar emellertid kalken ej samma roll, så nödig den än

är för detsamma. Något allmängiltigt behof att låta den nu ifrågasatta

frakthndrmgen omfatta äfven kalk, som är afsedd för bergsbruket, torde

således icke föreligga, utan böra beträffande detta de nuvarande bestämmelserna

fortfarande kvarstå oförändrade.

Beträffande. det tillvägagångssätt, genom hvilket den af mig föreslagna.

fraktlindringen skulle bringas till genomförande, har jag intet

att erinra mot hvad järnvägsstyrelsen föreslagit; och har jag förvissat

mig om, att den afräkning med statskontoret, detta tillvägagångssätt

förutsätter, utan olägenhet kan ske på sätt styrelsen angifvit, äfven i

de fall då fråga är om fraktbelopp för kalk, som fraktats å enskilda

järnvägar.

Vid beräkning af storleken af det belopp, som, under af mig i

det föregående angifna förutsättningar, för här ifrågavarande ändamål

skulle befinnas erforderligt, har jag utgått från uppgifter, som af

järnvägsstyrelsen lämnats mig angående kalkfrakterna för år 1905.

Bruttoinkomsten af dem uppgick nämnda år å samtliga statens och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

29

enskilda järnvägar till sammanlagdt omkring 450,000 kronor, i hvilket

belopp förut onaförmälda banafgifter ingå med omkring 75,000 kronor.

Om af återstoden, 375,000 kronor, 40 procent eller 150,000 kronor

skulle erläggas af statsmedel och därtill ytterligare lades ofvannämnda

banafgifter, 75,000 kronor, skulle sammanlagda statsbidraget uppgå

till 225,000 kronor. Då emellertid i nämnda 450,000 kronor äro inberäknade

dels inkomsterna af frakt och banafgifter för kalk, som icke

varit afsedd för jordbruksändamål, dels frakt och banafgifter för transporterade

mängder under 10,000 kilogram, dels slutligen alla transporter

å mindre än omkring 40 kilometer, har det synts mig, att det för nu

ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet, äfven då hänsyn tages

till den ökning i de transporterade kalkmängderna, som torde blifva

en följd af de nedsatta fraktkostnaderna, icke bör behöfva för år 1908

beräknas högre än till 200,000 kronor. Enär det dock icke på förhand

med visshet kan afgöras, huruvida nämnda summa kommer att visa sig

fullt tillräcklig, och då därtill kommer, att medel för ändamålet alltid

måste finnas tillgängliga, finner jag det vara nödvändigt, att beloppet

anvisas såsom förslagsanslag.»

Ehuruväl utskottet anser betänkligt att för en viss näring bereda

så stor nedsättning i kostnaden för transport å järnväg af vara, som

för denna näring är behöflig, att staten måste träda emellan, har utskottet

dock, med hänsyn till den stora betydelse för landet i dess helhet,

som måste anses ligga däri, att genom beredande af ökadt tillfälle att

genom kalkning förbättra jorden må vinnas nya områden för odlingar

och tillföras redan odlad jord ökad afkastningsförmåga, ansett sig böra

biträda hvad Kungl. Maj:t i föreliggande proposition föreslagit, helst

Kungl. Maj:ts framställning i hufvudsak ansluter sig till hvad Riksdagen

i ofvan åberopade skrifvelse den 13 maj 1899 i ämnet uttalat.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts

ifrågavarande förslag, må, för restitution af viss del

af fraktkostnaderna vid transport å järnväg af kalk,

kalksten smjöl och märgel för jordbrukets behof, i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsråds
-

Utskottets

yttrande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

protokollet för jordbruksärenden den 12 januari 1907

angifna grunder, på extra stat för år 1908 anvisa,

såsom förslagsanslag, 200,000 kronor.

Stockholm den 19 mars 1907.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Det skulle här antecknas att herrar H. Andersson, J. O. Nyländer,

T). Persson och J. T. Larsson icke deltagit i förestående ärendes behandling

inom utskottet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 66.

31

Bil. I.

Fraktsatser för 100 kg. kalk vid transport i vagnslast på 10 ton.

Kilo-

meter

a

b

C

d

e 1

f

g

Närmast

före 1889

års taxa

Tariff 12

Tariff 12

-50%

Nu ut- gående

frakt å

stats- banorna

1

Tariff 12

-20%

1899 års Riksdag

Föreliggande proposition

Mottaga- rens frakt- kostnad : ■

1Js af e I

Stats-

bidrag:

Va af e

M°fra?t-en" Stats-

kostnad: ^ofafe’**)

60% af e*) W/éate >

öre

öre

öre

öre

öre

öre

öre

öre

öre

10

7

8

4

5

6

2

4

6

_ 1

20

10

10

5

7

8

3

5

8

—

30

13

13

7

9

10

3

7

10

—

40

15

15

8

11

12

4

8

10

2

50

18

18

9

13

14

5

9

10

4

60

21

20

10

14

16

5

11

10

6

70

23

22

11

16

18

6

12

11

7

80

26

24

12

17

19

6

13

11

8

90

28

26

13

19

21

7

14

13

8

100

28

28

14

20

22

7

15

13

9

no

30 I

30

15

21

24

8

16

14

10

120

31

32

16

23

26

9

17

16

10

130

33

33

17

23

26

9

17

16

10

140

34

35

18

25

28

9

19

17

11

150

36

37

19

26

30

10

20

18

12

160

38

38

19

26

30

10

20

18

12

170

38

40

20

28

32

11

21

19

13

180

40

41

21

29

33

11

22

20

13

190

41

43

22

30

34

11

23

20

14

200

42

44

22

31

35

12

23

21

14

210

43

45

23

31

36

12

24

22

14

220

45

47

24

33

38

13

25

23

15

230

46

48

24

33

38

13

25

23

15

240

47

50

25

35

40

13

27

24

16

250

48

51

26

36

41

14

27

25

16

260

49

52

26

36

42

14

28

25

17

270

50

53

27

36

42

14

28

25

17

280

51

55

28

38

44

15

29

26

18

290

53

56

28

39

45

15

30

27

18

300

54

57

29

39

46

15

31

28

18

310

54

58

29

39

46

15

31

28

18

320

56

60

30

41

48

16

32

29

19

330

57

61

31

42

49

16

33

29

20

340

58

63

32

43

50

17

33

30

20

350

59

64

32

44

51

17

34

31

20

360

60

65

33

44

52

17

35

31

21

370

61

66

33

45

53

18

35

32

21

380

62

68

34

46

54

18

36

32

22

390

63

69

35

47

55

18

37

33

22

400

64

70

35

1 48

56

19

37

34

22

450

70

77

39

53

62

21

41

37

25

500

74

83

42

56

66

22

44

40

26

600

85

96

48

65

77

26

51

46

1 ^

700

95

109

55

73

87

29

58

52

35

800

106

122

61

82

98

33

65

59

39

900

116

135

68

90

108

36

72

65

43

1,000

126

148

74

98

118

39

79

71

47

*) Dock ej då frakten för 100 kilogram icke öfverstiger 10 öre. **) Statsbidrag utgår först da

frakten för 100 kilogram öfverstiger 10 öre.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:72 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kung!. Maj ds proposition angående upplåtelse till landtförsvaret af förra hospitalslägenheterna n.-o 67 Elisabeth och a1 i texten