Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1906 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1905.
1907-04-19 · 40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1907:87, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1906 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1905.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
1
IC:o 87.
Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1907, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1906 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1905. (I. A.)
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning däraf från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit
hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhämtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att därvid
följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.
Järnvägsstyrelsen.
§ I
(Rev.
ber. pag. 168; uti. pag. B83—587).
Enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, hade 1902 års Riksdag Ang. Mutad«
i anledning af Kungl. Maj:ts på järnvägsstyrelsens framställning grundademen Q utf»rda
förslag anvisat ett anslag af 100,000 kronor till utvidgning af spårsystemet tenvidAifvesta
i Alfvesta. Beträffande nämnda arbete anfördes i det vid statsverkspropo- station.
Bih. till Biksd Prof. 1907. 4 Sami. 1 A*d. 57 Raft. (N:o 87.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
sitionen fogade statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 11 januari
gamma år, att ombyggnad af stationen länge varit ifrågasatt, men hade
därmed fått tills vidare anstå i afvaktan på utredning af den med ombyggnaden
nära sammanhängande frågan om sättet för Borås—Alfvesta
järnvägs anslutning till statsbanan därstädes. Det då närmast förestående
ombyggnadsarbetet hade hufvudsakligast afsett spårsystemets utvidgande
för erhållande af större utrymmen å uppställnings- och rangeringsspåren
och desammas lämpliga anslutning till den nya godsbangård, som enligt
förslag till öfverenskommelse med Borås—Alfvesta järnvägsaktiebolag skulle
af bolaget bekostas. Tågspårens ombyggnad hade först därefter skolat
äga rum och då i sammanhang med uppförandet af nytt stationshus och
afträde m. in.
Borås—Alfvesta järnväg hade, meddela revisorerne vidare, öppnats
för allmän trafik den 23 december 1902, och den ifrågavarande godsbangården
hade blifvit anlagd.
1 sammanhang med den utvidgning af spårsystemet vid stationen, som
skulle utföras med det af 1902 års Riksdag härför beviljade anslaget och
hvilket arbete redan samma år begynt, måste emellertid, enligt hvad för
1903 års Riksdag anmälts, nytt stationshus jämte ny afträdesbyggnad uppföras
i stället för de förut befintliga. De af dessa äldre byggnader upptagna
platserna erfordrades ock för beredande af utrymmen för nya tågspår
och plattformar; och hade 1903 års Riksdag med anledning häraf anvisat
ett anslag af 140,000 kronor för uppförande af nytt stationshus jämte
ny afträdesbyggnad vid Alfvesta.
Af de anordningar, som varit afsedda att utföras med förberörda anslag
å 100,000 kronor, hade vid 1905 års slut arbeten med utvidgning
af uppställnings- och rangeringsspår verkställts för ett sammanlagdt kostnadsbelopp
af 55,124 kronor 94 öre, nämligen
under år 1902 för.................................... kr. 42,251:17,
> » 1903 » .................................... » 7,996:85,
» » 1904 » .................................... » 1,627: 90,
» » 1905 » .................................... » 3,249:02,
hvaremot ännu icke, enligt hvad revisorerne inhämtat, några arbeten vidtagits
med tågspårens ombyggnad.
Ej heller hade ännu arbetet för uppförande af stationshus m. m., för
hvilket anslaget å 140,000 kronor anvisats, blifvit påbörjadt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
%
Under sådana förhållanden och då behofvet af förändrade spåranordningar
å Alfvesta station synts vara trängande, hade det väckt revisorernes
uppmärksamhet, att de arbeten, till hvilka medel redan åren 1902 och
1903 anvisats, ännu icke fortskridit längre än som skett; och hade Revisorerne
fördenskull ansett sig böra förhållandet för Riksdagen omförmäla.
I häröfver till Kungl. Maj:t den 17 januari innevarande år afgifvet
infordradt utlåtande har järnvägsstyrelsen anfört, att frågan om ändring
och utvidgning af den del af sparsystemet å Alfvesta bangård, som omfattade
de s. k. tågspåren, på det närmaste sammanhängde med anordnandet
af person- och resgodsplattformarna, hvilkas läge och storlek åter vore
beroende af de planer, som komme att fastställas för uppförandet af nytt
stationshus därstädes.
Då emellertid dessa planer i afsevärd mån afveke från dem, som läge
till grund för den af styrelsen gjorda underdåniga framställning om ofvan
omförmälta anslag å 140,000 kronor till stationshus m. m., hade styrelsen
uti skrifvelse den 29 november 1906 till Kungl. Maj:ts afgörande hänskjutit
frågan om ändring i planen för användningen af nyssberörda anslag;
och tilläte sig styrelsen, med öfverlämnande af bestyrkt transsumt af
sagda skrifvelse, åberopa hvad styrelsen i frågan anfört och hemställt;
varande härvid fogad följande af styrelsen åberopade transsumt:
»Till Konungen.
Styrelsen får äfven i underdånighet till Eders Kungl. Maj:ts nådiga
afgörande hänskjuta frågan om nedan angifna ändring i planen för användningen
af det af 1903 års Riksdag beviljade anslag 140,000 kronor å
extra stat till uppförande å Alfvesta station af nytt stationshus jämte ny
aftr ädesbyggn ad.
Sedan 1902 års Riksdag anvisat medel till utvidgning af spårsystemet
å Alfvesta station, gjorde styrelsen uti underdånig skrifvelse den 26 november
1902 — med erinran att i sammanhang med berörda utvidgning
nytt stationshus jämte ny afträdesbyggnad måste uppföras i stället för nu
befintliga dylika byggnader, hvilka icke längre kunde användas för afsedda
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
ändamål, äfvensom att de af sistsagda byggnader upptagna platserna erfordrades
för beredande af utrymmen för nya tågspår och plattformar —
framställning om omförmälta anslag å 140,000 kronor till uppförande å
ifrågavarande station af nytt stationshus jämte ny afträdesbyggnad. Härvid
uppgaf styrelsen jämväl, att stationshuset, som afsåges inrymma, förutom
de för järnvägstrafikens besörjande erforderliga allmänna lokaler,
äfven bostäder för baningenjör och stationsinspektor, vore planlagdt så stort,
att rum med tillsammans omkring 120 kv. meter golfyta kunde tills
vidare och intill dess de för något järnvägens behof blefve erforderliga
uthyras till postverket, som därom gjort framställning.
Den lifliga och alltjämt ökade persontrafiken vid stationen — såväl
den lokala som i all synnerhet öfvergångstrafiken mellan statens järnvägar
och de vid stationen anslutande enskilda banorna från Växjö och Borås —
har emellertid påvisat nödvändigheten af, att vid det nya stationshusets
uppförande och det slutliga anordnandet af persontågsspåren och plattformarna
sådana anstalter vidtagas, att de resande vid öfverflyttningen
från ett tåg till ett annat icke blifva nödsakade att korsa tågvägarna i
spårplanet. Sedan efter omfattande undersökningar olika förslag i berörda
syfte upprättats, hafva anordningarna å stationen ansetts böra utföras enligt
följande plan sålunda, att en gångbro öfver persontågsspåren och de jämsides
med hvarandra förlagda plattformarna uppföres vid ändan af dessa
senare och medelst trappor förbindes med desamma; att berörda gångbro
ntgår från stationshusets öfre våning, i hvilken inrymmas samtliga de
lokaler, som öfvergångsresande i regel hafva att uppsöka, nämligen väntsalar,
matsalar och toalett; att till stationshusets nedre våning förläggas
tjänstelokaler, biljett- och resgodsrum samt utrymmen för postverkets behof;
samt att i jordvåningen inredas kök, matsal för tågpersonal, centralvärmeanstalt,
afträden m. m.
Enligt den sålunda angifna planen skulle emellertid utrymmen för
bostäder åt baningenjör och stationsinspektor icke kunna beredas i stationshuset,
såsom ursprungligen afsetts, hvadan det skulle blifva erforderligt
att på annat håll för dessa tjänstemän anordna bostäder. Sådant låter sig
ock göra genom att efter inköp af en intill stationens gårdsplan gränsande
tomtplats ditflytta och lämpligen förändra ett å stationen befintligt boställshus,
hvilket nu ligger å plats, som måste afröjas i anledning af stationshusets
uppförande, och har kostnaden för de sålunda anordnade bostadslägenheterna
beräknats till 18,000 kronor, af hvilken kostnad dock den
för husets förflyttning och förändring bör, i likhet med andra dylika arbeten
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
5
å redan befintliga byggnader och anläggningar, bestridas af trafikmedel å
kostnadsstaten.
Såsom redan anmärkts, skulle enligt nu angifna plan stationshuset
inrymma jämväl restaurationslokaler. Hittillsvarande restauration vid stationen
är inrymd i en statens järnvägar tillhörig byggnad, för hvilken
nu erlägges en årlig hyra af 2,200 kronor, men denna byggnad, hvilken
för öfrigt är lika otidsenlig och bristfällig som det nuvarande stationshuset,
måste undanskaffas för beredande af erforderliga utrymmen för nya
tågspår och plattformar. Att den sfi styrelsen år 1902 upprättade, till
grund för styrelsens underdåniga framställning i skrifvelsen den 26 november
1902 om omförmälta anslag liggande husbyggnadsplan icke upptog
inrymmandet i det nya stationshuset af ifrågavarande restaurationslokaler,
berodde därpå, att man då ansåg sig böra öfverlåta uppförandet
af ny restaurationsbyggnad åt enskild persons företagsamhet — hvilken
afsikt emellertid, såsom ofvan framhållits, numera funnits böra, för bättre
tillgodoseende af den trafikerande allmänhetens bekvämlighet, frångås.
Kostnaden för det nya stationshuset enligt den nu upprättade planen
beräknas till 105,000 kronor samt för den föreslagna gångbron däremellan
och plattformarna till 17,000 kronor.
Därest ofvan angifna kostnader, inbegripet jämväl kostnaden för förändring
af omförmälta boställshus, sammanräknas, uppgå desamma till
140,000 kronor eller således till samma belopp, som beräknats erforderligt
enligt den år 1902 uppgjorda husbyggnadsplanen.
På grund af hvad styrelsen ofvan anfört får styrelsen i underdånighet
hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t medgifva styrelsen rätt att få
med det af 1903 års Riksdag beviljade anslag, 140,000 kronor, till uppförande
af nytt stationshus jämte ny afträdesbyggnad vid Alfvesta station
utföra stationshus jämte gångbro därstädes enligt nu framlagda plan.
Stockholm den 29 november 1906.»
Utskottet, som i likhet med revisorerna funnit anmärkningsvärdt, att utsk°*%£ ytt''
arbeten, för hvilka medel på Kungl. Maj:ts förslag anvisades redan åren
1902 och 1903, till största delen ännu icke blifvit utförda, får dock, då
numera, sedan revisorerne fäst uppmärksamheten på frågan, åtgärder vidtagits
för åvägabringande af det föreslagna byggnadsföretaget, hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i ärendet förekommit
låta bero.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
Ang. ordnan
det af bangårds/örhållandena
i
Halmstad.
§ 2.
(Rev. ber. pag. 169—171; uti. pag. 590).
1906 års Riksdag, som afslog Kungl. Maj:ts proposition om försäljning
till Halmstads stad af den för statsverkets räkning utarrenderade
delen af kronolägenheten Halmstads slottsjord, hade, enligt hvad revisorerne
erinrat, angifvit såsom skäl för detta beslut, att då utan tvifvel
fråga inom den närmaste tiden måste uppstå om utvidgning för statens
järnvägars behof af Halmstads järnvägsstation, hvilken till hufvudsakligaste
delen tillhörde Halmstad—Nässjö järnväg, och då i sammanhang med
denna fråga borde tagas i öfvervägande, om ej de områden, som erfordrades
för sådan utvidgning, lämpligen borde gå i utbyte mot större eller
mindre del af den mark, som vore ifrågasatt att af statsverket öfverlämnas
till staden Halmstad, hade Riksdagen ansett sig icke böra, innan
utredning i omförmälda afseende blifvit åvägabragt, bifalla det framlagda
förslaget.
Frågan om .förändrade bangårdsförhållanden i Halmstad hade, enligt
hvad revisorerne vidare meddela, sålunda blifvit bragt å dagordningen,
och hade revisorerne, som besökt Halmstads bangård, äfven funnit angeläget,
att denna fråga så snart som möjligt bereddes en lycklig lösning.
Förutom den nuvarande stationens olämpliga läge å östra sidan om
Nissan, hvilket hade till följd, att stadens äldsta och största stadsdel väster
om Nissan — där den hufvudsakliga utvecklingen ägde rum — vore
i saknad af station, framträdde nämligen olägenheter i afseende å stationen
på grund dels af det trånga utrymmet och dels däraf att stationen
redan för den nuvarande trafiken icke syntes vara tillfredsställande anordnad.
Sålunda måste, enligt hvad som uppgafs, det spår, som läge
närmast hufvudplattformen, användas för rangering af vagnar mellan hamnen
och statsbanans spårgrupp å stationen. Svårighet förefunnes äfven för
rangeringsarbetet och vagnomsättningen, hvilket skulle bero därpå, att en
stor del af spårsystemet bestode af ändspår. Yäxlingsrörelser mot sydost
från nuvarande bangården, hvilka ofta förekomme, verkställdes öfver Laholmsvägen—Viktoriagatan,
som då måste afstängas för gatutrafiken. Från
statens järnvägars sida hade därjämte uppgifvits, att alla rundspår vore
för korta för såväl ifrågakommande tåglängder som uppställningsvagnar
samt att ändring därutinnan icke kunde åstadkommas med det nuvarande
inbördes planläget af gator och bangården.
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
7
Det mest ofördelaktiga i de nuvarande bangårdsanordningarna hade
dock synts vara den sträckning, som gifvits Västkustbanan i närheten af
och inom Halmstads stads område och som närmare angåfves å bifogad
kartskiss. • Banan svängde nämligen i en båge genom staden i öster och
norr samt korsade därunder stadens gator i plan på icke mindre än 17
ställen. Detta föranledde gifvetvis ej obetydliga hinder i gatutrafiken.
Men därjämte måste en dylik anordning såväl innebära fara för gatu- och
järnvägstrafiken som ock vålla statens järnvägar afsevärda utgifter för bevakning
och underhåll af öfvergångarna.
För bangårdsfrågans nöjaktiga lösning syntes stationen, hvars nuvarande
läge, enligt hvad från sakkunnigt håll blifvit upplyst, omöjliggjorde någon
utvidgning, åtminstone i stationens längdriktning, utan fullständig omläggning
af ingångslinjerna, icke lämpligen böra bibehållas å sin nuvarande
plats. Lösningen af frågan skulle emellertid betydligt underlättas därigenom,
att, på sätt Riksdagen antydt, för stationens utandning förvärfvades
erforderlig mark å slottsjorden.
De hamnanläggningsarbeten, som redan nu påginge, syntes emellertid,
för ett rationellt ordnande af kommunikationsförhållandena i Halmstad,
böra sättas i samband med stationsfrågan. Det hade därför synts revisorerne
vara af vikt, att åtgärder utan dröjsmål vidtoges för åstadkommande
af en allsidig utredning angående kommunikationsförhållandena i
hvad de berörde såväl statens järnvägar som Halmstads stad samt Halmstad—Nässjö
och Halmstad—Bolmens järnvägar, därvid jämväl borde tagas
under ompröfning, huruvida icke lämpligen frågan skulle kunna ordnas
på sådant sätt, att statsbanan med sin nuvarande linje från sydost framdroges
med ny bro öfver Nissan någonstädes midt för de nuvarande lokomotivstallarna
och en ny statsbanestation, vare sig fullständig sådan eller
allenast personbangård, anlades väster om Nissan a lämpliga områden, tillhörande
dels staten och dels staden, och hvilka senare kunde gå i utbyte
mot statsjordar, samt denna station förbundes med den mot Gullbrandstorp
i nordvästlig riktning gående statsbanelinjen. Utom andra fördelar
skulle därigenom äfven en väsentlig och ur tariffsynpunkt fördelaktig förkortning
af järnvägslinjen erhållas i förhållande till den nuvarande i båge
framförda statsbanelinjen, hvilken det kunde förväntas, att staden skulle
vara angelägen att förvärfva för användande såsom ringbana genom sina
östra och norra delar.
Då slutligen erfarenheten visat, att utredningar af sådan beskaffenhet
som den förevarande toge lång tid i anspråk och ordnandet af bangårds
-
8
Statsutskottets Utlåtande Ko 87.
Utskottets
rande.
fragan sannolikt komme att fördyras och försvåras ju längre den uppskötes,
hade revisorerne i dessa omständigheter funnit ytterligare skäl att
nu fästa uppmärksamheten å ifrågavarande angelägenhet.
Järnvägsstyrelsen har i häröfver den 17 januari innevarande år afgift
yttrande anfört, att styrelsen lika med revisorerne ansåge det vara
af vikt, att en allsidig utredning komme till stånd angående de möjligheter,
som förelåge till förbättrande af kommunikationsförhållandena i
staden Halmstad, i hvad de berörde såväl statens järnvägar som staden
själf samt Halmstad—Nässjö och Halmstad—Bolmens järnnägar; och hade
äfven, med särskildt föranledande af den kungl. remissen den 8 juni 1906
af Riksdagens skrifvelse den 23 maj samma år angående Kungl. Maj:ts
proposition om upplåtelse till Halmstad af viss del af kronolägenheten
Halmstads slottsjord, genom linjebefälets försorg påbörjats preliminära undersökningar
och utredningar rörande eventuellt erforderliga markförvärf
för statens järnvägars behof, men förelåge ännu ej något slutligt resultat
af dessa.
Vidare hade sig järnvägsstyrelsen bekant, att Halmstad—Nässjö järnvägsaktiebolag
vore betänkt på och jämväl förberedt åtgärder för en förbättring
af bangårdsförhållandena i Halmstad, och vore det att hoppas,
att öfriga intresserade parter icke skulle neka sin medverkan till ordnandet
af denna angelägenhet. Gifvetvis vore järnvägsstyrelsen icke nu i tillfälle
att närmare yttra sig angående de af Riksdagens revisorer framhållna
synpunkter, hvilka vid en fortsatt utredning företrädesvis synts revisorerne
förtjäna beaktande. Järnvägsstyrelsen skulle emellertid låta sig angeläget
vara att underkasta dem en noggrann pröfning jämte de öfriga synpunkter,
som vid en utredning af så omfattande natur som den ifrågasatta
kunde antagas komma att erbjuda sig.
Till närmare upplysning i ärendet har utskottet velat meddela den
af revisorerne upprättade, vid den skrifna berättelsen fogade kartskiss.
ytt- Utskottet, som ansluter sig till den af Revisorerne uttalade mening
om vikten af att bangårdsförhållandena i Halmstad må varda snarligen
ordnade, har velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 87,
9
Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet
anslagna medel.
§ 3-
(Rev. ber. pag, 188—190; uti. pag. 600—605).
De i gällande instruktioner för tjänstemännen vid statens kur- och Ang. behöfva
vårdanstalter för sinnessjuke den 30 december 1885 intagna bestämmelser,
som afse kontrollen öfver hospitalens medelsförvaltning, äro, enligt hvad talens medelsrevisorerna
meddela, hufvudsakligen följande, förvaltning.
att öfverläkaren skall granska de för hvarje hälft år inkommande
apoteksräkringarnas öfverensstämmelse med skedda rekvisitioner samt dessa
räkningar till deras riktighet i berörda afseende attestera;
att öfverläkaren skall i fråga om anordnande af medel noga tillse, att
föreslagna utgifter öfverensstämma med stat, vederbörliga rekvisitioner
samt andra för särskilda fall gällande bestämmelser;
att alla räkningar och aflöningslistor skola af öfverläkaren granskas - och, därest han ej har något att mot dem anmärka, af honom underskrifvas
och därefter af honom framläggas för hospitalsdirektionen till
anordning;
att öfverläkaren skall vaka öfver att patienternas arbets- och flitpenningar
varda behörigen bokförda äfvensom att de sjuke erhålla god
och lämplig föda och af föreskrifven mängd;
att biträdande läkaren skall hvarje dag utskrifva och till sysslomannen
aflämna erforderliga utspisningslistor för följande dag samt till riktigheten
bestyrka det sammandrag af dessa listor, som sysslomannen har
att för hvarje kvartal uppgöra, samt vaka öfver deras noggranna tillämpning
äfvensom biträda öfverläkaren i tillsynen öfver proviantartiklarnas
och matens beskaffenhet;
att sysslomannatjänst vid hospital icke får förenas med annan befattning,
som åtföljes af uppbörd och redovisning;
att när leverantör af matvaror erhåller betalning, skola rekvisitionslistorna
till hospitalets kontor återställas för att biträdande läkaren förevisas
vid den granskning af kvartalssammandraget, som honom enligt instruktionen
åligger;
att rekvisitioner å varor skola, innan de af sysslomannen expedieras,
vara försedda med öfverläkarens godkännande;
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 57 Håft.
2
10
"Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
att sysslomannen skall omhänderhafva och väl vårda materialier och
råämnen, som för anstaltens räkning i förråd anskaffas, samt dem, i mån
af behof, till vederbörande afdelnings arbets- och verkstadsföreståndare
utlämna mot kvitto och redovisningsskyldighet;
att sysslomannen skall åt öfverläkaren till föredragning inför direktionen
öfverlämna alla räkningar, aflöniijgslistor och dylika handlingar
samt i enlighet med direktionens anordningar och i mån af behof verkställa
alla utbetalningar äfvensom noggrant föra journaler öfver anstaltens
inkomster och utgifter i öfverensstämmelse med fastställdt formulär;
att sysslomannen skall på sätt och tider, som vore föreskrifna, bokföra
och redovisa anstaltens inkomster, utgifter och inventarier samt mottaga
proviant-, material- och bränsleförråd;
att anstaltens räkenskaper, som skola afslutas kvartalsvis, skola, behörigen
underskrifna och verificerade, vara till direktionen aflämnade, för
årets tre första kvartal inom fjorton dagar efter kvartalets utgång samt
för årets sista kvartal inom en månad efter årets slut;
att kassainventering skall i sysslomannens närvaro vid hvarje kvartals
utgång äga rum; samt
att hvarje år skall å dag, som af direktionen bestämmes, ordentlig
besiktning å anstalten tillhöriga inventarier och klädespersedlar verkställas
i närvaro af någon direktionens ledamot.
De föreskrifter uti ifrågavarande afseende, som förekomma i kungl.
stadgan angående sinnessjuke den 14 juni 1901, äro i hufvudsak följande:
att medicinalstyrelsen skall minst en gång årligen genom en sin ledamot
eller annan läkare, som medicinalstyrelsen därtill utser, låta inspektera
hvarje anstalt för sinnessjuka;
att direktion för hospital eller asyl, hvilken äger att åt en sin ledamot
uppdraga den närmare tillsynen öfver kassaförvaltningen, skall, på
anmodan af medicinalstyrelsen, uppgöra förslag dels till stat angående beklädnad
och sängutredning, dels ock till utspisningsstat äfvensom årligen
före oktober månads utgång till medicinalstyrelsen inkomma med beräkning
af anstaltens inkomster under nästföljande år jämte förslag till utgiftsstat
under samma tid, äfvensom hvar tredje månad efter verkställd utredning
af behofvet ko3 medicinalstyrelsen göra anmälan om beloppet af erforderliga
medel för nästföljande tre månader;
att de medel, som icke äro för löpande utgifter behöfliga, skola för
anstaltens räkning uti bankinrättning insättas jämlikt därom gällande
föreskrift;
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
11
att direktionen skall, efter tagen kännedom om sysslomannens räkenskaper,
inom en månad, efter det räkenskapen till direktionen aflämnats,
insända densamma till medicinalstyrelsen tillika med vederbörandes intyg
om kassa- och inventariebehållningen.
De sålunda meddelade kontrollföreskrifterna syntes emellertid revisorerne
icke vara tillfyllestgörande; och att en effektiv kontroll öfver sysslomannens
kassaförvaltning för närvarande icke alltid utöfvades, framginge
af den under år 1906 upptäckta, till mer än 40,000 kronor uppgående
kassabalansen vid Stockholms hospital.
Såsom ofvan nämnts, vore föreskrifvet, att kassainventering skulle äga
rum vid hvarje kvartals utgång; men huru föga noggrann denna inventering
vid nämnda hospital varit, kunde slutas exempelvis af den omständighet,
att fyra räkningar å tillsammans 204 kronor 36 öre, hvilka
bland kassautgifter upptagits såsom betalda i särskilda poster den 4 april,
den 9 och den 31 maj samt den 1 juli 1905, enligt hvad revisorerne
inhämtat, i själfva verket först den 31 december samma år blifvit likviderade.
På samma sätt förhölle det sig med två poster å tillsammans
834 kronor 90 öre, som bokförts i hospitalets räkenskap såsom utgift den
1 april 1905, men betalts den 6 maj samma år. Att vid de inventeringar,
då förenämnda bokföringsåtgärder varit föremål för granskning, vederbörande
icke gjort sig förvissade om, att den befintliga kassabehållningen varit den
rätta och att utbetalningarna blifvit behörigen verificerade, vore uppenbart.
Genom kungl. kungörelserna den 15 december 1905 dels med föreskrifter
rörande inventering hos redogörare för verk eller inrättning, hvars
räkenskaper för granskning skola öfverlämnas till kammarrätten och dels
med föreskrifter för ämbetsverk och myndigheter att insända vissa uppgifter
till statskontoret samt medicinalstyrelsens cirkulärskrifvelse den 18
juni 1906 till samtliga hospitalsdirektioner med öfverlämnande af nämdan
kungörelse till efterrättelse vore, enligt hvad revisorerne vidare anföra,
visserligen vissa åtgärder påbjudna, som kunde medföra ökad kontroll
öfver medelsförvaltningen vid hospitalen. Men dessa åtgärder, hvilka framkallats
af kommitterade för granskning af statens bokföring in. in., vore
egentligen afsedda att utgöra förberedande anordningar i och för genomförande
af en central kassakontroll och kunde icke beräknas komma att i
afsevärd grad afhjälpa de här ofvan angifna missförhållandena. Härtill
erfordrades, att den genom hospitalsdirektionerna utöfvade kontroll skärptes
genom att mera ingående inventeringar anställdes särskildt genom tillsyn
att kassajournalerna behörigen verificerades och öfverensstämde med af
-
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
räkningarna; och ville revisorerne uttala önskvärdheten af att anordningar
i sådant syfte vidtoges.
I sammanhang härmed hafva revisorerne dels åberopat 1905 års
revisorers yttrande i fråga om inventering af vissa vid hospitalen befintliga
förråd och däröfver uppgjorda instruments fogande vid räkenskaperna
samt medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet den 17 januari 1906, dels uttalat
den mening, att vid de anstalter, där trädgårdsskötsel och jordbruk
förekomme i så stor utsträckning, att förråd af deras alster förekomme,
äfven dessa förråd borde i räkenskaperna redovisas och på samma sätt som
andra hospitalsförråd inventeras äfvensom att redogörelserna för hospitalens
proviantförråd borde åtföljas af såväl afskrift af den fastställda utspisningsstaten
som ock en uträkning, som visade, att till de utspisade portionerna
åtgått de såsom utgifter upptagna proviantartiklarna.
I häröfver afgifvet utlåtande af den 16 januari 1907 har medicinalstyrelsen
anfört följande:
»Riksdagens revisorer lämna först en öfversikt af de hufvudsakligaste
bland de bestämmelser, som afse kontrollen öfver hospitalens medelsförvaltning,
hvilka bestämmelser icke synas revisorerne tillfyllestgörande,
hvarför de anse erforderligt, att den genom hospitalsdirektionerna utöfvade
kontroll skärpes genom att mera ingående inventeringar anställas, särskildt
genom tillsyn, att kassajournalerna behörigen verificeras och öfverensstämma
med afräkningarna.
Med afseende till en början på denna revisorernes erinran får medicinalstyrelsen
anföra, att åtskilliga andra bestämmelser meddelats uti
ifrågavarande hänseende än de af revisorerne uppräknade. Särskildt torde
i detta sammanhang höra påminnas om medicinalstyrelsens cirkulär den
15 oktober 1880 till samtliga hospitalsdirektionerna angående hospitalsräkenskapernas
förande m. m., hvari bland annat föreskrifves, att för kassaredovisningen
skola föras »en journal öfver kassainbetalningar och---
en journal öfver kassautbetalningar, uti hvilka journaler influtna och utbetalda
medel dag för dag antecknas — — —. Dessa journaler böra åtföljas
af fullständiga inkomst- och utgiftsverifikationer, de senare i stadgad
ordning med påskrift om godkännande försedda. Influtna patientafgifter
verificeras särskildt af afräkningarna med patienterna.» I allt väsentligt
finnas således sedan lång tid de utaf revisorerne i denna del äskade föreskrifterna,
Den olägenhet, som kan ligga däri, att föreskrifterna ingå i
ett cirkulär, som vid förändrad sammansättning af direktionerna möjligen
kan falla i glömska, har under det gångna året undanröjts därigenom, att
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
13
undertecknad Stenbeck utgifvit en systematiskt ordnad författningshandbok
för vården af sinnessjuka och sinnesslöa, hvaruti, på sidan 172, äfven
denna bestämmelse återfinnes. Här senast antydda föreskrifter blefvo i
visst afseende ytterligare inskärpta genom ett nytt cirkulär af den 27
november 1891 (sidan 208 i ofvannämnda författningshandbok), hvari bland
åtskilligt annat förordnades, satt sysslomannen skall dag för dag utan
dröjsmål föra inkomst- och utgiftsjournalerna, därvid hvarje kassapost genast
vid det tillfälle, den uppkommer, skall införas» etc.
Revisorerne anföra vidare, att genom nådiga kungörelserna den 15
december 1905 angående inventeringar hos redogörare för verk, hvilkas
räkenskaper för granskning skola öfverlänmas till kammarrätten, vissa åtgärder
visserligen påbjudits, som kunna medföra ökad kontroll öfver medelsförvaltningen
vid hospitalen, men att dessa åtgärder egentligen äro
afsedda att utgöra förberedande anordningar i och för genomförande af en
central kassakontroll och icke kunna beräknas komma att i afsevärd grad
afhjälpa det anmärkta missförhållandet. Det må vara, att ifrågavarande
anordningar framkallats af helt andra behof än det af skärpt kontroll
öfver medelsförvaltningen vid hospitalen; men det synes medicinalstyrelsen
ovedersägligt, att de, så länge de äro i kraft, måste verksamt befordra
äfven sistberörda ändamål. Det måste nämligen gifvetvis vara svårare för
en oredlig redogörare att på enskild väg hopbringa nödiga medel för
underslefs döljande vid inventeringarna, då dessa återkomma en gång i
månaden, än om de ske blott en gång i kvartalet, och det torde varit
mera än en tillfällighet, att ställningen blef ohållbar för den syssloman,
hvars oredliga förfarande närmast torde framkallat revisorernes erinringar,
omedelbart före den första månadsinventeringen hos honom, om det också
icke kunnat undgå honom, att han vid samma tid var föremål för misstankar
från olika håll och därför också för skärpt tillsyn.
Rörande därefter anmärkningen öfver bristande noggrannhet vid inventeringar,
som under senare tiden ägt rum särskilt vid Stockholms
hospital, får medicinalstyrelsen hufvudsakligen hänvisa till det yttrande,
som i ärendet afgifvits utaf direktionen öfver nämnda anstalt, hvilket yttrande
utmynnar i ett uttalande, att, såsom i uppbördsverk och banker
sker, en kontrolljournal öfver uppbörden borde föras af annan person än
sysslomannen och att sysslomans kvitto, för att vara giltigt, skulle underskrifvas
jämväl af denne person; hvarjämte direktionen framhåller vikten
af obligatoriskt begagnande af semester för sysslomännen. För egen del
vill styrelsen emellertid dessutom tillägga, att styrelsen städse vid af
-
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
gifvande af underdåniga förslag till besättande af ledainotsplatserna i
hospitalsdirektionerna haft uppmärksamheten riktad på behofvet i hvarje
direktion af någon med ärenden af ekonomisk art fullt förtrogen person,
hvilken med sakkunskap och erfarenhet kunde mottaga direktionens uppdrag
att utöfva den närmaste tillsynen öfver kassaförvaltningen. Denna
är emellertid både ansvarsfull och betungande och har blifvit det i ännu
högre grad genom de af ofvannämnda författningar af den 15 december
1905 föranledda kassainventeringarna. Och då direktionen öfver Stockholms
hospital yttrar, att ett, på sätt direktionen antydt, ökadt kontrollarbete
icke kan begäras af någon bland dess ledamöter, så mycket mindre
som direktionsledamöter icke åtnjuta någon som helst ersättning för sitt
ledamotskap, har direktionen säkerligen gifvit uttryck åt en allmän uppfattning.
Särskildt skulle ett sålunda ökadt arbete omöjligen kunna begäras
vid hospital, som ligga exempelvis 6 å 8 kilometer utanför närmaste
stad, där direktionens ledamöter i regel äro boende. En sålunda ökad
kontroll skulle därför, åtminstone vid anstalter utan bokhållare, kräfva
antingen anställande af en sådan tjänsteman eller att arbetet mot ersättning
uppdroges åt någon utanför anstalten stående person. Något förslag i sådan
riktning är medicinalstyrelsen likväl icke för närvarande beredd att afgifva.
Ett sätt, hvarpå direktionerna skulle kunna skärpa kontrollen öfver
sysslomännen, .vore anställandet då och då af fullkomligt oförberedd kassainventering.
Gällande föreskrifter lägga inga hinder i vägen för en dylik
åtgärd. Äfven vid de af medicinalstyrelsen förordnade inspektionerna
skulle kassainventering vid lägliga tillfällen vara af gagn; och vill medicinalstyrelsen,
i den mån sådant låter sig göra, söka få till stånd dylika inventeringar,
hvarmed för öfrigt början numera gjorts.
Ett annat verksamt medel att förekomma eller i tid upptäcka underslef
från sysslomäns sida vore helt säkert också ett åläggande för dessa tjänstemän
att årligen begagna sig af sin semester, hvarvid kassa och räkenskaper
skulle till vikarie öfverlämnas. Det hinder härför, som direktionen öfver
Stockholms hospital anför, finnes ej heller. Direktionen synes hafva förbisett,
att genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref den 6 juni 1902 medel
anvisats för vikarier under hospitalssysslomäns semester. Måhända är
ersättningen väl knapp vid anstalter utan bokhållare, som är skyldig åtaga
sig förordnande, men därom har ingen klagan hittills försports. Däremot
hafva betänkligheter framställts mot anordnandet af tvenne inventeringar
af förråden tätt efter hvarandra, om sådana skulle påyrkas af sysslomannen
eller vikarien vid semesterns början och slut. Men i allmänhet torde
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
15
salten kunna ordnas på ett båda parterna tillfredsställande sätt; och vill
medicinalstyrelsen söka verka för, att sysslomännen tillhållas att i ökad
utsträckning begagna dem tillkommande semester.
Vidkommande slutligen revisorernes erinringar om förrådsinventeringar,
har medicinalsstyrelsen intet att däremot invända. Frågan härom har
under längre tid varit föremål för medicinalstyrelsens uppmärksamhet.
Att nya bestämmelser ännu icke blifvit utfärdade, beror därpå, att frågan
sammanhängt med ett förslag till hela räkenskapsväsendets reformering
vid hospitalen, hvilket förslag emellertid icke kunnat genomföras. Särskilda
bestämmelser för årlig inventering af de i revisorernes memorial afsedda
förråden skola emellertid nu med det snaraste utfärdas.»
Direktionens vid Stockholms hospital af medicinalstyrelsen åberopade
yttrande i detta ärende är af följande lydelse:
»Med stöd af innehållet i 13 § 1 mom. gällande stadga angående
sinnessjuka har kungl. direktionen åt en sin ledamot lämnat i uppdrag att
hafva den närmare tillsynen öfver kassaförvaltningen vid hospitalet. Denne
ledamot, en i bokföring förfaren affärsman, har jämväl å föreskrifna tider
eller minst vid utgången af hvarje kvartal förrättat kassainventering, hvarjämte
han undertecknat de anvisningar, som lämnats å bankräkningen.
Vid de nämnda inventeringarna har sysslomannen företett kvitterade
räkningar och kontanta medel till det belopp, som skulle redovisas. Enligt
hvad Riksdagens revisorer hafva inhämtat skulle emellertid fyra räkningar
å tillsammans 204 kronor 36 öre och två poster å tillhopa 834 kronor
90 öre hafva blifvit betalda senare dag, än de i räkenskapen för 1905
upptagits såsom guldne, hvaraf revisorerne droge den slutföljd, att inventeringen
varit föga noggrann. Direktionen får häremot erinra, att de omförmälda
räkningarna äro kvitterade af vederbörande leverantörer utan att
därvid angifvits, hvilken dag likvid skett. Då desamma, enligt hvad kontrollanten
förklarat, vid inventeringen företetts kvitterade, måste förklaringen
ligga däri, att leverantörerna efter aftal med sysslomannen lämnat honom
kvitterad räkning utan att hafva därvid mottagit likvid, som först sedermera
kommit dem till hända.
Flera torde vara de sätt, som af oredliga syssloman kunna användas
för att dölja balans. Ett sådant är att vid inventering förete kontanta
medel, som för tillfället på enskild väg anskaffats. Ett annat är att, från
leverantörer förete kvitterade räkningar, ehuru likvid ännu ej skett. Ännu
ett sätt är, att redogöraren underlåter att i räkenskapen upptaga influtna
medel för den dag, de influtit, utan först för en senare dag.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
Direktionen, som icke kan känna, huruvida det första af dessa sätt
af syssloman Forsberg anlitats, antager, att han vid inventeringar företett
räkningar, som kvitterats, ehuru likvid ännu ej lämnats. Med visshet
torde kunna påstås, att Förberg underlåtit att såsom influtna upptaga erlagda
patientafgifter utan först för en senare dag upptagit dem i räkenskaper.
På sådant sätt torde det hafva lyckats Forsberg att dölja en
balans på mer än 40,000 kronor.
Direktionen är icke i tillfälle att angifva någon åtgärd till förhindrande,
att sysslomän vid inventering förete medel, som på enskild väg upplånats,
eller räkningar, som kvitterats, ehuru likvid ej erlagts; men för kontroll
å uppbörden skulle kunna, såsom i uppbördsverk och banker sker, föreskrifvas,
att sysslomannens kvitto skall för att vara giltigt underskrifvas
jämväl af en annan person, som därvid tillser, att posten upptages i en
kontrollbok. Ett sådant arbete kan dock icke kräfvas af någon bland
direktionens ledamöter, som icke åtnjuta ersättning för sitt ledamotskap,
och heller af hospitalets läkare eller predikant. För ändamålet erfordras
således anställande af en ny aflönad tjänsteman.
Lämpligt torde ock vara, att hospitalssyssloman ålägges att taga semester
på tid, som af direktionen bestämmes. Härför förutsättes dock, att
af hospitalsmedlen anvisas anslag till aflönande af vikarie under semestern.
Direktionen har ock någon anledning till den förmodan, att de föreskrifter,
som, beträffande kontroll, finnas bestämda i Kungl. Maj:ts nådiga
kungörelse den 15 december 1905 och kungl. medicinalstyrelsens cirkulär
den 18 juni 1906, ökat svårigheten för Forsberg att längre dölja sin balans.
Direktionen, som icke har något att erinra emot, att inventering af
trädgårdsalster äger rum, har ej heller något att tillägga till hvad kungl.
medicinalstyrelsen i underdånigt utlåtande den 17 januari 1906 anfört i
fråga om inventering vid hospitalen.»
Utskottets yttrande.
Utskottet, som delar revisorernes uppfattning om att kontrollen öfver
hospitalens medelsförvaltning bör skärpas, har vid det förhållande att
medicinalstyrelsens utlåtande i ärendet gifver vid handen, att åtgärder i
sådant syfte komma att af styrelsen vidtagas och då utskottet emotser,
att fullt effektiva kontrollåtgärder komma att af medicinalstyrelsen påbjudas,
endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
17
Ecklesiastikdepartementet.
§ 4.
(Rev. ber. pag. 258; uti. pag. 614—851.)
Under förestående rubrik hafva revisorer ne erinrat, hurusom 1884
Riksdag ställt till Kungl. Maj:ts förfogande ett extra anslag för år 1885 statsmedel anaf
15,000 kronor för att under vissa villkor användas till understöd åt
sådana anstalter eller föreningar, som anordnade föreläsningskurser för fgr arbetare.
arbetsklassen.
Detta anslag hade utgått för åren 1886 och 1887 likaledes
med................................................................................................ kr- 15,000: —
för åren 1888—1894 med...................................................... » 20,000: —
och för hvartdera af åren 1895 och 1896 med ............... » 25,000: —
för år 1897 med........................................................................ » 30,000: —
» ^ 1898 » » 35,000: —
> » 1899 » » 45,000: —
i » 1900 » * 55,000:
> hvartdera af åren 1901 och 1902 med ....................... » 65,000: —
, » > > 1903 » 1904 » » 100,000: —
» år 1905 med........................................................................ » 125,000: —
> » 1906 » * 155,000: —
samt för år 1907 med ............................................................ I * * * * * * 8 180,000: —
I skrifvelse angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel hade 1898 års Riksdag beträffande förenämnda anslag anfört,
att emot anordningen af de ifrågavarande föreläsningarna, särskildt i hvad
anginge valet af föreläsningsämnen, från skilda håll framställts anmärkningar,
hvilka Riksdagen icke kunnat frånkänna befogenhet. Riksdagen
hade därför ansett sig böra uttala den önskan, att den af Kungl. Maj:t
utöfvade kontrollen öfver föreläsningarna måtte så inrättas, att den största
möjliga säkerhet vunnes därför, att föreläsningarna måtte blifva till verklig
nytta för de samhällsklasser, för hvilka de vore afsedda.
Vid beviljande af den äskade förhöjningen i berörda anslag hade
1899 års Riksdag erinrat om 1898 års Riksdags anförda uttalande; och
1905 års Riksdag hade i denna fråga yttrat, bland annat, att den hastiga
tillväxten i anslaget syntes gifva särskild anledning till uttalande af den
förhoppningen, att föreläsningarna med afseende å ämnesval och framställ
ningssätt
måtte anordnas på så ändamålsenligt sätt som möjligt.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1907. 4 Samt. 1 Afd. 57 Häft.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
Vtaka tuta
ra,ide.
Den fortgående betydliga ökningen i förevarande anslag och de af
Riksdagen gång efter annan framställda önskemålen beträffande föreläsningarnas
anordnande hade gifvit revisorerne anledning att taga närmare
del af de från vederbörande föreläsningsföreningar till Kungl. Maj:t insända
årsberättelser. Af dessa syntes framgå, att föreläsningarna, i synnerhet
beträffande ämnesval, i många fall icke varit ändamålsenligt anordnade.
Särskildt förefölle det revisorerne anmärkningsvärdt, att föreläsningarna
mycket ofta omfattat aflägset belägna länders natur och folk, hvaremot
föreläsningar, afsedda att bland arbetarebefolkningen sprida kunskap om
hvad vårt eget land ägde af skönhet och utvecklingsmöjligheter, sparsamt
förekommit. Likaledes hade revisorerne trott sig finna, att ett afsevärdt
antal af föreläsningarne varit af ringa praktiskt värde för arbetsklassen.
Då revisorerne ansåge, att dessa föreläsningskursers viktigaste uppgifter
vore ej mindre att väcka håg för själfbildning än äfven att sprida kännedom
om och kärlek till fosterlandet samt att meddela sådan kunskap, som
kunde varda till verklig nytta i det praktiska lifvet, hade revisorerne
velat å dessa förhållanden fästa uppmärksamheten.
Denna framställning har remitterats till öfverståthållareämbetet och
samtliga länsstyrelser, hvilka jämte egna utlåtanden till Kungl. Maj:t insändt
yttranden från 97 särskilda föreläsningsföreningar och arbetareinstitut
samt liknande sammanslutningar; och tillåter sig utskottet hänvisa till
dessa utlåtanden och yttranden, hvilka finnas fogade vid den tryckta
revisionsberättelsen.
ytt- Af hvad i ärendet förekommit framgår, att största delen af de med
understöd af statsmedel anordnade föreläsningarna varit i afseende å ämnesval
så inrättade, att de synas motsvara de fordringar, som enligt revisorernes
af utskottet delade uppfattning böra ställas på desamma; och
då allmänt uttalats anslutning till hvad revisorerne i detta afseende
framhållit samt emotses kan, att vid den inspektion, hvilken hvarje anstalt
eller förening, som af statsanslaget erhåller bidrag, är underkastad,
det af revisorerne angifna önskemål kommer att vinna beaktande, får
utskottet hemställa,
att revisorernes förevarande framställning för det
närvarande icke må till vidare åtgärd föranleda.
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
19
Konsistorierna och domkyrkorna.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 280; uti. pag. 853—857.)
Med bifall till Kungl. Maj:ts därom framställda förslag hade, enligt
hvad revisorerne vidare anfört, 1897 års Riksdag till yttre restaurering kyrka uppför
Visby domkyrka beviljat ett anslag af 100,000 kronor. byggnad.
Frågan om detta anslags beviljande hade väckts af domkapitlet i
Visby, som i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 29 augusti 1894 anfört,
bland annat, att Visby domkyrka, trots tidens härjningar och de förändringar,
hon under århundradenas lopp genom de efter de många eldsvådorna
företagna reperationerna undergått, dock i arkitektoniskt hänseende
hörde till det i sitt slag mest betydande, vårt fosterland ägde,
och syntes kunna betecknas såsom det på fornminnen rika Gottlands förnämsta
minnesmärke af kyrklig medeltidskonst.
Revisorerne, som besökt ifrågavarande domkyrka, ansåge sig kunna
instämma i hvad domkapitlet sålunda anfört med tillägg, att den nu afslutade
restaureringen synts vara utförd med pietet och konstförstånd. Så
mycket beklagligare hade revisorerne det därför funnit vara, att invid
kyrkan, 4,7 5 meter från dess östra sida, uppförts en betydande byggnad,
inrymmande kyrkosal, sakristia och arkiv. Denna byggnad, till hvilken
ledde en gång från en portal i kyrkomuren, undanskymde ej allenast
nämnda portal, utan äfven delvis två af kyrkofönstren. Att byggnaden,
hvars ritningar och uppförande icke varit underställda öfverintendentsämbetets
pröfning, måste i arkitektoniskt hänseende synnerligen menligt
inverka på domkyrkans utseende, läge i öppen dag.
Då omvårdnaden om och tillgodoseendet af ifrågavarande framstående
minnesmärke, för hvars restaurering Riksdagen, såsom ofvan nämnts, beviljat
ett stort belopp, måste anses vara en hela landet berörande angelägenhet,
hade revisorerne velat ofvannämnda förhållande för Riksdagen
omförmäla.
I häröfver den 31 december 1906 afgifvet utlåtande har domkapitlet
i Visby anfört följande:
»Hvad som i denna sak icke kunnat undgå att särskildt väcka domkapitlets
förvåning, är Revisorernes fullkomligt sanningslösa påstående, att
ifrågavarande byggnads »ritningar och uppförande icke varit underställda
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
öfverintendentsämbetets pröfning». Såsom framgår såväl af Eders Kungi.
Maj:ts i afskrift här bifogade nådiga bref till kungl. öfverintendentsåmbetet
den 20 april 1900 som ock af de å det härstädes förvarade ritningsförslaget
af vederbörande departementschef och kungl. öfverintendentsämbetet
gjorda påskrifter, har nämligen Eders Kungl. Maj:t sistnämnda
dag i nåder gillat dessa ritningar, sedan kungl. öfverintendentsämbetet
den 20 februari samma år förklarat sig icke hafva funnit anledning till
anmärkning mot desamma. Och icke nog härmed; kungl. öfverintendentsämbetet
har dessutom genom sakkunnig person utöfvat kontroll öfver
detta arbetes utförande likaväl som öfver domkyrkans yttre restaurering
i öfrigt. Vid denna frågas behandling har sålunda ingen som helst
oegentlighet i formellt afseende förekommit.
Äfven en annan mindre betydande oriktighet i revisorernes framställning
torde få påpekas. Det säges nämligen, att byggnaden i fråga
är uppförd »invid kyrkan 4,7 5 meter från dess östra sida». Då Visby
domkyrka, åtminstone i det allra närmaste, i likhet med de flesta andra
kyrkor är belägen med koret i öster, måste man genom detta revisorernes
sätt att uttrycka sig få den föreställningen, att berörda byggnad ligger
öster om koret. Men det vore ju knappast tänkbart, att en byggnad af
sådan beskaffenhet som den ifrågavarande skulle placerats på ett dylikt
sätt, för att icke tala därom att det invid domkyrkan belägna berget
lägger ett bestämdt hinder i vägen härför. Skall man, på sätt revisorerne
velat göra, angifva byggnadens läge i förhållande till kyrkan, kan man
väl näppeligen säga annat, än att densamma är uppförd invid kyrkan, 4.7 5
meter från dess norra sida.
Vidare anser sig domkapitlet böra omnämna, att uppförandet af förbemälda
byggnad icke till någon del bekostats af de till domkyrkang
yttre restaurering af 1897 års Riksdag anslagna 100,000 kronorna, utan
att Visby stads- och landsförsamlingar själfva bestridt alla kostnader
härför.
Hvad därefter angår den rent arkitektoniska sidan af saken, så synes
domkapitlet antagligt, att såväl de myndigheter, som i vederbörlig ordning
haft ärendet under sin pröfning, som den på kyrkobyggnadsområdet
erkändt framstående artisten A. H. Hägg, på hvars initiativ byggnaden
tillkommit, äro vida mera kompetenta att därom döma än Riksdagens
revisorer, och tillåter sig domkapitlet för öfrigt härutinnan hänvisa till
hvad bemälde Hägg uti en i afskrift här bifogad skrifvelse till undertecknad
biskop anfört.
Statsutskottets Utlåtande N;o 87.
21
Till sist får domkapitlet meddela, att domkapitlet icke funnit anledning
att inhämta någons yttrande i ärendet, enär den i ofvan berörda
nådiga bref omförmälda kommittén för utförande af yttre restaureringen
af Visby domkyrka numera upphört att fungera och domkapitlet för öfrigt
själft varit i tillfälle att lämna alla de upplysningar, som i denna sak
synas vara nödiga;» varande vid utlåtandet fogade afskrifter af de i detsamma
åberopade kung!, brefvet den 20 april 1900 och artisten A. H.
Häggs skrifvelse den 8 december 1906.
I det till utskottet öfverlämnade yttrande, som af biskopen K. H.
Gez. von Schéele vid revisionsberättelsens remiss till utskottet i Andra
Kammaren afgafs, är åberopad en från öfverintendenten C. O. Möller till
biskopen von Schéele afbiten svarsskrifvelse, dagtecknad den 29 december
1906, af följande lydelse:
»Med anledning af herr biskopens värderade skrifvelse af den 20
dennes ber jag få nämna, att — efter hvad jag inom ämbetet inhämtat —
den af Riksdagens Revisorer gjorda förfrågan angående sacristibyggnaden
i fråga skedde telefonledes till förste intendenten för den administrativa
afdelningen inom ämbetet, Richter, som, då hans förfrågan, huruvida uppförande
af densamma skett nyligen, bejakades, förmälde sig icke kunna
minnas, att ämbetet utlåtit sig i ämnet. Han såg därefter, för säkerhets
skull, igenom de senaste 5 årens diarier, men då han icke kunde förmoda,
att revisorernes anmärkning gällde ett ärende, som afgjorts för nära 7
år sedan och som fallit honom helt och hållet ur minnet, gick han med
sina forskningar icke så långt tillbaka i tiden som till år 1900.
På samma gång jag beklagar den oriktiga upplysning, som härifrån
lämnats, finner jag — som icke kan undgå att anse det anmärkningsvärdt,
att revisorerne icke på ort och ställe förskaffade sig visshet om huruvida
oftanämnda byggnad vore uppförd efter utverkande af nådigt tillstånd
eller icke — någon åtgärd från ämbetets sida icke påkallas, då ju af det
nådiga brefvet af den 20 april 1900, hvilket väl lärer komma att af
domkapitlet åberopas, tydligen framgår, att byggnaden uppförts med vederbörligt
tillstånd, och följaktligen en missvisande uppgift kommit att gifvas
revisorerne från ämbetets kansli.»
På sätt vid redogörelsen öfver revisorernes resor utom liufvudstaden vukotut* ytt
stundom förekommit, synas revisorerne med sin ifrågavarande framställ- rmnde''
ning endast hafva åsyftat att omförmäla ett förhållande, som under resan
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
Ang. underhandförsäljning
af virke
inom xissa
revir.
ådragit sig revisorernes uppmärksamhet utan att dock] någon rättelses vidtagande
däraf kunnat föranledas.
Med afseende härå skulle denna framställning icke hafva påkallat
något yttrande från utskottets sida, därest icke domkapitlets ofvan anförda
utlåtande varit af beskaffenhet att ådraga sig utskottets särskilda uppmärksamhet.
Då öfverintendenten Möllers förenämnda svarskrifvelse bort
hafva varit för domkapitlet bekant vid utlåtandets afgifvande och domkapitlet
sålunda måst antagas hafva ägt kännedom om att revisorernes
uttalande var föranledt af en dem meddelad vilseledande uppgift, synes
det utskottet anmärkningsvärdt, att domkapitlet, utan att meddela någon
som helst upplysning om detta förhållande, tillåtit sig en så bestämdt
uttalad tillvitelse, att den icke lämnar utrymme för tanken på möjligheten
af att ett missförstånd kan hafva gjort sig gällande. Under uttalande
häraf har utskottet velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Domänstyrelsen.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 446; uti. pag. 868—890).
1904 års statsrevisorer fäste sin uppmärksamhet vid den utsträckning,
i hvilken försäljning under hand af virke förekommit i en del revir. Såsom
exempel angåfvos då Sårna och Transtrands revir. I häröfver afgifven
förklaring omförmälde domänstyrelsen de särskilda omständigheter,
som föranledt de i nämnda båda revir förekomna underhandförsäljningar.
Under erinran härom hafva revisorerne, som jämväl i föreliggande
revisionsberättelse ansett sig böra upptaga denna fråga, meddelat, att enligt
hvad domänstyrelsens räkenskaper utvisade, hade såväl i Gellivare,
Råneträsks, Storbackens, Pärlälfvens, Piteå, Norsjö, Burträsks och Anundsjö
som äfven, ehuru i mindre omfattning, i Kalix, Råneå, Bodens, Stensele,
Tåsjö, Junsele och österdalarnas revir, under hand försålts virkesposter
till ansenliga belopp, utan att, såvidt af räkenskapshandlingarna
framginge, dessa åtgärder grundat sig på domänstyrelsens beslut eller
andra särskilda omständigheter förekommit, som berättigat revirförvaltaren
till ifrågavarande underhandförsäljningar. Särskildt hade revisorerne fäst
sin uppmärksamhet vid förhållandena uti anmärkta hänseende inom Piteå
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
23
revir. Beloppen för under hand försålda virkesposter uppginge där exempelvis
till kronor 8,048: 6 6, (ver. fol. 2,007), kronor 1,501: 14, (ver. fol.
2,009), kronor 4,888 (ver. fol. 2,011).
På grund af hvad sålunda förekommit hade revisorerne velat ifrågasätta,
huruvida dylik försäljning under hand af virke lämpligen bort företagas
i så stor utsträckning, som inom ofvan omförmälda revir ägt rum.
Domänstyrelsen har i utlåtande den 14 januari innevarande år i anledning
häraf anfört följande:
»Vid fastställandet af utsyningsförslagen för år 1905 för Luleå, Skellefteå
och Umeå öfverjägmästaredistrikt bemyndigade domänstyrelsen revirförvaltame
att utsyna och under hand tillgängse pris försälja,förutom torrskog och
vindfällen, jämväl mera skadade och trögväxande träd intill ett för hvarje
revir i allmänhet föreskrifvet maximiantal, växlande, efter tillgången på och
den motsedda efterfrågan å sådana skogseffekter, från 2,000 till 20,000 träd,
dock med föreskrift, att, då flera spekulanter kunde förväntas, virkesposterna
skulle försäljas efter infordrande af skriftliga, förseglade anbud. Förutom
smärre vikesförsäljningar till ortens husbehof hafva ock, såsom framgår af
bifogade från vederbörande öfverjägmästare och jägmästare infordrade utredningar,
försäljningarna i allmänhet skett, sedan revirförvaltarne å virket
infordrat skriftliga anbud, hvilka därefter underställts öfverjägmästarens
pröfning, hvarefter denne lämnat jägmästaren tillstånd att till visst angifvet
pris under hand försälja virket. I flera fall hafva anbuden underställts
domänstyrelsens pröfning, hvarefter do män styrelsen meddelat tillstånd till
försäljningen i de fall, då större underhandsförsäljningar ägt rum utan infordrande
af skriftliga anbud, hafva virkesposterna utgjorts dels utaf aflägset
belägna, spridda vindfällda och torra träd eller i öfrigt skadade,
mindre värdefulla träd, hvarå flera spekulanter ej funnits, dels ock af torra
och skadade träd, som genom så kallad efterstämpling utsynats inom sådana
skogstrakter, hvarifrån virket tillförene sålts å auktion, hvarvid de efterstämplade
träden afyttrats till samma person, som å auktion inköpt hufvudposten.
Härigenom anses högre pris hafva erhållits å det efterstämplade mindre
värdefulla virket, än om detsamma skulle hafva utsynats och särskildt
salubjudits efter det värdefullare virkets afverkning och afforsling.
I många fall är försäljningspostens höga summa endast skenbar, i det
att försäljningen visserligen omfattat ett större virkesparti, men detta varit
afsedt för flera personer, som sammanslutit sig och gemensamt afverkat det,
medan allenast en af dem ansvarat för köpeskillingen. Genom denna förenkling
af virkesförsäljningen har endast en borgensförbindelse behöft an
-
24
Statsutskottets Utlåtande N.-o 87.
skaffas och likaså endast en försäljningssedel och ett hyggesbevis behöft
utfärdas. Hade åter virket uppdelats i flera poster och särskild försäljningssedel
utfärdats till hvarje köpare, anses summan af för dylika smärre
försäljningsposter influtna medel ej hafva uppgått till så högt belopp, som
med nu angifvet försäljningssätt blifvit fallet.
Beträffande särskildt de anmärkta stora underhandsförsäljningarna inom
Piteå revir får styrelsen meddela följande. Sedan öfverjägmästaren i
Skellefteå distrikt — med förmälan, att arbetsbrist vore rådande i vissa byar
efter Pitedalen —- hos domänstyrelsen hemställt, att för beredande af
arbetsförtjänster vissa skogsafverkningsarbeten måtte anordnas å kronans
skogar i nämnda ådal, bemyndigade domänstyrelsen genom beslut den 4
februari 1905 jägmästaren i Piteå revir att å kronans skogar låta till
ved upphugga och till afsättningsplats framdrifva därtill tjänlig skog samt
till pitprops och sparrar afverka och aptera annan sämre trögväxande
skog, särskildt af gran, genom hvilka arbeten omkring 150 behöfvande
personer erhållit arbetsförtjänst. Då det afverkade virket måste nedflottas
uti enskild ägo varande flottled och aftal om virkets försäljning måste
träffas, innan afverkningen ägde rum, samt afverkningen var af särdeles
brådskande natur, kunde jägmästaren icke genom kungörelse i eljest vanlig
ordning utbjuda virket till försäljning, utan satte sig omedelbart i förbindelse
med sådana köpare, som kunde väntas spekulera på afverkadt virke, hvarefter
han, efter att dock först hafva inhämtat öfverjägmästarens mening,
upprättade aftal med tvenne spekulanter angående inköp af virket, hvaröfver
närmare utredning lämnats i jägmästarens bifogade utlåtande. Med hänsyn
till nyss oxnförmälda omständigheter anser domänstyrelsen, att jägmästarens
förfaringssätt beträffande formen låter försvara sig och att det i sak och
till sitt syfte torde kunna anses vara korrekt.
Beträffande åter revisorernes anmärkningar angående underhandsförsäljningarna
inom Tåsjö, Junsele och Österdalarnes revir får domänstyrelsen
meddela, att samtliga försäljningar till högre belopp inom dessa
revir gjorts dels efter af domänstyrelsen i hvarje särskildt fall lämnadt
bemyndigande, dels efter infordrande af skriftliga anbud, hvilket närmare
framgår af bifogade från öfverjägmästarne och jägmästarne infordrade
redogörelser.
Slutligen får domänstyrelsen i underdånighet anföra, att styrelsen för
att bringa reda i sättet för försäljning af skogseffekter under hand dels,
efter öfverläggning härom med rikets samtliga öfverjägmästare, genom
cirkulär den ,12 december 1905 meddelat vissa bestämmelser i berörda syfte,
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
25
bland hvilka styrelsen dock afsett bestämmelsen angående det maximibelopp
för försäljningspost jägmästare ägde kontant uppbära böra gälla allenast
tills vidare och intill dess tillfredsställande kontroll enligt särskilda reglementariska
föreskrifter, hvilka nu äro under utarbetande, vunnits, dels och
vid pröfning den 17 maj 1906 af samma års utsyningslag bestämt bland
annat, att vid försäljning af skogseffekter under hand och mot borgen de
af jägmästarne infordrade skriftliga anbud skulle i allmänhet och särskildt
dä anbud öfverstege 500 kronor underställas öfverjägmästarens pröfning,
dock att sådant anbud, som öfverstege 2,000 kronor, skulle pröfvas af domänstyrelsen.
»
Till de i denna skrifvelse åberopade, vid den tryckta berättelsen fogade
redogörelser från vederbörande öfverjägmästare och jägmästare tillåter sig
utskottet hänvisa.
Utskottet, som af de afgifna förklaringarna funnit, att samtliga för- utskottets yttsäljningar
till högre belopp inom Tåsjö, Junsele och Österdalarnas revir randegjorts
dels efter af domänstyrelsen i hvarje särskildt fall lämnadt bemyndigande,
dels efter infordrande af skriftliga anbud, har däremot hvad beträffar
öfriga af revisorerne uppgifna revir ansett sig böra ansluta sig till
revisorernes uppfattning om att underhandsförsäljning af virke, dervid köpeskillingen
af jägmästare uppburits, under revisionsåret ägt rum i öfver
höfvan stor utsträckning. Härvid har utskottet velat erinra, att till efterrättelse
i dessa fall skolat lända de reglementariska bestämmelserna af den
2 december 1895 och icke, såsom i några af förklaringarna antydts, domänstyrelsens
cirkulär den 12 december 1905.
Utskottet har emellertid inhämtat, att löneregleringskommittén i betänkandet
den 9 mars innevarande år angående reglering af löneförhållandena
m. m. vid skogsstaten och de allmänna skogsläroverken föreslagit,
bland annat, att, med upphäfvande af jägmästares befattning med uppbärande
af s. k. underhandsförsäljningsmedel, föreskrift måtte meddelas
i syfte att, vid försäljning eller upplåtelse under hand genom jägmästares
försorg, likvid må ske direkt till vederbörande ränteri i den ordning, kommittén
närmare an ty dt.
Då alltså med visshet kan antagas, att den af revisorerne väckta
frågan, hvars innebörd torde vara, att jägmästarnes medelsuppbörd icke må
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Åfd. 57 Käft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
Ang. dispositionen
af kro
nolägenheten
Halmstads
slettsjord.
utvidgas, kommer att vid föredragning af omförmälda kommittébetänkande
bringas under Kungl. Maj:ts ompröfning, får utskottet hemställa,
att revisorernes förevarande framställning för det
närvarande icke må till någon vidare åtgärd föranleda.
§ 7.
(Rev. ber. pag. 447; uti. pag. 890—893).
Vid det besök, som revisorerne verkställt i Halmstad, hade, enligt
hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, revisorerne ägnat sin uppmärksamhet
åt det sätt, på hvilket kronolägenheten Halmstads slottsjord
blifvit för statsverket tillgodogjord.
Lägenheten, som utgjorde återstoden af det s. k. inägoskiftet med i
sambruk varande del af framskiftet utaf den till Halmstads slott sedan
äldre tider såsom ladugård disponerade jorden, vore belägen invid staden
Halmstad, till hvilken den i judiciellt, administrativt och ecklesiastikt
hänseende hörde, samt gränsade i söder till en under skogsstatens förvaltning
stående, invid hafvet belägen kronans flygsandsplantering, i öster till
Nissa-an, en del kronan ej tillhöriga tomter och stadens hamnområde samt
i norr och väster till Halmstads stads områden.
Arealen utgjorde 75 hektar 19,30 ar, däraf omkring 6 hektar vore
bebyggcja med smärre lägenheter samt återstoden bestode af åker- och ängsmark.
Å lägenheten funnes icke några knonan tillhörande byggnader, men
33 enskilda bostadslägenheter samt åtskilliga för jordbruksändamål uppförda
hus; uppgående sammanlagda brandförsäkringsvärdet för dessa byggnader
till omkring 150,000 kronor.
I afvaktan pa utgången af väckt förslag om slottsjordens förvärfvande
af Halmstads stad, hvilket förslag af Kungl. Maj.t framställts till innevarande
ars Riksdag, men, pa sätt å annat ställe i revisionsberättelsen omförmäldes,
icke blifvit af Riksdagen bifallet hade slottsjorden alltsedan år
1900 varit, år från år, på arrende upplåten till staden.
På anmodan af domänstyrelsen, att på de för kronan förmånligaste
villkor föranstalta om utarrendering under ytterligare ett år från den 14
mars 1906 af lägenheten i fråga, hade landshöfdingsämbetet i Hallands
län genom arrendekontrakt den 8 i nämnda månad till staden upplåtit densamma
under arrende på nyss angifna tid mot en afgift af 3,100 kronor.
Enligt § 6 i kontraktet hade 33 innehafvare af å egendomen uppförda
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
27
byggnader berättigats att fortfarande samma byggnader med tillhörande
områden bibehålla mot erläggande af fastställda afgälder om tillhopa 1,638
kronor, hvilka af arrendatorn uppbures.
På grund af hvad sålunda förekommit och då lägenheten Halmstads
slottsjord, som vid en af Konungens befallningshafvande i Hallands län år
1896 verkställd arrende- och saluvärdering uppskattats till ett saluvärde af
102,855 kronor 95 öre och arrendevärde af 3,100 kronor — för hvilken
sistnämnda summa lägenheten sedan 1894 varit utarrenderad — blifvit år
1904, vid en af Konungens befallningshafvande företagen förnyad uppskattning,
saluvärderad till i sin helhet 180,520 kronor 9 5 öre, hade revisorerne
velat ifrågasätta, huruvida icke lägenheten skulle kunna disponeras
på för staten fördelaktigare villkor än som skett.
I häröfver den 31 december 1906 till Kungl. Maj:ts afgifvit utlåtande
har domänstyrelsen anfört följande:
»Under år 1888 gjordes af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län hos styrelsen framställning, huruvida icke med afseende å
egendomens belägenhet invid Halmstads stads bebyggda område det vore
för kronan fördelaktigast att vidtaga förfogande, hvarigenom densamma
vid då löpande arrendetids utgång den 14 mars 1893 kunde upplåtas för
annat ändamål än åkerbruk. Sedan i anledning häraf styrelsen anmodat
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att i samband med då förestående
arrendevärdering uppdraga åt förrättningsmännnen att med biträde af särskilt
tillkallad sakkunnig person upprätta förslag till egendomens disposition,
afgafs af förrättningsmännen förslag till egendomens disponerande
på det sätt, att en del af slottsjorden skulle försäljas till tomter, en del
användas till skogsplantering och återstoden utarrenderas i lotter. Emellertid
hade stadsfullmäktige i Halmstad hos Eders Kungl. Maj:t anhållit
att få köpa delar af egendomen. Ansökningen afstyrktes af styrelsen,
men då det för kronan vore fördelaktigare, om egendomen för fullgod
köpeskilling försåldes, än om densamma fortfarande utarrenderades, och af
stadsfullmäktiges underdåniga ansökning framginge, att staden i en snar
framtid nödgades förvärfva äganderätt till egendomen, hemställde styrelsen
tillika, att slottsjorden måtte utarrenderas på kortare tid. Sedan Eders
Kungl. Maj:t därefter genom nådigt bref den 24 mars 1893 förordnat,
att egendomen, som under tiden utarrenderats på ett års tid från den 14
mars 1893 mot årligt arrende af tillhopa 2,160 kronor eller mot 60 kronors
högre arrende än som betingats under arrendeperioden 1878—1893,
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
skulle utarrenderas under en tid af fem år från den 14 mars 1894, upplåts
egendomen för sagda fem år mot årligt arrende af 3,100 kronor.
I nådig proposition till 1899 års Riksdag föreslog Eders Kungl. Maj:t,
att egendomen måtte försäljas till staden Halmstad. Då emellertid äfven
för fångvårdens behof gjordes anspråk på en del af egendomen, fann
Riksdagen frågan om egendomens disposition böra underkastas förnyad
pröfning.
Från den 14 mars 1899 har egendomen på af Eders Kungl. Maj:t
för hvar gång lämnad nådig föreskrift utarrenderats på ett år i sänder
till den 14 mars 1907 och har under denna tid fortfarande betingats
3,100 kronor i årligt arrende.
Till 1906 års Riksdag aflat Eders Kungl. Maj:t förnyad nådig proposition
om egendomens försäljning under vissa villkor till staden. Men
då utan tvifvel inom närmaste tiden fråga måste uppstå om utvidgning
för statens järnvägars behof af Halmstads järnvägsstation och då i sammanhang
med denna fråga borde tagas i öfvervägande, om ej de områden,
som erfordrades för en sådan utvidgning, lämpligen borde gå i utbyte
mot större eller mindre del af den mark af slottsjorden, som vore ifrågasatt
att af statsverket öfverlämnas till staden Halmstad, ansåg sig statsutskottet
icke böra, innan utredning i omförmälda afseende blifvit åvägabragt,
tillstyrka det framlagda förslaget. På grund häraf blef Eders
Kungl. Maj:ts framställning icke af Riksdagen bifallen.
I afvaktan på att egendomen varder disponerad på annat sätt än som
jordbruksegendom har således styrelsen sedan år 1899 för hvarje gång på
Eders Kungl. Maj:ts nådiga bemyndigande utarrenderat egendomen på ett
år i sänder. Det arrende, som därvid erhållits och varit af egendomens
värde som jordbruk betingadt, är det vid 1896 års värdering egendomen
åsätta arrendevärde. Att detta arrendevärde, som naturligtvis blifvit egendomen
åsatt med tanke pa en utarrendering för längre tid, kunnat ernås
vid utarrendering på ett år i sänder, torde få anses som ett gynnsamt
resultat. Och får styrelsen slutligen, enär revisorerne vid framställande
af sin anmärkning påpekat, att egendomens saluvärde, år 1896 uppskattadt
till 102,855 kronor 95 öre, år 1904 ökats till 180,520 kronor 95
öre, och fördenskull ifrågasatt, huruvida icke egendomens disposition
kunnat göras för statsverket fördelaktigare, häremot i underdånighet invända,
att denna stegring i saluvärdet ingalunda kan hafva någon motsvarighet
i fråga om egendomens arrendevärde såsom jordbruk.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
29
Med hänsyn till ifrågavarande lägenhets areal och läge anser utskottet, utskottet*
i likhet med revisorerne, att det för densamma betingade arrende varit yWranrf''‘
väl lågt. Då emellertid, på sätt under § 2 här ofvan närmare omförmäles,
fråga uppstått om att lägenheten skall tagas i anspråk för statens
järnvägars behof, synes för närvarande anledning icke förefinna6 för vidtagande
af särskilda åtgärder för dess tillgodogörande på annat sätt, hvadan
utskottet hemställer,
att Riksdagen må vid hvad i ärendet förekommit
låta bero.
§ 8.
(Rev. ber. pag. 448; — uti. pag. 893—897.)
Revisorerne meddela vidare, att de vid granskning af domänstyrelsens Ang. /»rörd,
räkenskaper funnit, att extra jägmästaren Gunnar Beronius uppburit ett na^{!*™*a
arfvode af sammanlagdt 546 kronor för verkställande, efter domänstyrel- Beronius att
sens förordnande, under 91 dagar år 1905 å Mo och Domsjö aktiebolag
tillhöriga skogar inom Umeå och Nordmalings socknar af sådan utstämp- m<> och Döma}»
ling, som omförmäldes i kungl. förordningen angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och
Norrbottens län.
Då, enligt hvad revisorerne hade sig bekant, jägmästaren Beronius
vid tiden för berörda förrättningar varit anställd i ofvannämnda bolags
tjänst, hade revisorerne införskaffat de ärendet berörande handlingar och
af desamma inhämtat följande.
I skrifvelse den 29 mars 1905 hade bolaget direkt hos domänstyrelsen
gjort framställning om förordnande för Beronius att under tre månader
från och med den 1 därpå följande juli under revirförvaltarens kontroll
verkställa utstämpling, som beräknades kräfva en tid af 118 dagar, af
visst angifvet undermåligt virke inom Umeå, Nordmalings och Bjurholms
socknar, därvid såsom skäl för framställningen anförts, bland annat, angelägenheten
af förrättningarnas snara utförande, öfver berörda framställning
hade domänstyrelsen hört vederbörande revirförvaltare och öfverjägmästare.
Revirförvaltaren hade därvid upplyst, att af årets till sammanlagdt
248 förrättningsdagar beräknade utsyningar inom reviret revirförvaltaren
själf kunde utföra förrättningar under 85 dagar och den i re
-
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
viret anställde assistenten under 110 dagar samt fördenskull hemställt,
att Beronius måtte förordnas att utföra utsyningar i Umeå socken under
32 dagar och i Nordmalings socken 21 dagar, eller tillsammans 53 dagar.
I anslutning till revirförvaltarens förslag hade öfverjägmästaren förordat
förordnande för Beronius under två månader för verkställande af den utstämpling
inom sist angifna socknar, som kunde medhinnas under nämnda
tid. Den 6 juni 1905 hade domänstyrelsen meddelat Beronius förordnande
att under påföljande juli och augusti månader verkställa utstämpling
å bolagets skogar inom Umeå och Nordmalings socknar. Jämte anmälan,
att Beronius på grund af ådragen kroppsskada icke för det dåvarande
kunde utföra de arbeten, som på grund af nämnda förordnande
blifvit åt honom uppdragna, hade bolaget i skrifvelse den 15 juni 1905
hos domänstyrelsen anhållit om framflyttande af förordnandet till tid, som
bolaget framdeles ville föreslå. I anledning däraf återkallade domänstyrelsen
förordnandet af den 6 juni 1905. Sedan emellertid bolaget i
skrifvelse till domänstyrelsen af den 18 augusti sistnämnda år gjort framställning
om förordnandets förnyande för Beronius att gälla från och med
den 1 påföljande september samt anhållit, på anförda skäl, att tiden för
förordnandet måtte utsträckas till tre månader från nämnda dag, hade
domänstyrelsen, utan revirförvaltarens och öfverjägmästarens hörande, funnit
skäligt att den 23 augusti samma år förordna Beronius att under
nästföljande september, oktober och november månader såsom assistent
tjänstgöra inom Bjurholms revir och att i nämnda egenskap, mot åtnjutande
af viss angifven ersättning, å Mo och Domsjö aktiebolag tillhöriga
skogar inom Umeå och Nordmalings socknar verkställa sådan utstämpling,
som omförmäldes i förberörda kungl. förordning, under villkor att afverkning
af det utsynade virket ej finge företagas förrän jägmästaren i
Bjurholms revir på bolagets bekostnad kontrollerat och godkänt utsyningarna.
Af hvad sålunda blifvit anfördt framginge, ej mindre att, sedan det,
efter öfverjägmästarens och revirförvaltarens hörande, för Beronius först
utfärdade förordnandet återkallats, på framställning af Mo och Domsjö
aktiebolag nytt förordnande, afseende annan och längre tid än som innehållits
i första förordnandet, meddelats Beronius, utan att i enlighet med
gällande föreskrift öfverjägmästarens och revirförvaltarens yttranden inhämtats,
än äfven att förordnande af ifrågavarande beskaffenhet utfärdats
för person, anställd i tjänst hos den skogsägare, för hvilken utstämplingen
ägt rum.
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
31
Å dessa anmärkningsvärda förhållanden hade revisorer^ velat fästa
Riksdagens uppmärksamhet.
Domänstyrelsen har i detta ärende till Kungl. Maj:t den 14 januari
1907 afgifvit utlåtande af följande lydelse:
»Genom till domänstyrelsen den 21 sistlidne december inkommen
nådig remiss af den 7 i samma månad har domänstyrelsen anbefallts afgifva
underdånigt utlåtande i anledning af hvad Riksdagens revisorer anfört
uti § 4 under ''Nionde hufvudtiteln’ och ''Domänstyrelsen’ af dess den
30 november 1906 afgifna berättelse om verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1905, nämligen att domänstyrelsen — på framställning af Mo
och Domsjö aktiebolag, men utan att i enlighet med gällande föreskrift
öfverjägmästarens och revirförvaltarens yttrande inhämtats — förordnat i
nämnda bolags tjänst anställde extra jägmästaren G. Beronius att å samma
bolags skogar verkställa undersökning och utsyning af undermålig skog
i enlighet med nådiga förordningen den 24 juli 1903, angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län, hvilket förordnande gällde månaderna september,
oktober och november, eller annan och längre tid än ett förut af domänstyrelsen
efter skogstjänstemännens hörande för Beronius utfärdadt liknande
förordnande, som afsåg juli och augusti månader, men af särskild
anledning blef framflyttadt.
Beträffande först den omständigheten, att förordnande af ifrågavarande
beskaffenhet utfärdats för person, anställd i tjänst hos den skogsägare, för
hvilken utstämplingen ägt rum, får domänstyrelsen anföra följande. Enligt
3 § 2 mom. af förenämnda nådiga förordning den 24 juli 1903 skall af
enskild skogsägare före den 1 juni begärd undersöknings- och utstämplingsförrättning
företagas och afslutas före den 1 november samma år. På
grund af under senare åren ökadt antal dylika förrättningar hafva i vissa
revir de inom bestämd tid begärda förrättningarna af ifrågavarande slag
icke kunnat med tillgängliga arbetskrafter medhinnas, hvarför domänstyrelsen
för att kunna tillgodose sökandenas lagliga rätt i några fall
funnit sig nödsakad på särskild framställning af vederbörande skogsägare
förordna i sökandens tjänst anställd extra jägmästare att å de sökandenas
skogar, som honom af öfverjägmästaren anvisades, verkställa förutnämnda
undersöknings- och utstämplingsförrättningar, under villkor att afverkning
af det utsynade virket ej finge företagas, förrän jägmästaren i reviret
på sökandens bekostnad kontrollerat och godkänt utsyningarna, hvarom
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
jägmästaren skulle genom öfverjägmästaren till domänstyrelsen afgifva
rapport.
Beträffande tiden för det Beronius år 1905 meddelade och fullgjorda
assistentförordnandet, utsträcktes densamma till tre månader, emedan på
grund af den framskridna årstiden och de kortare arbetsdagarna det vore
omöjligt att på kortare tid medhinna de stämplingar, som vid det först
utfärdade förordnandet af vederbörande jägmästare och öfverjägmästare beräknats
taga tvenne sommarmånader i anspråk.
Beträffande slutligen den anmärkning, att det höstmånaderna gällande
förordnandet af domänstyrelsen meddelats Beronius, utan att i enlighet
med gällande föreskrift öfverjägmästarens och revirförvaltarens yttrande
inhämtats, får domänstyrelsen anföra följande. Enligt 39 och 58 §§ af
Eders Kungl. Majrts nådiga instruktion för skogsstaten den 29 november
1889 må extra jägmästare efter öfverjägmästarens och jägmästarens hörande
af domänstyrelsen förordnas att såsom assistent i visst revir på jägmästarens
ansvar biträda vid förvaltningen, men dessa bestämmelser äro — såsom domänstyrelsen
ock haft anledning erinra i underdånig skrifvelse den 15 december
1906 om behofvet af ökadt reseanslag för jägmästareassistenter i Norrland
och Dalarne — ej tillämpliga på här ifrågavarande, ej på grund af
instruktionen för skogsstaten tillsatta, utan på grund af senare, särskilda
nådiga bref tillkomna nya assistenttjänster med särskildt uppdrag och arfvode
af staten, hvilkas innehafvare sålunda tjänstgöra på eget ansvar. I
fråga om behofvet af Beronii anställande under hösten 1905 på Bjurholms
revir, var detta föremål för öfverläggning mellan vederbörande skogstjänstemän
och föredraganden i domänstyrelsen, byråchefen örtenblad vid
en af honom på uppdrag af dåvarande chefen för domänstyrelsen företagen
inspektionsresa till Umeå distrikt de sista dagarna af juli månad 1905,
i följd hvaraf skogstjänstemännens mening i denna fråga var för styrelsen
bekant utan att skriftliga utlåtanden från dem inhämtats.»
öfverjägmästaren i Umeå distrikt, hvilkens yttrande infordrats, har
i ärendet anfört följande:
»Sedan extra jägmästaren Gunnar Beronius den 6 juni 1905 efter
vederbörandes hörande förordnats att under juli och augusti månader
verkställa utstämpling af undermåligt virke å Mo och Domsjö aktiebolags
skogar inom Umeå och Nordrnalings socknar inom Bjurholms revir och
sedan bemälde Beronius på grund af olycksfall blifvit urståndsatt att utföra
honom uppdragna arbeten, anhöll Mo och Domsjö aktiebolag om
framflyttande af tiden för ifrågavarande förordnande, i anledning hvaraf
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
33
kungl. domänstyrelsen i skrifvelse den 18 juli 1905 återkallade förordnandet
af den 6 juni.
Sedermera utfärdade kungl. domänstyrelsen den 23 augusti 1905 för
extra jägmästaren Beronius nytt förordnande att gälla för september—
november månader samma år.
I anledning af de mot detta förordnande gjorda anmärkningar får jag
vördsamt förklara:
att frågan om förnyadt förordnande för extra jägmästaren G. Berodius
att verkställa utstämpling af undermåligt virke å Mo och Domsjö aktiebolags
skogar inom Umeå och Nordmalings socknar under år 1905 utgjorde
föremål för öfverläggning dels mellan herr byråchefen m. in. Th.
örtenblad och mig, dels ock mellan oss bägge samt jägmästaren i Bjurholms
revir vid en af herr byråchefen örtenblad företagen inspektionsresa,
därunder herr byråchefen vistades härstädes de sista dagarna af juli
månad nämnda år;
att såväl revirförvaltaren som jag vid frågans behandling vid nyssnämnda
tillfälle muntligt tillstyrkt ett förnyadt förordnande för Beronius,
alldenstund hvarken någon annan assistent fanns att tillgå, ej heller då
var å Bjurholms revir anställd;
att arbetena å reviret icke kunde hinna utföras utan att förordnande
för Beronius utfärdades och med hans hjälp; samt
att Beronius, hvilkens såväl arbetssätt som förmåga var af mig känd
sedan sommaren år 1900, då Beronius under en månad var förordnad såsom
assistent i Södra Lycksele revir, där jag då var revirförvaltare, utfört
här ifrågavarande utsyningar utan någon som helst anmärkning.»
Äfven jägmästaren i Bjurholms revir har i ärendet hörts och anfört:
»Då jag under sommaren 1905 sammanträffade med byråchefen Örtenblad,
anmälde jag, att utstäinplingar, som omförmälas i kungl. förordningen
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län, ej kunde medhinnas,
om ej någon extra jägmästare förordnades att biträda vid dylika förrättningar.
Då det ej fanns någon i statens tjänst anställd extra jägmästare, som
var ledig, måste jag lämna förord för extra jägmästaren Gunnar Beronius
att blifva förordnad att utföra stämplirigar af undermåligt virke å vissa
Mo och Domsjö aktiebolag tillhöriga skogar, hvilket förord muntligen tillstyrktes
af öfverjägmästaren Egerström i närvaro af byråchefen örtenblad.
Bih. till Biksd. Prot. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 57 Haft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
Enligt kungl. domänstyrelsens förordnande kontrollerade jag sedan
dessa stämplingar, hvilka befunnos vara ordentligt utförda».
Utskottets I likhet med revisorerne finner utskottet anmärkningsvärd!, att för
ärande.
ornande att, i enlighet med kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afvikning å ungskog
inom Västerbottens och Norrbottens län, verkställa undersökning och utsyning
af undermålig skog tillhörande Mo och Domsjö aktiebolag utfärdats
för en i samma bolags tjänst anställd person, helst den granskning,
som, enligt hvad domänstyrelsen upplyst, jägmästaren i reviret underkastat
ifrågavarande utsyningar, icke kan tillmätas synnerlig betydelse.
Uppenbart är, att den kontroll öfver afverkningen, som jämlikt förenämnda
förordning åsyftas, icke bör utöfvas af person, som är beroende af den,
som skall kontrolleras, och utskottet finner denna uppfattning så oemotsäglig,
att utskottet antager, att, sedan uppmärksamheten blifvit väckt å
förhållandet, emotses kan, att ett tillvägagående sådant som det af revisorerne
nu anmärkta, icke vidare skall förekomma, hvadan utskottet
endast velat revisorernes framställning i detta ämne och de i anledning af
densamma afgifna förklaringarna för Riksdagen
omförmäla.
§ 9.
(Rev. ber. pag. 546; uti. pag. 563 samt 917—978.)
Ang. utfärdan- Revisorerne meddela vidare, att de vid granskning af departementens
‘^bestämmelse''^oc^ centrala ämbetsverkens räkenskaper trott sig finna, att särskilda
rörande* kostnader utgått för göromål, som skäligen bort af verkens vaktmästare
Tom^iTe^n utan ersättning bestridas. Sålunda förekomme utgifter för eldning, för
våra tillkomma hembärande af handlingar och böcker, för hysning och skötsel af flagga
Vdepartementen med ^era dylika bestyr. I saknad af någon allmänt gällande föreskrift
och de centrala förfore man i detta afseende på olika sätt inom de olika verken. Revisoämbetsverken.
rerne ^ade därför velat ifrågasätta, huruvida icke allmänna bestämmelser
borde utfärdas angående de tjänsteåligganden, som i regeln borde tillkomma
vaktmästarne.
utskottets ytt- öfver denna framställning hafva yttranden infordrats från departemenrande.
ten och de centrala ämbetsverken; och har i flertalet af dessa yttranden
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
35
uttalats den mening, att utfärdandet af allmänt gällande bestämmelser angående
vaktmästarnes tjänsteåligganden vore obehöfligt, hvarjämte ofta tilllagts,
att det till och med vore olämpligt. Medicinalstyrelsen och öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk hafva vid utlåtandena fogat afskrifter
af de särskilda instruktioner, som för dessa ämbetsverks vaktmästare
utfärdats. Från några håll hafva däremot den af revisorer^ framställda
mening vunnit anslutning.
Af revisorernes framställning framgår, att i angifna hänseenden förekomma
missförhållanden, som kräfva rättelse. Angående sättet, huru man
härvid bör gå tillväga, äro emellertid, enligt hvad de afgifna förklaringarna
utvisa, meningarna delade; och har äfven olika uppfattning gjort
sig gällande i fråga om de göromål, som böra åligga vaktmästare hos
departementen och de centrala ämbetsverken. Det synes därför vara af
vikt, att närmare bestämmelser utfärdas, så att deras åligganden blifva
mera likformigt ordnade och att särskilda ersättningar icke vidare behöfva
ifrågakomma för vissa, med deras tjänsteåligganden förenade bestyr.
Då emellertid, sedan uppmärksamheten blifvit fäst å denna angelägenhet,
antagas kan, att Kung! Maj:t och vederbörande myndigheter komma att
taga densamma i öfvervägande och vidtaga de åtgärder, som af förhållandena
må befinnas påkallade, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
för närvarande låta bero.
§ 10.
(Rev. ber. pag. 546—548; uti. pag. 978.)
Slutligen hafva revisorerne beträffande sättet för anskaffande af pap- Ang. önska/- per för statens ämbetsverk anfört följande: e?%- statens
»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 11 maj 1884 hemställt, att Kungl • ämbetsverk.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen borde
vidtagas för vinnande af önskvärd begränsning af utgifterna från anslagen
till skrifmaterialier, ved m. in. samt efter det statskontoret framställt förslag
till anskaffande af det för statens ämbetsverk erforderliga papper och
dess förseende med stämpel m. m., bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut
den 25 september 1885 statskontoret att tills vidare med Lessebo bolag
uppgöra aftal om leverans till ämbetsverken af papper af vissa när
-
36
Statsutskottets Utlåtande N.-o 87.
mare angifva sorter, under villkor att de af bolaget erbjudna pris ej öfverskredes
och med iakttagande, att papperet utmärktes genom anbringande
af särskilda vattenstämplar, hvarjämte förordnades, attdet för ämbetsmyndigheterna
behöfliga papper af andra slag finge af myndigheterna i vanlig
ordning upphandlas.
Med stöd af det sålunda gifna uppdraget blef under den 8 och 21
december 1885 kontrakt afslutadt mellan statskontoret och Lessebo bolag
om leverering af skrifpapper till statens ämbetsverk; innehållande detta
kontrakt, bland andra, följande bestämmelser:
att papperet skulle till kvalitet noga öfverensstämma med kontraktet
bilagda prof å de särskilda pappersslagen, i handeln benämnda: »Bikupan
n:o 1 prima», »Bikupan n:o 1 sekunda» och »Bikupan n:o 2 prima»;
att priset för hvarje ris, omsorgsfullt emballeradt, skulle utgöra 15
kronor för n:o 1 prima, 18 kronor för n:o 1 sekunda och 12 kronor för
n:o 2 prima, allt fritt banvagn å Lessebo järnvägsstation; samt
att kontraktet skulle gälla tills vidare med ett års ömsesidig uppsägningstid.
I sin till 1897 års Riksdag aflåtna ämbetsberättelse erinrade justitieombudsmannen
om den fara, som hotade därutinnan, att till offentliga
handlingar ofta användes papper af den beskaffenhet, att handlingarnas
framtida bestånd äfventyrades, samt hemställde fördenskull om åtgärders
vidtagande i syfte att förebygga eller åtminstone minska de olägenheter,
som nämnda förhållande eljest skulle medföra, i sammanhang hvarmed
hänvisades till de bestämmelser, hvilka i berörda hänseende meddelats i
Preussen och Danmark; och anhöll Riksdagen med anledning häraf i skrifvelse
den 30 april 1897, det täcktes Kungl. Maj:t efter nödig utredning
taga i öfvervägande ej mindre, hvilka föreskrifter kunde anses af behöfva
påkallade till vinnande af trygghet därför, att af statens ämbets- och
tjänstemän till allmänna handlingar af den vikt, att de borde för framtiden
bevaras, städse användes papper af erforderlig styrka och hållbarhet,
än äfven de öfriga frågor, som därmed kunde stå i sammanhang.
Vid föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed Kungl.
Maj:t lät för sig anmäla en af statskontoret den 6 april 1897 aflåten
skrifvelse, däri statskontoret till den åtgärd Kung]. Maj:t kunde finna
däraf föranledas omförmälde, bland annat, hurusom af föreståndaren för
tekniska högskolans materialprofningsanstalt och föreståndaren för samma
anstalts afdelning för pappers- och väfnadsprofning hos statskontoret anmälts,
att upprepade klagomål öfver det af statens ämbetsverk använda
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
37
papperet gång efter annan blifvit framställda, anbefallde Kungl. Maj:t
statskontoret att i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse afgifva
utlåtande. Till åtlydnad häraf anmodade statskontoret föreståndaren för
ofvannämnda materialprofningsanstalt att i samråd med andra personer,
som kunde finnas därtill kompetente och villige, afgifva yttrande i hvad
mån de i Preussen och Danmark gällande stadganden i hithörande ämnen
kunde anses ändamålsenliga och för våra förhållanden lämpliga samt
föreslå bestämmelser i ämnet; hvarefter och sedan bemälde sakkunnige
till statskontoret inkommit med »förslag till bestämmelser för pappersleveranser»,
detta ämbetsverk i skrifvelse den 31 december 1897 —- under framhållande bland annat, att, då med ofvanberörda, med Lessebo
bolag afslutade kontrakt hufvudsakligen afsågs vinnande af det i Riksdagens
skrifvelse den 11 maj 1884 angifna syfte att nedbringa kostnaden
för det papper, som för statens medel inköptes, samt förhindra missbruk
af sådan statens tillhörighet, det för vinnande af det ändamål, som i
Riksdagens skrifvelse den 30 april 1897 betonats, erfordrades nya och
utförligare föreskrifter i ämnet — uttalade, att till grund för sådana föreskrifter
torde kunna läggas berörda förslag, hvilket, i vissa delar af statskontoret
omarbetadt, till Kungl. Maj:ts pröfning öfverlämnades. Tillika
anförde statskontoret, att då billigare pris på det för statens ämbetsverk
erforderliga papper sannolikt skulle ernås, utan att varans beskaffenhet
därigenom behöfde försämras, därest konkurrensen å detta område blefve
fri, men sådant svårligen läte sig göra med bibehållande af bestämmelsen
om vattenmärke, utvisande papperets egenskap af statstillhörighet, det syntes
statskontoret som borde nu gällande föreskrift om dylik stämpels anbringande
upphäfvas; och anhöll statskontoret, på det att i alla händelser
staten icke längre än nödigt vore måtte vara bunden af det med Lessebo
bolag afslutade kontrakt, att bemyndigande att uppsäga detta kontrakt
måtte varda ämbetsverket meddeladt.
Med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört bemyndigade Kungl.
Maj:t den 9 november 1900 statsrådet och chefen för finansdepartementet
att för utarbetande inom departementet af förslag till bestämmelser i fråga
om de i statskontorets förslag upptagna olika stoff- och styrkeklassernas
användning för olika slags handlingar in. m. tillkalla fem sakkunniga personer.
Af de sålunda tillkallade kommitterade afgafs den 16 oktober 1901
förslag till förmälning angående normalpapper och tryckpapper samt normalbläck,
skrifmaskinsband och stämpelfärger till bruk i statens tjänst m. in.
öfver detta förslag afgåfvos utlåtanden, af tekniska högskolan den 10 fe
-
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
bruari 1902 samt af statskontoret den 19 mars 1903; och är ärendet för
närvarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
Emellertid hade Lessebo bolag redan i en den 7 juni 1900 till statskontoret
ingifven skrift af anförda orsaker anhållit, att en skälig förhöjning
i priset å s. k. statspapper måtte bolaget beviljas, på det sätt, att priset
fastställdes till:
för Bikupan n:o 1 prima (n:o 0) pr ris kronor 17: 80
» » n:o 1 sekunda (n:o 00) » » » 15: 58
» s> n:o 2 prima (n:o 000) » » > 16:20
» utskott af statspapper » » » 10: 68;
och anhöll bolaget att, därest statskontoret icke ansåge sig kunna bevilja
den begärda prisförhöjningen, få uppsäga kontraktet att upphöra vara
gällande ett år efter mottagandet af bolagets skrifvelse i ämnet. Statskontoret
underställde ärendet Kungl. Maj:ts pröfning med hemställan, att
framställningen icke måtte vinna afseende, och enligt beslut den 21 september
1900 fann Kungl. Maj:t ej skål bifalla den begärda prisförhöjningen.
Till följd häraf upphörde det med bolaget upprättade kontraktet
att vara gällande den 7 juni 1901, och ämbetsverken anskaffa numera
det för dem erforderliga statspapper på sätt hvart och ett ämbetsverk kan
finna för sig förmånligast.
Då det synes revisorerne otvifvelaktigt, att under nu rådande förhållanden
beträffande anskaffning af papper för statens ämbetsverk hvarken
nödig sparsamhetshänsyn eller den ej mindre viktiga synpunkten af offentliga
handlingars skyddande för förstörelse genom tidens inverkan kan varda på
ett tillfredsställande sätt tillgodosedd, hafva revisorerne, med omförmälan
af hvad i detta ärende förut förekommit, velat uttala önskvärdheten af att,
till vinnande af dessa syftemål, för samtliga statens ämbetsverk gemensamma
bestämmelser angående anskaffande af papper och därmed sammanhängande
frågor må varda utfärdade.»
Med anledning af från Kungl. Maj:t erhållen remiss å denna framställning
har statskontoret i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 15 januari
innevarande år meddelat, att sedan Kungl. Maj:t den 10 december nästlidna
år anbefallt statskontoret att, med anledning af hvad bergsingenjören
Gunnar Dillner i skrift af den 13 november 1906 anfört i fråga
om bestämmelser angående upphandling och kontroll af normalpapper,
afgifva förnyadt underdånigt utlåtande i detta ärende, sådant underdånigt
utlåtande blifvit af statskontoret den 13 december 1906 beslutadt och
Statsutskottets Utlåtande N:o 87.
39
komme att samtidigt med statskontorets förevarande utlåtande till finansdepartementet
expedieras.
Då alltså förslag till denna angelägenhets ordnande blifvit af stats- ytt''
kontoret till Kungl. Maj:t ingifvet och då, enligt hvad utskottet inhämtat,
ärendet för närvarande är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende, har utskottet
endast velat hvad sålunda förekommit för Riksdagen
omförmäla.
§ 11-
Hvad i öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning berört,
dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes utlåtande
nöjaktigt förklarad!, dels ej vara af den vikt, att, oaktadt förklaringen ej
varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort af förhallandena
föranledas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att från utskottets
sida påkalla något yttrande; hvilket utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 19 april 1907.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Herr L. Eriksson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
förestående ärendes behandling inom utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
SituM tiansp larv öfver Halmstad med omgifning ar.
G slT. g 1) er g et
ML c It e- d eu!/eu
ID ocker
Gen. Stab. Lit. Anal .Stock!».
2l€i
Stena, 1:20 000
0 000 1000 2000 -meter
1 ■ ■ ■ i L i i . i i I |
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.