Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1906 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1905.

1907-04-19 · 40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1907:87, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1906 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1905.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

1

IC:o 87.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1906 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och

förvaltning under år 1905. (I. A.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning däraf från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit

hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhämtande

af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa

Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att därvid

följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.

Järnvägsstyrelsen.

§ I
(Rev.

ber. pag. 168; uti. pag. B83—587).

Enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, hade 1902 års Riksdag Ang. Mutad«

i anledning af Kungl. Maj:ts på järnvägsstyrelsens framställning grundademen Q utf»rda

förslag anvisat ett anslag af 100,000 kronor till utvidgning af spårsystemet tenvidAifvesta

i Alfvesta. Beträffande nämnda arbete anfördes i det vid statsverkspropo- station.

Bih. till Biksd Prof. 1907. 4 Sami. 1 A*d. 57 Raft. (N:o 87.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

sitionen fogade statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 11 januari

gamma år, att ombyggnad af stationen länge varit ifrågasatt, men hade

därmed fått tills vidare anstå i afvaktan på utredning af den med ombyggnaden

nära sammanhängande frågan om sättet för Borås—Alfvesta

järnvägs anslutning till statsbanan därstädes. Det då närmast förestående

ombyggnadsarbetet hade hufvudsakligast afsett spårsystemets utvidgande

för erhållande af större utrymmen å uppställnings- och rangeringsspåren

och desammas lämpliga anslutning till den nya godsbangård, som enligt

förslag till öfverenskommelse med Borås—Alfvesta järnvägsaktiebolag skulle

af bolaget bekostas. Tågspårens ombyggnad hade först därefter skolat

äga rum och då i sammanhang med uppförandet af nytt stationshus och

afträde m. in.

Borås—Alfvesta järnväg hade, meddela revisorerne vidare, öppnats

för allmän trafik den 23 december 1902, och den ifrågavarande godsbangården

hade blifvit anlagd.

1 sammanhang med den utvidgning af spårsystemet vid stationen, som

skulle utföras med det af 1902 års Riksdag härför beviljade anslaget och

hvilket arbete redan samma år begynt, måste emellertid, enligt hvad för

1903 års Riksdag anmälts, nytt stationshus jämte ny afträdesbyggnad uppföras

i stället för de förut befintliga. De af dessa äldre byggnader upptagna

platserna erfordrades ock för beredande af utrymmen för nya tågspår

och plattformar; och hade 1903 års Riksdag med anledning häraf anvisat

ett anslag af 140,000 kronor för uppförande af nytt stationshus jämte

ny afträdesbyggnad vid Alfvesta.

Af de anordningar, som varit afsedda att utföras med förberörda anslag

å 100,000 kronor, hade vid 1905 års slut arbeten med utvidgning

af uppställnings- och rangeringsspår verkställts för ett sammanlagdt kostnadsbelopp

af 55,124 kronor 94 öre, nämligen

under år 1902 för.................................... kr. 42,251:17,

> » 1903 » .................................... » 7,996:85,

» » 1904 » .................................... » 1,627: 90,

» » 1905 » .................................... » 3,249:02,

hvaremot ännu icke, enligt hvad revisorerne inhämtat, några arbeten vidtagits

med tågspårens ombyggnad.

Ej heller hade ännu arbetet för uppförande af stationshus m. m., för

hvilket anslaget å 140,000 kronor anvisats, blifvit påbörjadt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

%

Under sådana förhållanden och då behofvet af förändrade spåranordningar

å Alfvesta station synts vara trängande, hade det väckt revisorernes

uppmärksamhet, att de arbeten, till hvilka medel redan åren 1902 och

1903 anvisats, ännu icke fortskridit längre än som skett; och hade Revisorerne

fördenskull ansett sig böra förhållandet för Riksdagen omförmäla.

I häröfver till Kungl. Maj:t den 17 januari innevarande år afgifvet

infordradt utlåtande har järnvägsstyrelsen anfört, att frågan om ändring

och utvidgning af den del af sparsystemet å Alfvesta bangård, som omfattade

de s. k. tågspåren, på det närmaste sammanhängde med anordnandet

af person- och resgodsplattformarna, hvilkas läge och storlek åter vore

beroende af de planer, som komme att fastställas för uppförandet af nytt

stationshus därstädes.

Då emellertid dessa planer i afsevärd mån afveke från dem, som läge

till grund för den af styrelsen gjorda underdåniga framställning om ofvan

omförmälta anslag å 140,000 kronor till stationshus m. m., hade styrelsen

uti skrifvelse den 29 november 1906 till Kungl. Maj:ts afgörande hänskjutit

frågan om ändring i planen för användningen af nyssberörda anslag;

och tilläte sig styrelsen, med öfverlämnande af bestyrkt transsumt af

sagda skrifvelse, åberopa hvad styrelsen i frågan anfört och hemställt;

varande härvid fogad följande af styrelsen åberopade transsumt:

»Till Konungen.

Styrelsen får äfven i underdånighet till Eders Kungl. Maj:ts nådiga

afgörande hänskjuta frågan om nedan angifna ändring i planen för användningen

af det af 1903 års Riksdag beviljade anslag 140,000 kronor å

extra stat till uppförande å Alfvesta station af nytt stationshus jämte ny

aftr ädesbyggn ad.

Sedan 1902 års Riksdag anvisat medel till utvidgning af spårsystemet

å Alfvesta station, gjorde styrelsen uti underdånig skrifvelse den 26 november

1902 — med erinran att i sammanhang med berörda utvidgning

nytt stationshus jämte ny afträdesbyggnad måste uppföras i stället för nu

befintliga dylika byggnader, hvilka icke längre kunde användas för afsedda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

ändamål, äfvensom att de af sistsagda byggnader upptagna platserna erfordrades

för beredande af utrymmen för nya tågspår och plattformar —

framställning om omförmälta anslag å 140,000 kronor till uppförande å

ifrågavarande station af nytt stationshus jämte ny afträdesbyggnad. Härvid

uppgaf styrelsen jämväl, att stationshuset, som afsåges inrymma, förutom

de för järnvägstrafikens besörjande erforderliga allmänna lokaler,

äfven bostäder för baningenjör och stationsinspektor, vore planlagdt så stort,

att rum med tillsammans omkring 120 kv. meter golfyta kunde tills

vidare och intill dess de för något järnvägens behof blefve erforderliga

uthyras till postverket, som därom gjort framställning.

Den lifliga och alltjämt ökade persontrafiken vid stationen — såväl

den lokala som i all synnerhet öfvergångstrafiken mellan statens järnvägar

och de vid stationen anslutande enskilda banorna från Växjö och Borås —

har emellertid påvisat nödvändigheten af, att vid det nya stationshusets

uppförande och det slutliga anordnandet af persontågsspåren och plattformarna

sådana anstalter vidtagas, att de resande vid öfverflyttningen

från ett tåg till ett annat icke blifva nödsakade att korsa tågvägarna i

spårplanet. Sedan efter omfattande undersökningar olika förslag i berörda

syfte upprättats, hafva anordningarna å stationen ansetts böra utföras enligt

följande plan sålunda, att en gångbro öfver persontågsspåren och de jämsides

med hvarandra förlagda plattformarna uppföres vid ändan af dessa

senare och medelst trappor förbindes med desamma; att berörda gångbro

ntgår från stationshusets öfre våning, i hvilken inrymmas samtliga de

lokaler, som öfvergångsresande i regel hafva att uppsöka, nämligen väntsalar,

matsalar och toalett; att till stationshusets nedre våning förläggas

tjänstelokaler, biljett- och resgodsrum samt utrymmen för postverkets behof;

samt att i jordvåningen inredas kök, matsal för tågpersonal, centralvärmeanstalt,

afträden m. m.

Enligt den sålunda angifna planen skulle emellertid utrymmen för

bostäder åt baningenjör och stationsinspektor icke kunna beredas i stationshuset,

såsom ursprungligen afsetts, hvadan det skulle blifva erforderligt

att på annat håll för dessa tjänstemän anordna bostäder. Sådant låter sig

ock göra genom att efter inköp af en intill stationens gårdsplan gränsande

tomtplats ditflytta och lämpligen förändra ett å stationen befintligt boställshus,

hvilket nu ligger å plats, som måste afröjas i anledning af stationshusets

uppförande, och har kostnaden för de sålunda anordnade bostadslägenheterna

beräknats till 18,000 kronor, af hvilken kostnad dock den

för husets förflyttning och förändring bör, i likhet med andra dylika arbeten

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

5

å redan befintliga byggnader och anläggningar, bestridas af trafikmedel å

kostnadsstaten.

Såsom redan anmärkts, skulle enligt nu angifna plan stationshuset

inrymma jämväl restaurationslokaler. Hittillsvarande restauration vid stationen

är inrymd i en statens järnvägar tillhörig byggnad, för hvilken

nu erlägges en årlig hyra af 2,200 kronor, men denna byggnad, hvilken

för öfrigt är lika otidsenlig och bristfällig som det nuvarande stationshuset,

måste undanskaffas för beredande af erforderliga utrymmen för nya

tågspår och plattformar. Att den sfi styrelsen år 1902 upprättade, till

grund för styrelsens underdåniga framställning i skrifvelsen den 26 november

1902 om omförmälta anslag liggande husbyggnadsplan icke upptog

inrymmandet i det nya stationshuset af ifrågavarande restaurationslokaler,

berodde därpå, att man då ansåg sig böra öfverlåta uppförandet

af ny restaurationsbyggnad åt enskild persons företagsamhet — hvilken

afsikt emellertid, såsom ofvan framhållits, numera funnits böra, för bättre

tillgodoseende af den trafikerande allmänhetens bekvämlighet, frångås.

Kostnaden för det nya stationshuset enligt den nu upprättade planen

beräknas till 105,000 kronor samt för den föreslagna gångbron däremellan

och plattformarna till 17,000 kronor.

Därest ofvan angifna kostnader, inbegripet jämväl kostnaden för förändring

af omförmälta boställshus, sammanräknas, uppgå desamma till

140,000 kronor eller således till samma belopp, som beräknats erforderligt

enligt den år 1902 uppgjorda husbyggnadsplanen.

På grund af hvad styrelsen ofvan anfört får styrelsen i underdånighet

hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t medgifva styrelsen rätt att få

med det af 1903 års Riksdag beviljade anslag, 140,000 kronor, till uppförande

af nytt stationshus jämte ny afträdesbyggnad vid Alfvesta station

utföra stationshus jämte gångbro därstädes enligt nu framlagda plan.

Stockholm den 29 november 1906.»

Utskottet, som i likhet med revisorerna funnit anmärkningsvärdt, att utsk°*%£ ytt''

arbeten, för hvilka medel på Kungl. Maj:ts förslag anvisades redan åren

1902 och 1903, till största delen ännu icke blifvit utförda, får dock, då

numera, sedan revisorerne fäst uppmärksamheten på frågan, åtgärder vidtagits

för åvägabringande af det föreslagna byggnadsföretaget, hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i ärendet förekommit

låta bero.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

Ang. ordnan

det af bangårds/örhållandena

i

Halmstad.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 169—171; uti. pag. 590).

1906 års Riksdag, som afslog Kungl. Maj:ts proposition om försäljning

till Halmstads stad af den för statsverkets räkning utarrenderade

delen af kronolägenheten Halmstads slottsjord, hade, enligt hvad revisorerne

erinrat, angifvit såsom skäl för detta beslut, att då utan tvifvel

fråga inom den närmaste tiden måste uppstå om utvidgning för statens

järnvägars behof af Halmstads järnvägsstation, hvilken till hufvudsakligaste

delen tillhörde Halmstad—Nässjö järnväg, och då i sammanhang med

denna fråga borde tagas i öfvervägande, om ej de områden, som erfordrades

för sådan utvidgning, lämpligen borde gå i utbyte mot större eller

mindre del af den mark, som vore ifrågasatt att af statsverket öfverlämnas

till staden Halmstad, hade Riksdagen ansett sig icke böra, innan

utredning i omförmälda afseende blifvit åvägabragt, bifalla det framlagda

förslaget.

Frågan om .förändrade bangårdsförhållanden i Halmstad hade, enligt

hvad revisorerne vidare meddela, sålunda blifvit bragt å dagordningen,

och hade revisorerne, som besökt Halmstads bangård, äfven funnit angeläget,

att denna fråga så snart som möjligt bereddes en lycklig lösning.

Förutom den nuvarande stationens olämpliga läge å östra sidan om

Nissan, hvilket hade till följd, att stadens äldsta och största stadsdel väster

om Nissan — där den hufvudsakliga utvecklingen ägde rum — vore

i saknad af station, framträdde nämligen olägenheter i afseende å stationen

på grund dels af det trånga utrymmet och dels däraf att stationen

redan för den nuvarande trafiken icke syntes vara tillfredsställande anordnad.

Sålunda måste, enligt hvad som uppgafs, det spår, som läge

närmast hufvudplattformen, användas för rangering af vagnar mellan hamnen

och statsbanans spårgrupp å stationen. Svårighet förefunnes äfven för

rangeringsarbetet och vagnomsättningen, hvilket skulle bero därpå, att en

stor del af spårsystemet bestode af ändspår. Yäxlingsrörelser mot sydost

från nuvarande bangården, hvilka ofta förekomme, verkställdes öfver Laholmsvägen—Viktoriagatan,

som då måste afstängas för gatutrafiken. Från

statens järnvägars sida hade därjämte uppgifvits, att alla rundspår vore

för korta för såväl ifrågakommande tåglängder som uppställningsvagnar

samt att ändring därutinnan icke kunde åstadkommas med det nuvarande

inbördes planläget af gator och bangården.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

7

Det mest ofördelaktiga i de nuvarande bangårdsanordningarna hade

dock synts vara den sträckning, som gifvits Västkustbanan i närheten af

och inom Halmstads stads område och som närmare angåfves å bifogad

kartskiss. • Banan svängde nämligen i en båge genom staden i öster och

norr samt korsade därunder stadens gator i plan på icke mindre än 17

ställen. Detta föranledde gifvetvis ej obetydliga hinder i gatutrafiken.

Men därjämte måste en dylik anordning såväl innebära fara för gatu- och

järnvägstrafiken som ock vålla statens järnvägar afsevärda utgifter för bevakning

och underhåll af öfvergångarna.

För bangårdsfrågans nöjaktiga lösning syntes stationen, hvars nuvarande

läge, enligt hvad från sakkunnigt håll blifvit upplyst, omöjliggjorde någon

utvidgning, åtminstone i stationens längdriktning, utan fullständig omläggning

af ingångslinjerna, icke lämpligen böra bibehållas å sin nuvarande

plats. Lösningen af frågan skulle emellertid betydligt underlättas därigenom,

att, på sätt Riksdagen antydt, för stationens utandning förvärfvades

erforderlig mark å slottsjorden.

De hamnanläggningsarbeten, som redan nu påginge, syntes emellertid,

för ett rationellt ordnande af kommunikationsförhållandena i Halmstad,

böra sättas i samband med stationsfrågan. Det hade därför synts revisorerne

vara af vikt, att åtgärder utan dröjsmål vidtoges för åstadkommande

af en allsidig utredning angående kommunikationsförhållandena i

hvad de berörde såväl statens järnvägar som Halmstads stad samt Halmstad—Nässjö

och Halmstad—Bolmens järnvägar, därvid jämväl borde tagas

under ompröfning, huruvida icke lämpligen frågan skulle kunna ordnas

på sådant sätt, att statsbanan med sin nuvarande linje från sydost framdroges

med ny bro öfver Nissan någonstädes midt för de nuvarande lokomotivstallarna

och en ny statsbanestation, vare sig fullständig sådan eller

allenast personbangård, anlades väster om Nissan a lämpliga områden, tillhörande

dels staten och dels staden, och hvilka senare kunde gå i utbyte

mot statsjordar, samt denna station förbundes med den mot Gullbrandstorp

i nordvästlig riktning gående statsbanelinjen. Utom andra fördelar

skulle därigenom äfven en väsentlig och ur tariffsynpunkt fördelaktig förkortning

af järnvägslinjen erhållas i förhållande till den nuvarande i båge

framförda statsbanelinjen, hvilken det kunde förväntas, att staden skulle

vara angelägen att förvärfva för användande såsom ringbana genom sina

östra och norra delar.

Då slutligen erfarenheten visat, att utredningar af sådan beskaffenhet

som den förevarande toge lång tid i anspråk och ordnandet af bangårds
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande Ko 87.

Utskottets

rande.

fragan sannolikt komme att fördyras och försvåras ju längre den uppskötes,

hade revisorerne i dessa omständigheter funnit ytterligare skäl att

nu fästa uppmärksamheten å ifrågavarande angelägenhet.

Järnvägsstyrelsen har i häröfver den 17 januari innevarande år afgift

yttrande anfört, att styrelsen lika med revisorerne ansåge det vara

af vikt, att en allsidig utredning komme till stånd angående de möjligheter,

som förelåge till förbättrande af kommunikationsförhållandena i

staden Halmstad, i hvad de berörde såväl statens järnvägar som staden

själf samt Halmstad—Nässjö och Halmstad—Bolmens järnnägar; och hade

äfven, med särskildt föranledande af den kungl. remissen den 8 juni 1906

af Riksdagens skrifvelse den 23 maj samma år angående Kungl. Maj:ts

proposition om upplåtelse till Halmstad af viss del af kronolägenheten

Halmstads slottsjord, genom linjebefälets försorg påbörjats preliminära undersökningar

och utredningar rörande eventuellt erforderliga markförvärf

för statens järnvägars behof, men förelåge ännu ej något slutligt resultat

af dessa.

Vidare hade sig järnvägsstyrelsen bekant, att Halmstad—Nässjö järnvägsaktiebolag

vore betänkt på och jämväl förberedt åtgärder för en förbättring

af bangårdsförhållandena i Halmstad, och vore det att hoppas,

att öfriga intresserade parter icke skulle neka sin medverkan till ordnandet

af denna angelägenhet. Gifvetvis vore järnvägsstyrelsen icke nu i tillfälle

att närmare yttra sig angående de af Riksdagens revisorer framhållna

synpunkter, hvilka vid en fortsatt utredning företrädesvis synts revisorerne

förtjäna beaktande. Järnvägsstyrelsen skulle emellertid låta sig angeläget

vara att underkasta dem en noggrann pröfning jämte de öfriga synpunkter,

som vid en utredning af så omfattande natur som den ifrågasatta

kunde antagas komma att erbjuda sig.

Till närmare upplysning i ärendet har utskottet velat meddela den

af revisorerne upprättade, vid den skrifna berättelsen fogade kartskiss.

ytt- Utskottet, som ansluter sig till den af Revisorerne uttalade mening

om vikten af att bangårdsförhållandena i Halmstad må varda snarligen

ordnade, har velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87,

9

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet

anslagna medel.

§ 3-

(Rev. ber. pag, 188—190; uti. pag. 600—605).

De i gällande instruktioner för tjänstemännen vid statens kur- och Ang. behöfva

vårdanstalter för sinnessjuke den 30 december 1885 intagna bestämmelser,

som afse kontrollen öfver hospitalens medelsförvaltning, äro, enligt hvad talens medelsrevisorerna

meddela, hufvudsakligen följande, förvaltning.

att öfverläkaren skall granska de för hvarje hälft år inkommande

apoteksräkringarnas öfverensstämmelse med skedda rekvisitioner samt dessa

räkningar till deras riktighet i berörda afseende attestera;

att öfverläkaren skall i fråga om anordnande af medel noga tillse, att

föreslagna utgifter öfverensstämma med stat, vederbörliga rekvisitioner

samt andra för särskilda fall gällande bestämmelser;

att alla räkningar och aflöningslistor skola af öfverläkaren granskas - och, därest han ej har något att mot dem anmärka, af honom underskrifvas

och därefter af honom framläggas för hospitalsdirektionen till

anordning;

att öfverläkaren skall vaka öfver att patienternas arbets- och flitpenningar

varda behörigen bokförda äfvensom att de sjuke erhålla god

och lämplig föda och af föreskrifven mängd;

att biträdande läkaren skall hvarje dag utskrifva och till sysslomannen

aflämna erforderliga utspisningslistor för följande dag samt till riktigheten

bestyrka det sammandrag af dessa listor, som sysslomannen har

att för hvarje kvartal uppgöra, samt vaka öfver deras noggranna tillämpning

äfvensom biträda öfverläkaren i tillsynen öfver proviantartiklarnas

och matens beskaffenhet;

att sysslomannatjänst vid hospital icke får förenas med annan befattning,

som åtföljes af uppbörd och redovisning;

att när leverantör af matvaror erhåller betalning, skola rekvisitionslistorna

till hospitalets kontor återställas för att biträdande läkaren förevisas

vid den granskning af kvartalssammandraget, som honom enligt instruktionen

åligger;

att rekvisitioner å varor skola, innan de af sysslomannen expedieras,

vara försedda med öfverläkarens godkännande;

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 57 Håft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

"Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

att sysslomannen skall omhänderhafva och väl vårda materialier och

råämnen, som för anstaltens räkning i förråd anskaffas, samt dem, i mån

af behof, till vederbörande afdelnings arbets- och verkstadsföreståndare

utlämna mot kvitto och redovisningsskyldighet;

att sysslomannen skall åt öfverläkaren till föredragning inför direktionen

öfverlämna alla räkningar, aflöniijgslistor och dylika handlingar

samt i enlighet med direktionens anordningar och i mån af behof verkställa

alla utbetalningar äfvensom noggrant föra journaler öfver anstaltens

inkomster och utgifter i öfverensstämmelse med fastställdt formulär;

att sysslomannen skall på sätt och tider, som vore föreskrifna, bokföra

och redovisa anstaltens inkomster, utgifter och inventarier samt mottaga

proviant-, material- och bränsleförråd;

att anstaltens räkenskaper, som skola afslutas kvartalsvis, skola, behörigen

underskrifna och verificerade, vara till direktionen aflämnade, för

årets tre första kvartal inom fjorton dagar efter kvartalets utgång samt

för årets sista kvartal inom en månad efter årets slut;

att kassainventering skall i sysslomannens närvaro vid hvarje kvartals

utgång äga rum; samt

att hvarje år skall å dag, som af direktionen bestämmes, ordentlig

besiktning å anstalten tillhöriga inventarier och klädespersedlar verkställas

i närvaro af någon direktionens ledamot.

De föreskrifter uti ifrågavarande afseende, som förekomma i kungl.

stadgan angående sinnessjuke den 14 juni 1901, äro i hufvudsak följande:

att medicinalstyrelsen skall minst en gång årligen genom en sin ledamot

eller annan läkare, som medicinalstyrelsen därtill utser, låta inspektera

hvarje anstalt för sinnessjuka;

att direktion för hospital eller asyl, hvilken äger att åt en sin ledamot

uppdraga den närmare tillsynen öfver kassaförvaltningen, skall, på

anmodan af medicinalstyrelsen, uppgöra förslag dels till stat angående beklädnad

och sängutredning, dels ock till utspisningsstat äfvensom årligen

före oktober månads utgång till medicinalstyrelsen inkomma med beräkning

af anstaltens inkomster under nästföljande år jämte förslag till utgiftsstat

under samma tid, äfvensom hvar tredje månad efter verkställd utredning

af behofvet ko3 medicinalstyrelsen göra anmälan om beloppet af erforderliga

medel för nästföljande tre månader;

att de medel, som icke äro för löpande utgifter behöfliga, skola för

anstaltens räkning uti bankinrättning insättas jämlikt därom gällande

föreskrift;

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

11

att direktionen skall, efter tagen kännedom om sysslomannens räkenskaper,

inom en månad, efter det räkenskapen till direktionen aflämnats,

insända densamma till medicinalstyrelsen tillika med vederbörandes intyg

om kassa- och inventariebehållningen.

De sålunda meddelade kontrollföreskrifterna syntes emellertid revisorerne

icke vara tillfyllestgörande; och att en effektiv kontroll öfver sysslomannens

kassaförvaltning för närvarande icke alltid utöfvades, framginge

af den under år 1906 upptäckta, till mer än 40,000 kronor uppgående

kassabalansen vid Stockholms hospital.

Såsom ofvan nämnts, vore föreskrifvet, att kassainventering skulle äga

rum vid hvarje kvartals utgång; men huru föga noggrann denna inventering

vid nämnda hospital varit, kunde slutas exempelvis af den omständighet,

att fyra räkningar å tillsammans 204 kronor 36 öre, hvilka

bland kassautgifter upptagits såsom betalda i särskilda poster den 4 april,

den 9 och den 31 maj samt den 1 juli 1905, enligt hvad revisorerne

inhämtat, i själfva verket först den 31 december samma år blifvit likviderade.

På samma sätt förhölle det sig med två poster å tillsammans

834 kronor 90 öre, som bokförts i hospitalets räkenskap såsom utgift den

1 april 1905, men betalts den 6 maj samma år. Att vid de inventeringar,

då förenämnda bokföringsåtgärder varit föremål för granskning, vederbörande

icke gjort sig förvissade om, att den befintliga kassabehållningen varit den

rätta och att utbetalningarna blifvit behörigen verificerade, vore uppenbart.

Genom kungl. kungörelserna den 15 december 1905 dels med föreskrifter

rörande inventering hos redogörare för verk eller inrättning, hvars

räkenskaper för granskning skola öfverlämnas till kammarrätten och dels

med föreskrifter för ämbetsverk och myndigheter att insända vissa uppgifter

till statskontoret samt medicinalstyrelsens cirkulärskrifvelse den 18

juni 1906 till samtliga hospitalsdirektioner med öfverlämnande af nämdan

kungörelse till efterrättelse vore, enligt hvad revisorerne vidare anföra,

visserligen vissa åtgärder påbjudna, som kunde medföra ökad kontroll

öfver medelsförvaltningen vid hospitalen. Men dessa åtgärder, hvilka framkallats

af kommitterade för granskning af statens bokföring in. in., vore

egentligen afsedda att utgöra förberedande anordningar i och för genomförande

af en central kassakontroll och kunde icke beräknas komma att i

afsevärd grad afhjälpa de här ofvan angifna missförhållandena. Härtill

erfordrades, att den genom hospitalsdirektionerna utöfvade kontroll skärptes

genom att mera ingående inventeringar anställdes särskildt genom tillsyn

att kassajournalerna behörigen verificerades och öfverensstämde med af
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

räkningarna; och ville revisorerne uttala önskvärdheten af att anordningar

i sådant syfte vidtoges.

I sammanhang härmed hafva revisorerne dels åberopat 1905 års

revisorers yttrande i fråga om inventering af vissa vid hospitalen befintliga

förråd och däröfver uppgjorda instruments fogande vid räkenskaperna

samt medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet den 17 januari 1906, dels uttalat

den mening, att vid de anstalter, där trädgårdsskötsel och jordbruk

förekomme i så stor utsträckning, att förråd af deras alster förekomme,

äfven dessa förråd borde i räkenskaperna redovisas och på samma sätt som

andra hospitalsförråd inventeras äfvensom att redogörelserna för hospitalens

proviantförråd borde åtföljas af såväl afskrift af den fastställda utspisningsstaten

som ock en uträkning, som visade, att till de utspisade portionerna

åtgått de såsom utgifter upptagna proviantartiklarna.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 16 januari 1907 har medicinalstyrelsen

anfört följande:

»Riksdagens revisorer lämna först en öfversikt af de hufvudsakligaste

bland de bestämmelser, som afse kontrollen öfver hospitalens medelsförvaltning,

hvilka bestämmelser icke synas revisorerne tillfyllestgörande,

hvarför de anse erforderligt, att den genom hospitalsdirektionerna utöfvade

kontroll skärpes genom att mera ingående inventeringar anställas, särskildt

genom tillsyn, att kassajournalerna behörigen verificeras och öfverensstämma

med afräkningarna.

Med afseende till en början på denna revisorernes erinran får medicinalstyrelsen

anföra, att åtskilliga andra bestämmelser meddelats uti

ifrågavarande hänseende än de af revisorerne uppräknade. Särskildt torde

i detta sammanhang höra påminnas om medicinalstyrelsens cirkulär den

15 oktober 1880 till samtliga hospitalsdirektionerna angående hospitalsräkenskapernas

förande m. m., hvari bland annat föreskrifves, att för kassaredovisningen

skola föras »en journal öfver kassainbetalningar och---

en journal öfver kassautbetalningar, uti hvilka journaler influtna och utbetalda

medel dag för dag antecknas — — —. Dessa journaler böra åtföljas

af fullständiga inkomst- och utgiftsverifikationer, de senare i stadgad

ordning med påskrift om godkännande försedda. Influtna patientafgifter

verificeras särskildt af afräkningarna med patienterna.» I allt väsentligt

finnas således sedan lång tid de utaf revisorerne i denna del äskade föreskrifterna,

Den olägenhet, som kan ligga däri, att föreskrifterna ingå i

ett cirkulär, som vid förändrad sammansättning af direktionerna möjligen

kan falla i glömska, har under det gångna året undanröjts därigenom, att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

13

undertecknad Stenbeck utgifvit en systematiskt ordnad författningshandbok

för vården af sinnessjuka och sinnesslöa, hvaruti, på sidan 172, äfven

denna bestämmelse återfinnes. Här senast antydda föreskrifter blefvo i

visst afseende ytterligare inskärpta genom ett nytt cirkulär af den 27

november 1891 (sidan 208 i ofvannämnda författningshandbok), hvari bland

åtskilligt annat förordnades, satt sysslomannen skall dag för dag utan

dröjsmål föra inkomst- och utgiftsjournalerna, därvid hvarje kassapost genast

vid det tillfälle, den uppkommer, skall införas» etc.

Revisorerne anföra vidare, att genom nådiga kungörelserna den 15

december 1905 angående inventeringar hos redogörare för verk, hvilkas

räkenskaper för granskning skola öfverlänmas till kammarrätten, vissa åtgärder

visserligen påbjudits, som kunna medföra ökad kontroll öfver medelsförvaltningen

vid hospitalen, men att dessa åtgärder egentligen äro

afsedda att utgöra förberedande anordningar i och för genomförande af en

central kassakontroll och icke kunna beräknas komma att i afsevärd grad

afhjälpa det anmärkta missförhållandet. Det må vara, att ifrågavarande

anordningar framkallats af helt andra behof än det af skärpt kontroll

öfver medelsförvaltningen vid hospitalen; men det synes medicinalstyrelsen

ovedersägligt, att de, så länge de äro i kraft, måste verksamt befordra

äfven sistberörda ändamål. Det måste nämligen gifvetvis vara svårare för

en oredlig redogörare att på enskild väg hopbringa nödiga medel för

underslefs döljande vid inventeringarna, då dessa återkomma en gång i

månaden, än om de ske blott en gång i kvartalet, och det torde varit

mera än en tillfällighet, att ställningen blef ohållbar för den syssloman,

hvars oredliga förfarande närmast torde framkallat revisorernes erinringar,

omedelbart före den första månadsinventeringen hos honom, om det också

icke kunnat undgå honom, att han vid samma tid var föremål för misstankar

från olika håll och därför också för skärpt tillsyn.

Rörande därefter anmärkningen öfver bristande noggrannhet vid inventeringar,

som under senare tiden ägt rum särskilt vid Stockholms

hospital, får medicinalstyrelsen hufvudsakligen hänvisa till det yttrande,

som i ärendet afgifvits utaf direktionen öfver nämnda anstalt, hvilket yttrande

utmynnar i ett uttalande, att, såsom i uppbördsverk och banker

sker, en kontrolljournal öfver uppbörden borde föras af annan person än

sysslomannen och att sysslomans kvitto, för att vara giltigt, skulle underskrifvas

jämväl af denne person; hvarjämte direktionen framhåller vikten

af obligatoriskt begagnande af semester för sysslomännen. För egen del

vill styrelsen emellertid dessutom tillägga, att styrelsen städse vid af
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

gifvande af underdåniga förslag till besättande af ledainotsplatserna i

hospitalsdirektionerna haft uppmärksamheten riktad på behofvet i hvarje

direktion af någon med ärenden af ekonomisk art fullt förtrogen person,

hvilken med sakkunskap och erfarenhet kunde mottaga direktionens uppdrag

att utöfva den närmaste tillsynen öfver kassaförvaltningen. Denna

är emellertid både ansvarsfull och betungande och har blifvit det i ännu

högre grad genom de af ofvannämnda författningar af den 15 december

1905 föranledda kassainventeringarna. Och då direktionen öfver Stockholms

hospital yttrar, att ett, på sätt direktionen antydt, ökadt kontrollarbete

icke kan begäras af någon bland dess ledamöter, så mycket mindre

som direktionsledamöter icke åtnjuta någon som helst ersättning för sitt

ledamotskap, har direktionen säkerligen gifvit uttryck åt en allmän uppfattning.

Särskildt skulle ett sålunda ökadt arbete omöjligen kunna begäras

vid hospital, som ligga exempelvis 6 å 8 kilometer utanför närmaste

stad, där direktionens ledamöter i regel äro boende. En sålunda ökad

kontroll skulle därför, åtminstone vid anstalter utan bokhållare, kräfva

antingen anställande af en sådan tjänsteman eller att arbetet mot ersättning

uppdroges åt någon utanför anstalten stående person. Något förslag i sådan

riktning är medicinalstyrelsen likväl icke för närvarande beredd att afgifva.

Ett sätt, hvarpå direktionerna skulle kunna skärpa kontrollen öfver

sysslomännen, .vore anställandet då och då af fullkomligt oförberedd kassainventering.

Gällande föreskrifter lägga inga hinder i vägen för en dylik

åtgärd. Äfven vid de af medicinalstyrelsen förordnade inspektionerna

skulle kassainventering vid lägliga tillfällen vara af gagn; och vill medicinalstyrelsen,

i den mån sådant låter sig göra, söka få till stånd dylika inventeringar,

hvarmed för öfrigt början numera gjorts.

Ett annat verksamt medel att förekomma eller i tid upptäcka underslef

från sysslomäns sida vore helt säkert också ett åläggande för dessa tjänstemän

att årligen begagna sig af sin semester, hvarvid kassa och räkenskaper

skulle till vikarie öfverlämnas. Det hinder härför, som direktionen öfver

Stockholms hospital anför, finnes ej heller. Direktionen synes hafva förbisett,

att genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref den 6 juni 1902 medel

anvisats för vikarier under hospitalssysslomäns semester. Måhända är

ersättningen väl knapp vid anstalter utan bokhållare, som är skyldig åtaga

sig förordnande, men därom har ingen klagan hittills försports. Däremot

hafva betänkligheter framställts mot anordnandet af tvenne inventeringar

af förråden tätt efter hvarandra, om sådana skulle påyrkas af sysslomannen

eller vikarien vid semesterns början och slut. Men i allmänhet torde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

15

salten kunna ordnas på ett båda parterna tillfredsställande sätt; och vill

medicinalstyrelsen söka verka för, att sysslomännen tillhållas att i ökad

utsträckning begagna dem tillkommande semester.

Vidkommande slutligen revisorernes erinringar om förrådsinventeringar,

har medicinalsstyrelsen intet att däremot invända. Frågan härom har

under längre tid varit föremål för medicinalstyrelsens uppmärksamhet.

Att nya bestämmelser ännu icke blifvit utfärdade, beror därpå, att frågan

sammanhängt med ett förslag till hela räkenskapsväsendets reformering

vid hospitalen, hvilket förslag emellertid icke kunnat genomföras. Särskilda

bestämmelser för årlig inventering af de i revisorernes memorial afsedda

förråden skola emellertid nu med det snaraste utfärdas.»

Direktionens vid Stockholms hospital af medicinalstyrelsen åberopade

yttrande i detta ärende är af följande lydelse:

»Med stöd af innehållet i 13 § 1 mom. gällande stadga angående

sinnessjuka har kungl. direktionen åt en sin ledamot lämnat i uppdrag att

hafva den närmare tillsynen öfver kassaförvaltningen vid hospitalet. Denne

ledamot, en i bokföring förfaren affärsman, har jämväl å föreskrifna tider

eller minst vid utgången af hvarje kvartal förrättat kassainventering, hvarjämte

han undertecknat de anvisningar, som lämnats å bankräkningen.

Vid de nämnda inventeringarna har sysslomannen företett kvitterade

räkningar och kontanta medel till det belopp, som skulle redovisas. Enligt

hvad Riksdagens revisorer hafva inhämtat skulle emellertid fyra räkningar

å tillsammans 204 kronor 36 öre och två poster å tillhopa 834 kronor

90 öre hafva blifvit betalda senare dag, än de i räkenskapen för 1905

upptagits såsom guldne, hvaraf revisorerne droge den slutföljd, att inventeringen

varit föga noggrann. Direktionen får häremot erinra, att de omförmälda

räkningarna äro kvitterade af vederbörande leverantörer utan att

därvid angifvits, hvilken dag likvid skett. Då desamma, enligt hvad kontrollanten

förklarat, vid inventeringen företetts kvitterade, måste förklaringen

ligga däri, att leverantörerna efter aftal med sysslomannen lämnat honom

kvitterad räkning utan att hafva därvid mottagit likvid, som först sedermera

kommit dem till hända.

Flera torde vara de sätt, som af oredliga syssloman kunna användas

för att dölja balans. Ett sådant är att vid inventering förete kontanta

medel, som för tillfället på enskild väg anskaffats. Ett annat är att, från

leverantörer förete kvitterade räkningar, ehuru likvid ännu ej skett. Ännu

ett sätt är, att redogöraren underlåter att i räkenskapen upptaga influtna

medel för den dag, de influtit, utan först för en senare dag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

Direktionen, som icke kan känna, huruvida det första af dessa sätt

af syssloman Forsberg anlitats, antager, att han vid inventeringar företett

räkningar, som kvitterats, ehuru likvid ännu ej lämnats. Med visshet

torde kunna påstås, att Förberg underlåtit att såsom influtna upptaga erlagda

patientafgifter utan först för en senare dag upptagit dem i räkenskaper.

På sådant sätt torde det hafva lyckats Forsberg att dölja en

balans på mer än 40,000 kronor.

Direktionen är icke i tillfälle att angifva någon åtgärd till förhindrande,

att sysslomän vid inventering förete medel, som på enskild väg upplånats,

eller räkningar, som kvitterats, ehuru likvid ej erlagts; men för kontroll

å uppbörden skulle kunna, såsom i uppbördsverk och banker sker, föreskrifvas,

att sysslomannens kvitto skall för att vara giltigt underskrifvas

jämväl af en annan person, som därvid tillser, att posten upptages i en

kontrollbok. Ett sådant arbete kan dock icke kräfvas af någon bland

direktionens ledamöter, som icke åtnjuta ersättning för sitt ledamotskap,

och heller af hospitalets läkare eller predikant. För ändamålet erfordras

således anställande af en ny aflönad tjänsteman.

Lämpligt torde ock vara, att hospitalssyssloman ålägges att taga semester

på tid, som af direktionen bestämmes. Härför förutsättes dock, att

af hospitalsmedlen anvisas anslag till aflönande af vikarie under semestern.

Direktionen har ock någon anledning till den förmodan, att de föreskrifter,

som, beträffande kontroll, finnas bestämda i Kungl. Maj:ts nådiga

kungörelse den 15 december 1905 och kungl. medicinalstyrelsens cirkulär

den 18 juni 1906, ökat svårigheten för Forsberg att längre dölja sin balans.

Direktionen, som icke har något att erinra emot, att inventering af

trädgårdsalster äger rum, har ej heller något att tillägga till hvad kungl.

medicinalstyrelsen i underdånigt utlåtande den 17 januari 1906 anfört i

fråga om inventering vid hospitalen.»

Utskottets yttrande.

Utskottet, som delar revisorernes uppfattning om att kontrollen öfver

hospitalens medelsförvaltning bör skärpas, har vid det förhållande att

medicinalstyrelsens utlåtande i ärendet gifver vid handen, att åtgärder i

sådant syfte komma att af styrelsen vidtagas och då utskottet emotser,

att fullt effektiva kontrollåtgärder komma att af medicinalstyrelsen påbjudas,

endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

17

Ecklesiastikdepartementet.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 258; uti. pag. 614—851.)

Under förestående rubrik hafva revisorer ne erinrat, hurusom 1884

Riksdag ställt till Kungl. Maj:ts förfogande ett extra anslag för år 1885 statsmedel anaf

15,000 kronor för att under vissa villkor användas till understöd åt

sådana anstalter eller föreningar, som anordnade föreläsningskurser för fgr arbetare.

arbetsklassen.

Detta anslag hade utgått för åren 1886 och 1887 likaledes

med................................................................................................ kr- 15,000: —

för åren 1888—1894 med...................................................... » 20,000: —

och för hvartdera af åren 1895 och 1896 med ............... » 25,000: —

för år 1897 med........................................................................ » 30,000: —

» ^ 1898 » » 35,000: —

> » 1899 » » 45,000: —

i » 1900 » * 55,000:

> hvartdera af åren 1901 och 1902 med ....................... » 65,000: —

, » > > 1903 » 1904 » » 100,000: —

» år 1905 med........................................................................ » 125,000: —

> » 1906 » * 155,000: —

samt för år 1907 med ............................................................ I * * * * * * 8 180,000: —

I skrifvelse angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde

hufvudtitel hade 1898 års Riksdag beträffande förenämnda anslag anfört,

att emot anordningen af de ifrågavarande föreläsningarna, särskildt i hvad

anginge valet af föreläsningsämnen, från skilda håll framställts anmärkningar,

hvilka Riksdagen icke kunnat frånkänna befogenhet. Riksdagen

hade därför ansett sig böra uttala den önskan, att den af Kungl. Maj:t

utöfvade kontrollen öfver föreläsningarna måtte så inrättas, att den största

möjliga säkerhet vunnes därför, att föreläsningarna måtte blifva till verklig

nytta för de samhällsklasser, för hvilka de vore afsedda.

Vid beviljande af den äskade förhöjningen i berörda anslag hade

1899 års Riksdag erinrat om 1898 års Riksdags anförda uttalande; och

1905 års Riksdag hade i denna fråga yttrat, bland annat, att den hastiga

tillväxten i anslaget syntes gifva särskild anledning till uttalande af den

förhoppningen, att föreläsningarna med afseende å ämnesval och framställ
ningssätt

måtte anordnas på så ändamålsenligt sätt som möjligt.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1907. 4 Samt. 1 Afd. 57 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

Vtaka tuta

ra,ide.

Den fortgående betydliga ökningen i förevarande anslag och de af

Riksdagen gång efter annan framställda önskemålen beträffande föreläsningarnas

anordnande hade gifvit revisorerne anledning att taga närmare

del af de från vederbörande föreläsningsföreningar till Kungl. Maj:t insända

årsberättelser. Af dessa syntes framgå, att föreläsningarna, i synnerhet

beträffande ämnesval, i många fall icke varit ändamålsenligt anordnade.

Särskildt förefölle det revisorerne anmärkningsvärdt, att föreläsningarna

mycket ofta omfattat aflägset belägna länders natur och folk, hvaremot

föreläsningar, afsedda att bland arbetarebefolkningen sprida kunskap om

hvad vårt eget land ägde af skönhet och utvecklingsmöjligheter, sparsamt

förekommit. Likaledes hade revisorerne trott sig finna, att ett afsevärdt

antal af föreläsningarne varit af ringa praktiskt värde för arbetsklassen.

Då revisorerne ansåge, att dessa föreläsningskursers viktigaste uppgifter

vore ej mindre att väcka håg för själfbildning än äfven att sprida kännedom

om och kärlek till fosterlandet samt att meddela sådan kunskap, som

kunde varda till verklig nytta i det praktiska lifvet, hade revisorerne

velat å dessa förhållanden fästa uppmärksamheten.

Denna framställning har remitterats till öfverståthållareämbetet och

samtliga länsstyrelser, hvilka jämte egna utlåtanden till Kungl. Maj:t insändt

yttranden från 97 särskilda föreläsningsföreningar och arbetareinstitut

samt liknande sammanslutningar; och tillåter sig utskottet hänvisa till

dessa utlåtanden och yttranden, hvilka finnas fogade vid den tryckta

revisionsberättelsen.

ytt- Af hvad i ärendet förekommit framgår, att största delen af de med

understöd af statsmedel anordnade föreläsningarna varit i afseende å ämnesval

så inrättade, att de synas motsvara de fordringar, som enligt revisorernes

af utskottet delade uppfattning böra ställas på desamma; och

då allmänt uttalats anslutning till hvad revisorerne i detta afseende

framhållit samt emotses kan, att vid den inspektion, hvilken hvarje anstalt

eller förening, som af statsanslaget erhåller bidrag, är underkastad,

det af revisorerne angifna önskemål kommer att vinna beaktande, får

utskottet hemställa,

att revisorernes förevarande framställning för det

närvarande icke må till vidare åtgärd föranleda.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

19

Konsistorierna och domkyrkorna.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 280; uti. pag. 853—857.)

Med bifall till Kungl. Maj:ts därom framställda förslag hade, enligt

hvad revisorerne vidare anfört, 1897 års Riksdag till yttre restaurering kyrka uppför

Visby domkyrka beviljat ett anslag af 100,000 kronor. byggnad.

Frågan om detta anslags beviljande hade väckts af domkapitlet i

Visby, som i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 29 augusti 1894 anfört,

bland annat, att Visby domkyrka, trots tidens härjningar och de förändringar,

hon under århundradenas lopp genom de efter de många eldsvådorna

företagna reperationerna undergått, dock i arkitektoniskt hänseende

hörde till det i sitt slag mest betydande, vårt fosterland ägde,

och syntes kunna betecknas såsom det på fornminnen rika Gottlands förnämsta

minnesmärke af kyrklig medeltidskonst.

Revisorerne, som besökt ifrågavarande domkyrka, ansåge sig kunna

instämma i hvad domkapitlet sålunda anfört med tillägg, att den nu afslutade

restaureringen synts vara utförd med pietet och konstförstånd. Så

mycket beklagligare hade revisorerne det därför funnit vara, att invid

kyrkan, 4,7 5 meter från dess östra sida, uppförts en betydande byggnad,

inrymmande kyrkosal, sakristia och arkiv. Denna byggnad, till hvilken

ledde en gång från en portal i kyrkomuren, undanskymde ej allenast

nämnda portal, utan äfven delvis två af kyrkofönstren. Att byggnaden,

hvars ritningar och uppförande icke varit underställda öfverintendentsämbetets

pröfning, måste i arkitektoniskt hänseende synnerligen menligt

inverka på domkyrkans utseende, läge i öppen dag.

Då omvårdnaden om och tillgodoseendet af ifrågavarande framstående

minnesmärke, för hvars restaurering Riksdagen, såsom ofvan nämnts, beviljat

ett stort belopp, måste anses vara en hela landet berörande angelägenhet,

hade revisorerne velat ofvannämnda förhållande för Riksdagen

omförmäla.

I häröfver den 31 december 1906 afgifvet utlåtande har domkapitlet

i Visby anfört följande:

»Hvad som i denna sak icke kunnat undgå att särskildt väcka domkapitlets

förvåning, är Revisorernes fullkomligt sanningslösa påstående, att

ifrågavarande byggnads »ritningar och uppförande icke varit underställda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

öfverintendentsämbetets pröfning». Såsom framgår såväl af Eders Kungi.

Maj:ts i afskrift här bifogade nådiga bref till kungl. öfverintendentsåmbetet

den 20 april 1900 som ock af de å det härstädes förvarade ritningsförslaget

af vederbörande departementschef och kungl. öfverintendentsämbetet

gjorda påskrifter, har nämligen Eders Kungl. Maj:t sistnämnda

dag i nåder gillat dessa ritningar, sedan kungl. öfverintendentsämbetet

den 20 februari samma år förklarat sig icke hafva funnit anledning till

anmärkning mot desamma. Och icke nog härmed; kungl. öfverintendentsämbetet

har dessutom genom sakkunnig person utöfvat kontroll öfver

detta arbetes utförande likaväl som öfver domkyrkans yttre restaurering

i öfrigt. Vid denna frågas behandling har sålunda ingen som helst

oegentlighet i formellt afseende förekommit.

Äfven en annan mindre betydande oriktighet i revisorernes framställning

torde få påpekas. Det säges nämligen, att byggnaden i fråga

är uppförd »invid kyrkan 4,7 5 meter från dess östra sida». Då Visby

domkyrka, åtminstone i det allra närmaste, i likhet med de flesta andra

kyrkor är belägen med koret i öster, måste man genom detta revisorernes

sätt att uttrycka sig få den föreställningen, att berörda byggnad ligger

öster om koret. Men det vore ju knappast tänkbart, att en byggnad af

sådan beskaffenhet som den ifrågavarande skulle placerats på ett dylikt

sätt, för att icke tala därom att det invid domkyrkan belägna berget

lägger ett bestämdt hinder i vägen härför. Skall man, på sätt revisorerne

velat göra, angifva byggnadens läge i förhållande till kyrkan, kan man

väl näppeligen säga annat, än att densamma är uppförd invid kyrkan, 4.7 5

meter från dess norra sida.

Vidare anser sig domkapitlet böra omnämna, att uppförandet af förbemälda

byggnad icke till någon del bekostats af de till domkyrkang

yttre restaurering af 1897 års Riksdag anslagna 100,000 kronorna, utan

att Visby stads- och landsförsamlingar själfva bestridt alla kostnader

härför.

Hvad därefter angår den rent arkitektoniska sidan af saken, så synes

domkapitlet antagligt, att såväl de myndigheter, som i vederbörlig ordning

haft ärendet under sin pröfning, som den på kyrkobyggnadsområdet

erkändt framstående artisten A. H. Hägg, på hvars initiativ byggnaden

tillkommit, äro vida mera kompetenta att därom döma än Riksdagens

revisorer, och tillåter sig domkapitlet för öfrigt härutinnan hänvisa till

hvad bemälde Hägg uti en i afskrift här bifogad skrifvelse till undertecknad

biskop anfört.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N;o 87.

21

Till sist får domkapitlet meddela, att domkapitlet icke funnit anledning

att inhämta någons yttrande i ärendet, enär den i ofvan berörda

nådiga bref omförmälda kommittén för utförande af yttre restaureringen

af Visby domkyrka numera upphört att fungera och domkapitlet för öfrigt

själft varit i tillfälle att lämna alla de upplysningar, som i denna sak

synas vara nödiga;» varande vid utlåtandet fogade afskrifter af de i detsamma

åberopade kung!, brefvet den 20 april 1900 och artisten A. H.

Häggs skrifvelse den 8 december 1906.

I det till utskottet öfverlämnade yttrande, som af biskopen K. H.

Gez. von Schéele vid revisionsberättelsens remiss till utskottet i Andra

Kammaren afgafs, är åberopad en från öfverintendenten C. O. Möller till

biskopen von Schéele afbiten svarsskrifvelse, dagtecknad den 29 december

1906, af följande lydelse:

»Med anledning af herr biskopens värderade skrifvelse af den 20

dennes ber jag få nämna, att — efter hvad jag inom ämbetet inhämtat —

den af Riksdagens Revisorer gjorda förfrågan angående sacristibyggnaden

i fråga skedde telefonledes till förste intendenten för den administrativa

afdelningen inom ämbetet, Richter, som, då hans förfrågan, huruvida uppförande

af densamma skett nyligen, bejakades, förmälde sig icke kunna

minnas, att ämbetet utlåtit sig i ämnet. Han såg därefter, för säkerhets

skull, igenom de senaste 5 årens diarier, men då han icke kunde förmoda,

att revisorernes anmärkning gällde ett ärende, som afgjorts för nära 7

år sedan och som fallit honom helt och hållet ur minnet, gick han med

sina forskningar icke så långt tillbaka i tiden som till år 1900.

På samma gång jag beklagar den oriktiga upplysning, som härifrån

lämnats, finner jag — som icke kan undgå att anse det anmärkningsvärdt,

att revisorerne icke på ort och ställe förskaffade sig visshet om huruvida

oftanämnda byggnad vore uppförd efter utverkande af nådigt tillstånd

eller icke — någon åtgärd från ämbetets sida icke påkallas, då ju af det

nådiga brefvet af den 20 april 1900, hvilket väl lärer komma att af

domkapitlet åberopas, tydligen framgår, att byggnaden uppförts med vederbörligt

tillstånd, och följaktligen en missvisande uppgift kommit att gifvas

revisorerne från ämbetets kansli.»

På sätt vid redogörelsen öfver revisorernes resor utom liufvudstaden vukotut* ytt

stundom förekommit, synas revisorerne med sin ifrågavarande framställ- rmnde''

ning endast hafva åsyftat att omförmäla ett förhållande, som under resan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

Ang. underhandförsäljning

af virke

inom xissa

revir.

ådragit sig revisorernes uppmärksamhet utan att dock] någon rättelses vidtagande

däraf kunnat föranledas.

Med afseende härå skulle denna framställning icke hafva påkallat

något yttrande från utskottets sida, därest icke domkapitlets ofvan anförda

utlåtande varit af beskaffenhet att ådraga sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

Då öfverintendenten Möllers förenämnda svarskrifvelse bort

hafva varit för domkapitlet bekant vid utlåtandets afgifvande och domkapitlet

sålunda måst antagas hafva ägt kännedom om att revisorernes

uttalande var föranledt af en dem meddelad vilseledande uppgift, synes

det utskottet anmärkningsvärdt, att domkapitlet, utan att meddela någon

som helst upplysning om detta förhållande, tillåtit sig en så bestämdt

uttalad tillvitelse, att den icke lämnar utrymme för tanken på möjligheten

af att ett missförstånd kan hafva gjort sig gällande. Under uttalande

häraf har utskottet velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.

Domänstyrelsen.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 446; uti. pag. 868—890).

1904 års statsrevisorer fäste sin uppmärksamhet vid den utsträckning,

i hvilken försäljning under hand af virke förekommit i en del revir. Såsom

exempel angåfvos då Sårna och Transtrands revir. I häröfver afgifven

förklaring omförmälde domänstyrelsen de särskilda omständigheter,

som föranledt de i nämnda båda revir förekomna underhandförsäljningar.

Under erinran härom hafva revisorerne, som jämväl i föreliggande

revisionsberättelse ansett sig böra upptaga denna fråga, meddelat, att enligt

hvad domänstyrelsens räkenskaper utvisade, hade såväl i Gellivare,

Råneträsks, Storbackens, Pärlälfvens, Piteå, Norsjö, Burträsks och Anundsjö

som äfven, ehuru i mindre omfattning, i Kalix, Råneå, Bodens, Stensele,

Tåsjö, Junsele och österdalarnas revir, under hand försålts virkesposter

till ansenliga belopp, utan att, såvidt af räkenskapshandlingarna

framginge, dessa åtgärder grundat sig på domänstyrelsens beslut eller

andra särskilda omständigheter förekommit, som berättigat revirförvaltaren

till ifrågavarande underhandförsäljningar. Särskildt hade revisorerne fäst

sin uppmärksamhet vid förhållandena uti anmärkta hänseende inom Piteå

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

23

revir. Beloppen för under hand försålda virkesposter uppginge där exempelvis

till kronor 8,048: 6 6, (ver. fol. 2,007), kronor 1,501: 14, (ver. fol.

2,009), kronor 4,888 (ver. fol. 2,011).

På grund af hvad sålunda förekommit hade revisorerne velat ifrågasätta,

huruvida dylik försäljning under hand af virke lämpligen bort företagas

i så stor utsträckning, som inom ofvan omförmälda revir ägt rum.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 14 januari innevarande år i anledning

häraf anfört följande:

»Vid fastställandet af utsyningsförslagen för år 1905 för Luleå, Skellefteå

och Umeå öfverjägmästaredistrikt bemyndigade domänstyrelsen revirförvaltame

att utsyna och under hand tillgängse pris försälja,förutom torrskog och

vindfällen, jämväl mera skadade och trögväxande träd intill ett för hvarje

revir i allmänhet föreskrifvet maximiantal, växlande, efter tillgången på och

den motsedda efterfrågan å sådana skogseffekter, från 2,000 till 20,000 träd,

dock med föreskrift, att, då flera spekulanter kunde förväntas, virkesposterna

skulle försäljas efter infordrande af skriftliga, förseglade anbud. Förutom

smärre vikesförsäljningar till ortens husbehof hafva ock, såsom framgår af

bifogade från vederbörande öfverjägmästare och jägmästare infordrade utredningar,

försäljningarna i allmänhet skett, sedan revirförvaltarne å virket

infordrat skriftliga anbud, hvilka därefter underställts öfverjägmästarens

pröfning, hvarefter denne lämnat jägmästaren tillstånd att till visst angifvet

pris under hand försälja virket. I flera fall hafva anbuden underställts

domänstyrelsens pröfning, hvarefter do män styrelsen meddelat tillstånd till

försäljningen i de fall, då större underhandsförsäljningar ägt rum utan infordrande

af skriftliga anbud, hafva virkesposterna utgjorts dels utaf aflägset

belägna, spridda vindfällda och torra träd eller i öfrigt skadade,

mindre värdefulla träd, hvarå flera spekulanter ej funnits, dels ock af torra

och skadade träd, som genom så kallad efterstämpling utsynats inom sådana

skogstrakter, hvarifrån virket tillförene sålts å auktion, hvarvid de efterstämplade

träden afyttrats till samma person, som å auktion inköpt hufvudposten.

Härigenom anses högre pris hafva erhållits å det efterstämplade mindre

värdefulla virket, än om detsamma skulle hafva utsynats och särskildt

salubjudits efter det värdefullare virkets afverkning och afforsling.

I många fall är försäljningspostens höga summa endast skenbar, i det

att försäljningen visserligen omfattat ett större virkesparti, men detta varit

afsedt för flera personer, som sammanslutit sig och gemensamt afverkat det,

medan allenast en af dem ansvarat för köpeskillingen. Genom denna förenkling

af virkesförsäljningen har endast en borgensförbindelse behöft an
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N.-o 87.

skaffas och likaså endast en försäljningssedel och ett hyggesbevis behöft

utfärdas. Hade åter virket uppdelats i flera poster och särskild försäljningssedel

utfärdats till hvarje köpare, anses summan af för dylika smärre

försäljningsposter influtna medel ej hafva uppgått till så högt belopp, som

med nu angifvet försäljningssätt blifvit fallet.

Beträffande särskildt de anmärkta stora underhandsförsäljningarna inom

Piteå revir får styrelsen meddela följande. Sedan öfverjägmästaren i

Skellefteå distrikt — med förmälan, att arbetsbrist vore rådande i vissa byar

efter Pitedalen —- hos domänstyrelsen hemställt, att för beredande af

arbetsförtjänster vissa skogsafverkningsarbeten måtte anordnas å kronans

skogar i nämnda ådal, bemyndigade domänstyrelsen genom beslut den 4

februari 1905 jägmästaren i Piteå revir att å kronans skogar låta till

ved upphugga och till afsättningsplats framdrifva därtill tjänlig skog samt

till pitprops och sparrar afverka och aptera annan sämre trögväxande

skog, särskildt af gran, genom hvilka arbeten omkring 150 behöfvande

personer erhållit arbetsförtjänst. Då det afverkade virket måste nedflottas

uti enskild ägo varande flottled och aftal om virkets försäljning måste

träffas, innan afverkningen ägde rum, samt afverkningen var af särdeles

brådskande natur, kunde jägmästaren icke genom kungörelse i eljest vanlig

ordning utbjuda virket till försäljning, utan satte sig omedelbart i förbindelse

med sådana köpare, som kunde väntas spekulera på afverkadt virke, hvarefter

han, efter att dock först hafva inhämtat öfverjägmästarens mening,

upprättade aftal med tvenne spekulanter angående inköp af virket, hvaröfver

närmare utredning lämnats i jägmästarens bifogade utlåtande. Med hänsyn

till nyss oxnförmälda omständigheter anser domänstyrelsen, att jägmästarens

förfaringssätt beträffande formen låter försvara sig och att det i sak och

till sitt syfte torde kunna anses vara korrekt.

Beträffande åter revisorernes anmärkningar angående underhandsförsäljningarna

inom Tåsjö, Junsele och Österdalarnes revir får domänstyrelsen

meddela, att samtliga försäljningar till högre belopp inom dessa

revir gjorts dels efter af domänstyrelsen i hvarje särskildt fall lämnadt

bemyndigande, dels efter infordrande af skriftliga anbud, hvilket närmare

framgår af bifogade från öfverjägmästarne och jägmästarne infordrade

redogörelser.

Slutligen får domänstyrelsen i underdånighet anföra, att styrelsen för

att bringa reda i sättet för försäljning af skogseffekter under hand dels,

efter öfverläggning härom med rikets samtliga öfverjägmästare, genom

cirkulär den ,12 december 1905 meddelat vissa bestämmelser i berörda syfte,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

25

bland hvilka styrelsen dock afsett bestämmelsen angående det maximibelopp

för försäljningspost jägmästare ägde kontant uppbära böra gälla allenast

tills vidare och intill dess tillfredsställande kontroll enligt särskilda reglementariska

föreskrifter, hvilka nu äro under utarbetande, vunnits, dels och

vid pröfning den 17 maj 1906 af samma års utsyningslag bestämt bland

annat, att vid försäljning af skogseffekter under hand och mot borgen de

af jägmästarne infordrade skriftliga anbud skulle i allmänhet och särskildt

dä anbud öfverstege 500 kronor underställas öfverjägmästarens pröfning,

dock att sådant anbud, som öfverstege 2,000 kronor, skulle pröfvas af domänstyrelsen.

»

Till de i denna skrifvelse åberopade, vid den tryckta berättelsen fogade

redogörelser från vederbörande öfverjägmästare och jägmästare tillåter sig

utskottet hänvisa.

Utskottet, som af de afgifna förklaringarna funnit, att samtliga för- utskottets yttsäljningar

till högre belopp inom Tåsjö, Junsele och Österdalarnas revir randegjorts

dels efter af domänstyrelsen i hvarje särskildt fall lämnadt bemyndigande,

dels efter infordrande af skriftliga anbud, har däremot hvad beträffar

öfriga af revisorerne uppgifna revir ansett sig böra ansluta sig till

revisorernes uppfattning om att underhandsförsäljning af virke, dervid köpeskillingen

af jägmästare uppburits, under revisionsåret ägt rum i öfver

höfvan stor utsträckning. Härvid har utskottet velat erinra, att till efterrättelse

i dessa fall skolat lända de reglementariska bestämmelserna af den

2 december 1895 och icke, såsom i några af förklaringarna antydts, domänstyrelsens

cirkulär den 12 december 1905.

Utskottet har emellertid inhämtat, att löneregleringskommittén i betänkandet

den 9 mars innevarande år angående reglering af löneförhållandena

m. m. vid skogsstaten och de allmänna skogsläroverken föreslagit,

bland annat, att, med upphäfvande af jägmästares befattning med uppbärande

af s. k. underhandsförsäljningsmedel, föreskrift måtte meddelas

i syfte att, vid försäljning eller upplåtelse under hand genom jägmästares

försorg, likvid må ske direkt till vederbörande ränteri i den ordning, kommittén

närmare an ty dt.

Då alltså med visshet kan antagas, att den af revisorerne väckta

frågan, hvars innebörd torde vara, att jägmästarnes medelsuppbörd icke må

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Åfd. 57 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

Ang. dispositionen

af kro

nolägenheten

Halmstads

slettsjord.

utvidgas, kommer att vid föredragning af omförmälda kommittébetänkande

bringas under Kungl. Maj:ts ompröfning, får utskottet hemställa,

att revisorernes förevarande framställning för det

närvarande icke må till någon vidare åtgärd föranleda.

§ 7.

(Rev. ber. pag. 447; uti. pag. 890—893).

Vid det besök, som revisorerne verkställt i Halmstad, hade, enligt

hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, revisorerne ägnat sin uppmärksamhet

åt det sätt, på hvilket kronolägenheten Halmstads slottsjord

blifvit för statsverket tillgodogjord.

Lägenheten, som utgjorde återstoden af det s. k. inägoskiftet med i

sambruk varande del af framskiftet utaf den till Halmstads slott sedan

äldre tider såsom ladugård disponerade jorden, vore belägen invid staden

Halmstad, till hvilken den i judiciellt, administrativt och ecklesiastikt

hänseende hörde, samt gränsade i söder till en under skogsstatens förvaltning

stående, invid hafvet belägen kronans flygsandsplantering, i öster till

Nissa-an, en del kronan ej tillhöriga tomter och stadens hamnområde samt

i norr och väster till Halmstads stads områden.

Arealen utgjorde 75 hektar 19,30 ar, däraf omkring 6 hektar vore

bebyggcja med smärre lägenheter samt återstoden bestode af åker- och ängsmark.

Å lägenheten funnes icke några knonan tillhörande byggnader, men

33 enskilda bostadslägenheter samt åtskilliga för jordbruksändamål uppförda

hus; uppgående sammanlagda brandförsäkringsvärdet för dessa byggnader

till omkring 150,000 kronor.

I afvaktan pa utgången af väckt förslag om slottsjordens förvärfvande

af Halmstads stad, hvilket förslag af Kungl. Maj.t framställts till innevarande

ars Riksdag, men, pa sätt å annat ställe i revisionsberättelsen omförmäldes,

icke blifvit af Riksdagen bifallet hade slottsjorden alltsedan år

1900 varit, år från år, på arrende upplåten till staden.

På anmodan af domänstyrelsen, att på de för kronan förmånligaste

villkor föranstalta om utarrendering under ytterligare ett år från den 14

mars 1906 af lägenheten i fråga, hade landshöfdingsämbetet i Hallands

län genom arrendekontrakt den 8 i nämnda månad till staden upplåtit densamma

under arrende på nyss angifna tid mot en afgift af 3,100 kronor.

Enligt § 6 i kontraktet hade 33 innehafvare af å egendomen uppförda

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

27

byggnader berättigats att fortfarande samma byggnader med tillhörande

områden bibehålla mot erläggande af fastställda afgälder om tillhopa 1,638

kronor, hvilka af arrendatorn uppbures.

På grund af hvad sålunda förekommit och då lägenheten Halmstads

slottsjord, som vid en af Konungens befallningshafvande i Hallands län år

1896 verkställd arrende- och saluvärdering uppskattats till ett saluvärde af

102,855 kronor 95 öre och arrendevärde af 3,100 kronor — för hvilken

sistnämnda summa lägenheten sedan 1894 varit utarrenderad — blifvit år

1904, vid en af Konungens befallningshafvande företagen förnyad uppskattning,

saluvärderad till i sin helhet 180,520 kronor 9 5 öre, hade revisorerne

velat ifrågasätta, huruvida icke lägenheten skulle kunna disponeras

på för staten fördelaktigare villkor än som skett.

I häröfver den 31 december 1906 till Kungl. Maj:ts afgifvit utlåtande

har domänstyrelsen anfört följande:

»Under år 1888 gjordes af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Hallands län hos styrelsen framställning, huruvida icke med afseende å

egendomens belägenhet invid Halmstads stads bebyggda område det vore

för kronan fördelaktigast att vidtaga förfogande, hvarigenom densamma

vid då löpande arrendetids utgång den 14 mars 1893 kunde upplåtas för

annat ändamål än åkerbruk. Sedan i anledning häraf styrelsen anmodat

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att i samband med då förestående

arrendevärdering uppdraga åt förrättningsmännnen att med biträde af särskilt

tillkallad sakkunnig person upprätta förslag till egendomens disposition,

afgafs af förrättningsmännen förslag till egendomens disponerande

på det sätt, att en del af slottsjorden skulle försäljas till tomter, en del

användas till skogsplantering och återstoden utarrenderas i lotter. Emellertid

hade stadsfullmäktige i Halmstad hos Eders Kungl. Maj:t anhållit

att få köpa delar af egendomen. Ansökningen afstyrktes af styrelsen,

men då det för kronan vore fördelaktigare, om egendomen för fullgod

köpeskilling försåldes, än om densamma fortfarande utarrenderades, och af

stadsfullmäktiges underdåniga ansökning framginge, att staden i en snar

framtid nödgades förvärfva äganderätt till egendomen, hemställde styrelsen

tillika, att slottsjorden måtte utarrenderas på kortare tid. Sedan Eders

Kungl. Maj:t därefter genom nådigt bref den 24 mars 1893 förordnat,

att egendomen, som under tiden utarrenderats på ett års tid från den 14

mars 1893 mot årligt arrende af tillhopa 2,160 kronor eller mot 60 kronors

högre arrende än som betingats under arrendeperioden 1878—1893,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

skulle utarrenderas under en tid af fem år från den 14 mars 1894, upplåts

egendomen för sagda fem år mot årligt arrende af 3,100 kronor.

I nådig proposition till 1899 års Riksdag föreslog Eders Kungl. Maj:t,

att egendomen måtte försäljas till staden Halmstad. Då emellertid äfven

för fångvårdens behof gjordes anspråk på en del af egendomen, fann

Riksdagen frågan om egendomens disposition böra underkastas förnyad

pröfning.

Från den 14 mars 1899 har egendomen på af Eders Kungl. Maj:t

för hvar gång lämnad nådig föreskrift utarrenderats på ett år i sänder

till den 14 mars 1907 och har under denna tid fortfarande betingats

3,100 kronor i årligt arrende.

Till 1906 års Riksdag aflat Eders Kungl. Maj:t förnyad nådig proposition

om egendomens försäljning under vissa villkor till staden. Men

då utan tvifvel inom närmaste tiden fråga måste uppstå om utvidgning

för statens järnvägars behof af Halmstads järnvägsstation och då i sammanhang

med denna fråga borde tagas i öfvervägande, om ej de områden,

som erfordrades för en sådan utvidgning, lämpligen borde gå i utbyte

mot större eller mindre del af den mark af slottsjorden, som vore ifrågasatt

att af statsverket öfverlämnas till staden Halmstad, ansåg sig statsutskottet

icke böra, innan utredning i omförmälda afseende blifvit åvägabragt,

tillstyrka det framlagda förslaget. På grund häraf blef Eders

Kungl. Maj:ts framställning icke af Riksdagen bifallen.

I afvaktan på att egendomen varder disponerad på annat sätt än som

jordbruksegendom har således styrelsen sedan år 1899 för hvarje gång på

Eders Kungl. Maj:ts nådiga bemyndigande utarrenderat egendomen på ett

år i sänder. Det arrende, som därvid erhållits och varit af egendomens

värde som jordbruk betingadt, är det vid 1896 års värdering egendomen

åsätta arrendevärde. Att detta arrendevärde, som naturligtvis blifvit egendomen

åsatt med tanke pa en utarrendering för längre tid, kunnat ernås

vid utarrendering på ett år i sänder, torde få anses som ett gynnsamt

resultat. Och får styrelsen slutligen, enär revisorerne vid framställande

af sin anmärkning påpekat, att egendomens saluvärde, år 1896 uppskattadt

till 102,855 kronor 95 öre, år 1904 ökats till 180,520 kronor 95

öre, och fördenskull ifrågasatt, huruvida icke egendomens disposition

kunnat göras för statsverket fördelaktigare, häremot i underdånighet invända,

att denna stegring i saluvärdet ingalunda kan hafva någon motsvarighet

i fråga om egendomens arrendevärde såsom jordbruk.»

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

29

Med hänsyn till ifrågavarande lägenhets areal och läge anser utskottet, utskottet*

i likhet med revisorerne, att det för densamma betingade arrende varit yWranrf''‘

väl lågt. Då emellertid, på sätt under § 2 här ofvan närmare omförmäles,

fråga uppstått om att lägenheten skall tagas i anspråk för statens

järnvägars behof, synes för närvarande anledning icke förefinna6 för vidtagande

af särskilda åtgärder för dess tillgodogörande på annat sätt, hvadan

utskottet hemställer,

att Riksdagen må vid hvad i ärendet förekommit

låta bero.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 448; — uti. pag. 893—897.)

Revisorerne meddela vidare, att de vid granskning af domänstyrelsens Ang. /»rörd,

räkenskaper funnit, att extra jägmästaren Gunnar Beronius uppburit ett na^{!*™*a

arfvode af sammanlagdt 546 kronor för verkställande, efter domänstyrel- Beronius att

sens förordnande, under 91 dagar år 1905 å Mo och Domsjö aktiebolag

tillhöriga skogar inom Umeå och Nordmalings socknar af sådan utstämp- m<> och Döma}»

ling, som omförmäldes i kungl. förordningen angående åtgärder till förekommande

af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och

Norrbottens län.

Då, enligt hvad revisorerne hade sig bekant, jägmästaren Beronius

vid tiden för berörda förrättningar varit anställd i ofvannämnda bolags

tjänst, hade revisorerne införskaffat de ärendet berörande handlingar och

af desamma inhämtat följande.

I skrifvelse den 29 mars 1905 hade bolaget direkt hos domänstyrelsen

gjort framställning om förordnande för Beronius att under tre månader

från och med den 1 därpå följande juli under revirförvaltarens kontroll

verkställa utstämpling, som beräknades kräfva en tid af 118 dagar, af

visst angifvet undermåligt virke inom Umeå, Nordmalings och Bjurholms

socknar, därvid såsom skäl för framställningen anförts, bland annat, angelägenheten

af förrättningarnas snara utförande, öfver berörda framställning

hade domänstyrelsen hört vederbörande revirförvaltare och öfverjägmästare.

Revirförvaltaren hade därvid upplyst, att af årets till sammanlagdt

248 förrättningsdagar beräknade utsyningar inom reviret revirförvaltaren

själf kunde utföra förrättningar under 85 dagar och den i re
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

viret anställde assistenten under 110 dagar samt fördenskull hemställt,

att Beronius måtte förordnas att utföra utsyningar i Umeå socken under

32 dagar och i Nordmalings socken 21 dagar, eller tillsammans 53 dagar.

I anslutning till revirförvaltarens förslag hade öfverjägmästaren förordat

förordnande för Beronius under två månader för verkställande af den utstämpling

inom sist angifna socknar, som kunde medhinnas under nämnda

tid. Den 6 juni 1905 hade domänstyrelsen meddelat Beronius förordnande

att under påföljande juli och augusti månader verkställa utstämpling

å bolagets skogar inom Umeå och Nordmalings socknar. Jämte anmälan,

att Beronius på grund af ådragen kroppsskada icke för det dåvarande

kunde utföra de arbeten, som på grund af nämnda förordnande

blifvit åt honom uppdragna, hade bolaget i skrifvelse den 15 juni 1905

hos domänstyrelsen anhållit om framflyttande af förordnandet till tid, som

bolaget framdeles ville föreslå. I anledning däraf återkallade domänstyrelsen

förordnandet af den 6 juni 1905. Sedan emellertid bolaget i

skrifvelse till domänstyrelsen af den 18 augusti sistnämnda år gjort framställning

om förordnandets förnyande för Beronius att gälla från och med

den 1 påföljande september samt anhållit, på anförda skäl, att tiden för

förordnandet måtte utsträckas till tre månader från nämnda dag, hade

domänstyrelsen, utan revirförvaltarens och öfverjägmästarens hörande, funnit

skäligt att den 23 augusti samma år förordna Beronius att under

nästföljande september, oktober och november månader såsom assistent

tjänstgöra inom Bjurholms revir och att i nämnda egenskap, mot åtnjutande

af viss angifven ersättning, å Mo och Domsjö aktiebolag tillhöriga

skogar inom Umeå och Nordmalings socknar verkställa sådan utstämpling,

som omförmäldes i förberörda kungl. förordning, under villkor att afverkning

af det utsynade virket ej finge företagas förrän jägmästaren i

Bjurholms revir på bolagets bekostnad kontrollerat och godkänt utsyningarna.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framginge, ej mindre att, sedan det,

efter öfverjägmästarens och revirförvaltarens hörande, för Beronius först

utfärdade förordnandet återkallats, på framställning af Mo och Domsjö

aktiebolag nytt förordnande, afseende annan och längre tid än som innehållits

i första förordnandet, meddelats Beronius, utan att i enlighet med

gällande föreskrift öfverjägmästarens och revirförvaltarens yttranden inhämtats,

än äfven att förordnande af ifrågavarande beskaffenhet utfärdats

för person, anställd i tjänst hos den skogsägare, för hvilken utstämplingen

ägt rum.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

31

Å dessa anmärkningsvärda förhållanden hade revisorer^ velat fästa

Riksdagens uppmärksamhet.

Domänstyrelsen har i detta ärende till Kungl. Maj:t den 14 januari

1907 afgifvit utlåtande af följande lydelse:

»Genom till domänstyrelsen den 21 sistlidne december inkommen

nådig remiss af den 7 i samma månad har domänstyrelsen anbefallts afgifva

underdånigt utlåtande i anledning af hvad Riksdagens revisorer anfört

uti § 4 under ''Nionde hufvudtiteln’ och ''Domänstyrelsen’ af dess den

30 november 1906 afgifna berättelse om verkställd granskning af statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

under år 1905, nämligen att domänstyrelsen — på framställning af Mo

och Domsjö aktiebolag, men utan att i enlighet med gällande föreskrift

öfverjägmästarens och revirförvaltarens yttrande inhämtats — förordnat i

nämnda bolags tjänst anställde extra jägmästaren G. Beronius att å samma

bolags skogar verkställa undersökning och utsyning af undermålig skog

i enlighet med nådiga förordningen den 24 juli 1903, angående åtgärder

till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens

och Norrbottens län, hvilket förordnande gällde månaderna september,

oktober och november, eller annan och längre tid än ett förut af domänstyrelsen

efter skogstjänstemännens hörande för Beronius utfärdadt liknande

förordnande, som afsåg juli och augusti månader, men af särskild

anledning blef framflyttadt.

Beträffande först den omständigheten, att förordnande af ifrågavarande

beskaffenhet utfärdats för person, anställd i tjänst hos den skogsägare, för

hvilken utstämplingen ägt rum, får domänstyrelsen anföra följande. Enligt

3 § 2 mom. af förenämnda nådiga förordning den 24 juli 1903 skall af

enskild skogsägare före den 1 juni begärd undersöknings- och utstämplingsförrättning

företagas och afslutas före den 1 november samma år. På

grund af under senare åren ökadt antal dylika förrättningar hafva i vissa

revir de inom bestämd tid begärda förrättningarna af ifrågavarande slag

icke kunnat med tillgängliga arbetskrafter medhinnas, hvarför domänstyrelsen

för att kunna tillgodose sökandenas lagliga rätt i några fall

funnit sig nödsakad på särskild framställning af vederbörande skogsägare

förordna i sökandens tjänst anställd extra jägmästare att å de sökandenas

skogar, som honom af öfverjägmästaren anvisades, verkställa förutnämnda

undersöknings- och utstämplingsförrättningar, under villkor att afverkning

af det utsynade virket ej finge företagas, förrän jägmästaren i reviret

på sökandens bekostnad kontrollerat och godkänt utsyningarna, hvarom

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

jägmästaren skulle genom öfverjägmästaren till domänstyrelsen afgifva

rapport.

Beträffande tiden för det Beronius år 1905 meddelade och fullgjorda

assistentförordnandet, utsträcktes densamma till tre månader, emedan på

grund af den framskridna årstiden och de kortare arbetsdagarna det vore

omöjligt att på kortare tid medhinna de stämplingar, som vid det först

utfärdade förordnandet af vederbörande jägmästare och öfverjägmästare beräknats

taga tvenne sommarmånader i anspråk.

Beträffande slutligen den anmärkning, att det höstmånaderna gällande

förordnandet af domänstyrelsen meddelats Beronius, utan att i enlighet

med gällande föreskrift öfverjägmästarens och revirförvaltarens yttrande

inhämtats, får domänstyrelsen anföra följande. Enligt 39 och 58 §§ af

Eders Kungl. Majrts nådiga instruktion för skogsstaten den 29 november

1889 må extra jägmästare efter öfverjägmästarens och jägmästarens hörande

af domänstyrelsen förordnas att såsom assistent i visst revir på jägmästarens

ansvar biträda vid förvaltningen, men dessa bestämmelser äro — såsom domänstyrelsen

ock haft anledning erinra i underdånig skrifvelse den 15 december

1906 om behofvet af ökadt reseanslag för jägmästareassistenter i Norrland

och Dalarne — ej tillämpliga på här ifrågavarande, ej på grund af

instruktionen för skogsstaten tillsatta, utan på grund af senare, särskilda

nådiga bref tillkomna nya assistenttjänster med särskildt uppdrag och arfvode

af staten, hvilkas innehafvare sålunda tjänstgöra på eget ansvar. I

fråga om behofvet af Beronii anställande under hösten 1905 på Bjurholms

revir, var detta föremål för öfverläggning mellan vederbörande skogstjänstemän

och föredraganden i domänstyrelsen, byråchefen örtenblad vid

en af honom på uppdrag af dåvarande chefen för domänstyrelsen företagen

inspektionsresa till Umeå distrikt de sista dagarna af juli månad 1905,

i följd hvaraf skogstjänstemännens mening i denna fråga var för styrelsen

bekant utan att skriftliga utlåtanden från dem inhämtats.»

öfverjägmästaren i Umeå distrikt, hvilkens yttrande infordrats, har

i ärendet anfört följande:

»Sedan extra jägmästaren Gunnar Beronius den 6 juni 1905 efter

vederbörandes hörande förordnats att under juli och augusti månader

verkställa utstämpling af undermåligt virke å Mo och Domsjö aktiebolags

skogar inom Umeå och Nordrnalings socknar inom Bjurholms revir och

sedan bemälde Beronius på grund af olycksfall blifvit urståndsatt att utföra

honom uppdragna arbeten, anhöll Mo och Domsjö aktiebolag om

framflyttande af tiden för ifrågavarande förordnande, i anledning hvaraf

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

33

kungl. domänstyrelsen i skrifvelse den 18 juli 1905 återkallade förordnandet

af den 6 juni.

Sedermera utfärdade kungl. domänstyrelsen den 23 augusti 1905 för

extra jägmästaren Beronius nytt förordnande att gälla för september—

november månader samma år.

I anledning af de mot detta förordnande gjorda anmärkningar får jag

vördsamt förklara:

att frågan om förnyadt förordnande för extra jägmästaren G. Berodius

att verkställa utstämpling af undermåligt virke å Mo och Domsjö aktiebolags

skogar inom Umeå och Nordmalings socknar under år 1905 utgjorde

föremål för öfverläggning dels mellan herr byråchefen m. in. Th.

örtenblad och mig, dels ock mellan oss bägge samt jägmästaren i Bjurholms

revir vid en af herr byråchefen örtenblad företagen inspektionsresa,

därunder herr byråchefen vistades härstädes de sista dagarna af juli

månad nämnda år;

att såväl revirförvaltaren som jag vid frågans behandling vid nyssnämnda

tillfälle muntligt tillstyrkt ett förnyadt förordnande för Beronius,

alldenstund hvarken någon annan assistent fanns att tillgå, ej heller då

var å Bjurholms revir anställd;

att arbetena å reviret icke kunde hinna utföras utan att förordnande

för Beronius utfärdades och med hans hjälp; samt

att Beronius, hvilkens såväl arbetssätt som förmåga var af mig känd

sedan sommaren år 1900, då Beronius under en månad var förordnad såsom

assistent i Södra Lycksele revir, där jag då var revirförvaltare, utfört

här ifrågavarande utsyningar utan någon som helst anmärkning.»

Äfven jägmästaren i Bjurholms revir har i ärendet hörts och anfört:

»Då jag under sommaren 1905 sammanträffade med byråchefen Örtenblad,

anmälde jag, att utstäinplingar, som omförmälas i kungl. förordningen

angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å

ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län, ej kunde medhinnas,

om ej någon extra jägmästare förordnades att biträda vid dylika förrättningar.

Då det ej fanns någon i statens tjänst anställd extra jägmästare, som

var ledig, måste jag lämna förord för extra jägmästaren Gunnar Beronius

att blifva förordnad att utföra stämplirigar af undermåligt virke å vissa

Mo och Domsjö aktiebolag tillhöriga skogar, hvilket förord muntligen tillstyrktes

af öfverjägmästaren Egerström i närvaro af byråchefen örtenblad.

Bih. till Biksd. Prot. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 57 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

Enligt kungl. domänstyrelsens förordnande kontrollerade jag sedan

dessa stämplingar, hvilka befunnos vara ordentligt utförda».

Utskottets I likhet med revisorerne finner utskottet anmärkningsvärd!, att för
ärande.

ornande att, i enlighet med kungl. förordningen den 24 juli 1903 angående

åtgärder till förekommande af öfverdrifven afvikning å ungskog

inom Västerbottens och Norrbottens län, verkställa undersökning och utsyning

af undermålig skog tillhörande Mo och Domsjö aktiebolag utfärdats

för en i samma bolags tjänst anställd person, helst den granskning,

som, enligt hvad domänstyrelsen upplyst, jägmästaren i reviret underkastat

ifrågavarande utsyningar, icke kan tillmätas synnerlig betydelse.

Uppenbart är, att den kontroll öfver afverkningen, som jämlikt förenämnda

förordning åsyftas, icke bör utöfvas af person, som är beroende af den,

som skall kontrolleras, och utskottet finner denna uppfattning så oemotsäglig,

att utskottet antager, att, sedan uppmärksamheten blifvit väckt å

förhållandet, emotses kan, att ett tillvägagående sådant som det af revisorerne

nu anmärkta, icke vidare skall förekomma, hvadan utskottet

endast velat revisorernes framställning i detta ämne och de i anledning af

densamma afgifna förklaringarna för Riksdagen

omförmäla.

§ 9.

(Rev. ber. pag. 546; uti. pag. 563 samt 917—978.)

Ang. utfärdan- Revisorerne meddela vidare, att de vid granskning af departementens

‘^bestämmelse''^oc^ centrala ämbetsverkens räkenskaper trott sig finna, att särskilda

rörande* kostnader utgått för göromål, som skäligen bort af verkens vaktmästare

Tom^iTe^n utan ersättning bestridas. Sålunda förekomme utgifter för eldning, för

våra tillkomma hembärande af handlingar och böcker, för hysning och skötsel af flagga

Vdepartementen med ^era dylika bestyr. I saknad af någon allmänt gällande föreskrift

och de centrala förfore man i detta afseende på olika sätt inom de olika verken. Revisoämbetsverken.

rerne ^ade därför velat ifrågasätta, huruvida icke allmänna bestämmelser

borde utfärdas angående de tjänsteåligganden, som i regeln borde tillkomma

vaktmästarne.

utskottets ytt- öfver denna framställning hafva yttranden infordrats från departemenrande.

ten och de centrala ämbetsverken; och har i flertalet af dessa yttranden

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

35

uttalats den mening, att utfärdandet af allmänt gällande bestämmelser angående

vaktmästarnes tjänsteåligganden vore obehöfligt, hvarjämte ofta tilllagts,

att det till och med vore olämpligt. Medicinalstyrelsen och öfverstyrelsen

för rikets allmänna läroverk hafva vid utlåtandena fogat afskrifter

af de särskilda instruktioner, som för dessa ämbetsverks vaktmästare

utfärdats. Från några håll hafva däremot den af revisorer^ framställda

mening vunnit anslutning.

Af revisorernes framställning framgår, att i angifna hänseenden förekomma

missförhållanden, som kräfva rättelse. Angående sättet, huru man

härvid bör gå tillväga, äro emellertid, enligt hvad de afgifna förklaringarna

utvisa, meningarna delade; och har äfven olika uppfattning gjort

sig gällande i fråga om de göromål, som böra åligga vaktmästare hos

departementen och de centrala ämbetsverken. Det synes därför vara af

vikt, att närmare bestämmelser utfärdas, så att deras åligganden blifva

mera likformigt ordnade och att särskilda ersättningar icke vidare behöfva

ifrågakomma för vissa, med deras tjänsteåligganden förenade bestyr.

Då emellertid, sedan uppmärksamheten blifvit fäst å denna angelägenhet,

antagas kan, att Kung! Maj:t och vederbörande myndigheter komma att

taga densamma i öfvervägande och vidtaga de åtgärder, som af förhållandena

må befinnas påkallade, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

för närvarande låta bero.

§ 10.

(Rev. ber. pag. 546—548; uti. pag. 978.)

Slutligen hafva revisorerne beträffande sättet för anskaffande af pap- Ang. önska/- per för statens ämbetsverk anfört följande: e?%- statens

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 11 maj 1884 hemställt, att Kungl • ämbetsverk.

Maj:t täcktes taga under öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen borde

vidtagas för vinnande af önskvärd begränsning af utgifterna från anslagen

till skrifmaterialier, ved m. in. samt efter det statskontoret framställt förslag

till anskaffande af det för statens ämbetsverk erforderliga papper och

dess förseende med stämpel m. m., bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut

den 25 september 1885 statskontoret att tills vidare med Lessebo bolag

uppgöra aftal om leverans till ämbetsverken af papper af vissa när
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N.-o 87.

mare angifva sorter, under villkor att de af bolaget erbjudna pris ej öfverskredes

och med iakttagande, att papperet utmärktes genom anbringande

af särskilda vattenstämplar, hvarjämte förordnades, attdet för ämbetsmyndigheterna

behöfliga papper af andra slag finge af myndigheterna i vanlig

ordning upphandlas.

Med stöd af det sålunda gifna uppdraget blef under den 8 och 21

december 1885 kontrakt afslutadt mellan statskontoret och Lessebo bolag

om leverering af skrifpapper till statens ämbetsverk; innehållande detta

kontrakt, bland andra, följande bestämmelser:

att papperet skulle till kvalitet noga öfverensstämma med kontraktet

bilagda prof å de särskilda pappersslagen, i handeln benämnda: »Bikupan

n:o 1 prima», »Bikupan n:o 1 sekunda» och »Bikupan n:o 2 prima»;

att priset för hvarje ris, omsorgsfullt emballeradt, skulle utgöra 15

kronor för n:o 1 prima, 18 kronor för n:o 1 sekunda och 12 kronor för

n:o 2 prima, allt fritt banvagn å Lessebo järnvägsstation; samt

att kontraktet skulle gälla tills vidare med ett års ömsesidig uppsägningstid.

I sin till 1897 års Riksdag aflåtna ämbetsberättelse erinrade justitieombudsmannen

om den fara, som hotade därutinnan, att till offentliga

handlingar ofta användes papper af den beskaffenhet, att handlingarnas

framtida bestånd äfventyrades, samt hemställde fördenskull om åtgärders

vidtagande i syfte att förebygga eller åtminstone minska de olägenheter,

som nämnda förhållande eljest skulle medföra, i sammanhang hvarmed

hänvisades till de bestämmelser, hvilka i berörda hänseende meddelats i

Preussen och Danmark; och anhöll Riksdagen med anledning häraf i skrifvelse

den 30 april 1897, det täcktes Kungl. Maj:t efter nödig utredning

taga i öfvervägande ej mindre, hvilka föreskrifter kunde anses af behöfva

påkallade till vinnande af trygghet därför, att af statens ämbets- och

tjänstemän till allmänna handlingar af den vikt, att de borde för framtiden

bevaras, städse användes papper af erforderlig styrka och hållbarhet,

än äfven de öfriga frågor, som därmed kunde stå i sammanhang.

Vid föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed Kungl.

Maj:t lät för sig anmäla en af statskontoret den 6 april 1897 aflåten

skrifvelse, däri statskontoret till den åtgärd Kung]. Maj:t kunde finna

däraf föranledas omförmälde, bland annat, hurusom af föreståndaren för

tekniska högskolans materialprofningsanstalt och föreståndaren för samma

anstalts afdelning för pappers- och väfnadsprofning hos statskontoret anmälts,

att upprepade klagomål öfver det af statens ämbetsverk använda

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

37

papperet gång efter annan blifvit framställda, anbefallde Kungl. Maj:t

statskontoret att i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse afgifva

utlåtande. Till åtlydnad häraf anmodade statskontoret föreståndaren för

ofvannämnda materialprofningsanstalt att i samråd med andra personer,

som kunde finnas därtill kompetente och villige, afgifva yttrande i hvad

mån de i Preussen och Danmark gällande stadganden i hithörande ämnen

kunde anses ändamålsenliga och för våra förhållanden lämpliga samt

föreslå bestämmelser i ämnet; hvarefter och sedan bemälde sakkunnige

till statskontoret inkommit med »förslag till bestämmelser för pappersleveranser»,

detta ämbetsverk i skrifvelse den 31 december 1897 —- under framhållande bland annat, att, då med ofvanberörda, med Lessebo

bolag afslutade kontrakt hufvudsakligen afsågs vinnande af det i Riksdagens

skrifvelse den 11 maj 1884 angifna syfte att nedbringa kostnaden

för det papper, som för statens medel inköptes, samt förhindra missbruk

af sådan statens tillhörighet, det för vinnande af det ändamål, som i

Riksdagens skrifvelse den 30 april 1897 betonats, erfordrades nya och

utförligare föreskrifter i ämnet — uttalade, att till grund för sådana föreskrifter

torde kunna läggas berörda förslag, hvilket, i vissa delar af statskontoret

omarbetadt, till Kungl. Maj:ts pröfning öfverlämnades. Tillika

anförde statskontoret, att då billigare pris på det för statens ämbetsverk

erforderliga papper sannolikt skulle ernås, utan att varans beskaffenhet

därigenom behöfde försämras, därest konkurrensen å detta område blefve

fri, men sådant svårligen läte sig göra med bibehållande af bestämmelsen

om vattenmärke, utvisande papperets egenskap af statstillhörighet, det syntes

statskontoret som borde nu gällande föreskrift om dylik stämpels anbringande

upphäfvas; och anhöll statskontoret, på det att i alla händelser

staten icke längre än nödigt vore måtte vara bunden af det med Lessebo

bolag afslutade kontrakt, att bemyndigande att uppsäga detta kontrakt

måtte varda ämbetsverket meddeladt.

Med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört bemyndigade Kungl.

Maj:t den 9 november 1900 statsrådet och chefen för finansdepartementet

att för utarbetande inom departementet af förslag till bestämmelser i fråga

om de i statskontorets förslag upptagna olika stoff- och styrkeklassernas

användning för olika slags handlingar in. m. tillkalla fem sakkunniga personer.

Af de sålunda tillkallade kommitterade afgafs den 16 oktober 1901

förslag till förmälning angående normalpapper och tryckpapper samt normalbläck,

skrifmaskinsband och stämpelfärger till bruk i statens tjänst m. in.

öfver detta förslag afgåfvos utlåtanden, af tekniska högskolan den 10 fe
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

bruari 1902 samt af statskontoret den 19 mars 1903; och är ärendet för

närvarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Emellertid hade Lessebo bolag redan i en den 7 juni 1900 till statskontoret

ingifven skrift af anförda orsaker anhållit, att en skälig förhöjning

i priset å s. k. statspapper måtte bolaget beviljas, på det sätt, att priset

fastställdes till:

för Bikupan n:o 1 prima (n:o 0) pr ris kronor 17: 80

» » n:o 1 sekunda (n:o 00) » » » 15: 58

» s> n:o 2 prima (n:o 000) » » > 16:20

» utskott af statspapper » » » 10: 68;

och anhöll bolaget att, därest statskontoret icke ansåge sig kunna bevilja

den begärda prisförhöjningen, få uppsäga kontraktet att upphöra vara

gällande ett år efter mottagandet af bolagets skrifvelse i ämnet. Statskontoret

underställde ärendet Kungl. Maj:ts pröfning med hemställan, att

framställningen icke måtte vinna afseende, och enligt beslut den 21 september

1900 fann Kungl. Maj:t ej skål bifalla den begärda prisförhöjningen.

Till följd häraf upphörde det med bolaget upprättade kontraktet

att vara gällande den 7 juni 1901, och ämbetsverken anskaffa numera

det för dem erforderliga statspapper på sätt hvart och ett ämbetsverk kan

finna för sig förmånligast.

Då det synes revisorerne otvifvelaktigt, att under nu rådande förhållanden

beträffande anskaffning af papper för statens ämbetsverk hvarken

nödig sparsamhetshänsyn eller den ej mindre viktiga synpunkten af offentliga

handlingars skyddande för förstörelse genom tidens inverkan kan varda på

ett tillfredsställande sätt tillgodosedd, hafva revisorerne, med omförmälan

af hvad i detta ärende förut förekommit, velat uttala önskvärdheten af att,

till vinnande af dessa syftemål, för samtliga statens ämbetsverk gemensamma

bestämmelser angående anskaffande af papper och därmed sammanhängande

frågor må varda utfärdade.»

Med anledning af från Kungl. Maj:t erhållen remiss å denna framställning

har statskontoret i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 15 januari

innevarande år meddelat, att sedan Kungl. Maj:t den 10 december nästlidna

år anbefallt statskontoret att, med anledning af hvad bergsingenjören

Gunnar Dillner i skrift af den 13 november 1906 anfört i fråga

om bestämmelser angående upphandling och kontroll af normalpapper,

afgifva förnyadt underdånigt utlåtande i detta ärende, sådant underdånigt

utlåtande blifvit af statskontoret den 13 december 1906 beslutadt och

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 87.

39

komme att samtidigt med statskontorets förevarande utlåtande till finansdepartementet

expedieras.

Då alltså förslag till denna angelägenhets ordnande blifvit af stats- ytt''

kontoret till Kungl. Maj:t ingifvet och då, enligt hvad utskottet inhämtat,

ärendet för närvarande är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende, har utskottet

endast velat hvad sålunda förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 11-

Hvad i öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet

funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande

vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning berört,

dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes utlåtande

nöjaktigt förklarad!, dels ej vara af den vikt, att, oaktadt förklaringen ej

varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort af förhallandena

föranledas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att från utskottets

sida påkalla något yttrande; hvilket utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 19 april 1907.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Herr L. Eriksson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

förestående ärendes behandling inom utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SituM tiansp larv öfver Halmstad med omgifning ar.

G slT. g 1) er g et

ML c It e- d eu!/eu

ID ocker

Gen. Stab. Lit. Anal .Stock!».

2l€i

Stena, 1:20 000

0 000 1000 2000 -meter

1 ■ ■ ■ i L i i . i i I |

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.