Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag rörande försäkring af värnpliktige under deras öfningar i fredstid.

1907-04-09 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1907:69, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag rörande försäkring af värnpliktige under deras öfningar i fredstid.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

1

?f:o 69.

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1907, kl. 3,30 e. m.

Statsutskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse

till Konungen med begäran om framläggande af

förslag rörande försäkring af värnpliktige under deras

öfningar i fredstid. (lista U. A.)

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, till statsutskottet behandling

öfverlämnad (n:o 6), har herr W. Ewerlöf hemställt, att Riksdagen

i skrifvelse till Kungl. Maj it måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta

verkställa utredning, angående lämpligaste sättet att genom statens försorg,

i likhet med hvad 1901 års lag om ersättning för skada till följd af

olvcksfall i arbete stadgade, försäkra de värnpliktige under fredstid från

och med samlingsdagen till och med den dag, de hemförlofvades, samt

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning

kunde gifva anledning.

Till stöd för sin framslällning har motionären anfört följande:

»Genom lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete af den 5 juli 1901 hafva arbetsgivare i vissa yrken i särskilda

fall och under särskilda förutsättningar ålagts hålla sina arbetare, eller där

inträffadt olycksfall inom två år medfört döden, den aflidne arbetarens

efterlefvande änka och minderåriga barn skadeslösa för följderna af olycksfallet.

För förmedling af sålunda utgående ersättningar har staten som

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 4 Samt. 1 Afd. 47 Höft. (N-.o 69). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

bekant upprättat en på försäkringstekniska grunder baserad riltsförsäkringsanstalt,

där arbetsgifvarne äga försäkra sina arbetare. Utöfvar staten på

yrkesmässigt sätt någon sådan verksamhet, där arbetsgivare eljest skola

hålla sina arbetare skadeslösa för inträffad olyckshändelse, är staten på

samma sätt som den enskilde ersättningsskyldig för skada till följd af

olycksfall, som härflyter från utöfningen af dess verksamhet.

På grund häraf ersätter staten personalen vid järnvägar m. fl. verk

de skador, som arbetet där kunnat medföra. I ett fall kan man emellertid

påstå, att staten ej tillfullo behjärtat de rättfärdighetskraf, hvilka 1906

års lag eljest är ägnad att i viss mån tillfredsställa. Detta afser de

värnpliktige.

När staten inkallar sina unga medborgare att under afsevärd tid öfvas

till fosterlandets försvar, är staten i eminent mening att anse som desses

arbetsgivare under öfningstiden, och det är ej mer än billigt, att staten

härvid i så många afseenden som möjligt söker säkerställa de värnpliktige

för alla de risker, fullgörandet af värnplikten för dem medförer. Att

dessa risker ej äro obetydliga, behöfver ej påpekas. Den sträfvan, som i

det moderna utbildningsväsendet gör sig gällande att så vidt möjligt öfva

de värnpliktige under det verkliga krigets former, har oundvikligen medfört,

att olyckshändelser och öfveransträngningar måste förekomma. Och

hvad särskilt artilleriets, kavalleriets och flottans öfningar angår, ligger

det i öppen dag, att faran för olyckshändelser vid dessa vapenslag är

mycket framträdande.

Erkännas må nu visserligen, att staten redan i någon liten mån

behjärtat de kraf på de värnpliktiges tryggande, desse med skäl kunna

framställa. I 1901 års värnpliktslag bestämmes i § 35 mom. 3, att till

beväringen hörande värnpliktig, som under tjänstgöring ådrager sig sådan

skada, att hans arbetsförmåga därigenom i större eller mindre mån

minskas, är för sig och efterlefvande berättigad till den pension, som

författningarna rörande pensionering vid hären och flottan bestämma, och

i § 39 mom. 2 är enahanda stadgande gifvet för till landstormen hörande

värnpliktig, som skadas under tjänstgöring. För att bereda detta understöd

har bildats en fond, beväringsmanskapets invalids- och pensionsfond.

Tager man emellertid närmare kännedom om de ersättningar, skadade

värnpliktige sålunda kunna beredas, äro de ingalunda tillfredsställande.

Hvad särskild! flottan i detta fall angår, kan det ej sägas vara ens tillnärmelsevis

tillräcklig ersättning för den, som fått ett öga utslaget, att

erhålla ett artificiellt i stället, eller för den som förlorat ett ben, att få

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

3

ett konstgjord! sådant. Och likväl har i uppgifna fall indemniteten för

den skadade inskränkt sig härtill. För härens del hafva väl ersättningarna

i många fall varit rundligare tilltagna, men helt visst ej alltid.

Och äfven om det numera för härens del ofta praktiseras, att, efter riksförsäkringsanstaltens

hörande, staten tilldelar en skadad värnpliktig ersättning

efter de i 1901 års lag om ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete stadgade grunder, är detta dock i hvarje fall beroende på

särskildt beslut, men ej hvilande på i lag fastställd rätt för den skadade.

I ett fall beviljas sådan ersättning, i ett annat ej. Detta kan dock ej

anses tillfredsställande. Såsom redan ofvan framhållits, måste det vara

statens plikt att ovillkorligen säkerställa de värnpliktige. Förmögnare

värnpliktige låta allt oftare olycksfallförsäkra sig för öfningstiden, men

den fördel, de bättre lottade i samhället sålunda kunna bereda sig, bör

utan vidare tillkomma en hvar.

Det torde ligga närmast till hands, att staten för att tillmötesgå de

billiga kraf här ofvan framställts i riksforsäkringsanstalten försäkrade de

värnpliktige mot olycksfall under öfningstiden efter enahanda grunder

1901 års lag om olycksfallsförsäkring föreskrifvit, likväl så att ersättning

ej utbetalades för den tid, fri vård erhålles genom kronans försorg. Därmed

skulle staten bereda skadade värnpliktige eller, i händelse skadan

medförde döden, deras änkor och barn en väsentligt förmånligare ersättning

än för närvarande blir fallet. Med hänsyn till de värnpliktiges

ungdom och i allmänhet ogifta civilstånd torde premien kunna sättas

väsentligt lägre än för en vanlig grofarbetare, låt vara att premiens storlek

i viss mån finge variera med de olika vapenslagen.

Det skulle emellertid kunna sättas i fråga, om ej ett annat sätt för

den föreslagna försäkringens genomförande äfven borde komma i betraktande.

För att icke behöfva belasta förvaltningen med den rätt vidlyftiga

apparat en försäkring med premieinbetalning till riksförsäkringsanstalten

för hvarje värnpliktig skulle medföra, skulle det ifrågavarande

målet lika effektivt kunna vinnas, om för hvarje inträffadt olycksfall,

alldeles i enlighet med de i 1901 års olycksfallsförsäkringslag stadgade

grunder, en lifränta eller, vid mindre olycksfall, en tillfällig ersättning

genom riksforsäkringsanstalten af staten anskaffades och till vederbörande

utbetalades.»

Härjämte har motionären påpekat, hurusom det likväl torde vara af

flere ej här berörda omständigheter beroende, hvilket sätt för den föreslagna

försäkringens genomförande bär anlitas äfvensom, »huru detta lämp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

ligen torde böra göras till föremål för en af Kungl. Maj:t verkställd

utredning, hvilken möjligen kunde komma att, där så funnes skäligt,

omfatta äfven vissa statens betjänte, som ej nu tilläfventyrs åtnjuta

försäkringsförmåner.»

Innan utskottet yttrar sig öfver motionärens framställning, torde det

först vara på sin plats att lämna en redogörelse för, huru frågor om

ersättning till värnpliktige, hvilka under fredstjänstgöring blifva skadade,

för närvarande behandlas.

Hvad först armén beträffar, tillämpas, enligt uppgift från arméförvaltningen,

följande regler:

Vid skada af öfvergående beskaffenhet plägar Ivungl. Maj:t, på

framställning af arméförvaltningen, tillerkänna den skadade antingen

sjukhjälp med 1 krona om dagen under den tid, han icke vårdats på

allmän bekostnad, eller ock ersättning med ett visst belopp i ett för allt.

Då skadan är af sådan beskaffenhet, att den kan anses medföra

framtida men, inhämtar arméförvaltningen yttrande i ämnet från riksförsäkringsanstalten.

Därest denna förklarar sig anse, att den skadades

arbetsförmåga blifvit nedsatt med 10 °/o eller därutöfver, ingår arméförvaltningen

till Kungl. Maj:t med framställning om beviljande af ett

årligt understöd i enlighet med grunderna för lagen den 5 juli 1901 om

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; och brukar Kungl. Maj:t

vid ersättningsbeloppets bestämmande följa nämnda grunder. Anser riksforsäkringsanstalten,

att den skadades arbetsförmåga icke blifvit nedsatt

med minst 10 °/o, pröfvar arméförvaltningen, jämlikt bestämmelserna i

35 § af vämpliktslagen den 14 juni 1901 (Sv. Förf.-Saml. n:o 58) och

arméförvaltningens å civila departementet kungörelse den 21 december

1888 angående pension åt värnpliktig, som under tjänstutöfning blifvit

skadad (Sv. Förf.-Samling Bih. n:o 80), huruvida understöd till samma

belopp och i enahanda utsträckning, som för afskedadt stammanskap

finnes föreskrifvet, må kunna den skadade tilldelas.

Enligt uppgift från marinförvaltningen tillämpas samma regler, som

här ofvan omformälts, jämväl i fråga om bestämmande af ersättning åt

under tjänstgöring skadade värnpliktige, tillhörande flottan.

Af det anförda framgår, att värnpliktige, som skadas under fredstjänstgöring,

redan nu erhålla ersättning enligt samma grunder, som angifvas

i 1901 års lag om ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

5

Då alltså den af motionären i ifrågavarande framställning afsedda

förmånen redan nu synes tillkomma de värnpliktige, har utskottet, som

anser, att ersättning vid olycksfall i tjänsten bör tillkomma såväl den fast

anställda personalen som de värnpliktige, funnit den af motionären föreslagna

åtgärden icke vara af behofvet påkallad, hvarför utskottet icke kunnat

tillstyrka bifall till motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Ewerlöfs förevarande motion icke må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 9 april 1907.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Reservation:

af herrar T). Persson och N. Svensson, hvilka ansett, att utskottet bort

hemställa, att herr Ewerlöfs förevarande motion måtte af Riksdagen bifallas.

Herr K. Star bäck har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

förestående ärendes behandling inom utskottet.

Bik. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Ajd. 47 Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.