Sök i Ratio Lex

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nio 1) Utlåtande N:o 2

1908-05-14 · 298 sidor, varav 285 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 285 av 298 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1SärU 1908:2, Riksdagens Särskilda Utskotts (Nio 1) Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nio 1) Utlåtande N:o 2.

1

N;o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 15 maj 1908 kl. 1 e. m.

Särskilda utskottets, n:o 1, utlåtande n:o 1 med anledning af dels

Kungl. Maj ds proposition, n:o 88, med förslag till lagom

reglering af prästerskapets aflöning m. m., dels väckta

motioner i ämnet.

I en till Riksdagen aflåten, till behandling af särskilda utskottet hänvisad

proposition, n:o 88, af den 6 mars 1908 har Kung! Maj:t, under

åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda:

dels förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

Till behandling i sammanhang med nämnda proposition har utskottet

förehaft tjugu särskilda, med anledning af propositionen väckta motioner,

nämligen

inom Första Kammaren:

af herr K. J. Ekman, n:o 54; och

af herr G. Ros, n:o 57;

inom Andra Kammaren:

af herr J. A. Jonsson i Hökhult, n:o 270;

af herr P. Nilsson i Bonarp, n:o 272, i hvilken motions syfte trettio

ledamöter af kammaren instämt;

af herr J. Bengtsson i Bjärnalt, n:is 275 och 277;

af herr J. Byström, n:o 283;

af herr O. W. Redelius, n:is 284 och 295;

af herr D. Persson i Tällberg, n:o 288;

af herr J. Johansson i Kälkebo, n:o 289;

af herr S. O. Nyländer, n:o 290, i hvilken motion fem ledamöter al

kammaren instämt;

Bill. till Riksd. Prof. J908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af herrar J. A. Jonsson i Hökhult, JU. Bengtsson i Häradsköp och

C. Johansson i Aflösa, n:o 291;

af herr A. Henvicsofi, mo 292? i hvilken motion tolf ledamötei åt

kammaren instämt;

af herr G. Kronlund, n:o 303;

af herr C. G. Scedén, n:is 306, 313 och 314, med instämmande åt en

ledamot af kammaren beträffande n:o 306;

af herrar II. Sandén, S. J. Larsson, G. Månsson och S. Nordström,

n:o 311, i hvilken motions syfte sex ledamöter af kammaren instämt; samt

af herrar O. A. Berg i Staby och B. Behrsson i Österby, n.o 316.

Af omförmälda motioner åsyfta de af herrar Ekman och Redelius, den

senare under n:o 295, väckta motionerna meddelande af lagbestämmelser i

syfte att trygga den prästerskapet tillförsäkrade rätten att varda bibehållet

vid vissa aflöningsmedel. Herrar D. Bersson i Tällberg och G. Kronlund

yrka afslag å förevarande proposition i dess helhet, under hemställan

tillika om framläggande af nytt förslag till reglering af prästerskapets aflöning,

byggdt på vissa af dem angifna grunder. En liknande hemställan göres

äfven af herr J. Johansson i Kälkebo, men denne motionär yrkar afslag

endast å förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Öfriga motioner, i hvad de afse ämnen som behandlas i detta utlåtande,

röra detaljer i de olika lagförslagen. Så hemställa herrar J. A.

Jonsson i Hökhult, B. Nilsson i Bonarp och J. Bengtsson i Bjärnalt, den

senare i motionen n:o 275, om ändring i hvad Kungl. Maj :t föreslagit rörande

tiden för indragning och afskrifning af prästerskapets tionde; herr Ros samt

herr J. A. Jonsson i Hökhult m. fl. och herr Henricson föreslå ändring i det sätt,

hvarpå enligt propositionen det ecklesiastika boställsväsendet skulle, ord

nas; herr ,/. Bengtsson i Bjärnalt framlägger uti. sin motion n:o 277 i .viss

man ändrade grunder för skattskyldigheten till prästerskapets aflöning;

herr Redelius gör i motionen n:o 284 framställning om uttryckligt angifvande

i löneregleringslagen af minimi- och maximibelopp för prästerskapets löner ;hen

Nyländer yrkar, att i lagen om emeritilöner för präster skola införas grunder för

dylika löners beräkning; herr Byström hemställer om ändrade föreskrifter

i visst fall beträffande tiden för giltigheten af uppgjord lönereglering; herr

Scedén uttalar sig i sina olika motioner om minimilöner och ålderstillägg,

om emeritilöner samt om bestridande af kostnaderna för boställes joid

brukshus; herr Sandén m. fl. påyrkar löneförbättring, under löpande löneregleringsperiod

för vissa äldre komministrar, hvarjämte slutligen herrar

Berg och B. Behrsson i Österby göra erinringar mot sättet att beräkna

kyrkofondens tillgångar.

De särskilda motionerna, i den mån de afse förevarande proposition,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

skola af utskottet till sitt innehåll närmare angifvas vid sådan afdelning af

propositionen, som beröres af någon utaf motionerna.

Den lagstiftning, som genom Kungl. Maj:ts omförmälda proposition

underställts Riksdagens pröfning, är föranledd af en skrifvelse, som Riksdagen

den 5 maj 1897 till Kungl. Maj:t aflat, och hvari Riksdagen hemställde,

att Kungl. Maj:t täcktes så fort ske kunde låta verkställa noggrann

utredning såväl beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade

skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jorden och andra

beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra, både inom hvarje församling

och mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvillkor,

som för närvarande af prästerskapet i olika församlingar åtnjötes;

att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning af på frågan inverkande

omständigheter, till Riksdagens godkännande framlägga de

grunder, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets

aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte tagas

bland annat därtill:

huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende på de

bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,

och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen;

huruvida icke från tillgängliga fonder bidrag kunde lämnas till aflöning

åt prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt

betungas;

huruvida en utjämning i viss män af olikheterna uti prästerskapets aflöning

inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att

hvarje präst erhölle anständig bärgning;

huruvida icke vissa komministraturer borde och kunde indragas och

andra förvandlas till pa storsbeställningar;

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat kunde äga rum;

huruvida icke afkastningen af prästerskapets löneregleringsfond och

de ecklesiastika boställenas skogsfond borde i större omfattning än hittills

tagas i anspråk för prästerskapets aflöning;

huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering

borde stadgas, med fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas

samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgodoses; samt

alt Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda utredning

äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och

sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller sjukdom

ej förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter för Riksdagen

framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut

den 22 oktober 1897 åt en kommitté — den s. k. prästlönereglerings - kommittén — att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag, om

hvilka i Riksdagens förenämnda skrifvelse förmärs; och skulle kommittén

vid fullgörande af sitt uppdrag beakta de af Riksdagen särskild! angifna

synpunkterna.

Prästlöneregleringskoinmitténs till trycket befordrade handlingar äro

grupperade i tre afdelningar, af hvilka den första utgör en Samling af

de pa grund af kungl. förordningarna den 11 juli 1862 och den 1 november

1872 af Kungl. Maj:t utfärdade resolutioner angående lönereglering

för rikets prästerskap.

Den andra afdelningen innefattar kommitténs tid efter annan afgifna

betänkanden och förslag. Dessa äro: I. »Betänkande och förslag till förordning

angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsboställen», af den 20 december 1899; II. »Betänkande med förslag

till ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor»,

af den 17 augusti 1900; III. »Betänkande och förslag

beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen», af den 20 december

1900; samt IV. »Betänkande och förslag angående reglering af

prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor», af den 19

juni 1903.

Uti den tredje afdelningen har kommittén sammanfört åtskilliga till

olika serier hörande tabeller, nämligen: Ser. A. »Skattskyldigheten till

prästerskapet samt prästerskapets aflöningsförmåner ecklesiastikåret 1896

—1897 m. in.»; Ser. B. »Skogsmedel från ecklesiastika boställen samt

dessa medels disposition»; Ser. C. »Utredning rörande det lägst aflönade

prästerskapets inkomster»; samt Ser. D. »Prästerskapets löner och tillgångarna

till deras bestridande, enligt kommitténs förslag».

De frågor, som behandlas i kommitténs två, med sifferbeteckningarna

I och IV försedda betänkanden, sammanfalla i hufvudsak med dem, som

utgöra föremål för de lagförslag propositionen upptager. Förstnämnda

betänkande innehåller blott förslag till förordning angående utarrendering

af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen, hvaremot be

tänkandet IV innefattar ett flertal författningsförslag, såsom förslag till

lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde

samt om ersättning därför, förslag till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning, förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning, förslag till lag om emeritilöner för präster, förslag till

lag om kyrkofond och förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Innan utskottet öfvergår till en granskning af den föreslagna nya

lagstiftningen angående prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande

frågor, har utskottet trott sig böra -— med ledning af det utaf prästlöneregleringskommittén

införskaffade vidlyftiga materialet och den af departementschefen

enligt statsrådsprotokollet gjorda sammanfattningen däraf —

dels lämna en kortfattad historik öfver uppkomsten och utvecklingen af

prästerskapets i de territoriella församlingarna aflöningsförhållanden i vart

land, dels redogöra för nu gällande, med afseende å samma prästerskap

tillämpade beskattnings- och aflöningssystem äfvensom för verkningarna

däraf, dels erinra om viktigare inom Riksdagen väckta förslag till ändring

i nuvarande aflöningsförhållanden, dels ock slutligen återgifva de allmänna

synpunkter, från hvilka prästlöneregleringskommittén utgått vid

fullgörande af uppdraget att framlägga förslag till nya grunder för reglerandet

af prästerskapets aflöningsförhållanden m. m.

I.

Återblick pa de prästerliga aflöningsförbållandenas utveckling i

vårt land.

Alltifrån kristendomens första tider i vårt land har prästerskapets De äldre

aflöning härstädes ålegat socknarna eller församlingarna. Endast då

församling ej mäktat själf underhålla sm präst har, särskilt i senare tid, hållandena.

staten lämnat bidrag i en eller annan form. Landtbaps
Den

förnämsta af prästerskapets aflöningsförmåner har varit och är la9arna''

tionden, i sin ursprungliga form en skatt på bruttoafkastningen af viss

näring. Tiondeplikten omtalas, hvad Sverige beträffar, första gången i

ett bref af påfven Gregorius VII från år 1080 eller 1081. Redan i landskapslagarna,

af hvilka de äldsta återspegla rättsåskådningen från 1200- talets början, förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Där meddelas

ock bestämmelser om andra ecklesiastika löneformer.

Ehuru tiondeinstitutet inom de olika svenska landskapen utbildades

i mångskiftande former, hänföra sig dock skiljaktigheterna i allmänhet

endast till detaljer. Man torde helt allmänt kunna säga, att tionde

skulle utgöras af åkerns alster, af husdjurens afvel samt af jaktens och

fiskets byten.

I enlighet härmed särskiljas olika slag af tionde, såsom sädes-, åkereller

skafttionde, kvicktionde — d. v. s. lefvande tionde, tionde af djur —

jakttionde och fisktionde. Sädestionden fördelades på det sättet, att en

tredjedel tillföll sockenprästen (tertialtionde) och återstående två tredje
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

delar gingo till skiftes mellan biskopen (biskopstionde), sockenkyrkan (kyrkotionde)

och de fattiga (fattigtionde). Tionden i öfrigt tillföll däremot,

åtminstone på de allra flesta ställen, odelad prästen. Afvikande bestämmelser

om sädestiondens fördelning förekomma i några lagar, liksom tionden

icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens

aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda afgifter af

mera tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga

förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura

stola?, hvilken senare benämning uppkommit däraf, att prästen vid förrättningen

skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de

olika lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp,

må särskildt framhållas likstol eller testamente för begrafning med

själainässor samt afgifter för vigning och kyrktagning.

Slutligen skulle åt prästen gifvas offer vid de stora kyrkliga högtiderna,

såsom jul, påsk, pingst, allhelgonadagen m. fl.

Kronotionde. Genom Gustaf Vasas kyrkliga reduktion, hvilken i hufvudsak kan

ställas i samband med de beslut, som fattades på reformationsriksdagen i

Västerås 1527 och med ett gemensamt namn kallas Västerås recess, indrogos

för beständigt till kronan de två tredjedelar af sädestionden, som

från början voro anslagna åt biskopen, sockenkyrkan och de fattiga/, och

tillskapades därigenom en ny art af tionde, kronotionden. Den återstående

tredjedelen af sädestionden, den s. k. tertialtionden, fick sockenprästen

utan någon afprutning behålla, liksom det lägre prästerskapet i det stora

hela förblef i orubbad besittning af de inkomster, det före reformationen

innehaft, eller åtminstone erhöll en viss ersättning, vanligen i kronotionde,

för hvad som gick förloradt.

Kronotionde, såsom kameral term, angifver ett olika matt af skattskyldighet

till kronan, allteftersom tiondepliktiga fastigheter inom det

gamla Sverige eller i öfriga delar af vart land asyftas. Sädestionden i

Danmark var nämligen, såsom bekant, från början lika delad mellan prästen,

kyrkan och biskopen. Då nu genom Kristian den tredjes handfästning

af 1536 endast biskopstionden i Danmark indrogs under kronan samt någon

ändring härutinnan ej gjordes vid införlifvandet med Sverige af Skane,

Halland, Blekinge och Bohuslän, kom full motsvarighet mellan kronotionden

i dessa landskap och i det öfriga Sverige ej att äga rum.

Kyrkotionde JTannan olikhet, som står i samband med den nyssnämnda, är att

provinser, i de nya svenska provinserna, likasom i Danmark, kyrkofonden upprätthölls

såsom en inkomst för kyrkorna, under det att dessa i det gamla

Sverige vid reformationen här förlorade det bidrag af sädestionden, hvar
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

med de enligt upplandslagen skulle hafva att »skruda sig», om ock någon

ersättning lämnades genom anslag af kronotionde (vin- och byggnadssäd).

De i landskapslagarnas kyrkobalkar angifna grunder för ecklesiastik Gemensam

skattskyldighet tillämpades äfven efter det samma lagar upphört att gälla. l.a9^/^9

Någon allmän författning i ämnet var nämligen under en lång tid ej att/” ieari et''

tillgå, enär vid landslagens utarbetande och dess utgifvande i tryck år

1608 enighet ej vunnits om kyrkobalken, som skulle innehålla en tiondestadga.

På prästerskapets begäran utfärdade omsider Gustaf II Adolf den 24

februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörd, som införas skal

i Kyrkio-Ordningen». Vidare utfärdades den 22 februari 1638 »Kongl.

May:ts till Swerige Ordning och Stadga om Kyrkiotijenderae i Rijket».

Denna senare stadga hade förnämligast afseende på kronotionden men

innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven tertialtionden, och anses därför

såsom en myckt viktig urkund för bestämmande jämväl af prästerskapets

rättigheter. Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen

vid riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och

noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag,

som omfattade jura stolte, äfvensom beträffande hvad till kapellanernas

underhall borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari

1681 »Kongl. May:s Påbudh och Förordning huruledes medh Prästerskapets

upbörd afl Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång,

Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capelianers och

Klåckares underhåll förhållas skal».

Da sistnämnda förordning, hvilken innehåller sju paragrafer, allmän- If!SI %rs

nare och tydligare än tillförne skett sökte fastställa prästerskapets af- förordning.

letning af församlingarna, och den alltjämt plägat åberopas såsom hufvudförfattningen

inom den för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som reglerade

enskildas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning i enlighet med

det äldre, före nådiga förordningen den 11 juli 1862 tillämpade beskattningssystemet,

torde det vara lämpligt att redogöra för det väsentligaste

af samma förordning, i hvad den stadgar om afgifter till själfva prästerskapet.

Enligt 1 § skola prästerna på landet bekomma af sina åhörare, vare

sig bönder eller hvad näring de hafva som hemman bruka och besitta,

tertialen af den tionde, som efter årsväxten faller af allehanda säd, hvete,

lag, korn, hafre, ärter och bönor, samt tionde af humle, hampa, lin, rofvor

och kål, »dock att sådant i persedeln gifves, utan förvandling i ren spannmål.

Likaledes kvicktionde af all afvel, som är föl, kalf, lamm, kuling, gris, gås,

samt. smör en mark af hvar ko». »Kan intet foster affödas, att prästen

kan tionde få, gifve då den tionde delen uti värdet af det som fallet är

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 2.

om året, nämligen af en kalf två öre, lamm eller kidling ett öre,, gas eller

gris ett halföre silfvermynt; men de, som vid saltsjön bo och ringa åker

hafva skola gifva i det’stället nämligen hvar skärbonde, som häfver , sm

egen båt. om våren fyra band fisk och om hösten en fjärdmg strömming,

efter som prästen af andra notedrägter äger en lott bekomma.»

Uti 2 § stadgas, att de som hafva sex kor skola gifva uti likstol och

testamente ‘i ett för allt en ko efter hustru eller bonde. De som hafva

därunder, eller ringare än sex kor till fyra kor, gifva tya daler siityermynt.

Där mindre är än fyra kor, gifves eu daler silfvermynt; sedan

efter ett barn åtta öre, efter ett ärfdebarn (barn som redan arlt sina föräldrar

eller andra släktingar) sexton öre och efter ett legohjon åtta ore,

allt silfvermynt. . 0 . . ....

På grund af 3 § skola prästerna hafva uti påskpenningar ett oie

silfvermynt om året för hvart hjon, som går till aflösning och Herrans

nattvard, såväl af söner, döttrar och mågar som af hustru, legodrängar

och pigor- »och vare därmed afskaffadt och alldeles förbjudet, att lägga

penningarna på duken eller skriftemåls-penningar, eftersom härefter också

alle skriftehåll på landsbygden hos allmogen skole vara afskattade, dock

detta intet förståndet om socknebuden». »Gångandes ämbetsmän» (handtverkare)

samt alla andra på landet boende, som icke bruka någon åker

eller svedjeland eller hafva någon boskap men dock bruka sm egen näring,

skola gifva för all sin rättighet om året två mark silfvermynt, men bruka

de åker eller svedjeland och hafva boskap, gifve de därför lika med

bonden. . „ .... o..

Jämlikt 4 § erläggas för brudfolks lysning fyra ore, för vigning åtta

öre, för barndop fyra öre, för kyrkogång efter barn åtta öre, allt siltvermvnt.

För socknebuds omak, särdeles där kyrkoherden behöiver resa långt

uti socknen, gifver bonden som honom täckes, men icke högre eller, mera

än fyra kappar råg eller korn, »dock måste här hvars och ens fattigdom

anses, så att af dem intet fordras».

Slutligen innehåller 5 § ett så lydande stadgande: »Anbelangande

kapellanernes underhåll, såsom de äga med lön blifva försöqda utaf pastoribus,

med hvilka de arbeta, alltså hafva biskoparna med consistorns ditöfver

att jämka dem emellan och göra en viss förordning, sådan som de

å bägge sidor någorlunda kunna vara med behallne, och vele v^för det

ofri ca att härutinnan förblifver efter vår nådigste resolution gifven ar 1675,

att där inga kapellaner för detta hafva vant eller eljest behofves, och

därom inga kungl. förordningar finnas, att där sammastädes ingen kapellan

församlingen påtränges, mindre skola någre hjalpepraster tillatas

församlingarne till besvär, efter som de i socknar, som kapellaner åt forna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tider hafva varit, och allmogen af ålder sig påtagit dem att löna, antingen

de äro en eller flera, af allmogen härefter intet mera till dem skall gifvas

än till det högsta en half spann säd af hvar hel eller half gård, men af

fjärdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedel tunna om

året.»

Jämte dessa skatter å vissa näringar och sportler för vissa förrätt-^ulfolmer

ningar förekommo i det äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några" “ eJormer''

palagor, som hade ett visst tycke af bådadera och tillika buro prägeln

af^ en rent personlig skatt. Sådan var den redan nämnda afgiften af

två mark silfvermynt, som enligt 1681 års förordning alla »gångandes

ämbetsmän» samt andra, som ej brukade någon åker eller svedjeland,

skulle erlägga »för all sin rättighet». Sådana voro ock de dagsverken,

som skulle till prästerskapet utgöras såväl af hemmansbrukare som af

torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt gemenskapen af krigsfolket,

en. prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord af »god vilja mera än af

plikt», småningom öfvergick till sedvänja och såsom sådan blef genom

författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

liftKort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo till Kungl.^’^^"^.

Maj:t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prästerskapet, författningar.

som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla orter verkställas,

och dels från allmogen, som förklarade, att den hellre ville »blifva

vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det hvilket dem drägeligare

skulle falla». Kungl. Maj:t hänvisade därvid i allmänhet till ingående

af föreningar, konventioner, såsom bästa sättet att främja enighet

och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfärdades

till och med särskilda undantagsförfattningar.

I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde t

ägde prästerskapet visserligen i allmänhet uppbära tertialtionde af jorden i stader,ta.

därstädes samt jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt

naturliga skäl icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsakliga,

ehuru alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga

tillökning, åhörarna meddelade uti de s. k. påskpenningarna.

.Vid sidan af församlingsbidragen utgjorde boställena prästerskapets Bo3lällenviktigaste

aflöningsförmaner. Åt de flesta kyrkoherdar och komministrar

äfvensom med de senare likställda präster hade nämligen upplåtits hemman

eller lägenheter, hvilka kunna betecknas med den gemensamma benämningen

boställen. Dessa äro af två slag: bostadsboställen, eller sådana, som afses

att af löntagare bebos och brukas, samt löningsboställen eller sådana, som

äro afsedda endast att lämna bidrag till prästernas aflöning.

Af bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnas tidigast. Redan ländig.

till Riksd. Prof. 1908. 8 Samt. 1 Afd. 2 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

skapslagarna stadgade skyldighet för socknemännen att, sedan kyrka blifvit

uppbyggd, till densamma upplåta jord eller, såsom det hette, göra skötning,

där prästen skulle hafva sin bostad. Den skötning eller det kirkiobol,

som uppläts till bostad åt prästen, har sedermera blifvit kalladt prästbol

eller prästgård, med hvilka ord i allmänhet förstås endast sådana boställen,

som äro anslagna åt kyrkoherdar. Jord till prästgård har äfven

stundom blifvit af socknemännen inköpt eller af ödeland uppodlad. Under

katolska tiden blef prästgården ofta tillökad därigenom, att särskilda ägoområden

af enskilda personer skänktes eller testamenterades till dess förbättring.

De prästgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, synas i allmänhet

hafva tillkommit efter reformationen för de därefter bildade

pastoraten.

Till bostadsboställen åt innehafvare af kapellans- eller komministerstjänster

anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit under katolska

tiden, ofta samtidigt med prästgårdarna; men sedermera, i synnerhet efter

det genom Carl XI:s reduktion tillgången på kronohemman blifvit större,

anvisades dylika till boställen åt kapellanerna. Stundom, ehuru mera

sällan, hafva stom- och annexhemman blifvit använda till bostadsboställen

åt komministrar, eller ock hemman af församlingarna eller enskilda personer

upplåtits.

Löningsboställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom stomhemman,

annexhemman in. fl. Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen

på två sätt. Under katolska tiden hade, utom prästgårdarna, åt

kyrkoherdarna till förbättring i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits

andra hemman, hvilka kyrkoherdarna i allmänhet läto brukas af

landbönder mot landgille. Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet

dessa landbohemmau till kronan indragna mot ersättning i kronotionde

(ständigt vederlag), men åtskilliga sådana hemman bibehöllos dock fortfarande,

särskildt i Västergötland, till kyrkoherdarnas underhåll och benämndes

sedei''mera stommar. Uppkomsten af andra stomhemman härleder

sig därifrån, att vid reformationen flera pastorat sammanslagits till ett,

då kyrkoherden i det sålunda nybildade pastoratet fick behålla de gamla

prästgårdarna, af hvilka de, som ej användes till bostadsboställen, sedermera

benämnts stomhemman. Dessa löningsboställen förekomma egentligen

endast i gamla Sverige. De motsvaras i det nya Sverige af annexhemman,

hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt präster.

Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på hvarjehanda

sätt blifvit prästerskapet anslagna under olika benämningar, såsom

mensal-, predikstols-, kanike- och altarhemman, annexfästa, fästa, mensalgrund,

vederlagsjord, mensaljord, gatehus och mensalhus.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Alla de löneförmåner, af hvilka prästerskapet sedan gammalt varit i

åtnjutande på grund af lag, öfverenskommelse och sedvänja eller upp-* förmå,™"

låtelser af olika slag, blefvo detsamma ytterligare tillförsäkrade genom «»*'' p™

Kungl. Maj ds nådiga privilegier för biskopar och saintlige prästerskapet i °9"s J ''

Sverige och dess underliggande landskaper den 16 oktober 1723.

Hufvudstadgandet härutinnan är inrymdt i privilegiernas 3 §, hvilken är

af följande lydelse: »Skola alla Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Standet,

hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne

friheter, donationer och förläningar samt andre deras ämbeten tilhörige

lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta,

under samma titul och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles

efter brefvens innehåll.»

Mera detaljerade bestämmelser äro därpå meddelade i några efterföljande

paragrafer, särskild! i 4 §, hvars Innehall i viktigare delar här

torde böra återgifvas:» Allé Biskoppar, Superintendenter, Theologia: Doctores,

Professores, Prcepositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i Gymnasierne,

Rectorer och Conrectorer i Skolarne och alle Präster i gemen skola

oförändrat behålla efter gammal häfd sine Biskopps-Stift, Pnebende-Socknar

och Hemman, Präste-gårdar i Städer och på Landet, Indelnings-Stommer

vid deras Annexer, Tompter, Capellans-hemman och Boställen, Klåckarebord,

Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk och Qvarnställen, med alle

tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna, som anten urminnes häfd är

på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas därtil lyda, hvilka äger och

tilläger Prästerskapet skal til sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras

förfång, bruka och häfda, eller häfda låta till väta och land. Prästerskapet

confirmeres och all härtils atniuten Tionde, Pastoralier .och rättigheter,

så åt de af vederbörande riktigt skola utgöras.-----Äfven stad
fästes

hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-herbergen af Konungs*

Tijonden, som til Biskoppars, Superintendenters, Professorers, Lectorers,

Rectorers och Conrectorers, Kyrkio-herdars och Predikanters i Städer och

på Landsbygden, samt andre Kyrkio- och Skolebetjänters, Håf-Predikanters,

Dom-kyrkiors, Kyrkiors och Hospitalers underhåll och Lön förordnat är,

som altid blifver dem utan någon afkardning förbehållit, sa åt inge ragar

skola af deras Lön afdragas och förminskas, ei heller af Kyrkiornes vinoch

byggnings-säd, Dom-kyrkio- Probst- och Bibel-tryck Tunnan, ■ ,

Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm, som vederbör,

ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning, eller det

bruk, som speciale bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgiöras bör,

efter en viss anten redan stadgad eller lagligen til stadgande tiondesättning.

Prästerskapet och Consistoriis efterlåtes, åt genom utskickade,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

pa behörigt och beqvämligit sätt, hafva rättmätigt och lagligit upseende på

samma Konungs- och Präste-tijondes utgiör- och infordrande, åt densamme

Kronan och dem rättrådigt och tidigt blifver utgiord. — — — Prästerskapet

i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus-län skal, efter frids-fördragen

och. Malmö-Recess, under vanlig Frihet behålla des Prästegårdar, Mens alrät

tigheter och Annexer med all frukt, Land-gille, städsmål, åker och

arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner, som de efter bemälte FridsFördrag

och Recess af ålder haft: rättandes sig Prästerskapet i Skåne och

Halland i des upbörd och inkomst aldeles efter den på denne Riksdag

giorde Förordning».

bäring™0''. Dfn ä^sta lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter» nämner

ickc något om tiondeplikt för de egentliga stadsmannanäringarna, om det

också icke kan påstås, att i-äldre handlingar hvarje spår af en dylik skatt

å berörda näringar saknas.

tST Landsbygdens industrier voro länge frikallade från skyldigheten att till

Kungi. '' prästerskapet afstå någon del af sin afkastning, ehuru prästeståndet vid riksresohaion

dagarna gjorde upprepade framställningar om ett dylikt åläggande, så att

/8 '' det måtte bero af lag och icke af åhörarnas godtycke, huru mycket skulle

bestås prästerskapet. Slutligen förklarade emellertid Kungl. Maj:t genom

nådig resolution den 10 augusti 1762, punkt 5, att emedan bruken ägde

en i lag grundad rättighet att rösta vid prästval — hvaremot skyldighet

för. dem att underhålla präst så mycket hellre borde svara, som Kungl.

Majds och kronans gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan

skyldighet — och bruksfolket njöte åtminstone lika förmån och betjäning

af prästämbetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad kvarnar

beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och kalla präst,

fördenskull borde landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i

proportion mot hemman, som sådana bruk, verk och kvarnar borde erlägga

i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten, allteftersom

skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan borde inkomma till

Kungl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas. I öfverensstämmelse härmed

blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner, mestadels för särskilda

län, afgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk, sågverk, kvarnar och

några få andra industriella anläggningar, såsom mässings-, glas-, kalk- och

pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjärn, spannmål,

smör —, än i penningar, vanligen till visst belopp för hvarje härd,

masugn eller hammare, mera sällan i proportion till tillverkningsvärde

eller skatt till kronan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Sättet för prästerskapets aflöning, sådant det, enligt hvad nu blifvit^?™"^™0“r

antydt, utvecklat sig, medförde stora olägenheter och gaf anledning till sättet.

många klagomål. Tionden, som skulle utgå i persedlar och efter års- olägenheter.

afkastning^], förutsatte nämligen beträffande all skörd och afvel en närgången

kontroll, som var ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare

lika förhatlig; den vållade ett besvär med persedlarnas forsling,

förvar och afyttring, som betungade löngifvaren och betydligt minskade

löntagarens förmåner. Sportlerna, hvilka småningom blifvit fullkomligt

godtyckliga och uttogos vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt

betungande, hvarförutom de måste föranleda en för prästämbetet nedsättande

uppfattning af de kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten

att prästerskapet uppbar lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedlemmarna

vållade äfven lätt tvister och rättegångar. Dessutom

riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta ekonomiska

belägenhet och öfver hufvud mot ojämnheten och obestämdheten i prästerskapets

inkomster.

Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje, Rikets stansom

väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefalldaJer^s^Relse

och äfven i stor utsträckning använda lönekonventionerna tog sig ut- 7

tryck bland annat i upprepade motioner vid riksdagarna under förra

hälften af 1800-talet. Till sist afläto ock Rikets Ständer den 6 juli 1857

en skrifvelse, hvari det dåvarande aflöningssättets olägenheter framt]öllos

och grunderna för en förändrad anordning uppgåfvos. Sedan med anledning

häraf Kungl. Maj:t genom proposition den 4 november 1859 förelagt Kungi.

ständerna i viss mån ändrade »grunder för en reglering af prästerskapets

aflöning», hvilka grunder blefvo i hufvudsak godkända, såsom ständernas

skrifvelse den 26 september 1860 angifver, utfärdades omsider,

efter ärendets vidare beredning af en kommitté, nådiga förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.

De uti nämnda författning, hvilken innehåller tolf paragrafer, in- isez års

rymda hufvudstadgandena äro följande: Prästerskapets inkomster fördelas förordni"9- sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt sig göra låter, erhåller

en efter tjänstegrad, ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten

lämpad anständig bärgning; och böra lönerna så beräknas, att extraordinarie

prästerskapet kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, samt härvid

särskildt afseende fästas därå, att på en del ställen och orter komministrar ej

finnas (§ 1). Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift förberedes

länsvis af en nämnd, som vid uppgörandet af förslag till lönereglering

har att förfara på visst i förordningen angifvet sätt, hvarefter

ärendet anmäles till Kungl. Maj:ts pröfning (§§ 2 och 3). Boställe, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

i-1 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

afses att af löntagare bebos och brukas, skall till en dess verkliga värde,

efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas,

hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad bostället anses kunna

inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Prästerskapet anslagen

jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas,

skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. Maj:t

särskildt meddelade (§ 5). All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller

kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknade

från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första

maj, oansedt tillämpning af regleringen ej då kan ske (§ 6 mom. 1). Vid

bestämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk,

kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa

sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter

gällande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende på de

af församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter,

som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden

utgöras (§ 6 mom. 2). Påskpenningar, jura stolse, matskott, offer, dagsverken

med flera andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma

tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda

utskylder, att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens

öfriga invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning

till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och

iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat

hemmansägare, varda endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och

deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som

utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtliga skola

utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att

åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika

högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka

äga större (§ 7). Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en

mindre del i penningar. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegång,

där ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan varda

af Kungl. Maj:t medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess

prästerskap utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas,

icke heller inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till

följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring

för prästerskapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar

anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål

gjorda anslag och donationer. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag

i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman

och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet,

med Kungi. Maj:ts medgifvande kunna från en till annan församling

öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att

de icke äro prästerskapet för all framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden

af församlingens afgifter till prästerskapet skall församlingen utse

en eller flera personer, hvilka till prästerskapet aflämna och redovisa dessa

afgifter (§ 11).

Betydelsen af 1862 års förordning ligger — såsom den lämnade redo- ^e^se."s

görelsen torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar, hvilka förordning!

med hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning

genom densamma kornmo till stånd. Uti ingressen till själfva förordningen

uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att sättet

för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden mindre

lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan löntagare

och löngifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande viktigare

förändringar.

Tionderäkningen på åkern afskaffades och persedelleveranserna upphörde,

icke heller var det längre tillåtet att mottaga sportler för olika

förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlingsafgifterna skulle förmedlas

genom utsedda förtroendemän. Uppgörandet af de nya löneregleringarna

skulle icke, såsom de föregående konventionerna, bero af fria

aftal utan hänskjutas till länsvis utsedda nämnder och ytterst öfverlämnas

till Kungl. Maj:t. Prästerskapets inkomster skulle förvandlas från

växlande till såvidt möjligt fasta afgifter, bestämda för en tidrymd af

femtio år. De till hvarje pastorat hörande lönetillgångarna skulle på ett

billigt sätt fördelas mellan samtliga i ett pastorat anställda ordinarie präster.

Därigenom gjordes komministrarna och deras vederlikar delaktiga i tiondeförmånen,

hvilken ursprungligen beviljats allenast kyrkoherdarna.

Dock var den nya lagstiftningen icke heller i materiellt afseende

alldeles utan verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster —

nämligen sådana som ledde sitt ursprung från kronan — kunde »från en

till annan församling öfverflyttas», hade för prästerskapet i dess helhet

tillskapats aflöningstillgångar, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring

af de svagast aflönade tjänsteinnehafvarnas villkor, och har denna utsikt

äfven i viss mån förverkligats genom tillkomsten af den på berörda tillgångar

grundade prästerskapets löneregleringsfond. A andra sidan innebar

tiondens utbytande mot afgifter, hvilka skulle fastställas för femtio år, en

i mån af jordbruksnäringens utveckling fortgående minskning i jordbrukets

börda och dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens

s. 16 Kontrollera mot PDF

Särskild förordning

för

Stockholm.

16 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

fixering för all framtid, hvilket vid föregående riksdagar blifvit af tiondegifvarna

framställdt.

I öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden bestående

lagstiftningen angående prästerskapets löneförmåner, i de delar nämligen

denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlemmarna att

lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets aflöning.

Tvärtom föreskrefs uttryckligen i 1862 års förordning beträffande de forna

afgifternas periodiska ombildande till nya, att, bland andra grunder, därvid

skulle lända »till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskild!

för vissa orter gällande författningar och stadganden» (§ 6). Den gamla

skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga omfattning. För

tiondens utgörande hade emellertid, såsom nyligen blifvit antydt, meddelats

bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den tiondepliktiga jorden

måste under regleringsperioden komma att kännas alltid i någon mån,

stundom ganska afsevärdt lindrad.

Någon jämkning eller omflyttning af olika slag af församlingsafgifter

var icke afsedd. Liksom totalbeloppet af de inkomster, som tillförne

utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen

af de bidragsskyldigas utgifter upprätthållas.

Vid slutet af 1862 års förordning förekommer det stadgandet, att förordningen

icke äger tillämpning i afseende på Stockholms stad. Efter det

emellertid kyrkomötet i skrifvelse af den 24 september 1868 anhållit, att

Kungl. Maj:t täcktes förordna, att de allmänna stadgandena för ordnandet

af prästerskapets löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande

äfven för Stockholms territoriella församlingar, utfärdade Kungl. Maj:t i

öfverensstämmelse med de grunder, som för regleringen af prästerskapets

i riket aflöning blifvit fastställda genom 1862 års förordning, den 1 november

1872 förordning angående ordnande af prästerskapets i de territoriella

församlingarna i Stockholm aflöning.

Nu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna

tillämpade beskattnings- och lönesystem samt

verkningarna däraf.

Inom ramen af de i 1862 års förordning, §§ 6 och 7, angifna grunderna

för bestämmande af de afgifter, som skulle under den femtioåriga löneregleriugsperioden

träda i stället för tionde och andra prästrättigheter,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

var ett mycket stort utrymme lämnadt åt de verkställande myndigheternas

omdöme och uppfinningsförmåga. Helt naturligt kom initiativet att hvila

hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar för sig, obundna af

närmare instruktioner och med stor frihet att på egen hand ordna beskattningen.

En jämförelse mellan lönereglegleringsresolutionerna visar

också, att hvarje länsnämnd för sig utarbetat ett eget system för afgifternas

bestämmande och fördelning. Dessa olika system hafva äfven blifvit af

Kungl. Maj:t godkända.

Under rubriken »skattskyldigheten till prästerskapets aflöning enligt

nu gällande lagstiftning» har prästlöneregleringskoramittén i sitt betänkande

IV (s. lxxx—cxxx) redogjort för regleringarnas utförande, såvidt

de skattskyldiga däraf beröras, och för de väsentligaste skiljaktigheterna

i afseende å beskattningsgrunderna. Hvad denna redogörelse i viktigare

delar innehåller vill utskottet här nedan meddela.

Hvad då först beträffar tiondeafgifterna, voro dessa redan tillförne De nya

i många fall bestämda genom konventioner eller ackord. I allmänhet

hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär utbytande af

samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande<!0rerfen/s!/<ermyndigheter

godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl någon

gång en mindre nedsättning; men där förändring ifrågakomma, har den

vanligen . inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena

inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets anständiga

bärgning, dels ock den omständigheten att föreslagna eller dittills

utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga

j orden s afkastning.

För tiondeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga^ jorden hafva

i olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade. Åtskilliga länsnämnder

genomförde i detta hänseende en mycket viktig förändring, då

de, sedan en församlings hela tionde blifvit till summan bestämd, föreslogo

dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen — jordbruksfastigheterna—-

»efter de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta

för året näst före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager»,

. såsom formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot

uteslutande eller företrädesvis fasthållit vid äldre fördelningsgrunder.

Så har tiondeafgiften bestämts att utgå i Gäfleborgs län efter öresland,

i Västerbottens samt delvis i Norrbottens och Västernorrlands län efter

mantal, seland eller rök, i Kopparbergs län efter soldatrote, jordetal eller

tunnlandtal, i Västmanlands län efter mantal, tunnlandtal, öretal eller

särskild längd, i Göteborgs och Bohus län efter mantal eller 1694 års

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tiondesättning, i Gottlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län för det

mesta efter särskilda hvarje löneregler! ngsförslag vidfogade tiondelängder,

hvilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda efter äldre tiders fördelningsgrunder.

^af^ifter “I- Beträffande härefter afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra

industriella inrättningar, voro »gällande författningar» ganska bristfälliga; de afsågo

inrättningar, mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade på

långt när icke alla industriella anläggningar. I följd däraf kommo också

dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för olika

delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna

i vissa orter bestämdes skattskyldigheten vanligen så, att för hvarje bruk,

bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. utsattes

fasta afgifter i persedlar eller penningar. Enär i resolutionerna vanligen

infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge

vederbörande hytta, ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen

oförändradt skick eller tillverkning där ägde rum, hafva i följd af de förändringar,

som under senare tid försiggått särskildt inom järn- och kvarnindustrien,

icke så få af de på detta sätt fastställda afgifterna tid efter annan

upphört att utgå. Däremot har vid verk, hvilka fått sig påförda fasta

afgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket betydande, icke

medfört någon förhöjning i afgifterna till prästerskapet. Ifrågavarande

verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna, varit genom formen för

afgifternas bestämmande skyddade mot afgifternas förhöjning.

Uti flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas

uppgörande bestående verk och inrättningar uppfördes till fasta

afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt prästerskapet

förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles

kunde uppstå. Dessa bestämmelser äro affattade på olika sätt. Stundom

stadgas, att afgifter för nya veide skola betalas efter öfverenskommelse

eller efter vederbörande myndighets pröfning i jämförelse med afgifterna

för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner

har för beskattningen af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt

annan grund än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln

härför lyder: »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,

som framdeles anläggas, betalas 1 (72) procent af deras till allmän

bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu

större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräknats

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Särskilda Utskotts (X:o 1) Utlåtande N:o 2.

med sina fasta afgifter, tillägga i många resolutioner af nu nämnda art:

>för öfriga verk och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras till

allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst

träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven

sadana bestående vers, som ej särskildt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt

nya metod för afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande

antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga

verk och inrättningar. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart

särskildt ^ verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar,

hyttor, sagramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen

en säkrare och mera allmänt tillämpad grund för beskattningen, hvarigenom

de befriades från eu ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar

och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas

skatteförmåga. Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk,

bergverk,, sågar, fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till

en ^särskild skuttegrupp, och stadgades att afgift till prästerskapet skulle

utgå med viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde

för fastighet,, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst,

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning

blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § 6 mom. 2

af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk och inrättningar

bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade efter någon

viss grund — uti en eller liera följande paragrafer tillagts bestämmelser

om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra afgifter för vissa mer

eller mindre fullständigt angifna förvärfskällor. Nästan öfver hela riket

hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden

om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar

utan äfven för andra näringsgrenar, hvilka beskattas, när det gäller att

bereda inkomst åt staten.

Det förekommer äfven, att verk och inrättningar i löneregleringsresolutionerna

icke upptagits såsom en särskild skattegrupp, utan genom

en omfattande formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga

skatteobjekt — annan fastighet eller inkomst — för hvilka bevillning

till staten erlägges och af hvilka bidrag jämväl till prästerskapets aflöning

ansetts böra utgå. Än afse hithörande bestämmelser samtliga bevillningspliktiga

skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga jorden —,

än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete. Än

äro afgifterna bestämda lika för alla beskattningsföremål, än till olika

procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning eriagts,

eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje

bidragsskyldig fastställts afgiftens minimibelopp; någon gång begränsas

den bidragsskyldiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves

endast dén grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning

för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro,

i syfte att förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affattade,

att från ifrågavarande afgifter undantag''^ innehafvare af tiondeskyldig

jord eller af sådana verk och inrättningar, som efter annan grund

beskattas, och hafva i följd häraf i åtskilliga fall personer frikallats från

betydande afgifter, som de eljest skulle fått sig påförda för inkomst af

kapital eller arbete.

utbytande af Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning

afgifter. borde sättas i stället iör påskpenningar, jura stolle, matskott, orter, dagsverken

med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmälda

paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder kunde utgå såväl

af fastighetsägare som af församlingens öfriga invånare. 1 en stor mängd

resolutioner har man utsöndrat sådana jura stola-;, och andra extraordinarie

afgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet, samt därefter

antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna

i en summa''till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande grund

— taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat en bestämmelse,

enligt hvilken ifrågavarande afgifter skulle särskildt lör sig utgå med visst

belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag. Men i åtskilliga resolutioner

har all ersättning för jura stolte eller så stor del däraf, som ansetts

motsvara förmögenhetsafgifter, sammanförts till en summa i persedlar

eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna summa skulle fördelas

efter fyrktal eller röstgrund vid kyrkostämma eller på alla, som betala

bevillning för fastighet eller inkomst, efter senast erlagda bevillningsbelopp.

Jämte det att en icke ringa del af löneregleringsresolutionerna alltså

innehåller bestämmelser, genom hvilka de i stället för jura stolas och andra

extraordinarie afgifter fastställda utskylderna erhållit karaktären af förmögenhetsafgifter,

förekomma i nästan samtliga resolutioner stadganden

om sådana utskylder af nu ifrågavarande slag, som hafva en mer eller

mindre framträdande egenskap af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på förordningen den 22

oktober 1842 grundade bestämmelsen, att gemenskapen vid krigsmakten

skall till prästerskapet erlägga värdet af ett mansdagsverke för all prästrättighet

af torp och husfolk, samt att knekten frikallas från afgift de år,

då han är kommenderad till tjänstgöring utöfver fyra månader.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Med afseende pa sättet att bestämma de personliga afgifterna meddelas

i vissa resolutioner föreskrifter om flera slag af dylika afgifter, livilka

skola utgöra ersättning för ett större eller mindre antal extraordinarie utgifter

— såsom. offer, jura stola?, dagsverken, påskmat, lösen för attester —,

under det att i andra fall ersättning för alla extraordinarie utgifter — med

undantag i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en enda

personlig afgift. I allmänhet äro de betalningsskyldiga med hänsyn till

skatteförmagan indelade i flera eller färre klasser, med olika höga afgifter

inom hvarje klass. Ifrågavarande afgifter utgå antingen efter matlag

eller efter person, och i senare fallet vanligen för såväl man som kvinna.

En synnerligen allmän regel är, att bidragsskyldigheten inskränkes till

dem, som betala mantalspenningar. Mycket ofta undantagas från utgörande

af dessa afgifter vissa kategorier af personer eller matlag, särskildt

sadana som äro betalningsskyldiga enligt andra stadgande!? i vederbörande

resolution. När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmas

merendels högre afgifter för man än för kvinna.

Storleken af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå

såsom ersättning för jura stola1 och andra extraordinarie afgifter, är betydligt

växlande. Under det att nämligen de efter person utgående afgifter,

där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda

till 15 öre för man och 10 öre för kvinna samt inom större delen af

Uppsala län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands

läns församlingar 50 öre för såväl man som kvinna och i de flesta

af. Gottlands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och 80 öre för

kvinna. . Undantagsvis stadgas ännu högre afgifter. Vida större är växlingen

i fråga om ^ de efter matlag utgående afgifter. Största likformigheten

äger rum, såsom jag redan påpekat, i fråga om krigsmännens afgifter.

Men eljest kunna matlagsafgifterna växla från 50 öre och därunder

till 10 kronor eller högre belopp, om jämväl afses sådana afgifter

af torpare, som utgå i förhållande till torpens taxeringsvärde. Och där

ersättningen för jura stol* är fastställd i visst förhållande till inkomsten,

kan afgiften springa upp till en betydande siffra.

I nyssnämnda afdelning af sitt fjärde betänkande har prästlöne- SkattebeioPP

regleringskommittén vidare anställt en jämförelse mellan olika beskatt- °C''\ry%£**''

ningsföremals deltagande i de bidrag till prästerskapets aflöning, som genom

löneregleringarna blifvit bestämda i stället för tionden och andra uråldriga

ecklesiastika afgifter. Till grund för denna jämförelse ligga från prästerskapet

infordrade uppgifter för ecklesiastikåret 1896 — 97. Ifrågavarande

uppgifter hafva i tab. 1 och 2 af kommitténs tabellserie A. bearbetats på

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

sådant sätt, att församlingsafgifterna, i den män de utgå af de tre hufvud

grupperna af beskattningsföremål, nämligen jordbruksfastighet, annan fastighet

och inkomst, blifvit fördelade å fyrktalen för dessa beskattningsföremål.

Därvid hafva äldre — med hänsyn till prästerskapets aflöning

gjorda — grupperingar af såväl beskattningsföremål som afgifter blifvit

delvis upplösta.

Afgiftemas Till »jordbruksfastighet» äro af kommittén hänförda icke blott alla

gruppering tiondeskyldiga hemman och lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter,

''lingsföremåi. hvilka, såsom vissa säterier — nämligen i Skåne och Halland — icke varit

tiondeskyldiga, men dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter.

Bland afgifter af jordbruksfastighet hafva räknats ej allenast olika slag

af tionde utan äfven sådana i stället för jura stola», offer, påskpenningar

och andra extraordinarie afgifter bestämda utskylder, som enligt löneregleringarna

skolat debiteras jämväl å jordbruksfastighet.

Gruppen afgifter af »annan fastighet» omfattar alla sådana å verk och

inrättningar debiterade afgifter, som äro bestämda i fasta belopp för hvarje

verk eller del däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock alla de

afgifter, som enligt resolutionerna skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet

af all slags »annan fastighet» — således ej blott verk och

inrättningar utan äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor m. m.

— eller i förhållande till den dylik fastighet påförda bevillning.

Såsom afgifter af »inkomst» hafva redovisats alla utskylder, som skola

utgöras för inkomst af kapital eller al arbete, d. v. s. i senare fallet för

inkomst af rörelse eller yrke — såsom bergsbruk, kvarn- eller sågverksrörelse,

handel eller sjöfart ■— eller för inkomst af allmän eller enskild

tjänst m. in., och vare sig utskylderna äro bestämda att utgå med viss

procent af inkomsten eller att utgöras med visst, för hela församlingen

fastställdt belopp, som därpå skall efter någon angifven grund fördelas

å de särskilda inkomstbeloppen. Fördelningsgrunden är i sist angifna''

fall vanligen bevillningen eller fyrktalet, och de afgifter, hvilka sålunda

drabba inkomsten, träffa ofta samtidigt äfven jordbruksfastighet och annan

fastighet, enär ifrågavarande afgifter i allmänhet utgöra sådan ersättning

för jura stolte och andra extraordinarie afgifter, som fastställts till en viss

summa att erläggas i förhållande till den hvarje skattskyldig påförda bevillning

eller i förhållande till hans fyrktal.

Reducering Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs

^Tlän, där fyrktalssättning ej förekommer, hafva de särskilda bevillningsfyrktai

inom beloppen af kommittén reducerats till fyrktal, på det att eu jämförelse

»Hafcommune)-imellan skattskyldigheten inom olika församlingar skulle underlättas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Det hade enligt instruktionen för kommittén ålegat densamma att

verkställa noggrann utredning »beträffande den på nu gällande löneregleringar

grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga

jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra».

Kommittén framhåller emellertid, hurusom det icke varit möjligt att i

allo fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiondeafgifterna kunnat utsöndras

från en del andra afgifter, hvilka jämte tionden utgå af vissa jordbruksfastigheter,

ej heller tiondeskyldiga jordbruksfastigheters afgifter lätteligen

kunnat redovisas skilda från andra jordbruksfastigheters afgifter.

Men då den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheterna är tiondeskyldig

och likaså den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheternas

afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, anser kommittén den verkställda^

utredningen i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamålet.

Pa grund af gällande löneregleringar hafva, såsom kommitténs utredning

i tab. 2 af tabellserien A gifver vid handen, församlingsafgifter

till prästerskapets aflöning blifvit för ecklesiastikåret 1896—97 i hela riket

— både landsbygd och städer — debiterade

å jordbruksfastighet med ..................... kronor 3,699,450: 03 = 67*69 procent

å ofri ga beskattningsföremål med...... » 1,765,734: 82 = 32*31 »

Fullständigt

särskiljande

af tionden

från andra

afgifter ej

verkställbar.

De särskilda,

afgifternas

totalbelopp

och relativa

storlek.

Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig på beskattningsföremålen

högst väsentligt olika i städerna och på landsbygden. Under

det att nämligen, med uteslutande af ören, summa afgifter i städerna utgjorde:

af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 - 7*85 procent

» öfriga beskattningsföremål........................ » 519,467 = 92*15 »

utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:

af jordbruksfastighet ................................. kronor 3,655,226 = 74*5s procent

» öfriga beskattningsföremål..................... » 1,246.267 = 25*42 »

Hvad nu särskild! landsbygden beträffar, så utgjorde i mer än hälften

eller nära 59 procent af de i tab. 2, tabellserien A, omförmälda

2,390 församlingarna därstädes jordbruksfastighetens bidrag öfver 80 procent

af samtliga afgifter; däremot var det knappt mer än 2 procent af

landsförsamlingarna, där _ detta bidrag uppgick till blott 30 procent eller

därunder af ^ samtliga afgifter. Förhållandet, yttrar kommittén, är helt

naturligt. Pa landsbygden har jordbruket af ålder varit den enda näring,

som kunnat lämna något betydligare bidrag till prästerskapets aflöning.

I åtskilliga församlingar har ändring härutinnan inträda i det att nya

näringsgrenar uppvuxit, pa hvilka en mera afsevärd bidragsskyldighet

skulle kunna öfverflytta». Men såsom allmän regel gäller, att den hufvud
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

sakliga bördan af försainlingsbidragen på landsbygden fortfarande hvilar

på jordägarna, därför att de inom landsbygdens församlingar fortfarande

idka den hufvud sakligaste näringen. I ett mycket betydande antal församlingar

å landsbygden finnes knappast annan näring än jordbruksnäringen

att beskatta.

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper,

nämligen annan fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket såsom

afgifter af annan fastighet ........................ kronor 198,504 = 3*g procent

» » inkomst ....... » 560,549 -- 10*26 »

personliga afgifter......................................... ;> 1,006,681 = 18*42 »

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i

städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvartdera beskattningsområdet

debiterade afgifter — således äfven af jordbruksfastighet —

visade sig stor åtskillnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna:

af annan fastighet..

» inkomst ..............

» personer..............

å landsbygden:

af annan fastighet ..

» inkomst.................

» personer ...............

kronor 65,068 = 11*54 procent

» 217,392 = 38*57

» 237,007 = 42*04

•

kronor 133,436 = 2*72 procent

» 343,157 = 7*oo »

* 769,674 = 15*70

Skattskyldighetens

förhållande

till

skatteförmågan.

Af kommitténs utredning framgår, att de personliga afgifterna intogo

ett mycket betydande rum bland samtliga försainlingsbidragen. Medeltalet

för hela riket uppgick till öfver 18 procent. Om det, säger kommittén,

kan synas anmärkningsvärdt, att å landsbygden jordbruksfastigheten

erlade nära tre fjärdedelar af hela församlingsbidraget därstädes, är

det ännu mera att beakta, hurusom i rikets städer nära tre sjundedelar

af lönemedlen uttogos i personliga afgifter. I städerna inom Uppsala och

Lunds stift uppgingo de personliga afgifterna till omkring hälften, inom

Skara stift till tre femtedelar och i Stockholms stad till nära två tredjedelar

af samtliga inom dessa städer utdebiterade bidrag.

Fullföljes jämförelsen mellan de olika beskattningsföremålens afgifter,

så att den tillika afser skattskyldighetens förhållande till skatteförmågan,

måste denna jämförelse begränsas till afgifterna af de beskattningsföremål,

som genom åsättande af bevillning och därå beroende fyrktal kunna anses

vara med afseende å skatteförmågan uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet,

annan fastighet och inkomst. De personliga afgifterna måste naturligtvis

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande JY:o 2. 25

därvid lämnas åsido såsom icke med de öfriga efter samma måttstock

jämförliga.

Vid en jämförelse mellan nämnda tre grupper beskattningsföremål

faller genast i ögonen, att förhållandet mellan fyrktalen, Indika antagits

beteckna gruppernas relativa skatteförmåga, är ett helt annat än förhållandet

mellan de å samma grupper debiterade afgifter, eller skattskyldigheten.

I rikets städer beräknades nämligen ecklesiastikåret 1896—97 hvarje

dylik grupps fyrktal och afgifter i procent af de tre gruppernas sammanlagda

fyrktal och afgifter därstädes sålunda:

för jordbruks- fastighet

%

för annan

fastighet

%

för inkomst

%

fyrktalet ......................

...... 0''8G

20''45

78-09

afgifterna . ...............................

...... 13''54

19''92

66-54

Å rikets landsbygd utgjorde:

fyrktalet ....................

...... 51‘94

7-71

40"35

afgifterna...................................

...... 88"47

3''23

8"30

Detta förhållande af bristande öfverensstämmelse mellan fyrktal och Vissa beafgifter

beror i någon mån därpå, att eu stor del af de beskattningsföremål,

Indika inbegripas under rubrikerna annan fastighet och inkomst/»''™ afyifter.

glitt fria från afgifter till prästerskapet. I städerna ägde detta rum företrädesvis

i några af Stockholms stads församlingar samt inom Skara och

Lunds stift. Beskattningen uti åsyftade stadsförsamlingar har nämligen

blifvit så reglerad, att afgifter debiterats å annan fastighet eller inkomst

endast i den mån de personliga afgifterna ej räckt till för fyllande af det

fastställda aflöningsbeloppet. Hvad landsbygden beträffar, visar sig att

fyrkar för annan fastighet eller för inkomst lämnats obeskattade förnämligast

i de egentliga bruks-, sågverks- och industridistrikten inom Uppsala,

Strängnäs, Västerås, Lunds och Härnösands stift. Där afgifterna för

verk och inrätlningar varit bestämda att utgå med fasta belopp, hafva

dessa verk och inrättningar i allmänhet undgått beskattning för inkomst

af kapital och arbete. Å andra sidan hafva de verk och inrättningar,

hvilka fått afgifter sig påförda i förhållande till sin inkomst, icke blifvit

beskattade för sina fastighetsfyrkar. Resolutionerna för pastoraten inom

vissa län — nämligen Gottlands, Blekinge och Jämtlands — äro vidare

sa affattade, att alla afgifter måst debiteras å inkomstfyrkar, men inga

afgifter å fyrkar för annan fastighet. Härtill kommer, att i de flesta

resolutioner, enligt hvilka afgifter skola utgå i förhållande till annan

Bill. till RiJcsd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Olika beskattningsgrunder.

a) Af gifter

af inkomst.

b) Afgifter

af annan

fastighet.

26 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

fastighets taxeringsvärde eller för inkomst, tillagts den bestämmelsen, att

sådana afgifter ej må påföras skattskyldiga, som erlägga tiondeafgifter för

jordbruksfastighet; i följd hvaraf de fyrkar för annan fastighet och inkomst,

som beräknats för skattskyldiga, hvilka tillika varit innehafvare

af tiondepliktig jordbruksfastighet, vanligen gått fria från afgifter till

prästerskapet.

Den anmärkta disproportionen mellan fyrktalet för hvarje grupp beskattningsföremål

och summan af gruppen påförda afgifter beror dock

hufvudsakligen därpå, att vid afgifternas bestämmande olika beskattningsgrunder

beträffande hvarje grupp tillämpats, i följd hvaraf belastningen

blifvit, olika.

Samtliga afgifter för inkomst hafva naturligtvis blifvit satta i visst

förhållande till inkomsten. Fyrktalet är således inom denna grupp det

ursprungliga och alltjämt tillämpliga skattemåttet. Afgifterna utgå i allmänhet

med 1, V2, V3, 1/i procent af den uppskattade eller af den bevillningspliktiga

inkomsten, hvilket i senare fallet motsvarar 10, 5, 31/3, 21/2

öre pr fyrk. För hela riket — städer och landsbygd — uppgick inkomstfyrkarnas

belastning i medeltal till 2‘io öre pr fyrk. I städerna, där den

ekonomiska bärkraften i allmänhet är större än inom de särskilda landsförsamlingarna,

och där de personliga afgifterna ofta räckt till att fylla

en stor del af aflöningsbehofvet, visar sig belastningen å inkomst synnerligen

svag och utgjorde för rikets alla städer i medeltal ej mer än 1‘16 öre

pr fyrk. A landsbygden var belastningen af inkomstfyrkarna något större

eller i medeltal 4''3l öre pr fyrk. Inom landsbygdens församlingar utgjorde

belastningen å inkomstfyrkar:

i 19 församlingar öfver 30 öre pr fyrk

» 29 » 30 intill 20 öre pr fyrk

» 241 » 20 » 10 » » »

» 1,765 » 10 » 1 » » » och därunder, hvaremot

» 336 » inga afgifter af inkomst utgingo.

De afgifter, som debiterats å annan fastighet, bestå till någon del af

sådana afgifter, som utgå i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde;

dessa afgifter äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10

öre pr fyrk. Men de flesta afgifterna skola af »verk och inrättningar»

utgöras med fasta belopp för hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja,

härd, stenpar o. d. Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens

taxeringsvärde är naturligtvis ytterligt ojämnt och växlande. Belastningen

å gruppen annan fastighet utgjorde

i medeltal för hela riket .................. 3*37 öre pr fyrk

» » » städerna .................. 1’39 9 » »

» » » landsbygden ............... 10''95 » » »

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Om hänsyn tages till rikets samtliga församlingar, utdebiterades å

annan fastighet i medeltal:

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk

» 115 » 60 intill 40 » » »

» 361 » 40 » 20 » ''> »

» 331 » 20 » 10 » * »

» 881 » 10 öre pr fyrk och därunder, hvaremot

» 686 » afgifter för annan fastighet ej debiterades.

Tionden, den hufvudsakligaste af jordbruksfastighetens afgifter, blef, ^ Afgift^

såsom förut antyda, vid löneregleringarna i ett stort antal församlingar''%ffZfgh?t

fastställd till en viss summa för hela församlingen, hvilken summa i

regel skulle fördelas på de särskilda jordbruksfastigheterna efter de taxeringsvärden,

som åsattes berörda fastigheter året före vederbörande lönereglerings

tillämpning. Inom dessa församlingar blefvo således jordbruksfastigheternas

afgifter proportionerliga mot deras dåvarande fyrktal, och

denna proportion torde på det hela hafva någorlunda bibehållits. I många

församlingar åter, där tiondeafgifterna fastställdes för hvarje fastighet till

samma belopp, hvarmed de dittills utgått, eller å fastigheterna fördelades

efter mantal, öresland, seland, rök o. d., måste de särskilda fastigheternas

belastning visa sig ganska ojämn, så snart till jämförelsegrund användes

en för skattskyldighetens ursprungliga fördelning så främmande måttstock

som fyrktalet. Da härtill kommer, att jordbrukets utveckling varit mycket

olika på olika orter, måste förhållandet mellan tiondeafgifterna och jordbruksfastighetens

fyrktal förete synnerligen stora växlingar icke blott inom

skilda trakter af landet, utan äfven om hänsyn tages allenast till särskilda

jordbruksfastigheter inom en och samma församling.

I städerna, där belastningens medeltal beräknats utgöra 16''72 öre pr

jordbruksfastighetsfyrk, växlade sålunda medeltalen mellan lägst 0’18 och

högst 78-57 öre pr dylik fyrk samt utgjorde

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk

i 26 » 40 intill 20 » » »

i 22 » 20 » 5 » » »

i 23 » 5 v » » och därunder;

hvaremot i 19 af de uti tab. 2, tabellserien A, omförmälda 103 stadsförsamlingarna

inga afgifter utgingo af jordbruksfastighet.

A landsbygden bar jordbruksfastigheten en afgift af i medeltal 27‘20

öre pr fyrk, . med växling i belastningen från högst 124''87 öre pr fyrk

(Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3''53 öre pr fyrk (Gustaf Adolf

i Karlstads stift). En belastning af mer än 60 öre pr fyrk förekom inom

69 församlingar, hufvudsakligen uti Kalmar stift (21, alla på Öland), i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Vlåtande N:o 2.

Göteborgs stift (13, inom Marks och Kinds härad och Hallands skogsbygd)

samt i Härnösands stift (11, hufvudsakligen uti Torneådalen och norra

Jämtland), Afgifterna af jordbruksfastighet utgjorde i medeltal å landsbygden:
-

i

342

församlingar

60

intill 40

öre

pr

fyrk

i

1,552

»

40

»

20

»

»

»

i

383

»

20

»

10

»

»

»

i

39

»

10

»

5

»

»

»

i

2

»

5

öre

pr fy

c

o .

M ,

därunder

hvaremot i 3 landsförsamlingar — nämligen Käringön och Kungshamn

samt Lysekils dåvarande landsförsamling, alla i Göteborgs stift dylika

afgifter saknades.

67''TSikt öfver En jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga beskattnings
Lo«eoJje<-<ensföremålens

belastning visar, att de debiterade afgifterna utgjorde i medelbeiastning.

ta] för x''jket (städer och landsbygd):

för jordbruksfastighet........................... 27*09 öre pr fyrk

» annan fastighet ............................... 3*37 » » s

» inkomst ............................................ 2*10 » *

eller för sistnämnda båda grupper ... 2*33 » » »

Uppmätt efter fyrktalet var jordbruksfastighetens belastning alltså nära

tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta

missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de beräknade

talrika fyrkarna för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att

medeltalet för hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam

erhölls nämligen följande medeltal af afgifter:

för jordbruksfastighet........................... 27*29 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................ 10*95 » » »

» inkomst ............................................... 4*31 » » »

eller för sistnämnda båda grupper ... 5*19 » » »

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens

belastning blott något mer än fem gånger så stort som medeltalet

för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.

Lönemedel. Vid fortsättandet af redogörelsen för den af prästlöneregleringskommittén

i dess fjärde betänkande lämnade utredning, hänförande sig till

ecklesiastikåret 1896—97, öfvergår utskottet till den afdelning af betänkandet,

hvari »prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden» behandlas

(s. cxxxi—cxciv).

Till en början vill utskottet angifva de lönemedel af olika slag, som

för prästerskapets aflöning stå till buds.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Redan förut är framhållet, att svenska prästerskapet från äldsta statsanslag

tider aflönades af församlingarna, icke af staten, hvars mellankomst^ tfJ/ftompåfordrades

endast vid de tillfällen, då en församlings oförmåga var ministrar.

ådagalagd. Härutinnan afsåg icke 1862 års förordning att göra någon

ändring. Statsanslagens hufvudsakligen subsidiära betydelse för löneregleringarna,

deras uppgift att i det hela blott utfylla de små lönebeloppen

framgår tvärtom otvetydigt af förordningens § 9 mom. 2 och 3. För den

händelse nämligen en församling för sitt prästerskaps anständiga bärgning

hade behof af statsmedel, ägde löneregleringsnämnden hos Kungl.

Maj:t därom gorå anmälan, då sådana medel kunde anslås eller ock annan

församling beviljadt, för denna icke längre behöflligt anslag öfverflyttas.

Men å andra sidan hade nämnden äfven att till indragning anmäla äldre

statsanslag, hvilka icke vidare funnos för prästerskapets aflöning erforderliga,

under förutsättning dock att de ej blifvit prästerskapet för all framtid

tillförsäkrade.

Statsanslagen uppgifvas i förenämnda § 9 mom. 2 vara bestämda i kontanta

penningar, kronotionde och hemmansräntor. Penninganslag hafva vid

olika tillfällen beviljats medellösa församlingar, i allmänhet dock endast

tills vidare, intill dess vederbörande församling hunnit den förkofran, att

prästerskapet kunde därförutan tillräckligt aflönas. Af större varaktighet

äro gemenligen de bidrag till aflöning af prästerskapet i lappmarkspastoraten

inom Härnösands stift, som utgå från förslagsanslaget till Lappmarks

ecklesiastikverk. De anslag i kronotionde och hemmansräntor, som blifvit

prästerskapet tilldelade, härstamma i allmänhet från länge sedan förflutna

tider. Särskildt är detta förhållandet med en betydlig del af ifrågavarande

tiondeanslag. Under namn af ständigt vederlag har nämligen

kronotionde blifvit till vissa kyrkoherdar anordnad, för det mesta i ersättning

för de af Gustaf I från dem indragna landboheinman och räntor;

och har prästerskapet fått sig tillförsäkradt att förblifva i orubbad besittning

af dessa anordningar å tionden. Men dessutom har af såväl

nämnde konung som hans efterträdare, hufvudsakligen för besvärlig gästning

och pastoratens ringhet, tiondespannmål blifvit på obestämd eller,

såsom det hette, behaglig tid anvisad för en del kyrkoherdebeställningar.

Enär de senare anordningarna ansågos småningom kunna blifva

obehöfliga, kallades de behaglig tids förläning eller vederlag. För samtliga

hithörande tionde- och ränteanslag utbetalas numera af statsverket

godtgörelse i enlighet med förordningen angående förändring af grundräntor

och kronotionde den 23 juli 1869.

Värdet af de afiöningsförmåner, som på grund af statsanslag kommit

s. 30 Kontrollera mot PDF

För samling S''

bidrag.

30 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

kyrkoherdar samt komministrar och deras vederlikar till godo ecklesiastikåret

1896—97, uppgick till 210,611 kronor 56 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 9).

Ojämförligt största delen af prästerskapets aflöning bestrides med de

jämlikt 1862 års förordning fastställda afgifter, som skola utgå af församlingarna.

I hvad mån olika beskattningsföremål beröras af denna

församlingarnas aflöningsplikt, har nyligen här ofvan påvisats. Ytterligare

en del omständigheter, som äro förbundna med ifrågavarande kommunala

skattskyldighet, torde emellertid böra framhållas.

Med den år 1862 beslutade förändring i sättet för prästerskapets aflöning

afsågs bland annat att förvandla de inom pastoraten utgående

prästrättigheter från växlande afgifter till fasta, för viss tid bestämda.

Det nya systemet var likväl icke ägnadt att bereda prästerskapet fasta

inkomster; växling i dessas belopp måste till och med blifva den oundvikliga

följden af en del omständigheter.

När sålunda 1862 års förordning uti § 8 stadgade, att de i prästerskapets

löner ingående persedlar skulle lösas efter tioårig medelmarkegång,

var för visso syftet därmed att förebygga större förändringar i lönernas

kontanta belopp; men att detta ofta icke lyckades eller, när det lyckades,

att det icke berodde på någon fasthet i markegångsprisen, har

erfarenheten till fullo ådagalagt. Jämföras med hvarandra persedlarnas

värden för nära intill hvarandra liggande år, befinnas växlingarna visserligen

i allmänhet icke synnerligen afsevärda, hvaremot en understundom

högst betydlig skillnad visar sig mellan maximi- och minimivärdena under

de förflutna åren af löneregleringsperioden. Denna skillnad —- till prästerskapets

nackdel — uppgick ett år exempelvis till 2,730 kronor 20 öre

för prästerskapet i Leksands pastorat, 2,456 kronor 44 öre i Skellefteå

pastorat, 1,844 kronor 82 öre i Järfsö pastorat och 1,357 kronor 77 öre

i Kvidinge pastorat o. s. v. Minskningen utgjorde, när den var störst, i

flertalet fall mer än 20 procent och var i ett fall 31.Öl procent.

Men icke blott den omständigheten att persedlar, hvilka skola lösas

efter markegångstaxornas växlande pris, ingå såsom en hufvudpart i

hvarje lön, har varit af beskaffenhet att, där andra faktorer ej bildat motvikt,

göra lönens penningvärde föränderligt. Utom annat har äfven den

omständigheten att, såsom förut påpekats, vissa afgifter blifvit i löneregleringsresolutionerna

bestämda att utgöras i visst förhållande till inkomst

äfvensom — ehuru mera sällan — till taxeringsvärdet å annan fastighet

än jordbruksfastighet bidragit till lönernas föränderlighet. Där denna

grundsats om afgifternas växling efter skatteförinågan blifvit tillämpad,

har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af

markegångsprisens fall vållade minskningen i den fasta ti ondens penning
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

värde; på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt

tillskott till prästerskapets, särskild! kyrkoherdarnas, beräknade löner. Det

bör sålunda, säger kommittén, till en ej oväsentlig del tillskrifvas detta

tantiémesystem, att inom Härnösands stift prästerskapets löneinkomster

för ecklesiastikåret 1896—97 voro i medeltal 39‘28 procent högre än hvad

ursprungligen beräknades; att t. ex. kyrkoherden i Älfkarleby, hvilkens

lön reglerades till 3,880 kronor, samma år åtnjöt 11,828 kronor; att lönen

likaså stegrats utöfver det reglerade beloppet för kyrkoherden i Risinge

från 4,700 kronor till 6,700, för kyrkoherden i Mjölby från 3,810 kronor

till 5,828 o. s. v.

Ecklesiastikåret 1896—97 blek enligt kol. 11 af tab. 2, tabellserien

A, en summa af 5,465,184 kronor 85 öre för hela riket jämlikt löneregleringsresolutionerna

utdebiterad i församlingsafgifter. Kommittén framhåller

emellertid, att denna summa icke öfverensstämmer med den summa —

5,451,602 kronor 70 öre — som i kol. 3 af tab. 4 (sammandraget å s.

498) uppgifvits utgöra »på grund af löneregleringen debiterade afgifter».

Skillnaden är beroende å vissa omständigheter, för hvilka redogjorts i

anmärkningarna till nämnda tab. 4. Af samtliga debiterade församlingsafgifter

voro 121,526 kronor 25 öre uppförda såsom restantier den 31

december 1897; och bestodo dessa restantier till ojämförligt största delen

af personliga afgifter.

Förutom de enligt löneregleringarna utgående afgifterna hafva understundom

församlingar för själavårdens uppehållande beviljat särskilda anslag,

merendels i samband med inrättandet af en ny prästerlig beställning

men äfven såsom löneförhöjning vid redan befintlig tjänst. Beloppet af

dessa anslag äfvensom till prostarfvoden utgående kyrkotionde utgjorde

1896 — 97 sammanlagdt 95,436 kronor 64 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 4).

Församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets

aflöning utgjorde således för nyssnämnda ecklesiastikår 5,560,621 kronor

49 öre, eller om, såsom riktigast synes, siffrorna i tab. 4 tagas till efterföljd,

allenast 5,547,039 kronor 34 öre. Häri har dock icke inräknats

värdet af några mindre förmåner, som stundom tillkomma vissa präster,

såsom fri inäld, fria ämbetsresor eller hjälp till bestridande af kostnaderna

för dem, bidrag till jordförbättring, till utskylder m. in. Icke heller hafva

redovisats naturaanslag af ved i trakter, där boställe är skoglöst, eller af

kofoder, där boställe saknar ängsmark, ej heller de hyresbidrag, som lämnats

vissa prästerliga tjänsteinnehafvare, isynnerhet uti städerna, enär dylika

aflöningsförmåner endast innefatta ersättning för sådan boställs- eller

bostadsförmån, som beräknats i allmänhet utöfver lönen tillkomma prästerskapet.

Till innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst utgå ock någon

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

gång från bruk, fabriker eller större gods rätt afsevärda belopp såsom

godtgörelse för extra kyrklig tjänstgöring, men sådana frivilliga och tillfälliga

föräringar från enskilda hafva icke ansetts utgöra föremål för den

kommittén ålagda utredning.

Enskildas Har någon enskild — en person eller ett bolag — enligt eget åtanftolnLTV
donationer.

hållet bekosta eller åtminstone lämna det väsentligaste bidraget till en

prästerlig tjänst, äro så beskaffade anslag redovisade i kommitténs tabellverk.

Dessa anslag afse merendels uppehållande af själavården vid ett

bruk eller en från moderkyrkan mera aflägset belägen plats samt utgå

därför till åtskilliga bruks- och kapellpredikauter. Med dem hafva sammanförts

inkomster, som grunda sig på donationer af enskilda, såsom ränta

å penningar, beräknadt årligt värde af nyttjanderätt till inventarier —

»inventarium domesticum» — och afkastning af fastigheter, hvilka icke

äro bostadsboställen. De inkomster, som härröra från dylika anslag och

donationer af enskilda, utgjorde under nämnda ecklesiastikår sammanlagdt

53,242 kronor 87 öre (tab. ser. A, tab. 4, kol. 6).

Bostäiismedei. Näst församlingsbidragen erbjuda boställena prästerskapet de viktigaste

atlöningsförmånerna.

Då det för kommittén gällt att förskaffa sig tillförlitlig kännedom

om värdet af ett boställes afkastning, har detta icke mött någon svårighet

beträffande afkastningen af de till viss prästerlig tjänst anslagna löningsboställen,

som genom myndigbeternas försorg blifvit på tjugu år utarrenderade;

från vederbörande länsstyrelser hafva nämligen infordrats uppgifter

angåeende de fastställda arrendeafgifterna, hvilka ju äro att i det

närmaste förlikna vid kontanta aflöningsförmåner. Bland löningsboställena

förekomma emellertid, isynnerhet vid stadspastoraten och i det sydliga

Sveriges landspastorat, åtskilliga hemman och jordar, kvilka brukas af

innehafvaren själf eller af en genom honom antagen arrendator. Som

tjänsteinnehafvarna af dessa, i allmänhet icke med hus försedda, löningsjordar

draga en inkomst, hvilken i regel ej lider någon afbränning genom

byggnadsskyldighet, och afkastningens storlek icke heller väsentligen beror

af huruvida jordarna utarrenderas på längre eller kortare tid, har kommittén

i fråga om dylika jordar ansett lämpligast att från de särskilda

b oställs hafvar na inhämta uppgift om den afkastning af jordarna, de för

närvarande faktiskt åtnjuta.

Däremot har det visat sig synnerligen vanskligt att uppskatta afkastningen

af de med jordbruk förenade bostadsboställena. Kommittén

har emellertid härvid anlitat den utvägen att påkalla en af boställshafvare

och kyrkoråd gemensamt utförd uppskattning af dessa boställens

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 33

arrendevärden samt för ändamålet utsändt ett frågeformulär, slutande med

den frågan: »Under förutsättning att bostället varder utbjudet till arrende

på tjugu års tid till den mestbjudande, att, skildt från prästbostadens hus

med trädgård, af arrendatorn brukas, med rätt för denne att af skogen

erhålla endast hvad som erfordras för gårdens behof och med förpliktelse

för arrendatorn att ansvara såväl för den boställshafvaren nu åliggande

nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga

hus som för boställets skatter och onera; hvithet årligt arrende

anser Ni då kunna betingas för det utarrenderade bostället?» Den af boställshafvaren

och kyrkorådet angifna siffran för arrendebeloppet har införts

i kol. 26 af tab. 3, tabellserien A.

Enär boställsafkastningen borde för alla prästerliga tjänsteinnehafvare

beräknas under en och samma förutsättning, nämligen att de samtliga

åtnjuta kostnadsfri bostad, har kommittén i förenämnda frågeformulär

begärt svar äfven rörande boställshafvarnas kostnader för nybyggnad och

underhåll af själfva prästbostadens hus; och hafva de siffror, som beteckna

dessa kostnader, införts i kol. 27 af omförmälda tab. 3. Slutligen

har i kol. 28 af samma tabell upptagits boställsafkastningens nettobelopp,

hvilket uppkommit, då från den i kol. 26 införda bruttoafkastningen afdrag^

de i kol. 27 upptagna kostnader för boställshafvarens nybyggnadsoch

underhållsskyldighet å boställets hus.

Kommittén vidgår emellertid, att de beräknade siffrorna för boställsafkastningens

brutto- och nettobelopp i enskilda fall synas icke tillräckligt

noggranna och tillförlitliga — särskild! att de uppgifna kotnaderna för

nybyggnad och underhåll ganska allmänt torde vara för lågt beräknade —

men kommittén tillmäter icke denna omständighet någon afgörande

betydelse, då ingen större praktisk olägenhet däraf torde kunna uppstå.

Ingen af ifrågavarande siffror, erinrar kommittén, torde nämligen komma

att omedelbart läggas till grund för beslut eller åtgärder rörande lönereglering

för den ena eller andra tjänstebefattningen; i hvarje fall, när

ett sådant beslut skall framdeles fattas, lära nya uppskattningar, om de

anses erforderliga, komma att göras och blifva då helt visst underkastade

en efter syftet lämpad grundligare behandling. Däremot har kommittén

för åtskilliga beräkningar, som måst utföras, ständigt varit hänvisad till

användningen af såväl detaljerade som summariska siffror öfver aflöningsbeloppen,

hvarför kommittén ansett lämpligt, att dylika siffror upptoges

äfven i tabellverket. Kommittén tillägger, att det utan tvifvel är för allmänheten

af stort intresse att på ett ställe finna sammanförda samtliga

de siffror, som utvisa afkastningen af de olika inkomsttitlarna och aflöningen

i dess helhet.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Den afkastning — verklig eller beräknad — som prästerskapet ecklesiastikåret

1896—97, utöfver fri bostad, åtnjöt af sina boställen, uppgick

för bostadsboställen med jordbruk till 1,462,339 kronor 30 öre och

för löningsboställen till 441,077 kronor 88 öre, alltså sammanlagdt till

1,903,417 kronor 18 öre. Taxeringsvärdet utgjorde för bostadsboställen

med jordbruk 45,514,800 kronor, för dylika boställen utan jordbruk

2,583,200 kronor samt för löningsboställen a 10,731,600 kronor eller för

samtliga ecklesiastika boställen 58,829,600 kronor. Afkastningen utgjorde

i medeltal: af samtliga bostadsboställen med jordbruk 3''21 procent af deras

taxeringsvärden och af samtliga löningsboställena 4’it procent af dessas

taxeringsvärden. Härvid är dock att märka, att från bostadsboställenas afkastning

fråndragits, utom kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande

å dessa boställen, jämväl skatter och onera, hvilka enligt kol. 24

af tab. 3, tabellserien A, uppgingo till sammanlagdt 354,849 kronor 74 öre.

Med tillägg af denna summa motsvarade bostadsboställenas hela afkastning

— 1,817,189 kronor 4 öre -—■ 3''99 procent af taxeringsvärdena å berörda

boställen. Nu nämnda olika slag af boställen omfatta dock ej all den

jord, som blifvit prästerskapet anslagen, i det att ett antal »stom-, anuexoch

mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», indragits

till prästerskapets löneregleringsfond och, enligt kapitalkontot till

rikshufvudboken för år 1896, tillfört fonden en inkomst i arrendemedel

af 52,572 kronor 35 öre.

Icke blott genom det jordbruk, som bedrifves å flertalet af prästerskapets

boställen äro dessa inkomstgifvande; många boställen lämna äfven

en ansenlig afkastning i skogsprodukter och hafva därigenom på olika

sätt beredt prästerskapet förmåner.

Skogsförsäljningsmedel, som tillfalla boställshafvare, fördela sig

mycket ojämnt på olika år, om man afser tidpunkten för de influtna

medlens utanordning. De i skogshushållningsplanen utöfver husbehofvet

beräknade årshyggena uttagas nämligen i allmänhet icke hvarje år, utan

periodvis för flera år i sänder. Häraf följer, att boställshafvarens andel

af de behållna skogsförsäljningsmedlen kommer honom till hända ofta lång

tid efter förloppet af det ecklesiastikår, till hvars beräknade skogsafkastning

det sålda virket hör. Det skulle därför, på sätt kommittén anmärker,

hafva varit ytterligt vilseledande, om såsom inkomst af skog

för ecklesiastikåret 1896—97 redovisats just de belopp, som under detta

år levererats till boställshafvarna, enär utanordning af skogsförsäljningsmedel

ofta innefattar uppbörd för flera års afvikning.

På det att hvarje boställshafvares inkomst af skogsmedel skulle kunna

för ett visst år angifvas med ett belopp, som i någon mån motsvarade

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

hvad å detta år rätteligen belöpte, har kommittén funnit det vara nödvändigt

att utfinna ett medeltal för åtminstone fem ecklesiastikår och fördenskull

låtit utarbeta samt i en särskild tabellserie B sammanföra, utom

andra uppgifter om skogsafkastningen å ifrågavarande boställen, medeltalsvärden

för den ecklesiastika femårsperioden 1891—96 af boställshafvarna

tillkommande skogsmedel. De siffror, som beteckna nämnda värden,

hafva införts i kol. 8 af tab. 4, tabellserien A.

Utöfver hvad som erfordrades till fyllande af boställshafvarnas behof

af ved samt af byggnads-, stängsel- och slöjdvirke m. in. lämnade skogshushållningen

å prästerskapets boställen — i enlighet med den sålunda

verkställda beräkningen — boställshafvarna en kontant inkomst för ecklesiastikåret

1896 — 97 af 107,131 kronor 16 öre.

''Till boställsafkastning har kommittén äfven hänfört ersättning, som

af boställshafvare tillgodonjutes med anledning däraf, att en del af boställets

mark eller någon af de till bostället hörande »härligheter» öfverlåtits till

annan, såsom t. ex. när jord genom afsöndring eller expropriation frånskilts

ett bostadsboställe, när därifrån försålts sten, grus, torf eller dylikt,

när rätt till jakt, fiske eller vattenfall upplåtits, när intrång eller olägenhet

vid boställets brukande tillfogats boställshafvaren o. s. v. I dylika fall

plägar godtgörelse beredas boställshafvaren på det sätt, att antingen ett

penningkapital en gång för alla lämnas eller årlig afgäld till boställshafvaren

utgöres, allt i enlighet med vederbörande myndighets bestämmande.

Ersättningskapitalet ställes vanligen under förvaltning af församlingens

kyrkoråd, domkapitlet eller till äfventyra annan lokal myndighet,

med rätt för boställshafvaren att uppbära den årligen utfallande räntan.

I ersättning därför att jord eller rättigheter af olika slag sålunda upplåtits

från bostadsboställen hafva ganska afsevärda belopp kommit prästerskapet

till godo, för h vilka redovisats i kol. 7 af tab. 4, tabellserien A. Ecklesiastikåret

1896—97 utgjorde summan 100,656 kronor 49 öre.

Bland lönetillgångar för kyrkoherdar och komministrar äro till sist

att nämna anslagen från eu del fonder, särskildt, prästerskapets löneregleringsfond.

Denna senare fond är bildad med tillämpning af den i § 9 af 1862

års förordning uttalade grundsatsen, att sådana inom en församling befintliga

aflöningstillgångar, som icke äro bostadsboställen eller utgöra församlingsafgifter

eller tillkommit genom donation eller anskaffats af församlingen

själf, må, när de icke vidare äro behöfliga för aflöning af prästerskapet

inom församlingen, kunna användas till att bereda annan församlings

prästerskap anständig bärgning. Genom nådigt bref till kammarkollegium

och statskontoret den 14 februari 1868 lämnades föreskrifter

Anslag från

ecklesiastika

fonder.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Biksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

angående förvaltningen af de medel, som blifvit eller blifva från vissa

prästerliga beställningar afskrida, men icke till statsverket indragna. Dessa

medel skulle uppsamlas i en särskild för ändamålet bildad fond, benämnd

prästerskapets löneregleringsfond, hvilken förvaltas af statskontoret.

Åt prästerskapet beviljade anslag från såväl löneregleringsfonden som

andra af statskontoret förvaltade ecklesiastika fonder — Ramsele pastorsboställes

skogsförsäljningsmedels fond, Älfdals pastorats regleringsfond,

Brunskogs församlings aflöningsfond och Fryksände pastorats regleringsfond

— hafva införts i kol. 11 af tab. 4, tabellserien A. Från samtliga

fonderna utgick till prästerskapet för ecklesiastik året 1896—97 en summa

af 187,568 kronor 74 öre. Denna summa understiger hvad enligt de hos

statskontoret förda räkenskaperna utgifvits från löneregleringsfonden såsom

aflöningsfyllnad och lönetillökning för år 1896, eller 216,792 kronor 98 öre.

Kommittén upplyser, att anledningen därtill är att söka — utom i till

äfventyrs mindre noggranna uppgifter från prästerskapet, hvilka man dock

försökt att kontrollera och beriktiga efter berörda räkenskaper — i följande

förhållande.

Under det att kommittén vid uppgörande af sitt tabellverk i allmänhet

afsett att så noga som möjligt återgifva de faktiska förhållandena,

har dock afvikelse därifrån gjorts i afseende å sådana församlingar, där

de jämlikt 1862 års förordning fastställda löneregleringarna ännu icke under

ecklesiastikåret 1896 — 97 varit tillämpade, utan aflöningen fortfarande utgått

enligt konvention eller äldre författningar. För dessa församlingar

hafva nämligen, med ledning af löneregleringsresolutionerna samt med

tillhjälp af mantals- och taxeringslängder, till någon del af prästerskapet

själft men hufvudsakligen inom kommittén uppgjorts beräkningar, huru

afgifterna till prästerskapet och dessa afgifters fördelning på olika beskattningsföremål

skulle hafva gestaltat sig, därest vederbörande resolutioner

varit tillämpade Inom de särskilda församlingarna under nyssnämnda

ecklesiastikår. Denna afvikelse från det vanliga förfarandet vid bearbetningen

af det statistiska materialet har påkallats såväl af det kommittén

gifna uppdraget att utreda den på nu gällande löneregleringar grundade

skattskyldigheten till prästerskapet som af behofvet att, för åstadkommande

af jämförelse mellan de olika församlingarna i afseende å berörda skattskyldighet,

hänföra alla de för en sådan jämförelse erforderliga uppgifterna

till samma lönesystem, nämligen det som infördes genom åberopade förordning.

Antalet församlingar, för hvilka förenämnda beräkningar verkställts

och där lönerna under omförmälda ecklesiastikår utgingo efter den

äldre lagstiftningens principer, utgjorde 192, däraf de flesta eller 41 i

Linköpings stift. Beträffande dessa församlingar hafva icke blott tionde

s. 37 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

37

och andra afgifter utan äfven aflöningsförmånerna i öfrigt upptagits till

de belopp och i de poster, med Indika de bort utgå, om den nya löneregleringen

varit tillämpad. Således har anslag från löneregleringsfonden,

Rom till en prästerlig tjänst varit anvisadt endast för den tid, under

hvilken den gamla lönekonventionen ägde bestånd, blifvit uteslutet från

tab. 4, enär denna tabell är uppgjord just under förutsättning af den gamla

lönekonventionens upphörande.

I det dubbla syftet att förstärka prästerskapets löneregleringsfond och

förbättra de svagast afiönade kyrkoherdarnas och komministrarnas aflöningsförhållanden

har Kungl. Maj:t utverkat medgifvande från Riksdagens

sida, att under en tid af fem år från och med år 1900 finge från de ecklesiastika

boställenas skogsfond till prästerskapets löneregleringsfond årligen

öfverföras ett belopp af 25,000 kronor att användas såsom lönetillskott

åt svagt afiönade prästmän. Kommittén framhåller, hurusom utgifterna

från prästerskapets löneregleringsfond till aflöningsfyllnad och lönetillökning

under senare tiden afsevärdt vuxit. Under det att nämligen dessa

utgifter jämlikt statskontorets räkenskaper för år 1899 utgjorde 297,235

kronor 46 öre, belöpte de sig för år 1900 till 405,512 kronor 1 öre och

för år 1901 till 463,412 kronor 21 öre.

Å de olika titlar, hvarunder lönemedlen för kyrkoherdar samt komministrar

och med dem likställda präster sålunda blifvit redovisade, uppgingo

för ecklesiastikåret 1896—97 ifrågavarande aflöningsförmåner —

utöfver bostadsförmånen — till följande värden:

Statsanslag.................................................................... kronor 210,611: 56

Församlingsbidrag....................................................... » 5,547,039: 34

Enskildas anslag och afkastningen af donationer » 53,242: 87

Boställsmedel................................................................. » 2,111,204: 83

Anslag från ecklesiastika fonder............................. » 187,568: 74

Summa kronor 8,109,667: 34.

I medeltal för hela riket bidrogo församlingarna ecklesiastikåret

1896—97 med 68*40 procent af hela aflöningen, hvarjämte enskildas anslag

och afkastningen af donationer äfvensom boställsmedlen, med undantag

af löningsboställenas afkastning, utgjorde 21*25 procent. Prästerskapets gemensamma

aflöningstillgångar — nämligen statsanslag, afkastningen af löningsboställena

och anslag från ecklesiastika fonder — uppgingo å andra sidan

till 10*35 procent. Till följd af de under år 1901 verkställda utdelningarna

från prästerskapets löneregleringsfond hade proportionerna förändrats till

respektive 66*56, 20''G8 och 12*76 procent. Löneregleringsfonden ensam

bidrog sistnämnda år med 4*94 procent. Men i fråga om åtskilliga af de

Öfversikt

öfver lönemedlen

för

kyrkoherdar

och komministrar.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Prostetunnor.

Samtliga

lönemedel,

stiftsvis

fördelade.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tjänster, hvilkas innehafvare år 1901 uppburo tillskott från samma fond,

voro procenttalen betydligt högre och uppgingo i vissa fall till 50 procent

af afiöningen och därutöfver.

För att såvidt möjligt fullständigt angifva prästerskapets i de territoriella

församlingarna inkomster återstår att redogöra för prostarfvodena.

Såsom ersättning för sina ämbetsgöromål hafva prostarna af ålder

ägt uppbära någon del af tionden, hvilken ersättning benämnes prostetunna.

Denna rätt blef dem icke beröfvad vid ti ondens partiella indragning

till kronan under Gustaf I och har sedermera tid efter annan tillförsäkrats

dem. Prostetunnorna hafva, såsom en afkortning å kronotionden,

i gamla Sverige merendels utgått med en tunna spannmål för hvarje

till kontraktet hörande församling. Men i Skåne, Halland, Blekinge och

Bohuslän har nämnda spannmål städse utgått till vederbörande prostar af

kyrkans tionde eller af kyrkans inkomster i öfrigt, där densamma ej uppbar

någon tionde. De 184 prostarna i riket ecklesiastikåret 1896—97 uppburo

då prostetunnor till ett värde af 26,849 kronor. Statsverket betalar

numera godtgörelse för prostetunnorna i enlighet med förordningarna

angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869

samt angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser

utgående kyrkotionde den 14 oktober 1898.

Oftanämnda ecklesiastikår 1896—97 åtnjöt alltså prästerskapet i de

territoriella församlingarna aflöningsförmåner — utöfver fri bostad — till

ett värde af samrnanlagdt 8,136,516 kronor. Härtill torde dock rätteligen

böra läggas 354,849 kronor 74 öre, hvilket belopp, utgörande skatter och

onera för bostadsboställen med jordbruk, afdragits vid beräknande af dessa

boställens afkastning. A andra sidan bör icke förbises, att, utom vanliga

skatter och onera, åtskilliga andra obligatoriska utgifter till icke så obetydliga

belopp drabba det ordinarie prästerskapet, såsom 2 procent å lönen

i årsafgift till prästerskapets änke- och pupillkassa, afgifter till enskilda

kassor för pensionering af änkor och barn äfvensom för beredande af

understöd åt fattiga obefordrade prästmän samt kostnader för det extraordinarie

prästerskapets aflöning.

Af förberörda summa 8,136,516 kronor belöpte:

o

a

Uppsala

stift...

kronor 942,273

å

Göteborgs stift..

kronor

741.666

»

Linköpings

» ...

» 802,303

»

Kalmar » ...

«

227,123

»

Skara

»

» 673,179

»

Karlstads » ...

»

430,232

»

Strängnäs

»

» 611,000

»

Härnösands » ...

»

782,220

»

Västerås

»

» 634,065

»

Visby » ...

»

152,615

»

Växjö

»

» 503,698

»

Stockholms stad

»

154,060

Lunds

»

* 1,482,082

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Riksdagens Särskilda Viskotts (N:o lj Utlåtande N:o 2.

Huru de för kyrkoherdar samt komministrar jämte vederlikar i1 n cl e1'' /fe mec/fe ^ ^

ecklesiastikåret 1896—97 tillgängliga lönemedlen — utgörande, såsom mellan kyrkonyligen

nämnts, 8,109,667 kronor — voro mellan dem fördelade, framgår

af hvad kommittén i fortsättningen af sin utredning angående »präster- r°r

skåpets nuvarande aflöningsförhållanden» vidare meddelar.

Omförmälda summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar

med aflöningsförmäner till ett värde af 6,441,517 kronor

samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid Indika

inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor; men vid de Kyr^herdesärskilda

beställningarna voro fästade aflöningsförmäner af mycket olika

värde. Skillnaden mellan land och stad verkade därhän, att medellönen

för kyrkoherde i landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den

för kyrkoherde i stadspastorat var 6,667 kronor. Jämföras de särskilda

stiften med hvarandra, framträda äfven ganska betydande växlingar.

Medellönen var sålunda — om Stockholms stad undantages — högst i

Lunds stift med 5,796 kronor samt lägst i Visby stift med 3,264 kronor.

Högsta lönen uppbars af kyrkoherden i Skellefteå pastorat af Härnösands

stift med 14,206 kronor och den lägsta — om hänsyn ej tages till prebendepastoraten

— af kyrkoherden i Lönnberga pastorat af Linköpings

stift med stift med 2,054 kronor. De båda löneklasserna 3,000—3,499

kronor och 3,500 — 3,999 kronor, tillhopa omfattande 408 beställningar,

voro de jämförelsevis talrikaste; 168 löner uppnådde icke 3,000 kronor.

För komministrarna var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å lands-komminister»''

bygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Beträffande komministers- °Mr''

lönerna inom de särskilda stiften hade följande stift att uppvisa de högsta

medeltalen: Lunds stift med 2,513 kronor, Göteborgs stift med 2,002 kronor,

Västerås stift med 1,997 kronor och Härnösands stift med 1,948 kronor.

För öfrigt voro växlingarna ej synnerligen stora, enär medeltalen i

fråga om de andra stiften holk) sig mellan 1,715 och 1,412, hvilket sistnämnda

tal betecknar medellönen inom Visby stift. Förste komministern

i Lund var, bland komministrar, rikligast aflönad, i det att hans inkomster

uppgingo till 7,589 kronor. Den lägsta komministerslönen, hvilken utgjorde

402 kronor, uppbars af komministern i Sorunda pastorat af Strängnäs

stift. Med afseende å sistnämnda löns låga belopp upplyser kommittén,

att komministersbostället i Sorunda ansetts medföra en årlig förlust

af 675 kronor. De jämförelsevis flesta lönerna — 230 till antalet —

tillhörde klasserna å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 understego

1,700 kronor.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

^Adjunkternas

ajlöning.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 2.

Beträffande det extraordinarie prästerskapets aflöning innehåller kyrkolagen

i 24 kap. 29 §, att en kyrkoherde eller kapellan, till hvilkens biträde

vid gudstjänstens uppehållande en extraordinarie prästman blifvit

förordnad, skall »vedergälla honom med kost och lön, som de antingen

själVe sins emellan öfverenskomma, eller biskopen med kapitlet mäter och

tycker rätt vara». I stället för dessa överenskommelser mellan hvarje

enskild tjänsteinnehafvare och hans biträde blefvo emellertid så småningom

i åtskilliga stift föreningar angående adjunkters och vikariers aflöning ingångna

mellan stiftens samtliga präster på de allmänna prästmötena. Ett

sådant tillvägagående blef slutligen föreskrifvet för hela riket genom

ett cirkulär till konsistorierna af den 14 september 1839, hvarigenom

domkapitlen anbefalldes att i de stift, där överenskommelser i afseende

på adjunkternas lönevillkor ännu icke blifvit träffade, vid blifvande prästmöten

söka åstadkomma en dylik reglering, afpassad efter dessa tjänstemäns

behof och göromål.

När därefter förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets

inkomster den 11 juli 1862 utfärdades, hade däri äfven meddelats

några bestämmelser, som afse det extraordinarie prästerskapets aflöning.

Sålunda stadgar § 1, att lönerna för det ordinarie prästerskapet böra så

beräknas, att det extraordinarie kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas;

och skall enligt § 12 minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom

bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas, äfvensom

den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda,

att bostad och föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma, i vanlig

ordning — d. v. s. på prästmöte — bestämmas i spannmål att utgå efter

tioårig markegång.

Emellertid har man inom de flesta stift sökt åstadkomma en fullständigare

reglering af det extraordinarie prästerskapets aflöning, än hvartill

stadgandena i 1862 års förordning gifva anledning. Den grundsats

för ifrågavarande lönereglering, som först gjorde sig gällande, innebar, att

adjunktslönerna skulle utgå med olika belopp efter inkomsten vid den ordinarie

befattningen; och blefvo för sådant ändamål de prästerliga lägenheterna

indelade i flera klasser. Från början af 1880-talet har en annan grundsats

för adjunktsaflöningen småningom börjat vinna tillämpning, i det att

adjunkterna an sågos böra åtnjuta lön i olika lönegrader efter tjänsteålder,

oberoende af om de voro anställda hos en mer eller mindre väl aflönad

ordinarie, men skulle ordinariens bidrag till adjunktsaflöningen utgöras

endast i förhållande till de med hans tjänst förenade inkomster, vare sig

adjunkten ägde uppbära lön i lägsta eller högsta lönegraden. Denna

senare anordning fordrar inrättandet af en för stiftets präster gemensam

s. 41 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 41

kassa, hvilken antingen mottager hela det bidrag, ordinarien är skyldig

att vid anlitande af tjänstebiträde erlägga, och sedan till vederbörande

adjunkt utbetalar den honom efter tjänsteåldern tillkommande lönen, eller

ock uppbär endast öfverskottet af ordinariens bidrag utöfver hvad som

tillkommer adjunkten, för att med detta öfverskott fylla den brist i adjunktsaflöningen,

som på andra håll kan uppstå.

En adjunktslön har mycket olika, värde i de särskilda stiften, vare

sig man. jämför de lägsta löner, som utgå i hvarje stift, eller de högsta

lönerna i de stift, där flera lönegrader äro bestämda. Lägsta adjunktslönen,

af kommittén beräknad efter medeltalet af medelmarkegångsprisen

för åren 1867—1896, växlade mellan 134 kronor i Kalmar stift och 462

kronor i Göteborgs stift samt, beräknad efter medelmarkegångspriset för

år 1900, mellan 137 kronor i Kalmar och 427 kronor i Göteborgs stift.

Högsta adjunktslönen var i Härnösands stift 886 kronor för perioden

1867—1896 och 805 kronor för år 1900 samt i Linköpings stift 400

kronor i båda fallen. Medelvärdet för hela riket var för lägsta adjunktslönen

356 kronor under perioden 1867 — 1896 och 333 kronor för år 1900

samt för högsta lönen respektive 554 och 518 kronor.

_ Ersättning för pastoralvård utgår i vissa stift med ett för alla pastorat

i stiftet lika belopp spannmål, utöfver den vederbörande tillkommande

adjunktslönen, i några stift efter pastoratets folkmängd och i de öfriga stiften

efter ordinarie pastors inkomster.

För det fall att fri bostad och fritt vivre icke lämpligen kunna utgå

in natura, har enligt kommittén meddelade upplysningar i alla stift såsom

ersättning därför blifvit fastställdt ett visst belopp'' spannmål, utom i

Göteborgs stift, där ersättningen omedelbart bestämts i penningar. Denna

ersättning utgjorde 490 kronor i medeltal för perioden 1867—1896 och

521 kronor för år 1900; den var minst i Visby stift med respektive 326

och 309 kronor samt högst för Härnösands stift med respektive 633 och

575 kronor.

Vid en extraordinarie prästmans förflyttning från en tjänstgöringsort

till en annan bestrides väl i allmänhet ersättningen för resekostnaderna

af den, till hvilken tjänstebiträdet missiveras, men i vissa stift af adjunktskassan.

Skjuts i ämbetsärenden lämnas i regel af tjänsteinnehafvaren i alla

de fall, da sådan ej tillhandahålles af den, som påkallar den prästerliga

förrättningen. Kommittén upplyser, att när skjutsen ej utgick in natura,

betalades den antingen »efter räkning» (Skara stift), eller med belopp som

af domkapitlet bestämdes »efter områdets beskaffenhet» (Strängnäs stift),

Bill. till Riltsil. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Af cl. 2 Häft. 0

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

eller med 50—100 kronor (Växjö stift), eller med 75 kronor (Karlstads

stift), eller med 50 kronor till adjunkt och 75 kronor till vice pastor

(Visby stift), allt för år räknadt.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets

nuvarande aflöningsförliållanden.

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med 1862 ars förord

ning, skulle jämlikt § 6 i samma förordning vara gällande under en tid

af femtio år, räknadt från den efter hvarje lönereglerings fastställande

näst inträffande första maj, oberoende af huruvida regleringen då kunde

tillämpas eller icke. Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig

fastställelse under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolutionen meddelad

den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra således

att gälla under tiden 1914—20, då 963 regleringar af 1,365 förfalla. Antalet

utlöpande regleringar är störst år 1920, eller 222, samt minst åren

1930 och 1942, då hvarje år blott 1 förfaller; åren 1935—41 utlöper icke

någon. År 1942 upphör den sista af de på grund af 1862 års förordning

verkställda löneregleringarna att gälla.

Redan under nittonde seklets sista årtionde väcktes inom Riksdagen

förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning,

som ansågs böra träda i stället för 1862 års förordning. Hvad som i

första hand uppkallade reform sträfvandena var emellertid icke de erkända

bristerna i lönesystemet, utan den alltmer öfverklagade tungan och ojämnheten

i beskattningssystemet, under det att på andra områden af skatteväsendet

lindring i ganska stor omfattning eller fullständig utjämning ägt

mm. Sålunda hade genom kungörelsen den 5 juni 188a — däri stadgades

bland annat, att ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans

jordeböcker och räkenskaper skulle sammanföras till en summa under benämning

grundskatt — föreskrifvits, att nedsättning med ^30 procent

uti den kronan behållna grundskatt å flertalet hemman och lägenheter

skulle äga rum från och med år 1886. Därefter stadgades genom lagen

den 2 december 1892, att återstoden af grundskatten skulle afskrifvas

under loppet af 12 år, räknadt från och med år 1893.

s- Vid 1896 års riksdag fäste också en motionär inom Andra Kammaren

(motion n:o 52) uppmärksamheten på detta förhållande samt framhöll,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 43

hurusom billighet och rättvisa syntes tala för att den jorden åliggande,

till prästerskapets aflöning utgående tionden, hvilken hade enahanda ursprung

som kronotionden, blefve liksom denna afskrifven, helst prästerskapets

tionde i många landsorter vore en ganska tung börda, som ej utan

stor möda kunde af ägarna till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande

afskrifning af nu ifrågavarande tionde ansåg motionären, att Riksdagen

borde fatta beslut, så snart nödig utredning om dess belopp hunnit verkställas

och oberoende af den nya reglering af prästerskapets löneförmåner,

som af motionären jämväl ifrågasattes. För genomförande af ett sådant

beslut måste af Riksdagen medel anvisas till prästerskapets aflöning och

anslag för ändamålet uppföras i riksstaten. Då statskyrkans präster enligt

motionärens åsikt ej kunde betraktas annat än som statens tjänstemän,

vore det ej olämpligt, att de, liksom öfriga dylika tjänstemän, erhölle

sin aflöning af staten, helst statens förvaltnings- och ordningsfrågor vore

i mycket beroende af prästens tjänstebefattning. Det kunde ej heller med

skäl sägas, att den egentliga själavården vore en församlingens ensak, som

det ankomme uteslutande på henne att uppehålla, ty våra gudstjänster

vore offentliga och hvilken person som så önskade ägde tillträde till dem.

Själavården vore ej mera en församlingens ensak än folkskolebildningen,

som staten längesedan funnit vara en för hela riket viktig angelägenhet,

och hvartill Riksdagen därför anvisat betydliga medel, så att till folkskollärarnas

aflöning nu årligen af staten utbetaltes öfver fyra millioner kronor.

Enligt motionärens beräkningar motsvarade sistnämnda summa ungefärligen

det belopp, som staten skulle få årligen utgifva till prästerskapets

aflöning, därest afskrifning af den å jorden hvilande, till samma aflöning

nu utgående tionden beslötes. I sammanhang med eu sådan förändring

som den nu antydda borde enligt motionärens mening alla till prästerskapet

utgående personliga afgifter kunna vid en ny lönereglering borttagas.

Om prästerna finge sin aflöning af staten, skulle en sådan anordning

jämväl leda till en allmän skattelindring inom pastoraten, till fromma

ej allenast för de skattskyldiga, utan äfven för prästerskapet själft,

som därigenom lcomme att undgå de hårda omdömen, Indika nu ofta hördes,

då prästerna infordrade de personliga afgifterna och ansåge sig ej

böra efterskänka dem. Vid den ifrågasatta utredningen borde dessutom

äfven komma under ompröfning, huruvida möjligt vore att bereda pension

åt sådana präster, som af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde uppehålla

sin tjänstebefattning, och om icke medel därtill kunde beredas dels därigenom,

att prästerskapet ålades att till pensioneringen årligen betala en

viss procent af sina löneinkomster, och dels på det sätt, att något tillskott

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Riksdagens Särskilda JJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af statsmedel för ändamålet anvisadas. Motionären hemställde till sist om

skrifvelse till Kung! Maj:t med anhållan:

a) »att Kungl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten

af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till prästerskapets

i riket aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar

efter medelmarkegångspriset för de senaste tio åren 1886—1895 och i

följd däraf utgår till prästerskapets aflöning i hvarje pastorat, och hvad

summan af denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga,

men senast till 1898 års riksdag, dels afgifva förslag till afskrifning

af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden hyllande grundskatter

ägt rum och under loppet af 10 år med 10 procent årligen, dels

föreslå det belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar,

att utgå till prästerskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas

omedelbart till prästerna mot motsvarande minskning i de afgifter, som

utgöras till dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till

ägarna af sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt

i syfte åt t, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens

hela afskrifning ägt rum, staten skall öfvertaga hela det belopp till

prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord;

b) att Kungl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i sammanhang

med i mom. a) omförmälda utredning, men eljest för sig, låta upprätta

förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att gälla från och med

1912 och att tillämpas i hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar

där upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt

belopp för hvarje prästerlig tjänstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande jämväl må omfatta,

huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning

och mot afdrag på lönen för tjänsteinnehafvaren bibehållas eller endast

bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas, och boställena öfverlämnas

till pastoraten mot viss afgift eller för statsverkets räkning utarrenderas,

samt att Kungl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen föreslå dels

de förändringar ej mindre i kungl. förordningen af den 11 juli 1862 om

ordnande af prästerskapets aflöning än ock i öfriga frågan berörande lagrum,

dels äfven de villkor, som kunna finnas nödiga för statens öfvertagande

af aflöningen till rikets prästerskap såsom till öfrige statens tjänstemän;

samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för prästerskapet må uppgöras

på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prästmän, som af sjuklighet

eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, skola erhålla

sådan.»

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Med anledning af denna motion yttrade sammansatta stats- och lagutskottet

i utlåtande n:o 13, att då motionären vid framställandet af förevarande

förslag utgått från den synpunkten, att prästerskapets aflöning, som

dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af vederbörande församlingar,

borde öfvertagas af staten, eu sådan anordning enligt utskottets mening

antagligen skulle hafva till följd, att tillsättningen af alla prästerliga tjänster

öfverginge till staten, hvilket vore af djupt ingripande betydelse och

skulle medföra en fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat

och kyrka samt mellan församling och dess prästerskap. I samma mån

som statens inflytande på kyrkan därigenom skulle ökas, komme prästerskapet

att ställas oberoende af vederbörande församlingar och deras önskningar.

Då utskottet hölle före, att utvecklingen i detta hänseende ingalunda

borde gå i den riktning, hvartill genomförandet af motionärens omförmälda

förslag skulle leda, hade utskottet, som jämväl tagit hänsyn till

den betydliga ökning i statsbudgeten, som däraf skulle påkallas, funnit

sig icke böra förorda eu framställning till Kungl. Maj:t om utredning

och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden, i syfte att staten

skulle öfvertaga den däraf till prästerskapet utgående aflöningen. I

följd däraf hade utskottet jämväl funnit sig förhindradt att upptaga motionärens

i samma syfte gjorda yrkande om upprättande af förslag till

lönestat för prästerskapet, och ej heller syntes framställningen beträffande

prästerskapets pensionering under sådana förhållanden böra till någon

Riksdagens åtgärd föranleda. Ehuru utskottet sålunda icke kunnat till

bifall förorda ifrågavarande motion, ville utskottet dock erkänna, att däruti

berördes ämnen, som vore värda synnerlig uppmärksamhet. Särskildt

hade de enligt bestämmelserna i 1862 års förordning upprättade regleringarna

af prästerskapets löner visat sig under nuvarande förhållanden

innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande fördelningen af

utskylderna som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande

präster bestämda aflöningarna. Därför borde ock, enligt utskottets mening,

då tiden för nu gällande löneregleringar ginge till ända, i viss mån förändrade

grunder i berörda hänseenden göras gällande. Utskottet, som

med anledning af det slut, hvartill utskottet på ofvan anförda skäl kommit,

icke ansåg sig böra underkasta motionärens framställningar någon

ytterligare granskning, hemställde, att motionen icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda. Första Kammaren biträdde utskottets hemställan,

hvaremot Andra Kammaren biföll motionen; och hade denna sesare

sålunda förfallit.

Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom Andra Karn-''^7 års

maren en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse som den da9''

riks
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

nyligen nämnda, med den skillnaden likväl, att tiondens värde skulle beräknas

efter medelmarkegångspriset för åren 1887—96 samt att förslaget

till afskrifning af tionden skulle afgifvas senast till 1899 års riksdag.

Inom Andra Kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande

ämne ytterligare eu motion, n:o 95, hvilken uteslutande rörde skattskyldigheten

till prästerskapet, och gick därpå ut, att Riksdagen måtte hos

Kung! Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning

af den skattskyldighet till prästerskapet, som nu åligger församlingarna,

hvar för sig, så fort sig göra låter, helst till 1899 års riksdag, framlägga

förslag därom, att de, som i en församling äro skattskyldiga till prästerskapet,

skola erhålla full ersättning för sina utskylder till detsamma på

så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet betalas

till minst en tredjedel genom statsmedel och till högst två tredjedelar

genom utdebitering på alla församlingens medlemmar efter fyrk eller bevillningskrona,

prästerskapets egna fyrkar eller bevillningskronor undantagna,

samt därjämte förslag till de ändringar i nu gällande kommunallagstiftning,

hvartill vidtagandet af eu sådan åtgärd kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jämväl vid ifrågavarande 1897

års riksdag inom Första Kammaren en motion, n:o 3, i hvilken till skärskådande

upptogs flertalet af de frågor, som stå i samband med den kyrkliga

organisationen och prästerskapets aflöningsförhållanden. Motionären

fäste bland annat uppmärksamheten på huru illa det i ekonomiskt hänseende

vore ställdt uti vårt land, väl icke för prästerskapet såsom helhet

betraktadt, hvithet fasthellre syntes motionären vara genom gällande lag

tillräckligt doteradt, men isynnerhet och till den vida öfvervägande delen

för komministrarna äfvensom för många kyrkoherdar, allt hufvudsakligen

i följd af en i hög grad orättvis och obillig fördelning af prästerskapets

inkomster. Den ojämna fördelningen förklarades i sin ordning bero af det

på 1862 års förordning grundade förbudet mot användande af vissa lönetillgångar

från en församling till aflönande af prästerskapet i främmande

församling. För åstadkommande af en rättvis fördelning af prästerskapets

inkomster återstode därför icke någon annan än den visserligen radikala

men också enligt motionärens öfvertygelse enda verksamma utvägen att

genom betydligt utvidgande af öfverflyttningsrätten göra alla för prästerskapets

aflöning afsedda tillgångar för ändamålet disponibla, med den inskränkning

allenast som påkallades af rent privaträttsliga förhållanden.

Äfven i fråga om deltagandet i utskylderna till prästerskapet ansåg motionären,

att förändrade grunder borde göras gällande. Dock fann han det

vanskligt att därom göra något annat än ett generellt uttalande, i syfte

att alla nu från församlingarna utgående gärder till prästerskapet fort
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 47

farande borde utgå, med iakttagande endast af erforderlig jämkning, så att

församlingarna om möjligt blefve likställda både i fråga om personliga afgift

er och hvad beträffade afgift er för jordbruksfastighet och all annan

fastighet, äfvensom att dessa sistnämnda afgifter blefve afpassade i billigt

förhållande till de afgifter, som borde utgöras af industriella verk och inrättningar.

Motionären yrkade i enlighet härmed bland annat, att Riksdagen

måtte hos Kung!. Maj:t anhålla, att enär de enligt bestämmelserna

i förordningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringarna visat

sig i tillämpningen innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande

beloppet af de för vederbörande prästmän bestämda aflöningarna

som med afseende å fördelningen af de utskylder, Indika till prästerskapet

utgjordes, Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de nya löneregleringarna

lämpligen kunde grundas å vissa utaf motionären föreslagna,

från nämnda förordnings föreskrifter delvis afvikande bestämmelser,

bland andra, att alla från församlingarna till prästerskapets aflöning

utgående bidrag jämte arrendena för de ecklesiastika boställena skulle af

kronans tjänstemän debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med

flen allmänna uppbörden samt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

levereras till statskontoret; att likaledes till statskontoret skulle levereras

de andelar af skogsförsäljningsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden,

tillfölle innehafvarna af vissa ecklesiastika boställen; att

sedan sålunda ofvannämnda för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats

till statskontoret, det skulle åligga bemälda myndighet att af berörda

medel och af de aflöningsmedel, hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden,

tillhandahålla vederbörande domkapitel de andelar, som på hvarje

stift belöpte, att af domkapitlen utbetalas till vederbörande löntagare; samt

att de från de olika skattetitlarna till prästerskapets aflöning utgående bidragen

blefve ställda i riktig proportion till hvarandra.

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta tre motioner öfverlämnades

till sammansatta stats- och lagutskottet, som med anledning af

dem afgaf utlåtande, n:o 7. I anslutning till berörda utlåtande aflat Riksdagen

den 5 maj 1897 till Kungl. Maj:t förutnämnda skrifvelse (n:o 62),

hvilken föranledde tillsättandet af prästlöneregleringskommittén. Riksdagen

anförde i denna skrifvelse bland annat följande:

»Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen har Riksdagen

funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de nu gällande och

af Eders Kungl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna, hvilka tillkommit

med anledning af kungl. förordningen den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen

stort framsteg i förhållande till det förut rådande aflöningssättet.

Att de däremot numera i många afseenden lämna mycket öfrig! att önska,

Riksdagens

skrifvelse

8/8 1897.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

finner Riksdagen framgå såväl af hvad inom Riksdagen förut i ämnet

upplysts som genom de i förevarande motioner lämnade uppgifter, och är

dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde ej vara till

fromma hvarken för församlingarna eller prästerskapet. Om den närmare

beskaffenheten af dessa missförhållanden å hvarje särskild ort kan Riksdagen

icke yttra sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck tillgängliga,

men Riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig

förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen är likaledes

öfvertygad därom, att ehuruväl en sådan genomgripande förändring

icke kan ernås förr än i mån af de nuvarande konventionernas utlöpande,

det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att redan nu taga frågan

under behandling, i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande

utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras, och med hänsyn

därtill att många myndigheter torde böra höras i frågan, innan densamma

kan anses hafva kommit i sådant skick, att den lämpligen kan företagas

till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går Riksdagen nu att omnämna några af

de afseenden, uti hvilka en förbättring synes erforderlig, utan att Riksdagen

därvid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkter

eller framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan

inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnas bidrag

till prästerskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter.

Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste bördan häraf hvila på

den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling — som medfört,

att den beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till

grund för bidragsslcyldigheten, ej ens vid jämförelse jordbruksfastigheter

emellan längre är tidsenlig, — genom uppkomsten af industriella anläggningar

och stationssamhällen samt häraf föranledd mer eller mindre betydlig

folkökning i många församlingar och genom flera andra inträdda

förändringar torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska

obilligt, att blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar den institution,

hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda Riksdagen först

och främst vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning beträffande

förhållandet mellan den del af prästerskapets aflöning, som inom

hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres

af andra inom densamma befintliga skatteobjekt, äfvensom ett sammandrag

öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Därigenom kommer

äfven att vid jämförelse de olika församlingarna emellan framstå de för
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 49

visso ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan

skilda församlingar inom landet.

Riksdagen är redan nu öfvertygad därom, att genom utredningen

det skall visa sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten

att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att

en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

Genom en sådan utjämning skulle enligt Riksdagens åsikt i ett stort

antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras

från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde ett

icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen

det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra

beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig

mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser Riksdagen

det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom

bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej

öfver höfvan betungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin

anständiga bärgning. Dylik hjälp bör dock enligt Riksdagens förmenande

lämnas allenast så länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra,

därest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i motsvarande

grad ökad.

En utjämning torde ock enligt Riksdagens mening till en viss grad

kunna och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjuter,

så att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar

i någon mån mildras. Särskild! synes en rättelse vara önskvärd

i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes

och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående

dessa förhållanden synes Riksdagen erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra

prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän har Riksdagen ej kunnat

bifalla och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda

förslag stå i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nämligen

enligt Riksdagens åsikt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan

gammalt rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens

och kyrkans ställning till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda

församlingarna och. deras prästerskap. Riksdagen är därjämte öfvertygad,

att det i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja.

Af dessa skäl finner Riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning,

som 1896 års riksdag i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom

sin åsikt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande gälla, att afgifter,

som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande

Bill. läi Biktd. Prat. 1908. 8 Samt. 1 Afd. 2 lläft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

af en annan församlings prästerskap användas, hvilken grundsats finnes

tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kungl. förordning den 11 juli 1862.

De jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna

och aflöningsrätt för prästerskapet, som äro nödvändiga, böra

därför enligt Riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda

grundsats.

Men Riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af samma

grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle

kunna beredas församlingarna. Enär nämligen det svenska prästerskapet

småningom erhållit allt flera äinbetsåligganden, hvilka ej kunna anses vara

af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens

behof, utan af statshänsyn, finner Riksdagen, att från detta förhållande

goda skäl kunna hämtas för att statsbidrag i någon mån lämnas till prästerskapets

aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och i hvilken

omfattning det kan blifva erforderligt, torde kunna bestämmas först

sedan ofvan berörda utredning verkställts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jämnare

fördelningen i alla här ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar

påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem är

indragning af vissa komministraturer en. Ehuru Riksdagen antager, att

en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och

ehuru Riksdagen anser, att därvid billig hänsyn bör tagas till församlingarnas

behof och önskningar, håller Riksdagen dock före, att flerstädes, isynnerhet

där två präster ho och tjänstgöra i en och samma församling, en

indragning kan utan skada ske.

Därjämte anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida

icke på vissa orter, synnerliga st sådana med gammal odling, hvarest församlingarna

äro jämförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra, en

sammanslagning utaf smärre pastorat må kunna äga rum, ehuruväl häremot

ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad ofvan

nämnts.

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga komministraturer

torde böra förvandlas till själfständiga pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes

frågan om prästerskapets aflöning kunna på tillfredsställande sätt lösas,

utan att prästens förmåga att fullgöra sina äinbetsåligganden behöfde genom

göromålens ökning äfventyras. I de fall åter, där dessa åtgärder ej kunna

vidtagas, måste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll må kunna

lämnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem,

hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda sin herde

s. 51 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 51

anständig bärgning. Därvid bör först ifrågakomma att använda medel ur

prästerskapets löneregleringsfond. Äfven om det ej vore klokt att årligen

tran denna utdela årets hela inkomst, då därigenom lätt ett följande

års bidrag blefve mindre än ett föregående års, så föreställer sig Riksdagen,

att möjligen mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning

härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond,

utan att § 9 i oftanämnda kungl. förordning af den 11 juli 1862 för nära

träddes, kunna få ytterligare tillskott från andra håll, synnerligast såsom

en följd af eu sådan omreglering af de prästerliga befattningarna, hvarom

ofvan nämnts.

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill Riksdagen,

utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande

användning, blott uttala den mening, att sedan af densamma bekostats

■skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkastning

hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål som löneregleringsfondens.

Hvad prästboställena angår, bär Riksdagen sig bekant, att mycket

olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig gällande beträffande

desamma. Riksdagen anser därför, att några för hela riket gällande stadganden

rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde i

somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att själ!''

sköta bostället, medan det däremot i andra fall är för honom mycket

olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta

hänseende anser Riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves prästerskapet

större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg

för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven kunna

ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas

en församling att själ!'' öfvertaga arrendet af prästgården under gällande

regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet

härutinnan anser Riksdagen vara af behofvet påkallad, och bör därvid tagas

hänsyn till att boställena må blifva väl häfdade samt såväl församlingens

som prästerskapets bästa må tillgodoses. Prästen bör dock enligt Riksdagens

åsikt i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering

för prästerskapet torde enligt Riksdagens mening äfven många

andra förhållanden än de ofvan berörda böra blifva föremål för undersökning

i ändamål att vinna behöflig rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant

afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de nu utgående

personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen

svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

och plast. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuellt sammanbyggande

af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning till

sina moderförsamlingar, om reglerande af det extraordinarie prästerskapets

villkor, om ändrade bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen

nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på prästerskapets skyldighet

att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prästgårdar som komministersboställen

angår, om i hvad mån bidragsskyldighet till prästerskapets

aflöning bör åläggas främmande trosbekännare, m. m. in. m. Riksdagen

håller före, att den önskade utredningen bör göras så fullständig och allsidig

som möjligt, så att därvid tages hänsyn till alla de förhållanden, som

kunna och böra inverka på det viktiga ärendets förande till ett lyckligt slut.

Hvad angår motionärernas yrkanden om skrifvelse med begäran om

utredning och åtgärder för prästerskapets pensionering, har Riksdagen, som

håller före, att sådan pensionering i större eller mindre omfattning vore

önskvärd, ansett sig, ehuru Riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens

åstadkommande, böra bifalla desamma, därvid uttalande den

mening, att prästerskapet bör själf bidraga till sin pensionering.----»

Af prästlöneregleringskommittén i dess allmänna motivering

framhållna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets

aflöningsförhållanden m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag.

de^eckiesia Såsom redan i det föregående blifvit framhållet, afsågs icke med 1862

stika skatt- års förordning att åvägabringa någon skattejämkning, utan skulle de afskytdigheten.

löningsbidrag till prästerskapet, hvilka dittills utgått från olika grupper

af beskattningsföremål, fortfarande af hvarje särskild grupp utgöras i samma

omfattning som tillförne, så att ej någon del af bördan fick öfverflyttas

från en grupp på en annan.

I den för prästlöneregleringskommittén den 22 oktober 1897 utfärdade instruktionen

anbefalldes emellertid kommittén att vid utredandet af grunderna

för de nya regleringarna taga särskild hänsyn bland annat därtill, »huruvida

icke en utjämning bör åstadkommas i afseende på de bidrag till prästerskapets

aflöning, som utgå från olika skatteobjekt, och i hvad mån staten

bör bidraga till aflöningen». Riksdagen har ock i sin skrifvelse af den

5 maj 1897 sagt sig vara öfvertygad därom, att en »mycket omfattande

revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets af
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 53

löning bäfver nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende

på de olika skatteobjekten»; och Riksdagen synes hafva velat angifva

revisionens hufvudsyfte med orden: »Genom en sådan utjämning skulle .. .

i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som

nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas».

Då kommittén skolat för sig klargöra innebörden af det erhållna frästtiomiens

uppe]råget i afseende å skattejämkningen, har kommittén funnit, att det Jlxe''m3- icke skulle göra till fyllest, om tionden blott utbyttes mot en gång för

alla bestämda afgifter, såsom af Rikets Ständer föreslogs i deras skrifvelse

af den G juli 1857, men hvilket utbytande Kung]. Maj:t ansåg böra begränsas

till en tidrymd af femtio år, i syfte att dymedelst skulle åt kyrkan

förbehållas rätten att vid ny lönereglering få tiondeafgifterna skäligen och

efter behofvet förhöjda. Ehuru en fast tiondesättning, hvarigenom afgifternas

förhöjning i förhållande till jordbruksnäringens ökade bruttoafkastning

för framtiden blefve förhindrad, enligt kommitténs mening helt visst

skulle vara i beskattningshänseende påkallad och numera troligen icke

möta något hinder, förmenar likväl kommittén, att hvad som kallats »de

berättigade skälen till klagomål från ägarna till tiondeskyldig jord» icke

syftar på någon farhåga från tiondegifvarnas sida för nu utgående afgifters

förhöjning, utan fast mer på en tiondegifvarnas önskan att få samma

afgifter i möjligaste mån nedsatta.

Kommittén tillbakavisar äfven den tanken, att det åsyftade målet skulle

helt vinnas allenast genom en revision af nu gällande mycket bristfälliga serna, om

bestämmelser om afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet och af afs’fte^ af

• i ° , i i • r ° • i» i t , annan jastig
mkomst.

Därigenom kunde, säger kommittén, visserligen det betydande het och

antal fyrkar, som för närvarande gå fria från afgifter till prästerskapet, inkomsL

blifva beskattade, och således ett afsevärdt tillskott till prästerskapets aflöning

vinnas; därigenom kunde också bidraget från vissa beskattningsföremål

blifva icke obetydligt större. Men kommittén framhåller tillika,

hurusom för ägarna af tiondeskyldig jord därmed vore föga vunnet, såvida

den för nu gällande löneregleringar uppställda grundsatsen fortfarande

skulle tillämpas, nämligen att tionden, såsom en afgift för sig, bestämmes

efter egna grunder och utan jämförelse med eller inverkan af andra afgifters

belopp.

Däremot har kommittén ansett, att en sådan utjämning mellan skatte- Bamtiiga afobjekten

inom en församling nu kunde tänkas vara åsyftad, att sedan åt- fördelning"a

gifterna af tiondeskyldig jord sainmanslagits med afgifterna af andra be- befattning sskattningsföremål

till en summa, hela denna summa skulle fördelas sn„0m7nfö,- samtliga beskattningsföremål inom församlingen efter någon gemensam

grund. Kommittén har därför i den tabellariska sammanställning — tab. 2

s. 54 Kontrollera mot PDF

a)Den absoluti

skatteutjämningens

betydelse

för

blår ags skyldighet

en från

jordbruksfastighet.

54 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

af tabellserien A —, uti hvilken för hvarje församling redovisats de å

olika grupper beskattningsföremål debiterade afgifter, tillika låtit i samma

tabell, kol. 26, för de särskilda församlingarna uträkna, huru hvarje fyrk

skulle blifva belastad, under förutsättning af en sådan utjämning mellan

skatteobjekten att summan af samtliga såväl personliga som icke personliga

afgifter fördelades lika på alla fyrkar.

'' En dylik absolut skatteutjämning skulle på följande sätt inverka på

jordbruksfastighetens bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.

I städerna blefve förändringen mycket genomgripande, i det att af‘gifterna

af jordbruksfastighet, hvilka — med tillämpning af den utaf

kommittén verkställda förvandling af bevillningsbelopp till fyrktal — nu

i medeltal därstädes uppgå till 16’72 öre pr fyrk, skulle, i följd af städernas

betydande bevillningsbelopp för annan fastighet och för inkomst,

nedbringas till i medeltal l''8l öre pr fyrk. Belastningen komme att högst

uppgå till 13*19 öre pr fyrk (i Falsterbo) samt öfverskrede 10 öre pr fyrk i

allenast 4 församlingar och 5 öre pr fyrk i blott 19 församlingar. Jordbruksfastighetens

afgifter blefve för samtliga städer reducerade från 44,223

till 4,o843 kronor, eller på det hela med nära 90 procent.

A landsbygden komme förändringen att verka mera begränsadt och

betydligt mera ojämnt än i städerna. Jordbruksfastighetens afgiftssumma

skulle nedsättas från 3,655,226 till 2,546,407 kronor, eller med blott 30

procent, och belastningen pr fyrk för jordbruksfastighet i medeltal från

27-29 öre till 18’72 öre. Verkningarna af utjämningen skulle emellertid

gestalta sig ytterst olika i olika församlingar och beskattningens ojämnheter

på det hela snarare ökas än minskas. Resultatet beror på förhållandet

inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens fyrktal och

öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finns ett öfvervägande antal

fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, där skulle utjämningen

medföra en betydande lättnad för dylik fastighet; där tvärtom fyrkarna

för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyrkarna, där medförde

utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruksfastighetens belastning.

I många församlingar skulle nämligen den minskning i skattebördan, som

för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens fördelning på samtliga

fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i tunga, som uppstode genom

öfverförande äfven af de pei*sonliga afgifterna å dessa fyrkar. Nedsättning

för jordbruksfastigheten med mer än 50 procent af afgifterna skulle förekomma

i ett mycket litet antal församlingar å landsbygden, nämligen blott i

173, samt stanna vid 10 procent och därunder i 638 församlingar, hvaremot

i ej mindre än 719 församlingar jordbruksfastighetens afgifter komme

att blifva mer eller mindre förökade. I det vida öfvervägande antalet af

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

landsbygdens församlingar skulle således för jordbruksfastighetens innehafvare

utjämningen medföra antingen en ny börda eller en lättnad, som

knappast vore märkbar. En af kommittén verkställd jämförelse visar, att

i landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens medelbelastning:

5

öfver 60 öre pr fyrk

60 intill 40 » » »

40 » 30 » » »

30 » 20 > » »

20 » 10 » » v

10 » 5 » » »

öre pr fyrk och därunder ...

före

utjämningen

efter utji

imningen

utgjorde

skulle

utgöra

...... i

69

församlingar; i

50 för

samling;

»

»

342

» »

204

660

V »

509

»

»

892

» »

933

»

...... »

383

» »

567

»

39

» »

112

»

»

2

» »

15

»

Oegentlig! är äfven, att skattenedsättningen blefve störst, där den

minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest påkallad.

Utjämningen _ skulle nämligen medföra tiondens nästan fullständiga efterskänkande

ej blott i städerna utan äfven inom ett mindretal af landsbygdens

. församlingar, men just i sådana gynnade distrikt, där jordbrukarna

minst behöfva lindring, emedan den bland dem uppvuxna industrien

ökat äfven jordegendomens värde och bärkraft. Däremot blefve lindringen

knappast märkbar i de trakter, där ej blott belastningen nu är störst, utan

äfven jordägarnas ekonomiska kraft svagast, såsom i Småland, Skånes och

Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste delarna af Västergötland, Dal

nona Dalarna samt Norrlands obygder. Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens

belastning skulle således genom en dylik utjämning icke

komma att mycket förminskas, mångenstädes snarare förökas, och de blefve

så mycket mer i ögonen fallande, som utjämningen skulle verka ytterst

olika i olika församlingar, belägna alldeles intill hvarandra. Det torde,

yttrar kommittén, vara uppenbart, att en dylik skattejämkning måste särskild!

ur synpunkten af de tiondeskyldiga jordägarnas intressen och önskningar

betraktas såsom förfelad samt framstå i alltför hjärt motsats till

grundskatteafskrifningen, hvars ledande grundsats just varit, att lindringen

åt skattebördan borde allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och

likformig.

Hvad härefter beträffar den absoluta skatteutjämningens betydelse förk)Den abtoiuta

bidragsskyldigheten från andra beskattnings föremål än jordbruksfastighet, Ä

kan det sågas, att förändringen i städerna icke blefve afsevärd vare si" ‘lidelse för

för gruppen annan fastighet eller för gruppen inkomst. I medeltal för^tZjÅT

hela riket komme belastningen att ökas från 1*39 öre pr fyrk för den förra an&ra beskattgruppen

och från fie öre pr fyrk för den senare till Val öre pr fyrk nin^öremil
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

för hvardera gruppen. Då belastningen endast i fyra stadsförsatnlingar

komme att uppgå till mer än 10 öre pr fyrk, i 53 församlingar hölle sig

mellan 5 och 2 öre samt i 31 församlingar ej öfverstege 2 öre pr fyrk,

kan det med skäl sägas, att skattelindringen för jordbruksfastighet och

öfverflyttningen af de personliga afgifterna på fyrkarna skulle i städerna

försiggå utan nämnvärd känning för annan fastighet och inkomst.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig å landsbygden. Gruppen

annan fastighet finge jämförelsevis mindre känning af förändringen, då

dess belastning, som redan nu i medeltal uppgår till 10''95 öre pr fyrk,

icke skulle ökas till mera än 18''72 öre pr fyrk. Vida kännbarare skulle

utjämningen träffa gruppen inkomst, för hvilken belastningen blefve i

medeltal å landsbygden ökad från 4’3l öre pr fyrk till 18‘72 öre pr fyrk

och således mer än fyrdubblad. Å landsbygden utgjorde ecklesiastikåret

1896—97 belastningen å inkomst:

5 öre pr fyrk och därunder..................... i 1,142 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk............................. » 623 »

20 » 10 » » » .............................. > 241

30 » 20 » » » .............................. » 29 »

öfver 30 öre pr fyrk................................ » 19 »

hvarförutom i 336 landsförsamlingar inga afgifter voro påförda för inkomst.

Efter utjämningen skulle belastningen å inkomst utgöra:

5 öre pr fyrk och därunder...................... i 15 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk................................ » 112 »

20 » 10 » » » .................................. » 567 »

30 » 20 » » > .............................. > 933 »

40 » 30 » * » ............................... » 509 »

öfver 40 öre pr fyrk...................................... » 254 »

Belastningen å inkomst skulle sålunda öfverstiga 2 kronor pr bevillningskrona

i 1,696 församlingar och 3 kronor pr bevillningskrona i

763 församlingar å landsbygden. Kommittén finner denna omständighet

ägnad att ingifva berättigade farhågor för utjämningens verkningar: .en

sådan beskattning, i och för sig synnerligen dryg, komme otvifvelaktigt

att träffa ett mycket stort antal mindre handtverkare, handlande, löntagare

i allmän och enskild tjänst samt lösa arbetare, hvilka fullt så

mycket som innebafvarna af tiondeskyldig jord hafva rätt att påkalla

undseende, helst de förut fått vidkännas betydligt lägre afgifter. Utom

skatteförhöjningens ojämnhet, hvilken framträder vid de oafvisliga jämförelserna

mellan närliggande församlingar, framhålles vidare en omständighet,

som kommittén finner mer än något annat vara ägnad att

ådagalägga den ifrågasatta utjämningens oförenlighet med fordringarna på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 67

en rationell skattereform och som är karaktäristisk för hela utjämningen.

Ju större nämligen skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarna, desto

mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarna, och tvärtom, ju

större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.

I det stora flertalet af landsbygdens församlingar komme inkomstfyrkarnas

afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande beloppet,

uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning

dock medförde en för jordbruksfyrkarna afsevärd nedsättning i deras

förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för vissa

skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens

fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen måste

således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, hvilka blefve ojämförligt

mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som på det

motsatta hållet kunde af densamma framkallas. En åtgärd af denna art,

hvarigenom skattelindring skulle beredas den tiondeskyldiga jorden medelst

fullständig utjämning å olika skatteobjekt inom hvarje församling, anser kommittén

ur synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål,

å hvilka tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk,

som måste ställas på en skattereglering.

En förändring af mindre omfattande beskaffenhet, med syfte att på sutteutjämantydda

väg afhjälpa blott de mest framträdande olägenheterna af det Tärdaat benuvarande

kyrkliga beskattningssystemet, skulle icke heller efter kommit- »*<•««* /ortens

förmenande tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl fram- samUn9ar•

ställas af både jordägare och andra skattskyldiga. Det är dessutom synnerligen

vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af

en sådan skatteutjämning. Skulle nämligen tiondeafgifternas nedsättning

begränsas till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande

till jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med

mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen erhålla

en mycket partiell och lokal karaktär, enär under ecklesiastikåret

1896—97 jordbruksfastighetens belastning öfverskred 60 öre pr fyrk i

allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar,

eller respektive 3 och 16''95 procent af alla församlingar i riket. Äfven

om nedsättningen utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre pr

fyrk och därutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas oberörda

af utjämningen, alldenstund antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastighetens

belastning öfversteg 30 öre, uppgick till blott 1,096, eller 43''80

procent af rikets församlingar.

Men en skattereglering, som toge hänsyn endast till den tiondeskyldiga

jorden, i syfte att dess sedan äldre tider utgående afgifter skulle för

Bill. till lliksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. ‘2 Raft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Afgiftemas

gradering

alltefter

beskattningsföremålen,

från hvilka

de utgå.

58 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

framtiden inom vissa församlingar nedsättas, och som lämnade utan afseende

de beskattningsföremål, å hvilka vid tiondeafgifternas utjämning

nya bördor skulle läggas, finner kommittén icke tillfredsställande; särskildt

skulle den ur synpunkten af kyrkans intresse vara förfelad och skadlig,

då det ju för prästerskapet icke kan vara likgiltigt, om de afgifter, hvilka

skola utgå till dess aflöning, varda bestämda så, att löneregleringen hos

de församlingsmedlemmar, som finge sina afgifter starkt förhöjda, framkallade

ett berättigadt. missnöje, utan att dock andra församlingsmedlemmar

hade anledning att känna sig tillfredsställda med minskningen af

sina afgifter.

Kommittén gör med anledning af den verkställda undersökningen det

uttalandet, att lindring i den tiondeskyldiga jordens börda ej torde kunna

ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på samtliga beskattningsföremål

inom de särskilda församlingarna, liksom det ju med

afseende på grundskatteafskrifningen icke heller ifrågasatts, att hvarje

sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.

Enligt en förmedlande åsikt, fortsätter kommittén, skulle de nödvändiga

jämkningarna och förbättringarna i nuvarande aflöningsskyldighet för

församlingarna lämpligast beredas genom en anordning af skatteplikten,

som närmare anslöte sig till nu bestående förhållanden.

Förslag i sådan riktning hafva äfven inom kommittén framställts.

Därvid har — med tagen hänsyn i viss män till de i tab. 2 af tabellserien

A angifna medeltalen för de olika skatteobjektens nuvarande belastning

— å ena sidan yrkats, att afgift skulle utgöras dels af fastighet för

hvarje fastigheten åsatt fyrk, i landsförsamling, med högst 25 öre för jordbruksfastighet

och 10 öre för annan fastighet samt, i stadsförsamling, med

högst 15 öre för jordbruksfastighet och 6 öre för annan fastighet, dels

ock af inkomst med 5 öre för hvarje fyrk, som blifvit åsatt inkomst af

kapital och arbete. Från en annan sida har man velat göra gällande, att

det berättigade i klagomålen från ägarna till tiondeskyldig jord skulle

upphöra, om jorden icke längre öfver höfvan betungades, hvaremot öfriga

beskattningsföremål borde vidkännas någon förhöjning i sina bidrag; och

kunde afgifterna pr fyrk exempelvis belöpa sig:

för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre

» annan fastighet » » 20 » 10 »

» inkomst » » 10 » 5 »

Härom yttrar kommittén följande:

»Till stöd för dessa eller andra liknande förslag har anförts, att de

hvila på historisk grund. En graderad skala för utgörande af allmänna

afgifter tillämpades dessutom för närvarande äfven i eu del andra fall,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

med afseende å hvilka den regel tillförne varit gällande, att den i mantal

satta jorden skulle uppbära hela utgiftsbördan eller åtminstone största

delen däraf, nämligen i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet

samt fullgörande därstädes af skyldigheten att bygga kyrka med hvad

därtill hörer äfvensom prästgård och tingshus.

Den lagstiftning, som reglerar skyldigheten att utgöra omförmälda

besvär, härstammar från en tid, då man knappast visste af någon annan

befolkning på landet, som kunde deltaga i allmänna onera, än jordbrukaren.

Förhållandena härutinnan hafva emellertid förändrats, så att numera

i alla landsändar, jämte den egentliga jordbrukaren, uppstått en

mer eller mindre talrik befolkning af fabrikanter, handlande och handtverkare

m. fl., för hvilka det äfven måste vara af intresse, att allmänna

anstalter för religionsvård, rättsväsen m. in. upprättas och vidmakthållas.

Det har blifvit sagdt — och utan tvifvel, synnerligast under äldre tider,

med fullt skäl — att den fasta egendomen, särskildt jorden, hade största

fördelen af åsyftade anstalter, hvarför den ock borde i högre grad än

andra beskattningsföremål bidraga till utgifterna därför. Men i samma

mån värdet af annan fastighet och beloppet af inkomst ökas i större proportion

än värdet af jordbruksfastighet, torde denna sats förlora i giltighet.

Med afseende å väghållningsbesvärets utgörande hvilar största tyngden

däraf på jordbruksfastigheten, likasom annan fastighet därtill måste

lämna rikligare bidrag än inkomsten. I fråga åter om byggande af kyrka,

prästgård och tingshus har en sträfvan framträdt att få den allmänna

grunden för kommunalutskylders fördelning tillämpad vid gäldandet af

utgifterna för angifna ändamål; och sedan åtskilliga jämkningar i de

äldre bestämmelserna om utgörande af dessa besvär tid efter annan vidtagits,

gäller numera, att i kostnaden för uppförande och underhåll af

berörda hus skola de, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder,

deltaga för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter

hälften af därå belöpande fyrktal. En graderad skala torde måhända

under nuvarande omständigheter vara af rättvisa och billighet påkallad,

då det gäller skyldigheten att deltaga i förenämnda besvär, alldenstund

innehafvarna af fastighet kunna, åtminstone tills vidare, anses hafva större

fördel än inkomsttagarna af de anstalter, för hvilkas uppehållande och

utveckling de olika besvären tillkommit.

Men någon anledning att med ifrågavarande väghållnings- och byggnadsbesvär

sammanställa skyldigheten att lämna bidrag till prästerskapets

aflöning torde ej förefinnas, om icke i den omständigheten att ägarna af

tiondeskyldig jord hittills burit största delen af församlingarnas utgifter

för prästerskapet, hvarför det kunde anses vara icke oskäligt, att de äfven

s. 60 Kontrollera mot PDF

En efter slcat*

tekraften proportionerad

lika afgift

intill visst

maximum.

Ersättning

för hvad genom

skattejämkningen

förloras.

60 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

framdeles i något högre grad än öfriga skattskyldiga bidroge till dessa

utgifter. För visso skulle dock en gradering beträffande aflöningsplikten

gentemot prästerskapet -— om någon giltig grund för en sådan gradering

öfver hufvud kunde uppställas — väcka mycken ovilja, särskilt hos

dem som finge sina afgifter mera afsevärdt förhöjda.

Då det enligt kommitténs mening icke torde kunna anföras något

hållbart skäl, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas

ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund

än af andra fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital

och arbete, anser kommittén, att en för samtliga skattskyldiga gemensam

och lika grund för utgörande af bidragen till prästerskapets aflöning

bör bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, hvilka

finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras lika efter

fyrktalet eller bevillningen.»

Af hänsyn till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis

litet betungade af direkt skatt till prästerskapet, anser kommittén

det vara ett hufvudvillkor för skattejämkningens lyckliga genomförande,

att för bidragsskyldigheten fastställes en viss gräns och att denna gräns

icke sättes för hög. Såsom redan förut blifvit nämndt, var ecklesiastikåret

1896—97 medeltalet för inkomstfyrkarnas belastning å landsbygden 4.31

öre pr fyrk; samma belastning uppgick till högst 5 öre pr fyrk i 1,142

föramlingar samt till mellan 5 och 10 öre pr fyrk i 623 församlingar*,

under det att i 336 landsförsamlingar alldeles ingen beskattning för inkomstfyrk

ägde rum. Maximigränsen för skattskyldigheten till prästerskapet

har därför synts kommittén böra icke mycket öfverskjuta 5 öre pr

fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Uppenbart är, att om den tiondeskyldiga jordens afgifter till prästerskapet,

hvilka för ecklesiastikåret 1896-—97 i medeltal uppgingo för landsbygden

till 27.29 öre pr fyrk och för städerna till 16.72 öre pr fyrk, skola

nedbringas till omkring 5 öre pr fyrk, kan — med hänsyn därtill att i

många af landsbygdens församlingar jordbruksfastigheten utgör det ojämförligen

viktigaste skatteobjektet — en dylik reglering icke försiggå, utan

att för lindringens åvägabringande tages i anspråk ett mycket betydande

bidrag från annat håll. Riksdagen har ock i skrifvelsen af den 5 maj

1897 antydt, att det borde tillses, huruvida icke någon lindring må kunna

beredas vissa församlingar genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes,

så att församlingarna ej öfver höfvan betungas, men vederbörande

prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning, hvarvid särskildt

framhållits prästerskapets löneregleringsfond, från hvilken enligt Riksda
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

"ens förmenande möjligen mera än hittills årligen kunde disponeras till

förmån för sådana församlingar, som äfven efter införandet af förändradt

utskyldssystem blefve för svaga att bereda sin präst anständig bärgning.

Med afseende å frågan, om prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika

boställenas skogsfond eller andra liknande fonder må -— under

förutsättning att de för prästerskapets aflöning nu påräkneliga församlingsafgifterna

varda genom en skattenedsättning minskade — kunna tillgripas

för att utfylla, hvad i följd däraf kommer att på många håll brista i aflöningsmedel,

bar kommittén erinrat, att de inkomster, som tillflyta ecklesiastika

fonder, bestå hufvudsakligen dels af arrendemedel för indragna

stom-, annex- och mensalhemman, dels af skogsförsäljningsmedel från

prästerskapets bostadsboställen, dels af intressemedel äfvensom af kapitalvinster

å utlottade obligationer. Nämnda inkomster utgöra, alldeles på samma

sätt som tertialtionden och öfriga prästrättigheter, en prästerskapet tillförsäkrad

lönetillgång, hvilken emellertid på grund af § 9 i 1862 års förordning

gjorts gemensam för hela kyrkan, så att den kan användas till

understöd åt församling, som för sitt prästerskaps anständiga bärgning har

behof däraf.

När Rikets Ständer i sin skrifvelse den 6 juli 1857 uttalade sig angående

då gällande sätt för prästerskapets aflöning och angåfvo de grunder,

eldigt hvilka samma aflöning borde regleras, framhöllo de tillika, att

vid ordnandet af »denna samhällsviktiga fråga de prästerskapet lagligen eller

genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster icke finge till främmande

ändamål förryckas». Den i 1862 års förordning stadgade lönereglering

hvilade också på den grundsatsen, att tionde och andra prästerskapets rättigheter

skulle hvar för sig utbytas mot bestämda afgifter och att de åtminstone

icke skulle nedsättas under de belopp, med hvilka de dittills

laglikmätigt utgått. Först när det kunde visas, att församling, som sålunda

utgjort sin tionde och öfriga prästrättigheter oförminskade, icke

kunde därmed tillgodose sitt prästerskaps anspråk på anständig bärgning,

skulle bristen fyllas genom anvisning på sådana kyrkans aflöningsmedei,

som finge från en till annan församling öfverflyttas — en öfverflyttning,

som efter år 1868 skett i sådan ordning, att dessa rörliga inkomster uppsamlats

i prästerskapets löneregleringsfond för att därifrån utdelas till vederbörande

församlingars prästerskap.

Kommittén betonar, att den utjämning eller lindring af den tiondeskyldiga

jordens afgifter, hvarom fråga blifvit väckt, innebär ingenting

mindre än en rubbning just af de kyrkliga lönetillgångar, som ännu äro bi - behållna inom församlingarna. Nedsätiningen af jordbruksfastighetens tiondeafgifter

skulle nämligen endast i ett fåtal församlingar kunna till fullo

Ökad utdelning

från

ecklesiastika

fonder.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

uppvägas genom ökade afgifter af andra beskattningsföremål; i det stora

flertalet församlingar skulle däremot, genom nedsättningen af tiondeafgifterna,

i de nuvarande kyrkliga afiöningstillgångarna uppstå en brist, som

måste fyllas från annat håll. Såvida detta skulle ske därigenom, att tillgångar

toges från prästerskapets löneregleringsfond eller från andra ecklesiastika

fonder, blefve naturligtvis samma fonder i jämnt motsvarande

grad beröfvade de medel, som äro oundgängligen nödiga till täckande af

prästerskapets aflöningsbehof och som för närvarande, då tionden likväl

oförminskad utgår, ej ens förslå för detta behof. Hela åtgärden skulle således

icke innebära något annat än en verklig och uppenbarligen mycket

betydlig minskning af prästerskapets samtliga lönetillgångar. Då Riksdagen

icke synes hafva åsyftat någon minskning af berörda tillgångar samt

hvarken inom kyrkomötet eller inom riksdagen torde finnas benägenhet

för en så väsentlig förändring af hittills gällande grunder i fråga om användningen

af samma tillgångar, att afkastningen af prästboställen och af

andra ecklesiastika egendomar skulle få från den ena församlingen

öfverflyttas i ändamål att nedsätta den andra församlingens tiondeafgifter,

har kommittén tagit för gifvet, att hvad i Riksdagens skrifvelse den 5

maj 1897 yttrats om en utsträcktare användning af medel ur prästerskapets

löneregleringsfond kan afse endast sådana förhållanden, som redan

för närvarande berättiga till bidrag från denna fond i syfte att lindra de

svaga församlingarnas bördor; men att däremot de väsentligen nya förhållanden,

som skulle uppstå genom tiondens nedsättning, måste tänkas

påkalla bidrag från helt annat håll.

Ersättning af Om prästtionden skall aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, anser

Slllndfflifurk° m ™ i ttén, att en sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsstäl
af

jordbruks-}ande sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga i hela

fastighet, fbrdelad efter samma grunder, som gälla för beskattning i allmän
het.

Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd 5 den svenska skattelagstiftningen,

finner kommittén icke heller någon väsentlig invändning

kunna anföras mot en sådan åtgärd. Prästerskapets tionde, hvilken med

hänsyn till ålder är fullt likställd med kronotionde!!, och som med de på

1862 års förordning grundade löneregleringarnas fastställande förvandlats

till en för femtio år fixerad afgift i naturapersedlar och penningar, har

nämligen i själfva verket så stor likhet med kronotionden och grundräntan,

att det icke kan anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt

småningom varder på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan utjämning

kräfves enligt kommitténs mening, att staten ingriper för att genom

sin beskattningsmakt åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras

fördelning å samtliga skattskyldiga.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Riksdagens SärskildaUtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.

Skatteutjämning^! anser kommittén lättast kunna åvägabringas på

sådant sätt, att de af jordbruksfastighet till prästerskapet utgående tiondeafgifterna

omsättas till en bestämd summa i penningar och därefter från

någon viss tidpunkt indragas till statsverket, samt att de sålunda till statsverket

indragna tiondeafgifterna småningom minskas eller afskrifvas, till dess

de slutligen upphöra att af de skattskyldiga utgöras. Härmed vore skatteregleringen

ordnad mellan staten och de tiondeskyldiga. Det återstår,

säger kommittén, att tillse, huru kyrkans berättigade intressen därvid må

vederbörligen tillgodoses, enär det alldeles icke är för kyrkan likgiltigt, i

hvilken ordning ersättningen för tionden bestämmes.

Skulle statsbidrag lämnas församlingarna endast i de fall, där i följd

af tiondens förminskning och slutliga upphörande församlingarnas öfriga

lönetillgångar icke räckte till för att bestrida prästerskapets skäliga aflöning,

så kunde enligt kommitténs åsikt i följd af en dylik anordning svårligen

undvikas, att kyrkans rättsliga och ekonomiska ställning blefve väsentligen

förändrad. Då det här gäller statsanslag, måste naturligtvis Riksdagens

medverkan påkallas, och då statsanslaget skulle lämpas efter ett för handen

varande behof, måste Riksdagens medverkan äfven sträcka sig till

pröfningen af detta behof. »Men det har», yttrar kommittén, »alltid skattats

såsom ett af den svenska kyrkans viktigaste privilegier, att hennes

ekonomiska ställning varit själfständig, att hennes organisation och lönestat

varit oberoende af Riksdagens anslagsbeviljande myndighet, och att

Kung]. Maj:t allena ägt i sista hand bestämma såväl de prästerliga tjänsternas

antal som fördelningen af de för kyrkan gemensamma lönetillgångar.

Det kan också svårligen antagas, att kyrkomötet skulle lämna sitt bifall

till något förslag om tiondens utjämning, hvaraf eu förändring i kyrkans

nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning kunde blifva följden.»

»Ett annat förhållande skulle däremot inträda, om utjämningen verkställdes

så, att afgifterna af jordbruksfastighet nedsattes efter vissa i lag

bestämda grunder, samt efter liknande grunder lämnades bidrag af statsmedel,

jämnt motsvarande den för kyrkan uppkomna brist i förut befintliga

lönetillgångar. Ingen pröfning af församlingarnas behof eller af prästerskapets

lönevillkor behöfde då ifrågakomma för fastställande af statstillskottets

belopp, utan detta vore alltid bestämdt genom det indragna

tiondebeloppet; icke heller blefve statsbidraget beroende af ett fortsatt årligt

beviljande från Riksdagens sida, utan af en i betryggande former

stiftad lag.»

»Kommittén anser därför, att i samband med indragningen till statsverket

af prästerskapets tionde bör af statsmedel till kyrkan årligen lämnas

ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, och att

s. 64 Kontrollera mot PDF

Ersättning

jämväl för

af gifter af

annan

fastighet.

64 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma

sätt, nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet

kan ifrågakomma utan medgifvande af allmänt kyrkomöte.»

Sedan kommittén härefter bland annat framhållit, att om de till indragning

ifrågasatta afgifterna blefve fastställda till en viss summa i penningar,

den ersättning, som skulle af statsmedel lämnas, komme att för

all framtid motsvara just denna till indragning fastställda afgiftssumma,

fortsätter kommittén: »Det torde icke kunna bestridas, att för den händelse

nådiga förordningen den 11 juli 1862 ånyo komme att tillämpas för

uppgörande af blifvande löneregleringar, det i ganska många församlingar,

där aflöningsförmånerna nu äro otillräckliga för prästerskapets anständiga

bärgning, skulle utan synnerlig svårighet låta sig göra att genom

tiondens noggrannare beräkning efter författningarna åstadkomma en behöflig

tillökning af lönebeloppen. Rätten att uttaga tionde måste fördenskull

anses innebära en ganska afsevärd trygghet för de kyrkliga lönemedlens

ökning i mån af kyrkans behof. Om clärför genom tiondens fixering, indragning

och afskrifning prästerskapet går miste om rätten till framtida

stegring af denna kyrkliga inkomsttitel, synes kyrkan kunna fordra tillmötesgående

i fråga om de ekonomiska anspråk, som från hennes sida

måste för olika ändamål framställas.»

»Det är nämligen af vikt, icke blott att den nuvarande kyrkliga organisationen

— sedan vissa skadliga utväxter å densamma blifvit undanröjda

— varder i det hela upprätthållen och prästerskapets ekonomiska

ställning, med tillgodoseende af billiga anspråk, förbättrad, utan äfven att

denna organisation behörigen utvecklas. På sätt kommittén i ett annat

betänkande framhållit, äro nämligen de prästerliga krafterna i hundratals

vidsträckta församlingar icke på långt när tillräckliga för den allra nödtorftigaste

församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen

förslå icke heller på långt när till upprättande af nya kyrkliga

beställningar För afhjälpande af bristerna i det nuvarande prästerskapets

aflöning och för beredande af nya löner, där behof af ökadt prästerligt

biträde redan nu förefinnes eller i framtiden uppstår, samt för att

erhålla medel till prästerskapets pensionering, måste alltså kyrkan, om hon

skall afstå sin rätt till tionde, också tillse, att hvad som däremot gifves

i utbyte verkligen sätter henne i stånd att möta krafvel! på ett ändamålsenligt

ordnande och en ständigt fortgående förbättring af religionsvården.»

Utöfver ersättningen för den gamla prästtionden, hvilken, på sätt

förut nämnts, ecklesiastikåret 1896—97 hade ett värde af 3,699,450 kronor,

anser därför kommittén, att af statsverket bör lämnas godtgörelse jämväl

för de afgifter, som blifvit bestämda att utgå af bergverk, kvarnar, fabri
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ttiksäagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. ''65

ker samt andra inrättningar och som för omförmälda år uppgingo till

198,504 kronor. Dessa senare afgifter, hvilande å annan fastighet än jordbruksfastighet,

kunna, säger kommittén, i det hela anses utgöra en tionde

a industriens afkastning och motsvara sålunda tionden å jordbruksnäringen.

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde och

andra afgifter af såväl jordbruksfastighet som annan fastighet böra alltså

efter kommitténs åsikt indragas till statsverket, för att sedermera afskrifvas,

mot det att kyrkan erhåller en i penningar bestämd ersättning för

hvad af nämnda beskattningsföremål utgått till prästerskapets aflöning.

Dessutom anser kommittén, att i stället för samtliga uti den äldre Församling,- lagstiftningen grundade extraordinarie afgifter af församlingarnas medlem- a^fUrmar

bör, i den mån sådant till lönernas bestridande inom hvarje pastorat

blifver erforderligt, utgöras af alla beskattningsföremål eu ''i förhållande.

till deras skattekraft lika, måttlig afgift. Gränsen för denna skattskyldighet

har kommittén velat bestämma så, att ej inom något pastorat

må till aflöning af prästerskapet därstädes, mot församlingsmedlemmarnas

bestridande, utdebiteras afgifter till sammanlagdt högre belopp, än som

erhalles under det antagandet, att för hvarje person af pastoratets hela

folkmängd utginge 20 öre, och härutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet

inom pastoratet 5 öre eller’, där fyrktalssättning icke äger rum, för

hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Sedan denna gräns blifvit uppnådd, skulle hvad därutöfver kan vara

af behofvet pakalladt, för att uppbringa prästerskapets inom pastoratet

aflöning till erforderligt belopp, på annat sätt beredas.

Tionde och afkastning af jordagods äro, såsom i det föregående upp-utjämningoch

visats, prästerskapets förnämsta inkomstkällor. Med hänsyn till arten af h''ålnin9 af

dessa inkomstkällor har det, särskildt i äldre tider, icke kunnat undvikas, Pensionering.

att inkomsterna blifvit större i församlingar belägna i eu fruktbar slättby

än i en mager skogstrakt, oaktadt de förra församlingarna i vidd, mången ‘aflöning1.’

gång i folkmängd och oftast i besvärlighet, åtminstone såvidt endast naturliga

förhållanden afses, varit de senare underlägsna. Jämte det orättvisa

i denna anordning, enligt hvilken tjänstgöringens besvärlighet i och

för sig merendels icke öfvat något inflytande på aflöningens storlek, anmärker

kommittén såsom en med systemet förenad obillighet, att öfver

hufvud alltför stor olikhet i prästerskapets aflöningsförhållanden varit rådande.

Vid åtskilliga beställningar — kyrkoherdebefattningar såväl som

komministraturer — hafva nämligen inkomsterna varit väsentligen mindre,

än som bort påkallas af nödig hänsyn till prästens ställning och vikten

af en någorlunda sorgfri utkomst, under det att åter andra prästerliga

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. / Afd. 2 Höft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tjänster varit så rikligt aflönade, att inkomsterna öfverstigit hvad som kan

anses lämpligt och passande vid jämförelse med de löneförmåner, som förunnats

en del ämbeten utom kyrkan, hvilka i minst lika hög grad, som

de prästerliga, af sina innehafvare kräfva samvetsgrannhet, nit och duglighet.

Då enligt 1862 års förordning tionde och andra afgifter skulle bibehållas

inom hvarje församling såsom aflöningsmedel för församlingens eget

prästerskap, måste utjämningen af olikheterna i prästerskapets löner blifva

väsentligen begränsad. De gemensamma lönetillgångarna inskränkte sig

nämligen till inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar,

kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan

upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke

voro bostadsboställen. Förmedelst dessa lönetillgångar äfvensom andra,

hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, har väl, såsom kommittén

påpekar, det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning

blifvit upphjälpt, ehuru mycket ännu återstår att därutinnan uträtta. Men

de jämväl mycket öfverklagacle ojämnheterna i aflöningsförhållandena

för tjänster, som i det hela äro med hvarandra likställda, hafva däremot

endast i ringa mån blifvit afhulpna. Detta kan, yttrar kommittén,

heller icke gärna hafva skett, då ju några allmänna grunder med afseende

å lönernas beräkning ej blifvit uppställda för att tillämpas vid de

löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nyssnämnda förordning,

och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo till förfogande för att

till erforderlig höjd uppbringa lönerna för prästerskapet i församlingar,

hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda den lön, som skäligen

kunde fordras.

Att afgifter, som af ett pastorat utgöras till dess prästerskap, skulle

användas till aflöning för prästerskapet inom ett annat pastorat, anser

kommittén ej kunna ifrågasättas, då ju en dylik anordning skulle alltför

skarpt bryta med de förhållanden i afseende å prästerskapets aflöning,

som historiskt utvecklat sig från tiden närmast efter kristendomens införande

här i landet, samt dessutom innebära en obillighet och en orättvisa

mot de församlingar, på hvilkas bekostnad andra församlingars prästerskap

skulle gynnas. Icke heller vill kommittén tillråda, att prästerskapet

skulle göras till tjänstemän, som aflönas af staten, om ock en eller annan

fördel vunnes därigenom. Jämte det kommittén beträffande sistberörda

fråga obetingadt ansluter sig till den uppfattning, som härutinnan finnes

uttalad i Riksdagens ofvan återgifna skrifvelse af den 5 maj 1897, hänvisar

kommittén tillika på ett uttalande i ämnet uti nådiga propositionen

den 4 november 1859. däri Kungl. Maj:t förklarade sig icke betvifla,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 67

att om behof uppstode, Rikets Ständer skulle vara villiga att för samhällets

viktigaste angelägenhet, religionsvårdens behöriga handhafvande, anslå

nödiga medel, ehuru skäl förefunnes att ej göra denna angelägenhet beroende

af de mångfaldiga förhållanden, som vid en riksdag inverkade på

anslagsfrågors behandling.

Om således a ena sidan skall uppehållas den gamla kyrkliga grundsatsen,

att hvarje församling bör — när icke obilliga anspråk därigenom

ställas på densamma — aflöna sitt prästerskap, samt å andra sidan afhjälpas

det nu radande missförhållandet med otillräcklig aflöning för ett flertal

präster och med ojämn aflöning för prästerskapet i dess helhet, bör det

efter kommitténs mening så ordnas, att kyrkan till sitt förfogande erhåller

medel, som möjliggöra reglering efter rationella grunder af prästerskapets

löner. . Kommittén påvisar, att dylika medel också erbjuda sig i den tiondeersättning,

som, enligt hvad i det föregående blifvit utveckladt, skulle af

statsverket utgöras. I afseende härå tillägger kommittén, att om man såsom

eu förutsättning redan för skattejämkningens genomförande ansett sig böra

uppställa den fordran, att tionden indrages och afskrifves, mot det att kyrkan

undfår ersättning af statsmedel, framträder med ännu större styrka

krafvet på en dylik uppgörelse, när det visar sig, att därigenom öppnas

utsikten till lösning jämväl af frågan om förbättrande och utjämning af

prästerskapets löner äfvensom af andra för kyrkan viktiga spörsmål af

ekonomisk innebörd.

Mot det nuvarande aflöningssättet anmärker kommittén — utom det

att lönerna varit otillräckliga och ojämna — äfven att lönerna saknat

nödig fasthet, och erinrar i afseende härå om markegångsprisens växling

och vissa församlingsafgifters utgörande i förhållande till inkomst eller

fastighets taxeringsvärde, förhållanden som medfört, att värdet af löneförmånerna

undergått betydande förändringar under de år, för hvilka

lönerna blifvit bestämda. För undanröjande af berörda missförhållanden

anser kommittén, att kortare löneregleringsperioder böra införas samt lönerna

fastställas till vissa belopp i penningar. Likaså bör enligt kommitténs

åsikt tillses, att för lönebeloppen varder angifven en gräns nedåt

samt — för det fall att löner enligt de fastställda beräkningsgrunderna

skulle stiga till oskäligt höga belopp — jämväl en gräns uppåt, som ej

må öfverskridas.

Äfven nuvarande sätt för aflöning af det extraordinarie prästerskapet

har synts kommittén mindre tillfredsställande.

Då § 1 i 1862 års förordning stadgar, att lönerna för det ordinarie

prästerskapet skola så beräknas, att det extraordinarie kan af det ordina
-

Adjunkt saJlöningen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Emeritilöner

68 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

rie aflönas, har detta stadgande medfört, att när lönetillgångarna på sina

ställen knappast räckt till för att bereda anständig bärgning ens åt det

ordinarie prästerskapet, än mindre åt det extraordinarie, såväl adjunktstagare

som adjunkt kommit i en mycket brydsam belägenhet. Kommittén

anmärker tillika, att om ock lönetillgångarna äro fullt tillräckliga, det

likväl ej synes principiellt riktigt att i den ordinarie prästens lön liksom

reservera medel för aflöningen åt eu annan, ty dessa medel komma måhända

under längre tider ej till användning, för den händelse nämligen

behof af eller tillgång på adjunkt ej finnes.

Af dessa skäl och då adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom ett

nödvändigt led i den kyrkliga organisationen, anser kommittén, att afiöningen

för de adjunkter, som äro endast tillfälliga tjänstebiträden, lämpligen

kan så ordnas, att den ordinarie prästen på egen bekostnad tillhandahåller

sådan adjunkt bostad och vivre, men det kontanta arfvodet utbetalas

åt kyrkans gemensamma aflöningsti 11 gångar. En dylik anordning skulle

enligt kommitténs åsikt medföra dels större enkelhet och reda än det nuvarande

aflöningssättet med sina många olika arfvodesstater, dels ock den

fördelen, att något kontant arfvode till adjunkt ej behöfde beräknas i den

ordinarie prästens lön och således kunde besparas, då adjunkt ej vore anställd;

hvarförutom det extraordinarie prästerskapets ställning helt visst

skulle blifva i många afseenden angenämare och fördelaktigare, isynnerhet

om de nu ofta alltför låga arfvodena skäligen förhöjdes.

Prästerskapets pensionering i större eller mindre omfattning anser

kommittén vara ett önskemål icke blott för prästerskapet utan äfven för

församlingarna. Då nämligen, yttrar kommittén, kyrkan för uppnående af

sitt höga mål är i behof af kraftiga organ, kan det för prästen icke vara

tillfredsställande vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet

betagit honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller att,

om han i annans hand öfverlämnat göromålen, nödgas för sin försörjning,

måhända under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten

förenade lönen. Så länge pension för ordinarie präster saknas, äro

äfven utsikterna till befordran för de extraordinarie mindre, under det

att behofvet af dessa senares tjänsteverksamhet ökas. Församlingarna åter,

som under alla förhållanden hafva att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet,

måste, när de ordinarie prästerna äro oförmögna att sköta sina

tjänster, åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet öfverlärnnas

åt vikarier, som ofta ombytas och icke alltid äga nödig erfarenhet.

Häraf alstras missnöje, liksom enligt kommitténs mening intresset

inom församlingarna för kyrkan och dess institutioner otvifvelaktigt blir

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 2.

lidande af eu sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lönetillgångarna,

som tillkommit för att uppehålla församlingslifvet, synas förvandlade

till understödsmedel åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.

Men om man också varit tämligen ense angående nyttan och nödvändigheten

af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering, hafva,

såsom mångåriga förhandlingar vid riksdag och kyrkomöte utvisa, tankarna

varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen af själfva

pensioneringen samt om sättet att tillvägabringa därför erforderliga medel.

Beträffande den förra frågan biträder emellertid kommittén hvad

kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat därom,

att eu allmän pensionsinrättning väl vore tilltalande, men att de svårigheter,

som reste sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så störa,

att det måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande

stode att vinna. Frågan om prästerskapets pensionering skulle helt visst

bringas närmare sin lösning, om man icke ovillkorligen fasthölle vid tanken

på bildandet af en sådan, utan i stället satte målet för sina sträfvanden

något lägre. I jämförelse med det nuvarande tillståndet måste det

nämligen anses som eu stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone

ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka

från sina tjänster med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto

hellre syntes kunna förordas, som det i många fall icke torde vara behöfligt

eller ens lämpligt, att präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i

allmänhet stadgade pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska

kyrkan hade städse haft i sin tjänst många präster, som ännu vid långt

framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. Därför

borde inrättas ett visst antal pensioner för ålderstigna, mindre tjänstbara

prästmän, hvilka pensioner lämpligen kunde benämnas emeritilöner.

I fråga om det sätt, hvarpå medel för det afsedda ändamålet skulle

anskaffas, har man trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp dels med

hänsyn till pensioneringens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den

anledning att staten på mångahanda sätt tager prästernas tjänst i anspråk

för uppgifter, som ligga utom deras egentliga verksamhetsområde. Församlingarna,

som ju hafva intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster

ersatta med yngre och kraftigare, hafva äfven ansetts böra medverka för

åstadkommande af pensioneringen. Att prästerna själfva skola bidraga

därtill, har af Riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års skrifvelse.

Kommittén gör härutinnan det uttalandet, att samtliga antydda utvägar

rimligtvis böra, därest inga andra kunna beredas, för det ifrågasatta

syftet anlitas. Emellertid framhåller kommittén, att om prästerskapets

tionde afskrifves och ersättning därför lämnas, i tiondeersättningen och

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

andra kyrkans gemensamma aflöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla,

tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för eu pensionering

i mindre omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén,

som tillika anser, att det bör öfverlämnas åt Kungl. Maj.t att bestämma

antalet emeritilöner, dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle

få för ändamålet användas.

kärna?™''* ^in allmänna ståndpunkt till de viktigaste af de frågor, kommittén

töneregte- behandlar i sitt fjärde betänkande, angifver kommittén genom att för dessa

^—-frågors lösning uppställa följande hufvudgrunder:

betänkande, 1- Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgilter af fast egendom

indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres

prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna

grunder för lönernas lämpande efter tjänstens vikt och beskaffenhet

eller efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu

år prästerskapets löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller

anständig bärgning.

3. För aflöning af prästerskapet skola församlingsafgifter utgöras,

dock sammanlagdt icke till högre belopp, än som motsvarar 20 öre för

hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver 5 öre för

hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrktalssättning

icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet

påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder

beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga

medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar.

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

användas för att bereda emeritilöner åt präster.

Om skattskyldigheten och aflöningsförhållandena ordnas i enlighet

med angifna grunder, anser kommittén, att bland andra följande fördelar

skulle vara att vinna.

Krafvet på utjämning af skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning skulle tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å jordbruksfastighet

hvilande bördan blefve i möjligaste mån lika för all sådan fastighet,

samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begränsades

till rimligt mått.

De afgifter, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fortfarande

använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 7

ena sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande

fyrkar de kyrkliga krafvel! kunde inom nu försummade landsdelar allt

bättre tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna ocli

afskrift!a tionden — hvilken ersättning ej har karaktär af församlingsafgifter,

da den ju betalas af statsverket, icke af någon särskild församlings

medlemmar — kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt

svaga . församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas,

förmå bereda sitt prästerskap anständig bärgning.

Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, behålla

tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri dispositionsrätt

öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikt att på ett

effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, reglera lönerna inom prästerskapets

olika. grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för

pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.

Sedan utskottet sålunda, efter en historisk återblick och en kort framställning

af nu gällande ecklesiastika beskattnings- och lönesystem, erinrat

om nagra inom Riksdagen väckta förslag till reformer därutinnan samt

lämnat en redogörelse för de allmänna synpunkter, från hvilka enligt

prästlöneregleringskommitténs åsikt de föreliggande spörsmålen borde lösas,

öfvergår utskottet till en granskning af de författningsförslag, som innehållas

i Kungl. Maj:ts förevarande proposition, äfvensom af de med anledning

af samma proposition väckta motionerna.

II.

På sätt statsrådsprotokollet för den 6 mars 1908 (s. 121) gifver vid

handen, har departementschefen, då han för Kungl. Maj:t framlade förslag

till den nya, hufvudsakligen på prästlöneregleringskommitténs betänkande IV

grundade lagstiftning, enligt hvilken prästerskapets i de territoriella församlingarna

löne- och pensionsförhållanden syntes honom böra ordnas,

sedan tideu för nu gällande löneregleringar utlupit, ansett, att det vidlyftiga

ämnet skulle kunna lättare öfverskådas, om vissa mera betydande

frågor, blefve utbrutna och från principiella synpunkter belysta, innan han

öfverginge till en mera detaljerad redogörelse för författningsförslagen. I

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Riksdagens Särskilda Utskotts (lSf;o 1) Utlåtande N:o 2.

enlighet härmed har departementschefen till en början behandlat hvar för

sig följande frågor, nämligen om afskrifning af prästerskapets tionde mot

viss ersättning till kyrkan, om församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets

aflöning, om det ecklesiastika boställsväsendet samt om kyrkans

ställning till lagstiftningen’ angående reglering af prästerskapets aflöning

och därmed sammanhängande frågor.

Som utskottet finner denna plan för framställningen synnerligen

lämplig, kommer äfven utskottet att följa densamma.

Uttalanden rörande vissa mera betydande frågor af principiell

innebörd.

Afskrifning (tf prästerskapets tionde mot ersättning till kyrkan samt fastställande

af grunder för församlingarnas framtida skattskyldighet till

prästerskapet aflöning.

Afskrifning af Kommitténs förslag till lag om indragning till statsverket och afV

'' fn in g af prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller,

ersättning m att nämnda tionde äfvensom alla andra till prästerskapet utgående afgifter

kg,kun. egendom skola, allteftersom gällande löneregleringar förfalla, in
dragas

till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »ersättning

för prästerskapets tionde», därvid tiondepersedlarnas värde skall upptagas

till ett belopp, motsvarande medeltalen af medelmarkegångsprisen under

åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall för hvarje

församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum,

för all framtid utgå med den vid indragningen fastställda summan, och

skall denna för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket

till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket

indragna, skola successivt afskrifvas.

Enligt detta förslag skulle alltså staten träda i tiondegifvarnanas

ställe och hålla tiondetagarnas representant — kyrkan — skadeslös för

de till statsverket indragna afgifterna. Å andra sidan skulle kyrkan

ställas helt och hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas

uteslutande af statsfinansiella hänsyn. »Ett dylikt förfarande»,

säger kommittén (s. 40), »innebär visserligen en omgång, då det enklaste

tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att endast i den mån tionden frigjordes

från en församling, ersättning af statsmedel utginge till kyrkan.

Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarna eller för statsverket skulle

•emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsentligen ofördelaktigare,

än om till hennes förfogande genast ställdes ett mot värdet af tiondeafgifterna

svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp prästerskapets löner

inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan afbidan på tiondeafskrifningens

slutliga genomförande, på ett effektivt sätt regleras. Denna

s. 73 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 73

förmån synes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre staten förmedlar

uppgörelsen mellan tiondetagare och tiondegifvare...»

Af yttranden, som infordrats öfver nu omhandlade förslag och hvilka

i hufvudsak återgifvits uti statsrådsprotokollet (s. 124—145) framgår, att

bland de kyrkliga myndigheterna endast domkapitlet i Skara afstyrkt förslaget,

hvaremot öfriga domkapitel äfvensom Stockholms stads konsistorium

understödja eller åtminstone icke afstyrka detsamma. Härvid uppställa likväl

domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen

det villkoret, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas

att tillsvidare till prästerskapets aflöning erlägga eu relativt högre

församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Domkapitlet i Linköping förordar

förslaget endast under förutsättning, att ingen försämring åt det nuvarande

prästerskapets lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig framtida

förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanteras. Då domkapitlet

i Lund tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar domkapitlet,

att detta sker under förutsättning, att hvad kommittén i sammanhang

med förslaget om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning

för den indragna tionden i den ena och andra formen, dels rörande garantierna

för denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska

prästerskapet blifver bifallet. Slutligen gör domkapitlet i Luleå sitt förord

till förslaget beroende af ett godkännande af vissa kraf på löneförbättring

m. m., och domkapitlet i Uppsala säger sig icke nu vilja helt uppgifva tionden.

Bland de civila ortsmyndigheterna hafva öfverståthållareämbetet, och

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afstyrkt förslaget

i dess helhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i

Kopparbergs län finna val ej något att erinra mot tiondens afskrifning,

men motsätta sig förslaget, i hvad det innebär skyldighet för staten att

med den afskrifna tiondens värde ersätta kyrkan, och anse, att staten

allenast medelst anslag, som i vanlig ordning beviljas af Riksdagen, bör

vid regleringen af prästerskapets aflöning understödjande träda emellan.

I motsats häremot framhåller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Östergötlands län önskvärdheten af att den lösesumma för tionden, som

bjudes och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna

skulle vid tiondens omsättning utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo

beräknad och kyrkofonden godrgjord efter enahanda procenttal af då

gällande jordbrukstaxeringsvärden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jämtlands län hyser den åsikten, att, endast för den händelse det visar

sig att tionden, hvilken är kyrkans säkraste inkomstkälla, icke kan på ett

rättvist sätt fördelas på den tiondeskyldiga jorden, den af kommittén föreslagna

tiondeafskrifningen bör tagas under öfvervägande, men icke i frå
Bih.

till Rikvd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afcl, 8 Saft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

gång nuvarande läge; i hvarje fall bör, med ledning af nu bestående

förhållanden, skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål

bestämmas efter likartade grunder. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gottlands län anser det för förslagets godkännande vara

en nödvändig förutsättning, att jordbruksfastigheterna tillsvidare vidkännas

en något högre afgift till prästerskapets aflöning än andra skatteobjekt.

Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län påyrkar, att

högre afgifter skola provisoriskt utgöras af jordbruksfastigheter. Bibehållande

vid jorden, under någon tid, af en del utaf tionden göres till

förutsättning för förslagets tillstyrkande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Örebro och i Västmanlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga 15 länen tillstyrka

i mer eller mindre utförligt motiverade yttranden kommitténs förslag om

afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning.

Kammarkollegium, som i utlåtande af den 10 november 1905 i hufvudsak

instämmer uti kommitténs »allmänna motivering», uttalar sin anslutning

till de principer, på Indika förslaget till lag om indragning till statsverket

och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför

blifvit byggdt.

Uti detta ämne har departementschefen till statsrådsprotokollet (s. 145

■—150) anfört följande:

»Att en omläggning af gällande grunder för deltagande i utskylderna

till prästerskapets aflöning är af förhållandena påkallad, torde väl numera

ganska allmänt erkännas.

Behofvet af en reform synes mig framgå redan af den omständigheten,

att skattskyldigheten för berörda ändamål ännu är i viktiga delar

bestämd efter hufvudsakligen samma principer som dem, på hvilka landskapslagarnas

stadganden i ämnet hvilade.

Hvad under den katolska tiden hade såsom aflöning anslagits det i

församlingarna tjänstgörande prästerskapet blef nämligen, i stort sedt, ickegenom

reformationen och den därmed förbundna kyrkliga reduktionen

fråntaget detta prästerskap, och de i landskapslagarnas kyrkobalkar tillämpade

grunder för fördelning af församlingarnas bidragsskyldighet till

samma prästerskap upptogos jämväl i den för hela riket gemensamma lagstiftning

angående ''prästerskapets uppbörd af allmogen’, som under 1600- talet kom till stånd och fick sitt förnämsta uttryck i nådiga förordningen

den 8 februari 1681. Denna åldriga lagstiftning, såvidt den var måttgifvande

för församlingarnas aflöningsplikt gentemot deras själasörjare,

upphäfdes icke genom nådiga förordningen angående allmänt ordnande

af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, ehuru i sättet för aflönin
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Riksdagens Särskilda (Utskotts N:o 1) Utlåtande N:o 2.

gens utgörande vidtogos väsentliga ändringar, hvilka i viss mån återverkade

pa aflöningsbeloppen. Tionden liksom afgifterna för bergverk, kvarnar,

fabriker och andra inrättningar äfvensom påskpenningar, jura stök®,

matskott och offer med flera extraordinarie afgifter skulle visserligen enligt

§§ 6 och 7 i sist omförmälda förordning utbytas mot afgifter, bestämda för

en tid af femtio år, men vid de gamla afgifternas ombildande skulle bland

annat lända till efterrättelse ’de för riket i allmänhet eller särskild! för

vissa orter gällande författningar och stadgande^.

blågrå föreskrifter angående de nybildade afgifternas fördelning å

skatteobjekten meddelades icke, utom beträffande de afgifter, som skulle

träda i stället för extraordinarie sådana. I fråga om dessa senare innehöll

nämligen 1862 års förordning bestämmelser i syfte, att dittills bestående

gradering och klassificering skulle såvidt möjligt bibehållas.

En följd af denna förordningens uraktlåtenhet att angifva för hela

landet gällande normer med afseende å aflöningsbidrågens fördelning till

utgörande åt löngifvarna är, att de mest olika grunder härutinnan tillämpats,

hvilket framgår vid en granskning af resolutionerna angående lönereglering

för prästerskapet i särskilda delar af riket.

liondeafgifterna fördelades sålunda å de tiondeskyldiga fastigheterna

än efter dessas taxeringsvärden vid en viss tidpunkt, än efter vissa inom

de olika landskapen gällande äldre skattefördelningsgrunder, såsom mantal,

tunnland, öresland, rök, soldatrote o. s. v. Men berörda afgifter fastställdes

understundom äfven till det belopp för hvarje fastighet, hvarmed de

dittills utgått.

Löneregleringsresolutionerna förete likaså en rik profkarta på olika

normer i fråga om fördelningen af de afgifter, som skulle drabba vare

sig annan fastighet än tiondeskyldig jord eller inkomst och personer. Så

t. ex. skola nagra industriella verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda

i fasta belopp för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk

åter med afgifter, som växla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp.

I den ena församlingen skola afgifterna för olika slag af inkomst utgå

med samma procent af inkomstbeloppen, men i den andra församlingen

med olika procent. Afgifter i förhållande till bevillning eller fyrktal skola

i några församlingar utgöras af alla bevillningspliktiga beskattningsföremal,

i andra församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under

det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder förekomma. Slutligen

skola i en församling personliga afgifter utgå såsom hufvudsakligt

församlingsbidrag, men i en annan blott såsom fyllnadsafgifter, och saknas

^alldeles i en tredje.

Församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet reglerades alltså,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.

på sätt ock i 1897 års riksdagsskrivelse blifvit anmärkt, ''på ett synnerligen

skiftande sätt i olika orter’. Men äfven om man anser, att prästerskapets

aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna själfva och

att församlingsafgifternas storlek därför må växla efter förhållandena inom

hvarje församling, följer däraf icke, att församlingsafgifterna skola få fördelas

på de bidragsskyldiga efter godtyckligt valda, för särskilda församlingar

skiftande grunder. Den frihet, som i fråga om afgifternas fördelning

å beskattningsföremålen lämnades vederbörande vid tillämpningen af

1862 års förordning, torde fördenskull böra vid kommande löneregleringar

inskränkas genom lagbestämmelser, hvilka så vidt möjligt fastställa

för hela riket gemensamma beskattningsgrunder.

Detta har uppenbarligen åsyftats äfven af Riksdagen, som i nyss omförmälda

skrifvelse förklarat sig finna en mycket omfattande revision af

grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifva

nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika

skatt eobjekten.

I hvilken omfattning revisionen bör företagas och huru långt utjämningen

bör sträcka sig — därom hafva, såsom naturligt är och den

lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden äfven angifver, meningarna

varit delade.

Prästlöneregleringskommittén har velat fastställa en gemensam och

lika grund för alla beskattningsföremåls deltagande i aflöningsbidragen

och åstadkomma allmän utjämning af skattskyldigheten såtillvida, som

församlingsafgifterna ej skulle få öfverskrida eu viss, lågt satt gräns. Därmed

har kommittén afsett att tillgodose rättvisans och billighetens äfvensom

en modern skattepolitiks fordringar.

På det att emellertid icke genom församlingsafgifternas nedsättande

— åtminstone såvidt fråga är om skattskyldigheten inom flertalet församlingar

— de kyrkliga lönemedlen skulle minskas, har kommittén å andra

sidan uppställt krafvet på ersättning af statsmedel för de afgifter af tiondeursprung

äfvensom några andra därmed likställda afgifter af fast egendom,

som ej längre komme att utgå.

Detta statsbidrag tillika med dels redan uppsamlade lönemedel af

ecklesiastik natur, dels öfriga sådana kyrkliga aflöningstillgångar, som kunna

göras gemensamma för hela prästerskapet, skulle tillhopa bilda en fond

med uppgift att utgöra regulatorn vid löneregleringarna. Genom anslag

från denna fond blefve det sålunda möjligt att bereda prästerskapet i äfven

ekonomiskt svaga församlingar anständig bärgning, genom dylika anslag

kunde ock lönerna för tjänster, som anses i det hela likställda, bringas i

jämnhöjd med hvarandra. Lönerna skulle icke i något fall behöfva sättas

under en af nödiga och billiga hänsyn till prästens ställning och föregående

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

utbildning påkallad minimigräns, och de kunde i allmänhet, med ledning

åt'' vissa grunder, lämpas efter tjänsternas vikt och beskaffenhet. En rationell

lönereglering skulle öfver hufvud kunna komma till stånd, ej — såsom

vid tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning — allenast en

lönereglering, hvilken till sitt resultat väsentligen blefve beroende af de

tillgångar, hvarje särskild församling hade att för ändamålet erbjuda sin

själasörjare.

Kommitténs förslag till utjämnande såväl af församlingarnas bidrag

till prästerskapets aflöning som af själfva löneförmånerna innebär uppenbarligen

en fullkomlig brytning med nu gällande beskattnings- och lönesystem.

Vid en ingående granskning af detta och andra framställda förslag

till det föreliggande, synnerligen grannlaga samt särskildt för kyrkans

bestånd och utveckling högst betydelsefulla spörsmålets lösning har jag

emellertid kommit till den uppfattningen, att det sätt, hvarpå enligt

kommitténs förslag nu ifrågavarande skatter och löner skulle utjämnas, bör

ur den dubbla synpunkten af billighet och rättvisa mot både löngifvare

och löntagare i sina hufvuddrag godkännas. Jag är öfvertygad, att ett

till äfventyra icke så långt gående förslag skulle ur endera synpunkten visa

sig mindre tillfredsställande.

Då kommittén på en omfattande, af mig förut i väsentliga delar återgifven

motivering grundat sitt förevarande förslag om prästtiondens afskrifning

mot ersättning af statsmedel liksom det i samband därmed framställda

förslaget om påläggande af en viss låg församlingsafgift till prästerskapets

aflöning, och då vidare kammarkollegium, i enlighet med hvad jag

förut jämväl omförmält, i sitt underdåniga utlåtande af den 10 november

1905 ytterligare belyst kommitténs ifrågavarande förslag samt med anledning

af erinringar, som en del myndigheter haft att däremot göra, på

några punkter än vidare utfört motiveringen, torde jag lämpligen kunna

inskränka mig till att allenast hänvisa till hvad kommittén och nämnda

ämbetsverk i hithörande delar sålunda anfört.

Ur statsfinansiell synpunkt har tydligen förslaget om ersättning af allmänna

medel för tertialtionden och andra till prästerskapet utgående fastighetsafgifter,

hvilka skulle afskrifvas, en icke ringa betydelse. På statsverket

ställes nämligen anspråket att åtaga sig en utgift, som, beräknad efter

förhållandena ecklesiastikåret 1896—97, skulle, sedan afskrifningen blifvit

inom alla församlingar slutligen genomförd, för framtiden uppgå till ett

årligt belopp af 3,897,954 kronor. Det torde väl dock knappast kunna

betviflas, att budgeten skall, när tiden därför är inne, förmå utan större

svårighet bära äfven denna, om ock afsevärda, utgift. Jag återkommer

längre fram till detta ämne.

Såsom redan blifvit antydt, skulle enligt kommitténs förslag de in
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

dragna fastighetsafgifterna endast småningom minskas. Åfskrifningen borde

nämligen verkställas under en tidrymd af trettio år, räknade för hvarje

pastorat från och med det ecklesiastik år, då indragningen till statsverket

af berörda afgifter där äger rum. Den summa, som blir fastställd för

indragning, är äfven den summa, å hvilken åfskrifningen skall beräknas.

Första årets afskrifningsbelopp har föreslagits till trettio procent. För öfrigt

skulle skattejämkningen försiggå i den ordning att, efter det trettio procent

af indragningssumman första året afskrifvits, samt alltså endast sjuttio procent

af berörda summa detta år inbetalts till statsverket, skattskyldigheten

på liknande sätt begränsas under ett hvart af näst därpå följande fem år,

men att sedermera årligen erläggas under därpå följande fyra år sextio

procent, under därpå följande fyra år femtio procent, under därpå följande

fyra år fyratio procent, under därpå följande fyra år trettio procent, under

därpå följande fyra år tjugu procent och under de sista fyra åren allenast

tio procent; hvarefter från och med det trettioförsta året återstoden skulle

eftergifvas (§ 5).

Att nu exakt angifva värdet af den tionde och öfriga afgifter, som

skulle i framtiden indragas till statsverket, är uppenbarligen icke möjligt.

Kommittén har emellertid i anslutning till de förhållanden, som voro rådande

ecklesiastikåret 1896—97, uträknat huru stort belopp i fastighetsafgifter

hvarje ecklesiastikår, i mån af löneregleringarnas utlöpande, förfaller

till indragning — eller, på annat sätt uttryckt, hvilken ny utgift

under ett antal år i följd af tiondens indragning tillskyndas statsverket —,

samt å andra sidan huru stort ersättningsbelopp hvarje år, sedan indragningen

vidtagit, skall af statsverket betalas till kyrkofonden. Den af kommittén

på grund häraf uppgjorda tablån (s. 53—54) utvisar, att de största

afgiftsbeloppen skulle indragas 1918, 1919 och 1920 eller, såsom naturligt

är, de år, då de flesta löneregleringarna upphöra att gälla. Sista indragningen

sker ecklesiastikåret 1942—43, från och med hvilket år hela den

summa, som vid fastighetsafgifternas blifvande omsättning skall beteckna

värdet af dessa afgifter, oafkortad ingår till kyrkofonden.

För att gifva en ungefärlig föreställning om statsverkets årliga kostnad

för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden, därest tionden

och öfriga fastighetsafgifter indragas, under det att omförmälda afgifter

samtidigt successivt afskrifvas, har kommittén — jämväl med ledning

af förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 och under antagande af en

trettioårig öfvergångstid — beräknat, dels huru mycket från församlingarna

årligen skall, efter det indragning af fastighetsafgifterna inom en

hvar af dem ägt rum och medgifven afskrifning tillgodonjutits, till statsverket

erläggas, och dels huru stor uppoffring statsverket måste, med hänyn

till fastighetsafgifternas successiva afskrifning, vidkännas för att infria

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

sin förbindelse till kyrkofonden. Af nämnda tablå, som återgifver resultatet

äfven af dessa beräkningar, framgår, att intill år 1931 kan med de

gamla fastighetsafgifterna bestridas mer än hälften af den till kyrkofonden

utgående årliga ersättningen, hvilken senare för år 1930 beräknats till 3,847,156

kronor, men att efter den tiden statsverket har att, under fastighetsafgifternas

ständiga aftagande, alltjämt öka tillskotten af egna medel för att

tillgodose anspråken från omförmälda fond. År 1951 kan af den gamla

fonden antagas återstå ett belopp af endast 95,174 kronor; med inbetalningen

af den sista posten, 195 kronor, skulle det dröja till år 1971.»

Ifrågavarande tablå har följande lydelse:

Tablå

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 beräknade,

årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden

med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning samtidigt med

det att omförmälda afgifter varda afskrifna, enligt kommitténs förslag.

1.

2.

3.

4.

5.

År.

Indragen tionde

m. rn. under

året.

Kr.

Statsverket betalar

till kyrkofonden

såsom ersättning

för indragen

tionde m. m.

Kr.

, Församlingarna

betala, efter

afskrifning, till

statsverket.

Kr.

Statsverkets

nettotillskott till

kyrkofonden

för indragen

tionde m. m.

Kr.

1914....................

30,225

30,225

21,158

9,067

1915..............................

87,540

117,765

82.436

35.329

1916 ..................................

305,755

423,520

296.465

127,055

1917 ........................

509,774

933,294

653,307

279,987

1918.....................

590,400

1,523.694

1,066,587

457,107

1919 .................

548,019

2,071,713

1.450,200

621,513

1920 .....................

591,328

2,663.041

1,861.107

801,934

1921....................................

472,962

3,136,003

2,183.426

952,577

1922 ........................

351,700

3,487,703

2,399.040

1,088.663

1923 .................

184,849

3,672.552

2,477.456

1,195.096

1924 ............................

71,790

3,744.342

2,465,647

1,278.695

1925 ................

36,897

3,781.239

2.427.919

1,353.320

1926 ...............

24,289

3,805,528

2,355,213

1,450,315

1927 ...........

18,245

3,823,773

2,269,712

1,554.061

1928 .......................

6,308

3,830,081

2,176,895

1,653.186

1929 ........................

9,675

3,839,756

2,101,628

1,738,128

1930 ............

7,400

3,847,156

2,009,920

1,837.236

1931 ...................

11,067

3.858,223

1,915.704

1,942,519

1932 ..................

11,673

3,869,896

1,824,214

2,045,682

1933 ....................

17,092

3,886.988

1.752,313

2,134,675

1934 ..................

9,017

3,896,005

1,661,107

2,234,898

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

1.

2.

3.

4.

5.

År.

Indragen tionde

m. m. under

året.

Kr.

Statsverket betalar

till kyrkofonden

såsom ersättning

för indragen

tionde m. m.

Kr.

Församlingarna

betala, efter

afskrifning, till

statsverket.

Kr.

Statsverkets

nettotillskott till

kyrkofonden

för indragen

tionde m. m.

Kr.

1935 ....................................

3,896,005

1,558,176

2,337,829

1936 ....................................

—

3,896,005

1,457.775

2,438,230

1937 ....................................

—

3,896,005

1.372,803

2,523.202

1938 ....................................

—

3,896.005

1,274,117

1,169,478

2,621.888

1939 ....................................

—

3.896,005

2,726,527

1940 ...................................

—

3.896,005

1,068,175

983,203

2,827,830

1941 ....................................

—

3.896,005

2,912,802

1942 ....................................

1,949

3,897.954

885,883

3,012,071

1943 ....................................

3,897,954

781,241

3,116,713

1944 ....................................

—

3,897,954

679,938

3,218,016

1945 ....................................

—

3,897,954

594,966

3,302,988

1946 ....................................

—

3,897,954

496,279

3.401,675

1947 ...................................

—

3,897.954

391,640

3,506,314

1948 ....................................

—

3.897,954

293,164

3,604,790

1949 ....................................

—

3.897.954

216,945

3,681,009

1950 ....................................

—

3,897,954

148,836

3,749,118

1951....................................

—

3,897,954

95,174

3,802,780

1952 ....................................

—

3,897,954

55,739

3,842.215

1953 .....................................

—

3,897,954

34,323

3.863,631

1954 .....................................

—

3,897,954

25,346

3,872.608

1955 .....................................

—

3,897,954

18,979

3.878,975

1956 .....................................

—

3,897,954

14,713

3.883.241

1957 ....................................

1958 ....................................

—

3.897.954

3.897.954

11,782

9,983

3.886.172

3,887.971

1959 ....................................

—

3,897.954

7,306

3,890.648

1960 ....................................

—

3.897.954

5,470

3,892.484

1961 ....................................

1962 ....................................

—

3.897.954

3.897.954

4,363

3,196

3,893,591

3,894,758

1963 ....................................

—

3,897,954

1,487

3,896,467

1964 ....................................

—

3,897,954

390

3,897.564

1965 ....................................

—

3,897.954

390

3,897,564

1966 ....................................

—

3,897,954

390

3.897.564

1967 ...................................

_

3,897.954

390

3,897.564

1968 ....................................

—

3,897,954

195

3,897,759

1969 ....................................

—

3.897,954

195

3,897,759

1970 ...................................

—

3.897,954

195

3,897,759

1971 ....................................

—

3,897,954

195

3.897,759

1972 ...................................

—

3.897.954

—

3,897,954

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Riksdagens Särskilda Utskotts (N''-o 1) Utlåtande N:o 2.

Hvad härefter beträffar frågan om ordnande af församlingarnas skatt-Församiingarskyldighet

till prästerskapets aflöning, sedan nu gällande löneregleringarskattskyldighet

Trädt ur kraft, innehåller kommitténs förslag till lag angående reglering af tillJ*ä*f*r~

prästerskapets aflöning bestämmelser härom. I den mån afkastning af bostads- aflöning.

boställe, på visst sätt beräknad, äfvensom öfriga för prästerskapet i ett visst

pastorat afsedda lönetillgångar ej äro tillräckliga för detta prästerskaps

aflöning — och endast i något sällsynt undantagsfall torde de göra till

fyllest — må nämligen på grund af § 7 i omförmälda lagförslag församlingsafgifter

utdebiteras till högst ett belopp, som erhålles med tillämpning

af följande beräkningsgrunder, nämligen att för hvarje person af pastoratets

hela folkmängd skola utgå 20 öre och därutöfver för hvarje fyrk

af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger

ruin, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning

50 öre.

Het församlingsbidrag, som verkligen kommer att lämnas — beroende

å ena sidan af lönens eller lönernas storlek och å andra sidan af tillgången

inom pastoratet på aflöningsmedel utöfver församlingsafgifterna —

skall enligt § 16 i nyssnämnda lagförslag utgöras efter samma grunder,

som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka

kyrkostämma fattar beslut; dock må kyrkostämma besluta, att till bestridande

af förevarande aflöningsbidrag skall utgå eu personlig afgift

för en hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af

kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, får icke

sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Uti en s. k. finansplan (s. 273—294) har kommittén, med tillämpning

af föreskrifterna i de särskilda lagförslagen, beräknat behofven för olika i

förslagen angifna ändamål äfvensom medlen till behofvens fyllande. Med

hänsyn till det fördelaktiga resultatet af det gjorda öfverslaget uttalar sig

kommittén på följande sätt: »Häraf framgår, att om utgifter och inkomster

beräknas på sätt i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen

lämna ett öfverskott af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén

upprepade gånger framhållit, denna beräkning hvilar på ovissa förutsättningar,

har kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén

föreslagit beträffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid

Kungl. Maj:t vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett

minst lika stort öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra tillstyrka

den ändring i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning, att vid fastställande af församlingarnas bi dragsskyldighet,

såvidt denna beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna

20 öre, allenast 10 öre för hvarje person».

Bil), till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 IRift.

It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Åtskilliga länsstyrelser hafva i sina yttranden öfver nämnda lagförslag

uttalat sig mot personliga afgifter och därvid anfört bland annat: Då senare

tiders skattelagsstiftning med full rätt allt mer ginge i den riktningen, att

man sökte undvika personliga afgifter såsom beskattningsform, och då denna

form särskildt i förevarande fall kunde anses vara af ännu mera ömtålig

art än eljest, syntes det högeligen önskvärd!, att bestämmelsen om personliga

afgifters beräknande och uttagande om möjligt uteslötes, äfven om

till följd däraf de efter fyrk eller bevillningskrona utgående församlingsafgifterna

skulle i någon mån ökas. Den personliga afgiften hade visserligen

fullt historiskt berättigande, och för densamma kunde hämtas ett

försvar ur det personliga förhållande, hvari åhörarna borde stå till sin

själasörjare, äfvensom från den omständigheten att enahanda utskyld

anträffades inom folkskolans utgiftsstat. Det läte ock — i enlighet med

komitténs uttalande —- principiellt säga sig, att * främjandet af religionsvården

ligger de flesta samhällsmedlemmar om hjärtat», och att »den

mindre bemedlade kan vara lika benägen som den i ekonomiskt hänseende

bättre lottade att verka för detta ändamål genom att lämna något,

om ock ringa, bidrag till prästens aflöning». Men det syntes dock med

fog kunna ifrågasättas, om dylika afgifter borde vid den nya löneregleringen

bibehållas. Riksdagen hade i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 framhållit

särskildt »frågan om förändring i afseende på de nu utgående personella

afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen

svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och

präst». Om än enligt föreliggande förslag uppbörden af de personliga afgifterna

skulle komma att ordnas på i viss mån annat sätt än nu, syntes

detta i allt fall icke vara af den betydelse, att de af Riksdagen påpekade

olägenheterna därigenom kunde anses afhjälpta. Tvärtom torde dessa olägenheter

komma att vid tillämpningen af den föreslagna nya löneregleringen

i icke mindre grad framträda, än de gjort under nu gällande ordning.

För öfrigt, om det vore principiellt riktigt, att personliga afgifter

till prästerskapet fortfarande borde utgå, borde väl detta stadgas såsom

obligatoriskt inom alla församlingar. Men enligt det föreliggande förslaget

hade lämnats åt församlingarna att själfva bestämma, om och till

hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter borde utgöras.

Därigenom hade emellertid lämnats ett utrymme för ojämnhet och olikhet

i afseende på bidragen till prästerskapets aflöning, i fullkomlig strid med

det ändamål, som bland andra varit afsedt med kommitténs arbete, eller

att i möjligaste mån undanröja dylika ojämnheter och olikheter. En personlig

skatt, som icke på något sätt lämpade sig efter skatteförmågan, måste

för mången skattebetalare, hvilken befunne sig i knappa omständigheter,.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 83

synas orättvis och betungande och kunde därför mången gång uppväcka

motsatsen till den särskilda kärlek för främjande af de kyrkliga ändamålen,

som ju borde besjäla hvarje församlingsmedlem.

Äfven kammarkollegium tillstyrker afskaffande af personliga afgifter

till prästerskapets aflöning, under förmenande, att en dylik åtgärd ej skulle

behöfva hafva till påföljd ett minskadt intresse för de kyrkliga institutionerna.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet (s. 160—170) på följande

sätt uttalat sig beträffande nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet:

»På denna punkt af framställningen har jag icke för afsikt att meraö^“^™e"/s"

ingående yttra mig rörande det ecklesiastika boställsväsendet. För närvarande

torde jag få inskränka mig till det förklarandet, att jag delar

prästlöneregleringskommitténs uppfattning därom, att behållna af kastningen

af ett med jordbruk förenadt bostadsboställe bör vid löneregleringen

uppföras såsom första posten bland aflöningstillgångarna för den befattning,

vid hvilken bostället är fäst.

Lika med kommittén är jag vidare, på sätt redan i det föregående

blifvit nämndt, af den åsikten, att hvad som, utöfver boställsafkastningen

och värdet af andra med en viss tjänst till äfventyra förenade, från bostället

härledda förmåner, kan erfordras till utfyllande af det för tjänstens

innehafvare fastställda lönebeloppet bör i första hand tillvägabringas genom

uttaxering af afgifter inom en viss gräns och efter en för samtliga beskattningsföremål

lika grund, således utan att ett särskildt slag af skatteobjekt

betungas mer än de andra.

Det gäller nu att från denna utgångspunkt pröfva, i hvilken mån

församlingarnas bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för beredande

af en efter tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare.

Till ledning vid frågans bedömande har jag låtit verkställa utredning skyuigke]ens

angående storleken af det bidrag, som inom hvarje församling vore att begränsning.

påräkna, allteftersom aflöningsplikten bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis

antagna skattesatser. Tre alternativ hafva därvid blifvit uppställda.

Maximum af skattskyldighet har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 20 öre för hvarje person af pastoratets hela

folkmängd och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom

pastoratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje

krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning, alltså i full

öfverensstämmelse med kommitténs förslag;

enligt alternativ 2 till 10 öre pr individ och 5 öre pr fyrk eller 50

öre pr bevillningskrona; samt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

enligt alternativ 3 till allenast 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

A andra sidan har jag i fråga om tillgodoseendet af prästerskapets

löneanspråk afvikit från de af kommittén med afseende härå uppställda

grunderna såtillvida, som minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna

blifvit höjda med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till

4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor, hvarjämte

beträffande lönerna för de lägst affönade ordinarie prästerna med 10 års

tjänstetid inom graden ytterligare höjning vidtagits, så att efter förloppet af

denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare alltid skulle

uppgå vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid komministratur

till minst 3,000 kronor. Äfven hafva företagits några andra, mindre jämkningar

uti hvad kommittén i hithörande delar föreslagit. Rörande samtliga

dessa frågor anhåller jag emellertid att längre fram få utförligare yttra mig.

Förutom anförda skiljaktigheter tillåter jag mig fästa uppmärksamheten

jämväl på följande.

Till grund för de af kommittén verkställda beräkningarna angående

behofvet af lönemedel — hvarom tab. 1 af tabellserien D lämnar upplysning

— hafva lagts de prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster

äfvensom med de senare likställda befattningar, hvilka förefunnos

den 1 oktober 1902 eller skulle komma till stånd, sedan de af

Kungi. Maj:t intill nämnda dag meddelade beslut i ämnet bragts till verkställighet;

och hafva såsom måttgifvande för församlingsafgifterna — redovisade

i kol. 13 och 14 af tab. 3 uti nyssnämnda tabellserie — de officiella

uppgifterna angående folkmängd, fyrktal och bevilbungsbelopp för år 1900

kommit till användning. Vid de af mig föranstaltade beräkningarna åter

har hänsyn tagits jämväl till organisatoriska anordningar, hvilka beslutats^

intill den 1 juli 1907, hvarförutom dessa beräkningar, ehvad de haft till

syfte att bestämma församlingsbidraget eller lönernas storlek, hvila på

uppgifter angående folkmängden för år 1905 samt angående fyrktal och

bevillningsbelopp för år 1904.

Slutsummorna för löner och arfvoden, sådana de framgått ur dessa

enligt delvis olika grunder och under inflytande af olika faktiska förhållanden

verkställda beräkningar, —- nämligen 9,409,247 kronor enligt kommitténs

förslag och 10,335,565 kronor enligt de af mig gjorda modifikationerna

däri — hafva emellertid icke ansetts vara af beskaffenhet att kunna

framläggas såsom nog tillförlitliga uttryck för kyrkans behof under en

närmare framtid. De anförda siffrorna hafva därför icke heller kommit

till användning vid de respektive finansplanernas uppgörande.

I afseende härå erinrar kommittén (s. 274), hurusom det icke varit

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

möjligt att förutse, i hvilken mån dess uti betänkandet III framställda förslag

till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen kunna blifva

genomförda. Kommittén finner det emellertid uppenbart, att ifrågavarande

organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande framtid —

väsentligen utvecklas, och torde denna utveckling Klifva åtminstone fullt

så omfattande, som kommittén förutsatt. Vid beräkning af de tillgångar,

som erfordras för prästerskapets aflönande, bar kommittén därför utgått

från det antagandet, att samtliga dess förslag skulle godkännas, i hvad de

afse delning af pastorat, inrättande inom visst pastorat af ökadt antal

prästerliga tjänster samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur.

Härigenom skulle föranledas en ganska afsevärd ökning i

utgifter utöfver den summa, som kunde göra till fyllest för upprätthållande

af den dåvarande organisationen. A andra sidan kan det, yttrar kommittén,

svårligen bestridas, att inom vissa pastorat flera prästerliga krafter finnas,

än själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då kommittén likväl med

säkerhet förväntar, att dess förslag om indragning af prästerliga tjänster

skola röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén

trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet,

att indragnings förslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse

komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och

med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningarna

i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när

dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Någon minskning

i utgifter skulle häraf blifva en följd.

Antydda, hufvudsakligen i utvidgande riktning gående modifikationer i

dåvarande kyrkliga indelning och organisation skulle, utöfver nyssnämnda

af kommittén beräknade summa 9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter

till ett belopp af 400,512 kronor. Kostnaden i sin helhet för upprätthållande

af samtliga erforderliga kyrkoherde- och komministersbeställningar

jämte öfriga i det föregående antydda tjänster skulle följaktligen, enligt

kommitténs beräkning, komma att uppgå till 9,809,759 kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den består

eller blifvit bestämd intill den 1 juli 1907, underkastas en efter kommitténs

nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning af de

utaf mig uppställda löneberäkningsgrunderna, hela kostnadssumman för nu

ifrågavarande prästerliga tjänster bestiga sig till 10,649,482 kronor och

således ökas med ett belopp af 313,917 kronor utöfver den af mig i

sådant afseende först uppgifna kostnadssumman 10,335,565 kronor. Uti

den i enlighet härmed uppgjorda finansplanen — till hvars detaljer jag

återkommer — hafva alltså bland utgifterna upptagits två poster å tillhopa

opaginerad Kontrollera mot PDF

86 ■ Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande JST:o 2.

10,649,482 kronor, nämligen en post å 10,324,034 kronor till löner för

kyrkoherdar och komministrar äfvensom till arfvoden åt kontraktsprostar

samt en annan post å 325,448 kronor såsom lönetillökning efter tioårig

tjänstgöring åt vissa ordinarie präster.

Till bestridande af omförmälda kostnader skulle nu vara att, bland

andra aflöningstillgångar, påräkna församlingsafgifter intill en viss maximihöjd.

Enligt den första af de i det föregående nämnda tre alternativa metoderna

för skattskyldighetens bestämmande uppgå dessa afgifter till 4,063,873

kronor — i stället för 3,581,672 kronor jämlikt kommitténs beräkningar

med användande af samma skattesatser (jfr betänkandet IV s. 293) —, enligt

det andra alternativet till 3,690,035 kronor och enligt det tredje till

3,310,618 kronor.

Uppgöres finansplanen under den förutsättningen, att församlingsbidraget

varder beräknadt efter skattesatserna uti alternativ 1, vinnes ett

öfverskott af lönemedel å 512,034 kronor. Tillämpas alternativ 2, uppstår

jämväl ett öfverskott, dock endast å 138,196 kronoi\ Däremot skulle en

finansplan, å hvars inkomstsida upptages ett församlingsbidrag beräknadt

enligt alternativ 3, komma att förete en brist å 241,221 kronor.

Jag har redan nämnt, att kommitténs finansplan visar ett öfverskott

af lönemedel å 783,049 kronor. Härvid bör dock beaktas, att, enligt de

på mitt föranstaltande verkställda beräkningar angående behofvet af dylika

medel för det ordinarie prästerskapet, aflöningsförmånernas värde skulle

med 839,723 kronor eller 8.56 procent öfverstiga värdet af samma förmåner,

sådana dessa beräknats i kommitténs finansplan.

Trots krafvet på rikligare aflöningsmedel än tillförne lärer det dock ej

finnas behöfligt att anordna skattskyldigheten efter fullt samma måttstock,

som kommittén anlagt. Tillämpas nämligen de i alternativ 2 upptagna

skattesatserna, hvilka ju äro något lägre än enligt kommitténs förslag, men

dock på grund af den under senare tiden icke oväsentligt stegrade skattekraften

inom församlingarna medföra ett gynnsammare resultat af uppskattningen

— nämligen 3,690,035 kronor i församlingsafgifter mot de af

kommittén i sådant afseende beräknade 3,581,672 kronor —, torde de särskilda

församlingarnas aflöningsplikt komma att tagas i anspråk ungefär

i den omfattning, som kan vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel,

tillräckliga att bereda prästerskapet anständig bärgning äfven under

mera utvecklade förhållanden i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen

tillgodosedt.

Visserligen är det i hög grad vanskligt att redan nu söka beräkna

framtidens behof af prästerliga aflöningsmedel. Att detta behof skall under

årens lopp växa, är dock påtagligt. Men äfven skatteförmågan växer. Så

s. 87 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 87

visar statistiken, att bevillningen i sin helhet, för både landsbygd och städer,

under tioårsperioden 1896—1905 vuxit med 73.19 procent. Icke minst af

betydelse är härvid den omständigheten, att å landsbygden, där största

behofvet af lönemedel gör sig gällande, bevillningen under nämnda period

ökats med 100.89 procent för inkomst och med 24.67 procent för fastighet.

Utom det stöd förväntningarna på en framtida ökad skattekraft inom

församlingarna sålunda kunna hämta af statistikens siffror angående bevillningsbeloppens

hittills nästan oafbrutet fortgående stegring, bestyrkes en

sådan uppfattning jämväl utaf erfarenheten från tillämpningen af åtskilliga

nu gällande löneregleringar. På sätt jag förut vid redogörelsen för kommitténs

framställning om prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden

påpekat och med exempel belyst, hafva nämligen de afgifter till prästerskapet,

som blifvit ställda i visst förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde

å fastighet, inom åtskilliga församlingar visat förmåga af en ganska

kraftig tillväxt, hufvudsakligen beroende å industriens och handelns utveckling

inom dessa delar af landet.

Allteftersom afgifternas belopp inom ekonomiskt framåtgående församlingar

växa, kunna otvifvelaktigt vid de återkommande, nya löneregleringarna

åtskilliga af anslagen från kyrkofonden till dessa församlingar

frigöras, för att placeras hos sådana församlingar i svagare ekonomisk

ställning, hvilka själfva ej förmå, där så erfordras, bereda medel till kyrkliga

nybildningar eller till höjning af lönerna för befintliga prästerliga

tjänster.

Äfven tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på att den möjligheten

ingalunda är utesluten, att kyrkofondens inkomster skola växa. 1 den

mån nämligen samma inkomster utgöras af arrendeafgifter för de till fonden

indragna löningsboställena eller af skogsförsäljningsmedel från samtliga

boställen, lärer en stegring af inkomsterna till och med kunna hållas för

mycket sannolik.

I betraktande af nu anförda omständigheter kan jag icke finna någon

betänklighet vid att tillstyrka en sådan anordning af församlingarnas bidragsskyldighet

till prästerskapets aflöning, att för detta ändamål skulle

få fastställas församlingsafgifter till sammanlagdt högst det belopp, som

erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd

utginge allenast 10 öre och därutöfver för hvarje fyrk af hela

fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller för hvarje bevillningskrona 50 öre.

Det kan efter min mening icke betviflas, att sedan lönereglering inom

hvarje pastorat enligt de nya grunderna första gången verkställts, förhållandena

skola medgifva, att något församlingsbidrag ej beräknas lör

folkmängden. Emellertid anser jag icke lämpligt, att redan nu meddelas

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

bestämmelse om skattskyldighetens begränsning i framtiden till 5 öre pr

fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

inkomsten Här jag i det föregående angifvit min ståndpunkt till kommitténs föryö°rmslattT

slag angående ordnande af det ecklesiastika beskattningsväsendet, såvidt

skyldighetens angår prästerskapets aflöning, har jag begagnat mig af de utaf kommittén

bestämmande, gjä.lf använda ordalagen för betecknande af skattskyldighetens omfattning,

utan att däremot göra någon gensaga. Det synes mig emellertid icke

lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder,

såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst förhållande till fyrkar eller

bevillningsbelopp.

Med afseende härå tillåter jag mig från kommunallagstiftningens

område erinra därom, att enligt § 58 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862 kommunalutskylder skola

utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldiga efter vissa grunder

påförda fyrktal. Ursprungligen var i nämnda förordning fyrktalet

upptaget såsom en enhet, efter hvilken för jordbruksfastighet, som var i

mantal satt, mantalet och för annan jordbruksfastighet äfvensom öfriga

beskattningsföremål öfver hufvud bevillningen skulle med hänsyn till kommunalutskyldernas

utgörande mätas. Mantalets betydelse såsom grund för

den kommunala beskattningen upphörde dock ganska snart, nämligen

med utfärdandet af kungörelsen den 15 september 1863, och bevillningen

af fast egendom samt af inkomst blef sedermera därutinnan ensamt bestämmande.

Tyngden af de kommunala bördorna drabbade emellertid jordbruksfastigheten

i högre grad än andra beskattningsföremål — eller på

det sätt, att jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för 5 öres bevillning samt

annan fastighet och öfriga beskattningsföremål 1 fyrk för 10 öres bevillning

o. s. v. —, hvarför fyrktalssättningen fortfarande hade till uppgift

att förmedla den kommunala skattskyldighetens bestämmande. I sammanhang

med fördubblandet af bevillningen för jordbruksfastighet ändrades

slutligen genom nådiga förordningen den 2 december 1892 fyrktalssättningsmetoden

därhän, att alla beskattningsföremål fingo sig fyrktal åsätta

i lika förhållande till bevillningen.

Härmed har behofvet af fyrktalssättning, såsom en särskild anordning

för reglerande af kommunalbeskattningen å landet, försvunnit, och

de kommunala skattebidragen kunna där lika val som i stad utdebiteras

i direkt förhållande till den skattskyldiges bevillning.

Emellertid har vid olika tillfällen framhållits, hurusom det i vår skattelagstiftning

rådande sambandet mellan bevillningen till staten och den

kommunala skattskyldigheten föranleder stora svårigheter och i många

fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för skattelagstiftningens reforme
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Bilcsdac/ens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

rande i önskvärd riktning. Upplöses detta samband, erhåller man fria

händer att med bevillningen företaga de förändringar, densamma i sin

egenskap af statsskatt anses böra undergå, liksom tillfälle kan beredas att

underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer, som med afseende

å denna beskattnings särskilda ändamål finnas erforderliga.

.En åtgärd i riktning af antydda reforms genomförande har nyligen

blifvit vidtagen.

Då nämligen Kungl. Maj:t för 1907 års riksdag framlade förslag

till vissa, ändringar i de författningar, som reglera kommunernas själfverk

samhet, hufvudsakligen i syfte att åvägabringa en begränsning af den

kommunala rösträtten samt att införa proportionellt valsätt vid val till

stadsfullmäktige, hade jämväl till behandling upptagits frågan om lossande

af sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten

samt om fastställande af ny grund för beräkning af nämnda

skattskyldighet. Till närmare upplysning härom tillåter jag mig erinra,

huruledes i det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde vederbörande

proposition till Riksdagen (n:o 29), chefen för civildepartementet,

med framhållande af att den kommunala beskattningen fortfarande borde

hvila på den taxering, enligt hvilken bevillning till staten utgöres, i förevarande

ämne vidare anförde, att det till vinnande af en enhetlig norm för

kommunalutskyldernas utgörande torde vara lämpligt att låta dessa utgå

i förhållande till inkomst, och till sådan hänföra icke blott taxerad beskattningsbar

inkomst af kapital och arbete utan äfven, i fråga om fastighet,

en antagen inkomst. Därvid borde enligt föredragande departementschefens

åsikt nu rådande förhållande mellan de särskilda beskattningsföremålen

— jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — såsom

faktorer vid bestämmande af kommunal skattskyldighet lämnas orubbadt,

och alltså fortfarande antagas, att af kastningen utgjorde af jordbruksfastighet

6 procent samt af annan fastighet 5 procent af taxeringsvärdet.

I enlighet härmed hade uti §§ 58, 59 och 64 af det för Riksdagen

framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar af förordningen om

kommunalstyrelse på landet införts de bestämmelser, som skulle blifva en

följd af fyrktalsberäkningens upphäfvande och kommunalutskyldernas beräknande,

icke efter fyrktal, utan i direkt förhållande till inkomsten. Omförmälda

§ 58 i förslaget innehåller sålunda det stadgandet, att bidragen

till kommunens gemensamma utgifter skola såsom kommunalutskylder af

en hvar skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad

för jordbruksfastighet till 6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor

för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda

taxeringslängd, samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 , Bilesdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast

fastställda taxeringslängd erläggas.

Förslaget till ändrad lydelse af nyssnämnda § 58 blef i oförändradt

skick bifallet af Riksdagen, som för sin del antog, bland åtskilliga andra

lagar, jämväl en lag angående ändring i vissa delar af förordningen om

kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, där § 58 var införd med

den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. Enligt hvad Riksdagen i

sin skrifvelse af den 17 maj 1907 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, hade

emellertid Riksdagen antagit åsyftade lagar endast under den förutsättningen,

att ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med ett

af Riksdagen såsom livilande till vidare grundlagsenlig behandling antaget

förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen och

riksdagsordningen samt till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen varder

af Riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutad och af Konungen gillad.

Kommunalbeskattningen hvilar således ännu på den gamla grunden,

och församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet är i anslutning

därtill af prästlöneregleringskommittén ställd i visst förhållande

till fyrkar och bevillningsbelopp. Jag tvekar emellertid icke att afvika

från hvad kommittén härutinnan föreslagit samt att tillstyrka en sådan

anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma

beräknas efter förenämnda, villkorligt godkända kommunala beskattningsnorm,

d. v. s. taxerad eller antagen inkomst, i den mån nämligen pastoratets

folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikt en.

Med bibehållande af den maximigräns, som af kommittén föreslagits

för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna,

nämligen 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona, skulle

alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med

10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar

inkomst -—• till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras

församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal

kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga

om fastighet, på nyssnämnda sätt beräknad inkomst, förutom 10 öre för

en hvar af pastoratets invånare.

Afskaffande Enligt kommitténs förslag har, såsom jag förut nämnt, åt vederböaffgift°rlm

rande församling öfverlåtits att själf afgöra, huruvida till åstadkommande

prästerskap eu af det vid löneregleringen fastställda bidraget till prästerskapets aflöning

aflöning. pergon]jga afgifter må upptagas. Dessa skulle, när de förekomma, dock

ej få öfverskrida 50 öre för man och hälften däraf för kvinna.

För närvarande användas i ganska vidsträckt omfattning personliga

afgifter för beredande af aflöning åt prästerskapet. Af församlingsbidra
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Bilisdagens Särskilda Utslcotts (N:o i) Utlåtande N:o 2. 91

get för hela riket utgjorde nämligen ecklesiastikåret 1896 — 97 de personliga

afgifterna 18.42 procent, under det att t. ex. afgifterna af inkomst

uppgingo till endast 10.26 procent. Storleken af afgifterna växlade betydligt:

från 5 öre till 1 krona 50 öre eller mera, hvad beträffar de efter person

utgående afgifterna, under det att matlagsafgifterna stundom uppgingo

till väsentligen högre belopp. I medeltal för hela riket utgjorde ifrågavarande

afgifter 49.96 öre för hvarje person, å hvilken dylik afgift

nämnda ecklesiastikår utdebiterades.

Jag betviflar icke, att mången mindre bemedlad skulle vara villig

att med eu personlig afgift, hvilken icke sattes alltför hög, bidraga

till fyllande af kyrkans behof af lönemedel, då ju det ändamål, för hvilket

afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens upprätthållande, fortfarande

af de flesta i vårt land inses och erkännes såsom synnerligen betydelsefullt.

Dock anser jag mig ej kunna understödja prästlöneringskommitténs

förslag i förevarande punkt.

Det synes mig nämligen icke lämpligt, att personliga afgifter, vid

hvilkas påförande ju ingen hänsyn tages till skatteförmågan, och som därför

tyngst drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar, komma till

alltför vidsträckt användning i vårt beskattningssystem. Oafsedt de personliga

afgifterna till prästerskapets aflöning, upptager såsom bekant detta

system för närvarande ej mindre än tre skatter af rent personell natur, nämligen

mantalspenningar till staten samt en sjukvårdsafgift och en folkskoleafgift,

hvilka båda senare skatter utgå för kommunala behof. Enär det torde

bäst öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skattefördelning,

att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas, torde

vid den reform af det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är i fråga,

dylika afgifter till prästerskapets aflöning böra helt och hållet afskaffa.

Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke sådana afgifter kunde

vara väl afpassade efter eller åtminstone bättre än nu betingade af de

tiders förhållanden, under hvilka de tillkommo.

Nu ifrågavarande personliga afgifter skulle, såsom nyligen blifvit

nämndt, enligt kommitténs förslag ej ovillkorligen anbefallas, utan bero af

vederbörande kyrkostämmas beslut. I afseende härå kan emellertid efter

mitt förmenande såsom en betänklighet anmärkas, att tillämpningen af

berörda skatteform skulle drabba äfven sådana samhällsklasser, som på

grund af sin ekonomiskt tryckta ställning ej äga deltaga i den kyrkliga

kommunens gemensamma angelägenheter.

Åtskilliga af de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttranden, hafva

på skäl, som jag uti det föregående i hufvudsak meddelat, afstyrkt förslaget

om fakultativa personliga afgifter till prästerskapets aflöning.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Riksdagens Särskilda TJlskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, finner jag mig icke

kunna tillstyrka bifall till prästlöneregleringskommitténs förslag om rätt

för kyrkostämma att pålägga dylika afgift er. -

M°‘afhe°r277 Frågan om ordnande af församlingarnas skattskyldighet till prästerj.

Bengtson, skåpets aflöning utgör föremålet för den af herr J. Bengtsson i Bjärnalt

väckta motionen n:o 277, hvari hemställes, »att Riksdagen måtte vidtaga

sådana ändringar i Kungl. Majts proposition med förslag till lag om reglering

af prästerskapets aflöning, att dels en allmän personlig afgift till

prästerskapet pålägges hvarje svensk man och kvinna, som fyllt 18 år,

och att denna afgift bestämmes till högst 50 öre för man och 25 öre

för kvinna om året, dels vid bestämmandet af församlingsafgift inkomsten

såväl af annan fastighet som af jordbruksfastighet beräknas till sex kronor

för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda

taxeringslängd.»

Till stöd härför anför motionären:

»Främjandet af religionsvården ligger väl de flesta samhällsmedlemmar

om hjärtat, och den mindre bemedlade kan vara lika benägen som den i

ekonomiskt hänseende bättre lottade att verka för detta ändamål genom

att lämna något, om ock ringa, bidrag till prästens aflöning. Med dessa

ord har prästlöneregleringskommitten angifvit, att den ingalunda anser en

personlig afgift till prästerskapets aflöning vara förkastlig. Och ehuru

kommittén icke velat förorda, att en sådan afgift ovillkorligen skall utgöras,

har kommittén dock föreslagit, att det borde öfverlåtas åt hvarje

församling att för sin del besluta om dess upptagande. Åtskilliga af de

myndigheter, som haft att yttra sig öfver kommitténs förslag, hafva ock

uttalat sig för personliga afgifter, men kommitténs förslag i denna punkt

har dock ej vunnit understöd af regeringen, på grund hvaraf det för Riksdagen

nu framlagda förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning

icke upptager någon bestämmelse om personlig afgift för detta

ändamål.

Det kan visserligen framhållas, att en sådan skatt skulle i någon man

drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar hårdare än de bättre

situerade, men man torde dock ej kunna förneka, att åtskilligt talar för

upptagande af en dylik skatteform i det kyrkliga beskattningssystemet.

Väl är det sant, att personliga afgifter i allmänhet torde vara mindre

tidsenliga; men det personliga förhållande, hvari församlingsmedlemmarna

stå eller åtminstone borde stå till sin själasörjare, torde — synes det mig —

göra en personlig afgift just till denna själasörjare mindre förhatlig. Hvarje

person — han må vara rik eller fattig — har ju behof af prästernas verk
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 2. 93

samhet, och då det väl näppeligen torde kunna påstås, att den rikes behof

i detta afseende är större än den fattiges, synes det mig som om man

knappast kunde tala om någon orättvisa, i den händelse en afgift påfördes

utan hänsyn till skatteförmågan — allt dock under förutsättning, att denna

afgift ej sattes alltför hög. Under den förutsättningen betviflar ej heller

föredragande statsrådet ’att mången mindre bemedlad skulle vara villig

att med eu personlig afgift bidraga till fyllande af kyrkans behof af lönemedel,

då ju det ändamål, för hvilket afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens

upprätthållande, fortfarande af de flesta i vårt land inses och

erkännes såsom synnerligen betydelsefull’.

Afgiften bör dock, såsom nyss framhölls, vara låg; och dess utgörande

bör stadgas såsom obligatoriskt inom alla församlingar, ej blott -— såsom i

kommittéförslaget — i de församlingar, som själfva bestämt, om och till

hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter böra utgöras. Hvad

jag vill föreslå är därför, att en allmän personlig afgift till prästerskapet

pålägges hvarje svensk man och kvinna, som fyllt 18 år, och att denna

afgift bestämmes till högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna om året.

Eu sådan skatt skulle, enligt uppgift, för hela riket uppgå till något öfver

en million kronor.

Beträffande de församlingsafgifter, som under viss förutsättning skulle

komma att utgöras, föreslår Kungl. Maj:t, att det inkomstbelopp, som skall

läggas till grund för desamma, skall beräknas för jordbruksfastighet till

6 procent och för annan fastighet till 5 procent. Då jag icke finner

något skäl, hvarför inkomsten skall beräknas olika för de respektive slagen

af fastigheter, föreslår jag, att densamma för såväl annan fastighet som

jordbruksfastighet beräknas till 6 procent.»

Den af prästlöneregleringskommittén verkställda, mycket belysande

utredningen angående prästerskapets aflöningsförhållanden gifver vid handen,

att för ecklesiastikåret 1896—97 enligt gällande löneregleringresolutioner

utdebiterats i församlingsafgifter för hela riket en summa af 5,465,184

kronor, däraf inom landsbygdens församlingar 4,901,493 kronor. Jordbruksfastigheternas

andel af sistnämnda summa utgjorde 3,655,226 kronor

eller 74.58 procent — till ojämförligt största delen gammal tionde, som

ombildats till fixa afgifter, bestämda för femtio år —, under det att

1,246,267 kronor eller 25.42 procent fördelade sig på de öfriga beskattningsföremålen,

nämligen annan fastighet och inkomst samt, till öfvervägande

delen, personer.

Sammanföras församlingarna uti grupper, ordnade efter jordbruks
-

Utikottet.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

fastigheternas relativa andel i församlingsbidraget, visar sig att denna

andel utgjorde för rikets landsbygd:

i 580 församlingar

> 825

» 449

» 483

> 50

öfver 90 procent af samtliga afgifter därstädes,

90 intill 80 procent af d:o

80 » 70 » »

70 » 30

30 procent och därunder.

Prästlöneregleringskommitténs utredning bekräftar således till fullo

den i Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897 uttalade förmodan, att den

hufvudsakligaste bördan af församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet

fortfarande torde hvila på den tiondeskyldiga jorden.

Att i äldsta tider förhållandet skulle vara sådant, kan ej väcka förvåning,

då jordbruksnäringen ju ursprungligen var så godt som den enda

skattekraftiga näringen här i landet. Hvad som erfordrades till fyllande

af allmänna behof — världsliga såväl som kyrkliga — måste därför tillvägabringas

genom beskattning af jorden. I den mån näringslifvet på

oilka områden utvecklade sig, kunde emellertid den högre beskattning,

som sålunda i allmänhet tryckte jordbruket i jämförelse med andra näringar,

för den jordbrukande befolkningen icke te sig annat än såsom en

obillighet. Med tiden framkommo också från ägarna af icke privilegierad

jord yrkanden, till en början om lindring, sedermera om fullständigt utplånande

af ojämnheterna i beskattningsväg.

Hurusom dessa yrkanden slutligen kröntes med framgång visar senare

tiders skattehistoria. Sålunda föreskrefs genom nådiga kungörelsen den 5

juni 1885, att sedan ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i

kronans jordeböcker och räkenskaper sammanförts till en summa under

benämning grundskatt, nedsättning uti den kronan behållna grundskatten

skulle äga rum med 30 procent från och med år 1886. Därefter stadgades

genom lagen den 2 december 1892, att återstoden af grundskatten

skulle afskrifvas under loppet af 12 år, räknadt från och med år 1893.

Samtidigt härmed bereddes enligt lagar af den 5 juni 1885 och den 2

december 1892 motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Vidare meddelades genom förordningen af den 14 oktober 1898 föreskrifter

angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser

utgående kyrkotionden, med undantag i regel af den kyrkotionde,

som åtföljer patronatsrättighet. Slutligen har i afseende å skyldigheten

att deltaga i kostnaderna för byggnad och underhåll af kyrka m. in.,

prästgård samt tingshus och häradsfängelse full likställighet mellan samtliga

beskattningsföremå 1 kommit till stånd enligt tre särskilda lagar af

O O Ö C1

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

deri 26 april 1905, liksom ojämnheterna mellan olika skatteobjekt i fråga

om deltagande uti väghållningsbesväret mildrats genom en lag af den 20

juni 1905.

Såsom en lämning efter ett föråldradt skattesystem kvarstår ännu, på

sätt redan blifvit nämndt, den jordbrukande befolkningens tiondeplikt, i

hvad den afser att bereda lönetillgångar åt prästerskapet. En rubbning

af jordbeskattningen härutinnan har dock svårligen kunnat ske, så länge

de löneregleringar för prästerskapet, hvilka bygga på denna tiondeplikt

såsom en nödvändig förutsättning för den kyrkliga organisationens vidmakthållande,

äga gällande kraft.

För den tid, som följer närmast efter det omförmälda löneregleringar

utlupit, har emellertid Kung!. Maj:t i omhandlade proposition föreslagit,

att de till prästerskapet utgående tiondeafgifterna skola indragas till statsverket

för att småningom afskrifvas.

Då tionden såsom skatteform ingalunda kan sägas stå i öfverensstämmelse

med de grundsatser, som enligt numera rådande uppfattning

böra verka bestämmande på ett lands skatteväsen, finner utskottet rättvisa

och billighet fordra, att denna skatt afskaffas, så snart omständigheterna

det medgifva. Men om den föreslagna reformen sålunda kan anses i

främsta rummet påkallad af nödig hänsyn till ändrade tidsförhållanden,

lärer den förvisso kräfvas jämväl af konsekvensens lag. Ty sedan kronotionden

och kyrkofonden blifvit aflägsnade ur skattesystemet, torde rimligtvis

icke kunna begäras, att utrymme där längre skall beredas för prästtionden, hvilken

med förstnämnda arter af tionde har gemensam härstamning, ehuru den

längre än dessa bibehållit sin ursprungliga egenskap att vara en skatt på

bruttoafkastningen af viss näring, ett förhållande, som i vår tid dock icke

ökar en skatts lämplighet.

Samma åtgärd — prästtiondens indragning till statsverket —, som

enligt Kungl. Maj:ts proposition är första steget till undanröjande af

nämnda skatt, afser å andra sidan att, efter skattebeloppets fördelande på

samtliga beskattningsföremål — icke uteslutande på jorden — bereda kyrkan

tillgång till lönemedel ej blott af sådan beskaffenhet, att de få tillgodonjutas

af prästerskapet i hvilken församling som helst, utan äfven af sådan

betydenhet, att med tillhjälp af dem lönerna för samtliga präster må

kunna, utan församlingarnas oskäliga betungande, uppbringas till erforderlig

höjd.

Detta resultat vinnes därigenom, att staten öfvertager ansvaret för

att ett belopp, motsvarande tiondens enligt vissa angifna grunder beräknade

värde, årligen öfverlämnas till kyrkan. Samtidigt med det att staten

sålunda uti sin skattepolitik, i hvad prästtioliden angår, gör sig oberoende

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af kyrkan, erhåller denna för kommande löneregleringar till fritt förfogande

tillgångar, som eljest skulle förblifvit bundna vid de olika församlingarna.

Enär med hänsyn till kyrkans behof af lönemedel tionden icke utan

vidare kan eftergifvas, har utskottet ej något att erinra mot den föreslagna

anordningen. För kyrkan innebär densamma den afsevärda fördelen,

att möjlighet därigenom yppar sig att bereda skäliga löner åt

prästerskapet öfver hela riket, således äfven i församlingar af mindre

ekonomisk bärkraft. Någon fullkomlig nyhet tillskapas för öfrigt ej härmed.

Sin motsvarighet och förebild har nämligen den blifvande kyrkofonden,

hvilken är afsedd att från statsverket mottaga tiondeersättningen,

i en redan förefintlig institution, prästerskapets löneregleringsfond, hvars

uppgift emellertid måst väsentligen begränsas i följd af dit ingående

medels otillräcklighet.

Utöfver ersättningen för de afgifter, som leda sitt ursprung tillbaka

från gammal tionde, »vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde»,

skulle, enligt hvad Kung]. Maj:t — därutinnan i full öfverensstämmelse

med prästlöneregleringskommittén — föreslagit, till kyrkofonden ingå ersättning

dels för alla andra afgifter af jordbruksfastighet, dels ock för

samtliga afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet.

Med afseende å förslagets omfattning i denna del erinrar kommittén

(s. 42), att när ersättning för jura stolle och andra extraordinarie afgifter

blifvit sammanförd med tiondeafgifterna i en summa, det numera ej torde

vara möjligt att utsöndra tiondeafgifterna från öfriga afgifter af jordbruksfastighet.

Af sådan anledning och då berörda ersättning utgör en försvinnande

liten del af jordbruksfastighetens skattebörda, har kommittén ansett, att någon

åtskillnad mellan de olika afgifter, som utgå af nämnda slags fastighet, icke må

göras — äfven där så kunde ske, t. ex. då en såsom ersättning för jura stolte

m. m. fastställd summa skall efter fyrktal eller bevillning fördelas å alla

beskattningsföremål, och således äfven å jordbruksfastighet •—, utan att alla

afgifter af dylik fastighet, vare sig tionde af olika slag eller jura stol®,

offer, komministerslön o. s. v., skola indragas till statsverket samt ersättas

kyrkan; och inbegripas naturligtvis härunder äfven de jämförelsevis obetydliga

afgifter, som i stället för tionde påförts säterier i Skåne och Halland.

Vidare framhåller kommittén, hurusom afgifter af annan fastighet till

uppkomst och natur hafva mycket gemensamt med tiondeafgifterna, samt

att det understundom skulle medföra svårigheter och uppkalla tvister, om

en bestämnd gräns måste dragas mellan afgifter af de olika fastighetsgrupperna,

hvarför med afgifter af annan fastighet torde böra förfaras på

samma sätt som föreslagits beträffande afgifterna af jordbruksfastighet.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

Afgifterna af annan fastighet äro, säger kommittén, sådana som bestämts

i fasta belopp för hyttor, bruk, kvarnar, sågar samt andra verk och inrättningar

eller för delar däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock

alla de afgifter, som skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet af

all slags »annan fastighet» —• således ej blott verk och inrättningar utan

äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor m. in. — eller i förhållande

till dylik fastighet påförd bevillning eller påfördt fyrktal. Enligt

sistnämnda grund utgöres af annan fastighet ersättning för påskpenningar,

jura stolm och andra liknande afgifter i de fall, då en viss ersättningssumma

skall fördelas på samtliga skatteobjekt inom en församling.

Samtliga afgifter af jordbruksfastighet beräknades ecklesiastikåret 1896

—97 hafva ett värde af 3,699,450 kronor, under det att afgifterna af

annan fastighet för omförmälda år uppskattades till 198,504 kronor.

Departementschefen (s. 214) finner förslaget om öfriga fastighetsafgifters

likställande i förevarande fall med tiondeafgifterna, hvilket förslag »i väsentlig

mån föranledts af det sätt, hvarpå skattskyldigheten till prästerskapets

aflöning för närvarande är anordnad, vara grundadt jämväl med hänsyn

till den ingalunda oansenliga uppoffring, kyrkan obestridligen gör genom

att afstå från prästtionden».

Mot förslaget i denna del bär utskottet ej heller något att erinra.

I öfrigt tillåter sig utskottet att beträffande de grunder, på hvilka

förslaget om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför blifvit utarbetadt, hänvisa, förutom till

departementschefens ofvan intagna yttrande i ämnet, jämväl till den »allmänna

motiveringen» i prästlöneregleringskommitténs betänkande IV (s.

cxcv—ccxl), hvilken motivering af utskottet till hufvudsakliga delar återgifvits

i det föregående (s. 52—70).

De till prästerskapets aflöning enligt nu gällande löneregleringar utgående

fastighetsafgifternas indragning till statsverket och ersättande medelst

statsanslag afser ej att utgöra någon brytning med den gamla kyrkliga

grundsatsen, att hvarje församling bör aflöna sitt prästerskap.

Församlingarnas skattskyldighet skall nämligen äfven för framtiden

bilda underlaget för upprätthållande af den prästerliga verksamheten inom

pastoraten. Men för att ej hädanefter blifva så betungande, som den för

närvarande i många fall är, skall denna skattskyldighet hållas inom jämförelsevis

snafva gränser. Dessa bestämmas i 7 § af förslaget till lag om

reglering af prästerskapets aflöning sålunda, att församlingsafgifter icke få

utgöras till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande,

att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprät
Bih.

till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Åfd. 2 Höft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

I

98 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tade mantalslängd utginge 10 öre och därutöfver 5 öre för hvarje helt

eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet ; och

skall inkomsten därvid beräknas för jordbruksfastighet till 6 kronor och

för annan fastighet till 5 kronor för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet

jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om inkomst

af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning

till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Äfven om församlingsmedlemmarnas bidragsskyldighet på angifvet

sätt begränsas, är dock skattekraften inom åtskilliga pastorat, framför allt

stadspastoraten, så betydande, att dessa kunna med egna medel helt och

hållet bestrida sitt prästerskaps aflöning. För rikets samtliga pastorat blir

församlingsafgifternas summa ganska afsevärd. Departementschefens beräkningar

utvisa nämligen, att om de i församlingarna år 1904 rådande finansiella

förhållandena tagas till utgångspunkt, skulle, med tillämpning af de

i åberopade 7 § af löneregleringslagen angifna skattesatserna, ett sarnmanlagdt

belopp af 3,690,035 kronor kunna utdebiteras i dylika afgifter.

Under antagande att finansplanens siffror, hvilka, såsom naturligt är,

utgöra resultatet af beräkningar med många ovissa faktorer, äro i det hela

tillförlitliga — hvilket synts utskottet vara förhållandet —, finner utskottet

församlingarnas skattskyldighet, sådan den blifvit af Kung! Maj:t föreslagen,

vara väl afvägd. Den omständigheten, att en budget å nära 12

millioner kronor visar ett beräknadt öfverskott af 138,196 kronor, gifver

nämligen enligt utskottets åsikt ej berättigad anledning till nedsättning af

församlingsafgifterna. Men väl delar utskottet, med hämtadt stöd af utvecklingens

fortgång under senaste årtionden, i afseende å framtiden departementschefens

mening därom, »att sedan lönereglering inom hvarje

pastorat enligt de nya grunderna första gången verkställts, förhållandena

skola medgifva, att något församlingsbidrag ej beräknas för folkmängden».

Med anledning af herr J. Bengtssons i Bjärnalt yrkande därom, att

annan fastighet skall i lika förhållande som jordbruksfastighet utgöra bidrag

till prästerskapets aflöning, vill utskottet erinra, hurusom enligt 1861 års

bevillningsstadga bevillning skulle utgå af jordbruksfastighet med 3 öre

och af annan fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.

Dessa grunder för fastighetsbevillningens utgörande undergingo

ej förändring förrän i sammanhang med 1892 års urtima Riksdags

beslut om afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter samt om

lindring i rustnings- och roteringsbesvären. Den förmånligare ställning,

jordbruksfastigheten dittills åtnjutit i jämförelse med annan fastighet, upphörde

nämligen då. Tillika blef den förut skattefria afkastningen af det

i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och arbetet underkastad beskattning.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Åt grundsatsen om skattskyldighet för omförmälda slag af kapital och

arbete gafs i bevillningsförordningen uttryck på det sättet, att, i stället

för den förut stadgade skatteprocenten 3 öre, bevillningen för jordbruksfastighet

i sin helhet sattes till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.

Att vid fastställande af grunderna för skattskyldighet till prästerskapets

aflöning, till nackdel för ägarna af annan fastighet, rubba det förhållande,

hvari allmänna utskylder eljest skola fördelas mellan jordbruksfastighet

och annan fastighet, synes utskottet desto obilligare, som annan

fastighet i allt fall på många orter, i följd af nu föreslagna skattereform,

får sig pålagd en antingen helt och hållet ny eller åtminstone ökad utgiftsbörda.

Utskottet kan alltså icke tillstyrka att, i afseende å utgörande

af församlingsafgifter, annan fastighet försättes i en särskild, ogynnsam

undantagsställning, såsom förhållandet skulle blifva i händelse af bifall

till motionärens förslag därom, att inkomsten jämväl af annan fastighet

skall beräknas till 6 kronor för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.

Beträffande det af samma motionär föreslagna stadgandet om förpliktelse

för alla personer af viss ålder att utgöra en afgift — högst 50 öre

för man och 25 öre för kvinna — såsom bidrag till prästerskapets aflöning,

kan väl antagas, att icke få församlingsmedlemmar, skulle såsom en

rättighet, hvilken de ej vilja afstå, betrakta skyldigheten att med en dylik

mindre afgift bidraga till sin själasörjares underhåll.

Å andra sidan hafva emellertid, på sätt i det föregående blifvit omförmäldt,

mot bibehållande af personliga afgifter, vare sig i allmänhet eller

särskild! inom det kyrkliga beskattningssystemet, anförts skäl, hvilkas betydelse

utskottet ej kan underkänna. Dessutom skulle den personliga skattskyldigheten,

äfven efter borttagandet af ifrågavarande afgifter till prästerskapets

aflöning, i allt fall komma att inom vårt lands skatteväsen kvarstå

i tre olika former, såsom af departementschefen ock blifvit framhållet.

Vidsträcktare användning lärer ej höra gifvas åt en skattetyp, enligt hvilken

hänsyn ej tages till skatteförmågan. Vid angifna förhållanden finner

sig utskottet icke heller i denna del kunna understödja motionärens

förslag.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o. 2.

Det ecklesiastika boställsväsendet.

Angående prästerskapets boställen stadgas i § 4 af 1862 års förordning

att boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas, skall efter

viss angifven grund beräknas till en dess verkliga värde motsvarande inkomst,

samt i § 5, att prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet

kan i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter,

som därför äro af Ivungl. Maj:t särskild t meddelade. Indelningshafvare!

får alltså genom egen skötsel draga inkomst af sitt bostadsboställe,

men är naturligtvis oförhindrad att på eget ansvar utarrendera

detsamma för sin tjänstetid. Åt honom till äfventyra anvisadt. löningsboställe

skall, under den i § 5 nämnda förutsättningen, i författningsenlig

ordning utarrenderas.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt betänkande af den 19 juni

1903 ej föreslagit några mera genomgripande förändringar i det ecklesiastika

boställsväsendet. Är nämligen bostadsboställe upplåtet åt. innehafvare

af viss prästerlig tjänst, skall, enligt § 6 mom. 1 i förslaget till lag

angående reglering af prästerskapets aflöning, afkastningen af sadant boställe

fortfarande beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för samma

tjänst. Brukas i förening med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som

anslagits till bidrag vid tjänsteinnehafvarens aflöning, skall äfven detta

hemman eller denna lägenhet, på sätt § 4 mom. 2 i omförmälda lagförslag

föreskrifver, anses såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning

inräknas i afkastningen af själfva bostadsbostället. Däremot skall,

enligt hvad som inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om

kyrkofond, hela den grupp af inkomster, om Indika talas i § 9 inom. 2

af 1862 års förordning, och bland Indika här särskild! må framhållas de

som grunda sig »på arrenden för de af kronan upplatna stom-, annexoch

mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», ej vidare

beräknas för aflöningen vid någon viss prästerlig beställning, utan

såsom en gemensam tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden.

Afkastning af löningsboställe, hvilket ej är af församling'' eller

enskild person anslaget till aflöning åt prästerskapet i visst pastorat, skall

följaktligen enligt kommitténs förslag indragas till nämnda fond.

I den mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe

bör skötas af indelningshafvaren själf eller för hans räkning utarrenderas,

har prästlöneregleringskommittén uttalat sig i förut omförmälda, den 20

december 1899 afgifna betänkande med förslag till förordning angående

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen.

Kommittén, som båller före, att det bör medgifvas prästerskapet större

frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för

längre tid utarrendera sina boställen, bär för en sådan utarrendering uppställt

följande hufvudgrunder:

l:o) Med jordbruk förenad! bostadsbostälie kan, utan inskränkning

till boställshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende efter ansökning

af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af

arrendevillkor och arrendator.

2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör domkapitlet

pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för

boställets innehafvare med afseende å hans tjänsteutöfning och personliga

ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga rum; liksom före

utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom

göras förbehåll om vissa naturaprestation!’ till boställshafvaren. Af

samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall,

då den kan utsträckas till högst tjugu år.

3:o) Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd,

skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfver hufvud må medgifvas.

4:o) I alla parters intresse skola arrendevillkoren pröfva» och fastställas

af Konungens befallningshafvande och domkapitel.

Den mera vidtgående frågan om lämpligheten af att prästerna bibehållas

vid innehafvet af sina jordbruksboställen, eller om icke dessa boställen

böra indragas till någon för prästerskapet gemensam aflöningsfond,

har gjorts till till föremål för särskild utredning. Genom bref af den 12

februari 1904 anbefallde nämligen Kungl. Maj:t kammarkollegium att, efterhörande

af samtliga domkapitlen i riket och Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i samtliga län, till Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt

yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde

anses lämpligt, att åt kyrkoherdar samt komministrar och med dessa likställda

präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore af

menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade, upplätes

allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland

äfvensom vedbrand samt boställena och deras afkastning i

öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,

dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt Indika en sådan anordning

skulle kunna bringas till stånd.

Bland de kyrkliga myndigheterna har endast domkapitlet i Visby uttalat

sig för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Riksdagens Särskilda TJlskotls (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

omförmälda kungl. bref angifver. Ofriga domkapitel kafva gifvit uttryck

åt sina betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, hvilket särskild!

af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifligaste

afstyrkes. Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt

förslaget. Endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Hallands,

Ålfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna

tillstyrka detsamma. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län, som är af den meningen, att en indragning af prästerskapets boställsjord

skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser

inom landet, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragning af sådan jord

inom Norrbottens län. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands

län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets

boställen, vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden

få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget

bör tills vidare uppskjutas. Likaledes hyser Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästboställenas

indragning under den närmaste framtiden, icke heller anser sig

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande

tillstyrka en omedelbart skeende indragning af dessa boställen, och Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det vara omöjligt att

göra något för alla fall gällande uttalande.

Då kammarkollegium i utlåtande af den 20 januari 1905 (s. 51

—60) för egen del yttrade sig angående lämpligheten af de ecklesiastika

jordbruksboställenas bibehållande eller deras indragning, med vissa undantag,

tillkännagaf kollegium sin anslutning till den uppfattningen, att tjänstemän

icke böra aflönas medelst jordbruksboställen. Särskilda omständigheter påkallade

emellertid efter kollega mening en inskränkning i tillämpningen af

den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna

odling, som utmärkte Sverige, måste nämligen förhållandena å skilda orter gestalta

sig helt olika. Den tjänsteman, hvars verksamhet blifvit förlagd till en

mera bebyggd och odlad trakt, torde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning

hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet

en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst

råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof

än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån denna vore beroende

af tillgång till de för tjänsteresorna erforderliga hästar, för den händelse icke

ett boställe med jordbruk vore honom beredt. Hvad särskildt beträffar prästerna,

som ju måste hafva sin bostad inom vederbörande tjänstgöringsområde,

anser kollegium det icke kunna bestridas, att deras personliga ställning

mångenstädes skulle blifva nästan outhärdlig, om de för anskaffande af de

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

dagliga lifsförnödenlieterna skulle vara hänvisade till sina, måhända aflägsna,

grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter

erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra

såväl i nu angifna hänseende som särskildt i fråga om de viktiga, ofta

förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka

på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfhing. Men endast i

angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång

till vissa naturaprestationer synes det kollegium vara nödvändigt,

att undantag göres från ofvan åberopade grundsats.

Om än kollegium alltså icke hyser några principiella betänkligheter

mot jordbruksboställenas afskiljande från prästernas eget innehaf, förklarar sig

kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka, hvad uti kungi. brefvet

den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och

deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans

gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars

intresse, skulle, säger kollegium, en sådan anordning, jämte det

den medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära

en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen,

isynnerhet om dessa vore af något betydligare värde, för att medelst

skatter helt eller delvis utfylla, hvad därefter brister i aflöningen till vederbörande

prästerskap. Yäl vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen

af boställena skulle undantagas de boställen, som af menighet

inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats. Erfarenheten

hade emellertid till fullo ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga

svårigheter mött, då församling, som åberopat dylik omständighet med

afseende å tillkomsten af det till dess präst upplåtna bostället, sökt förebringa

den erforderliga bevisningen därom. I många fall, då bevisningen

ej varit fullständig, både den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets

sannolikhet. Genom jordbruksboställenas indragning skulle för icke

få församlingar, hvilkas boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad

en dem under längesedan förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig

hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot

det egna prästerskapet. Af sålunda och i öfrigt anförda skäl anser

kollegium, att icke någon inskränkning bör göras i den församlingarna nu

tillkommande rättigheten att för aflöningen af sitt prästerskap beräkna

hela af kastningen af förefinthga bostadsboställen med jordbruk.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

af samtliga löningsboställen, i den mån dessa icke brukas i förening

med bostadsboställen — alltid dock med undantag af de lönings
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

boställen, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner

kollegium ej något att erinra.

Ehuru enligt kollegii mening bostadsboställen icke böra indragas till

någon gemensam lönefond, utan afkastningen af dem fortfarande tillkomma

vederbörande indelningshafvare, förklarar emellertid kollegium, att det bäst

öfverensstämmer med kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruks

förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blifva i så

stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet

att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet,

att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk göres obligatoriskt

i alla de fall, där hinder icke möter af sådana omständigheter,

som skäligen böra föranleda jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen.

Dylika omständigheter kunna, säger kollegium, vara af olika

slag. Ett boställe kan nämligen vara beläget i en glest befolkad och

föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå för en präst, som ej

själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa sig vissa oundgängliga

lifsförnödenhet er och tjänstbarheter. Boställsjorden kan äfven vara så

obetydlig, att sedan däraf undantag^ hvad indelningshafvaren behöfver

till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område skulle återstå

för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt att därå erhålla sin

försörjning. Den omständigheten att för en arrendator erforderliga åbyggnader

saknas eller äro så belägna, att intrång i prästens sj anständighet

eller trefnad från en af honom oberoende arrendator måste befaras, torde

i många fall visa sig som ett afgörande hinder för obligatorisk utarrendering

af boställenas jordbruk. Däremot anser kollegium, att till hinder af sådan

art icke kan hänföras den omständigheten, att bostället blifvit af menighet

inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall arrendeafgiften

skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Sina tankar i detta ämne utvecklar kammarkollegium vidare i det

öfver prästlönegleringskommitténs betänkande IY afgifna utlåtandet af den

10 november 1905 (s. 103—106). Kollegium uttalar härvid den åsikten,

att en form med obligatorisk utarrendering bör upptagas vid sidan af

den utaf kommittén i dess betänkande föreslagna fakultativa utarrenderingen.

Dessa olika former skulle enligt kollegii mening, åtminstone under en

öfvergångstid, kunna på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra. I flera

fall, då obligatorisk utarrendering icke vore tillrådlig, särskilt med hänsyn

därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, anser nämligen kollegium,

att den fakultativa utarrenderingen kunde med fördel bringas till stånd, enär

hos boställshafvaren torde finnas större benägenhet att dela boställshus

med en arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

''Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

icke är förhållandet. Denna senare form för utarrendering bör efter

kollegii åsikt främjas såsom beredande väg för den obligatoriska, hvars

genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet.

Det torde nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslag till fakultativ

utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att under däri

angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter hand

blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsj orden.

Huruvida en obligatorisk utarrendering skall företagas eller icke, anser

kollegium böra i hvarje särskildt fall göras till föremål för en mycket

omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd torde, yttrar

kollegium, böra få sin uppgift utvidgad därhän, att det ålägges nämnden

att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pastorat,

bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk,

verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å

detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till

samma boställe hörande jordbruket lämpligen bör utarrenderas eller icke,

samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för

en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om

utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregleringsärendet.

Då väsentligen olika förhållanden göra sig gällande icke blott inom

skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort

torde det, fortsätter kollegium, icke vara möjligt att uppställa allmänt

giltiga regler för särskiljande af hvad som skall upplåtas åt prästen till

bostad med hvad därtill hörer och åt arrendatorn såsom jordbruksfastig''

het. Frågan härom måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål

för undersökning. Största svårigheten vid den obligatoriska utarrenderingen

torde föranledas af behofvet att söka förhindra intrång från

arrendatorns sida i boställshafvarens enskilda lif. För sådant ändamål

finner kollegium det vara oundgängligen nödvändigt, att prästen och arrendatorn

åtminstone erhålla särskilda bostäder, belägna på behörigt afstånd

från hvarandra.

Allmänna svenska prästföreningen meddelar i skrifvelse till Kungl. Maj:t af

den 1 mars 1905, att endast inom några få kretsar, hufvudsakligen från Gottland

och skogstrakter i öfra Sverige, helt visst i följd af särskilda förhållanden

den meningen gjort sig gällande, att indragning af boställena kunde tillstyrkas.

Men med bortseende från dessa undantag, hade i öfrigt från alla

landsdelar inom mer än 40 kretsar enstämmigt bland prästerskapet uttalats den

åsikten, att en sådan ändring i bestående ordning, som indragning af bostads
Bih.

till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Riksdagens Särskilda. Utskotts (N:o 1) Utlåtande A :o 2.

boställena, skulle lända till stort men för både församlingar och prästerskap.

Visserligen hade under senare tider förhallandena såtillvida förändrats, att

det blifvit svårare för prästen att själf med fördel drifva ett större jordbruk.

Med anledning däraf både på sina ställen prästerskapet uttalat önskan om

befrielse från de med större jordbruk förenade besvärligheterna, isynnerhet

som stora formella svårigheter yppat sig, när det gällt att på längre tid

få utarrendera boställena. Men dessa svårigheter syntes bäst lösas genom

eu arrendeförordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskominitténs

förslag med några smärre modifikationer. Därmed

skulle all anledning till en förändring i bestående förhållanden bortfalla.

För prästerskapets ämbetsutöfning vore det oundgängligen nödvändigt att,

när helst så påfordrades, hafva tillgång till skjuts i ämbetsärenden. De

ständigt växande klufven på prästernas arbete uti församlingarna med

andaktsstunder, tillsyn öfver skolorna, sjukbesök m. in. och, särskilt där

flera församlingar stode under samme pastors omedelbara ledning, den

söndagliga duplikationen, särskilda stämmor och sammanträden, läsning

med annexförsamlingens konfirmander, alla sadana ämbetsgärningar krafde

skjuts i ökad grad, allteftersom församlingslifvet utvecklades. Därtill

komme behofvet af skjuts för prästens eget hushåll. Om jordbruket skildes

från prästboställena, skulle detta behof ytterligare i hög grad ökas,

då prästen för inköp af sina lifsförnödenheter än mera skulle blifva hänvisad

till att hämta dem från stad. De svårigheter, hvilka, såsom erfarenheten

visat, redan nu mången gång mötte att på ett tillfredsställande sätt,

när så behöfdes, få all nödig skjuts utgjord af en boställsarrendator, skulle

i ännu högre grad förekomma, om arrendatorn icke vore i väsentligare

mån beroende omedelbart af boställshafvaren. Att genom tillfällig lega

erhålla skjuts vore oftast ogörligt, enär landtbrukarna själfva behöfde sina

hästar och tjänare. Under alla omständigheter komme skjutskostnaderna

äfven i endast medelstora pastorat att kräfva högst betydliga belopp, vida

högre än om ett eget, för hästars underhåll nödigt landtbruk stode till

förfogande. Äfven skulle omkostnaderna för lifsförnödenheter stegras, da

många af dessa senare måste genom mellanhänder anskaffas från annat

håll. Eu indragning af boställena skulle alltså, långt ifrån att blifva en

vinst, tvärtom tillskynda såväl prästerskap som församlingar svårigheter

och förluster. Blefve jordbruket öfverlämnadt till en arrendator, som ej

omedelbart berodde af boställshafvaren, måste en utbrytning och utflyttning

ske, hvilken komme att för ombyggnad af landtbrukets hus kräfva

kostnader, som kanske motsvarade en tioårig arrendeinkomst. Allmänna

svenska prästföreningen hemställde därför, att prästernas samtliga bostadsboställen

mätte bibehållas såsom indelning för tjänsteinnehafvarna, samt att

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

en arrendeförordning, nppgjord på grundvalen af prästlöneregleringskominitténs

förslag i ämnet, snarast möjligt måtte vinna nådig stadfästelse.

Enligt statsrådsprotokollet (s. 192—206) har departementschefen rörande Departements''

det ecklesiastika boställsväsendets ordnande till en början gjort följande Allmänna

uttalande: synpunkter.

»Tjänstemäns aflönande medelst jordbruksboställen är en löneform, som

i vårt land kan sägas hafva blifvit i princip utdömd redan med indragningen

på 1870- och 1880-talen af flertalet utaf de till civil- och militiestaterna

anslagna boställena.

Till stöd för den åsikten, att jordbruksboställen i regeln icke böra

ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes därvid, utom annat, att

innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre för tjänsternas

behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom för det allmänna.

När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste dela

sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk,

komme nämligen tjänstegörornålen att i större eller mindre mån eftersättas.

Äfven vore det klart, att då tjänstemannen, såsom ofta torde vara

fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter i landtbruksskötsel

samt dessutom nödgades förskaffa sig för jordbruket behöfliga, inventarier,

han därigenom lätteligen kunde, såvida han icke ägde enskild

förmögenhet, bringas på ekonomiskt obestånd, ett förhållande, som åter i

sin mån måste hafva ett skadligt inflytande på tjänstens handhafvande.

Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas indragning vore en

naturlig följd däraf, att, genom utarrenderingen desamma antagligen komme

att skötas af personer, som ägde större insikter i jordbruk och tillika

kunde däråt ägna en mera odelad uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena

utarrenderades på längre tid, arrendatorerna bättre vore i tillfälle

att nedlägga kostnader på jordens uppodling och förbättring samt därigenom

bringa bostället till högre värde, än då det utarrenderades af

boställshafvaren på några få år eller under hans ovissa tjänstetid eller ock

innehades af honom själf under eget bruk.

Hvad sålunda i allmänhet anmärkts mot jordbruks förenande med

tjänstebefattning äger enligt min mening tillämplighet jämväl i fråga om

det ecklesiastika boställsväsendet, icke minst i våra dagar med den rådande

oron å arbetsmarknaden och då jordbruket, om det skall kunna med

någon framgång idkas, torde hos ledaren fordra en insats af personlig

och måhända äfven ekonomisk kraft större än någonsin.

Vid bedömandet af frågan om lämpligheten af de ecklesiastika jordbruksboställenas

bibehållande under prästernas egen skötsel har, såsom jag

s. 108 Kontrollera mot PDF

Jordbruk .

måste i vissa

fall bedrifvai

för boställshafvarens

egen räkning.

108 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af myndigheternas yttranden inhämtat, någon gång anlagts eu mera ideell

synpunkt än det betraktelsesätt, som vardigen gjort sig gällande vid meningsutbytet

rörande civil- och militiestaternas boställen. Så har man sagt, att

prästens »Barnlif med en jordbrukande befolkning blifver fastare och innerligare,

då han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas jordiska

villkor han delar», man har äfven framhållit, hurusom »den omständigheten,

att prästen ej står utanför hvad i församlingsbornas dagliga lif och

verksamhet förekommer, måste utgöra ett godt underlag för deras förtroende

för honom jämväl i högre och andliga frågor».

Jag vill ej alldeles underkänna betydelsen för prästens kall af en

dylik intressegemenskap med församlingsmedlemmarna, men anser mig

å andra sidan böra påpeka, att detta ideella moment icke för prästerna

själfva gjort sig så gällande, att de i allmänhet bibehållit skötseln af sina

boställen. På sätt framgår af en i prästlöneregleringskommitténs betänkande

angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsboställen (s. 18) intagen tabell, var nämligen mer än hälften af

samtliga dylika boställen under ecklesiastikåret 1896—97 utarrenderad på

grund af enskilda med indelningshafvarna träffade aftal. I fråga om de

olika stiften växla naturligtvis de siffror, som angifva procenttalen för utarrenderade

och af indelningshafvarna själfva brukade boställen, ganska

betydligt. Huru under senare tid förhållandena i omförmälda hänseende

ställa sig särskildt inom Kristianstads län, framgår af Eders Kungi. Maj:ts

befallningshafvandes i nämnda län förut återgitna utlåtande, enligt hvilket

år 1904 endast 10 procent af prästgårdarna därstädes brukades af indelningshafvarna

själfva.

Kan, såsom jag förmenar, icke ur principiella grunder uppvisas nödvändigheten

däraf, att för prästerskapets vidkommande mer än i fråga om

andra tjänstemän bibehälles den enligt senare tiders åskådning olämpliga

aflöningsformen med jordbruksboställen, får emellertid ej förbises, att i iöljd

af särskilda omständigheter jordbruk understundom måste bedrifvas för

boställshafvarens egen räkning, i hvilken händelse dylika boställen ovillkorligen

måste bibehållas. Med afseende å de undantagsförhållanden, på hvilka

jag sålunda syftar och som förnämligast härröra från svårigheten att i vissa

trakter af vårt land få behofven af lifsförnödenheter och vissa tjänstbarheter

tillgodosedda af andra personer än dem, som tillhöra det egna hushållet,

tillåter jag mig hänvisa till hvad af en del ortsmyndigheter och kammarkollegium

härutinnan anförts och af mig förut i hufvudsak återgifvits..

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Rörande dispositionen af de med jordbruk förenade bostadsboställen,

som ej af antydda skäl finnas böra brukas af prästerna själfva, kunde, ning alltid

såsom ju äfven skett, ifrågasättas, att boställena skulle, i den mån de icke lönelö0rs^s

blifvit af menighet- inköpta eller af enskilda donerade, indragas till någon; häfvare».

för kyrkan gemensam fond.

På sätt den föregående framställningen gifver vid handen, har emellertid

förslaget härom mötts med nästan enstämmigt ogillande af de kyrkliga

myndigheterna äfvensom af prästerskapet, representeradt af allmänna svenska

prästföreningen. Kammarkollegium, som betraktat frågan särskild! ur synpunkten

af församlingarnas intresse, har påvisat, huruledes jordbruksboställenas

indragning till en fond skulle för åtskilliga församlingar framstå

såsom en obillighet, stundom gränsande till en rättskränkning.

Häruti instämmer jag med kollegium. Visserligen skulle löneregleringsproblemet

icke oväsentligen förenklas, om beträffande de olika tjänstebeställningarna

ej erfordrades någon uppskattning af de med dem förenade

jordbruksboställenas afkastning, utan denna finge, sådan den utfölle,

ingå bland kyrkans gemensamma lönetillgångar eller, för att använda

prästlöneregleringskommitténs terminologi, till kyrkofonden. Men så länge

aflöningsplikten gentemot prästerskapet i hufvudsak åligger församlingarna,

finner jag mig förhindrad att understödja ett förslag, som skulle beröfva

vissa af dessa förmånen att bland de ecklesiastika lönebidragen inberäkna

ett bostadsboställes afkastning af jordbruk. Följden af jordbruksboställenas

indragning måste naturligtvis blifva den, att församlingarna nödgades utgöra

förhöjda afgifter till prästerskapet i alla de fall, då icke maximum

för skattskyldigheten redan förut uppnåtts.

Afkastning af bostad sboställe, ehvad jordbruk därå bedrifves eller

icke, bör alltså enligt min mening i sin helhet bibehållas såsom löneförmån

för den präst, till hvars bostad det är afsedt.

Med bostadsboställen torde, i enlighet med hvad prästlönereglerings- Löningsbokommittén

föreslagit och kammarkollegium tillstyrkt, böra i förevarande''^"6’ nfr det

hänseende likställas sådana hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva förening med

verket af löningsboställes natur, brukas i förening med bostadsboställen b°fadsb°- ''antingen på grund af närbelägenhet eller af andra till styrka för präst-7es till kyrkt

gårdsbruket bidragande förhållanden’, såsom det heter i § 10 punkt 6 af fonden■

nådiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets

annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12

november 1858. För det allmänna föreställningssättet framstå helt säkert

dessa hemman och lägenheter såsom vanliga bostadsboställen, och de torde

af många anledningar numera icke utan olägenhet kunna skiljas från

hu fvudgårdarna.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Samtliga löningsboställen i öfrigt — med undantag naturligtvis af

dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — torde, jämväl

enligt prästlöneregleringskominitténs hemställan, mot hvilken anmärkning

icke förekommit, böra indragas till kyrkofonden.

Härmed införes icke någon nyhet i det prästerliga aflöningsväsendet,

utan varder allenast i vidsträcktare omfattning än tillförne genomförd en

anordning, som leder sitt ursprung från 1862 års förordning. Där är

nämligen, såsom förut erinrats, i § 9 mom. 2 medgifvet, att inkomster,

hvilka grunda sig på ''arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch

mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen’, må

''från en till annan församling öfverflyttas’. Denna åtgärd har mera

sällan direkt vidtagits med ifrågavarande egendomar, utan har öfverflyttningen

i flertalet fall förmedlats genom prästerskapets löneregleringsfond,

till hvilken boställsafkastningen ingått, och från hvilken kontanta anslag

sedermera beviljats till förhöjande af prästerskapets löner.

En indragning af prästerskapets boställen i den mera inskränkta omfattning,

som sålunda af mig tillstyrkes, skulle i allt fall tillföra de gemensamma

aflöningsmedlen ett ganska afsevärdt årstillskott. Huru stort detta

ungefärligen kan blifva — för den händelse nu bestående kyrkliga indelning

och organisation i hufvudsak bibehållas — framgår af en i inledningen

till prästlöneregleringskominitténs tabeller, serien D, sid. ix införd

tablå, hvilken uppgjorts under samma förutsättningar som dem, till hvilka

jag anslutit mig, nämligen att med hvarje prästerlig beställning ej skulle

komma att förenas annan jord än bostadsboställe samt hemman eller

lägenhet, som redan brukas i förening med dylikt boställe, äfvensom att

alla öfriga löningsboställen skulle skiljas från de beställningar, med hvilka

de hittills varit förenade, och afkastningen däraf upptagas såsom en för

hela kyrkan gemensam lönetillgång. I enlighet härmed gjorda beräkningar,

hvilka grunda sig på uppskattningar för ecklesiastikåret 1896—97, gifva

vid handen, att till kyrkofonden årligen skulle inflyta ett belopp af 329,473

kronor, under det att enligt kapitalkontot till rikshufvudboken inkomst

af arrendemedel för redan indragna löningsboställen tillförts prästerskapets

löneregleringsfond med allenast 52,572 kronor 35 öre år 1896 och 86,255

kronor 29 öre ar 1906. Stegringen af arrendemedlen för de hittills indragna

löningsboställena antyder, att förstnämnda summa 329,473 kronor

i själfva verket torde komma att växa utöfver hvad sålunda beräknats.

Tvungen ut- Hvad härefter beträffar de med jordbruk förenade bostadsboställena—hvil
af

jordbruks kas afkastning ju fortfarande skulle bibehållas för de beställningar, de redan

dvissa bostads tillhöra — lärer den af mig omfattade åsikten angående det för prästerna

boställen. sjijjfva såsom enskilda personer samt för deras ämbetsverksamhet lik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

som ur nationalekonomisk synpunkt nyttiga och lämpliga däruti, att i

allmänhet präster, såväl som andra tjänstemän, ställas utom hvarje befattning

med jordbruk, medföra den konsekvensen, att jordbruk å deras bostadsboställen

bör, äfven mot innehafvarnas bestridande, öfverlämnas i andra

händer, när icke synnerligen viktiga skäl tala däremot.

I den nya lagstiftning, som skall hafva till uppgift att reglera prästerskapets

aflöningsförhallanden, bör också enligt min mening obligatorisk

utarrendering under högst 20 år af jordbruket å de ecklesiastika bostadsboställena

— hvilkas taxeringsvärden, på sätt. jag redan nämnt, år 1897 utgjorde.

45,514,800 kronor — upptagas såsom en form för boställsafkastningens

tillgodogörande.

Några, synnerligen stora förväntningar med afseende å verkningarna

af denna institution gör jag mig emellertid icke. Kammarkollegium bär

redan påpekat, att om ock andra omständigheter visa sig gynnsamma,

frågan om en obligatorisk utarrendering, åtminstone under den närmasteframtiden,

otvifvelaktigt skall i inånga fall komma att stranda på omöjligheten

att bereda lämplig bostad äfvensom andra för eu arrendator erforderliga

hus, utan att intrång af ett eller annat slag göres i tjänsteinnebafvarens

personliga ställning. De lokala förhållandena äro jämväl af den

största betydelse. Skall nämligen eu präst — såsom ju af vikt är —

kunna upprätthålla sin själfständighet gentemot församlingsborna såväl vid

fullgörandet af sin ämbetsplikt som äfven eljest, måste det tillses, att han

i en bygd med ringa odling och med en gles befolkning kan med hjälp

af eget jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna och

bereda sig tillgång till nödig skjuts. Äfven kan det till följd af ett boställes

beskaffenhet vara lämpligt, att detsamma i sin helhet bibehålies för

tjänsteinnehafvarens räkning. Många bostadsboställen — särskildt de som

anslagits åt komministrar och med dem likställda präster — hafva nämligen

så ringa areal eller erbjuda på grund af andra omständigheter så

obetydliga fördelar för en arrendator, att det tvifvelsutan skulle för kyrkan

i sin helhet medföra en ekonomisk förlust, om hvad af dessa boställen,

etter behörigt undantagande af jord för tjänsteinnehafvarens räkning,

kunde återstå upplätes på arrende, i ställer för att af tjänsteinnehafvaren

brukas tillsammans med den del af bostället, som i allt fåll

måste förbehållas honom.

Då kammarkollegium föreslagit, att åt vederbörande löneregleringsnämnd

skulle, såsom ett af nämndens öfriga uppdrag, hänskjutas att, i

samband med afgifvande af förslag till lönereglering för prästerskapet i

ett pastorat, tillika yttra sig angående frågan, om obligatorisk utarrendering

bör företagas eller icke, samt angående hvad, i händelse af ut
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

Frivillig utarrendering,

titan inskränkning

till boställshafvarens

besinningstid.

112 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.

arrendering, bör iakttagas till betryggande af prästens ämbetsutöfuing och

till skydd mot intrång från arrendator^ linner jag detta förslag mycket

lämpligt. Visserligen ökas därigenom i någon mån nämndens besvär,

men å andra sidan finnes största utsikt att erhålla ett sakkunnigt yttrande

i frågan, då ju nämnden, för att kunna framlägga ett tillfredsställande

löneförslag, måste förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på

prästens ställning och hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet.

Öfver bostadsboställe med jordbruk, som ej blir föremål för obligatorisk,

tvungen, utarrendering, skulle indelningshatvaren, fortfarande såsom

hittills, äga att med eu viss frihet förfoga. Han kan således efter behag

själf bruka eller på eget ansvar, för sin tjänstetid, utarrendera det åt

honom upplåtna bostadsbostället.

Emellertid åsyftar prästlöneregleringskommittén med sitt den 20

december 1899 framlagda första betänkande, att åt boställshafvare skulle

inrymmas större frihet att utarrendera jordbruket a sitt bostadsboställe,

i det att nyttjanderättsupplåtelsen skulle kunna på förhand bestämmas

till viss, längre tid, således ej behöfva vara inskränkt till boställshafvarens

ovissa besittningstid.

Jag finner ett dylikt, fast ordnadt arrendeförhållande — en mellanform

mellan obligatorisk utarrendering och utarrendering genom boställshafvaren

på hans tjänstetid — innefatta ett uppslag till reformering af

det ecklesiastika boställsväsendet, som förtjänar synnerligt beaktande.

Enligt hvad allmänna svenska prästföreningens nyss återgifna yttrande

utmärker, skulle den af kommittén sålunda föreslagna anordningen för

en stor del af prästerskapet te sig såsom en befrielse från de med boställsskötseln

förenade svårigheterna af olika slag och medföra just den

förändring i förevarande hänseende, som öfver hufvud anses erforderlig.

Jämväl flertalet af de hörda myndigheterna har uttalat sig för en sådan

upplåtelse af bostadsboställe, som kan sträcka sig utöfver den upplåtande

innehafvarens och in på efterträdarens besittningstid.»

Härefter öfvergår departementschefen till en granskning af de utaf

prästlöneregleringskommittén i förenämnda 1899 års betänkande (s. 16

och 29—38) föreslagna hufvudgrunderna för den fakultativa, frivilliga,

utarrenderingen och framhåller, hurusom meningarna varit mycket delade

rörande lämpligheten af de utaf kommittén för denna utarrendering uppställda

Imfvudgrunderna, i hvad dessa afse dels skyldighet för arrendatorn

att utgöra vissa naturaprestationer till boställshafvaren, dels arrendetidens

begränsning i vanliga fall till 10 år. För egen del yttrar departementschefen

beträffande dessa frågor:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (JSJ:o 1) Utlåtande N:o 2. f|;113

»Ehuru det för prästens ämbetsutöfning obestridligen lian vara af

en viss betydelse, att lian ej i hvarje förekommande fall frestas att tänka

pa kostnaden för ämbetsskjuts, utan denna senare för honom framstår

såsom en med boställsbesittningen omedelbart förbunden förmån, kan jag

likväl icke understödja kommitténs förslag därom, att arrendator, skulle

i kontraktet få sig ålagdt att utan särskild ersättning fullgöra all ämbetsskl

lits eller bereda stallrum och foder för boställshafvarens hästar, helst

bristande tillmötesgående från arrendatorns sida vid skjutsens utgörande

mahanda stundom skulle för boställshafvaren till och med försvåra ämbetets

utöfning. Da det är af vikt, att anledningar till tvister och slitningar

mellan boställshafvare och arrendator på allt sätt; förebygges, äfvensom

att boställenas arrendevärde ej alltför mycket nedbringas, kan jag ej förorda

vidtagandet af en anordning, som synes ägnad att framkalla split

mellan de i förevarande fåll intresserade parterna och otvifvelaktigt skulle

medföra ett ganska ofördelaktigt ekonomiskt resultat af utarrenderingen.

.Någon öfver hufvud lämpligare utväg att ordna denna angelägenhet

torde ej gifvas .-in att bestämma hela arrendet i penningar och —- där

vid utarrendering^ ej undantages så mycket af boställsjorden som anses

lämna tillräcklig afkastning för foder åt det antal hästar, boställshafvaren

kan för skjutsens bestridande behöfva hålla — berättiga boställshafvaren

att, efter egen önskan, af arrendatorn antingen få stallrum och foder mot

viss i. kontraktet bestämd ersättning för hvarje häst eller ock skjuts för siooch

sm familj vid förefallande behof enligt särskilda, i kontraktet angifna

grunder, hvilka ju kunna anpassas med hänsyn till olika tillfällen och

årstider.

På sätt kammarkollegium jämväl hemställt, bör alltså efter min åsikt

ur kommitténs förslag uteslutas, hvad detsamma innehåller om skyldighet

för arrendatorn att utan särskild ersättning åt boställshafvaren verkställa

nödig ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder åt de hästar, denne

önskar själf halla.

Icke heller synes mig den af kommittén föreslagna begränsningen afliden

för arrendeaftalets giltighet till, i vanliga fall, 10 år kunna godkänds-

Da en sa kort tid föreslagits, har afsikten därmed visserligen varit

att for en efterträdare, som vill själf bruka bostället, minska olägenheterna

af utarrendenngen. Jag finner dock begränsningen strängare, än för

ändamalet torde erfordras, i betraktande däraf att arrendeaftalets uppgörande

ställts under kontroll af offentlig myndighet.

Skall den nu ifrågasätta arrendeinstitutionen kunna blifva till verkligt

gagn för prästerskapet och till fromma för boställshäfden, lärer det höra

medgifvas, att den normala upplåtelsetiden får utsträckas utöfver 10 å-r.

Bila till Biksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Med den af kommittén föreslagna maximitiden torde nämligen ej kunna

förväntas, att å boställsjorden skola för mera varaktiga förbättringar nedläggas

kostnader, hviikas återgäldande först efter en längre tid kan

förväntas. Snarare kan väl befaras ett sådant från nationalekonomisk

synpunkt ofördelaktigt brukningssätt, som, utan hänsyn till afkastningsförmågan

i en framtid, allenast syftar till att med minsta arbete och

kostnad afvinna jorden bästa möjliga skördar under den korta arrendetiden.

Om, såsom mig synes lämpligt samt af åtskilliga präster och församlingar

äfvensom myndigheter påyrkats, en upplåtelsetid af 20 år —

hvilken sammanfaller med den vid arrende af kronan tillhörig jordegendom

i allmänhet stadgade — bestämmes såsom maximitid, torde däraf ej några

väsentliga olägenheter för en efterträdande boställshafvare blifva följden,

men väl, i enlighet med hvad jag antydt, afsevärda fördelar för prästerskapet

öfver hufvud vinnas genom boställenas utveckling till större afkastning

och därå beroende högre arrendeafgifter. Kommittéförslaget synes

mig fördenskull böra jämkas i de delar, som beröras af ett antagande af

grundsatsen om arrendetidens utsträckning till högst 20 år.»

Rörande den befattning med arrendevillkorens pröfning och fastställande,

som enligt förslaget skulle åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och vederbörande domkapitel gemensamt, fäster departementschefen uppmärksamheten

därpå, att af en del ortsmyndigheter anmärkts, att det

ifrågasatta åliggandet otvifvelaktigt skulle medföra en ganska betydlig

tillökning i de mångahanda göromål, som redan förut påhvilade dem,

samt att ingen rimlig anledning torde förefinnas för antagandet, att berörda

ärenden skulle blifva på ett mindre nöjaktigt sätt handlagda, därest

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ensam, utan domkapitlets medverkan,

toge befattning med desamma. Äfven departementschefen anser, att åt

Kungl. Maj:ts befallningshafvande bör uppdragas att ensam fullgöra, hvad

härutinnan enligt förslaget skulle tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och domkapitlet samfälldt.

Sitt yttrande i detta ämne afslutar departementschefen sålunda:

Hufvudgren- il enlighet med de åsikter, jag i det föregående uttalat, anser jag, att

»BB^o/de''för ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet böra uppställas följande

ecklesiastika hufvudgrunder:

l,äslndet 1- Afkastning af bostadsboställe jämte därmed i sambruk förenadt

löningsboställe bibehålies såsom löneförmån för den präst, till hvars bostad

det förra bostället är afsedt.

2. Anser löneregleringsnämnd, att med jordbruk förenadt bostadsboställe

eller del däraf lämpligen må kunna, oberoende af innehafvarens

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

besinningstid, upplåtas på arrende, utan att utarrenderingen skulle medföra

väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning

eller personliga ställning, har nämnden att bos Kungl. Maj:t göra

underdånig framställning därom, med noggrant angifvande ej mindre af

de byggnader och jordområden, som skola dels upplåtas åt arrendatorn,

dels bibehållas för boställshafvaren, än äfven af de särskilda förbehåll, som

till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller

andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Sedan boställshafvaren, pastoratet, domkapitlet och Kungl. Maj:ts

befallningshafvande blifvit hörda öfver nämndens framställning, meddelar

Kungl. Maj:t, i samband med pröfn i ngen af det utaf nämnden uppgjorda

förslaget till lönereglering för prästerskapet i pastoratet, beslut rörande

frågan, om bostället eller del däraf må upplåtas på arrende, samt angifver,

där utarrendering anses böra komma till stånd, hvad i afseende å densamma

skall vara att i hufvudsak iakttaga.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

3. Med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf må, utan

inskränkning till boställshafvarens besittningstid, kunna upplåtas på arrende

efter ansökning åt vederbörande boställshafvare samt med godkännande

från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse skall domkapitlet,

efter pastoratets och kontraktsprostens hörande, pröfva, om utarrenderingen

kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare

i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, i hvilken händelse

utarrendering ej må äga rum.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas

bostadshus och visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet intagas de

särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens

tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

4. Löningsboställe, som ej brukas i förening med bostadsboställe, skall

indragas till kyrkofonden och i författningsenlig ordning utarrenderas.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

mTefröraZl- ™g sålunda angifna hufvudgrunderna för ordnande af det

[utarrenderingecklesiastika boställsväsendet äro uppenbarligen af beskaffenhet att tillhöra

nfetsrManeria,mväl Riksdagens bedömande och hafva fördenskull upptagits och införemål

för arbetats i de förslag till lagar angående reglering af prästerskapets aflö''Konungene

ning och om kyrkofond, som iag nu ämnar föreslå Eders Kungl. Makt

aimmistratii;« . , n »n t>*» i .Vp » ° 0

lagstiftning. att tramlagga till Kiksdagens profning.

Härutöfver erfordras emellertid detaljbestämmelser rörande såväl den

tvungna som 0 den frivilliga utarrenderingen af de ecklesiastika bostadsbost

allena. Åsyftade bestämmelser synas mig dock falla inom området

för Konungens administrativa lagstiftning, hvarför i afseende å dem Riksdagens

medverkan ej lärer böra påkallas. Prästlöneregleringskommitténs

förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk

förenade bostad sboställen afser den frivilliga utarrenderingen. Detta

förslag torde kunna bilda grundvalen för den särskilda lagstiftning i

förevarande ämne, som ytterligare erfordras. En omarbetning i vissa hänseenden

af förslaget tarfvas likväl, och anser jag hvad kammarkollegium

i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901 erinrat mot förslaget i

allmänhet förtjäna att vid en sådan omarbetning beaktas.

Hvad som må varda stadgadt rörande den fakultativa utarrenderingen

af bostadsboställen med jordbruk torde i hufvudsak böra vinna tillämpning

äfven beträffande den obligatoriska utarrenderingen af sådana boställen,

naturligtvis dock med iakttagande däraf, att boställshafvarnas ställning

till frågan om upplåtelse af nyttjanderätten till dem anvisade boställen

är i de särskilda fallen väsentligen olika.

För vinnande af enhet i lagstiftningen angående utarrendering af

prästerskapets jordbruksboställen af olika slag torde det måhända vara

lämpligt, att de föreskrifter, som sedan åtskilliga årtionden äro meddelade

rörande utarrendering af löningsboställen, varda öfversedda samtidigt med

utarbetandet af detaljbestämmelserna angående utarrendering af bostadsboställena.

Såsom jag förut erinrat, innefattas föreskrifterna om löningsboställenas

utarrendering uti nådiga skrifvelserna till kammarkollegium

angående utarrendering dels af prästerskapets annex- och mensalhemman

1 Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858, dels af prästerskapet

anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe

brukas den 11 juli 1862.»

Den kungl. propositionens förslag till lag om reglering af prästerskapets

aflöning upptager i 6 § 1 och 4 inom., 12 § 3 mom. samt 30 §

2 mom. stadgande!!, hvilka blifvit utformade i enlighet med de af departementschefen

sålunda angifna hufvudgrunderna för ordnande af det

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Riksdagens Särskilda TJtskoits (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ecklesiastika boställsväsendet. Af dessa lagrum beröra 6 och 12 §§ den

tvungna samt 30 § den frivilliga utarrenderingen.

Mot hvad Kungl. Maj:t i omförmälda hänseenden föreslagit rikta sig

fem af de till utskottet hänvisade motionerna, nämligen af herr G. Ros

inom Första Kammaren samt af herr D. Person i Tallberg, herr J. Johansson

i Kälkebo, herr J. A. Jonsson i Hökhult in. fl. och herr A. Henricson,

samtliga sistnämnda inom Andra Kammaren.

I herrar Perssons och Johanssons samt herr Jonssons m. fl. motioner

behandlas jämväl andra ämnen än det ecklesiastika boställsväsendet. Hvad

i sistnämnda hänseende yttrats af herrar Persson och Johansson utgör

endast motiveringen för mera vidtgående yrkanden, af herr Persson om

afslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition och af herr Johansson

om afslag å förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning, i

båda fallen med tillagd hemställan om framläggande af nya förslag. Endast

i den mån dessa båda motioner äfvensom motionen af herr Jonsson

m. fl. beröra det ecklesiastika boställsväsendet, komma de att i detta sammanhang

återgifvas.

Den af herr G. Ros väckta motionen, n:o 57, lyder sålunda:

»Prästlöneregleringskommitténs i så många afseenden förtjänstfulla Motion af

arbete har dock icke lämnat ett fullt tillfredsställande resultat, beroendeherr R°*''

pa ett alltför strängt fasthållande vid det kyrkliga aflöningssystemets

historiska grund. Man har åtminstone eljest svårt att förstå anledningen

till en så otidsenlig aflöningsform, som det ecklesiastika boställsväsendet,

sådant det framträder i kommittéförslaget, en aflöningsform, som på samma

gång den i de flesta fall tillskyndar löntagaren långt mera skada och

obehag än gagn blir en stor tunga för den skattdragande löngifvaren

och ingalunda bidrager till ett godt samarbete mellan prästerskapet och

församlingen. Afsevärda förbättringar äro dock vidtagna i Kungl. Maj:ts

propositioner, och särskildt har Kungl. Maj:t genom införande i § 6

punkt 4 af förslaget till ’Lag om reglering af prästernas aflöning’ af föreskrifterna

om obligatorisk utarrendering af boställsjorden, där omständigheterna

det medgifva, inslagit på en väg, som torde vara den enda rätta,

den vägen, som leder till samtliga eller åtminstone de flesta prästboställenas

skiljande från jordbruk.

Mot det ecklesiastika boställsväsendets ordnande i enlighet med grundtankarne

i 1904 års kungl. bref har man uppkonstruerat alla möjliga och

omöjliga hinder. Jag däremot hyser ingen tvekan om lämpligheten af

boställsindragningen eller om möjligheten af den prästerliga tjänsteutöfningen,

äfven om boställsj orden afskiljes från bostadsboställena, och jag

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N;o 2.

skulle sålunda mycket val kunna ansluta mig till herrar Dan. Perssons

och J. Johanssons motioner. Men å andra sidan skulle ett beslut om den

i dessa motioner föreslagna skrifvelsen orsaka nya, tidsödande utredningar.

Jag tvekar därför om lämpligheten af att inslå på denna nya väg och

alldeles bryta med de principer, på hvilka det kung! aflöningsförslaget

är byggdt.

Åtskilliga länsstyrelser hafva i sina utlåtanden uttalat sig för att den

nya regleringen af prästerskapets aflöning borde så ordnas, att den icke

lade hinder i vägen för ett successivt genomförande af reformen med

hänsyn till boställenas indragning i den mån detta pröfvades möjligt.

Då Kungl. Maj:t tyvärr icke fäst afseende vid dessa framställningar,

utan, antagligen därtill påverkad af nästan samtliga domkapitlens och

äfven prästföreningens bestämda afstyrkande, uppgifvit tanken på indragningen

och fastslagit det nuvarande boställssystemet, har jag ansett lämpligt

att draga frågan om möjligheten af en partiell indragning under Riksdagens

pröfning.

Detta torde möjliggöras genom införande i ''Lagen om reglering af

prästernas aflöning’ af en bestämmelse om, att den i nämnda lags § 2

omförmälda nämnd har att under vissa förutsättningar tillse, om jordbruksandelen

lämpligen kan från bostället afsöndras och försäljas.

Man kan ju mycket väl tänka sig sådana omständigheter, att boställsjorden

hvarken kan i enlighet med den i § 6 punkt 4 eller § 30 punkt 2

gifna bestämmelsen utarrenderas samt att boställshafvaren ej heller vill

själf bruka boställsjorden. Under sådana förhållanden borde väl en försäljning

vara fullt befogad, och för att möjliggöra detta har jag föreslagit

ett tillägg till lagens 6 paragraf.

Jag har ej förbisett de formella betänkligheter, som mot detta förslag

kunna anföras, och de rubbningar i denna lags eller kyrkofondslagens

och boställsförordningens detaljbestämmelser, som däraf kunna föranledas,

och tillåter jag mig därför hemställa, att vederbörande utskott måtte formulera

de ändringar i dessa lagförslag, som af min motion kunna föranledas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa, att

till § 6 i Lagen om reglering af prästernas aflöning må fogas en punkt 5

af följande lydelse:

’Möter hinder för jordbrukets utarrendering och äro vederbörande

församling och boställsinnehafvare ense om fördelen af boställets försäljning,

skall nämnden tillse, om jordbruksandelen med till bostället hörande skog

lämpligen kan från bostället afsöndras och försäljas, samt till Kungl.

Maj:t ingå med underdånig framställning om tillstånd till sådan försälj
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 119

ning äfvensom med uppgift på, huru stor andel af försäljningssummans

årliga afkastning bör beräknas dels såsom ersättning för tjänsteinnehafvaren

tillförsäkrad fri vedbrand, dels såsom lönebidrag, motsvarande i § 6

punkt 1 omförmälda bostä]lsafkastning och dels såsom i enbghet med denna

lags föreskrift tjänsteinnehatvaren eller kyrkofonden tillkommande andel af

skogsafkastning.

Genom försäljningen influtna medel skola ingå till kyrkofonden och

bokföras såsom en för vederbörande försambng afsatt lönefond eller lönekassa,

hvars årliga afkastning skall på sätt Kung! Maj:t bestämmer i enbghet

med denna lags föreskrift dels tillkomma vederbörande tjänsteinnehafvare

såsom vedbrandsersättning och såsom lönebidrag motsvarande afkastning

af jordbruk eller skog, dels under vissa förhållanden tillgodoföras

kyrkofonden såsom motsvarande densamma tillkommande andel af

skogsafkastning.’»

Herr D. Persson i Tällberg anför i motion n:o 288, såvidt nu är i

fråga:

»Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 innehåller förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond.

Dessa förslag, som i hufvudsak ansluta sig till det af prästlöneregleringskommittén

utarbetade, äro i viss mån byggda på grundvalen af nu

gällande aflöningssystem, så att aflöningen skulle utgå dels kontant och

dels genom inkomst af boställe.

Oaktadt anledning icke saknas, vill jag dock icke inlåta mig på någon

kritik rörande den föreslagna tiden och sättet för afskrifning af prästerskapets

tionde eller angående den vidlyftiga apparat, som skulle sättas i

gång för beräknandet af de respektiva aflöningsbeloppens storlek, eller om

det kan vara lämpligt, att Kung!. Maj:t. på administrativ väg skulle fastställa

dessa belopp.

Däremot kan jag icke underlåta att framhålla det olämpliga och otidsenliga

uti att i prästerskapets aflöning fortfarande skulle ingå boställen

med jordbruk.

Om ock denna aflöningsform kunde anses lämplig på den tid den

tillkom, torde den dock numera knappast från någon synpunkt vara att

förorda. Prästens ställning som själasörjare och öfriga i samband därmed

stående tjänsteåligganden lämnar den för sitt kall intresserade prästen

Motion af

herr

D. Persson.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

föga tid för bedrifvande af rationellt jordbruk. Att prästerna själfva

kommit till insikt om att jordbruket icke lämpligen kan inpassas under

deras ämbetsgärning, därom vittnar det sakförhållandet, att mer än halfva

antalet af de präster, som hafva boställe med jordbruk, utarrenderat detsamma.

. Detta aflöningssystem har också öfvergifvits beträffande de flesta

andra tjänstemän.

Skulle nu dessutom afkastningen från prästboställenas skogar icke

vidare komma boställsinnehafvare!! till godo, blir det än mindre skäl för

bibehållandet af den föråldrade och för prästerna själfva ofta nog med

obehag förenade aflöningsformen.

Då jag sålunda anser, att prästerna böra befrias från jordbruk, kan

jag icke heller ansluta mig till det stadgandet i Kungl. Maj:ts i proposition

n:o 84 framlagda förslag till ecklesiastik boställsordning, som föreskrifver,

att »å andra och tredje klassens bostadsboställen på landet skola

alla laga hus nybyggas och underhållas af boställshafvaren». Tv om man

med fog kan säga, att prästens ämbetsställning och utbildning äro inriktade

på fyllandet af helt andra uppgifter än skötsel af jordbruk med därtill

hörande binäringar, så torde detta i än högre grad kunna sägas, då

det gäller uppförandet af åbyggnader. Prästen bör, ostörd af omsorgen

om skog, åker och äng, helt få ägna sin tid och sina krafter åt uppbyggande

af Guds församling och icke af lador och visthus in. in. Det synes

mig också vara meningslöst att ålägga prästen en sådan börda som att

sköta om byggande och underhåll åt hus, då han ändå skulle blifva berättigad

till full ersättning för därmed förenade kostnader.

Fastän jag sålunda anser, att präster böra likställas med de liesta

andra tjänstemän och befrias från jordbruk och i stället tilldelas kontant

aflöning, förefinnas dock stärka praktiska skäl, som tala för att församlingarna

böra anskaffa byggnadstomt och trädgårdsland samt bygga och underhålla

erforderlig bostad med nödiga uthus åt kyrkoherdar och komministrar

samt med dem jämställda prästmän. Ty i vissa församlingar torde

det möta afsevärda svårigheter för prästen att få hyra tjänlig bostad i

närheten af kyrkan. Och att ålägga prästen att på egen bekostnad bygga,

och underhålla erforderliga bostadshus vore att för hela landet fastslå

ett system, som ofta nog leder till konflikter mellan af- och tillträdare

samt skuldsättning och obehag af flera slaff.

Om det sålunda står klart för mig, att prästerna böra befrias från jordbruksboställen,

erbjuda sig dock åtskilliga svårigheter vid besvarandet af

spörsmålet om huru med dessa boställen skall förfaras, för att de allt

fortfarande skola blifva till största gagn för det ändamål, till hvilket der

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ursprungligen varit afsedda. Det vill synas som man i det afseendet i

hufvudsak hade endast två alternativ att välja: utarrendering eller försäljning.

I likhet med prästlöneregleringskommittén har Kungl. Maj:t

anslutit sig till det förra alternativet. Och föredragande departementschefen

synes icke ha hyst någon tvekan i annat afseende än att han betecknat

som mycket omtvistad den frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe

borde skötas af indelningsinnehafvaren själf eller för hans rakning

utarrenderas.

Oaktadt de obehag af flera slag samt kostnader för syner och dylikt,

som skulle blifva förknippade med boställenas utarrendering, torde* man

icke heller kunna förutsätta att därigenom få så stor afkastning till prästens

aflöning, som om boställsjorden med tillhörande skog försåldes och

af därför influtna medel en fond bildades.

Jag förbiser ingalunda, att allvarliga anmärkningar kunna framställas

mot förslaget att försälja ecklesiastiska boställe ordarna, då dessa kunna

vara af väsentligen olika natur. Men dels har man anledning antaga, att

den pågående utredningen rörande den saken i de flesta fall” skall bringa

klarhet därutinnan, och dels torde den omständigheten, att dessa jordar

på olika sätt tillkommit, icke få öfva alltför stort inflytande på frågans

bedömande. Ty om jorden är upplåten af staten eller församlingen eller

ock donerad af. enskild person, så är den dock upplåten för ett bestämdt

ändamål och till förmån för en viss institution. Och så länge denna institution

finnes kvar, och boställsjorden användes till dess befrämjande,

äfven om det sker under andra former än de ursprungliga, torde däremot

icke med skäl kunna göras några mer afsevärda anmärkningar.

Vanskligare blir frågan rörande de boställsj ordar, som upplåtits för att

bereda vissa församlingar lättnader i dem åliggande bördor för prästerliga

och kyrkliga ändamål. En lösning vore ju, att försäljningsmedlen bokfördes

och redovisades för respektive församlingar. Men därom vågar jag

icke framställa .något särskildt förslag, utan bör den frågan göras till föremål

för utredning.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen, må afstå Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 och i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till prästerskapets aflöning,

byggclt på de af mig här ofvan angifna grunder, nämligen:

. att församlingen skall tillhandahålla ordinarie tjänstehafvare bostad med

nödiga uthus och, såvidt möjligt, trädgårdsland; samt

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

att de ecklesiastika boställen, som äro förenade med jordbruk, försäljas,

och de därför inflytande medel afsättas till en fond för prästerskapets

aflöning.

Motion af herr j hithörande delar yttrar herr J. Johansson i Kälkebo uti motion

J. Johansson. o o a

n:o 289: . „ , , ,.

»De i Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 aflatna lagförslagen hafva tör
anledt

en del ändringsförslag, hvilket visar att uppmärksamheten är fästad

på hvad de innehålla. Detta är också förklarligt, enär dessa förslag innefatta

dels en skattereform och dels reglering af en stor ämbetsmannakårs

löneförhållanden.

Ehuru dessa förslag grunda sig på eu synnerligen omfattande utredning,

kan man det oaktadt ställa sig mycket tveksam, huruvida de böra

af Riksdagen bifallas. Åtminstone gäller detta beträffande förslaget om

reglering af prästerskapets aflöning. o

Detta sistnämnda förslag är i viss man byggdt pa nu gällande förhallanden.

Sålunda har bibehållits att lönernas storlek skall bestämmas särskildt

för hvarje tjänst och att jordbruksboställen skola bibehållas.

Beträffande bibehållande af jordbruksboställen såsom aflöningsförmån

har man svårt att förstå, hvilket egentligt gagn detta skulle medföra.

Dessa boställen hafva mångenstädes ett högt värde, men på. de flesta platser

äro de det oaktadt till ganska liten nytta, eller glädje för prästerskåpet.

Att prästerna icke finna det så fördelaktigt att idka jordbruk, kan

man sluta däraf, att mera än hälften af dessa boställen äro upplåtna pa

arrende. Prästlöneregleringskommitten har ansett att utarrendering skulle

underlättas, om möjlighet bereddes att för viss tid, högst 20 år, afsluta

aftal därom. På vissa orter kan nog detta äga betydelse, men man har

anledning att ställa sig frågande, hvad nytta boställe som sådant då kan

medföra, ty saken blir väl då den, att . bostället endast tjänar till att guva

inkomst i form af arrendemedel, hvilken inkomst manga gånger kan

vara svår och osäker att utbekomma. Men den risken finnes för boställshafvaren,

att han en gång måste ersätta, om bostället vanskötes. Dessutom

medfölja synekostnader m. m. en sådan boställsinstitution.

Såsom skäl för boställenas bibehållande har framhållits, att det kunde

möta svårigheter på en del ställen för prästerskapet, om de ej sattes i

tillfälle att själfva hafva hästar i fråga om ämbetsskjutsar. Om man

skulle tillåta sig en jämförelse, så torde kunna framhållas, att kronofogdar

och länsmän hafva minst lika många resor i tjänsten som prästerna,.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Bilisdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 123

men icke har det försports någon svårighet öfver att dessa sakna boställen.

Samma skäl, som förut gjort sig gällande att indraga boställena för

andra statstjänstemän, gälla äfven i lika hög grad för indragning af prästboställena.

Däremot är det nog nödvändigt, åtminstone på landsbygden, att prästerna

förses med bostäder, hvilka böra både byggas och undei’hållas af

församlingarna. Att ställa underhållet på prästerna, då i allt fall församlingarna

skola hålla pengarne för samma underhåll, kan ej vara lämpligt

och däremot tala rent praktiska skäl. Till bostad bör höra trädgårdsland,

Att befria prästen från skatter för samma underhåll bör ej medgifvas.

Som en på ofvan angifna grunder byggd lönereglering nu svårligen

kan genomföras, emedan därför fordras en fullständig utredning, hvilken

utredning utskottet, som får denna motion till behandling, knappast kan

åstadkomma, samt emedan frågan icke är så synnerligen brådskande, så

synes Riksdagen gorå klokast att icke bifalla nu föreliggande förslag, utan

i stället anhålla hos Kung!. Maj:t om ny utredning.

På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå, ho) att förslaget

till lag om reglering af prästerskapets aflöning ej må af Riksdagen bifallas,

och 2:o) att Riksdagen i skrifvelse hos Kung!. Maj:t anhåller om för

nyad utredning och förslag i saken på grundvalen af ofvanstående framställning.

»

Uti motion n:o 291 anför herr J. A. Jonsson i Hökhult m. fl. i fråga

om det ecklesiastika boställsväsendet:

»Man har kommit till den uppfattningen, att det ej varit lämpligt för sta-jf0^0"®/^

tens tjänstemän, att de skulle såsom lön få nyttjanderätt till åt dem an-'''' ''m. ji.

slagna vissa boställen, utan ha dessa indragits och utarrenderats för statsverkets

räkning. Detta har ock visat sig vara till fördel för tjänstemännen

och för staten, som därigenom fått större inkomster af dessa boställen, än

man beräknat, att de skulle lämna innehafvare!!.

Då man icke ansett det vara lämpligt, att statens militära och civila

tjänstemän skulle aflönas på sådant sätt, att de erhålla nyttjanderätt till åt

dem anslagna boställen, så kan det väl ej heller vara lämpligt, att prästerna

genom att tillika blifva jordbrukare såsom lön skola taga afkastning af till

dem upplåtna boställen, som mången gång äro för prästen ganska betungande

och besvärliga, antingen han nu skall bruka sitt boställe själf eller upplåta

det till arrende eller brukning af någon annan.

Det skulle nog vara bäst för prästerna själfva, om de vore befriade från

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

denna skyldighet att taga befattning med boställena för att af dem bereda

sig inkomst, Det skulle säkert gagna prästernas verksamhet i deras viktiga

kall, om de befriades från att själfva ordna med sådant.

Det är ej lämpligt, att prästerna äro landtbrukare och befatta sig med

jordbruk. De hafva icke tid därtill och ha i allmänhet dessutom ringa eller

ingen insikt i huru ett jordbruk bör skötas. Den präst, som under sådana

förhållanden skall öfvertaga ett landtbruk och sätta sig in i hvad till detsamma

och dess rätta bedrifvande (skötsel) hörer, han blir onekligen alltför

mycket upptagen af sådant, så att hans prästerliga verksamhet helt säkert

kommer att lida däraf.

Prästerna ha nog så tillräckligt med arbete i sina församlingar, om de

verkligen intressera sig för själavården, att de behöfva odeladt ägna hela sin

tid däråt, om de skola kunna fylla sin uppgift att vara lärare och herdar

för sin församling och kunna på ett rätt sätt förvalta det pund, som är dem

anförtro dt.

Prästboställena skulle lämna större inkomster till prästernas aflöning,

om de utarrenderades på en längre tid och på så sätt, att pastoraten befriades

ifrån prästboställenas nybyggnads- och underhållsskyldighet, uto m

hvad som rör själfva bostaden, sätesbyggningen, för prästerna med hvad därtill

hörer. Nybyggnads- och underhållsskyldigheten för alla de hus, som äro

nödvändiga och behöfliga för jordbruket och beröra detta, skulle arrendator n

af prästboställena svara för.

Vi hålla alltså före, att alla de jordbruksfastigheter, som äro upplåtna

till aflöning för prästerna, böra för detta ändamål utarrenderas på 20 års

tid. Vid upprättande af arrendekontrakt bör dock för prästens räkning förbehållas

frukt- och köksträdgård, och om sådan ej finnes, skall för sådant

ändamål undantagas lämplig jord. Likaså bör prästen från boställets skog,

där sådan finnes, enligt utsyning erhålla skog till nödig vedbrand.

Med hänsyn till prästens behof kunde boställena utarrenderas me d de

villkor, att i arrendet inginge skyldighet för arrendatorn att af boställets

skog efter utsyning hugga och hemforsla bestämdt antal famnar ved för

prästens räkning. Äfven borde i kontraktet bestämmas, att arrendatorn skall

vara pliktig att till ett bestämdt pris pr liter lämna mjölk till prästen för

hans behof.

Arrendatorn kunde väl också åläggas att mot en i kontr aktet fastställd

afgift per mil skjutsa ett bestämdt antal mil årligen.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksd agen behagade

besluta, att de i åberopade Kungl. Maj:ts proposition framlagda lagförslag

ändras därhän,

s. 125 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

125

samt dels det med bostadsboställe förenade jordbruk äfvensom s. k.

löningsboställe och dylikt skola utarrenderas för prästernas aflöning på tjugu år.»

Herr A. Henricsom motion n:o 292 är af följande lydelse:

»Hvad i Kungl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag om regle-^0''^"jfJ^r

ring af prästerskapets aflöning m. in. föreslagits i afseende å förvaltningen af ’

de med jordbruk förenade bostadsboställen synes mig ej vara fullt tillfredslande.

Enligt det kungl. förslaget skall nämligen sådant boställe brukas af indelningshafvaren

utom för det i 6 § 4 mom. omförmälda fall, hvarjämte boställshafvare

enligt 30 § 2 mom. kan utverka sig tillstånd till sådant boställes

utarrenderande.

I syfte att en ändamålsenlig skötsel af boställena skall kunna ernås,

synes emellertid nödvändigt att stadga obligatorisk utarrendering, åtminstone

såsom regel.

Så länge boställe brukas af indelningshafvare, lärer boställets afkastningsförmåga

i allmänhet icke kunna hållas vid den normala, än mindre i någon

mera afsevärd mån däröfver uppdrifvas. Bland de härtill medverkande skälen

torde få erinras om följande. Prästen är i regel främmande för jordbrukarens

verksamhet. Särskildt måste han oftast anses sakna förutsättningarna för

bedrifvandet af ett mera intensivt jordbruk. Då prästen icke med säkerhet

kan beräkna längden af den tid, hvarunder han kan komma att innehafva

sitt boställe, afhålles han vanligen från att å bostället nedlägga sådana kostnader,

som ej omedelbart utan först efter någon tids förlopp skulle verka till

afkastningens förhöjande, såsom för täckdikning m. in. Snarare ligger i besittningsförhållandets

osäkerhet en uppfordran för honom att vid boställets skötsel

tänka mera på det närvarande ögonblicket, hvilket åter måste medföra nedsättning

i boställets afkastningsförmåga.

Boställes utarrendering under boställshafvarens tjänstetid kan, med hänsyn

likaledes till tjänstetidens osäkerhet, icke beräknas medföra någon utsikt

för att boställsj orden skall försättas i högre kultur.

Knappast synas några mera genomgripande förbättringar kunna förväntas

ens genom boställets utarrendering under en vanlig arrendeperiods längd, om

det sker tillfälligtvis, ty därest bostället därefter ånyo lägges under boställshafvarens

eget bruk, torde tillräcklig säkerhet ej förefinnas för jordbrukets

vidmakthållande i det förbättrade skick, hvartill det må hafva kommit under

arrendetiden.

Enda möjligheten för att af prästerskapets ifrågavarande boställen skola

kunna skapas jordbruk, som motsvara tidens fordringar, lärer därför vara att

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

införa en sådan ordning, att de alltid skola vara för längre tid utarrenderade,

med undantag blott för de fall, att särskilda förhållanden föranleda till att de

böra bibehållas under boställshafvarens eget bruk. Det torde med fog kunna

påstås vara till en stor nationalekonomisk förlust, så länge obligatorisk utarrendering

af prästerskapets bostadsboställen icke äger rum.

Härmed sammanhänger en annan fråga.

Innan jag går närmare in på denna fråga, torde få erinras om följande

bestämmelser i det kungl. förslaget.

För hvarje prästerlig beställning skall aflöningen beräknas till fixt belopp

efter vissa bestämda grunder. För aflöningens åstadkommande skall tagas i

anspråk i första hand den efter stadgade grunder uppskattade afkastningen

af det till beställningens innehafvare upplåtna bostadsboställe. Där ej nämnda

afkastning jämte andra närmare angifna aflöningsförmåner förslå till aflöningen,

skall bristen fyllas genom församlingsafgifter och, eventuellt, tillskott från den

s. k. kyrkofonden i enlighet med hvad därom föreskrifves.

Häraf följer, hurusom det för prästen är synnerligen angeläget att uppskattningen

af boställets afkastning är så noggrann att i händelse af boställets

utarrendering arrendebeloppet ej måtte understiga afkastningens uppskattade

värde. I händelse af boställets utarrendering på prästens egen begäran (enligt

30 §) kan det måhända sägas, att bristen må vara hans ensak. Men

därest bostället skall tvångsvis utarrenderas, måste det anses orättvist, om

prästen skall blifva lidande på grund af en otillförlitlig uppskattning.

Äfven ur denna synpunkt anser jag andra anordningar böra träffas än

hem, den kungl. propositionen anvisar.

Då prästens lön skall vara bestämd och ej i någon mån beroende af en

till äfventyrs större eller mindre afkomst af bostället, synes den utväg böra

anlitas, att vederbörande pastorat skall hafva att ansvara för att afkastningens

fastställda värde — detta och ej vare sig mer eller mindre — tillgodokommer

prästen; och torde i sådan händelse arrendelikviden böra ingå till församlingen.

Det i den kungl, propositionen föreslagna sättet för uppskattningens verkställande

synes ej heller vara fullt tillfredsställande. Den skall nämligen

verkställas af löneregleringsnämnden, hvars medlemmar ej äro eller åtminstone

ej behöfva vara valda med hänsyn till deras kunnighet i jordbruk. Ej

heller torde kunna ifrågasättas, att de skola företaga den lokala besiktning af

bostället, som förutsättes för uppskattningens tillförlitliga verkställande.

Lämpligare synes da vara, att före löneregleringsnämndens sammanträde

uppskattning äger rum af särskilt utsedde sakkunniga män, hvilka böra vara

De till antalet och väljas, en, som tillika skall vara ordförande, af landstinget,

eu af hushållningssällskapet och en af pastoratet. Genom en sådan anord
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2. 127

ning beredes möjlighet att för arrendeuppskattningen förskaffa sig för uppdraget

så lämpliga personer som domänintendent och hans biträden.

Enär prästen förutom den kontanta lönen bör erhålla fri bostad och å

landsbygden trädgård och gårdsplan till visst bestämdt område, böra erforderliga

bostadshus jämte lämpligt område undantagas vid uppskattningen.

Löneregleringsnämnden skall därefter granska den uppgjorda värderingen

och pröfva, huruvida i arrendekontraktet skola införas bestämmelser om tillhandahållande

af skjuts för prästens ämbetsresor mot gällande skjutslega och

af mjölk mot visst bestämdt pris.

Nämnden skall ock hafva att till yttrande upptaga fråga, huruvida boställe

med hänsyn till belägenhet eller andra särskilda förhållanden anses icke

utan synnerlig olägenhet kunna undandragas indelningshafvarens brukande och

förty icke böra utarrenderas. Sådan fråga bör dock underställas Kungl. Maj:ts

pröfning.

Därest Kungl. Maj:t vid pröfning af nämndens förslag förordnar, att boställe

skall utarrenderas, skall i öfrigt för utarrenderingen och arrendatorns skyldigheter

i tillämpliga delar gälla hvad angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner

är eller varder stadgadt, dock att hvad enligt nämnda stadganden

åligger domänstyrelsen skall tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

livarjämte hvad i nu gällande nådiga kungörelse den 10 november 1882 förekommer

i punkt 2 angående afskiljande af kronopark och i punkt 12: 3

angående undantagande af tjänstbarheter å kronopark ej skall äga tillämpning

å utarrenderadt ecklesiastikt boställe.

I händelse att i och för utarrenderingen erfordras, att för arrendatorn

uppföres nytt bostadshus eller att gammalt sådant flyttas till lämpligare plats,

bör sådant bekostas af pastoratet.

Vid arrendelikviden skall arrendatorn efter företedd och af prästen

bestyrkt räkning erhålla godtgörelse för åt prästen under året tillhandahållen

skjuts för ämbetsresor.

Jag har ej förbisett, att det af mig föreslagna sätt för utarrendering af

ifrågavarande boställen skiljer sig från hvad beträffande utarrendering af

prästerskapets annex- eller mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge

samt sådana hemman och lägenheter, som icke kunna utan olägenhet brukas

i förening med bostadsboställe, är stadgadt genom kungl. brefvet den 12

november 1858 och kungl. kungörelsen den 11 juli 1862. Skulle det befinnas

ändamålsenligare, att likformighet i afseende å samtliga ecklesiastika egendomar

införes, torde lämpligt vara, att de hufvudsakliga bestämmelserna om

utarrendering af kronans jordbruksdomäner utsträckas att gälla dem samtliga.

På grund af hvad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa, att Riksdagen

vid antagande af Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag till lag om regie
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ring af prästerskapets aflöning behagade besluta sådan ändring i förslaget,

att med jordbruk förenadt bostadsboställe i regeln skall upplåtas på arrende

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i sådant afseende är eller varder

stadgadt angående kronans jordbruksdomäner samt i enlighet med hvad jag

i öfrigt här ofvan närmare angifvit.»

Kungl. Maj:ts förslag till ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet

hvilar i väsentliga delar på det beståendes grund. Så skola bland annat

bostadsboställe och dess afkastning bibehållas såsom löneförmåner för den

präst, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Häremot har utskottet desto

mindre något att erinra, som genom upprätthållande af nu gällande ordning

härutinnan bäst skyddas de enskilda församlingarnas rätt att för

aflöning af sitt prästerskap tillgodoräkna sig afkastningen af sådana boställen,

som blifvit donerade eller af menighet anskaffade, utan att alltid

fånget kan till fullo styrkas fulltygas.

I händelse af boställenas skiljande, vare sig genom försäljning eller

annorledes, från de särskilda prästerliga tjänsterna — i enlighet med hvad

herrar Persson och Johansson tillstyrkt — skulle, om boställsafkastningen

indroges till någon gemensam fond, säkerligen mången gång inträffa, att

den ena församlingen sålunda nödgades med sina tillgångar bidraga till

underhållet af den andra församlingens prästerskap, en aflöningsprincip,

som står i bestämd strid mot hittills följda grundsatser och Riksdagens uttalande

i skrifvelsen af den 5 maj 1897. Innan någon förändring i angifven

riktning vidtages med boställena, lärer under alla förhållanden böra

afvaktas resultatet af den, på framställning af Riksdagen, anbefallda och

sedan några år pågående utredningen angående de ecklesiastika boställen,

som blifvit af kronan till prästerskapets eller församlings understöd anslagna.

Hvad för öfrigt beträffar frågan om försäljning af ecklesiastika boställen,

vare sig dylika boställen öfver hufvud — hvilket herr Persson

uppställer såsom ett önskemål — eller, på sätt ''herr Ros föreslår, blott

när hinder möter för jordbrukets utarrendering, finner utskottet en dylik

åtgärd icke välbetänkt. Visserligen är det obestridligt, att genom försäljningen

en tillfällig fördel understundom skulle kunna tillskyndas pastoratet

eller dess prästerskap. Å andra sidan är det- ju en af erfarenheten

alltjämt bekräftad sanning, att jordvärdet har tendens att stiga, en

tendens, som ej sällan mycket påtagligt framträder i verkligheten. Men

den förmån, som vinnes genom värdestegringen å ecklesiastik jord, bör

enligt utskottets förmenande icke komma någon annan till godo än kyr
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

kan, som ju måste vara beredd att med ökade tillgångar möta växande

anspråk på utvecklingen af hennes verksamhet.

Genom förslaget om obligatorisk utarrendering af prästerskapets bostadsboställen

har i den kung! propositionen inrymts en princip, hvilken

synes kunna blifva fruktbringande för det ecklesiastika boställsväsendets

reformerande och enligt utskottets åsikt bör i största möjliga omfattning

tillämpas.

Utskottet delar nämligen i allo de betänkligheter, som ej mindre i

statsrådsprotokollet än i förut omförmälda motioner anförts mot jordbruksboställen

såsom form för prästernas aflöning. Helt visst äro härvid att i

främsta rummet beakta de ofta menliga följderna af boställsväsendet

med afseende å ett behörigt fullgörande af det prästerliga kallet. Men

frågans nationalekonomiska betydelse — särskild! framhållen i herr Henricsons

motion — bör icke heller underskattas. Då det gäller jord med

ett värde af åtskilliga tiotal millioner kronor, kan det för landet i sin

helhet ej vara likgiltigt, huruvida skötseln af denna jord bedrifves på ett

rationellt sätt eller icke. Och att den prästerlige boställshafvaren såväl

som den af honom enskildt antagne arrendatorn icke alltid visat sig kunna

drifva ett rationellt jordbruk, må ej väcka förvåning.

Om än utskottet således anser sig böra på det kraftigaste understödja

förslaget om obligatorisk utarrendering af ecklesiastik boställsjord, förbiser

utskottet emellertid icke, att, på sätt departementschefen jämväl framhållit,

hinder af olika slag komma att härför möta. Oftast torde väl bristen

på särskild arrendatorsbostad omöjliggöra en sådan utarrendering. För

undanröjande af angifna hinder ifrågasätter herr Henricson i sin motion,

till och med att pastoratet skulle bekosta uppförandet af bostadshus för

arrendatorn. Ehuru uppenbart är, att utarrenderingen därigenom skulle

i hög grad främjas, lärer dock icke ett dylikt nytt kraf böra ställas på

församlingarna. Den förhöjda afkastning af bostället, som utarrenderingen

kan väntas medföra, skulle nämligen ytterst sällan leda till nedsättning

i forsamlingsafgifterna — hvilka i allt fall vanligen måste uttagas

intill medgifvet maximum — men väl minska behofvet af det till

utfyllande af boställshafvarens lön eljest erforderliga högre tillskottet från

kyrkofonden.

Ått en ovillkorlig föreskrift om utarrendering af alla de jordbruksfastigheter,

som äro upplåtna till aflöning för prästerna, skulle, i enlighet

med hvad herr Jonsson m. fl. yrkat, varda meddelad, kan utskottet alltså

icke tillstyrka. Men val instämmer utskottet i det af herr Henricson uttalade

önskemålet om införande af en sådan ordning, att prästerskapets

Bill. titt Riksd. Prof. 1908. 8 Smil. 1 Af cl. 2 Raft. 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prästlöneregleringskommittén.

130 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ifrågavarande boställen alltid skola vara för längre tid utarrenderade, med

undantag blott för de fall, att särskilda förhållanden föranleda till att de

böra bibehållas under boställshafvarens eget bruk.

Förslaget om frivillig utarrendering, utan inskränkning till boställshafvarens

besittningstid, erbjuder prästerskapet en utväg att vinna befrielse

från skötseln af jordbruket å sådana bostadsboställen, för hvilkas

obligatoriska utarrendering bestämda hinder mött. Ehuru förstnämnda

form för utarrendering icke synes kunna komma till någon större användning,

bör den dock enligt utskottets åsikt, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit,

upptagas vid sidan af den obligatoriska. Den frivilliga utarrenderingen

torde måhända med största fördelen kunna användas beträffande en del

mindre boställen.

I fråga om de detaljbestämmelser, som, enligt hvad departementschefen

upplyst, komma att meddelas till ett fullständigt ordnande af

arrendeväsendet, såvidt angår prästerskapets boställen, tillåter sig utskottet,

med anledning af herr Henricsons motion, göra det uttalandet, att för utarrenderingen

och arrendator skyldigheter synes i tillämpliga delar böra

gälla hvad angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner är eller

varder stadgadt. Särskildt finner utskottet det vara af vikt, att vid detaljbestämmelsernas

utarbetande till öfvervägande upptagas frågorna, dels

huruvida och i hvilken mån optionsrätt må medgifvas vid arrendeupplåtelser

af nu ifrågavarande slag, dels om ej, till förebyggande af förluster

och obehag för tjänsteinnehafvaren, arrendeafgiften bör erläggas till kronans

eller vederbörande kommuns uppbördsman.

Vid granskning af förslaget till lag om reglering af prästerskapets

aflöning skall utskottet under 5, 6 och 12 §§ till behandling upptaga en

del andra med det ecklesiastika boställsväsendet sammanhängande frågor.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets

aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uti inledningen till betänkandet IV (s. xvm) erinrar prästlöneregleringskommittén

därom, att hvad på grund af lag, öfverenskommelse eller

sedvänja under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare

tillförsäkrats detsamma genom Kungl. Maj:ts nådiga Privilegier för

Biskopar och samtelige Presterskapet i Sverige och dess underliggande

s. 131 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 131

landskaper deri 16 oktober 1723, samt återgifver några af privilegiernas

viktigare bestämmelser härutinnan.

Helt allmänt stadgas sålunda i 3 § af dessa privilegier: - Skola alla

Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet, hvar efter sin grad, heder

och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne friheter, donationer och

förläningar samt andre deras ämbeten tillhörige lägenheter och ordinarie

underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta, under samma titul

och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.»

Därpå lämnas mer;!, detaljerade bestämmelser i 4 §, af hvars innehåll utskottet

anser sig böra nu återgifva allenast följande: »Allé Biskoppar, Superintendenter,

Theologite Doctores, Professores, Praepositi, Pastores i Städer

och på Landet, Lectores i Gymnasierne, Rectorer och Conrectorer i Skolarne

och allé Präster i gemen skola oförändrat behålla efter gammal häfd

sine Biskopps-Stift, Praebende-Socknar och Hemman, Präste-gårdar i Städer

och på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Annexer, Tompter, Capellanshemman

och Boställen, Kläckare-bord, Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk

och Qvarnställen, med alle tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna,

som anten urminnes häfd är på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas

därtil lyda, hvilka äger och tilläger Prästerskapet skal til sitt underhåll

skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta

till vatn och land. Prästerskapet confirmeres och all härtils åtniuten Tionde,

Pastoralier och rättigheter, så åt de af vederbörande ricktigt skola utgöras.

— •— —■ Äfven stadfästes hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-her
bergen

af Konungs-Tijonden, som til —----------- underhåll och Lön förordnat

är,-----. Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm,

som vederbör, ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning,

eller det bruk, som speciale bref kunna medgifva, och af Hemmanen

utgiöras bör, efter eu viss anten redan stadgad eller lagligen till stadgande

tijondesättning. --- — Prästerskapet i Skåne, Halland, Blekingen och

Bohus-län skal, efter frids-fördragen och Malmö-Recess, under vanlig Frihet

behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter och Annexer med all frukt,

Land-gille, städsinål, åker och arbete häraf, jämte de inkomster ock förmåner,

som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft: rättande»

sig Prästerskapet i Skåne och Halland i des upbörd och inkomst

aldeles efter den på denne Riksdag giorde Förordning».

Sedan kommittén härefter i den allmänna motiveringen utvecklat skälen

för att å ena sidan de af jordbruksfastighet till prästerskapets aflöning

utgående tiondeafgifterna borde indragas till statsverket och därefter småningom

minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphörde att utgöras

af de skattskyldiga, samt å andra sidan i samband med indragningen

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

till statsverket af berörda afgifter borde af statsmedel till kyrkan årligen

lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, gör

kommittén det uttalandet (s. ccxxiv) att »kyrkans rätt till denna ersättning

bör betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att

ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan

medgifvande af allmänt kyrkomöte».

Hvilken andel i nu ifrågasatta lagstiftning bör enligt kommitténs åsikt

tillkomma kyrkomötet, angifver kommittén sedermera beträffande särskilda

lagförslag.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af

prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller i sin sista eller

7 § följande stadgande: »Hvad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må

icke ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.» Kommittén

framhåller i motiveringen till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan

är utan all betydelse, huru lång tid tillmätes för genomförande af fastighetsafgifternas

afskrifning, och i hvilken ordning denna försiggår (§ 5),

liksom kyrkans intressen icke heller i någon mån beröras af de åtgärder,

som varda vidtagna för debitering och uppbörd af de till statsverket indragna

afgifterna eller för indrifning af rester å berörda afgifter (§ 6), hvadan

icke någon anledning finnes att förbehålla kyrkan del i den lagstiftning,

som reglerar dessa förhållanden. Frågorna om tiondens indragning till statsverket

mot årlig ersättning samt om sättet för denna ersättnings bestämmande

och utgörande (§§ 1—4) ingripa däremot, säger kommittén, djupt

i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, hvarför kyrkans medverkan

uppenbarligen kräfves ej mindre för tillvägabringande af den lagstiftning,

hvarigenom dessa angelägenheter ordnas, än äfven för ändring i eller upphäfvande

af samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering af

prästerskapets aflöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och om

kyrkofond (§ 11) innehålla ett nästan ordagrannt lika stadgande därom,

att vederbörande lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt

kyrkomöte. I kommittébetänkandet gifves ej någon egentlig motivering

för berörda stadgande. Det säges allenast, att »det ligger i sakens natur,

att för ändring eller upphäfvande af denna lag måste fordras bifall af

allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för ändring eller upphäfvande

af denna lag bör naturligtvis fordras bifall af allmänt kyrkomöte»

(lagen om emeritilöner), samt att »då efter kommitténs förmenande kyrkofonden

kommer att få den allra största betydelse för kyrkoväsende! i vårt

land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må

ländras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 2.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län, som fäster

uppmärksamheten på innehållet i nyssomförmälda paragrafer, förklarar sig

hysa stor tvekan, om åberopade bestämmelses införande i dessa lagar är

med gällande grundlagar fullt förenligt. Enligt sistnämnda lagar erfordrades

kyrkomötets bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring

eller upphäfvande af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna

hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och

någon utvidgning af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna

äga rum. Hvad prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke

medgifva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från

privilegii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de berörde

sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra

de nu befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga

i ändring eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring,

kunna äga rum.

Med anledning af det utaf Kung! Maj:ts befallningshafvande i

Kopparbergs län sålunda uppkastade spörsmålet yttrar kammarkollegium

(underdånigt utlåtande 10/11 1905, s. 68), att kollegium ej tilltror sig döma

om, på hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden,

som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huruvida

alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna formen med

kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenligt

riktiga. Kollegium, som emellertid finner det uppenbart, att någon utväg

måste för ändamålet beredas, erinrar därom, att genom privilegierna af den

16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäkradt hvad då var anslaget

till dess underhåll. Skall nu, fortsätter kollegium, kyrkan afstå hvad henne

tillkommer på grund af en lagstiftning, som skyddas genom dessa privilegier

— vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande

af prästerskapets aflöning, på hvilka nådiga förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 hvilar —,

så torde det ligga i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gifves i

vederlag, måste hägnas med ett skydd af samma värde som privilegierna,

hvilka ju enligt 114 § regeringsformen ej kunna ändras eller upphäfvas

utan med bifall af allmänt kyrkomöte. Kollegium tillägger, att måhända ingen

annan utväg finnes att i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än

att prästerskapets privilegier i behörig ordning underkastas nödig jämkning

med hänsyn till innehållet i den af kommittén nu föreslagna lagstiftningen.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen rörande denna frågaD<^arteme’1''s''

gjort följande uttalande: chefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

»Kyrkomötets allmänna befogenhet är angifven i §§ 9 och 10 af nådiga

förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1868 samt i

regeringsformens 87, 88 och 114 §§.

Enligt omförmälda förordning åligger det kyrkomötet att afgifva underdåniga

utlåtanden öfver de kyrkliga mål, som Konungen till detsamma

öfverlämnar, hvarjämte kyrkomötet äger befogenhet att hos Konungen anmäla

föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, hvarom fråga af någon

dess ledamot väckes.

Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband med representationsreformen,

utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel i

kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphäfvande eller

förklaring af kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl af kyrkomötet,

dels till vetorätt i afseende å ändring eller upphäfvande af prästerskapets

privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.

Den af prästlöneregleringskommittén föreslagna lagstiftningen — hvars

grunddrag jag i det föregående återgifvit — berör i väsentliga delar prästerskapets

''friheter, donationer och föreningar samt andra deras ämbeten

tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl ock de vederlag,

hvilka de åtnjuta’. Ifrågavarande förmåner äro emellertid, såsom nämndt,

betryggade genom 1723 års privilegier. Förändring i samma förmåner kan

alltså icke ske utan medverkan af kyrkomötet i den af dess genom grundlagen

bestämda funktioner, som har sin hemul i § 114 regeringsformen.

Nu omhandlade lagstiftning angående prästerskapets löneförhållanden

m. m. i de delar, i hvilka samma lagstiftning utgör föremål för kyrkomötets

pröfning, bör därför ock i laga ordning underställas mötet.

Däremot torde, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Kopparbergs län anmärkt, den af prästlöneregleringskommittén föreslagna

formen för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de

förmåner, som nu äro på grund af privilegierna tillförsäkrade prästerskapet

eller som träda i

ruelser förenliga

dessas ställe, icke vara med grundlagens bestäm
-

Uti de lika lydande motionerna n:o 54 inom Första Kammaren af herr

K. J. Ekman och n:o 295 inom Andra Kammaren af herr O. W. Beclelius

Motioner af uttalar sig en hvar af motionärerna i omfärmälda ämne på följande sätt:

^Ekman^öch ^ de vid Kungl. Maj ds proposition n:o 88 med förslag till lag om regel.

w.ÄedeZius.lering af prästerskapets aflöning in. in. fogade lagförslag förekommer ej,

såsom i prästlöneregleringskommitténs motsvarande förslag, någon bestämmelse

om att dessa lagar ej skulle få ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt

kyrkomöte.

s. 135 Kontrollera mot PDF

1Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 135

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tiar nämligen

gjort gällande, att ett sålunda formuleradt tillägg ej vore med grundlagens

bestämmelser förenligt.

Härutinnan är jag fullt ense med herr statsrådet. Men å andra sidan

lärer icke kunna begäras, att svenska kyrkan, som nu i prästerskapets privilegier

åtnjuter ett det starkaste skydd för de kyrkliga aflöningstillgångarna,

skulle vid en omplacering af dessa tillgångar för vinnande af en ej blott för

kyrkan själ!'' utan i fullt ut lika hög grad för de skattdragande förmånlig utjämning

af de kyrkliga aflönings- och beskattningsförhållandena helt och hållet

afstå från detta skydd, beträffande de tillgångar, som sättas i stället för de

af kyrkan nu innehafda.

Jag tillåter mig med afseende härå erinra, hvilken genomgripande inverkan

i fråga om kyrkans rätt öfver sina tillgångar, den föreslagna omplaceringen

af desamma kommer att medföra. Kyrkan afstår helt och hållet

från rätten till fonden, hvilken hufvudsakligen utgår af fast egendom och

således är en mycket säker tillgång, äfvensom från öfriga privilegieskyddade

afgifter och får i stället utfästelsen af ett årligt vederlag i penningar och af

rätt att uppbära församlingsafgifter inom vissa gränser. Kyrkan afstår vidare

från den förhöjning i inkomst af tionden, som med hänsyn till den fortgående

stegringen af jordbrukets afkastning skulle inträffa, i fall tionden fullt

uttoges af den tiondeskyldiga jordens afkomst, och nöjer sig med att såsom

vederlag för tionden för all framtid mottaga det belopp, hvartill de nu faktiskt,

utgående afgifterna blifvit bestämda, ett belopp, som enligt prästlöneregleringskommitténs

uträkning för ecklesiastikåret 1896 — 97 icke uppgår till

ens hälften (47 procent) af hvad sades- och smörtionden hort utgöra, om den

författningsenligt uttagits i förhållande till spannmåls- och smörafkastningen.

Vid dessa förhållanden torde det ej kunna anses såsom en orättmätig

fordran från kyrkans sida, om denna gjorde anspråk på samma skydd för

sina tillgångar under de nya förhållandena som under de nu rådande.

Emellertid torde något särskilt skydd, beträffande deri del af de nya

tillgångarna, som kommer att utgå i form af församlingsafgifter, icke böra

äga rum. Det synes nämligen för vår tid mindre tilltalande att med särskildt

skydd omgärda afgifter, hvilka skola erläggas efter de för korum unalutskylders

utgörande i allmänhet stadgade grunder.

Däremot lärer kyrkan icke kunna eftergifva sin rätt till skydd för den

ersättning för tionden och därmed likställda afgifter, hvilken skulle komma

att från statsverket årligen inbetalas till kyrkofonden, äfvensom för själfva

denna fond och dispositionsrätten däröfver.

Då det för löneregleringsfrågans lyckliga lösning är af största vikt, att

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Utskottet.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

genom ömsesidigt tillmötesgående samförstånd i denna punkt uppnås, tillåter

jag mig framlägga det medlingsförslag härutinnan, som innefattas i nedan

upptagna lagbestämmelser; och får jag alltså vördsamt föreslå riksdagen att

i sammanhang med öfriga hithörande lagförslag för sin del antaga följande:

Förslag till lag angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets privilegier.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla om

prästerskapets bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter

skall äga motsvarande tillämpning å den ersättning, som enligt denna

dag utfärdad lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför skall utgå till kyrkofonden; och

skall i afseende å kyrkofonden och dess afkastning iakttagas, att genom

öfverförande till denna fond af afkomst från prästerskapets boställen eller

detsamma eljest anslagna aflöningsmedel någon rubbning icke sker i den

prästerskapet genom privilegierna tillförsäkrade rätten att varda bibehållet

vid dessa aflöningsmedel.»

Enär genom antagande af förestående lagförslag kyrkans nuvarande

andel i lagstiftningen beträffande de ämnen, som utgöra föremål för Kung!.

Maj:ts ifrågavarande proposition, uppenbarligen icke skulle ökas, men väl

afsevärdt minskas, och enligt utskottets mening fullt fog för motionärernas

framställning förefinnes, tillstyrker utskottet bifall till berörda framställning,

med allenast den ändringen, att, till undvikande af missförstånd angående

lagens räckvidd, orden »detsamma eljest anslagna» i slutet af

lagen utbytes mot orden »fonden eljest tillkommande».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

187

Granskning af författningsförslagens detaljer.

De af prästlöneregleringskommittén utarbetade författningsförslagen

hafva i allmänhet rönt erkännande och tillvunnit sig anslutning från de

hörda myndigheternas sida. Endast tre länsstyrelser hafva uttalat från

kommitténs väsentligen afvikande åsikter angående sättet för bestämmande

af skattskyldigheten till prästerskapets aflöning, hvilka åsikter svårligen

torde kunna förlikas med grundtankarna i kommitténs öfriga förslag; och

har öfverståthållareämbetet ansett sig icke böra förorda vare sig kommitténs

förslag om tiondeafskrifrung eller de andra förslagen. Jämväl domkapitlet

i Skara afstyrka- samtliga förslagen. Eljest vinna kommitténs olika

förslag, med bortseende från detaljanmärkningar, understöd af ortsmyndigheterna.

I utlåtande af den 10 november 1905 (s. 64) tillkännagifver

kammarkollegium sin anslutning i allt hufvudsakligt till de af kommittén

uttalade åsikterna om den ecklesiastika skattskyldighetens ordnande och

förklarar sig jämväl vilja med sitt förord understödja samtliga förslagen

med hänsyn till deras allmänna innebörd.

Departementschefen uttalar sig (s. 213) angående förslagen i deras

helhet på följande sätt:

»I den mån jag icke redan förut varit i tillfälle att yttra min mening

angående hvad som kan anses utgöra de ledande principerna i de af prästlöneregleringskommittén

framlagda förslagen till ordnande af det ecklesiastika

beskattningsväsendet och af prästerskapets aflöniugsförhållanden

öfver hufvud, anhåller jag nu få förklara, att de grundtankar, som uppbära

kommitténs författningsförslag, synas mig innefatta en i det hela lycklig

lösning af de föreliggande, invecklade spörsmålen, en lösning som, med bibehållande

åt det bepröfvadt goda, af hjälper eller mildrar verkningarna af de

mest framträdande bristerna i nuvarande anordningar.»

Utskottet, som instämmer i detta uttalande, anser sig emellertid böra

tillägga, att genom den omarbetning, departementschefen låtit kommitté
Bih.

till Rikta. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

förslagen i vissa afseenden undergå, innan de medelst Kung! Maj:ts förevarande

proposition framlagts för Riksdagen, förslagens förtjänster ökats.

För de erinringar mot en del bestämmelser i förslagen, som utskottet

funnit anledning framställa, går utskottet nu att redogöra.

Förslag’ till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför.

2 och 5 §§.

Utjämningen af nuvarande fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning

skall enligt ofvannämnda lagförslag icke försiggå på en gång inom

rikets alla pastorat, utan är för hvarje särskildt pastorat till tiden ställd

beroende däraf, att nu gällande lönereglering för prästerskapet därstädes

träd! ur kraft. När denna tidpunkt infaller, skola fastighetsafgifterna indragas

till statsverket (2 §), från och med den tidpunkten skall ock afskrifningen

taga sin början för att fortgå under 30 år (5 §).

Olika förslag till ändring härutinnan föreligga i tre inom Andra

Kammaren väckta motioner af herrar J. A. Jonsson i Hökhult, P. Nilsson

i Bonarp och J. Bengtsson i Bjärnalt.

Herr J. A. Jonssons motion, n:o 270, är af följande lydelse:

j0ti°njo{uson ^ Kung!. Maj:ts proposition till Riksdagen angående förslag till lag

om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför vill jag framhålla några synpunkter med däraf följande

ändringsförslag.

Skattskyldigheten har från ålder hufvudsakligen hvilat på jordbruksfastigheten,

och detta egentligen på grund däraf, att inga andra skatteföremål

då funnos att tillgå, som man ansåg kunna bära någon beskattning.

Men allt eftersom utvecklingen fortgått, ha nya skattekäilor uppstått, som

kunna och böra tagas i anspråk och som lika väl tåla beskattning i samma

proportion som jordbruksfastigheterna.

Skattskyldigheten till prästerskapet tynger nu mycket hårdare på jordbruksfastigheterna,

jämför dt med andra beskattningsföremål, och man har

kommit till insikt om, att detta är oriktigt och att en utjämning eller förändring

härutinnan bör vidtagas. Kungl. Maj:t har ock med anledning

däraf föreslagit Riksdagen: att den på jordbruksfastigheten hvilande tiondeskyldigheten

skall indragas till statsverket och afskrifvas mot godtgörelse

i penningar.

Enligt § 2 af Kungl. Maj:ts förslag skall indragningen för hvarje

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret näst efter det, med hvars

utgång den på grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen

den 1 november 1872 fastställda löneregleringen för prästerskapet i pastoratet

upphör att gälla.

Kommer Kungl. Maj:ts proposition att vinna Riksdagens bifall i enlighet

med Kungl. Maj:ts förslag, börjar afskrifningen af tiondeskyldigheten

å mycket olika tider i olika pastorat. Inom somliga pastorat t. ex.

går den nuvarande löneregleringen till ända redan 1914, och där skulle

afskrifningen således omedelbart taga sin början, medan det i andra pastorat

skulle dröja ända till år 1942, då nuvarande lönereglering för de sista pastoraten

utgår. Således skulle den på jordbruksfastigheten till prästerskapet

hvilande tiondeskyldigheten vara helt afskrifven för en del pastorat helt

få år härefter, då däremot en del andras skulle tyngas däraf ända till år

1942, hvilket ej kan vara riktigt.

Kan det vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att då

en skattebörda, som hvilar på all jordbruksfastighet i hela landet, skall

indragas och afskrifvas, denna indragning skall försiggå på olika tider i

olika pastorat? Det enda riktiga synes väl vara, att denna indragning

och afskrifning verkställes på en gång öfver hela landet och ej så, att t. ex.

ett pastorat får sin tiondeskyldighet afskrifven 28 år tidigare än ett annat

möjligen angränsande pastorat, blott därför att i senare fallet den uppgjorda

och tillämpade löneregleringen ej gått till ända förr.

En så viktig och nödvändig reform som indragning och afskrifning

af tiondeskyldigheten till prästerskapet bör om möjligt ske samtidigt öfver

hela landet. Det, att de uppgjorda löneregleringarna tilländagå på olika

tider, borde icke utföra något hinder för den viktiga reformens genomförande

i alla pastoraten på en gång.

Då lönereglering uppgjorts för pastoraten och hvart och ett pastorat

ensamt för sig aflönat sitt prästerskap, då ha ju olikheterna kunnat existera,

men då en indragning och afskrifning af tiondeskyldigheten till prästerskapet

skall äga rum, bör det ske samtidigt för alla pastoraten i hela

landet, så att alla samtidigt få åtnjuta samma och lika förmåner.

Om åtskilliga pastorat skulle få den på jordbruksfastighet hvilande

tiondeskyldighet afskrifven 1—28 år tidigare än i eu del andra pastorat,

kommer detta helt säkert att väcka missnöje hos dem, som få betala

tiondeskyldighet så mycket längre. Man bör taga noga hänsyn till, att

beskattningen blir lika för alla och att, äfven då fråga är om lindring i

någon skattskyldighet, alla, hvilka denna lindring berör, komma att åtnjuta

samma förmån samtidigt.

Olikheter, som behöfva utjämnas, förekomma äfven i prästerskapets

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

aflöningar. På grund af löneregleringens inverkande omständigheter ha

lönerna i några fall sprungit upp till oskäligt höga belopp. Det är ej

meningen, att tjänstinnehafvarne skola afstå från dem tillförsäkrade löneförmåner,

men dessa undantagsfall böra ej hindra att på en gång genomföra

en reform, som är så nödvändig för hela landet.

Hvad som vid den blifvande, enligt de nya grunderna fastställda,

löneregleringen kommer att brista i de högre löneförmåner, tjänstinnehafvarne

i en del pastorat haft enligt nuvarande lönereglering, det bör

till vederbörande prästmäns afgång kunna fyllas ur kyrkofonden, eller,

om denna ej anses böra därtill anlitas, af statsmedel, då ju en liktidig

afskrifning bör mest ligga i statens intresse.

Skulle det föreliggande förslaget blifva lag, torde de ledigblifna pastoraten

tillsättas så, att den blifvande tillträdaren är skyldig att underkasta

sig de förändringar med afseende på de löneförmåner, som enligt

de nya grunderna kunna blifva en följd.

En svårighet vid den af mig föreslagna anordningen är att få de nu

gällande löneregleringsresolutionerna på en gång försatta ur gällande kraft.

Jag föreställer mig dock, att detta i de flesta fall bör kunna ske på frivillighetens

väg. I så fall bör i den blifvande lagstiftningen införas ett

stadgande därom, att tillämpning af de nya bestämmelserna må före gällande

löneregleringsresolutions utgång inträda, därest en församling oeli

dess prästerskap i önskan därom sig förena, eller, vid inträffande kyrkoledighet,

församlingen påyrkar gällande resolutions upphörande.

Under tiden indragningen till statsverket och afskrifningen af prästerskapets

tionde pågår, kommer jordbruksfastigheten att i viss mån bli

dubbelbeskattad. Jordbruksfastigheten får lika med andra beskattningsföremål

erlägga skatt efter samma grunder, enligt nya löneregleringen, och

på samma gång liksom förut betala tionde, tills denna blir afskrifven.

Det kan icke vara lämpligt, att en sådan beskattning skall utsträckas till

30 år.

Skall öfvergången och afskrifningen draga en tid af 30 år, så är icke

afskrifningen genomförd, när nya löneregleringen, som skall afse en tid af

20 år, går till ända.

Det går nog mycket val för sig att indraga och afskrifva tiondeskyldigheten

till prästerskapet på mycket kortare tid, än Kung!. Maj:t

föreslagit.

Det naturligaste och med billighet och rättvisa öfverensstämmande

vore helt säkert att hela den på jordbruksfastighet hvilande tiondeskyldigheten

indrogs och afskrefs till hela beloppet under ett år, men om, som

Kung]. Maj:t ansett, en öfvergångstid är nödvändig, bör den icke utsträckas

s. 141 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

141

längre än till högst 20 år, så att af de till statsverket indragna afgifter

för hvarje pastorat till statsverket årligen erläggas under de första fem

åren endast sextio procent, under därpå följande tre år femtio procent,

under därpå följande tre år fyratio procent, under därpå följande tre år

trettio procent, under därpå följande tre år tjugu procent, och under de

sista tre åren allenast tio procent.

Jag tillåter mig att härvid åberopa hvad en af ledamöterna i prästlönereglerings

kommittén, herr Oscar Nyländer, i en af honom afgifven

reservation härom yttrar:

’Det torde icke kunna anses vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,

att den prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande

tionde skall — på sätt kommittén hemställt i § 5 af förslaget

till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför — af de tiondeskyldiga fastighetsägarne

fortfarande, i den mån denna tionde ej afskrifves, utkräfvas under hela

30 år efter det att de på grund af förordningen den 11 juli 1862 fastställda

löneregleringar upphört att gälla och sedan nya löneregleringar

börjat tillämpas, hvilka ålägga fastighetsägarne att, i likhet med andra

skattskyldiga, till prästerskapets aflöning bidraga.

Riktigast vore utan tvifvel, att tiondeskyldigheten af fast egendom

upphörde vid den tidpunkt, då nya och helt andra grunder för prästaflöningens

utgörande inom de respektive pastoraten börja tillämpas, och

att statsverket sålunda öfvertoge denna skyldighet, alltefter som de gamla

nu gällande löneregleringarna upphöra. Härigenom kunde ock hela föreslagna

anordningen för tiondens upptagande och afskrifning i högst väsentlig:

grad förenklas.

I alla händelser synes mig den af kommittén föreslagna tidsperioden

af 30 år för ifrågavarande afskrifning vara alltför lång och kunna utan

svårighet begränsas till åtminstone 20 ecklesiastikår eller till samma tid,

hvarunder en enligt nya grunderna fastställd lönereglering är afsedd att

tillämpas.’

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Riksdagen

behagade besluta, att de i propositionen framlagda lagförslag ändras

därhän, att den föreslagna indragningen och afskrifningen af den på jordbruksfastigheter

hvilande tiondeskyldigheten och därmed likställda afgifter

kommer att på de af Kungl. Maj:t föreslagna villkor verkställas om möjligt

samtidigt i alla pastorat inom landet med början år 1914 eller något

annat mera lämpligt år;

samt att öfvergångstiden för denna indragning och afskrifning bestämmes

till högst 20 år i stället för af Kungl. Maj:t föreslagna 30 år.»

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

I motionen n:o 272 uttalar sig lierr P. Nilsson sålunda:

Motion af »I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 88 ingår i § o af förslaget

en . om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde den bestämmelsen, att ''de till statsverket indragna afgifter skola

under loppet af trettio ecldesiastikår, räknade för hvarje pastorat från och

med det år, då indragningen där vidtager, afskrifvas’.

I öfverensstämmelse med hvad en medlem af prästlöneregleringskommittén

— herr S. O. Nyländer — och åtskilliga af de myndigheter, som

yttrat sig i ärendet uttalat, finner jag den tid, som enligt det nu framlagda

förslaget skulle förflyta, innan den på jordbruket hyllande särskilda

skattebördan för prästerskapets aflöning varder på ett rättvisare sätt fördelad

mellan jordbruket och öfriga näringsgrenar, allt för långt utsträckt.

Såsom framgår af departementschefens yttrande till det lagförslaget bifogade

statsrådsprotokollet (sid. 222), skulle den senast fastställda löneregleringen

först år 1942 förfalla, hvadan den uteslutande på jordbruket

hvilande tionden först år 1972 skulle vara fullständigt afskrifven. Visserligen

kan det ha sina fördelar att ''skynda långsamt’, då det gäller omläggning

af våra beskattningsgrunder eller andra samhällsreformer;

men att i detta afseende vidtaga en omläggning, som först efter 64 år

skulle vara fullständigt genomförd, det förefaller mig i alla fall vara en

väl långt drifven försiktighet.

Rättvisa och billighet torde vara de förnämsta principer staten har att

taga hänsyn till och göra gällande vid skattebördornas fördelning. I forna

tider var ju på landsbygden jordbruket den enda näring, som i fråga om

prästernas aflöning såväl som i fråga om andra utskylder ägde någon bärkraft

såsom skatteobjekt, och att jordbruket i den tiden fick bära hela

bördan, kan ju både förklaras och försvaras. Nu äro ju dock förhållandena

helt annorlunda. I de flesta församlingar hafva nya näringsgrenar uppvuxit,

på hvilka en del af skattebördan kunnat läggas. Så har ju ock

skett i de flesta fall. Men i fråga om prästerskapets aflöning utgå ännu

på landsbygden nära tre fjärdedelar af hela församlingsbidraget från jordbruksfastighetens

(18 procent utgöres af personliga afgifter — se sicl. 59

i Kungl. Maj:ts proposition n:o 88) och uppmätt efter fyrktalet var jordbruksfastighetens

belastning nära tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålen

tillhopa (se sid. 63 i samma proposition), eller i medeltal

för riket (städer och landsbygd) 27,09 öre per fyrk för jordbruksfastighet

mot 2,33 öre per fyrk för annan fastighet och för inkomst. Att

Riksdagen för att afskaffa denna numera alldeles orimliga och orättvisa

börda från jordbruket skulle tillgripa en utjämningstid af 64 år, kan ej

annat än förefalla oegentligt.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Då en annan på jordbruket hyllande tunga, kronotionden, aflyftades,

skedde detta dels genom nedsättning och dels genom afskrifning under

en tidrymd af 19 år. Prästerskapets tionde är ju af samma natur som

kronotionden och af samma grunder tillkommen. Jag kan därför icke

förstå, hvarför det skulle behöfvas 64 år för den ena tiondeartens afskrifning,

då det ej behof des mer än 19 för den andra — isynnerhet då förslaget

om den förras afskrifning ej framkommit till Riksdagen förr än

3 år efter den senares fullständiga upphörande.

Ännu enklare gick det till, då den från de forna danska landskapen

Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt af vissa hemman i Ålfsborgs

län utgående kyrkotionde!! afskrefs. 1898 års Riksdag beslöt helt enkelt,

att ifrågavarande kyrkotionde skulle från och med år 1900 upphöra att

af de tiondeskyldiga utgöras.

1 den skrifvelse (n:o 122) som 1898 års Riksdag aflat till Konungen i

ärendet heter det bland annat:

''Billigheten af att, sedan beslut fattats om öfriga grundskatters fullständiga

afskrifning, motsvarande förmån må beredas ifrågavarande tiondegifvare,

torde vara allmänt erkänd, och likaledes torde endast en mening

förefinnas om lämpligheten af att genom kyrkotiondens afskrifning likställighet

i afseende å jordbeskattningen inom landet i dess helhet varder

befrämjad.’

''På sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit synes med afseende å de jämförelsevis

obetydliga belopp, hvarom här är frågan, afskrifning af förenämnda

onera böra ske på en gång och icke under en följd af år, såsom

beträffande grundskatterna är beslutadt.’

I samband härmed må ock anföras att från och med år 1900 afskrefs

den i Skåne, Halland och Blekinge utgående helgonskylden.

Ofvannämnda riksdagsskrivelse af år 1898 framhåller ett önskemål,

som genom kyrkotiondens afskrifning skulle vinnas och som man äfven

nu, då det gäller en annan afskrifning, borde taga hänsyn till, nämligen

''likställighet i afseende af jordbeskattningen inom landet i dess helhet’.

Såsom synes af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition (sid. 63) växla

de från jordbruksfastigheten å landsbygden till prästerskapets aflöning utgående

afgifterna, som i medeltal utgöra 27,29 öre per fyrk, från 3,53 öre

per fyrk (Gustaf Adolf i Karlstads stift) till 124,87 öre per fyrk (Karesuando

i Härnösands stift), och under det afgifterna i 41 församlingar ej

uppgå till mer än högst 10 öre per fyrk, stiga de i 69 församlingar till

mer än 60 öre per fyrk. Det är ej rimligt, att Riksdagen, då den går att

verkställa en efter lång och dyrbar utredning tilltänkt omreglering af hit
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

hörande förhållanden, skulle låta en sådan olikhet delvis kvarstå ända till

år 1972.

Lika orättvist synes det ock vara att låta den ojämnhet, som råder

med afseende å afgifterna från skilda jordbruksfastigheter inom en och

samma församling, delvis kvarstå ända till sistnämnda år.

Denna olikhet är, såsom framgår af utredningen i föreliggande kungl.

proposition (sid. 62), beroende därpå, att under det jordbrukets utveckling

varit mycket olika å olika hemman och taxeringsvärdet därigenom företett

stor växling, har i ett stort antal församlingar tionden — enligt bestämmelserna

vid löneregleringen — under hela tiden utgått efter de taxeringsvärden,

som åsatts fastigheterna året före vederbörande lönereglerings tilllämpning,

eller ock efter samma grunder (mantal, öresland, seland och

dylikt) som före löneregleringen.

Huru böra då alla de här påpekade orättvisor och ojämnheter i beskattningen,

som genom ett bifall till föreliggande kungl. proposition skulle

kvarstå, undanröjas?

Genom en absolut skatteutjämning inom hvarje församling, så att alla

till prästerskapets aflöning från församlingen utgående afgifter sammanfördes

i en summa, hvilken därefter lika fördelades på församlingens hela

fyrktal, skulle i städerna belastningen utgöra i medeltal 1,81 öre pr fyrk,

men i en stad, Falsterbo, uppgå till 13,19 öre per fyrk, under det på

landsbygden belastningen skulle utgöra (se sid. 95 i kungl. propositionen

n:o 88):

i

15

församlingar .............

............. o öre pr

»

112

»

.............. 5 till 10

567

»

............. 10 » 20

»

933

»

.............. 20 » 30

»

509

»

.............. 30 » 40

»

204

»

.............. 40 » 60

»

50

»

.............. öfver 60 C

lande,

Ojämnheten i belastningen skulle

och

■ fyrk.

bli så mycket mer i ögonen fal
-

som

utjämningen skulle verka ytterst olika i olika församlingar,

belägna alldeles intill hvarandra. En sådan skattejämkning måste därför,

såsom prästlöneregleringskommittén med rätta anmärker, ''betraktas såsom

förfelad samt framstå i allt för bjärt motsats till grundskatteafskrifningen,

hvars ledande grundsats just varit, att lindringen af skattebördan borde

allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och likformig’.

Såväl prästlöneregleringskommittén som Kungl. Maj:t hafva ju utgått

från den förutsättningen, att prästerskapets aflöning icke blott är en församlings-

utan ock en statsangelägenhet, och att staten ej allenast äger

s. 145 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o ll Utlåtande 1V:o 2. 145

att genom lagstiftning ordna kyrkans författning utan äfven är skyldig

att i ekonomiskt afseende draga försorg om de kyrkliga institutionernas

upp rätthållande. Det skulle då, synes det mig, legat närmast till hands

att vidtaga en sådan omläggning af grunderna för prästernas aflöning, att

härför nödiga afgifter kunde för hela riket komma att utgå efter samma

grunder och jämt fördelade på alla inkomsttagare efter deras inkomster

— vare sig dessa beräknas af fastighet, kapital eller arbete — och bestämda

bärkraft.

Prästiöneregleringskommittén och efter henne Kungl. Maj:t ha emellertid

gått en annan väg, och då ingen utsikt finnes att nu få fram ett

helt annat system för erhållande af de till prästerskapets aflöning nödiga

inkomsterna, vill jag ej inlåta mig på något förslag i denna riktning.

Emellertid synes det mig, att Riksdagen utan betänkande skulle kunna

förkorta den tid, 30 år, som föreslagits för aflyftande från fastigheterna

af på dem hvilande särskilda afgifter för prästerskapets aflöning, så att

afskrifningen af dessa afgifter må ske på en gång och för hvarje pastorat

året näst efter det, med hvars utgång den fastställda löneregleringen för

prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Om för denna afskrifning

nödiga medel utgå af statsverket, så blir ju — från och med 1942, då

den sist fastställda löneregleringen upphör att gälla — utjämningen af

denna skattebörda någorlunda fullständig. Visserligen komme enligt § 7

i Kungl. Maj:ts förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning

församlingsafgifter fortfarande att upptagas — olika för olika församlingar

allt efter det föreliggande behofvet — men då dessa afgifter begränsats

till 10 öre för hvarje person och 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt

tiotal kronor af inkomstbeloppet, så kan i alla fall olikheterna ej blifva

betydliga.

På hvad sätt statsverket skall erhålla medel för fyllandet af lönefondens

behof under den tid Kungl. Maj:t beräknat, att indragningen till

statsverket af prästerskapets tionde skulle äga rum, blir ju en särskild

fråga, som dock ej torde vara så svår att lösa. Enklast och rättvisast

torde väl vara, att medlen i fråga upptoges som en särskild post vid kronouppbörden.

Om en utdebitering af 3 öre för hvarje helt eller påbörjadt

tiotal kronor af hela inkomstbeloppet af såväl fastighet som af kapital och

arbete verkställdes, skulle enligt gjord beräkning ett tillräckligt kapital

för ändamålet erhållas. Tydligt är, att denna utdebitering ej skulle verkställas

inom andra pastorat än dem, för hvilka prästtionden afskrifvits.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag att Riksdagen

måtte vid antagandet af Kungl. Maj:ts förslag till lag om indragning till

Bill. till Rilcsd. Prat. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Riksdagens Särskilda XJtskotts (Åko 1) Utlåtande N:o 2.

statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning

därför vidtaga den ändring, att afskrifningen af nämnda tionde må äga

rum för hvarje pastorat året näst efter det, med hvars utgång den på

grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november

1872 fastställda lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att

gälla och att statsverket till kyrkofonden inbetalar motsvarande belopp».

Herr J. Bengtsson anför i sin motion n:o 275 följande:

Moti°n herr275 *1 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om indragning till

j. Bengtsson, statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning

därför har (i 5 §) föreslagits, att ’de till statsverket indragna afgifter

skola under loppet af 30 ecklesiastikår, räknade för hvarje pastorat från

och med det år, då indragningen där vidtager, afskrifvas’ på sätt nämnda

paragraf närmare angifver.

Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt öfverensstämmer med prästlöneregleringskommitténs.

Men kommittén har ej varit enhällig, utan en från

densamma afvikande mening har uttalats af kommittéledamoten Nyländer,

som ansett, att rättvisa och billighet fordra, att tiondeskyldigheten af fast

egendom upphör vid den tidpunkt, då helt andra grunder för prästaflöningens

utgörande inom de olika pastoraten börja tillämpas, eller åtminstone

att den föreslagna tidsperioden af 30 år för ifrågavarande afskrifning

begränsas till 20 år. Samma tankegång går igen i en del af de yttranden,

som afgifvits af domkapitel, länsstyrelser och andra myndigheter.

Äfven jag anser, att den föreslagna afskrifningsperioden är för lång.

Helst hade jag sett, att hela den på jordbruksfastighet hvilande tiondeskyldighet

indragits och afskrifvits under ett år, men då det är möjligt,

att en öfvergångstid skulle vara lämplig, vill jag inskränka mig till att

begära, att denna öfvergångstid göres så kort som ske kan.

Jag tillåter mig därför hemställa, att Riksdagen ville besluta sådan

ändring i Kungl. Maj:ts förslag till lag om indragning till statsverket och

afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför, att den i

5 § omförmälda afskrifningen måtte för hvarje pastorat äga ruin ecklesiastikåret

näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen

den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering

för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla eller — om detta

icke låter sig göra — under loppet af 20 ecklesiastikår, räknade för hvarje

pastorat från och med det år, då indragningen där vidtager.»

Omförmälda tre motioner öfverensstämma därutinnan, att i dem alla

Utskottet.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

påyrkas förkortande af tiden för afskrifning af fastighetsafgifterna. Dessutom

föreslår herr Jonsson i sin motion, att indragningen till statsverket

af nämnda afgifter skall inom alla pastorat på en gång företagas, oberoende

af tiden när hvarje särskild lönereglering upphör att gälla,

En viss hänsyn bör enligt utskottets mening tagas till de sålunda

framställda krafven. För utskottet framstår det nämligen såsom ett önskemål,

att den rättvisare och jämnare fördelning af utskylderna till prästerskapets

aflöning, som är den föreslagna skattereformens syfte, med det

snaraste kommer till stånd, och det synes vara af icke mindre vikt, att

åtskilliga prästers nu alltför knappa lefnadsvillkor utan onödigt dröjsmål

förbättras. Men det måste ihågkommas, att tiondegifvarna och de lägst

aflönade prästerna icke äro de enda, som beröras af öfvergången till ett

nytt beskattnings- och lönesystem. Detta system skulle ju å andra sidan

verka till skatteförhöjning för en del församlingsmedlemmar, som för närvarande

endast obetydligt bidraga till prästerskapets aflöning, och kan

medföra löneförminskning för vissa präster, nämligen sådana som på grund

af gällande löneregleringar äro i besittning af högre inkomster, än som

enligt de föreslagna löneberäkningsgrunderna öfver hufvud få fastställas

för en i territoriell församling tjänstgörande präst eller åtminstone kunna

antagas komma att utgå för de beställningar, åsyftade präster innehafva.

Hvad nu till en början beträffar förslaget om rubbning af den stadgade

tiden för löneregleringarnas giltighet, i syfte att fastighetsafgifterna

skulle inom alla pastorat samtidigt indragas, vunnes väl genom en dylik

anordning den fördelen, att i framtiden samma grunder för skattskyldighet

och lönernas beräkning kunde från en gemensam tidpunkt allestädes

i församligarna tillämpas.

Men ur en annan synpunkt torde denna anordning ej vara tillfredsställande.

Följden skulle nämligen blifva deri, att nya löneregleringar för

prästerskapet i hela riket måste förberedas till fastställelse under ett och

samma år eller åtminstone några få närliggande år. Det kan måhända

antagas, att löneregleringsnämnderna, af hvilka en hvar får sin verksamhet

förlagd inom allenast ett län, skola på denna tid medhinna de utredningar

och uppskattningar af olika slag, som ingå i nämndernas åligganden.

Däremot lärer rimligtvis icke kunna begäras, att de centrala ämbetsverken,

hvilka med anledning af löneregleringarna för prästerskapet i

de omkring 1,400 territoriella pastoraten gifvetvis få sig förelagda åtskilliga

svårlösta spörsmål — särskild! beträffande ecklesiastika boställens

tillkomst och andra dem rörande omständigheter — skola inom loppet af

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ett eller två år hinna utföra hela det förberedande arbete, som på dem

ankommer, innan samtliga löneregleringsärenden blifvit bragta i sådant

skick, att de kunna underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Någon alltför stor olägenhet synes för öfrig! icke vara förbunden därmed,

att utlöpandet af den stadgade giltighetstiden af femtio år afvaktas beträffande

åtminstone de löneregleringar, som fastställts under tiden närmast

efter utfärdandet af 1862 års förordning, och af hvilka de 12 tidigast uppgjorda

förfalla den 30 april 1914. Sistnämnda år och de följande 9 åren

— således till och med år 1923 — upphöra 1,291 löneregleringar att gälla.

Af de 1,365 löneregleringar, som enligt prästlöneregleringskommitténs

upppgift blifvit fastställda intill ecklesiastikåret 1896—-97, utlöpa de återstående

74 å följande tider:

24 år 1924

16 » 1925

9 » 1926

5 » 1927

2 » 1928

2 » 1929

1 år 1930

2 » 1931

3 » 1932

7 » 1933

2 » 1934

1 » 1942.

Blefve sistnämnda, jämförelsevis få löneregleringars giltighet till tiden

begränsad, skulle, äfven om uppgörandet af de nya löneregleringarna måste

förläggas till ett och samma år, mot en dylik anordning säkerligen icke

kunna med skäl åberopas svårigheten för löneregleringsnämnder och myndigheter

att inom behörig tid verkställa erforderliga förarbeten. Men

genom dessa löneregleringars upphäfvande, innan den för dem bestämda

tiden utlupit, vunnes den enligt utskottets mening ej oväsentliga fördelen,

att fastighetsägarna inom de pastorat, för hvilkas prästerskap samma löneregleringar

för närvarande gälla, ej under flera år blefve utestängda från

förmånen af en skattelindring, som ju är afsedd äfven för dem, men som

tidigare beredes fastighetsägarna inom flertalet andra pastorat.

För det åsyftade målets vinnande synes, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad herr Jonsson i motiveringen till sin motion antydt,

den utvägen böra beredas, att Kungl. Maj t, som fastställt löneregleringarna,

äfven finge sig tillerkänd rätt att, på framställning af pastoratet

och dess ordinarie prästerskap, medgifva, att vederbörande lönereglering

må tidigare, än föreskrifvet är, upphöra att gälla, i följd hvaraf då ock

fastighetsafgifterna kunde indragas och afskrifningsproceduren påbörjas

förr, än eljest varit möjligt. Ett dylikt ingrepp i det stadgade förloppet

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

torde dock, af redan angifvet skäl, ej böra tillåtas i vidsträcktare omfattning,

än att allenast de löneregleringar, som förfalla efter den 30 april

1923, sålunda skulle kunna försättas ur gällande kraft.

Om i följd af ledighet vid den eller de ordinarie prästerliga beställningar,

som finnas inom ett pastorat, icke någon tjänsteinnehafvares rätt

förnärmas genom löneregleringens upphäfvande, bör naturligtvis medgifvande

därtill kunna lämnas på ansökning af pastoratet ensamt.

I öfverensstämmelse med de af utskotttet sålunda uttalade åsikterna

bär tillägg gjorts till 2 §.

Beträffande härefter planen för fastighetsafgifternas afskrifning, anser

sig utskottet icke kunna tillråda, att dessa skatter skulle, på sätt herr

Nilsson föreslagit, för hvarje pastorat afskrifvas, i och med det att den

för pastoratets prästerskap på grund af 1862 eller 1872 års förordning

fastställda löneregleringen upphör att gälla.

Såsom departementschefen framhållit (s. 222), får det nämligen »icke

förbises, att en nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande af nu

ifrågavarande skatter för innehafvarna af tiondeskyldiga fastigheter innebär

en direkt fördel, som beredes dem därigenom, att samhällets öfriga medlemmar

måste påtaga sig en ökad skattebörda». Vid reformens genomförande

bör därför enligt departementschefens åsikt en viss aktsamhet iakttagas.

«Varsamhet torde», fortsätter departementschefen, »vara att tillråda

jämväl ur synpunkten af statens förmåga att utan större svårighet fylla

budgetens kraf. Genom småningom fortgående nedsättning af de indragna

fastighetsafgifterna minskas nämligen efter hand statens inkomst af dessa,

medan ersättningsskyldigheten till kyrkan för de henne frångångna afgifterna

kvarstår oförändrad. Den brist, som härigenom uppkommer för statsverket

och som beräknats vid den sista skatteprocentens försvinnande uppgå

till 3,897,954 kronor, måste fyllas.

Då emellertid departementschefen vid öfvervägande å ena sidan af

de omständigheter, som tala för ett förkortande af den tidrymd, under

hvilken fastighetsafgifternas afskrifning bör bringas till slut, och å andra

sidan af de omständigheter, som mana till varsamhet vid afskrifningsplanens

uppgörande, ej funnit anledning att afvika från prästlöneregleringskommitténs

förslag om en period af 30 år för regleringens genomförande,

vill det synas utskottet som om departementschefen i någon mån underskattat

vikten åt att ifrågavarande föråldrade skatteformer snarast möjligt

aflägsnas ur skattesystemet och å andra sidan öfverskattat betydelsen för

budgeten af den tillökning i utgifter, som föranledes af prästtiondens successiva

efterskänkande.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

I detta sammanhang ligger det nära till hands att erinra, hurusom

enligt kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892

afskrifningen af grundskatterna försiggick från och med år 1886 till och

med år 1903 samt följaktligen slutfördes under en tidrymd af allenast 18

år. Från förloppet vid berörda skatteutjämning kan enligt utskottets förmenande,

och såsom herr Nilsson äfven framhållit, hämtas stöd för yrkandena

på förkortning af tiden för nu ifrågavarande afskrifnings genomförande.

Af en viss betydelse kan äfven den omständigheten anses vara, att

de blifvande löneregleringarnas giltighet skall begränsas till 20 år. Det

synes nämligen föga lämpligt att låta de gamla tiondeafgifterna, om än

förminskade, kvarstå, sedan tiden för de nya, första gången uppgjorda

löneregleringarna inom de särskilda pastoraten gått till ända.

Ett något större tillmötesgående än Kungl. Maj:ts förslag innebär, bör

alltså enligt utskottets förmenande visas tiondegifvarna i afseende å deras

anspråk på en snar utjämning af nu ifrågavarande bördor, och skulle,

såvidt utskottet är i tillfälle att därom döma, ett förkortande af afskrifningsperioden

ej behöfva för staten medföra några verkliga olägenheter

af finansiell art. Utskottet anser således, att, med ändring af 5 § i ombehandlade

lagförslag, den åsyftade skatteafskrifningen bör bringas till

slut under loppet af 20 år, såsom herrar Jonsson och Bengtsson alternativt

föreslagit, och försiggå enligt den planen, att under de första 10 åren

erläggas — i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag — 60 procent

af de till statsverket indragna afgifterna, under därpå följande 5 år 40

procent och under de sista 5 åren 20 procent, hvarefter från och med

det tjuguförsta året återstoden eftergifves.

Om denna plan följes, skulle, enligt gjorda ungefärliga beräkningar,

statsverket till exempel år 1920 hafva att till kyrkofonden utgifva 2,663,041

kronor såsom ersättning för indragen tionde, samtidigt med det att tiondegifvarna

vore skyldiga att till statsverket betala 1,597,824 kronor. Statsverkets

nettotillskott till kyrkofonden skulle således det året utgöra allenast

1,065,217 kronor. Sedermera, i den mån allt flera af de gamla löneregleringarna

förfalla, stegras årligen statsverkets utgifter, och efter det

den sista tiondeposten å 390 kronor år 1961 afskrifvits, har statsverket

att, utan något bidrag af tiondegifvarna, till kyrkofonden årligen inleverera

3,897,954 kronor.

Då det torde vara af ett visst intresse att, med hänsyn till deras

finansiella innebörd, sinsemellan jämföra de olika afskrifningsplanerna

enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, har utskottet för ändamålet

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

uppgjort nedan intagna tablå. Med afseende å densamma tillåter sig utskottet

erinra, att enligt 5 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag om indragning

till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde skulle under

den trettioåriga afskrifningsperioden af de indragna afgifterna årligen erläggas

under de första 10 åren 60 procent, under därpå följande 4 år 50

procent, under därpå följande 4 år 40 procent, under därpå följande 4

är 40 procent, under därpå följande 4 år 20 procent och under de sista

4 aren allenast 10 procent, hvarefter från och med det trettioförsta året

återstoden eftergifves.

I nu ifrågavarande tablå betecknas Kungl. Maj:ts afskrifningsförslag

såsom »alternativ I» och utskottets såsom »alternativ II».

Tablå,

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896

- 97, under olika förutsättningar beräknade årliga kostnad för fullgörande

af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden med anledning af kyrkotiondens

och öfriga fastighetsafgifters indragning, samtidigt med det att

omförmälda afgifter varda afskrifna.

1

2

3

4

5

G

7

År.

Indragen

tionde in m.

under året

kronor.

Statsverket be- talar till kyrko- fonden såsom

ersättning för

indragen tionde

m. m.

kronor.

Församlingarna betala, efter

afskrifning, till statsverket

Statsverkets nettotillskott till

kyrkofonden för indragen

tionde m. m.

enligt alternativ

I

kronor.

enligt alternativ

II

kronor.

enligt alterna- tiv I

kronor.

enligt alterna- tiv II

kronor.

1914

30,225

_

30,225

_

18,135

18,135

12,090

12,090

1915

87,540

—

117,765

—

70,659

—

70,659

—

47,106

—

47,106

—

1916

305,755

—

423,520

—

254,112

—

254,112

—

169,408

—

169,408

—

1917

509,774

—

933,294

—

559,976

—

559,976

—

373,318

—

373,318

—

1918

590,400

—

1,523,694

—

914,216

—

914,216

-—

609,478

—

609,478

—

1919

548,019

—

2,071,713

—

1,243,027

—

1,243,027

—

828,686

—

828,686

—

1920

591,328

—

2,663,041

—

1,597,824

—

1,597,824

—

1,065,217

—

1,065,217

—

1921

472,962

-

3,136,003

—

1,881,601

—

1,881,601

—

1,254,402

—

1,254,402

—

1922

351,700

—

3,487,703

—

2,092,621

—

2,092,621

—

1,395,082

—

1,395,082

—

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Riksdagens Särskilda Viskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

1

2

3

4

5

6

7

År.

Indragen

tionde m. in.

Statsverket be- talar till kyrko- fonden såsom

Församlingarna betala, efter

afskrifning, till statsverket

Statsverkets nettotillskott till

kyrkofonden för indragen

tionde m. m.

under året

kronor.

ersättning för

indragen tionde

in. m.

kronor.

enligt alternativ

I

kronor.

enligt alternativ

II

kronor.

enligt alterna- tiv I

kronor.

enligt alterna- tiv II

kronor.

1923

184,849

3,672,552

2,203,530

2,203,530

1,469,022

1,469,022

1924

71,790

—

3,744,342

—

2,243,582

—

2,240,559

—

1,500,760

—

1,503,783

—

1925

36,897

—

3,781,239

—

2,256,966

—

2,245,189

—

1,524,273

—

1,536,050

—

1926

24,289

—

3,805,528

—

2,240,964

__

2,198,611

—

1,564,564

—

1,606,917

-

1927

18,245

—

3,823,773

—

2,200,934

—

2,107,604

—

1,622,839

—

1,716,169

-

1928

6,308

—

3,830,081

—

2,142,656

—

1,993,309

—

1,687,425

—

1,836,772

—

1929

9,675

—

3,839,756

—

2,084,906

—

1,883,466

—

1,754,850

—

1,956,290

-

1930

7,400

—

3,847,156

—

1,999,637

—

1,752,132

—

1,847,519

-

2,095,024

—

1931

11,067

—

3,858,223

—

1,908,004

—

1,603,029

—

1,950,219

—

2,255,194

-

1932

11,673

—

3,869,896

—

1,817,776

—

1,437,738

—

2,052,120

—

2,432,158

-

1933

17,092

—

3,886,988

—

1,745,991

—

1,292,944

—

2,140,997

—

2,594,044

-

1934

9,017

—

3,896,005

—

1,654,514

—

1,168,347

—

2,241,491

—

2,727,658

-

1935

—

—

3,896,005

—

1,552,551

—

1,025,195

—

2,343,454

—

2,870,810

-

1936

—

—

8,896,005

—

1,452,890

—

864,594

—

2,443,115

—

3,031,411

-

1937

—

—

3,896,005

—

1,369,025

—

688,650

—

2,526,980

-

3,207,355

-

1938

—

—

3,896,005

—

1,271,506

—

532,338

—

2,624,499

-

3,363,667

—

1939

—

—

3,896,005

—

1,168,576

—

406,441

—

2,727,429

—

3,489,564

-

1940

—

—

3,896,005

—

1,068,175

—

279,315

—

2,827,830

—

3,616,690

—

1941

—

—

3,896,005

—

983,203

—

177,652

—

2,912,802

—

3,718,353

-

1942

1,949

—

3,897,954

—

885,688

—

102,497

—

3,012,266

—

3,795,457

-

1943

—

—

3,897,954

—

781,046

-

60,848

-

3,116,908

—

3,837,106

-

1944

—

—

3,897,954

—

679,743

—

42,752

—

3,218,211

—

3,855,202

—

1945

—

—

3,897,954

—

594,771

—

33,893

—

3,303,183

-

3,864,061

—

1946

—

—

3,897,954

—

496,084

—

26,821

—

3,401,870

-

3,871,133

—

1947

—

—

3,897,954

—

391,445

—

20,838

—

3,506,509

—

3,877,116

—

1948

-

—

3,897,954

—

293,164

—

16,157

—

3,604,790

-

3,881,797

—

1949

—

—

3,897,954

—

216,945

—

12,418

—

3,681,009

—

3,885,536

-

1950

—

—

3,897,954

—

148,836

—

10,938

—

3,749,118

-

3,887:016

—

1951

—

—

3,897,954

—

95,174

—

8,725

—

3,802,780

—

3,889,229

-

1952

—

—

3,897,954

—

55,739

—

6,001

—

3,842,215

—

3,891,953

—

1953

—

—

3,897,954

—

34,323

—

2,583

—

3,863,631

—

3,895,371

—

s. 153 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 153

1

2

3

4

5

4

6

7

År.

Indragen

tionde m, m.

under året

kronor.

Statsverket be- talar till kyrko- fonden såsom

ersättning för

indragen tionde

m. m.

kronor.

Församlingarna betala, efter

afskrifning, till statsverket

Statsverkets nettotillskott till

kyrkofonden för indragen

tionde m. m.

enligt alternativ

I

kronor.

enligt alternativ

II

kronor.

enligt alterna- tiv I

kronor.

enligt alterna- tiv II

kronor.

1954

_

_

3,897,954

25,346

•

780

3,872,608

3,897,174

1955

—

—

3,897,954

—

18,979

—

780

—

3,878,975

_

3,897,174

_

1956

—

—

3,897,954

—

14,713

—

780

—

3,883,241

—

3,897,174

_

1957

—

—

3,897,954

—

11,782

-

390

—

3,886,172

—

3,897,564

_

1958

—

—

3,897,954

—

9,983

—

390

—

3,887,971

_

3,897,564

_

1959

—

—

3,897,954

—

7,306

—

390

—

3,890,648

—

3,897,564

__

1960

—

—

3,897,954

—

5,470

—

390

—

3,802,484

—

3,897,564

_

1961

—

—

3,897,954

—

4,363

—

390

—

3,893,591

—

3,897,564

_

1962

—

—

3,897,954

—

3,196

—

—

—

3,894,758

_

3,897,954

_

1963

—

—

3,897,054

--

1,487

—

—

—

3,896,467

_

3,897,954

_

1964

—

—

3,897,954

—

390

—

—

—

3,897,564

_

3,897,954

_

1965

—

3,897,954

—

390

—

—

—

3,897,564

_

3,897,954

_

1966

—

—

8,897,95.4

—

390

—

—

—

3,897,564

—

3,897,954

_

1967

—

—

3,897,954

—

390

—

—

—

3,897,564

_

3,897,954

_

1968

—

--

3,897 954

—

195

—

—

—

3,897,759

—

3,897,954

_

1969

—

3,897,954

—

195

—

—

—

3,897,759

__

3,897,954

1970

—

—

3,897,954

—

195

—

—

—

3,897,759

—

3,897,954

1971

—

—

3,897,954

—

195

—

—

—

3,897,759

_

3,897,954

_

1972

—

—

3,897,954

—

—

-

—

3,897,954

_

3,897,974

Summa

3,897,054

-1

208,351,106

-1

46,775,48o|

-I

35,081,575

—

161,575,626

—

173,269,531

6 §•

Efter utskottets mening finnes ingen anledning att, sedan tionde och

andra, afgifter af fast egendom indragits till statsverket och sålunda blifva

_ likställda med andra utskylder till kronan, ålägga de afgiftspliktiga

fastighetsägarna att ersätta kronans uppbördsförvältning för densamma

åsamkad ökning i arbetet med uppbörden. Orden »mot ersättning af de

skattskyldiga» hafva därför uteslutits ur paragrafens första stycke?

. På uttrycket »gällande» löneregleringsresolution ej tillräckligt tydligt

an,silver, hvilken resolution afses, har i andra stycket af paragrafen en

förändring vidtagits, till utmärkande af att ifrågavarande lönere<derincrsresolution

skall vara meddelad på grund af 1862 eller 1872 års förordning.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. S Sami. 1 Ajd. 2 Höft. 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Nu ifrågavarande lagförslag har i viss man, särskild! hvad beträffar

själfva proceduren vid löneregleringen, sin förebild i förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 och afser

i allt fall att ersätta denna liksom äfven förordningen angående ordnande

af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning

den 1 november 1872. Då förslagets betydelse torde klarare framstå genom

eu allmän öfverblick öfver de viktigare bestämmelserna däri, samtidigt med

det att några paralleller ur gällande lagstiftning uppdragas, bar utskottet

trott sig böra meddela en —■ från statsrådsprotokollet (s. 228 och följ.)

hämtad — dylik inledande framställning, däri departementschefen anför:

»De på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna hafva

byggt på den allt sedan äldre tider bestående lagstiftningen om skattskyldighet

till prästerskapets aflöning, ehuru genom nämnda förordning

ändamål sen In gare anordningar för skattskyldighetens utgörande infördes.

Såvida gällande kraft tillerkännes kommitténs förslag angående indragning

till statsverket och afskrifning af hittills utgående fastighetsafgifter samt

om församlingsbidragets utgörande efter lika mattstock af alla skatteobjekt,

blir det kyrkliga beskattningssystemet fotadt på alldeles nya grunder.

Hufvudprinciperna för det nya lönesystemet sammanfalla i stort

sedt med dem, efter hvilka prästerskapets aflöning skolat vid nu gällande

regleringar ordnas. Med nära anslutning till ordalagen i § 1 af 1862 ars

förordning har nämligen kommittén uppställdt den allmänna föreskriften,

att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla en, såvidt sig gorå later, efter

tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller

andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning.. Någon säker

måttstock för beräkningen af det lönebelopp, som i hvarje särskildt fall

må anses vara det rätta, är naturligtvis icke gifven genom framhallandet

af dessa allmänna synpunkter. Kommittén säger sig icke heller hafva

åsyftat något sådant, utan anser, att afgörandet bör, pa sätt skedde vid

de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 ars förordning, öfverlärnnas

åt Kung!. Maja.

Men på det att de mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande

lönesystemet -— aflöningens otillräcklighet för ett flertal präster

och dess ojämnhet för prästerskapet i dess helhet — icke må komma .att

vidlåda det nya systemet, hafva vissa anordningar funnits erforderliga.

Löneregleringsnämndernas åtgörande för att bereda prästerskapet anständig

bärgning var, såsom jag redan antydt, begränsadt af tillgangarna

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Riksdagens Särskilda Viskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

inom de olika pastoraten äfvensom af hvad med afseende å tossa, anslags

öfverflyttning från en församling till en annan kunde varda bestämdt. För

prästerskapet i de församlingar, hvilkas egna tillgångar ej voro tillräckliga

för den aflöning, som af omständigheterna påkallades, har därför föreskriften

i 1862 års förordning, att hvarje tjänstgörande präst skulle erhålla

anständig bärgning, nästan alltjämt varit en död bokstaf. Om emellertid,

såsom kommittén föreslagit, till kyrkans förfogande ställes den ersättning,

statsverket har att för indragna fastighetsafgifter utgöra, så kan genom

anslag från dessa ersättningsmedel och andra för kyrkan gemensamma

tillgångar prästerskapets ekonomiska ställning väsentligen upphjälpas. Likaså

kunna aiiöningens ojämnheter, i den mån de ej betingas af tjänstgöringen

och särskilda ortsförhållanden m. m., försvinna, om vissa allmänna föreskrifter

angående lönernas beräkning blifva meddelade, för att af nämnderna

tagas till efterrättelse vid uppgörande af förslag till nya löneregleringar.

Som dessutom regleringarnas giltighetstid skulle begränsas till

20 år — en inskränkning, som föranledes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen

i alla riktningar numera försiggår —, så blir tillfälle att öfverse

lönebeloppen och däri vidtaga erforderliga jämkningar, innan alltför stora

förändringar inträdt i de förhållanden, hvilka voro rådande vid den tid,

då aflöningen fastställdes.

Då Kungl. Maj:t inom vissa, af prästerskapets privilegier och allmänna

författningar utstakade, gränser allt hittills ägt att ensam bestämma

såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af samtliga

ecklesiastika lönetillgångar, och någon ändring härutinnan efter kommitténs

mening icke är önskvärd, skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela

de åsyftade föreskrifterna angående aflöningens beräkning.

En aflöningsförmån, som enligt kommitténs förslag bör tillkomma hvarje

präst, är fri bostad. Denna förmån skall beredas ordinarie tjänsteinnehafvare

antingen genom kostnadsfri upplåtelse från församlingens sida af en efter

tjänstegrad och ortens sed afpassad bostad eller genom kontant bidrag af

församlingen för förhyrande af sådan bostad eller — där med tjänsten är

förenadt boställe, vid hvilket byggnadsskyldighet af större eller mindre

omfattning åligger tjänsteinnehafvaren — därigenom att för den honom

åliggande nybyggnads- och underhållsskyldigheten vid de laga husen bestämmes

en ersättning, som för ändamålet utgår. Tjänsteinnehafvaren

skall åtnjuta fri bostad utöfver de förmåner af olika slag, som eljest

kunna tillhöra hans beställning.

Själfva löneregleringen blir icke obetydligt förenklad, därest, såsom

kommittén föreslagit, till nämndernas ledning vissa grunder för beräkning

af prästerskapets inkomster föreläggas, och om församlingarnas bidrags
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

skyldighet, titan hänsyn till den gamla beskattningens former, fastställas

till en för alla beskattningsföremål, efter deras skattekraft proportionerad,

lika afgift. Men det förberedande arbete, som tillförne utförts af nämnderna,

har i allt fall icke ansetts kunna såsom öfverflödigt undvaras, då

ju äfven hädanefter skulle förekomma flera frågor af vikt, vid hvilkas afgörande

det måste vara af stort värde att äga tillgång till yttranden af

opartiska, med de lokala förhållandena förtrogna nämnder. I hufvudsak

skulle det åligga nämnderna att, sedan prästerskapet uppgifvit de löneförmåner,

som utöfver forsamlingsafgifterna finnas att tillgå, väcka förslag

om sådana anordningar beträffande den kyrkliga indelningen och den

prästerliga tjänstgöringen, som kunna anses främja församlingsvarden; föreslå

beloppet af den aflöning, som bör tillkomma hvarje innehafvare af

ordinarie prästerlig beställning, därvid alla omständigheter, hvilka varit

för nämnden bestämmande, skola angifvas, och, för den händelse någon

ändring i den kyrkliga organisationen finnes af omständigheterna påkallad,

framlägga de olika löneregleringsförslag, som under olika förutsättningar

böra tillämpas; beräkna årliga medelvärdet af bostadsboställes afkastning

äfvensom af de förmåner, tjänsteinnehafvaren eljest äger åtnjuta; yttra sig

om lämpligheten af boställes utarrendering; föreslå beloppet af församlings

afgifter; anmäla behofvet af anslag från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

samt afgifva utlåtanden i de frågor angående den kyrkliga indelningen

och organisationen, som varda till nämnderna hänskjuta.

Hvad nu är stadgadt angående löneregleringsnämndernas sammansättning

anser kommittén böra i det hela fortfarande gälla. Hvarje nämnd

skulle sålunda tillsättas länsvis och bestå af ordförande, förordnad af

Kung! Maj:t, två s. k. ständiga ledamöter, af hvilka domkapitlet och länets

landsting utse hvartdera en, samt två s. k. tillfälliga ledamöter, representerande

den ene löntagarna och den andre löngifvarna. Genom ordföranden

och de ständiga ledamöterna uppehälles en viss enhet i nämndens beslut,

och genom de tillfälliga ledamöterna tillföres nämnden den kännedom

om lokala förhållanden, som uppenbarligen är af största betydelse

för ett rättvist bestämmande af lönebeloppen och för ett lämpligt anordnande

af den prästerliga tjänstgöringen.

Sedan nämnden stadgat sitt omdöme rörande antalet och beskaffenheten

af de prästerliga tjänster, själavården i ett visst pastorat synes kräfva,

utmäter nämnden den aflöning, som efter dess bepröfvande bör tillkomma

hvarje ordinarie tjänsteinnehafvare. Härvid har nämnden att tillämpa de

föreskrifter, som varda meddelade angående beräkning af prästerskapets

aflöning. Med den affattning dessa föreskrifter erhållit uti kommitténs i

ämnet afgifna förslag, torde lönernas beräkning sällan medföra någon

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

svårighet. De för aflöningens storlek bestämmande faktorerna hafva nämligen

i allmänhet hänförts till rent yttre, påtagliga förhållanden, såsom

tjänstegrad, tjänstgöring i stads- eller landspastorat, omfattningen af predikoskyldighet,

pastoratets folkmängd och areal m. m., och dessa faktorer

hafva blifvit underkastade en bestämd värdesättning. Men om nämnden

med hänsyn till särskilda omständigheter —- t. ex. med tjänstens skötande

förenad synnerlig besvärlighet, högre lefnadskostnader i orten eller för

prästerskapet eljest ökade utgifter — anser, att det lönebelopp, som framgår

ur en dylik hopsummering af värden, icke innefattar skälig ersättning

för tjänsteinnehafvarens möda eller icke medför anständig bärgning, har

nämnden att föreslå erforderlig förhöjning i lönebeloppet. Nämnden skall

emellertid alltid angifva samtliga omständigheter, hvilka påverkat aflöningsförslaget,

således ej mindre dem, som upptagas med bestämda, enligt grunderna

för aflöningens beräkning utförda, värden än äfven dem, åt hvilka

i ett visst fall bör tillmätas en särskild betydelse till aflöningens ökande

utöfver den normala höjden. En sådan fullständig och detaljerad redogörelse

för förhållandena i ett pastorat utgör en nödvändig förutsättning

för den ingående kännedom härom, som måste bibringas de myndigheter,

hvilka efter nämnden komma att handlägga regleringsfrågan; endast därigenom

vinnes trygghet för att det aflöningsbelopp, som slutligen varder

fastställclt, skall bereda ’en, såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och

ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda

förhållanden lämpad anständig bärgning’.

Före löneregleringsförslagets uppgörande bör nämnden naturligtvis

förskaffa sig kännedom om hvilka tillgångar finnas att taga i anspråk för

aflöningens bestridande. Prästerskapets löneförmåner äro för närvarande,

såsom den af mig förut lämnade redogörelsen därför gifver vid handen, af

skilda slag.. De hafva tillkommit på olika sätt, grundade än å dispositioner

af privaträttslig natur, än å sedvana och häfd, än å kungl. stadgar

och resolutioner. Villkoren för deras åtnjutande växla likaså, i det att

somliga tillgångar äro fästade vid ett visst pastorat eller anslagna till och

med blott åt en särskild präst i pastoratet, andra åter endast afse att bereda

prästerskapet öfver hufvud inkomst. Af denna löneförmånernas olika

beskaffenhet följer uppenbarligen en mer eller mindre inskränkt rätt att i

det särskilda fallet öfver dem förfoga. Det är därför af största betydelse

för regleringsförslagets tillförlitlighet och dess användbarhet såsom grundval

för ^ lönefrågans vidare behandling, att uppgifterna om de särskilda

lönetillgångarna blifva så fullständiga som möjligt.

_ Den sida af löneregleringen, som afser fastställandet af aflöningens

aktiva, företer en framträdande olikhet mellan 1862 års och den af kom
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

mittén föreslagna lagstiftningen. Samtliga de inkomster, som åsyftas i § 9

mom. 2 af 1862 års förordning, och ’som granda sig på statsanslag i

kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden

för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter,

som icke äro bostadsboställen’, skola nämligen enligt. kommitténs

förslag särskiljas från de öfriga inkomsterna och tillgodotöras kyrkofonden.

Bostadsboställe däremot skall alltid — oberoende af sättet för dess

tillkomst genom upplåtelse af kronan, af församlingen eller af enskild person

— beräknas såsom tillgång till bestridande af atiöningen för särskildt

den tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Inkomster som

grunda sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt

annat hemman eller lägenhet eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild

person för samma ändamål till församlingen gjort donation,. eller att

ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad

med egendom af nu angifven beskaffenhet, betraktas såsom gemensamma

aflöningstillgångar för samtliga präster inom pastoratet och må alltså efter

omständigheterna mellan dem utskiftas. Hvad därefter brister i den aflöning,

som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, betäckes

i första hand med forsamlingsafgifter, utdebiterade inom den stadgade

gränsen, och, om icke heller dessa förslå, genom tillskott från kyrkofonden.

I den mån nämnden hinner uppgöra lönregleringsförslagen samt afgifva

de framställningar och yttranden beträffande den kyrkliga organisationen

och andra med löneregleringen sammanhängande frågor, som varit

föremål för dess behandling, öfverlämnar nämnden till vederbörande domkapitel

sitt särskildt för hvarje pastorat uppgjorda, till Konungen ställda

förslag jämte tillhörande handlingar. Med bifogande äfven af ett utlåtande

angående årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande vid bostadsboställe

— hvilket utlåtande afgifves af synerätt — infordrar domkapitlet

yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon

prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten; hvarefter

domkapitlet öfverlämnar samtliga handlingarna jämte sitt yttrande till

länsstyrelsen, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts

pröfning. Oberoende af tiden för fastställandet skall hvarje lönereglering

gälla under en tid af 20 ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd

reglering upphör att gälla.

Om under den tid, för hvilken lönereglering äger gällande kraft, församling

vill bereda sitt prästerskap högre aflöning, skall den vara därtill oförhindrad.

Församlingens beslut i frågan bör dock fattas med tre fjärdedelar

af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet och vinner

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

icke tillämpning förr, än det efter underställning blifvit af Kung! Maj:t

fastställdt. Kyrkofondens tillgångar få ej tagas i anspråk för åstadkommande

af dylika löneförhöjningar.

Vid debitering och uppbörd af församlingsafgifterna — hvilka ej skilja

sig från de afgifter, församlingens medlemmar åtaga sig för uppehållande

åt kyrka och skola — skall iakttagas hvad kommunalförfattningarna stadga

med afseende å debitering och uppbörd af sådana afgifter, om hvilka kyrkostämma

fattar beslut. Lönebidrag, som utgöres af församlingsafgifter, skall

kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april af

kyrkorådet betalas till vederbörande präster.

Liksom det ordinarie prästerskapet genom de löneregleringar, som

åstadkommos på grund af 1862 års förordning, med afseende å sina inkomster

merendels giordés beroende af de tillgångar, som funnos inom

pastoratet och hvilka ofta voro långtifrån tillräckliga, så har förut äfven vid

bestämmandet af adjunkternas aflöning alltför mycket öfverlämnats åt tillfälligheter:

å ena sidan den goda viljan hos det ordinarie prästerskapet —

representeradt af allmänt prästmöte inom stiftet — att fastställa skäliga

arfvoden åt adjunkterna, å andra sidan samma prästerskaps förmåga att

på ett värdigt sätt fullgöra sina åtaganden gentemot dessa ämbetsbröder.

Medelst vissa för hela kyrkan gemensamma lönetillgångar skola enligt

kommitténs förslag det ordinarie prästerskapets ekonomiska ställning upphjälpas,

och genom utfärdandet af allmänna föreskrifter för aflöningens

beräkning, hvilka äro afsedda att vid löneregleringarna tillämpas, skola

ojämnheterna i de ordinaries aflöningsförhållanden blifva undanröjda.

Äfven det extraordinarie prästerskapets aflöning har synts kommittén

höra i öfverensstämmelse härmed regleras, och finner kommittén ej någon

betänklighet vid att använda kyrkans gemensamma tillgångar jämväl för

adjunkternas aflöning, då ju adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom

ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen. Hufvuddragen i systemet

för adjunkternas aflöning angifvas genom en allmän föreskrift därom,

att hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,

vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning

för resa till tjänstgöringsort.

Löneregleringen för kontraktsprostarna skall företagas såsom en fristående

förrättning, utan att ställas i samband med löneregleringen

för. det öfriga prästerskapet. I enlighet med föreskrifter, som Kungl.

Maj:t torde meddela, skola nämligen domkapitlen i de särskilda stiften

uppgöra förslag till arfvode för en hvar af kontraktsprostarna, hvarefter

Kungl. Maj:t fastställer dylikt arfvode. Emedan prostetunnorna

hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af kronotionde, men äfven

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

till någon del af kyrkotionde, för Indika anslag ersättning under senare

tid lämnats af statsverket, har kommittén — vid det förhållande att enligt

§ 3 mom. 3 af förslaget till lag om kyrkofond sådana ersättningar hädanefter

skola indragas till kyrkofonden — föreslagit, att samma fond må

gälda de prostarfvoden, som varda fastställda för framtiden».

1 §•

Motion af lierr

O. W. Iiedelius.

Vid denna paragraf anför herr O. W. Bedelius i sin motion n:o 284:

»Då ingen lärer vilja eller kunna förneka lämpligheten häraf, att i

eu löneregleringslag någonting bestämmes om lönernas belopp, hemställer

jag vördsammast, att Riksdagen behagade besluta, att 1 § i Kungl. Maj:ts

förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning skall erhålla följande

ändra de lydelse:

1 §•

Mom. 1. Hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad

och skjuts i tjänsteärenden, aflöning i öfrigt — — — — — (lika med

förslaget).

Mom. 2. Ej må lönen fastställas till lägre belopp än till

4.000 kronor för kyrkoherde,

2,500 kronor för komminister, och

1.000 kronor (utom vivre) för adjunkt.

Mom. 3. Ej må lönen fastställas till högre belopp än 10,000 kronor».

utskoitet. ])e af motionären föreslagna minimi- och maximibeloppen för kyrkoherdars

och komministrars löner äfvensom arfvodet för adjunkt öfverensstämma

med departementschefens förslag härutinnan (s. 291 och 297). Då

utskottet ej har något att erinra mot de särskilda beloppens storlek — hvarmed

utskottet ingalunda velat säga, att siffrorna för kyrkoherdes och komministers

minimilön skulle angifva den proportion, hvari dessa tjänsteinnehafvares

löneförmåner borde, i förhållande till hvarandra, under alla

omständigheter utmätas — samt utskottet anser, att ett stadgande i det af

motionären angifna syftet kan vara af betydelse lika väl för löntagarna

som för löngifvarna, har utskottet, efter någon omredigering, upptagit det

föreslagna tillägget till omhandlade paragraf.

Därvid har utskottet dock uteslutit, hvad motionärens förslag innehåller

om tillhandahållande af skjuts i tjänsteärenden, enär lämpligast

synes, att de präster, som äro i behof af dylik skjuts — hvithet näppeligen

kan sägas vara förhållandet med, bland andra, prästerna i stadsförsamlingar

-— själfva bereda sig densamma. År kostnaden härför å någon

*

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ort synnerligen betydande, måste uppenbarligen denna omständighet tagas

i betraktande vid bestämmandet af lönen för vederbörande tjänst,

Till frågan om lönernas beräkning för de särskilda tjänsterna in. in.

återkommer utskottet efter behandlingen af nu ifrågavarande lagförslag.

2 § 5 mom.

Liksom enligt 4 mom. af denna paragraf suppleanter skola utses för

nämndens ordförande och ständiga ledamöter, torde jämväl för vederbörande

pastorats representant i nämnden suppleant böra väljas; och har bestämmelse

härom af utskottet införts i 5 mom.

4 § 2 mom.

Enligt Riksdagens uttalande i skrifvelsen af den 5 maj 1897 borde

vid framläggandet af nya grunder för reglering af prästerskapets aflöning

hänsyn tagas till vissa angifna förhållanden, däribland huruvida icke vissa

komministraturer borde och kunde indragas och andra förvandlas till

pastorsbeställningar, samt huruvida en sammanslagning af smärre pastorat

måtte kunna äga rum. Prästlöneregleringskommittén fick sig också ålagdt

att taga särskild hänsyn till de i Riksdagens skrifvelse angifna spörsmålen,

och har kommittén i sitt betänkande rörande den kyrkliga indelningen och

organisationen (s. xxxiii—liv) redogjort för de allmänna grunder, som

varit bestämmande för kommittén vid fullgörande af dess uppdrag härutinnan.

Den kyrkliga ämbetsverksamheten bör, efter kommitténs åsikt, vara

så ordnad, att hvarje ämbete kan gifva sin innehafvare tillräcklig sysselsättning

och tillräcklig lön. Särskild! fordrar församlingsvården, att gudstjänstens

förrättande i öfverensstämmelse med ortens sed äfvensom religionsundervisning,

skoluppsikt, enskild själavård, kyrklig bokföring och kommunala

ämbetsplikter kunna af prästerskapet nöjaktigt fullgöras.

Skärskådar man, säger kommittén, efter denna måttstock förhållandena

inom vårt land, och särskild! å landsbygden, faller först i ögonen, att inom

vissa orter förefinnes ett stort antal pastorat, hvilka uppenbarligen äro alltför

små för att kunna bereda tillräcklig sysselsättning ens åt en prästerlig

tjänsteman. Men härtill kommer, att i många af dessa små pastorat finnas

tjänstgörande två präster, stundom till och med två präster vid en kyrka.

Enligt ett af kommittén uppgjordt sammandrag af tab. 5, tabellserien A,

utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 folkmängden för hvarje ordinarie prästerlig

tjänst:

Bill. till Rilcsd. Brok 1,908. S Sami. 1 Afd. 2 Raft.

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Riksdagens Särskilda Utskotts (.N:0 1) Utlåtande N:o 2.

högst 600 personer i 56 pastorat

601—1,000 » i 222

1,001—1,200 * i 181

1,201—1,500 » i 163

Innehafvare af prästerliga beställningar i dessa 572 pastorat, eller

mera än 45 procent af alla landspastoraten, kunna enligt kommitténs

mening svårligen af tjänsten hafva tillräcklig sysselsättning. Kommittén

framhåller emellertid, hurusom i några fall pastoratens ytvidd, aflägsna

läge eller betydande afstånd mellan kyrkorna kunna gifva fullgodt skäl

för upprätthållande af prästerliga tjänster, hvilka med hänsyn allena till

folkmängdssiffran kunna synas obehöfliga. Men det stora flertalet af de

pastorat, om hvilka här är fråga, förekomma i de tätast befolkade trakterna

af vårt land, i Mälardalen och på Östgötaslätten, i södra Skåne, i mellersta

Västergötland och på Gottland; deras ytvidd är högst 1, vanligen 1/

kvadratmil eller därunder. Också anser kommittén den af Riksdagen förordade

indragningen af dylika tjänster vara påkallad i främsta rummet af

kyrkans eget intresse, hvilket kräfver, att åt så många som möjligt af de

till hennes tjänst uppfostrade andliga krafterna må beredas ett tillräckligt

verksamhetsfält.

Påtagligast finner kommittén missförhållandet vara vid ett stort antal

komministraturer, hvilkas innehafvare genom tjänstens beskaffenhet alltför

lätt förledas till overksamhet. Komministrar, hvilkas tjänstgöring omfattar

allenast en gudstjänstförrättning hvar eller hvar annan söndag med därtill

hörande förberedelse samt biträde vid husförhör, nattvardsläsning och

smärre kyrkliga förrättningar, och hvilka icke hafva sysselsättning med

eller ansvar för den egentliga pastoralvården eller skoluppsikten, det kyrkliga

kommunallifvet eller kyrkbokföringen, kunna efter kommitténs åsikt

svårligen få tillräcklig sysselsättning inom pastorat, hvilkas folkmängd uppgår

till 2,000, 1,500, 1,000 personer eller mindre; och i alla de fall, där

tjästeinnehafvaren ej upprätthålles genom synnerlig lust för studier eller

större andligt nit, måste eu så begränsad tjänstebefattning nedsätta hans

andliga förmåga, på samma gång som de med tjänsten förenade knappa

lönevillkoren undergräfva hans ekonomiska ställning''.

Utan tvekan säger sig kommittén därför ock hafva tillstyrkt indragning

af ett ganska stort, antal komministraturer, hvilka icke ansetts behöfliga

vare sig för gudstjänstens upprätthållande efter ortens sed eller för

församlingsvården och församligens bekvämlighet.

Så har det synts kommittén obestridligt, att komministerstjänsterna

böra såsom obehöfliga indragas i 69 pastorat, hvilka bestå af allenast en

församling med en kyrka. Flertalet af dessa till indragning föreslagna

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

komministerstjänster förekommer i Uppsala (15) och Linköpings (24) stift.

De öfriga höra till Skara (3), Strängnäs (8), Västerås (12), Växjö (6) och

Karlstads (1) stift. Men äfven i fråga om sådana pastorat, som bestå af

två församlingar och hvilkas sammanlagda folkmängd och areal ej äro

större, än att de väl kunna skötas af en präst, har kommittén ansett sig

böra föreslå indragning af komministerstjänst, såvida afståndet mellan församlingarnas

kyrkor ej är större, än att en präst kan medhinna att äfven

under den mörkaste årstiden i båda kyrkorna upprätthålla söndaglig gudstjänst.

I de trakter af riket, där församlingslifvet sedan lång tid tillbaka vant

sig vid gudstjänstens al tornering mellan två eller flera mer eller mindre

närbelägna kyrkor, där således vanligen en kyrka af två hvar annan söndag

eller en kyrka af tre hvar tredje söndag är utan gudstjänst, är det,

efter kommitténs tanke, icke nödvändigt att behålla flera prästerliga tjänster,

än som högst erfordras för gudstjänstens förrättande i denna häfdvunna

ordning. Där sålunda i smärre pastorat med tre eller fyra kyrkor förefinnes

komministerstjänst, hvars innehafvare icke är erforderlig för annan

tjänstgöring än förrättande af en gudstjänst hvarje söndag, har sådan tjänst

föreslagits till indragning, allt under förutsättning, att prästerna böra

genom duplikation upprätthålla gudstjänsten i samma ordning mellan

kyrkorna som hittills varit stadgad. Under sådan förutsättning har föreslagits

indragning af:

28 komministerstjänster i Uppsala stift

23 » i Linköpings »

41 » i Skara »

21 » i Strängnäs »

2 » i Västerås »

22 » i Växjö »

7 » i Göteborgs »

11 » i Kalmar »

1 » i Karlstads »

2 » i Visby »

eller tillhopa 158 komministerstjänster i alla stiften.

Med tillämpning af anförda principer har kommittén alltså föreslagit

indragning af sammanlagdt 227 komministraturer, hvilka kommittén betecknar

såsom för gudstjänst och församlingsvård mer eller mindre öfverflödiga

och i vissa fall rent af såsom skadliga utväxter på den kyrkliga

organisationen.

De oegentligheter, som vidlåda den kyrkliga organisationen, anser kom
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

mitten dock icke kunna undanrödjas allenast genom indragning af öfverflödiga

komministerstjänster, enär isynnerhet i södra och mellersta Sveriges

landsbygd förefinnes ett mycket stort antal pastorat af så ringa omfattning,

att de svårligen kunna bereda ens sina kyrkoherdar tillräcklig sysselsättning.

Sådana pastoratsbildningar som Atlingbo med 220 invånare och

Hörsne med 383 i Visby stift samt Häggeby med 452 invånare i Uppsala

stift kunna ju, säger kommittén, betraktas som ytterligheter. Men kommittén

framhåller såsom verkligt betecknande för den kyrkliga organisationens

svaghet i detta hänseende, att å rikets landsbygd ecklesiastikåret

1996 — 97 funnos:

302 pastorat med folkmängd ej öfverstigande 1,500 inv.

191 * » » " » » 1,200 :>

117 » » » » » 1,000 »

29 » » » » » 600 »

I anseende till det motstånd, som från församlingarnas sida kan väntas

beträffande pastorats sammanslagning, förklarar sig kommittén hafva med

synnerlig varsamhet förfarit särskildt beträffande sådana förändringar och

nybildningar, som förutsätta indragning af kyrkoherdetjänster och sammanförande

af hittills själfständiga pastorat. Af de pastorat, som kommittén

föreslagit till förening med andra pastorat, har flertalet endast 1,000 invånare

eller därunder. De flesta äro belägna i Uppsala stift (11), Linköpings

stift (18), Västerås stift (10), Lunds stift (15) och Visby stift (11).

Ur synpunkten af kyrkans samfällda intresse betraktar kommittén slutligen

frågan om de prästerliga tjänsternas minskning — genom indragning

af komministratur eller sammanslagning af pastorat — och anför därvid

bland annat följande:

»Det är naturligtvis syn er ligen svårt att angifva några bestämda mått

å den folkmängd och den areal, som böra beräknas för hvarje prästerlig

tjänst, enär härutinnan så mycket beror å skiftande ortsförhållanden. Men

liksom man torde kunna säga att, där arealen icke är större än en kvadratmil,

den prästerlige tjänstemannen i regel .knappt har tillräcklig sysselsättning

med mindre folkmängd än omkring 2,000 invånare, så kan det å andra

sidan sägas, att där i en landsförsamling folkmängden öfverstiger 3,000 invånare,

begynner behof inträda af den prästerliga tjästebördans fördelning

vare sig genom anställande af biträdande prästman eller genom pastoratsdelning.

Om denna sats är riktig, så inses det lätt, att den nuvarande

kyrkliga indelningen i vårt land i detta hänseende kräfver ganska betydande

förändringar, och att det i landet norr om Dalälfven gifves godt

utrymme för de tillgängliga prästerliga krafter, som i landets mellersta

och södra delar ofta finna alltför otillräckliga verksamhetsområden.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Det kan icke heller bestridas, att den nuvarande anordningen innebär

en misshushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga aflöningsmedel.

I det stora flertalet af de fall, der prästerlig tjänst af kommittén

föreslagits till indragning, visar det sig, att den öfverflödiga tjänsten icke

blott är för församlingen onödigt betungande, utan äfven för sin tillvaro

förutsätter större eller mindre tillskott af kronotionde, vederlagsspannmål,

hemmansarrenden och anslag från prästerskapets löneregleringsfond. Skola

dessa tjänsters innehafvare förses med en efter tidens fordringar afpassad

anständig lön, kräfvas i de flesta fall betydligt ökade bidrag från det allmännas

sida. Af de genom kommittén till indragning föreslagna komministraturer

och kyrkoherdebefattningar förekomma ock de flesta uti den

af kommittén upprättade tabell öfver det lägst aflönade prästerskapet, och

om de föreslagna indragningarna beslutas, skulle det af kommittén beräknade

behofvet af nya tillskott till. största delen försvinna. Men det måste

anses oegentligt att till upprätthållande af tjänster, hvilka för församlingsvård

och gudstjänst äro mer eller mindre obehöfliga, fortfarande använda

sådana gemensamma aflöningsmedel, som äro afsedda att fylla verkliga

behof.

Oegentligheten af ett sådant förfarande framstår i så mycket bjärtare

ljus, när det tillbörligt iakttages, att i hundratals vidsträckta församlingar

de prästerliga krafterna icke på långt när räcka till för den allra nödtorftigaste

församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen

icke heller på långt när förslå för upprättande af nya kyrkliga

beställningar. Det är för afhjälpande af sådana missförhållanden som

kyrkans gemensamma tillgångar böra företrädesvis användas, och det är

vid jämförelse med behofven på dessa håll som de på andra håll umbärliga

tjänsternas obehöflighet framstår i sin rätta dager.»

Enär mom. 2 af 4 § innehåller en del föreskrifter beträffande den

kyrkliga organisationen, har utskottet velat, på sätt som skett, erinra om

några af prästlöneregleringskommittén gjorda uttalanden i ämnet. Utkottet,

som finner dessa uttalanden i hög grad beaktansvärda, anser

sig böra framhålla vikten af att, i sammanhang med uppgörande af de

blifvande löneregleringarna, allvarlig uppmärksamhet ägnas åt de organisatoriska

spörsmålen, i syfte att en rättvisare och jämnare fördelning af

kyrkans såväl andliga krafter som materiella tillgångar må åstadkommas,

samt att tjänster, hvilka icke kunna antagas vara till gagn för det kyrkliga

lifvet, indragas.

Genom en omformulering af första stycket i 2 mom. har utskottet

afsett, att däråt skulle gifvas ett innehåll, hvarigenom nämnden uttryck
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ligen förpliktades att taga under ompröfning, i hvilken man en reglering

af de prästerliga tjänsterna inom ett pastorat eller mellan flera pastorat

lämpligen borde äga ruin.

5 §•

Hela årliga behållna skogsafkastningen från boställe, som af menighet

anskaffats eller af enskild donerats, skall enligt 6 § — i motsats mot dylik

afkastning från andra boställen — komma vederbörande boställshafvare

till godo och inberäknas i den öfriga af kastningen af dylikt boställe. På

det att nämnden vid sin uppskattning af sådant boställes afkastning må

äga tillgång till uttalande af sakkunnig myndighet, har utskottet ansett,

att det borde medgifvas nämnden att för ändamålet påkalla biträde af

domänstyrelsen, som’ äger tillgång till skogshushållningsplan för bostället

och andra boställsskogen rörande handlingar.

Bestämmelse härom har inrymts i ett tillägg till 5 §, hvithet jämväl

innehåller anvisningar för skogsafkastningens beräknande i förevarande

fall. Med dessa anvisningar torde böra jämföras de i 6 § 3—6 mom. af

lagen om kyrkofond inrymda stadgandena, Indika gifva vid handen, att

kostnaderna för skogsindelning samt skogsodlings- och andra arbeten för

skogsskötselns främjande å boställen, som icke af menighet anskaffats eller

af enskild donerats, skola bestridas af kyrkofonden. Däremot erhåller fonden,

efter afdrag af försäljningskostnaderna, hela bruttoafkastningen från

skogen å sistnämnda boställen.

Enligt andra stycket af 5 § i förevarande lagförslag äger en hvar af

pastoratets ordinarie präster hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande

de frågor, som hafva samband med löneregleringen för prästerskapet

i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen därstädes. Utskottet

antager, att oaktadt en dylik rätt icke uttryckligen tillerkänts församlingarna,

det likväl bör stå eu hvar af dem öppet att skriftligen för

nämnden gifva sina önskningar till känna i omförmälda frågor. Tillhöra

nämligen flera församlingar ett pastorat, kan församling, inom hvilken

pastoratets ombud i nämnden icke är bosatt, vilja själf göra framställning

rörande sådana frågor, som församlingen finner vara af betydelse särskildt

för sig, något som icke torde böra förvägras densamma. Emellertid har

utskottet icke ansett det behöfligt, att någon bestämmelse härom intages

i paragrafen.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

167

6 §.

1 mom.

Flertalet bestämmelser i förevarande paragraf hänföra sig till prästerskapets

bostadsboställen och afse i 1 mom., bland annat, att gifva ledning

för uppskattningen af jordbrukets afkastning äfvensom att reglera fördelningen

af skogsafkastning från nämnda boställen.

Vid beräkning af den nettoafkastning, ett bostadsboställe med jordbruk

anses lämna, skall enligt prästlöneregleringskommitténs och Kungl.

Maj:ts förslag hänsyn naturligtvis tagas till erforderliga brukningskostnader,

hvaremot icke, på sätt föreskrefs i § 4 af 1862 års förordning, afdrag

må göras för byggnadskostnaden. Anledningen härtill är den, att sistberörda

kostnad skall på grund af § 26 i lagförslaget varda boställshafvaren

i annan ordning ersatt. Förmånen af fri bostad, som ju alltid skall åtnjutas

af boställshafvaren, undantages vid uppskattningen, likaså förmånen

af skogsfång till husbehof. Denna senare förmån, säger kommittén (s. 89),

tillkommer visserligen icke alla prästerliga tjänsteinnehafvare; men rätten

att, där skog finnes, fritt använda densamma för det egna hushållets och

gårdens behof synes så naturlig, att det helt visst vore obilligt, om boställshafvaren

skulle för denna rätt gifva ersättning därigenom, att hans

boställe i löncstaten uppfördes till en i betraktande af skogstillgången förhöjd

nettoafkastning.

Om boställshafvaren på grund af någon omständighet vid boställets

tillkomst — därför att det anskaffats af menighet eller donerats af enskild

— får sig tillerkänd andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet, bör

den större skogsafkastning, han då äger tillgodonjuta, enligt kommitténs

åsikt verka till förhöjning vid beräkningen af boställets afkastning. Har

bostället blifvit af enskild person doneradt till förmån för innehafvare!! af

viss prästerlig tjänst,__ skall hela behållna skogsafkastningen tillgodoföras

tjänsteinnehafvaren. År bostället af församlingen anskaffadt, anser kommittén,

att i regel bör förfaras på samma sätt. Skulle emellertid skogsafkastningen

från boställe af sist angifna beskaffenhet vara så betydande,

att den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter

beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,

finner kommittén det icke lämpligt, att denne får åtnjuta skogsaf kastningen

oafkortad, enär i sådan händelse ett alltför stort missförhållande mellan

löneförmånerna vid olika prästerliga beställningar skulle uppstå. Nämnden

bör därför yttra sig om, huru stor andel af skogsafkastningen skäligen bör

tillkomma den tjänsteinnehafvare, åt hvilken dylikt boställe blifvit upplåtet,

och, i samband med löneregleringsförslagets afgifvande, hos Kungl.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Riksdagens Särskilda inskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Maj:t anmäla, att någon del af boställets behållna skogsafkastning ansetts

icke vara behöflig för aflönande af den präst, som innehar bostället. Kungl.

Maj:t bestämmer därefter, dels hvad af ifrågavarande afkastning bör såsom

löneförmån tillfalla, boställets innehafvare, dels ock, sedan pastorat och

myndigheter blifvit börda., huru återstoden skall användas till främjande

af andra kyrkliga ändamål inom pastoratet.

Beträffande kommitténs förslag i fråga om uppskattning af bostadsbosfälles

afkastning göra några domkapitel en del erinringar. Sålunda

anser domkapitlet " i Lund, att lika billigt som det är, att vid beräkning

af bostadsboställes afkastning förmånen af skogsfång till husbehof icke

inbegripes, lika billigt är det också, att då ej tillgång till sådant skogsfång''

finnes, åt vederbörande tillerkännes skälig ersättning därför. En

annan omständighet, hvartill vid sådan uppskattning också synnerlig hänsyn

borde tagas, vore ämbetsskjutsen. Om icke skatter och onera frånräknades,

kunde stora oegentligheter inträda. Nödvändig vore eu bestämmelse

i lagen, som förpliktade till att vid en eventuell reglering taga

hänsyn till konkreta förhållanden i särskilda fall, på det att aflöningen

måtte komma att uppgå till afsedt belopp.

Kammarkollegium gör i utlåtandet af den 10 november 1905 (s. 113)

det uttalandet, att hvad som blifvit anmärkt beträffande de af kommittén

föreslagna grunderna för uppskattning af boställsafkastning icke, efter kollegii

mening, påkallar någon ändring i förslaget. Såsom domkapitlet i

Lund betonat, vore det visserligen nödvändigt, att vid löneregleringen hänsyn

toges till konkreta förhållanden i särskilda fall. Det syntes emellertid

kollegium, som om något förbiseende därutinnan ej kunde läggas kommittén

till last. Sålunda yttrade kommittén (s. 64) med afseende å de

allmänna synpunkter, som vid lönebestämningen borde göras gällande,

bland annat följande: »I vårt vidsträckta land med dess mångfaldigt skiftande

sociala och ekonomiska förhållanden samt olikheten i naturtillgångar,

hvithet, allt inverkar på lefnadssätt och varupris, skulle det, efter kommitténs

förmenande, innebära en obillighet, och en orättvisa, om vid bestämmandet

af hvad som erfordras för anständig bärgning, hänsyn icke toges

till de högre lefnadskostnaderna i en viss ort eller eljest till sådana förhållanden,

som medföra utgifter utöfver det vanliga måttet. Ett förbiseende

häraf skulle antagligen medföra eu rubbning af prästens ställning

i yttre afseende inom församlingen och därigenom äfven af hans inflytande

såsom själasörjare.» Kollegium framhåller, huruledes kommittén vidare utvecklat

dessa tankar i motiven till förslaget till föreskrifter angående beräkning

af prästerskapets aflöning, där det (s. 171 o. följ.) heter: »Föröfrigt

kunna åtskilliga omständigheter, utom de särskildt påpekade, vara

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af beskaffenhet att böra verka till förhöjning i lönebeloppen, om ej stötande

ojämnheter skola i verkligheten uppstå. Samtliga sådana omständigheter

måste i hvarje särskildt fall underkastas en samvetsgrann pröfning

af nämnderna, innan de framställa sina löneregleringsförslag, hvilka

ju skola noggrant angifva allt, som synes kunna hafva inflytande på lönebeloppens

bestämmande. Svårligen lärer emellertid något lönesystem, som

tillämpas inom vårt vidsträckta land med dess mångskiftande förhållanden,

betrygga mot mindre ojämnheter i aflöningen för de olika prästerliga beställningarna.

I enlighet med hvad ofvan blifvit utveekladt, har kommittén

ansett, att för den händelse med hänsyn till särskilda förhållanden

— såsom högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest

ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet

— lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna

grunder beräknadt, skulle finnas alltför ringa, Kungl. Maj:t må,

där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebolopp: för kyrkoherdebeställning

med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning i Stockholm

eller Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan komministersbeställning

med högst 1,000 kronor.» Medelst ett omsorgsfullt afvägande

i hvarje särskildt fall af berörda förhöjningsbelopp, hvilka, säger

kollegium, kunna betraktas såsom ett slags säkerhetsventiler, torde löneförmånerna

för tjänstebefattningar å olika orter kunna med större rättvisa

bestämmas, än om vid uppskattning af boställsafkastningen de i förut

återgifva yttranden i sådant afseende framhållna olika synpunkterna skulle

beaktas.

Kollegium förklarar sig därför icke kunna tillstyrka, att vid ifrågavarande

förrättning, som ju afser endast att beräkna själfva jordbrukets

behållning, skall göras afdrag för skatter och onera eller tagas särskild

hänsyn till kostnad för ämbetsskjuts, till att boställe är skoglöst o. s. v.

Men väl anser kollegium, att all möjlig hänsyn bör tagas till ogynnsamma

omständigheter i nu nämnda eller andra afseende!), när det gäller

att afgöra, huruvida och i hvilken mån ett efter de allmänna grunderna

beräknadt lönebelopp må förhöjas.

Med anledning häraf yttrar departementschefen till statsrådsprotokollet

(s. 246):

»Till fullo instämmer jag i kammarkollegii omförmälda yttrande, helst Departementsden

i allt fall vanskliga uppgiften att beräkna ett jordbruksställes af kast- chefenning

blefve än mer invecklad och försvårad, om afseende skulle fästas å

en del särskilda förhållanden, som ju i det hela äro för frågan främmande.

Dessutom är jag förvissad, att större rättvisa vid reglerandet af

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sand. 1 Afd. 2 Höft. 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

lönerna för prästerliga beställningar i olika delar af landet vinnes därigenom,

att vid fastställandet af hvarje särskild lön hänsyn tages till alla

de omständigheter af mindre gynnsam beskaffenhet, som äro förbundna

med innehafvandet af en befattning, än om endast vissa sådana utsöndras

och få sig tillerkänd en särskild betydelse. Genom ett sådant förfarande

som det sistnämnda kunde måhända förbises andra omständigheter, som

vid en del befattningar verka synnerligen ofördelaktigt i ekonomiskt hänseende

eller göra tjänstgöringen i hög grad betungande, och hvilka därför

kräfva icke mindre beaktande än de särskildt angifna ogynnsamma

omständigheterna.»

Motion af herr I sin förut omförmälda motion, n:o 292, yttrar herr A. Henricson i

A. Henricson. t ,,

detta ämne:

»För hvarje prästerlig beställning skall aflöningen beräknas till fixt

belopp efter vissa bestämda grunder. För aflöningens åstadkommande skall

tagas i anspråk i första hand den efter stadgade grunder uppskattade afkastningen

af det till beställningens innehafvare upplåtna bostadsboställe.

Där ej nämnda afkastning jämte andra närmare angifna aflöningsförmåner

förslå till aflöningen, skall bristen fyllas genom församlingsafgifter och,

eventuellt, tillskott från den s. k. kyrkofonden i enlighet med hvad därom

föreskrifves.

Häraf följer, hurusom det för prästen är synnerligen angeläget att

uppskattningen af boställets afkastning är så noggrann att i händelse af

boställets utarrendering arrendebeloppet ej måtte understiga afkastningens

uppskattade värde. I händelse af boställets utarrendering på prästens egen

begäran (enligt 30 §) kan det måhända sägas, att bristen må vara hans

ensak. Men därest bostället skall tvångsvis uttarenderas, måste det anses

orättvist, om prästen skall blifva lidande på grund af en otillförlitlig uppskattning.

Äfven ur denna synpunkt anser jag andra anordningar böra träffas

än dem, den kungl. propositionen anvisar.

Då prästens lön skall vara bestämd och ej i någon mån beroende af

en till äfventyra större eller mindre afkomst af bostället, synes den utväg

böra anlitas, att vederbörande pastorat skall hafva att ansvara för att afkastningens

fastställda värde — detta och ej vare sig mer eller mindre

tillgodokommer prästen; och torde i sådan händelse arrendelikviden böra

ingå till församlingen.

Det i den kungl. propositionen föreslagna sättet för uppskattningens

verkställande synes "ej heller vara fullt tillfredsställande. Den skall nämligen

verkställas af löneregleringsnämnden, hvars medlemmar ej äro eller

åtminstone ej behöfva vara valda med hänsyn till deras kunnighet i jord
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

bruk. Ej heller torde kunna ifrågasättas, att de skola företaga den lokala

besiktning af bostället, som förutsättes för uppskattningens tillförlitliga

verkställande.

Lämpligare synes då vara, att före löneregleringsnämndens sammanträde

uppskattning äger rum af särskilt utsedde sakkunniga män, hvilka

böra vara tre till antalet och väljas, en, som tillika skall vara ordförande,

af landstinget, en af hushållningssällskapet och en af pastoratet. Genom

en sådan anordning beredes möjlighet att för arrendeuppskattningen förskaffa

sig för uppdraget så lämpliga personer som domänintendent och

hans biträden.»

Jämväl herr C. G. Scedén uttalar sig i sin motion n:o 313 angående^0*''0”n:o 313

uppskattning af bostadsboställes afkastning och anför därvid: ° af ^dén.

»Enligt Kungl. Maj:t nu föreliggande förslag till lag om reglering af

prästerskapets aflöning, 6 §, skulle nämnden uppskatta atkastningen till

visst penningbelopp utan afdrag af kostnaden för byggnadsskyldighetens

fullgörande.

Denna nyhet följer af Kungl. Maj:ts förslag (löneregleringslagen §§

26 29, ecklesiastika boställsordningen §§ 20—21), att ersättningsbelopp

för nybyggnad och underhåll af jämväl jordbrukshusen skulle inom pastoratet

årligen afsättas, af kyrkorådet förvaltas och efter byggnadsarbetets

godkännande eller underhållsarbetets bevisliga fullgörande till boställshafvaren

utbetalas.

Det är dock knappast att antaga, att Riksdagen, därest den förpliktade

pastoratet att bygga och underhålla bostadshusen, skulle, såsom af

Kungl. Maj:t föreslagits, vilja förplikta pastoratet att jämväl vidkännas

kostnaden för. byggnad och underhåll af jordbrukshusen. Med boställshafvarens

rättighet att af pastoratet åtnjuta fri bostad borde gifvetvis

följa boställshafvarens skyldighet att utan pastoratets inblandning bygga

och underhålla jordbrukshusen, såsom Kungl. Maj:t föreslagit i nådig proposition^

åren 1889 och 1894 samt beträffande andra klassens boställen

jämväl år 1903. Bostadsboställes afkastning skulle alltså fortfarande uppskattas

med afdrag af kostnaden för den boställshafvaren åliggande byggnads-

och underhållsskyldigheten.

För denna boställshafvaren beträffande jordbrukshusen åliggande byggnads-

och underhållsskyldighet vore det dock synnerligen lämpligt, att

Kungl. Maj:ts förslag om årliga kostnadernas beräkning för hela löneregleringsperioden,

beloppets inbetalande till och medlens tillhandahållande

genom kyrkorådet gjordes gällande, dock att inbetalningen icke skulle

göras af pastoratet, utan af boställshafvaren eller arrendatorn. Sålunda

s. 172 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

172 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

skulle de hittills vanliga ojämnheterna i byggnadskostnadernas fördelning

mellan olika boställshafvare såvidt möjligt utjämnas. Och genom dessa

kostnaders redovisning inför kyrkorådet skulle erfarenheter vinnas, som

efter hand skulle vid löneregleringens uppgörande medföra större säkerhet

beträffande beräkningen af såväl byggnadskostnaden för jordbrukshusen,

som ock därmed det afdrag, som borde göras vid uppskattningen af boställets

afkastning.»

Motionären hemställer på grund häraf, bland annat, att Riksdagen

måtte besluta, att 6 § af Kungl. Maj:ts förslag till lag om reglering af

prästerskapets aflöning skall erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

»Dylik afkastning skall nämnden med afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens

fullgörande •— — (§ i öfrig! oförändrad).»

Då uppskattningen af den afkastning, ett till bostadsboställe hörande

jordbruk anses gifva, under alla förhållanden är förenad med stor vansklighet,

men hädanefter blir så mycket mer grannlaga, som en möjligast

pålitlig uppskattning utgör ett oundgängligt villkor för en rättvis lönereglering,

vare sig denna ses ur löntagarens eller löngifvarens synpunkt —

enär ju en öfverskattning medför otillräcklig aflöning för den förre, eu

underskattning onödigt höga afgifter för den senare eller bidrag från kyrkofonden

— har prästlöneregleringskommittén, såsom framgår af dess betänkande

IV (s. 87) uppkastat den frågan, om icke löneregleringsnämnden

vid berörda uppskattning borde erhålla biträde af domänintendent, statsagronom

eller annan i landtbruk särskild! förfaren person. Men som kostnaden

för regleringsarbetet därigenom skulle icke obetydligt ökas, och det

kunde antagas, att nämnden inom sig kommer att innesluta den sakkunskap,

som erfordras för en lycklig lösning jämväl af ifrågavarande uppgift,

har kommittén icke framlagt något förslag härutinnan.

Äfven utskottet förmenar, att de af Kungl. Maj:t, domkapitlet och

länets landsting utsedda s. k. ständiga ledamöterna i nämnden skola jämte

pastoratets representant därstädes kunna med sakkunskap och oväld fullgöra

sitt uppdrag i denna såsom i öfriga delar. En ytterligare garanti

för en såvidt möjligt tillfredsställande uppskattning ligger väl äfven däri,

att icke blott de direkt intresserade parterna — prästerskapet och församlingarna

— utan äfven åtskilliga myndigheter komma att höras öfver

nämndens förslag, hvarvid myndigheterna blifva i tillfälle att belysa och

verkställa ytterligare utredningar med anledning af anmärkningar, som

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

kunna hafva mot förslaget framställts af löntagare eller löngifvare. För öfrigt

skulle det enligt utskottets åsikt blifva förenadt med alltför stora kostnader att

för löneregleringsärendets förberedande anlita två sådana kommissioner

som regleringsnämnden och den af herr Henricson ifrågasatta uppskattningsnämnden,

särskildt i rikets öfre delar, där boställena äro belägna på långt

afstånd från hvarandra och betydliga ersättningsbelopp följaktligen måste

utgå för resor.

Så länge boställsafkastningen upptages såsom en löneförmån för boställets

innehafvare, är det måhända icke lämpligt, att, i enlighet med hvad

sist omförmälda motionär jämväl föreslagit, denna afkastnings beräknade

värde skulle på vinst och förlust af pastoratet utbetalas till boställshafvaren.

Huru än en dylik transaktion utfölle för pastoratet, kan befaras, att

det goda förhållandet mellan prästerskapet och församlingsborna icke skulle

därpå vinna, men väl förlora.

Till fullo instämmer utskottet i samma motionärs yttrande, att

därest bostället skall tvångsvis utarrenderas, det måste anses orättvist,

om prästen skall blifva lidande på grund af en otillförlitlig uppskattning.

Ett korrektiv häremot måste alltså uppställas. Detta bör enligt utskottets

mening bestå däri, att till täckande af uppkommen brist församlingsafgifter

må, när maximibeloppet för dem ännu icke uppnåtts, ytterligare uttagas

och, för den händelse sådant för bristens fulla täckande erfordras, jämväl

tillskott från kyrkofonden lämnas eller redan beviljadt tillskott förhöjas.

Ifrågavarande garantibestämmelser böra gifvetvis meddelas i samband med

beslutet om ett boställes obligatoriska utarrendering, eller alltså, på sätt

framgår af 12 §, vid löneregleringens fastställande. Utskottet har ock i

nu angifvet syfte föreslagit ett tillägg till 12 § 3 mom.

I anledning af Kungl. Maj:ts proposition, n:o 84, af den 6 mars

1908 med förslag till ecklesiastik boställsordning har utskottet i sitt

utlåtande n:o 2 föreslagit den ändringen i berörda proposition (13 och

14 §§), att å samtliga bostadsboställen af andra och tredje klasserna

äfvensom med sådant boställe i sambruk förenadt löningsboställe de

laga husen skola nybyggas och underhållas af pastoratet (13 § i

utskottets förslag), hvaremot enligt Kungl. Maj:ts förslag byggnadsskyldigheten

vid dylika boställen på landet skulle åligga boställshafvaren. Men

om synerätt finner, att på bostadsboställe eller därmed i sambruk förenadt

löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe bör bibehållas eller nytt

sådant bör insynas eller insynad kvarn bör kvarblifva, skall enligt såväl

omförmälda proposition (22 §) som utskottets förslag (19 §) boställshafvaren

där uppföra och underhålla de byggnader, som af synerätten föreskrifvas.

Någon annan byggnadsskyldighet än beträffande sist omförmälda s. k.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

gagneliga hus skulle följaktligen enligt utskottets förslag icke åligga boställshafvaren.

Då denne emellertid för fullgörande af berörda skyldighet

ej har att påräkna någon särskild godtgörelse, bör, vid uppskattningen af

boställets afkastning, hänsyn tagas till hans nybyggnads- och underhållsskyldighet

vid de sålunda insynade byggnaderna, hvilka enligt boställsordningens

bestämmelser icke äro laga hus. I anslutning härtill har ändring

vidtagits uti andra stycket af 1 mom.

Jämväl herr Ssedén föreslår i sin motion n:o 313, att afdrag skall

göras för den med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnaden

för boställshafvaren. Men som denne motionär till förevarande spörsmål

intager en helt annan ståndpunkt än utskottet, i det att han vill bibehålla

boställshafvarens byggnadsskyldighet beträffande vissa laga hus, har utskottet

icke anledning att i detta sammanhang vidare uttala sig om motionärens

berörda förslag.

På det att icke den tillfälliga omständigheten, att bostadsboställe

lämnar skogsfång till husbehof eller att såcfant saknas, må föranleda alltför

stor ojämnhet i aflöningsförmåner vid olika tjänster, lärer det vara af vikt,

att en brist i angifna hänseende godtgöres genom lönebestämningen. Departementschefen

har ock framhållit, att denna såväl som andra ogynnsamma

omständigheter skulle komma att beaktas vid löneregleringen, hvartill författningsförslagen

otvifvelaktigt äfven föranleda. Vid sådant förhållande

har utskottet ansett sig sakna skäl att till den skenbara ojämnhetens undanrödjande

föreslå någon särskild åtgärd.

Genom en omarbetning af tredje stycket i 1 mom. har utskottet afsett,

att där inrymda stadganden rörande fördelning af skogsafkastningen vid

bostadsboställen skulle fullständigare upptaga hvad motiven i ämnet innehålla

och hvad genom lagstiftningen ock torde böra regleras.

För angifvande af boställen, hvilka på ett särskilt sätt kommit till stånd

såsom boställen, begagna sig lagförslagen — utan att afse skiljaktighet i

sak — af något växlande uttryck, nämligen å ena sidan: »boställe som af

församling anskaffats», »af församling inköpts», »af menighet inköpts»,

samt å andra sidan: »boställe som af enskild donerats», »af enskild för

ändamålet donerats». Utskottet har ansett lämpligast att, i förekommande

fall, för den förstnämnda gruppens boställen användes beteckningen: »boställe

som af menighet anskaffats», och för den sistnämnda gruppen: »boställe

som af enskild donerats».

2 mom.

Uttrycket »församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat

hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller anskaffat andra fördelar»

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

har utbytts mot »menighet till löneförbättring för prästerskapet anskaffat

annat hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller beredt andra fördelar».

4 mom.

Förevarande moment har i någon mån omredigerats i syfte att starkare

betona vikten af att, där så lämpligen ske kan, bostadsboställe göres till

föremål för obligatorisk utarrendering.

_ Det har icke ansetts nödvändigt att i själfva lagen särskildt framhålla

»mjölk samt skjuts» såsom tjänstbarheter, hvilka genom arrendekontraktet

kunde behöfva förbehållas boställshafvaren.

12 §.

1 mom.

Ändring i andra stycket af detta moment föreslås af herr J. Byström Motion af

i motion n:o 283, däri anföres: f *err..

»I Kungl. Maj:ts proposition, n:o 88, angående förslag till lag om ’

reglering af prästerskapets aflöning heter det i f 12:

''Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikar,

räknade från det, da förut fastställd lönereglering upphör att

gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där

afsedt fall stadgas.’

Denna bestämmelse kommer, om den antages af riksdagen, att verka

därhän, att löneregleringarna inträffa på olika tider under perioder af 28

år. Man skulle för framtiden sålunda få hålla på årligen med ett större

eller mindre antal prästlöneregleringar. Någonting liknande förekommer

mig • veterligen icke inom något annat område, där Riksdagen har nåo-ot

att göra med en ämbetsmannakårs löner. Mig synes därför, att det vore

bättre att ställa det sa, att lönerna kunna om möjligt ordnas eller bestämmas

på en gång utöfver hela linjen.

Nu går det visserligen icke att göra detta för den första löneperioden,

som föreslagits att omfatta 20 år. Men det bör dock vara möjligt att

efter vissa år kunna komma därhän. Det synes mig nämligen kunna ske

på det. sättet, att lönerna regleras så med hänsyn till tiden, att de skola

åter blifva föremål för ny reglering det år, då den lön, som enligt 1862

års kungl. förordning sist reglerades, tilländagår, hvilket inträffar år 1942.

De första nya löneregleringarna eller de, som infalla 1914, skulle

då få en giltighetstid af 28 år, och de, som senast komme att regleras

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:0 1) Utlåtande N:o 2.

inom den tid, som nuvarande löneaftal gäller, skulle få en giltighetstid

af 8 år.

Sålunda skulle de löneregleringar, som vidtagas följande år, få här

angifven giltighetstid under den första lönetidsperioden:

12

regleras

1914

och få

en giltighetstid

af 28

år

eller till 1942.

34

»

1915

»

»

»

27

»

»

»

no

»

1916

»

»

»

26

»

»

179

»

1917

»

»

»

25

»

»

»

202

»

1918

»

7>

»

24

»

»

»

204

»

1919

»

»

»

23

»

»

»

222

»

1920

»

»

»

22

»

»

»

156

»

1921

»

»

»

21

»

»

»

113

»

1922

»

»

»

20

»

»

59

»

1923

»

»

»

19

»

»

»

24

1924

»

»

»

18

»

»

»

16

»

1925

»

»

»

17

»

»

9

»

1926

»

»

»

16

»

»

»

5

»

1927

»

»

»

15

»

»

»

2

»

1928

»

»

»

14

»

»

»

2

»

1929

»

»

»

13

»

»

»

1

»

1930

»

»

»

12

»

»

»

2

»

1931

»

»

»

11

»

»

»

3

»

1932

»

»

»

10

»

»

7

»

1933

»

»

9

»

»

»

2

»

1934

»

»

»

8

»

»

Af

denna

tabell

framgår, att 1,119 regleringar

finge

något längre

riltiarhetstid än

20 år. Då

det emellertid

ifrågasatts, att de nya löne-

J • ii

•eglermgarna borde

erhålla

en giltighetstid af 30

år

eller åtminstone 25

ir, ehuru man

nu

stannat

vid 20-års-perioden, torde icke

någon alltför

stor olägenhet få anses ligga däri, att vissa regleringar första gången de

fastställas få giltighetstiden bestämd till 21 å 28 år.

Däremot skulle någon betänklighet möjligen kunna anses ligga däri

att åt andra regleringar gifvas en afsevärd kortare tillämpningstid, men

då ingen skulle komma att gälla kortare tid än 8 år, och antalet af dem,

som skulle gälla 10 respektive 15 år och därunder, icke uppgår till mer

än 9 respektive 19 regleringar, så borde denna betänklighet ej heller

kunna tillmätas någon vidare betydelse.

Skulle tiden 21 å 28 år anses vara alltför lång för de löneregleringar,

som denna tidrymd afser, finnes emellertid en möjlighet att afhjälpa detta

s. 177 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 177

därigenom att förhållandena så ordnas, att första giltighetstiden för alla

nya löneregleringar utginge redan 1934. Det är blott en nuvarande reglering,

som utlöper efter den tiden. Denna ena gäller prästlöneregleringen

i Hassela församling i Helsingland. Där ägde nämligen lönereglering rum

enligt nu gällande förordning så sent som år 1891. Med denna församlings

vederbörande bör det emellertid ej vara omöjligt att träffa öfverenskommelse

därom att äfven där ny lönereglering kunde få företagas åtta

år tidigare än som eljest skall ske eller år 1934. Om emellertid detta ej

skulle kunna låta sig göra på annat sätt, bör det gå för sig genom att

staten betalar det jämförelsevis ringa belopp, som kan behöfvas för att

hålla dem skadeslösa, som möjligen skulle kunna anse sig blifva under

dessa åtta år i någon mån orättvist betungade af skatter för den nya löneregleringens

skull. Skedde detta, då blefve ingen reglerings giltighetstid

längre än 20 år. Däremot blefve giltighetstiden för 17 regleringar endast

fem år eller därunder.

Att komma därhän att prästlöneregleringarna skedde på en och samma

gång för alla, anser jag från flere synpunkter vara särdeles önskvärd!.

Därigenom skulle man väsentligen undgå den ojämnhet och olikhet i prästernas

löner, som eljest lätteligen kan komma att förefinnas. Det skulle

ock göra det lättare att åstadkomma en del reformer på det statskyrkliga

området, hvilka möjligen komma att med tiden göra sig gällande.

Genom att åstadkomma den nu ifrågasatta gemensamhetstiden bli

lönenämnderna också obehöfliga för många år i taget. De behöfva anlitas

blott för en gemensam prästlönereglering hvart tjugonde år. Naturligtvis

måste de då sammansättas något annorlunda än som nu är föreslaget.

Utom det yrkande jag nu gör i 12 §, anhåller jag, att utskottet måtte

i öfrigt göra i lagförslaget de ändringar, som må finnas påkallade i händelse

af bifall till min nu gjorda framställning.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen

ville besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition, n:o 88, i

fråga om förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning § 12 mom.

1 andra punkten, att den må få följande lydelse:

Sålunda fastställd lönereglering skall, där den är afsedd att träda i

tillämpning före den 1 maj 1942, äga giltighet intill samma dag, men eljest

under tjugu ecklesiastikår, räknade från det då förut fastställd lönereglering

upphör att gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde

stycket för där afsedt fall stadgas.»

Utskottet har redan under 2 och 5 §§ af förslaget till lag om indragning

till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde framhållit de

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 23

Utskottet.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Riksdagens Särskilda UtskottsjCN:o 1) Utlåtande N:o 2.

högst betydande svårigheterna särskildt för de centrala ämbetsverken att,

för den händelse alla löneregleringar komma att utlöpa samma år, medhinna

det förberedande arbete, som måste föregå löneregleringarnas fastställande

af Kungl. Maj:t. Med åberopande häraf och då motionärens

syfte delvis skulle vinnas, om det af utskottet föreslagna tillägget till 2

§ af nämnda lag godkännes, anser sig utskottet ej kunna tillstyrka bifall

till förevarande motion.

2 mom.

I stället för uttrycket »skogsafkastning från bostadsboställe, som blifvit

af församling anskaffadt, är så betydande» har införts uttrycket »skogsafkastning

från bostadsboställe, hvilket af menighet anskaffats, antages

blifva så betydande».

3 mom.

Med afseende å det här införda tillägget hänvisas till hvad utskottet

under 6 § 1 mom. anfört.

16 § 2 inom.

Oberoende af huru uppbörden af församlingsafgifterna utfaller, bör

af kyrkorådet till vederbörande ordinarie präst utbetalas hvad i dylika afgifter

blifvit honom tillförsäkradt genom löneregleringen. Momentet har

i sådant afseende förtydligats. f''§

25—29 §§.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt den 17 augusti 1900 afgifna

betänkande II framlagt förslag till inrättande stiftsvis af ecklesiatika byggnadslånekassor,

hvilka skulle hafva till uppgift att anskaffa samt till

stiftets byggnadskyldiga prästerskap och pastorat eller församlingar utlåna

penningar till bestridande af vissa kostnader å laga hus vid bostadsboställen.

Genom dessa kassor skulle boställshafvarnas kapitalutlägg för nybyggnad

omsättas till annuiteter, och nybyggnadskostnaden sålunda kunna

med stor säkerhet beräknas. Samma betänkande innefattar äfven ett förslag

till ecklesiastik boställsordning, hvilande på förutsättningen att byggnadslånekassor

komme att inrättas.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

Anordningen med byggnadslånekassor skulle enligt kommitténs afsikt

sättas i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet begynte, för att

tjäna till stöd och ledning för detta på samma gång som till lättnad och

hjälp för prästerskapet. Enär de vanskligheter, som vid föregående tillfällen

förhindrat antagandet af erkända förbättringar, borde undvikas, hade

kommittén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande församlingarnas

nybyggnads- och underhållsskyldighet, i akt och mening att ordnandet

af denna fråga för nästa löneregleringsperiod borde ske vid och genom

löneregleringarna. I sådant syfte har kommittén i förslaget till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning, §§ 25—29, tillstyrkt följande

anordning.

Uppskattning af årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande

å bostadsboställes laga hus — församlingens såväl som prästerskapets —

verkställes på domkapitlets anmodan af vederbörande synerätt, som därvid

skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i ecklesiastika boställsordningen,

hvilka äro af beskaffenhet att inverka på denna kostnad. För

den kostnad, som är förenad med fullgörandet af boställshafvaren — kyrkoherde

eller komminister — åliggande skyldighet att nybygga och underhålla

vissa laga hus, skall ersättning utgå från pastoratet; Då bostadsförmånen

utgör en del af afiöningen, fastställes ifrågavarande ersättning

i sammanhang med löneregleringen; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

på grund af § 11 i lagförslaget att för sådant ändamål till

Kungl. Maj:ts pröfning samtidigt anmäla löneregleringsnämndens förslag

och synerättens utlåtande beträffande byggnadskostnaderna. Ersättning,

som bestämmes för nybyggnad och därmed likställd förbättring, särskiljes

från ersättningen till bestridande af underhåll, enär olika bestämmelser

skulle gälla för förvaltningen af de olika ersättningsbeloppen.

Med hänsyn till olägenheterna af den nuvarande fördelningen mellan

boställshafvare och pastorat af de laga husen å kyrkoherdeboställen på

landet samt af gemensamheten i underhållet af pastoratets hus å samma boställen

finner kommittén det önskvärdt, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten

beträffande samtliga laga hus förenas i boställshafvarens hand.

Men äfven när nybyggnads- och underhållsskyldigheten icke är delad, utan

helt och hållet åligger pastoratet, bör det, enligt kommitténs åsikt, medgifvas

pastoratet att öfverflytta sin skyldighet i angifna hänseendena å

boställshafvaren. Varder en dylik rätt tillerkänd pastoratet, skulle, säger

kommittén, helt visst många anledningar till missnöje och osämja mellan

boställshafvaren och socknemännen undanrödjas. Om jämväl tillses, att

den ersättning, pastoratet fått sig ålagdt att utgifva till boställshafvaren

för fullgörande af nybyggnads- och underhållsskyldigheten å pastoratets

s. 180 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

180 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

laga hus, fastställes till ett oföränderligt belopp för hvarje år af löneregleringsperioden,

anser kommittén, att pastoratet genom en dylik utjämning

af byggnadskostnaderna otvifvelaktigt skulle vinna en ganska afsevärd

fördel. Enligt kommitténs förslag har därför tillfälle beredts pastorat

att få sin nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga om laga

hus å bostadsboställe Överflyttad å boställshafvaren, sedan tilllämpning af

ny lönereglering vidtagit.

Afgifter, som skola bereda tillgång till gäldande af ersättning för

den boställshafvaren åliggande byggnadsskyldigheten i afseende å vissa

laga hus, betraktas af kommittén såsom vanliga församlingsafgifter och

skola fördenskull utdebiteras efter samma grunder som dessa.

Hvad pastorat eller församling har att årligen utgifva såsom ersättning

för bestridande af underhållskostnad anser kommittén lämpligen böra

omhänderhafvas af kyrkorådet, för att tillhandahållas boställshafvaren, i

den mån han visar sig hafva gjort utgift för de laga hus, som det tillkommer

honom själf att underhålla eller hvilkas underhåll han måst öfvertaga,

därför att pastorat eller församling därom gjort framställning.

Rörande frågan om reglering af kyrkoherdars och komministrars byggnadskostnader

vid bostadsboställen har departementschefen till statsrådsprotokollet

(s. 264 o. följ.) anfört bland annat:

»För Kungl. Maj:t anmälde jag den 6 september 1907 ett inom ecklesiastikdepartementet

utarbetadt förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilken

jag anser böra utfärdas i sammanhang med fastställande af grunderna

för ny reglering af prästerskapets aflöning. Jag uttalade därvid mitt gillande

af hvad kommittén föreslagit därom, att den del af prästerlig boställshafvares

aflöning, som är afsedd till betäckande af hans byggnadskostnader

vid bostället, skall utgå i form af ett särskildt årligt anslag,

som ej får användas för andra ändamål. Beträffande frågan, i hvilken

omfattning nybyggnads- och underhållsskyldighet skall åligga kyrkoherdar

och komministrar vid deras bostadsboställen, framhöll jag, hurusom man

väl kan säga, att kommittén syftat därhän, att för framtiden alla laga hus

vid dessa boställen skola nybyggas och underhållas af boställshafvarna.

Kommittén hade ju föreslagit, att pastorat och församlingar skulle berättigas

att efter därom anmäld önskan få fullgörandet af deras nybyggnadsoch

underhållskyldighet vid dylika boställen, sedan ny lönereglering trädt

i tillämpning, Överflyttad! på vederbörande boställshafvare. Att kyrkoherdar

och komministrar på landet hafva att ansvara för hela byggnadsskyldigheten

vid sina boställen, innebure i och för sig icke något oegentligt

eller olämpligt. Tvärtom medförde en sådan anordning åtskilliga för
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 181

•delar framför de förhållanden, som råda, då pastoratet bygger. Sålunda

kunde vid förekommande byggnadsföretag boställshafvarens önskningar

och smak i många stycken lättare tillgodoses samt misshälligheter och

tvister mellan boställshafvaren och pastoratsborna undvikas. Det gällde

blott att tillse, det boställshafvaren af pastoratet erhölle tillbörlig godtgörelse

för de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnaderna.

Jag förklarade mig med denna uppfattning anse lämpligast, att byggnadsskyldigheten

vid såväl kyrkoherdars som komministrars boställen på

landet för kommande löneregleringsperioder ordnades på det sättet, att

boställshafvaren i regeln ålades att nybygga och underhålla alla laga hus

men tillika tillförsäkrades att af pastoratet erhålla godtgörelse för byggnadskostnaden,

h vil ket sätt att reglera förhållandet syntes vara att föredraga

framför det af prästlöneregleringskommittén föreslagna villkorliga

förfarandet. Men jag yttrade tillika, att enligt min mening skäl ej funnes

till att, såsom kommittén velat, på boställshafvarna öfverflytta pastoratens

och församlingarnas byggnadsskyldighet jämväl vid de i städerna

belägna boställena, enär den nuvarande ordningen i afseende å dessa boställens

bebyggande syntes mig bättre lämpa sig för de förhållanden, som

äro rådande i städerna; och mig veterligen hade sättet för byggnadsskyldighetens

fullgörande vid samma boställen ej gifvit anledning till klagomål.

Sedan jag jämväl framhållit, att om de af kommittén föreslagna grunderna

för nya löneregleringar blefve antagna, prästerskapets ställning till

de ecklesiastika byggnadslånekassorna skulle väsentligen förändras, samt

att jag vid sådant förhållande ej kunde Unna behofvet af kassornas inrättande

så stort, att det utgjorde tillräckligt skäl för vidtagande af denna ganska omfattande

och kostsamma anordning, framlade jag, i anslutning till kammarkollegii

i ämnet uttalade åsikter, följande grunder för reglering af kyrkoherdars och

komministrars byggnadskostnad^’ vid bostadsboställen på landet.

Vid fastställandet af lönereglering för visst pastorat bestämmas de

belopp, hvilka skola af pastoratet årligen under löneregleringsperioden utgifvas

till godtgörande af vederbörande boställshafvares kostnader dels för

nybyggnad och därmed likställd förbättring, dels för underhåll af de laga

husen å hvarje inom pastoratet beläget boställe af det slag, som nu är i

fråga. Dessa medel böra af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande

samt få icke användas för andra ändamål än dem, för hvilka de

äro afsedda. Det torde därför blifva nödigt, att kyrkorådet för hvarje

boställe bokför särskildt de medel, som anslagits till gäldande af kostnader

för nybyggnad och därmed likställda förbättringar, och särskildt hvad

som afsetts till bestridande af underhållskostnader.

Då nybyggnad eller större förbättring af boställshafvares laga hus

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

förekommer, äger boställshafvaren att för den å byggnadsarbetet nedlagda

kostnaden, såvidt densamma af synerätt vid arbetets godkännande pröfvas

skälig, erhålla godtgörelse af de medel, som för sådant ändamål finnas

uppsamlade. Skulle i något fall tillräckliga medel för kostnadens fulla

godtgörande ej finnas samlade, skall hvad som brister jämte ränta — hvilken

synes mig lämpligen kunna bestämmas att utgå efter fem för hundra

— tillhandahållas boställshafvaren, allteftersom för ändamålet afsedda

medel inflyta. Om boställshafvaren afträder bostället, innan kostnad, hvarom

nu är fråga, blifvit till fullo godtgjord, bör det felande beloppet med

ränta till boställshafvaren erläggas af efterträdaren, som därefter inträder

i sin företrädares rätt i förhållande till pastoratet. När byggnadsarbete

af nu ifrågavarande slag blifvit i behörig ordning beslutadt, må boställshafvare,

hvilken det åligger att utföra arbetet, kunna till byggnadskostnadens

bestridande erhålla förskott af de medel, som för ändamålet finnas

tillgängliga, därest han ställer säkerhet för det förskotterade beloppet.

Beträffande kostnaden för underhållet af de laga husen förfares sålunda,

att då boställshafvaren inför kyrkorådet visar sig hafva gjort utgift

för underhållsarbete, som blifvit af synerätt eller vid ekonomisk besiktning

föreskrifvet, godtgörelse för denna utgift, i den mån densamma icke öfverst-iger

den enligt vederbörligt syne- eller besiktningsinstrument för arbetet

beräknade kostnaden, skall till boställshafvaren omedelbarligen utbetalas

af de till godtgörande af underhållskostnader afsedda medel, som finnas

under kyrkorådets förvaltning, samt att, därest den beräknade kostnaden

för sådant arbete, som nyss är sagdt, öfverskridits eller boställshafvaren

gjort utgift för underhållsarbete, som ej blifvit honom ålagdt, han jämväl

skall äga att af ifrågavarande ersättningsmedel bekomma godtgörelse för

dylika utgifter, såvidt de af synerätt eller vid ekonomisk besiktning pröfvas

hafva varit af behofvet påkallade. I händelse af influtna medels otillräcklighet

äfvensom vid inträffande ombyte af boställshafvare förhålles på

enahanda sätt som i fråga om godtgörelse för nybyggnadskostnad.

I enlighet med angifna grunder hafva lagstadganden affattats och införts

i 20 och 21 §§ af det förslag till ecklesiastik boställsordning, som

Eders Kungl. Maj:t innevarande dag beslutat att genom nådig proposition

framlägga för Riksdagen. Med anledning af dessa stadganden har, såsom

tydligt är, en fullständig omarbetning af §§ 25—29 i kommitténs

förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning visat sig

af behofvet påkallad. Jämte det jag åberopar de utdrag af protokollet

öfver ecklesiastikärenden, som åtfölja omförmälda proposition, anhåller jag

att beträffande sistnämnda paragrafer — enligt den lydelse, jag anser böra

gifvas åt dem — få lämna några förklaringar.»

s. 183 Kontrollera mot PDF

Biksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 183

Herr C. G. Scedén har i sin motion n:o 313 påyrkat, utom den under

6 § omförmälda ändringen i samma paragraf, jämväl ändring i 26—29 §§.

Under åberopande af motionärens vid 6 § införda motivering, återgifver utskottet

här hans ändringsförslag, i hvad det afser 26—29 §§. Sistnämnda

fyra paragrafer böra enligt motionären erhålla följande lydelse:

26 §.

»I sammanhang med pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering

fastställer Kungl. Maj:t de belopp, som under löneregleringsperioden årligen

skola af boställshafvaren afsättas för bestridande af beräknade kostnader dels

för nybyggnad — — — oförändrade utgå.

27 § utgår. ''

28 §.

Medel, som på grund af 26 § afsättas af boställshafvaren, skola--

räntebärande.

Ej må — — — underhållskostnad.

29 §.

Boställshafvare äger att vid nybyggnad och för underhåll af de laga

hus å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet, hviska det

åligger honom att bygga och underhålla, erhålla godtgörelse--— bo
ställsordning.

»

Som utskottet, på sätt framgår af dess utlåtande n:o 2 och jämväl

under 6 § här ofvan omförmälts, ansett, att byggnadsskyldigheten å kyrkoherdars

och komministrars bostadsboställen å landet bör ordnas enligt andra

grunder, än såväl Kungl. Maj:ts förslag till ecklesiastik boställsordning som

förenämnda motionärs förslag innebära, har utskottet uteslutit 25—29 §§

ur Kungl. Maj ds förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Herr Ssedéns motion i anförda del har därför icke kunnat vinna understöd

af utskottet.

Efter uteslutande af 25—29 §§ och då enligt utskottets åsikt 33 § i

Kungl. Maj:ts förslag bör uppflyttas å den plats, förutvarande 25 § intagit,

har utskottet åt de efter 29 § följande sex paragraferna i Kungl. Maj:ts

förslag gifvit följande nummerbeteckning:

Motion n:o

313 af herr

C. G. Scedén.

UtsJcottei.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Riksdagens Särskilda Utskotts (No 1) Utlåtande No 2.

25 § af utskottets förslag motsvarar

26 » » » » »

27 » » » » »

28 » » » » »

29 » » » » »

30 » » » » »

33 § af Kungl Maj:ts förslag.

30 » » » » »

31 » » » » »

32 » » » » »

34 » » » » »

35 » » » » »

25 § (33 § i kungl. prop.)

Beträffande Skåne finnes sedan länge en särskild lagstiftning om byggnadsskyldighet

vid ecklesiastika bostadsboställen. För närvarande gäller

nådiga förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne den 16 december

1870 med däri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vidtagna

ändringar. I dessa förordningar, hvilka angå endast prästgårdarna på

landet, meddelas i afseende på- de laga husens antal och beskaffenhet samt

byggnads- och underhållsskyldighet äfvensom i andra frågor föreskrifter,

väsentligen afvikande från hvad därutinnan är föreskrifvet för det öfriga

riket. Bland annat stadgas skyldighet för kyrkoherdarna att ensamma, utan

församlingarnas deltagande, nybygga och underhålla prästgårdarnas alla

laga hus. Till en början ålåg boställshafvaren en viss årlig byggnadsskyldighet,

som han borde fullgöra utan rätt till ersättning; hvad han därutver

byggde kallades »öfverbyggnad» och skulle ersättas af efterträdaren.

Sedermera borttogs den årliga byggnadsskyldigheten, och boställshafvaren

berättigades till ersättning af efterträdaren för såväl allt hvad han

vid sitt tillträde erlagt för öfverbyggnad som all under hans besittningstid

verkställd nybyggnad. Med öfverbyggnad förstås numera enligt 12 § i

* 1870 och 1888 årens förordningar »all den utgift för prästgårdens byggnader,

hvilken boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid afoch

tillträdessyn måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller

blifver af synerätt åsatt någon å prästgården under besittningstiden efter

synerätts föreskrift uppförd nybyggnad». Ordet öfverbyggnad har här

således en helt annan betydelse än hvad därmed i allmänhet förstås.

För att bereda boställshafvare utväg att erhålla medel till de betydliga

utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste vidkännas

för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader, inrättades år

1839 en byggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag,

och hvars första reglemente utfärdades den 5 oktober samma år. Ur

denna kassa ägde boställshafvaren såsom »försträckning», i mån af kassans

tillgångar, erhålla godtgörelse ej mindre för allt hvad han vid sitt tillträde

måst för öfverbyggnad å bostället erlägga till afträdaren, än äfven för

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

skeende nybyggnad. Men för dessa försträckningar skulle kassan blifva

»ägare af de byggnader, som därmed blifvit inlöste», hvaremot boställshafvaren

borde »för nyttjandet däraf» årligen till byggnadskassan utgifva

viss procent af den summa, som från kassan erhållits (§7). Kassans nuvarande

reglemente, som är utfärdadt den 14 juni 1888, meddelar i § 27 bestämmelser

om de afgifter, prästgårdsinnehafvare skall erlägga till kassan.

Frågan om sättet att bereda de skånska kyrkoherdarna på landet såväl

som prästerskapet i öfrigt uti riket fri bostad har gifvit departementschefen

(s. 275—276) anledning till följande uttalande:

»Som prästlöneregleringskommittén i sina förslag till ecklesiastik boställsordning

och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor undvikit

att beröra boställshafvarnas och socknemännens inbördes skyldigheter

med afseende å de laga husens nybyggnad och underhåll, ansåg kommittén,

att båda dessa författningar borde med några mindre jämkningar, till hvilka

kommittén afgaf förslag (s. 136—149), i sinom tid blifva gällande äfven

beträffande de skånska prästgårdarna, särskildt i fråga om reglering af

kostnaderna för fullgörande af byggnadsskyldigheten därstädes. Sedan

emellertid planen på anordnande af ecklesiastika byggnadslånekassor enligt

det af prästlöneregleringskommittén utarbetade systemet öfvergifvits, och då

det af mig framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning undantagits

från tillämpning i afseende å de bostadsboställen, hvilkas innehafvare

äro delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa (73 §), kan nu

omhandlade § 33 i kommitténs förslag till löneregleringslag — hvilken paragraf

förutsätter antagande af de utaf kommittén framlagda, förutnämnda

författningsförslagen — uppenbarligen icke i sin nuvarande lydelse förordas

till godkännande.

Emellertid måste ju, om förmånen af fri bostad skall komma de skånska

prästgårdsinnehafvarna på landet i lika mån till godo som öfriga innehafvare

af ecklesiastika boställen i riket, tillses, att förstnämnda boställshafvare

undfå godtgörelse för sina afgifter till skånska prästerskapets byggnadskassa

äfvensom att underhållskostnaderna för deras boställen blifva

dem ersatta.

Vid uppskattning af skånsk prästgårdsinnehafvares kostnad för honom

åliggande byggnadsskyldighet bör därför synerätten, som enligt 25 § skall

afgifva utlåtande i frågan, taga till ledning den särskilda lagstiftning,

hvilken gäller rörande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i

skånska prästerskapets byggnadskassa. Beträffande nybyggnad och därmed

likställd förbättring skall uppskattningen sålunda gå ut på att finna

det belopp, som under löneregleringsperioden årligen bör inom pastoratet

Bih. till Riksd. Prot. 1008. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 24

Departements

chefen.

s. 186 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

186 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

afsättas för att bereda boställshafvaren tillfälle att fullgöra de inbetalningar

till omförmälda kassa, hvilka kunna antagas för berörda ändamål

ifrågakomma under nämnda tid. Kungl. Maj:t fastställer sedermera, såsom

i 26 § förutsättes, i sammanhang med pröfning af löneregleringsärendet,

såväl det belopp, hvilket erfordras för betäckande af boställshafvarens

afgifter till byggnadskassan, som det belopp, hvartill underhållskostnaden

beräknas komma att i medeltal årligen uppgå. Medel, som

böra vara att tillgå för fullgörande af pastoratets ersättningsskyldighet

till boställshafvaren för nybyggnad och underhåll, uttaxeras i den uti

27 § angifna ordning och förvaltas på sätt i 28 § föreskrifves.

De allmänna bestämmelserna i 25, 26, 27 och 28 §§ kunna således

icke omedelbart tillämpas i afseende å bostadsboställe, hvars innehafvare

är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. I förevarande § 33

torde därför böra angifvas, i hvilka hänseenden modifikationer äro af behofvet

påkallade.

Icke heller gäller beträffande omförmälda boställen den i 29 § meddelade

hänvisningen till ecklesiastik boställsordning, då ju förordningen

angående prästgårdsbyggnader i Skåne och reglementet för nämnda kassa

i afseende å dem lända till efterrättelse. Denna särskilda lagstiftning, i

hvilken Riksdagen icke deltagit, lärer emellertid böra underkastas revision

och bringas till närmare öfverensstämmelse med den, som nu föreslagits

i fråga om ecklesiastika boställen i allmänhet.»

Som 33 § i Kungl. Maj:ts förslag förutsätter tillvaron af de af utskottet

uteslutna 25—29 §§, har utskottet företagit en omarbetning af 33

§ i propositionen, hvilken omarbetning hufvudsakligen består däri, att innehållet

i 25—29 §§ återgifvits i 33 § (25 § i utskottets förslag) fullständigare

än förut. ''

I öfrigt tillåter sig utskottet framhålla — hvad jämväl departementschefen

betonat —, att den särskilda lagstiftningen angående byggnadsskyldighet

vid prästgårdarna på landet uti Skåne, bör i tillämpliga delar

bringas i närmare öfverensstämmelse med hvad i sådant hänseende kommer

att i allmänhet gälla.

26 § (30 § i kungl. prof.)

2 mom.

Liksom''förut i 6 § 4 mom., har i andra stycket af nu omhandlade lagrum

orden »mjölk samt skjuts eller andra» utbytts mot »vissa».

*

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Det har synts utskottet lämpligt, att i ingressen till förevarande lagförslag

uttryckligen utsäges, att förordningen angående allmänt ordnande

af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 och förordningen angående

ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm

aflöning den 1 november 1872 genom samma förslags upphöjande till lag försättas

ur gällande kraft. Dessa förordningar utgöra nämligen den lagstiftning,

hvarpå nu gällande löneregleringar hufvudsakligen äro grundade.

På det att syftemålet med de blifvande löneregleringarna — anständig

bärgning för prästerna samt största möjliga jämnhet i deras aflöningsförhållanden

— desto säkrare må vinnas, har prästlöneregleringskommittén

ansett lämpligt, att föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning

varda utfärdade. Dessa föreskrifter skulle tillämpas, visserligen i

första hand af de särskilda löneregleringsnämnderna, men jämväl af Kungl.

Maj:t vid fastställande af lönen för hvarje prästerlig beställning. Kungl.

Maj:t, som enligt kommitténs förslag har att meddela ifrågavarande föreskrifter,

är naturligtvis också oförhindrad att sedermera däri vidtaga erforderliga

jämkningar.

Det af kommittén utarbetade förslaget till dylika föreskrifter innehåller

en sammanfattning af de grunder, som synts kommittén böra vid

kommande regleringar tillämpas med afseende å, lönebeloppens beräkning.

I §§ 1—10 behandlas löner för kyrkoherdar och komministrar, i §§ 11—12

löneförmåner för adjunkter, i § 13 prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse

åt vikarier.

Kommittén anser, att aflöningen — utöfver fri bostad — icke bör sättasbfverdkt öfver

till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning och 2,000A ''”^»*1.

kronor för komministersbeställning (§ 6), samt att å andra sidan gränsen kyrkoherdar

uppåt bör bestämmas till 10,000 kronor (§ 9). Inom dessa minimi- ochoch

maximigränser böra efter kommitténs mening (s. 163—181) inkomstbeloppen

med största möjliga smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana

med dem samhörande omständigheter, som kunna vara af beskaffenhet att

böra öfva inflytande på lönebestämningen.

I första rummet bör alltså med hänsyn till det större ansvar och det

mera omfattande arbete, som vanligen åtfölja kyrkoherdebeställningar i jämförelse

med komministersbeställningar, dessa olika tjänstegrader betinga åtskillnad

i aflöningens storlek. Vidare måste vid lönebeloppens bestämmande

en ej ringa betydelse tillmätas den omständigheten, att tjänsteverksamheten

är förlagd till stadspastorat, hvarmed kommittén afser jämväl

s. 188 Kontrollera mot PDF

1. Grundbelopp.

a) Städapastorat.

b) Landspastorat.

188 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

pastorat, som består af både städs- och landsförsamling. Särskildt de högre

lefnadskostnaderna i städerna göra det enligt kommitténs åsikt nödvändigt

för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större aflöning än den,

med hvilken deras ämbetsbröder i landspastoraten torde kunna åtnöjas.

Slutligen anser kommittén de med olika tjänstegrader förenade ämbetsåliggandena

vara en synnerligen viktig faktor vid lönebeloppens bestämmande.

Med afseende å nämnda åligganden visar det sig, säger kommittén,

att prästerskapets arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter

äro till eu del beroende af folkmängdens och arealens storlek och

någorlunda proportionella därtill, medan däremot en annan del af arbetet

antingen icke alls eller blott i mindre mån ökas med dessa faktorer. Till

det förra slaget höra sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar

och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg

samt en stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet,

konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt

kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa

expeditionsgöromål m. m.

Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lönerna

dels utgå med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter

tjänstegrad och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets utförande

inom stads- diar landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträffande

pastorat af viss storlek, utfyllas med belopp, som växla efter folkmängd

och areal, fyllnad sbelopp (§ 1).

Kommittén har sålunda tänkt sig, att grundbeloppet borde utgöra för

kyrkoherde i stadspastorat 4,000 kronor och för komminister därstädes 2,400

kronor (§ 2).

Något mer invecklad ställer sig saken, när det gäller att bestämma

grundbeloppen för prästerskapets löner inom landspastorat.

Består pastoratet af allenast en församling med en kyrka, och har

kyrkoherden icke biträde af någon annan präst, så är hans predikoskyldighet

i regel begränsad till endast en gudstjänst hvarje predikodag, liksom

de kommunala bestyren inskränka sig till omvårdnaden om blott en församlings

angelägenheter beträffande kyrka och skola. I sådant fall — det

enklaste — beräknas grundbeloppet till 3,000 kronor.

Den ökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd däraf, att han

är ensam präst i pastorat med två eller flera församlingar, — hvarigenom

alltså besväret med kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden

ganska väsentligt förökas och antalet tjänsteresor inom pastoratet varder

ej obetydligt större — anser kommittén skäligen böra medföra en förhöjning

i grundbeloppet med 400 kronor. 1 samma riktning bör jämväl

opaginerad Kontrollera mot PDF

180

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

en annan omständighet verka. Omfattar nämligen pastorat, hvarest linnes

endast kyrkoherde, två församlingar med hvar sin kyrka, blir predikoskyldigheten

afsevärdt mera betungande, såvida gudstjänst skall medelst

duplikation hvarje predikodag uppehållas i båda kyrkorna. För det ökade

besvär, hvartill duplikationen föranleder, har kommittén föreslagit en särskild

förhöjning i grundbeloppet med 600 kronor, att utgå till kyrkoherden,

såväl då pastoratet består af blott en församling, som då det omfattar

flera, i hvilken senare händelse alltså det ursprungliga grundbeloppet 3,000

kronor skall ökas med tillhopa 1,000 kronor.

För en i landspastorat anställd komminister, hvars predikoskyldigliet

är inskränkt till allenast en gudstjänst hvarje helgdag, eller ännu mindre,

och som icke på eget ansvar fullgör någon del af bokföringsskyldigheten

inom pastoratet, har ett grundbelopp å 1,800 kronor ansetts lämpligt, vare

sig han är anställd inom samma församling som kyrkoherden eller fått

sin hufvudsakliga verksamhet förlagd till en annexförsamling. Upprätthåller

åter komministern hvarje predikodag dubbla gudstjänst''r — hvilket

i allmänhet förekommer endast i pastorat med åtminstone fyra kyrkor —,

bör till grundbeloppet i lönen äfven för honom läggas ytterligare 600

kronor.

Bestämmelserna om grundbelopp i lönerna för prästerskapet i landspastorat

(§ 2) kunna, i enlighet med det anförda, sammanfattas sålunda:

för kyrkoherde

4,000 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller

kapellag, och kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3,600 kronor, där pastoratet består af allenast en församling, men

kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3.400 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller

kapellag, och kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera;

eljest 3,000 kronor;

för komminister

2.400 kronor, där komministern har skyldighet att hvarje predikodag

duplicera;

eljest 1,800 kronor.

Enligt kommitténs mening bör lönernas gradering bero af tillskotten

för folkmängd och areal endast i det fallet, att pastoratets folkmängd

öfverstiger 1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kv.-kiloineter.

1 sådan händelse skall fyllnadsbelopp för pastoratets folkmängd

utgå för kyrkoherde med 60 öre för hvarje person öfver 1,000 till och

med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver 3,000 till och med 10,000

och med 20 öre för hvarje person därutöfver. För komminister åter be
-

!. Fyllnad,5- btlopp.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

stämmes motsvarande fyllnadsbelopp till 10 öre för hvarje person, hvarmed

pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer. Finnas flera komministrar

inom pastoratet, anser kommittén, att icke för en hvar af dem bör beräknas

fyllnadsbelopp för folkmängd, utan att ett sådant belopp bör mellan

alla komministrarna lika fördelas. Fyllnadsbelopp för areal är lika för

kyrkoherde som för komminister och utgår för en hvar af dem med 50

kronor för hvarje fullt 100-tal kv.-kilometer af pastoratets areal till och

med 1,000 och med 100 kronor för hvarje Överskjutande fullt 500-tal

kv.-kilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 10,000

kv.-kilometer. Flera komministrar i ett pastorat dela äfven sistnämnda

fyllnadsbelopp lika sins emellan (§ 3).

Hvad arealen angår, uppkastar kommittén den frågan, om icke jämväl

det område, som utgöres af vatten, bör tagas i beräkning, ty där vatten

ingår till någon betydligare del i ett pastorats ytinnehåll, gifver siffran

för areal i land icke en i allo riktig föreställning om vidsträcktheten af

prästerskapets verksamhetsfält, såvidt detta bestämmes af ytinnehållet. Men

kommittén framhåller, att om floder och sjöar understundom försvåra samt

färdseln mellan olika delar af ett pastorat, de vid andra tillfällen, och

måhända lika ofta, kunna underlätta densamma, och har det vid sådant

förhållande synts kommittén vara lämpligast, att pastoratets areal beräknas

endast i land, icke tillika i vatten.

3. Modigt- Om den tillökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd af ökad

Händighet er. predikoskyldighet, där duplikation äger rum, skäligen bör verka till föra)

sänkning afböjning i grundbeloppet för kyrkoherdens lön, så måste, yttrar kommittén,

lönebelopp. (]e''j g, andra sidan vara tillbörligt, att när kyrkoherden icke är skyldig att

hvarje predikodag förrätta gudstjänst — hvilket föranledes däraf, att inom

pastoratet finnas flera präster än kyrkor —, han får vidkännas någon

minskning i sina inkomster. Denna minskning åvägabringas därigenom,

att från grundbeloppet afdrages ett belopp af 300 kronor, i följd hvaraf

grundbeloppet för vederbörande kyrkoherdelön blir 2,700 kronor, då

pastorat består af endast en församling, och 3,100 kronor, när det omfattar

två församlingar (§ 2).

Har kyrkoherde skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke

fullgöres af honom ensam, utan omväxlande af kyrkoherden och en eller

flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme

kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för duplikation, tillgodoföras

vederbörande komminister så mycket, som belöper å det antal predikodagar,

då komministern duplicerar (§ 4).

Beträffande jämväl den andel af kyrkoherdelönen, som utgår efter

invånarnas antal, anser kommittén, att understundom någon modifikation

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

erfordras. Då nämligen komminister i annexförsamling eller kapellag på

eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera

församlingar, minskas därigenom i viss mån pastors arbete för dessa församlingar.

Den förhöjning i lön, som med hänsyn till sådan församlings

folkmängd blifvit för kyrkoherden beräknad, bör därför med någon del

tillgodoföras komministern, sålunda att denne af kyrkoherden tillkommande

lönebelopp undfår godtgörelse med 20 öre för hvarje person af vederbörande

annexförsamlings eller kapellags folkmängd (§ 5).

Till lönebeloppens höjning böra enligt kommitténs åsikt vissa om-0 Höjning af

ständigheter verka, såsom högre lefnadskostnader i orten eller för präster- WRf6e,<w''- skåpet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig

besvärlighet. Finnes med hänsyn till dylika förhållanden lönebelopp, som

blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt,

alltför ringa, öfverlämnas det åt Kungl. Maj:ts bepröfvande att förhöja

sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för

komministersbeställning i Stockholm eller Göteborg likaledes med högst

2,000 kronor och för annan komministersbeställning med högst 1,000

kronor (§ 7).

Kommittén betonar (s. 112), att bestämmelserna om dylik förhöjning

icke fa. betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga bihang till de allmänna

föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem kompletterande tillägg. Endast

de löner, som beräknats med iakttagande af både de allmänna föi*eskrifterna

och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser, motsvara nämligen de anspråk,

som med hänsyn till krafvet pa anständig bärgning böra efter kommitténs

mening uppställas i fråga om lönernas storlek. De särskilda förhöjningsbeloppen

höra fördenskull med till lönerna lika väl som grundbeloppen

och fyllnadsbeloppen. Genom de förras frånskiljande skulle kommitténs

lönesystem helt och hållet förryckas.

Adjunktsarfvode, hvilket i § 11 namnes såsom en bland de extra b. Adjunkt*

ordinarie prästernas löneförmåner, skall enligt samma paragraf utgå med !öneförmåne^

800 kronor för ar räknadt, hvartill kommer, efter 5 års väl vitsordad

tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastikår ett

alderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring,

ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna af bostad och

vivre kunna äfven utbytas mot en penningsumma. Yrkas nämligen af

adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i

stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, där

frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet,

och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp, för år

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har sin bostad

i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor da han är bosatt i annan stad,

500 kronor i öfriga fall (§ 11).

Departements- Beträffande till en början löneförmånerna för kyrkoherdar och komchefen''

ministrar uttalar sig departementschefen (s. 289 — 295) på följande sätt: .

»Med afseende å de blifvande löneregleringarna har Riksdagen i sin

skrifvelse af den 5 maj 1897, bland andra önskemal, uttalat sig för en

utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning inom olika

församlingar och tjänstegrader’, så att hvarje präst må erhålla anständig

bärgning. En dylik relativ utjämning af lönevillkoren, hvilken ju är högeligen

önskvärd, kan naturligtvis icke komma till stånd, med mindre än att

i första rummet medel blifva tillgängliga för utjämningens åvägabringande,

där löneförhöjning vid en befattning kan vara erforderlig. Kyrkofonden

skall tillhandahålla sådana medel, när församlingsafgifterna icke förslå.

Men vidare fordras äfven, att normer uppställas till ledning vid utfinnandet

af det lämpliga lönebeloppet för hvarje särskild tjänst. Förevarande, författningsförslag

innehåller de normer, som prästlöneregleringskommitten

ansett för ändamålet tjänliga.

I viss mån ingå de föreskrifter, detta förslag upptager, uti förslaget

till lag om reglering af prästerskapets aflöning. Sistnämnda förslag innehåller

nämligen de grundläggande stadgandena om beredande af anständig

bärgning’ (§ 1), eller, beträffande adjunktsaflöningen, om tillhandahållande

af ''bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning

för resa till tjänstgöringsort’. (§ 18), om arfvode till eu hvar

af kontraktsprostarna (§ 28) o. s. v. Nu ifrågavarande förslag meddelar

närmare bestämmelser om hvad som bör iakttagas för att. afpassa den

lön, som vid en gifven tjänstebefattning kan anses bereda innehafvaren

anständig bärgning, eller ock fastställes däri utan vidare det belopp, som

skall i ett visst fall utgå, såsom t. ex. adjunktsarfvodet till 800 kronor.

På sätt kommittén jämväl förutsatt, lärer meddelandet, af föreskrifter

af det senare slaget falla inom området för Eders Kungl. Maj:ts administrativa

lagstiftning. Riksdagens samtycke därtill skulle således icke erfordras.

Med afseende å det nära samband, hvari föreliggande författningsförslag

står till löneregleringslagen, har jag emellertid ansett mig böra redan nu

angifva den ställning, jag intager till förslagets hufvudbestämmelser.

Af dessa äro utan tvifvel de af största vikt, hvilka .angifva aflöningens

maximum och minimum för kyrkoherde- och komministersbeställningar.

För båda slagen beställningar skulle gälla ett gemensamt lönemaximum,

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

10,000 kronor hvilket dock icke kan nås af komminister — samt ett

minimum af 3,500 kronor för kyrkoherdebefattning och af 2,000 kronor

för komministratur.

o Mot det af kommittén föreslagna maximum har jag ej något att erinra.

Åtminstone synes mig höjning däraf skäligen icke böra ifrågasättas, ty, i

likhet med hvad kommittén på ett ställe (s. ccxxxv) framhåller, anser

äfven jag det mindre lämpligt, att med prästerliga beställningar förenade

inkomster, såsom dock händt, växa till en höjd, vida öfverstigande måttet

för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga tjänster inom andra förvaltningsområden.

Däremot kan jag icke biträda kommitténs förslag om minimiaflöning

för vare sig kyrkoherde eller komminister. Redan för den tid, då kommittén

afgaf sitt förslag, torde de ifrågasatta beloppen, respektive 3,500

och 2,000 kronor, hafva varit för knappt tillmätta, Än mera visar sig

detta vara förhållandet nu.

Sedan derå år hafva i följd af en fortgående prisförhöjning på allt,

som hör till lifvets nödtorft, den enskildes utgifter för de nödvändiga

lefnadsbehofven befunnit sig i eu oafbruten stegring, Med anledning af

den senaste tidens snabba utveckling i materiellt hänseende har ock inträdt

en höjning i den allmänna lefnadsnivån, hvilken orsakat en förskjutning i

de ekonomiska förhållandena till nackdel för dem, som af utvecklingen

mahända ej erfarit annat än höjda lefnadskostnader och stegrade anspråk

på lifvet. Med kommittén (s. 64) instämmer jag däri, att det icke rimligtvis

eller lämpligen kan begäras, att prästen skall, med den ställning han

bör intaga inom sin verksamhetskrets, undvara alltför mycket af det, som

i orten anses höra till ett passande lefnadssätt, om detta eljest är aktningsvärd!

Ett förbiseende af hvad som erfordras till beredande af ''anständig

bärgning’ skulle antagligen medföra en rubbning af prästens

ställning i yttre afseende inom församlingen och därigenom äfven af hans

inflytande såsom själasörjare. Dessutom är det högst angeläget, att om

för den prästerliga banan skola kunna vinnas begåfvade och dugliga män

i tillräckligt antal, det betryck i ekonomiskt hänseende, som nu mången

gång är förbundet med prästens kall, varder af hjälp t.

Det torde väl kunna antagas, att den förändring i de allmänna lefnadsvillkoren,

som åtföljt den ekonomiska utvecklingen inom landet, skall, om

än med öfvergående växlingar, i stort sedt fortfara. Härtill kommer, att

de löneförmåner, som bestämmas vid de närmaste regleringarna — af hvilka,

dock åtskilliga skola verkställas först år 1920 och ännu senare — äro afsed''la

att oförändradt utgå under en period af 20 år.

1 betraktande alltså af den prisstegring, som i allmänhet inom landet

Bill. till RiJcsd. Prof. 1,908. 8 Sand. 1 Afd. 2 Raft. 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

inträdt samt med hänsyn till prästens samhällsställning och därmed förenade

nödvändiga lefnadsbehof äfvensom till öfriga af mig antydda omständigheter

finner jag en aflöningsförbättring, utöfver hvad kommitténs

förslag innebär, vara oundgängligen nödvändig.

Därest omständigheterna sådant medgifva, böra enligt min mening

de af kommittén föreslagna minimilönerna inom de olika tjänstegruppenna

höjas med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000

kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor. Men därutöfver

synes mig af behofvet påkalladt, att för de lägst aflönade prästerna, hvilka

under minst 10 år innehaft och med godt vitsord bestridt ordinarie befattning

inom sin grad, ytterligare höjning vidtages, så att efter förloppet af

denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare om möjligt

alltid skulle uppgå, vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och

vid komministratur till minst 3,000 kronor.

Medelbeloppet för prästerskapets löner i hela riket skulle, om minimum

höjes till respektive 4,000 och 2,500 kronor, uppgå för kyrkoherdelön till

5,011 kronor och för komministerslön till 2,819 kronor, under det att

kommittén för de beställningar, som förefunnos den 1 oktober 1902, beräknade

eu medellön af 4,853 kronor för kyrkoherde och af 2,609 kronor

för komminister.

Anställda beräkningar gifva vid handen, att medellönerna enligt de

af mig tillämpade beräkningsgrunderna — således med inbegrepp jämväl

af antydda lönetillökning efter 10 år — skulle visa en ökning, uppgående:

i jämförelse med medellönerna ecklesiastikåret 1896—97, till 8.38

procent för kyrkoherdelön, 53.86 procent för komministerslön och 17.61

procent för prästlön öfver hufvud; samt

i jämförelse med medellönerna enligt prästlöneregleringskommitténs

förslag, till 6.02 procent för kyrkoherdelön, 13.88 procent för komministerslön

och 7.90 procent för prästlön öfver hufvud.

Lönen i medeltal för en ordinarie präst utgjorde 3,588 kronor ecklesiastikåret

1896—97, samt skulle uppgå till 3,911 kronor enligt, prästlöneregleringskommitténs

förslag, och, med tillämpning af mina beräkningsgrunder,

till 4,086 eller, om tillökningsbeloppen jämväl inbegripas, till

4,220 kronor, allt utöfver fri bostad.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra därom, att man under

senare tider genom utdelningar från löneregleringsfonden sökt uppbringa

minimilönen för komminister till 2,000 och, för kyrkoherde till 3,300

kronor samt, hvad Norrland och Dalarna vidkommer, till de högre belopp,

som med hänsyn till därstädes rådande dyrare lefnadskostnader pröfvats skäliga.

Till jämförelse med de af kommittén i dess fjärde betänkande (s. 175

o. följ.) införda öfversiktstabellerna Å och A, innefattande gruppering i

s. 195 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

195

Öfversiktstabell 1

innefattande gruppering i klasser af kyrkoherdarnas löner, sådana dessa

beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga indelningen och

organisationen den 1 juli 1907.

1

2

3

4

5

<5

1

8

9

10

it

12

13

Öl

CL

p4

Antal kyrkoherdelöner, hvilkas belopp

beräknats uppgå till kronor

Lön i

medel- tal

Kr.

Stift.

intalet kyrko-

herdar

j4^

o

o

o

rf*.

tf*.

CD

CD

4,500-4,999

5,000—5,499

5,500—5,999

6,000—6,499

6,600—6,999

7,000—7,999

8,000-8,999

9,000—9,999

O

o

o

o

Hela riket.

Uppsala................................

171

125

14

9

9

4

3

4

1

2

4,548

Linköpings...................................

151

114

11

12

3

4

1

2

2

1

1

4^462

Skara .......................

123

70

24

13

7

3

1

3

1

1

4,676

Strängnäs ..................................

107

78

11

7

3

3

_

1

3

1

4V525

Västerås.......................

100

66

9

8

4

4

6

6

3

4'',814

Växjö ................................

96

57

25

9

3

—

_

_

1

1

4,532

Lunds .............................

240

27

15

73

44

47

13

9

5

3

4

5,689

Göteborgs ............................

114

24

17

29

17

7

4

4

7

3

2

6,584

Kalmar .........................

45

33

4

3

1

2

_

1

1

4,496

Karlstads ........................

61

17

11

9

10

5

3

4

1

]

5,304

Härnösands ............................

78

17

19

19

10

7

2

3

1

_

5,212

Luleå ....................................

50

4

8

9

6

4

6

8

1

2

2

6,178

Visby ...............................

44

42

1

_

_

_

_

1

4,167

9,787

Stockholms stad ..............................

13

1

4

8

Summa för kyrkoherdarna i riket

1,399

674

169

200

117

90

39

46

22

20

22

5,011

Landspastorat.

Uppsala...........................

161

123

13

8

8

3

2

4

4,424

Linköpings..........................

140

114

11

9

3

2

1

_

_

_

4^249

Skara ......................

113

70

24

11

6

2

_

4,464

Strängnäs ....................

97

77

9

6

3

2

_

_

_

_

4,294

Västerås ...................................

97

66

8

8

4

4

3

3

_

1

_

4r575

Växjö.......................................

93

57

25

9

2

4,414

Lunds ....................................

223

26

14

72

44

46

12

8

1

_

_

5,516

Göteborgs ...............

94

23

17

25

15

7

3

4

_

_

5,169

Kalmar ..................

42

32

4

3

1

2

_

_

_

4^339

Karlstads ................

57

17

11

9

9

5

3

3

_

_

_

5’l34

Härnösands ..............

74

17

19

18

10

7

2

1

_

_

_

öjlOO

Luleå ...........................................

45

4

8

8

6

3

6

8

1

2

_

6,026

Visby...........................................

43

42

1

4^085

Su rama för kyrkoherdarna i landspastorat

1,279

668

104

186

in

83

30

32

2

3

—

1 4,767

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Öfver siktstabell 2

innefattande gruppering i klasser af komministrars och vederlikars löner y

sådana dessa beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga

indelningen och organisationen den 1 juli 1907.

1

2

3

*

5

6

7

« 1

9

10

11 1

12

B 2L

3,p

Antal komministerslöner, hvilkas belopp be- j

räknats uppgå till kronor

Lön i

B* p

e- ö

JO

JO

to

JO

JO

Cd

OS

OX

Stift.

p p

Cl

O

05

O

O

CO

o

"cd

o

O

O

*CU

o

©

©

eu

©

medel-

a>

3 ~

• w

O

1

JO

Ct

0

1

JO

05

0

1

JO

0

1

JO

CO

0

1

JO

0

1

os

©

i

os

0

1

rf*.

©

1

4x

CO

tal.

CD

CD

CD

CD

CD

CD

CD

CD

-T j

Kr.

CD

CD

CD

CD

CD

CD

CD

CD

© |

Hela riket.

Uppsala...................................................

127

101

3

4

3

1

9

—

6

—

2,650

Linköpings................................................

113

98

3

2

l

—

2

3

4

—

2,617

Skara......................................................

122

83

9

7

7

5

10

1

—

—

2,629

2,673

Strängnäs ................................................

84

67

3

2

1

1

Ö

—

3

2

Västerås...................................................

76

49

3

2

2

3

15

2

—

—

2,724

Växjö......................................................

103

89

4

3

1

—

1

4

1

—

2,593

3,327

Lunds......................................................

50

11

1

1

4

3

6

9

15

—

Göteborgs ................................................

06

31

12

4

4

7

18

3

1

16

3,092

Kalmar ...................................................

37

32

—

1

—

—

3

—

—

1

2,632

Karlstads ................................................

81

Öl

9

3

6

1

9

2

—

—

2,662

Härnösands .............................................

571

24

4

7

6

1

11

3

1

—

2,826

Luleå ......................................................

43

8

4

6

2

4

11

6

1

1

3,047

Visby......................................................

6

4

—

—

1

—

1

—

—

—

2,653

Stockholms stad .......................................

41

41

4,500

Summa för komministrarna m. fl. i hela riket

1,036

648

55

42

38

26

101

33

32

61

2,819

Landspastorat.

Uppsala .................................................

112

101

2

4

1

—

4

—

—

—

2,543

Linköpings .................

96

93

2

1

2,507

Skara.................................................

103

83

8

3

6

3

—

—

—

—

2,554

Strängnäs ................................................

71

67

2

1

—

—

—

—

—

1

2,539

Västerås...............................................

58

49

1

2

1

3

2

—

—

—

2,570

Växjö...................................................

97

89

4

2

1

—

1

—

—

—

2,523

Lunds................................................

21

11

1

1

2

3

2

—

1

—

2,768

Göteborgs ........................................

71

31

11

4

4

6

14

1

—

—

2,741

Kalmar ..........................................

33

32

—

1

2,509

Karlstads ...........................

76

51

9

3

6

1

6

—

—

—

2,614

Härnösands ...........................................

53

24

4

7

6

1

10

1

—

—

2,741

Luleå...................................................

39

8

4

6

2

3

10

4

1

1

2,999

Visby....................................................

4

4

2,500

Summa för komministrarna m. fl. i landspastorat

834

643

48

35

29

20

49

6

2

2

2,601

s. 197 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

197

olika klasser af kyrkorherdars och komministrars löner, anhåller jag fa

meddela följande två öfversiktstabeller för motsvarande löner, hvilka beräknats

med tillämpning af de utaf mig angifna fördelaktigare minimisatserna,

respektive 4,000 och 2,500 kronor.

Af den summa 325,448 kronor, som utgör kostnaden för lönetillökningarna,

skulle enligt beräkning 7,021 kronor kunna uttagas i församlingsafgifter,

utan att maximum för skattskyldigheten öfverskredes. Dock synes

det mig lämpligt och rättvist, att tillökningsbeloppen i sin helhet utgå från

kyrkofonden. Därigenom undvikas nämligen rubbningar i pastoratens vid

löneregleringen fastställda bidrag till prästerskapets aflöning. Icke heller

nödgas ett pastorat åtaga sig högre skattskyldighet till förmån för en präst,

som måhända inom ett annat pastorat förvärfvat sig rätt till lönetillökning.

Någon användning — allra minst en utsträckt sådan — af principen

om ålderstillägg låter sig, såsom af det anförda torde framgå, svårligen

förena med det af prästlöneregleringskommittén utarbetade aflöningssystemet.

Till äfventyr kan i en framtid kyrkofonden bereda utväg till anordnande

af ålderstillägg, om en form med dylika visar sig öfver hufvud kunna

tillämpas i fråga om prästerskapets aflöning, så länge denna principiellt

taget ännu är ett församlingarnas åliggande.

Hvad i öfrigt beträffar de af prästlöneregleringskommittén föreslagna

grunderna för beräkning af kyrkoherdars och komministrars löner, så finner

jag dem i det hela ganska tillfredsställande. Särskild! synes det mig

lämpligt, att, på sätt kommitténs förslag innebär, de löner, som beräknats

i enlighet med de allmänna grunderna, kunna förhöjas med ganska afsevärda

belopp, nämligen ända till 2,000 kronor för kyrkoherdebeställning

äfvensom för komministersbeställning i Stockholm och Göteborg. Dessa

medel bereda tillfälle till ett mycket vidsträckt hänsynstagande till de olika

omständigheter, som kunna vara att beakta vid lönebestämningen. Däremot

finner jag det ej lämpligt att, såsom ifrågasatt blifvit, helt summariskt

fastslå en bestämd förhöjningsprocent för prästerskapets löner inom vissa

landskap eller stiftsdelar. Men äfven om hvarje fall således enligt min

mening bör särskildt för sig pröfvas, kan det ju på grund af tämligen

likartade förhållanden inom särskilda trakter af landet vara i sin ordning

att för prästerskapet därstädes medgifva en mer eller mindre allmän förhöjning

af lönerna utöfver det normala måttet.

Innan, efter domkapitlens hörande, föreskrifter angående beräkning af

prästerskapets aflöning utfärdas, lärer det vara af vikt, att undersökning

anställes beträffande verkningarna af sådana från kommitténs förslag afvikande

grunder härutinnan, som vunnit någon större tillslutning från

myndigheternas sida. »

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Härefter yttrar departementschefen (s. 297) angående adjunkts löneförmåner:
»Af

samma skäl, som jag ansett en förhöjning i kyrkoherdars och

komministrars minimilöner vara önskvärd, finner jag mig äfven böra

tillstyrka, att, om medel därtill kunna beredas, det — från kyrkofonden

utgående — adjunktsarfvodet höjes från 800 till 1,000 kronor för år

Blott ett ålderstillägg synes mig böra förekomma, nämligen å 200 kronor

efter 5 års tjänstgöring. Godtgörelsen till adjunkt för bostad och vivre,

då den ordinarie tjänstens innehafvare icke är bosatt i stad, lärer böra

bestämmes till 700 i stället för 500 kronor.

Om det enkla adjunktsarfvodet höjes till 1,000 kronor, bör för det

i sista stycket af § 11 förutsatta fallet, att extraordinarie präst är anställd

såsom biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, adjunktsarfvodet sättas

till 1,500 kronor årligen.»

Motion n:o

306 af herr

€. G. Scedén.

Herr C. G. Scedéns i detta ämne väckta motion n:o 306 lyder sålunda:

»I motion n:r 281 har herr O. W. Redelius yrkat, att Riksdagen

skulle besluta, att i § 1 af Kungi. Maj:ts förslag till lag om reglering af

prästerskapets aflöning skulle införas stadgande bland annat om att lönen

ej må fastställas till lägre belopp än 4,000 kronor för kyrkoherde och

2,500 kronor för komminister.

Ej mindre genom denna motion än ock genom Kungl. Maj:ts proposition

n:r 88 och föredragande departementschefens yttrande (sid. 291) om

det skäliga beloppet af minimilön för kyrkoherde och komminister har

särskildt denna visserligen mycket betydelsefulla fråga framdragits på ett

sådant sätt, att Riksdagen icke lär kunna undgå att däröfver yttra sig.

Huruvida bestämmelserna om minimilönernas belopp bör, såsom herr

Redelius föreslagit, få plats i själfva lagen om reglering af prästerskapets

aflöning eller, såsom prästlöneregleringskommittén och departementschefen

ansett, i de af Kungl. Maj:t efter domkapitlens hörande utfärdade föreskrifter

angående beräkning af prästerskapets aflöning, därpå skall jag

icke här inlåta mig. Men hvar dessa bestämmelser än må komma att inflyta,

är det enligt mitt förmenande af vikt, att minimibeloppen af aflöningen

för kyrkoherde och för komminister ställas till hvarandra i ett rättvist

förhållande.

Att förhållandet mellan kyrkoherdars och komministrars aflöning hittills

mångenstädes icke varit rättvist, är allmänt bekant och har äfven af Riksdagen

betonats, då Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897

bland annat säger: ''Särskildt synes en rättelse vara önskvärd i den olämpliga

proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes och komministers

aflöning inom samma pastorat’.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

En tendens i riktningen af större rättvisa gentemot komministrarna har

ock försports i den fördelning af lönetillskott åt det lägst aflönade ordinarie

prästerskapet, soin af Kungl. Maj:t tid efter annan företagits ur

prästerskapets löneregleringsfond. Medan minimiaflöningen genom dylika

tillskott för knappast mer än 10 år sedan utgjorde för kyrkoherde och

komminister respektive 3,000 och 1,500 kronor, höjdes år 1899 minimilönen

för komminister till 1,700 kronor och utgör nu för kyrkoherde och

komminister respektive 3,300 och 2,000 kronor (kungl. prop. sid 292),

sedan 1903 års kyrkomöte i underdånig skrifvelse (n:r 23) anhållit, att

Kungl. Maj:t vid utdelande af lönetillägg ur prästerskapets löneregleringsfond

behagade i främsta rummet tillgodose komministrarnes företintliga behof.

Prästlöneregleringskommittén har föreslagit att respektive 3,500 och

2,000 kronor skulle utgöra minimibeloppen af kyrkoherdes och komministers

aflöning.

Häremot har af en reservant yrkats minimibeloppens bestämmande

till respektive 3,600 och 2,400 kronor, ett yrkande, som biträdts af flera

så väl domkapitel och Konungens befallningshafvande som af kammarkollegium.

Också hafva äldre kyrkoherdar och komministrar i eu till

Kungl. Majestät hösten 1906 ingifven underdånig petition enat sig om att

begära att genom tillskott från prästerskapets lönereglerinsfond snarast

möjligt få sina löner höjda till de nämnda beloppen.

Beträffande prästlöneregleringskommitténs förslag till minimia Honing

för kyrkoherde och komminister yttrar departementschefen (sid. 290), att

han icke kan biträda det. Redan för den tid, då kommittén afgaf sitt

förslag, torde de ifrågavarande beloppen hafva varit för knappt tillmätta.

An mera visar sig detta vara förhållandet nu.’ Departementschefen uttalar

sig ^därpå. för minimilöner om respektive 4,000 och 2,500 kronor

med ett alderstillägg om 500 kronor för den, som minst 10 år innehaft

ordinarie befattning inom sin grad.

Det torde icke böra lämnas oanmärkt, att genom de af departementschefen

förordade minimibeloppen förhållandet mellan kyrkoherdes och

komministers minimiaflöning skulle till komministers nackdel förskjutas, i

jämförelse med den proportion, som förefinnes mellan de af reservanten

föreslagna och af flera myndigheter samt kommarkollegium tillstyrkta

beloppen. Ty da° dessa senare stå till hvarandra i proportionen 3,600:

2,400 = 24:76, stå de af departementschefen förordade beloppen till hvarandra

_ i proportionen 24:75. Till jämförelse förtjänar framhållas, att

minimilönerna för lektorer och adjunkter vid de allmänna läroverken, på

hvilka tjänsters innehafvare dock ställas mycket olika kompetensfordringar,

stå till hvarandra i förhållandet 4,000 : 3.000 = 24 : 18. Att märka är ock,

att de ifrågasatta minimilönerna skulle utgå till kyrkoherdar i äfven de allra

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Riksdagens Särskilda Utskotts (X:o 1) Utlåtande N:o 2.

minsta pastoraten, t. ex. Kalmar i ärkestiftet med allenast 634 innevånare

på en areal af blott 47 kvadratkilometer, där dock arbetet för kyrkoherden

faktiskt skulla vara mindre än för mången komminister med den

föreslagna minimilönen i annexförsamling t. ex. i Blidö af samma stift

med dess 1683 innevånare. Under sådana förhållanden kan jag icke biträda

något som helst förslag, att Riksdagen skulle uttala sitt gillande af

en så obillig proportion mellan kyrkoherdes och komministers minimiaflöning,

som skulle följa af de af departementschefen förordade beloppen;

och det så mycket mindre som ett sådant Riksdagens gillande påtagligen

för långliga tider skulle förblifva normerande för ett gentemot komministrarna

mindre rättvist aflöningssystem.

Om man utgår från det för komministrarna relativt förmånligaste

och, efter hvad mig synes, det förhållandevis mest rättvisa bland de å

bane bragta förslagen, det att komministers och kyrkoherdes minimiaflöning

borde bestämmas till resp. 2,400 och 3,600 kronor, samt upptager departementschefens

åsikt om önskligheten af ålderstillägg åt innehafvarne af

minimilöner, synes mig, om alderstilläggen bestämdes till tvct om hvartdera

400 kronor, minimibeloppen inom hvardera tjänsteklassen komma att

ej mindre stå i ett rättvist inbördes förhållande än ock vara ägnade att

bereda tjänsteinnehafvarne en anständig bergning, då sålunda komministerlönernas

minimum komme att utgå med i de olika åldersklasserna 2,400,

2,800 och 3,200 kronor och kyrkoherdelönernas med 3,600, 4,000 och

4,400 kronor i stället för de af departementschefen förordade beloppen

2,500 och 3,000, resp. 4,000 och 4,500 kronor.

Beträffande den tjänstetid, efter hvilken ålderstillägg för minimilöners

innehafvare bör utgå, har departementschefen förordat 10 ordinarie tjänsteår

inom resp. befattningsgrad. Bestämmelsen skulle antagligen sålunda komma

i analogi med hvad som i allmänhet torde gälla beträffande villkor för

andra tjänstemäns åtnjutande af åld er stil lägg. Men prästerskapets ^ befordrmgsförhållanden

stå icke i analogi med andra tjänstemäns, _ då utan

hänsyn till förtjänst och skicklighet yngre präster ofta befordras till kyrkoherdar

framför betydligt äldre oförvitliga komministrar och den ene komministern

befordras till kyrkoherde efter endast få år vid en komministratur,

medan en annan vinner sin befordran först då han nått ålderdomen eller

— aldrig. Alderstilläggen synas därför böra utgå efter prästerliga tjänsteår,

på det att sålunda ojämnheterna, för att icke rent ut säga orättvisorna,

i befordringsväsendet, måtte så vidt möjligt genom ålderstilläggen uppvägas

och utjämnas. Mot sådan tjänsteårsberäkning för prästers åtnjutande

af ålderstillägg torde icke heller med skäl kunna åberopas det förhållande,

att läroverkslärarne numera icke äga att för ålderstilläggens åtnjutande

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. Jj

tillgodoräkna sig tjänsteår såsom extra ordinarie. Ty dels är läroverkslärarens

befordran något så när beräknelig efter objektiva grunder, då

prästens befordran snarare sker lotterivis, dels äro de af mig föreslagna

komministerlönerna om 2,400—3,200 kronor ganska blygsamma i jämförelse

med läroverksadjunkternas 3,000 — 5,000 kronor.

Om de af mig förordade båda ålderstilläggen om 400 kronor gåfves

komministrar med 10 och 15 p rast er liga tjänsteår och kyrkoherdar med

20 och 25 prästerliga tjänsteår, skulle det ordinarie prästerskapets minimiaflöning

— hvilken för komministrarna i regeln helt visst också blefve

maximum — komma att ställa sig som följer:

Komminister med mindre än 10 prästerliga tjänsteår .................. Kr. 2,400

» » » » 10—15 prästerliga tjänsteår............ » 2,800

» » mer än 15 prästerliga tjänsteår ............... » 3,200

Kyrkoherde med mindre än 20 prästerliga tjänsteår .................. » 3,600

» » » » 20—25 prästerliga tjänsteår......... » 4,000

» » mer » 25 prästerliga tjänsteår .................. » 4,400

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig hemställa, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t tillkännagifva, att, enligt

Rikdagens mening, minsta aflöningen efter utgången af nu gällande löneregleringar

lämpligen synes böra utgöra för komminister 2,400 och för

kyrkoherde 3,600 kronor med inom hvardera tjänstegraden två ålderstilllägg

om hvartdera 400 kronor, hvilka böra få åtnjutas efter oförvitlig

tjänstgöring, af komminister det första ålderstillägget efter 10, det andra

efter 15 prästerliga tjänsteår och al kyrkoherden det första efter 20 och

det andra efter 25 prästerliga tjänsteår.»

En välbetänkt åtgärd har det efter utskottets mening varit att meddela

vissa, mera detaljerade föreskrifter till ledning vid utfinnandet af

det lönebelopp, som kan anses skäligt för en tjänst.

Enligt dessa föreskrifter skola å ena sidan vid lönebestämningen beaktas

en del omständigheter, hvilkas betydelse angifvas i ett slags tariff

— nämligen ämbetsställning, antal församlingar hvaraf ett pastorat består,

folkmängd, areal in. m. —, men därjämte lämnas utrymme för öfvervägande

jämväl af särskilda förhållanden, såsom synnerligen höga lefnadskostnader

i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter. Vidsträckt rätt tilllägges

alltså dem, som skola föreslå och fastställa lönebeloppen, att härvid,

såsom kammarkollegium i sitt utlåtande af den 10 november 1905

(s. 215) uttrycker saken, »laga efter omständigheterna», ett förfarande,

som väl också torde lämna det rättvisaste resultatet.

Riksdagen har icke blifvit anmodad att afgifva något yttrande öfver

Bikt till Riksd. Prof, 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 26

Utskottet.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ifrågavarande förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning. Utskottet tillåter sig emellertid göra det uttalandet, att ehuru

förslaget, vid utskottets granskning, befunnits i stort sedt tillfredsställande,

anledning till några erinringar dock förekommit.

Sålunda anser utskottet, att den i förslaget gjorda principiella åtskillnaden

mellan stad och land, till ökning af löneförmånerna för präst i stad,

ej är tillräckligt grundad. Pastoralvården i stad är nämligen icke alltid

mera ansträngande, ej heller lefnadskostnaderna där alltid högre än på

landet. Många orter finnas på landsbygden, där lifsförnödenheterna i följd

af långa transporter ställa sig dyrare än i stad. Särskildt har den å landsbygden

bosatta prästen att för barnens undervisning i allmänna läroverk

vidkännas utgifter, från hvilka stadsprästen ofta är befriad.

Beträffande förslaget har utskottet dessutom ansett sig böra ifrågasätta,

huruvida icke godtgörelse till adjunkt för bostad och vivre, då tjänstens

ordinarie innehafvare är bosatt å landet, kunde bestämmas till 600 kronor,

i stället för 700 kronor, såsom departementschefen tillstyrkt.

Att i fråga om prästerskapets aflöning i annan form eller i vidsträcktare

mån, än departementschefen förordat, tillämpa ett system med ålderstiliägg,

finner utskottet ej tillrådligt; och då, på sätt framgår af utskottets, med

anledning af herr Redelii motion, under 1 § i förslaget till lag om reglering

af prästerskapets aflöning gjorda uttalande, utskottet anslutit sig till

nämnda motionärs förslag om minimilön för kyrkoherde och komminister

till belopp af respektive 4,000 och 2,500 kronor, kan vid sålunda angifna

förhållanden utskottet ej understödja herr Ssedéns motion n:o 306.

Johansson" Den af herr J. Johansson i Kälkebo väckta motionen, n:o 289, har

'' utskottet i det föregående återgifvit, såvidt samma motion riktar sig mot

det af Kungi. Maj:t föreslagna sättet för ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet.

Här skall af samma motion ytterligare intagas följande:

»De i Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 aflåtna lagförslagen hafva föranledt

en del ändringsförslag, hvilket visar att uppmärksamheten är fästad

på hvad hvad de innehålla. Detta är också förklarligt, enär dessa förslag

innefatta dels en skattereform och dels reglering af en stor ämbetsmannakårs

löneförhållanden.

Ehuru dessa förslag grunda sig på en synnerligen omfattande utredning,

kan man det oaktadt ställa sig mycket tveksam, huruvida de böra

•af Riksdagen bifallas. Åtminstone gäller detta beträffande förslaget om

reglering af prästerskapets aflöning.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

203

Detta sistnämnda förslag är i viss mån byggdt på nu gällande förhållanden.

Sålunda har bibehållits att lönernas storlek skall bestämmas särskildt

för hvarje tjänst och att jordbruksboställen skola bibehållas.

Beträffande den kontanta aflöningen synes det kunna ifrågasättas, om

ett sådant system är lämpligt. För andra statstjänare äro lönerna bestämda

efter tjänstegrad, och samma förhållande borde om möjligt tilllämpas

äfven för prästerna. Visserligen får man ej förbise, att tjänstgöringen

kan vara rätt olika i de olika pastoraten, men detta förhållande

bör icke få vara afgörande för att sätta dem i en undantagsställning.

Om lönerna bestämdes att utgå i dels grundlön och dels tjänstgöringspenningar,

så ordnades detta förhållande genom att grundlönen bestämdes

lika för hvarje tjänstegrad och tjänstgöringspenningarna bestämdes till olika

belopp allt efter den större eller mindre tjänstgöringen.

Genom att till grundlönen efter vissa tjänsteår lägga ålderstillägg

skulle äfven det ofördelaktiga befordringssättet i viss mån utjämnas.

Det i propositionen föreslagna sättet att bestämma lönernas storlek

för de olika platserna är icke tilltalande. Äfven om man bortser ifrån

de kostnader, som skulle komma att utgå till nämnderna, måste man hysa

fruktan för att dessa ej skulle blifva i stånd att kunna åstadkomma en

jämn och inbördes rättvis uppskattning öfver hela landet.

På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå, l:o) att förslaget till

lag om reglering af prästerskapets aflöning ej må af Riksdagen bifallas,

och 2:o) att Riksdagen i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhåller om förnyad

utredning och förslag i saken på grundvalen af ofvanstående framställning. >

Enligt utskottets åsikt skulle ej någon fördel vinnas därmed, att ett

förslag till reglering af prästerskapets aflöning byggdes på de af motionären

angifna grunderna, i den mån dessa väsentligen afvika från dem, på

hvilka Kungl. Maj:ts förslag i ämnet hvilar. Då utskottet dessutom, i

motsats mot motionären, anser det vara af stor vikt, att den nu ifrågasatta

lagstiftningen snarast möjligt kommer till stånd — enär åtskilligt annat,

på löneregleringarna syftande, författningsarbete därefter måste vidtaga —

får utskottet tillstyrka afslag å motionen.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.

Prästlöneregleringskommittén (s. 190 o. följ.) erinrar därom, att då

kommittén fick sig anbefalldt att verkställa utredning angående möjligheten

af och sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder

Utskottet.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, samt framlägga

de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda, hade därvid icke giorts

någon antydan om, Indika allmänna grunder för pensioneringen borde

uppställas. I skrifvelsen af den 5 maj 1897, där Riksdagen framhöll, att

en pensionering i större eller mindre omfattning af prästerskapet vore

önskvärd, men att Riksdagen ej förbisåge svårigheterna vid pensioneringens

åstadkommande, hade Riksdagen allenast uttalat den meningen, att prästerskapet

borde själf bidraga till sin pensionering.

Då det alltså ålåg kommittén att utfinna dylika grunder, har kommittén,

såsom utskottet i det föregående, vid redogörelsen för kommitténs

allmänna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden

m. m., angifvit, beträffande arten och omfattningen af pensioneringen

förklarat sig anse som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas

åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig

tillbaka från sina innehafvande tjänster med rätt till skäliga pensioner,

Indika lämpligen kunde benämnas emeritilöner; och skulle omkostnaderna

för en pensionering i mindre omfattning kunna bestridas af kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar, för den händelse kommitténs förslag om

indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför vunne afseende.

Kommittén framhåller i ingressen till motiven för ifrågavarande lagförslag,

att när kommittén grundat detta på den förutsättningen, att dylika

medel skulle vara att tillgå, det synts kommittén icke vara af behofvet

påkalladt att afgifva förslag till frågans lösning på annat sätt. Särskildt

hade kommittén från sin utgångspunkt ej funnit skäligt tillstyrka något

förpliktande för de prästerliga tjänsteinnehafvarna själfva att lämna bidrag

till de med deras pensionering förenade kostnaderna, helst en dylik skyldighet

ej torde böra dem påläggas, med mindre samtidigt stadgades ovillkorlig

rätt till pension. Vid framläggandet af de utaf kommittén föreslagna

grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning hade kommittén

också utgått från det antagandet, att några andra obligatoriska pensionsafgifter

ej skulle af prästerna uttagas än de årsafgifter, som för pensioneringen

af deras änkor och barn redan nu erlades till prästerskapets änkeoch

pupillkassa. Uppställdes jämväl det krafvel att prästerskapet skulle

deltaga i kostnaderna för egen pensionering, framkallades däraf med all

säkerhet anspråk på förhöjda löner, anspråk hvilka i slikt fall svårligen

torde kunna tillbakavisas.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet (s. 299 — 301) anfört i

detta ämne:

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

»Den pensionering i mindre omfattning — nämligen anordnandet afDe^art‘ments''

emeritilöner inom gränsen af en summa å 500,000 kronor —, som kom- °e/e"''

mitténs förslag afser att bringa till stånd, synes mig vara ett uppslag till

den länge omdebatterade frågans lösning, af allra största betydelse såväl

för prästerskapet som för församlingslifvet. Ty äfven om det, såsom kommittén

framhåller, är en sanning, att präster, efter uppnådd sådan åldersgräns,

som eljest plägar uppställas för rätt att åtnjuta pension, icke sällan

äro för sitt ämbetes gärning fortfarande så dugliga, att deras skiljande

från tjänsten skulle medföra en verklig förlust för kyrka och församling»,

måste det dock med afseende å det prästerliga kallet, lika väl som i fråga

om hvarje annan offentlig befattning, erkännas, att dess riktiga skötande i

allmänhet icke kan förväntas af en man i långt framskriden ålder, med då

vanligtvis nedsatta kropps- och själskrafter. Men ett kvarstannande vid

tjänsten, sedan förmågan att sköta densamma upphört eller väsentligen

minskats, kan icke för prästen medföra någon tillfredsställelse, och för

församlingen äro olägenheterna af ett dylikt förhållande påtagliga. Också

har kommitténs förslag om emeritilöner i princip vunnit nästan enhällig

tillslutning från de hörda myndigheternas sida.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län afstyrker

förslaget, hufvudsakligen på den grund, att genom detsamma skulle i

stort sedt synnerligen litet vinnas’. Det vill dock synas, som om Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande alltför mycket underskattat förslagets

verkningar. En af kommittén uppgjord, å sid. 198 i betänkandet införd

tablå utvisar nämligen, att år 1901 af ordinarie prästerliga tjänsteinnehafvare

145 tillhörde 75-årsklassen och att antalet adjunkter, som uppnått

60 års ålder, samma år var 10. Dessa förhållanden hafva dock sedermera

förändrats, såsom jag längre fram skall visa. För den händelse emellertid

flertalet af åsyftade 155 präster — för hvilka, med tillämpning af de

utaf kommittén föreslagna grunder, emeritilönerna skulle uppgått till

sammanlagdt 539,600 kronor — träd! tillbaka för yngre krafter, skulle

helt visst såväl kyrkan som församlingarna däraf haft ett afsevärdt gagn.

Det sätt, hvarpå enligt kommitténs förslag pensionsfrågans ekonomiska

sida skulle lösas, nämligen genom anlitande af kyrkofondens medel, innebär

efter min mening en lyckligt funnen utväg ur de svårigheter, denna

fråga ur nämnda synpunkt sedan årtionden beredt regering, riksdag och

kyrkomöte.

Visserligen kan mot den af kommittén föreslagna lösningen anmärkas,

att den icke byggt på principen om skyldighet för prästerna att

själfva lämna bidrag till bestridande af de med deras pensionering förenade

kostnaderna, eu princip som af Riksdagen uttryckligen angifvits.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

206 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Men vid ett ordnande af pensioneringen enligt de grunder, hvarpå kommitténs

förslag i ämnet hvila!*, synes mig ett deltagande å prästerskapets

sida i pensionskostnaden skäligen icke kunna ifrågasättas. Ty någon ovillkorlig

rätt till pension skulle ju, såsom kommittén äfven påpekat, icke

finnas för innehafvare af prästerlig tjänst, hvarför det mycket väl kan

hända, att präst, med afseende å hvilken de stadgade förutsättningarna

för emeritilöns erhållande föreligga, af brist på medel dock icke får dylik

lön sig tillerkänd. Med de aflöningsförmåner, som bjudas prästerna i de

lägre löneklasserna, torde det väl icke häller rimligtvis kunna begäras, att

de skola utgöra afgifter till sin egen pensionering. För öfrigt lärer den

lagstiftning, hvartill kommittén genom förslaget till lag om emeritilöner

gifvit uppslag, knappast kunna betraktas annorlunda än såsom en försökslagstiftning,

ej såsom ett slutgiltigt ordnande af frågan om prästerskapets

pensionering.

Förevarande lagförslag har, såsom kommitténs öfriga förslag, afseende

endast å det i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskapet,

vare sig ordinarie eller extraordinarie (§ 1). Det kan ifrågasättas, om

jämväl extraordinarie präst bör komma i åtnjutande af emeritilön, då ju

med afseende å civila tjänstemäns rätt till pension af statsmedel den

grundsatsen är gällande, att sådan rätt tillkommer endast ordinarie innehafvare

af befattning med lön å stat. I likhet med kommittén finner jag

emellertid öfvervägande skäl tala för att tillfälle till försörjning annorledes

än genom tjänstgöring i församling beredes extraordinarie präst,

som uppnått en högre ålder. Sådan tjänstgöring måste nämligen, såsom

kommittén framhåller, helt visst vara för den åldrige adjunkten mycket

betungande, då för honom knappast längre finnes utsikt att blifva befordrad

till ordinarie befattning. Mången gång lärer väl icke heller hans

användande i kyrkans tjänst vara synnerligen önskvärd!.

Då Kung! Maj:t ansetts böra, fortfarande som hittills, disponera

kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, med hvilka emeritilönerna skola

bestridas, och endast Kungl. Maj:t lärer vara i tillfälle att träffa det rätta

afgörandet mellan dem, som varda anmälda till emeritilöner, finner jag i

sin ordning, att Kung! Maj:t skall, såsom kommittén ock föreslagit, utse

innehafvare af emeritilön (§ 1).»

Mot de allmänna grunder, hvarpå Kungl. Maj:ts förslag om beredande

af pensioner eller emeritilöner åt präster hvilar, har utskottet ej något att

erinra. Val innehåller förslaget icke någon bestämmelse i syfte att tillmötesgå

den af Riksdagen uppställda fordran, att prästerskapet bör bidraga

till sin pensionering, men på de af departementschefen anförda skälen

torde detta icke böra ifrågakomma.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

2 §•

Två af de till utskottet remitterade motionerna beröra denna paragraf,

nämligen de af herr S. O. Nyländer under n:o 290 och af herr C. G.°Sa3- dén under n:o 314 väckta motionerna.

Herr Nyländers motion har följande lydelse:

»På grundvalen af prästlöneregleringskommitténs i ämnet utarbetade Motion af herr

förslag har Kungl. Maj:t i proposition n:o 88 till innevarande Riksdag8-°-Nylandsrframlagt

bland andra förslag till reglering af prästerskapets aflöningsförhallanden,

jämväl förslag till lag om emeritilöner för präster’. I en

efter min uppfattning ingalunda oväsentlig punkt skilja sig emellertid

dessa förslag från hvarandra.

Prästlöneregleringskommittén ansåg, att emeritilön för ordinarie tjänsteinnehafvare

borde motsvara 80 procent af hans lön, beräknad på visst

sätt, samt att såsom minimum för emeritilön borde fastställas ett belopp

af 1,800 kronor och såsom maximum 5,000 kronor. Bestämmelser härom

intogos ock i § 4 af kommitténs förslag till lag om emeritilöner för

präster.

Mot dessa grunder för emeritilönernas beräkning har föredragande

departementschefen, pa sätt framgar af det vid den nådiga propositionen

fogade statsrådsprotokollet, i hufvudsak icke haft något att erinra. Men

departementschefen har ansett, att dessa grunder ej borde inrymmas i

själfva lagen, utan att det skulle öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att, efter

domkapitlens hörande, fastställa grunder för beräkning af emeritilöner,

därom 2 § i den kungl. propositionens förslag till lag om dylika löner

ock meddelar föreskrift.

Hvad departementschefen i detta ämne anfört tillåter jag mig här

o , • n «t O Ö

återgifva:

.Med anledning af kommitténs förslag till föreskrifter angående beräkning

af prästerskapets aflöning har jag uttalat mig för en förhöjning

af kyrkoherdars och komministrars minimiaflöning. Enligt min meningar

det nämligen önskvärdt, att lönen för dessa präster, när de innehaft

tjänst inom sin grad i 10 år, ej understiger för kyrkoherde 4,500 kronor

och för komminister 3,000 kronor.

I anslutning härtill anser jag ock, att emeritilöns minimibelopp bör

höjas, sa att emeritilönen för respektive ordinarie tjänsteinnehafvare under

alla förhållanden må uppgå till minst 80 procent af någotdera af nyssnämnda

belopp. Den skulle således för kyrkoherde aldrig understiga 3,600

kronor eller för komminister 2,400 kronor, oberoende däraf om en beräkning

efter 80 procent af den reglerade lönen ej ställer sig lika fördelaktig

för den till emeritilön berättigade. Bestämmas emeritilönernas minimibelopp

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

till respektive 3,600 och 2,400 kronor, kan det i något sällsynt undantags*

fall inträffa, att en vid mycket framskriden ålder befordrad präst får sin

emeritilön beräknad efter ett högre lönebelopp, än det han i verkligheten

uppburit, nämligen om han icke i 10 år innehaft ordinaiie befattning inom

sin grad. Men denna förmån torde ej böra honom förmenas.

&Jag har ej något att erinra däremot, att emeritilöns maximum sättes

till 5,000 kronor, ej heller mot ett bestämmande af emeritilön för extraordinarie

präst till ett för alla lika belopp af 1,800 kronor.

Emellertid synes det mig ej lämpligt, att i denna lag meddelas bestämmelser

om sättet att beräkna emeritilöner eller om deras maximi- och

minimibelopp, utan lärer det böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att

fastställa grunder för beräkning lika väl af dylika löner som af löner och

arfvoden till det i tjänst varande prästerskapet.’

Till departementschefens här åberopade yttrande i dess sista del torde

man ej obetingadt kunna ansluta sig. Det måste nämligen anses vara

fullt lämpligt och af den allra största vikt för prästerna, att, om de —

såsom förslaget i öfrigt innebär skola förpliktas att, vid eu viss ^högre

ålder eller vid konstaterad oförmåga att uppehålla tjänsten, afgå från

densamma, rätten för dem att erhålla skäliga emeritilöner maste genom

lag tryggas och ej ställas helt och hållet beroende af de växlande omständigheter,

som kunna öfva inflytande på den administrativa lagstiftningen.

Utan en dylik trygghet för sina anspråk på försörjning under

ålderdomens och ohälsans dagar skulle prästerskapet komma i sämre ställning

än andra tjänstemannaklasser.

På grund af det anförda hemställes vördsamt, att Riksdagen ville besluta,

att 2 § i Kungl. Maj:ts förslag till ''lag om emeritilöner för präster’

skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

För ordinarie tjänsteinnehafvare skall emeritilön motsvara åttio procent

af hans lön, beräknad till det belopp, hvartill densamma bestämts

vid lönereglering, fastställd på grund af lagen om reglering af prästerskapets

aflöning, eller, om sådan lönereglering med afseende a tjänsteinnehafvaren

icke vunnit tillämpning, till det belopp, eftei hvilket afgift

till prästerskapets änke- och pupillkassa senast utgått. Ej ma dylik emeritilön

understiga tre tusen sex hundra kronor för kyrkoherde och två tusen

fyra hundra kronor för komminister, ej heller öfverstiga fem tusen kronoi j

och skall, där vid uträkning efter ofvan angifva grund emeritilönen ej

uppgår till jämnt tiotal kronor, densamma böjas till närmast högre tiotal.

För extraordinarie präst skall emeritilön utgöra etttusen åtta hundra

kronor.»

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Den af herr Scedén väckta motionen n:o 314 är af följande innehåll:Motion n:«314

»I motiveringen till clet förslag till lag om emeritilöner för präster, sona sZdén'' °

innehålles i Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 88 med förslag till lag

om reglering af prästerskapets aflöning in. m., förklarar föredragande departementschefen

(sid. 304), att det icke synts honom lämpligt, att i denna

lag meddelades bestämmelser om sättet att beräkna emeritilöner eller om

deras maximi- och minimibelopp, utan borde det öfver!ämnas åt Kungl.

Maj:t att fastställa grunder för beräkning lika väl af dylika löner som af

löner och arfvoden till det i tjänst varande prästerskapet. I öfverensstämmelse

med detta departementschefens uttalande har ur förslaget till

lag om emeritilöner i kungl. propositionen strukits de af prästlöneregleringskommittén

föreslagna bestämmelserna om emeritilöns beräkning samt

om sådan löns minimum och maximum.

Prästlöneregleringskommittén hade föreslagit, att för ordinarie tjänstinnehafvare

emeritilön skulle motsvara 80 procent af lönen, med ett minimum

af 1,800 och ett maximum om 5,000 kronor. För extra ordinarie

präster skulle den utgöra 1,800 kronor. Sedan departementschefen uttalat

såsom sin åsikt, att kyrkoherdars och komministrars aflöning, när de innehaft

tjänst inom sin grad i 10 år, ej bör öfverstiga resp. 4,500 och 3,000

kronor, har ock däraf ansetts böra följa, att emeritilönerna icke böra understiga

för kyrkoherde 3,600 och för komminister 2,400 kronor.

Med instämmande i denna departementschefens åsikt beträffande emeritilönernas

minimibelopp, har herr S. O. Nyländer i motion i Andra Kammaren,

n:o 290, uttalat sig mot att i kungl. propositionen uteslutits alla

bestämmelser rörande emeritilönernas beräkning samt desammas minimioch

maximibelopp. ’Det måste nämligen — yttrar motionären — anses

vara fullt lämpligt och af den allra största vikt för prästerna, att, om de

— såsom förslaget i öfrigt innebär — skola förpliktas att, vid en viss

högre ålder eller vid konstaterad oförmåga att uppehålla tjänsten, afgå

från densamma, rätten för dem att erhålla skäliga emeritilöner måste

genom lag tryggas och ej ställas helt och hållet beroende af de växlande

omständigheter, som kunna öfva inflytande på den administrativa lagstiftningen.

Utan en dylik trygghet för sina anspråk på försörjning under

ålderdomens och ohälsans dagar skulle prästerskapet komma i sämre ställning

än andra tjänstemannaklasser.’

I detta principuttalande instämmer jag med motionären. Däremot

kan jag icke gilla de af motionären i öfverensstämmelse med departementschefens

uttalande och prästlöneregleringskommitténs förslag påyrkade emeritilönsbeloppen,

då jag icke finner dessa stå i ett rättvist förhållande vare

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Halt.

27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

sig till den under tjänstetiden åtnjutna aflöningen, ej heller till vederbörandes

behof af skälig ålderdomsförsörjning.

I dessa afseenden anser jag nämligen, att de föreslagna emeritilönerna

för ordinarie tjänstinnehafvare förete en oproportionerlig skillnad mellan

maximum och minimum. Emeritilönssystemet för präster får icke vara

byggdt uteslutande på analogier med pensionsväsendet för andra tjänstemän.

Mot sådana analogier tala här två skäl, dels att prästerna icke

själfva skulle inbetala pensionsafgifter och dels att befordringsväsendet

bland präster saknar analogi med andra tjänstemäns befordran, då det

företer eu annars exempellös ovisshet och ojämnhet. Då prästernas framgång

i befordran ingalunda alltid motsvarar deras förtjänst och skicklighet

och då kompetensfordringarna för de högst aflönade kyrkoherdebefattningarna

icke äro högre än för de lägst aflönade komministraturerna, bör

enligt mitt förmenande lagstiftningen beträffande emeritilönerna i sin mån

verka utjämnande på befordringsväsendets godtycke.

Denna tillbörliga utjämning söker man fåfängt i det nu föreliggande

förslaget och ännu mindre i kommitténs ursprungliga förslag. Enligt detta

skulle emeritilön för kyrkoherde och komminister växla mellan 5,000 och

1,800 kronor och enligt Kungl. Maj:ts förslag mellan 5,000 och 2,400

kronor — den ene prästens ålderdomsunderhåll skulle således blifva mer

än dubbelt så stort som den andres, ehuru båda fullgjort samma kompetensfordringar

och den enes befordran icke hvilat på någon objektivt

betygad högre grad af nit och skicklighet än den andres.

Gentemot dessa förslag anser jag det af en reservant, kommittéledamoten

Ekström, framlagda förslaget (kommittébetänkandet sid. 411—419)

vara att ur rättvisans och billighetens synpunkt obetingadt föredraga.

Enligt reservantens förslag skulle för ordinarie tjänstinnehafvare emeritilöns

minimum utgöra 8,000, dess maximum 4,500 kronor. Dock bör

för domprost emeritilön utgöra 5,000 kronor och för adjunkt 1,800 kronor.

För tjänstinnehafvare med 5,000 kronors lön skulle enligt båda förslagen

(se tabellen sid. 115) emeritilönen utgå med 4,000 kronor eller 80 procent

af lönen. Men under det kommittén inom sin ram låter dessa 80 procent

blifva bestämmande för alla emeritilöner, låter reservanten inom sin ram

procenttalet successivt falla för lönebeloppen uppåt och stiga för lönebeloppen

nedåt. Reservantens förslag befinner sig således i full öfverensstämmelse

med den moderna skattelagstiftningens principer. Och reservanten kan

beträffande prästerskapet åberopa sig på precedenslagstiftning för sitt förslag,

då nämligen pensionerna ur prästerskapets änke- och pupillkassa

bestämmas efter sådana grunder, att de med fallande lönebelopp utgå med

en stigande procent af dessa belopp (se tab. sid. 412).

Reservantens förslag, som i Kungl. Maj:ts proposition icke ens om
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

■ Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

namnes, har dock under kommittéförslagens granskning ådragit sig berättigad

uppmärksamhet, och flera domkapitel och Konungens befallningshafvande

hafva uttalat sitt instämmande. Så t. ex. biträder domkapitlet i

Göteborg reservantens yrkande med afseende på emeritilönernas belopp,

därvid framhållande, hurusom det icke syntes obilligt, att de präster, som

innehaft de jämförelsevis bättre aflönade tjänsterna, vid afskedstagande!

finge åtnöjas med en årsinkomst, som något understege 80 procent af

lönen. Däremot syntes billigheten fordra, att de, som, ofta utan att vara

underlägsna i meriter eller nit och skicklighet, fått stanna på de lägre

aflönade platserna, på ålderdomen erhölle en inkomst, hvarigenom de vore

skyddade mot ekonomiskt betryck. Domkapitlet i Härnösand anser reservantens

förslag framför kommitténs utan tvifvel hafva företrädet af större

rättvisa och billighet. Det blefve sannolikt på det hela taget icke dyrare

kanske till och med mindre dyrt än kommitténs. Och Konungens befallningshafvande

i Jämtlands län framhåller, att reservantens medlingsförslag

vore väl motiveradt och värdi att tagas under ompröfning.

På grund af det anförda» hemställer jag vördsamt, att Riksdagen ville

besluta, att 2 § i Kungl. Maj:ts förslag till ''Lag om emeritilöner för

präster’ skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Emeritilön för kyrkoherde och komminister utgör 3,000 kronor, då

med tjänsten varit förenad en aflöning om 3,000 kronor eller därunder,

och 4,500 kronor, då med tjänsten varit förenad en aflöning om 6,000

kronor eller därutöfver. Vid aflöningsbelopp mellan 3,000 och 6,000

kronor ökas emeritilönens minimibelopp af 3,000 kronor med 50 kronor

för hvarje 100-tal kronor, hvarmed aflöningen öfverstigit 3,000 kronor.

Lönen beräknas till det belopp, hvartill densamma bestämts vid lönereglering,

fastställd på grund af lagen om reglering af prästerskapets aflöning

eller, om sådan lönereglering med afseende på tjänstiniiehafvaren icke vunnit

tillämpning, till medeltalet af de belopp, för hvilka bevillning för lönen

erlagts de sista tio åren före tjänstens frånträdande. Öfverskridet 50-tal

kronor af lönens belopp räknas såsom fullt 100-tal.

För domprost utgör emeritilön 5,000 kronor och för adjunkt 1,800

kronor.»

I sitt den 10 november 1905 afgifna utlåtande öfver prästlöneregleringskommitténs

förslag till lag om emeritilöner framhåller kammarkollegium

(s. 233), hurusom den omständigheten, att en del präster kunna anses

vara utan giltigt skäl missgynnade i befordringsväg icke innefattar tillräcklig

anledning att godkänna de utaf kommittéledamoten Ekström för

Utskottet.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 2.

beräkning [af emeritilönernas belopp uppställda grunderna, hvilka högst

väsentligt] afvika från hvad vid pensionering inom andra verksamhetsområden

plägat anses vara öfverensstämmande med rättvisans och billighetens

fordringar. Under det att nämligen pensionsförmåner eljest vanligen motsvarade

allenast en större eller mindre del af de verkliga löneförmånerna,

skulle enligt omförmälde reservants förslag emeritilönerna för de lägst aflönade

prästerna ej sällan komma att i värde ganska afsevärdt öfverstiga

den kontanta lön, de under sin tjänstgöring uppburit, något som jämväl

blifvit antydt af domkapitlet i Härnösand. Toges dessutom i betraktande,

ej mindre att en ordinarie prästerlig tjänsteinnehafvare skulle få kvarstå

vid sin beställning till sjuttiofem år, än äfven att han under senare delen

af sin tjänstetid oftast vore nödsakad att påkalla biträde af adjunkt, vid

hvars aflönande han emellertid skulle vara berättigad erhålla ett ej obetydligt

bidrag af kyrkans gemensamma tillgångar, framträdde ännu skarpare

skillnaden mellan de principer, som gälla för det civila pensionsväsendet

och dem, hvilkas antagande i fråga om prästerskapets pensionering

reservanten påyrkat. Kollegium säger »sig därför icke kunna understödja

reservantens ifrågavarande förslag.

Under åberopande åt detta kammarkollegii uttalande och då herr Nyländer

enligt utskottets åsikt anfört goda skäl för sin motion — med hvilken

herr Saedéns öfverensstämmer såtillvida, att äfven han anser, det grunderna

för emeritilönernas beräkning böra införas i lagen — får utskottet,

med förordande af herr Ssedéns motion i angifna hänseende, tillstyrka bifall

till herr Nyländers motion; och har utskottet förändrat nu ifrågavarande

2 § till den af sist omförmälda motionär föreslagna lydelsen.

Förslag till lag om kyrkofond.

Därigenom att vissa gemensamma aflöningstillgångar kunnat öfverflytta

s från en till annan församling, har, säger prästlöneregleringskommittén

(s. 204), visserligen möjliggjorts en förbättring i det svagast aflönade

prästerskapets villkor, liksom en utjämning af lönerna kommit till

stånd; men förbättringen har varit otillräcklig och utjämningen ofullständig.

Kommittén framhåller, att båda önskemålen skola på ett fullkomligare sätt

genomföras, om till kyrkans förfogande ställas gemensamma aflöningsmedel

i den omfattning, förevarande förslag angifver.

De ecklesiastika tillgångar, hvilka enligt kommitténs åsikt böra användas

i kyrkans samfällda intresse, äro till en början sådana, som uppsamlats i prästerskapets

löneregleringsfond. Denna har för närvarande alldeles samma

uppgift, som skulle tillkomma kyrkofonden, nämligen att bidraga till utjämnande

af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket. För de ecklesiastika

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

boställenas skogsfond har visserligen ändamålet blifvit något annorlunda

bestämdt, i det att med denna fonds medel skall bekostas skogskultur å

sadana ecklesiastika boställen, hvilka icke lämna så stort virkesöfverskott,

att kostnaden för dylikt arbete kan däraf bestridas. Dock kunna ju i

själfva verket utgifter för höjande af skogsskötseln å ett ecklesiastikt

boställe sägas, om ock på omvägar, bereda prästerskapet ökade lönetillgångar.

De båda fondernas ändamål är således icke för hvarandra främmande.

Om kyrkofonden öfvertager de förpliktelser, som åligga prästerskapets

löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, kan enligt

kommitténs mening icke någon berättigad invändning göras mot nämnda

fonders öfverförande till kyrkofonden.

Utom sagda fonder förvaltas dels af statskontoret och dels af domkapitel

äfvensom andra lokala myndigheter åtskilliga fonder, hvilka jämväl

leda sitt ursprung från ecklesiastika lönetillgångar eller afse att bereda

prästerskapet i de territoriella församlingarna vissa förmåner. Huruvida

med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma, att de indroges

till kyrkofonden, måste, säger kommittén, i hvarje särskildt fall

blifva föremål för en mycket noggrann utredning. Lönetillgångar, som

anskaffats åt eller till förman för en församling eller ett pastorat, eller

hvilka af enskild person donerats till innehafvare af viss prästerlig tjänst,

i syfte att bereda denne ökad inkomst, falla nämligen helt och hållet

utom gränserna för kyrkofondens anspråk. Det skulle tillkomma Kung!

Maj:t att, efter myndigheters och enskildas hörande, afgöra, hvilka fonder

eller andra ecklesiastika lönetillgångar — utöfver prästerskapets löneregleringsfond

och de ecklesiastika boställenas skogsfond — äro af beskaffenhet

att kunna införlifvas med kyrkofonden.

Åsyftade lönetillgångar hafva karaktären af kapital, hvilka allenast eu

gång komma kyrkofonden till godo. Andra för kyrkofonden afsedda medel

äro att betrakta såsom årsinkomster och innefatta dels afkastning af fondens

egen behållning, dels och hufvudsakligen anslag från statsverket samt afkastning

af jord- och skogsegendomar af ecklesiastik boställsnatur.

Den mest betydande bland dessa årsinkomster är ersättningen af statsmedel

för prästerskapets tionde och alla andra afgifter af fast egendom.

Vidare skola till kyrkofonden ingå skogsförsäljningsmedel från prästerskapets

boställen. Kommittén påpekar, hurusom de inkomster, hvilka tillförts

prästerskapet genom skogsaf kastning från deras bostadsboställen, fördelat

sig mycket ojämnt på olika år och tillika infört ojämnheter i prästerskapets

aflöningsförhållanden. I följd häraf anser kommittén att, åtminstone i

vanliga fall, icke någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet

bör tillerkännas de särskilda boställshafvarna, utan att behållna skogs
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

försäljningsmedlen från bostadsboställen skola i sin helhet ingå till kyrkofonden,

liksom naturligtvis äfven från löningsboställena.

Enär med prästerlig beställning enligt kommitténs förslag icke körnare

att förenas någon annan jord än bostadsboställe samt hemman eller lägenhet,

som brukas i förening med dylikt boställe, skola öfriga löningsboställen

äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från löningsboställe,

skiljas från de beställningar, med Indika de hittills varit förenade,

och afkastningen däraf upptagas såsom en för hela kyrkan gemensam lönetillgång.

Det är i följd häraf tydligt, att kyrkofondens inkomst af arrendemedel

skall blifva icke obetydligt större, än hvad prästerskapets löneregleringsfond

i sådant afseende uppburit.

För öfrigt betonar kommittén, att det ekonomiska stöd, staten för närvarande

lämnar kyrkan, icke heller för framtiden kan undvaras. Hvilka

anspråk på bidrag kyrkan bör uppställa, anser kommittén nu icke kunna

annorlunda bestämmas, än att anslagens storlek göres beroende af hvad i

sådant afseende utgöres för ecklesiastikåret 1913—14, efter hvars utgång

några af de nya löneregleringarna skola börja att tillämpas. Den ersättning

för indragen kronotionde och afskrifven kyrkotionde jämte andra persedelanslag

äfvensom de statsanslag i penningar, som nämnda ecklesiastikår

komma prästerskapet till godo, skulle sedermera allt framgent af prästerskapet

åtnjutas.

Tillgångar och inkomster, som beräknas för den nybildade kyrkofonden,

kunna ej alla på en gång komma densamma till godo. Många

prästers ekonomiska intressen äro nämligen förbundna med nuvarande

disposition af de kyrkliga, lönetillgångarna. Kommittén anser emellertid

hinder icke förelinnas för rubbning i ett eller annat afseende af bestående

förhållanden, såvida den, hvars rätt genom en förändrad anordning skulle

blifva kränkt, hålles fullt skadeslös. Förrän den tidpunkt infaller, då

någon ny lönereglering kan börja tillämpas, har kyrkofonden ingen uppgift

att fylla. Men när detta med den 1 maj 1914 inträffar, föreligger ock

behof af att denna fond träder i verksamhet.

Kyrkofondens utgifter afse naturligtvis i första rummet att främja

prästerskapets ekonomiska intressen vare sig direkt genom lönebidrag och

arfvoden åt i tjänst varande präster äfvensom emeritilöner åt åldringar och

sjuklingar, som upphört att tjänstgöra i församlingarna, eller ock indirekt

genom bekostande af skogsskötsel och skogsvård å prästerskapets boställen

samt genom bidrag till fullgörande af skattskyldighet för boställe, hvars

skogsatkastning ingår till kyrkofonden, under det att boställshafvaren är

betalningsskyldig för de å skogsmarken belöpande utskylder och besvär.

Men det blir äfven möjligt att med kyrkofondens medel tillmötesgå

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

de med odlingens fortgång alltjämt växande krafven på en utveckling af

den kyrkliga organisationen, särskildt inom mera aflägset belägna trakter

af vårt land, där, såsom kommittén säger, behofvet af ökadt prästerligt

biträde ligger i öppen dag, men ej kan afhjälpas ensamt genom hvad en

fåtalig befolkning erbjuder af sin knappa inkomst.

Sin ståndpunkt till förslaget i allmänhet angifver departementschefen

(s. 310) i följande ordalag:

»Då jag i det föregående uttalat min anslutning till de principer, på0e?

hvilka förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af

prästerskapets tionde samt om ersättning därför blifvit byggd!, samt äfven

i ölrigt omfattat de af kommittén uppställda hufvudgrunderna för reglering

af prästerskapets aflöning, har jag naturligtvis ej något att erinra däremot

att, för den händelse kommitténs förslag komma att bringas till verkställighet,

en anordning vidtages i det syfte, som enligt nu omhandlade

lagförslag skulle förbindas med kyrkofonden, nämligen att uppsamla

de gemensamma ecklesiastika tillgångarna och fördela dem på ekonomiskt

svaga beställningar eller använda dem för tillgodseende af andra

kyrkliga kraf.

Lika litet som kammarkollegium och statskontoret, hvilka den 6 december

1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver föreliggande

förslag till lag om kyrkofond, har jag något att ur principiell synpunkt

erinra mot detsamma. Det afstyrkes för öfrigt endast af domkapitlet i

Skara och öfverståthållareämbetet. Några af länsstyrelserna, hvilka i likhet

med sistnämnda myndigheter afstyrkt tiondeafskrifningsförslaget, anse, att

kyrkofondens inkomster böra bestämmas på väsentligen annat sätt än kommittén

föreslagit.»

artements
chefen.

2 §.

Då endast i fråga om bostadsboställe, som icke af menighet anskaffats

eller af enskild donerats, kyrkofonden kan göra anspråk på någon ersättning

vid försäljning eller utbyte åt bostället, har i paragrafen uttryckligen

angifvits, att ersättningsmedel blott från sådant boställe afses med undantagsbestämmelsen

i paragrafen.

3 § 2 mom.

Uttrycket »af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats»

har utbytts mot uttrycket »af menighet anskaffats eller af enskild donerats.»

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

6 § 3, 4 och 6 mom.

Det i ett hvart af omförmälda moment förekommande ordet »inköpts»

har ersatts med »anskaffats».

10 §*

MBerr h Herrar H. Sandén, S. J. Larsson, G. Månsson och 5. Nordström an
sande»

m. ji. fora i sin motion, n:o 311:

»I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 88 till innevarande Riksdag

angående ny lönereglering för rikets prästerskap framhåller chefen för

ecklesiastikdepartementet gent emot prästlöneregleringskommitténs förslag

att sätta minimiaflöningen för komministrar till endast 2,000 kronor, att

detta belopp torde vara för knappt tillmätt ''redan för den tid, då kommittén

afgaf sitt förslag’ och att ''än mera visar sig detta vara förhållandet nu’ och

att därför minimiaflöningen bör bestämmas till 2,500 kronor med en

ytterligare tillökning af 500 kronor efter tio års väl vitsordad tjänstgöring.

Den löneförbättring, som sålunda ställes i sikte, kommer emellertid

icke att genomföras på en gång för alla komministrar, utan vinner tilllämpning

på högst olika tider inom olika pastorat. Häraf följer, att aflöningen

blifver synnerligen ojämn under öfvergångstiden, därest icke något

åtgöres för att redan under nuvarande löneregleringsperiod förbättra de

äldre komministrarnes aflöningsförhållanden.

Uti § 10 i det vid kungl. propositionen fogade förslag till lag om

kyrkofond finnes visserligen intaget ett stadgande, som kan gifva anledning

till den förhoppningen, att detta behof af löneförbättring skall, äfven

om löneregleringsfonden öfverföres till kyrkofonden, kunna genom särskild!

beslut af Kungl. Maj:t tillgodoses, men ordalydelsen i paragrafen är dock

icke sådan, att vi känna oss öfvertygade om, att så kan blifva förhållandet.

Uppenbart är emellertid, att prästerskapets löneregleringsfond, som ursprungligen

bildats med ändamål att reglera och i mån af behof höja prästerskapets

aflöning för den tid nu gällande lönekonventioner äga bestånd,

icke må reserveras för en kommande tids behof, innan först den närvarande

tidens kraf blifvit på nöjaktigt sätt tillgodosedda.

Bland det nu tjänstgörande prästerskapet finnes en kategori, om hvilken

det med sanning kan sägas, att de alltifrån sitt inträde i statskyrkans

tjänst varit högst otillfredsställande aflönade, ja, rent af saknat anständig

bärgning. Det är de komministrar, som prästvigdes före år 1899, då ännu

i det stora hela endast få och obetydliga lönetillskott beviljades ur fonden.

På 1870—1890-talet sutto dessa präster först med adjunktslöner, som jämte

fritt vivre belöpte sig till 250 å 300 kronor och om de voro äfven vice

pastorer till något hundratal däröfver. Med de studieskulder, de flesta af

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

dem hade att förränta, följde ock från första början ekonomiska svårigheter,

hvilka icke minskades, när de sedermera skulle jämte familj existera

pa en liten komministratur med 900—1,500 kronors årsinkomst, såsom

det var för flertalet. Härigenom har den stora mängden bland dem försatts

i det läget, att, ehuru de nu nominellt hafva 2,000 kronor i lön,

dock faktiskt, icke för. dem återstå mera än 1,200 å 1,500 kronor; det

öfriga åtgår till beräntning och amortering af skulder, som de ådragit sig

derigenom, att deras lön synnerligast under den törsta tiden varit alldeles

otillräcklig. De, som längst tjänat, äro sålunda i en ofördelaktigare ställning

än de yngre, som nu genast erhålla 2,000 kronor i lön. Därför

torde rättvisan bjuda, att dessa komministrar, som oförvitligt tjänstgjort

på sin plats under, minst 10, ofta nog ända till 30 å 40 år, först beredas

en anständig bärgning för innevarande löneregleringsperiod antingen genom

tillskott ur löneregleringsfonden, innan denna öfverföres till kyrkofonden,

eller ock genom sadant stadgande angående kyrkofondens användning,

att ^ dessa äldre komministrar icke blott bibehållas vid de ur fonden nu

utgående belopp, utan ock berättigas till lämplig löneförbättring därutöfver.

Härvid är ock att beakta, att flertalet bland dessa äldre komministrar i

och med. inföiandet af ifrågasatt ny vallag, som högst betydligt kominer

att främja kallandet af fjärde profpredikant vid kyrkoherdebefattningars

tillsättande, äga föga utsikt att vinna någon befordran; hvarför det ock

ur denna, synpunkt är billigt, att något atgöres till förbättring af ifrågavarande

tjänstemäns ställning.

Beträffande åter beloppet af en sådan löneförbättring och antalet

tjänstår, som för dess erhållande bör fordras, kunna gifvetvis olika meningar

göras gällande. För vår del tro vi, att det i rätt afsevärd grad

skulle radas bot för de öfverklagade olägenheterna, om åt komministrarne

beviljades utöfver redan utgående lönetillskott tvenne extra lönetillägg hvardera

å 500 kronor, att utgå efter respektive 10 och 20 års tjänstetid. Med eu

sådan .stigande skala blefve understödet satt i proportion till den tid, en

hvar tjänat under de ogynnsamma förhallandena. Då komme ock deras

löner att, om än fortfarande knappa, dock sta i något så när rimligt förhållande

till de i den nådiga propositionen för nästa period föreslagna

och större jämlikhet och rättvisa skulle därigenom åstadkommas.

För beräknande af det anslagsbelopp, som till ändamålet erfordras,

hafva vi latit upprätta och bifoga härjämte uppgift å antalet komministrar

och deras vederlikar, hvilka hafva minst tio ordinarie tjänstår, räknade från

utnämningsåret. Enligt denna beräkning skulle för fyllande af ifr ågavarande

behof kräfvas ett ärligt belopp af omkring 300,000 kronor, hvithet belopp

dock minskas i den mån de nya iönekonventionerna träda i kraft, nämligen:

Bih till. Rilcsd. Prot. ISOS. 8 Sami. 1 Afd. 2 Bä/1. 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

för 283 komministrar med 10 a 20 ordinarie tjänstår kronor 141,500: —

» 156 » » öfver 20 » »_» 156,000: —

Summa kronor 297,500: —

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt få vi i afsikt att för tiden,

intill dess ny lönereglering enligt de i Ivungl. Maj:ts proposition angifna

grunder blifvit i samtliga pastorater genomförd, tillgodose äldre komministrar

med en löneförbättring, som i någon mån kunde utjämna förhållandena

under öfvergångstiden, härmed vördsamt hemställa under förutsättning,

att den kungl. propositionen eljest i hufvudsak godkännes: att

särskilda lönetillägg utöfver redan utgående belopp måtte, i afvaktan på

lönereglering enligt de af Kungl. Maj:t till innevarande års Riksdag framlagda

grunder, beviljas att utgå åt äldre komministrar med 500 kronor

efter tio års och med ytterligare 500 kronor efter tjugu års väl vitsordad

tjänstgöring, räknad från utnämningsdagen; samt att för detta ändamål

måtte antingen af prästerskapets löneregleringsfond. innan denna till

kyrkofonden öfverföres, afsättas erforderliga medel eller ock stadgande

meddelas, som ur kyrkofonden tillförsäkrar ifrågavarande tjänstemän en

dylik löneförbättring under öfvergångstiden.»

Vid omförmälda motion tinnes fogad följande tablå:

Antalet af komministrar och deras vederlikar, som hafva minst tio ordinarie

tjänstår, räknade från utnämning sår et. Uppgifterna gjorda i hufvudsaklig

anslutning till H. Th. Ohlssons statistiska matrikel af år 1907.

1 25 är

och där- | öfver

20-25

ur

15—20

år

10—15

år

Summa

Uppsala stift ......

14

5

12

21

52

Linköpings stift ...

17

12

22

18

69

Skara stift..............

8

13

13

21

55

Strängnäs stift .....

9

8

12

6

35

Västerås stift .........

4

5

15

10

34

Växjö stift..............

4

7

19

19

49

Lunds stift............

—

2

3

7

12

Göteborgs stift .....

14

5

6

15

40

Kalmar stift...........

3

1

6

8

18

Karlstads stift........

9

8

7

17

41

Härnösands stift .

2

2

8

12

24

Luleå stift...............

3

1

3

2

9

Visby stift...............

—

—

—

1

1

Summa

87

69

i 126

157

439

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Förbättring redan under nu löpande löneregleringsperiod af de sämst

aflönade ordinarie prästernas — dock icke blott komministrars, såsom herr

Sanden m. fl. föreslagit, utan äfven kyrkoherdars — aflöning, medelst användande

af kyrkans gemensamma tillgångar, är syftet jämväl med den af

herrar 0. A. Berg i Staby och P. Pehr sson i öster])}- väckta motionen n:o

316, af denna ydelse:

»Uti den kung! förordningen af den 11 juni 1862 har i dess § 1 upp-hi,oiion af

ställts följande grundstadgande för innevarande löneregleringsperiod: ^nZg och

Prästerskapets inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjänstgörande präst- p- Pehrs:;onman,

så vidt sig göra låter, erhåller en efter tjänstegrad, ämbetsåligganden

och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig bärgning.

Uti nu föreliggande nådiga proposition till Riksdagen, n:o 88, med

förslag till reglering af prästerskapets aflöning m. in., har Kungl. Maj:t

föreslagit en minimilön af 4,000 kronor för kyrkoherde och 2,500 kronor

för komminister, med ett ålderstillägg å 500 kronor för de lägst aflönade

prästerna, hvilka under minst 10 år innehaft ordinarie befattning inom

sin grad. Härigenom har i viss mån angifvits hvad som enligt tidsförhållandena

bör anses kunna vara minimum för ''anständig bärgning’ för

en man i prästens ställning.

Jämför man dessa siffror, hvilka icke torde kunna anses alltför högt

tilltagna i förhållande till de löner som gifvas åt de statens tjänstemän,

på hvilka ställas motsvarande kraf med afseende på utbildning o. s. v.

med de önskningar, som äro i nedanstående petition framställda, så måste

dessa erkännas vara mycket hofsamma.

Hösten år 1906 ingafs nämligen till Konungen en underdånig petition

af följande lydelse:

''Genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 15 december 1905

angående lönetillskott från prästerskapets löneregleringsfond afsågs minimilönernas

höjande för komministrar till 2,000 och för kyrkoherdar till

3,300 kronor. Med dessa belopp vanns en högst afsevärd löneförbättring

för det svagast aflönade ordinarie prästerskapet, och med största tacksamhet

har Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut hälsats.

Men det minimibelopp, som åt den yngre tjänsteinnehafvaren möjligen

kan bereda anständig bärgning, är icke tillräckligt för den äldre,

som i regeln har att draga försorg äfven om uppväxande barns uppfostran.

Och särskild! för oss äldre präster med minimilönsbefattningar

sällar sig till svårigheten af vår ekonomiska ställning äfven bitterheten

af ett befordringssystem, som faktiskt hittills beröfvat oss den befordran

till bättre aflönad tjänst, som många yngre, icke alltid mera meriterade,

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o'' 1) Utlåtande N:o 2.

framför oss vunnit, och som för många ibland oss äfven utsläckt hoppet

om att någonsin vinna sådan befordran.

En ledamot af prästlöneregleringskommittén har föreslagit, att minimilönerna

för komministrar och kyrkoherdar efter nu gällande löneregleringars

utgång måtte blifva resp. 2,400 och 3,600 kronor. Dessa belopp

hafva tillstyrkts af ett stort antal i ärendet hörda myndigheter, senast af

Eders Kungl. Maj:ts kammarkollegium. De torde icke heller vara många,

som anse dessa belopp för högt tilltagna, därest Eders Kungl. Maj:t skulle

för Riksdag och kyrkomöte föreslå desamma. Men om dessa belopp erkännas

böra inom jämförelsevis få år blifva minimibelopp utan hänsyn

till tjänsteålder, så drista undertecknade, kyrkoherdar och komministrar

med mer än 25 tjänsteår, i djupaste underdånighet hemställa till Eders

Kungl. Maj:ts nådiga bepröfvande, huruvida icke vi borde genom tillskott

från prästerskapets löneregleringsfond redan nu för vår anständiga bärgning

komma i åtnjutande af dessa belopp.

Då kyrkoherdarne genom Eders Kungl. Maj:ts ofvannämnda beslut

kommit i åtnjutande af en minimilön om 3,300 kronor utan hänsyn till

tjänsteåldei", så hemställa i underdånighet jämväl undertecknade komrnistrar

med mellan 20 och 25 tjänsteår, huruvida icke åt oss borde beviljas

lönetillskott för vinnande af en mot nämnda belopp svarande minimilön

om 2,200 kronor.

Hos Eders Kungl. Maj:t har i underdånig petition hemställts, att med

anlitande af prästerskapets löneregleringsfond det extra ordinarie prästerskapet

måtte utom vivre erhålla ett minimiarfvode om 800 kronor årligen.

Huru behjärtansvärd denna anhållan än må vara, drista vi oss i underdånighet

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t — innan på löneregleringsfondens

bekostnad arfvodena höjas åt dem, hvilka i allmänhet nyss inträdt

i ämbetet för att där kanhända komma att vinna snabb och förmånlig

befordran och hvilka i alla händelser aldrig skola hvarken som adjunkter

eller komministrar nödgas draga sig fram på så knapp aflöning, som varit

oss vid dessa tjänster beskärd — måtte taga i nådig ompröfning, huruvida

icke den nu af oss äldre minimilöns-ordinarier i underdånighet gjorda

hemställan om löneförbättring från prästerskapets löneregleringsfond må

kunna befinnas vara både formellt och reellt bättre grundad och äfven

utan hänsyn till denna jämförelse vara ägnad att vinna Eders Kungl.

Maj:ts snara nådiga bifall.’

Petitionärerna voro 178 kyrkoherdar och 115 komministrar med mer

än 25 tjänsteår och 62 komministrar med 20—25 tjänsteår. Antager man,

att alla dessa kyrkoherdar stodo nere vid kyrkoherdelönernas nuvarande

minimum, 3,300 kronor, skulle för uppbringande af deras aflöning till

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

3,600 kronor erfordras 53,400 kronor. Antager man, att alla de petitionerande

komministrarne stodo nere vid 2,000 kronor, skulle för uppbringande

af de 115 petitionärernas löner till 2,400 kronor erfordras 46,000

kronor och för uppbringande af de 62 petitionärernas till 2,200 kronor

ett belopp af 12,400 kronor såsom en trängande nödhjälp under de närmaste

åren^ innan de nya regleringarna börja tillämpas; alltså skulle erfordras

en årlig summa af inemot 112,000 kronor.

Från alla håll inom prästerskapet har denna äldre, svagt aflönade

prästmäns petition vunnit det allra lifligaste understöd. Så har Allmänna

Svenska Prästföreningen inför Konungen framburit följande underdåniga

uttalande:

''Allmänna Svenska Prästföreningens allmänna möte i Uppsala i september

år 1907 vill för sin del på det kraftigaste instämma i den underdåniga

petition, som hösten 1906 ingafs af svagt aflönade kyrkoherdar

och komministrar med öfver 25 tjänsteår och komministrar med 20--25

tjänsteår, att genom tillskott från prästerskapets löneregleringsfond få lönerna

höjda till resp. 3,600, 2,400 och 2,200 kronor och uttrycker den

vissa förhoppning, att dessa tillskott, hvilkas snaraste erhållande är af

ett trängande behof påkalladt, måtte af Kungl. Maj:t för innevarande

ecklesiastikår beviljas.’

Och samtliga svenska kyrkans biskopar aflämnade i december samma

år följande underdåniga tillstyrkan till petitionen:

''Genom de utdelningar af understöd från prästlöneregleringsfonden,

som enligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga beslut upprepade gånger ägt rum,

hafva förbättringar skett i prästerskapets ekonomiska villkor. Detta erkänna

vi, den svenska kyrkans biskopar, med stor tacksamhet. Likväl

lider en icke ringa del af prästerskapet ännu verkligt betryck i ekonomiskt

hänseende och är i detta afseende afgjordt sämre ställd än öfriga landets

tjänstemän. Äfven oaktadt de förhöjningar, som på nämnda sätt ägt rum,

äro för många inkomsterna i förhållande till lefnadskostnaderna otillräckliga.

Dessa senare hafva i allmänhet under de sista åren blifvit mycket

höjda. På vissa orter äro de större än vanligt af det skäl, att lifsmedel

måste köpas från stad, hvarvid kostnaden för transport tillkommer, eller

äfven till följd af andra ogynnsamma förhållanden. De allra flesta präster

hafva skulder från studietiden, hvilka åtminstone under en följd af år

under deras första tjänstetid ökats, da ej tillgångar till deras förräntande

i vanliga fall förcfunnits. Därtill komma skulder, som de ådragit sig

genom byggnadsskyldighets fullgörande eller genom lösen af byggnader^

som väl nämnas öfverloppshus, men i de flesta fall äro nödvändiga för

prästgårdens skötsel. En synnerligt stor angelägenhet är ock, att det extra

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ordinarie prästerskapets aflöning ökas. Utsikten, att några unga män skola

våga blifva i församlingarna tjänstgörande präster, blifver eljest alltför

ringa. Synnerligen faller det i ögonen, att de teologie studerande, som

ägna sig åt den rent prästerliga banan, blifva för en lång tid af den

framtid, som en studerande kan tänka sig, i ekonomiskt hänseende vida

sämre lottade än de som ägna sig åt lärarebanan.

För att en förbättring i de sämst aflönade prästernas aflöning skall

kunna komma till stånd, synes oss ingen annan utväg vara, än att prästerskapets

löneregleringsfond i ännu högre grad än hittills anlitas. Detta

synes oss ock vara möjligt och tillrådligt. Från början voro de medel,

af hvilka denna fond insparats, icke afsedda att åstadkomma en sådan

kapitalbildning som den nu föreliggande. Någon ytterligare kapitalökning

i samma fond torde icke vara nödvändig eller med rättvisa och billighet

öfverensstämmande. Fn sådan skulle visserligen underlätta lönemedels

anskaffande för instundande löneregleringsperiod och förminska de utgifter,

som det svenska folket då komme att få vidkännas för prästerskapets aflöning.

Men det måste anses mycket obilligt, att många af de nuvarande

prästerna måste vara i nödställd belägenhet, för att i framtiden de skattskyldige

skola få något mindre utskylder för uppehållande af den kyrkliga

verksamheten i landet och af den tjänst för statens räkning, som af prästerskapet

utföres.

Vi hålla före, att under den nu löpande löneregleringsperioden ur

prästerskapets löneregleringsfond skulle kunna utdelas icke blott de å fondens

kapital fallande räntorna utan ock fondens andra härefter inflytande

årsinkomster, men jämväl någon del af det förut samlade kapitalet. För

framtiden synes det som om icke större kapital i fonden vore nödigt att

kvarhålla, än det, som förefanns vid tiden för det senaste kyrkomötet,

hvilket åter är något mer än det belopp, som prästlöneregleringskommittén

tagit i beräkning som en tillgång för näst instundande löneregleringsperiod

eller öfver hufvud för framtiden.

På grund af hvad nu blifvit anfördt få vi i underdånighet anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder vid blifvande utdelningar af understöd

åt svagt aflönade präster använda prästlöneregleringsfondens årsräntor

och andra årliga inkomster samt därjämte äfven den del af samma fonds

kapital, hvilken — oafsedt Elfdals pastorats regleringsfond — sedan det

senaste kyrkomötet tillkommit.’

Då löneregleringsfonden bildades, skedde detta i syfte att genom att

de sedermera så kallade rörliga eller gemensamma aflöningstillgangarna

lösgjordes från de församlingar, vid hvilka de dittills varit bundna, dessa

medel skulle användas ’till bidrag vid reglerande af prästerskapets afiö
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ning’ eller ’för att i stället tilldelas annan prästman till förbättring i aflöningen'',

såsom det hette i Kung! Maj:ts nådiga skrifvelse till kungl. kammarkollegium

den 11 juli 1862. Dessa medel voro således afsedda icke

för fondering utan för att utdelas till det svagast aflönade prästerskapet.

Detta framgår allra tydligast af kammarkollegii och statskontorets

underdåniga utlåtande den 27 december 1867, där de framhålla, att ifrågavarande

aflöningsmedel icke voro att betrakta som statsmedel i den meningen,

att de kunde till statsverket indragas eller på annat sätt än till

prästerskapets aflöning användas. De båda kollegierna voro ock af den

meningen, att medlen skulle så fullständigt användas för sagda ändamål,

att de om prästerskapets löneregleringsfond förklarade, att den ’borde bildas,

men så snart löneregleringen blifva fullständigt genomförd, torde komma

att försvinna’.

Den fondering, som nu skett, har alltså vid fondens bildande icke

varit åsyftad. Tillräckliga medel för detta ändamål finnas sålunda, hopspara

af till prästerskapets underhäll under nuvarande löneregleringsperiod

afsätta medel.

För att tillmötesgå den i petitionen gjorda hemställan torde dock icke

det nu hopsparda kapitalet i sin helhet behöfva tillgripas. Kyrkomötet

anvisade år 1903 den utväg, som borde därför anlitas. Då kyrkomötet

i motiveringen till sin underdåniga skrifvelse den 9 okt. 1903 angående

utdelande af lönetillägg ur prästerskapets löneregleringsfond åt i främsta

rummet komministrar, som däraf vore i behof, säger, att man strängt taget

icke vågar räkna med mera än löneregleringsfondens årliga inkomster, så

innebär detta nämligen, att åtminstone denna fonds hela årliga inkomst i händelse

af behof borde tagas i anspråk. Efter detta 1903 års kyrkomötes uttalande

synes de följande årens inkomster böra ha i sin helhet användts till att

afhjälpa det mest skriande behofvet, och, då så icke skett, bör det sedan

dess till kapitalet lagda beloppet betraktas såsom sparade medel, som fortfarande

äro för sitt ursprungliga ändamål disponibla. Behållningen i

prästerskapets löneregleringsfond utgjorde vid 1902 års slut 3,874,604 kr.

68 öre och vid 1906 års slut 5,272,988 kr. 99 öre, hvilket utvisar en

total ökning af 1,398,384 kr. 31 öre, härifrån torde böra afgå omförning

från Älfdals pastorats löneregleringsfond år 1904 687,002 kronor 8 öre

och 1906 20,663 kr. 91 öre, hvadan under åren 1903—1906 besparade

medel utgör 690,718 kr. 32 öre.

Fondens förnämsta inkomst, skogsmedlen, äro i ständigt stigande, om

ock med tillfälligt nedgående för något eller några år, hvilket synes af

den tabell, som återfinnes i prästlöneregleringskommitténs betänkande IV,

sid. 214 och 215.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Utskottet.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Men äfven därförutan synes oss ytterligare ålderstillägg för den tid,

som återstår, innan nya regleringar komma att tillämpas, böra och kunna

utgå af dessa besparade medel jämte de årliga inkomsterna, hvaraf följer

att prästlöneregleringsfondens behållning icke heller bör upptagas i kyrkofondens

tillgångar med större behållning än den hade vid 1902 års slut, 3,87i

kronor 68 öre.

Det kan emellertid sättas ifråga, huruvida icke, om det föreliggande

förslaget till lönereglering antages, det kunde dragas den slutsatsen af den

i den kung], propositionen framlagda finansplanen, att Kungl, Majrt genom

att däri beräkna, att prästlöneregleringsfonden skulle vid löneregleringens

inträdande ingå i kyrkofondens tillgångar med den behållning, den hade

vid 1906 års slut, sedan skulle vara förhindrad att för nu sagda, behjärtansvärda

ändamål använda de under åren 1902 —1906 sparade medlen.

Det har därför synts oss nödigt att väcka en motion i syfte att förekomma

att en sådan uppfattning fastsloges och därigenom söka främja

de svagast aflönade äldre prästmännens petition om förbättrad ställning

under tiden intill ny reglerings inträdande.

På grund af hvad här ofvan anförts, tillåta vi oss därför vördsamt

hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta att i den i den nådiga

propositionen n:o 88 framlagda finansplanen gjorda beräkningen af ''ränta

och annan vinst å kyrkofondens tillgångar’, prästlöneregleringsfonden icke

måtte upptagas i kyrkofondens tillgångar till högre belopp än med den

behållning den hade vid 1902 års slut eller 3,874,604 kronor och 68 öre.»

Prästerskapets löneregleringsfond grundar sin tillvaro ytterst på följande

bestämmelser i § 9 åt 1862 års förordning, nämligen:

»Mom. 2. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta

penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de

af kronan upplåtna stom-, annex- och mensal-hemman och lägenheter, som

icke äro bostadsboställen, må, i den ordning här nedan stadgas, i händelse

åt befogenhet, från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas,

det senare dock endast i de fall, att de icke äro prästerskapet för

all framtid tillförsäkrade.

Mom. 3. Såvida för prästerskapets aflöning icke vidare behöfliga medel

af den beskaffenhet, hvarom i nästföregående moment, förmäles, finnas

en församling tilldelade eller ock församling för sitt prästerskaps anständiga

bärgning är i behof af understöd utaf dylika medel, äger nämnden

sådant hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmäla, då Kungl. Maj it, efter

vederbörandes hörande, vill om medlens indragning eller öfverflyttande

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

från en församling till annan eller ock rörande anvisande af nytt anslag

yttrande meddela.»

Vid uppkommen fråga huru med förvaltningen af vederlagsspannmål,

afkastning af hemman och dylika i § 9 mom. 2 af nämnda förordning

omförmäla, prästerskapet tilldelade inkomster, som, utan att till statsverket

indragas, vore eller blefve under pågående lönereglering skilda från

de prästerliga beställningar, med hvilka de förut varit förenade, borde förfaras,

intill dess beslut om samma inkomsters framtida användande kunde

komma att meddelas, utfärdade Kungl. Maj:t den 14 februari 1868 bref

till kammarkollegium och statskontoret angående uppbörd och förvaltning

af dylika medel. Detta bref, som kungjorts genom kammar koll egii och

statskontorets cirkulär den 10 mars 1868, innehåller, bland annat, att

sedan lönereglering, hvarigenom så beskaffade löningsmedel blifvit från

prästerlig beställning skilda, inträdt i tillämpning, samma medel skola af

kronans uppbördsman debiteras och uppbäras och i räkenskapen redovisas

under särskilt konto med benämning »Prästerskapets löneregleringsmedel»,

samt levereras till landtränteriet, där medlen likaledes böra under särskild!

konto bokföras, och hvarifrån de skola insändas till kungl. räntekammaren,

hvarefter statskontoret, i den mån medlen inflyta, bör, på sätt lämpligen

ske kan, göra dem räntebärande, och skola de därstädes, under benämning

»Prästerskapets löneregleringsfond», för hvarje län särskildt bokförda, be*

handlas utan sammanblandning med statsmedel. Äfven beträffande inkomster

af ecklesiastika boställens skogar — hvilka inkomster i enlighet med

stadgandet i 24 § af förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket eller till följd af särskilda beslut

höra i öfverensstämmelse med 1862 års förordning användas till bidrag

vid reglerande af prästerskapets aflöning — skola på grund af samma

cirkulär of vanberörda föreskrifter i tillämpliga delar tjäna till efterrättelse.

Gentemot prästlöneregleringskommitténs förslag, att löneregleringsfonden

borde, liksom åtskilliga redan färdigbildade fonder, hvilka leda sitt

ursprung från ecklesiastika lönetillgångar, öfverföras till kyrkofonden, uttalade

en reservant inom kommittén (s. 423—438) den åsikten, att rätten

till de medel, som benämnas prästerskapets löneregleringsfond, tillhöra

prästerskapet under innevarande löneregleringsperiod. Det kunde först då

blifva fråga om upphörande af denna rätt, när hvarje präst erhållit anständig

bärgning; och borde såsom godtgörelse till prästerskapet för den

lönefyllnad, som tidigare undanhållits detsamma, vid innevarande löneregleringsperiods

slut hvad som då möjligen återstode användas på visst åf

honom föreslaget sätt.

Domänstyrelsen, som yttrat sig öfver kommitténs förslag till lag om

Bill. till Rikscl. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

kyrkofond, medgifver väl, att de tillgångar, som på grund af § 9 inom. 2

af 1862 års förordning finge i händelse af befogenhet från en till annan

församling öfverflyttas, ursprungligen ansetts icke kunna fonderas för en

längre framtid, utan antagits komma till fullständig användning under då

förestående löneregleringsperiod. Men därvid är, säger domänstyrelsen, att

märka, hurusom dessa tillgångar då beräknats bestå hufvudsakligen endast

af sådana inkomster, som grundade sig på statsanslag eller på arrenden

för de af kronan upplåtna hemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen.

Man torde då ännu icke hafva tänkt på att de inkomster, som

på grund af § 24 i den först den 29 juni 1866 utfärdade förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket skulle tilläggas

dessa tillgångar, komme att blifva synnerligen afsevärda. Hvilken stor

betydelse dessa sistnämnda skogsmedelsinkomster emellertid sedermera fått,

syntes af den i kommitterades betänkande sid. 214 och 215 intagna tablå.

Åt denna framginge, att, oberäknadt hvad af skogsmedel influtit före år

1872, dylika medel intill år 1901 tillförts fonden med i jäinna kronor

4,164,976 kronor, hvaremot öfriga inkomster, inberäknadt skogsmedel före

år 1872, uppgått till endast 1,907,385 kronor, förutom 1,786,977 kronor

intressemedel och kapitalvinst å utlottade obligationer. Utan dessa skogsmedel

hade utan tvifvel inkomsterna behöfts och åtgått till lönebidrag,

någon fondbildning och därmed ränteafkastning hade alltså icke kunnat

ifrågakomma; knappast 2,000,000 kronor hade under denna tidsperiod funnits

tillgängliga att tilldelas svagt aflönade präster. I verkligheten hade

emellertid under samma period användts till lönebidrag ej mindre än

3,833,665 kronor, således betydligt mer än som i början — de sedermera

tillkomna skogsmedlen förutan — kunnat påräknas. När därtill komme

att fondens behållning vid 1901 års slut, 3,801,725 kronor, betydligt understege

hvad af skogsmedel opåräknadt influtit, torde tydligen framgå, att

reservantens skäl för hela fondens användande redan under innevarande

löneperiod saknade faktiskt underlag, liksom ock hans påstående, att fondens

medel lagligen tillhörde prästerskapet under samma period, torde

vara ogrundadt.

I sitt gemensamma utlåtande af den 6 december 1905 (s. 17) göra

kammarkollegium och statskontoret det uttalandet, att hvarken 1862 års

förordning eller 1868 års förenämnda bref gifver stöd åt åsyftade reservants

uppfattning, att de medel, som utgöra prästerskapets löneregleringsfond,

ovillkorligen böra under innevarande löneregleringsperiod konsumeras.

Efter det fonden blifvit, i den omfattning Kungl. Maj:t kan finna skäligt

medgifva, under innevarande löneregleringsperiod använd till upphjälpande

af de svagast aflönade prästernas ekonomiska ställning, anse ämbetsverken

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

laga hinder icke möta att, för möjliggörande af blifvande löneregleringar,

till kyrkofonden öfverföra hvad sedermera kan af samma fond återstå.

Hvad nu beträffar de af herr Sanden m. fl. föreslagna åtgärderna till

upphjälpande under innevarande löneregleringsperiod af vissa komministrars

tryckta ekonomiska belägenhet, faller frågan därom knappast inom ramen

föi de uppgifter, hvilkas lösning är syftet med Kungl. Maj:ts förevarande

pi oposition, och som hänföra sig till den tid, då nu gällande löneregleringar

utlupit.

Inti11 dess, på grund af 5 § i förslaget till lag om kyrkofond, prästlöneregleringsfonden

blifvit den 1 januari 1914 öfverförd till kyrkofonden,

lärer löneregleringsfonden komma att fortfarande såsom hittills disponeras

af Kungl. Maj:t. Det blir alltså beroende af Kungl. Maj:ts afgörande, i

hvilken omfattning löneregleringsfondens medel skola under tiden tagas i

anspråk för upphjälpande af prästerskapets löner.

I ett uttalande till statsrådsprotokollet den 15 december 1905 förklarade

dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet sig anse det ej vara

förenadt med någon risk att för ernående af åsyftad löneförbättring under

de närmaste åren höja löneregleringsfondens utgiftssumma från omkring

500,000 till omkring 700,000 kronor. Af kapitalkontot till rikshufvudboken

för år 1906 framgår emellertid, att utgiftssumman under året varit

757,559 kronor 31 öre, samt att fondens behållning minskats med 4,377

kronor 85 öre.

Vid sådant förhållande synes det som om prästerskapets löneregleringsfond

icke skulle kunna åtaga sig ökade förbindelser, därest trygghet för

deras fullgörande skall finnas. Det är nämligen, såsom departementschefen

vid anförda tillfälle jämväl framhöll, icke möjligt att »på förhand med fullständig

säkerhet förutse alla de omständigheter, som kunna inverka på

löneregleringsfondens inkomster». Att dessa inkomster numera böra i sin

helhet tagas i anspråk för att bereda prästerskapet förbättrade lefnadsvillkor,

finner utskottet vara uppenbart.

Oaktadt ordalagen i 10 § af förevarande lagförslag enligt utskottets

uppfattning ej gifva anledning till tvekan, huruvida behof af löneförbättring

för präst, hvilkens lön utgår enligt reglering fastställd på grund af 1862

års förordning, ma kunna tillgodoses, äfven sedan löneregleringsfonden öfverfart»

till kyrkofonden, har utskottet ansett sig böra, till undanröjande

af all ovisshet, här intaga prästlöneregleringskommitténs motivering till

nämnda paragraf. Kommittén yttrar (s. 255) följande:

»Utom den under § 5 här ofvan återgifna bestämmelse — att lönebidrag,

som från de i § 2 och § 3 mom. 3 omförmälda tillgångar blifvit

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

vissa präster tillförsäkrade före den tid, då sådana tillgångar till kyrkofonden

indragas, skola, i den mån samma lönebidrag finnas böra fortfarande

utgå, af kyrkofonden tillhandahållas — upptager förevarande paragraf

äfven det stadgande, att jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond,

ecklesiastika boställenas skogsfond och andra liknande fonder öfverförts

till kyrkofonden, Kungl. Maj:t må, intill dess på grund af lagen angående

reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering vunnit

tillämpning inom pastoratet, till förhöjande af aflöningen för ordinarie

prästerskapet i samma pastorat eller till utveckling af den kyrkliga organisationen

därstädes, bevilja nödiga anslag från kyrkofonden. I afbidan på

tillämpning af den nya löneregleringen, genom hvilken behofvet åt löneförhöjning

eller af ny tjänst kan antagas blifva behörigen tillgodosedt, bör

nämligen utväg beredas att genom kyrkofondens medel — Indika ju eljest

äro afsedda för genomförande af de kommande regleringarna — af hjälpa

under nu gällande lönereglering rådande missförhållanden i antydda hänseenden,

helst de indragna fonderna till äfventyrs kunnat utan någon som

helst tvekan för ändamålet anlitas.»

Enär, hvad härefter angår den af herrar Berg och Pehrsson väckta

motionen, Kungl. Maj:t, på sätt utskottet framhållit, disponerar prästlöneregleringsfondens

tillgångar, torde det ej tillkomma Riksdagen att meddela

någon föreskrift i fråga om det belopp, med hvilket nämnda fond

skall upptagas vid beräkning af den blifvande kyrkofondens tillgångar.

För öfrigt lärer ett angifvande af visst belopp i finansplanen — hvilken

icke har karaktären af stat för kyrkan — ej vara i något afseende bindande.

Skulle det belopp, med hvilket prästerskapets löneregleringsfond

kommer att ingå i kyrkofonden, blifva något mindre, än som törutsättes

i den af departementschefen uppgjorda kalkylen kunna de ekonomiska

förutsättningarna för löneregleringen därför icke anses blifva i betänklig

män rubbade, enär denna kalkyl visar ett öfverskott i årsinkomster af

138,196 kronor.

Utskottet anser sig alltså icke kunna i vidsträcktare mån, än hvad

ofvan antydts, understödja vare sig herr Sandens m. fl. eller herrar Bergs

och Pehrssons motioner.

Ur statsrådsprotokollet (s. 353) tillåter sig utskottet meddela följande:

Sammandrag af finansplanen.

Utgifter:

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden

åt kontraktsprostar..................................................................... kr. 10,324,034

2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar » 325,448

Transport kr. 10,649,482.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

229

Transport kr. 10,649,482

3. Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter ........................... » 317,500

4. Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort.

...................................................................................... » 15,000

5. Emeritilöner ................................................................................. » 500,000

6. Kostnad för skogsindelning..................................................... » 12,500

7. Kostnad för skogsskötsel ......................................................... » 210,000

8. Oförutsedda lönebidrag ......................................................... » 10,000

9. Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande

utskylder och besvär ................................................ » 50,000

Öfverskott af kyiddiga aflöningsmedel................................. » 138,196

Summa kr. 11,902,678.

Inkomster:

1.

2.

3.

4.

5.

Afkastning af bostadsboställen ............................................

kr.

2,380,690

Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna an-

skaffat eller genom donation erhållit .................................

a

82,682

Eörsamlingsafgifter....................................................................

3,690,035

Afkomst af enskildas donationer till särskilda präster-

liga tjänster .................................................................................

»

38,466

Kyrkofondens inkomster............................................................

»

5,710,805

Summa

kr.

11,902,678,

Dessutom har utskottet såsom bilaga till detta utlåtande fogat en jämväl

från statsrådsprotokollet hämtad, detsamma såsom bilaga åtföljande

tablå, hvilken utvisar prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestridande,

sådana de beräknats, under förutsättning att vissa i finansplanen

angifna förändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen genomföras.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

I hvilken mån boställshafvare äger tillgodonjuta afkastning från skog

å sitt boställe, angifves i § 20 af 1894 års skogsförordning sålunda, att när

ordnad hushållning blifvit å bostället införd, boställshafvaren må, utöfver

boställets behof af skogsfång, kunna, om skogen stål’ under hans egen vård,

erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken andel efter den

större eller mindre kostnad, som är förenad med skogens skötsel, kan bestämmas

ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet, sedan kostnaderna

för skogsindelning och skogsskötsel gäldats.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

Prästlöneregleringskommittén (s. 260) fäster nu uppmärksamheten därpå,

att ett utskiftande af ecklesiastikt boställes skogstillgång i enlighet med omförmälda

§ 20 uppenbarligen icke låter sig förena med kommitténs lönesystem,

enär skogsmedlen fördela sig mycket ojämnt på olika år, hvarförutom

det knappast är möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna,

huru mycket i medeltal årligen under löneregleringsperioden kan såsom

skogsafkastning tillfalla boställshafvaren. Också har, upplyser kommittén,

på senare tid den praxis uti ej så få fall tillämpats, att de till värdet

ovissa andelarna af skogens afkastning blifvit utbytta mot fasta anslag

från prästerskapets löneregleringsfond, hvilken i stället fått sig tillerkänd hela

behållna skogsafkastningen. Härmed är man då också inne på deri anordning,

kommittén säger sig vilja förorda, nämligen att hvad af skogens afkastning

icke erfordras för boställshafvares behof eller för församling åliggande

kyrko- eller prästgårdsbyggnad skall ingå till kyrkofonden, och de behållna

skogsmedlen i sin helhet användas på samma sätt som andra gemensamma

aflöningstillgångar, nämligen till utfyllande af rationellt beräknade löner,

hvarhelst behof däraf förefinnes.

Förutom det att ett utjämnande af lönerna skulle genom en dylik

anordning möjliggöras, framhåller kommittén, huruledes densamma skulle

medföra äfven andra fördelar, i främsta rummet den, att skogsskötsel

kunde bedrifvas mera med hänsyn till skogens varaktiga förbättring och

afkastningens uppbringande i en framtid till normal höjd, än för att tillmötesgå

en boställshafvares — för öfrig! ganska naturliga — önskan att

under sin besinningstid erhålla största möjliga afkastning af skogen. I

betraktande af den omgång och det besvär, som äro förbundna med skogsmedlens

utbekommande och redovisning, anser kommittén det ligga i öppen

dag, att en väsentlig förenkling i administrationen skulle kunna genomföras,

därest all behållen skogsafkastning direkt tillfördes kyrkofonden.

Boställshafvares rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt boställe

vill kommittén i enlighet med det anförda inskränka derhän, att han skall

äga endast till husbehof använda dylik skog. Då boställshafvaren alltså

icke skulle få åtnjuta någon inkomst af skogen utöfver husbehofvet, bör

det efter kommitténs mening icke heller åläggas honom att bevaka och

sköta skogen, utan anser kommittén lämpligast, att i regel ecklesiastika

boställsskogar ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

Af medel, som inflyta för försåld skog, skall enligt kommitténs förslag

fortfarande i första hand gäldas kostnad för försäljningen. Därefter ingår

återstoden till kyrkofonden, som ju skall i sig upptaga jämväl prästerskapets

löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Sistnämnda

fonder komma i följd häraf att upphöra.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Alla kostnader för skogsskötsel m. m., hvilka för närvarande gäldas

af skogsförsäljningsmedel eller af de ecklesiastika boställenas skogsfond,

skola i stället öfvertagas af kyrkofonden, kostnaden för skogsindelning på

det sättet, att kyrkofonden godtgör förskott, som i hittills vanlig ordning

för sådant ändamål lämnas af allmänna medel.

Om ordinarie virkesafkastning å ecklesiastikt boställe, hvilket på grund

af gällande författningar bör utarrenderas, öfverstiger hvad som erfordras

för gårdens behof, skall, där skogen icke ställes under skogsstatens omedelbara

förvaltning, öfverskottet jämlikt 21 § i skogsförordningen upplåtas till

arrendatorn mot årligt skogsarrende.

Erfarenheten af dylika arrendeupplåtelser är, säger kommittén (s. 261),

icke fördelaktig. Utom det af arrendeafgiften vanligen ingalunda motsvarar

värdet af skogsafkastningen — enär berörda afgift måste sättas

jämförelsevis lagt, med hänsyn därtill att socknemännens författningsenliga

rätt till utsyning å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven

vid skogens utarrendering, varda dem förbehållen —, förekommer nämligen

ej så sällan, att arrendatorn försummar ej mindre skogsvården, för

att bespara sig utgifter, än äfven boställsbyggnadernas underhåll, för att

bereda sig desto större inkomst af skogen. Kommittén anser därför, att

upplåtande mot skogsarrende af löningsboställes beräknade virkesöfverskott

icke bör för framtiden medgifvas, och att arrendatorns rätt till afkastning

af skog å ecklesiastikt boställe bör, liksom boställshafvarens, inskränkas

till husbehofvet.

Enligt statsrådsprotokollet (s. 334 o. följ.) har departementschefen i

detta ämne uttalat sig sålunda:

»Helt ansluter jag mig till grundprinciperna i kommitténs ifrågava-z>epawe,

rande förslag, enligt hvilket i regel skogar till ecklesiastika boställen, skola «»«/«»•

ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt försäljningsmedlen

för hvad af skogsafkastningen icke erfordras för boställshafvares

eller arrendators husbehof eller för församling åliggande kyrko- och

prästgårdsbyggnad skola ingå till kyrkofonden.

. Af de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Skara, »på grund

af domkapitlets ställning till förslaget om kyrkofond», afstyrkt förslaget.

Domkapitlet i Linköping och Stockholms stads konsistorium äfvensom öfverståthållareämbetet

synas icke hafva gjort detsamma till föremål för bedömande

i sina utlåtanden. Öfriga myndigheter tillstyrka i princip förslaget

eller förklara sig icke hafva något att erinra mot detsamma.

Domänstyrelsen, hvars yttrande i detta ämne ju har särskild betydelse,

anser sig böra på det kraftigaste tillstyrka själfva grundprinciperna och

s. 232 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

232 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

därvid särskilt understryka hvad kommittén (s. 260) anfört i fråga om

de fördelar för skogsskötsel^ som därigenom skulle vinnas. I samma

stund nämligen skötseln blefve oberoende af hänsyn till boställshafvares

eller arrendators intressen i andra afseenden än rätten till husbehofsvirke,

skulle gifvetvis afverkning, skogsodling m. m. 0kunna bedrifvas vida mera

rationellt än under nuvarande förhållanden- A skogar med ringa virkeskapital

kunde detta ökas genom inskränkning i afverkning af omogen

skog, under det att å andra boställen med öfvervägande gammal skog den

sistnämnda kunde tillgodogöras vid lämpligaste tidpunkter, utan att någons

rätt blefve kränkt till följd af ojämnhet i årsinkomster. Genom en rationellt

utförd afverkning i förening med åtgärder för återväxtens främjande och

för den skc-gsproduktiva markens ökning genom sumpmarkers afdikning

kunde efter hand skogarnas afkastningsförmåga och därmed äfven fondens

inkomster ökas. Det torde ock böra beaktas, att under nuvarande förhållanden

boställshafvares andelsrätt och arrendatorers fria dispositionsrätt

innebure frestelse för vederbörande att under sin besittningstid försumma

boställshusens behöriga underhåll för att ernå större öfverskott. Detta

åter ledde till husens hastigare förfall och behof af nybyggnader, hvilka

kräfde virke i betydligt större utsträckning än fallet varit, om behöfliga

reparationer verkställts i tid.

Jag tillåter mig erinra därom, att kommitténs förslag i hvad det

afser, att upplåtande mot skogsarrende af ecklesiastikt löningsboställes

beräknade virkesöfverskott icke bör för framtiden medgifvas, redan i

viss mån vunnit beaktande. Kungl. Maj:t har nämligen, efter framställning

i ämnet af kammarkollegium, genom nådigt bref den 17 maj 1907 anbefallt

dom än styrelsen att, då vid fastställelse af hushållningsplan för skogen

å ecklesiastikt boställe, som på grund af gällande författningar bör utarrenderas,

det visar sig, att den ordinarie virkesafkastningen öfverstiger

hvad som erfordras för gårdens behof, i hvarje fall underställa Kungl.

Maj:ts pröfning frågan, huruvida ej skogen bör ställas under skogsstatens

omedelbara förvaltning.»

Äfven utskottet finner ifrågavarande förslag välgrundad!. Några erinringar,

som utskottet har att mot detsamma framställa, äro af hufvudsakligen

formell beskaffenhet.

Det synes nämligen utskottet mindre egentligt, att första stycket af

undantagsbestämmelserna icke meddelar någon bestämd föreskrift angående

dispositionen af medel för försåld skog från boställe, som af menighet anskaffats

eller af enskild donerats, utan endast innehåller det stadgandet,

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

att fråga om disposition af skogsförsäljningsmedel från sådant boställe skall

underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Utskottet har därför omredigerat detta stycke till öfverensstämmelse

med innehållet i tredje stycket af 1 mom. 6 § ''i förslaget till lag om reglering

af prästerskapets aflöning. Sistberörda lagrum, enligt den af utskottet

föreslagna lydelsen, afser nämligen att uppställa normer för fördelning

af skogsafkastningen från olika slag af ecklesiastika boställen.

Nu ifrågavarande första stycke af undantagsbestämmelserna i förslaget

till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar

har af utskottet ställts sist i raden af de tre stycken, som meddela dylika

bestämmelser. Dessutom hafva samtliga styckena upptagits såsom ett särskild!

moment för sig vid sidan af de öfriga fyra moment, som innefatta

sagda grunder.

Det i berörda tre stycken förekommande uttrycket »af menighet inköpts»

har — såsom äfven eljest skett i lagförslagen — utbytts mot uttrycket

»af menighet anskaffats».

Såsom utskottet redan nämnt, yrka herrar D. Persson i Tall berg och

G. Kronlund afslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Vid granskning af de olika förslagen till ordnande af det ecklesiastika

boställsväsendet har utskottet redan återgifvit, hvad herr Perssons motion

i denna del innehåller. I öfrigt anför herr Persson i sin omförmälda

motion, n:o 288:

»Min af sikt är att söka åvägabringa ett på samma gång enkelt och Motion af herr

rättvist aflöningssystem, som såvidt möjligt är kan tillgodose både försam- Ferssonlingens

och prästens bästa. Och då jag icke kan finna, att Kungl. Maj:ts

på prästlöneregleringskommitténs framställning i hufvudsak grundade förslag

i något afseende kan leda till det målet, kan jag icke gilla detsamma.

Och lika litet kan jag gilla Kungl. Maj:ts förslag, att prästerna icke skulle

likställas med andra inkomsttagare i skattehänseende.

Beträffande förslaget därom, att ecklesiastika boställsskogarna skulle

ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, kan det nog

från vissa synpunkter anses vara en lycklig lösning. Men i betraktande af

dessa skogars hvar för sig jämförelsevis obetydliga areal och deras inom

de respektive reviren vidt spridda lägen, skulle alltför stor del af skogsafkastningen

åtgå till förvaltningskostnader, och någon fördel sålunda

knappast vinnas genom ett godkännande af det förslaget.

Utan att här ingå i någon närmare detalj granskning af Kungl. Maj:ts

Bill. till Riksd. Prof. 1.908. 8 Samt. 1 Afd. 2 Raft. 30

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

förslag, vill jag blott angifva, att jag af alla de nu föreliggande förslag,

som angå prästerskapets aflöning, fått det intrycket, att vederbörande i

sin vällofliga sträfvan att bygga på historisk och på det beståndandets

grund råkat ut för den oturen att på en murken grund bygga ett antikveradt

system.

Då jag anser, att man vid hvarje aflöningssystem bör följa den grundsatsen

enkelhet och rättvisa, samt att alla rättmätiga anspråk, såväl deras,

som skola ha lönen, som deras, hvilka skola gifva den, i lika hög grad

böra tillgodoses, och jag förgäfves spårat efter denna grundsats i föreliggande

förslag, kan jag icke komma till annat resultat än ett afslagsyrkande

därå. Jag anser därför, att ett n}dt förslag bör utarbetas, byggd!,

på i hufvudsak följande grunder: Hvarje prästman skall, så snart han

tillträder en prästerlig befattning, af staten eller ock ur för ändamålet

bildad fond erhålla en viss grundlön, som till beloppet torde ställas lika

för alla präster, såväl extra som ordinarie, med rätt till ett eller flera

ålderstillägg efter vissa års oförvitlig tjänstgöring. När präst tillträder

ordinarie befattning, vare han tillika berättigad till tjänstgöringspenningar.

Dessa skola till beloppet afpassas efter arten och beskaffenheten af det

större eller mindre arbete, som är förenad! med tjänsten, och kunna således

blifva af betydligt växlande storlek. För ordinarie prästman skall

församlingen anskaffa byggnadstomt och trädgårdsland samt bygga och

underhålla bostadslägenhet med nödiga uthus. De nuvarande jordbruksboställena

med till dem hörande skog, med undantag af erforderlig byggnadstomt

samt trädgårdsland, försäljas, och därför influtna medel afsätta»

till eu särskild fond för prästerskapets aflöning eller öfverlämnas till redan

befintliga fonder, som äro afsedda för sådant ändamål.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen må afslå Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 och i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till prästerskapets aflöning,

byggd! på de af mig här ofvan angifna grunder, nämligen: att prästman,

så snart han tillträder prästerlig befattning, tilldelas kontant lön med rätt

till ålderstillägg efter vissa års oförvitlig tjänstgöring samt efter erhållen

ordinarie tjänst berättigas till tjänstgöringspenningar till ett belopp, afpassadt

efter med tjänsten förenad större eller mindre arbetsbörda; att

församlingen skall tillhandahålla ordinarie tjänstehafvare bostad med nödiga

uthus och, såvidt möjligt, trädgårdsland; samt att de ecklesiastika boställen,

som äro förenade med jordbruk, försäljas, och de därför inflytande medel

afsättas till eu fond för prästerskapets aflöning.»

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Herr Kronlunds motion, n:o 303, är ai följande lydelse: Motion af herr

»Genom kung!, propositionen n:o 88 för detta år föreslås en genom-Kronlund‘

gripande förändring i grunderna för prästerskapets aflöning i syfte att

dels utjämna församlingarnas utgifter i detta afseende och dels förbättra

prästerskapets löneförhållanden. Enligt detta förslag skall staten delvis

öfvertaga prästerskapets aflöning och sålunda utöfver nu utgående statsbidrag

efter viss tid årligen utgifva 3,897.000 kronor samtidigt med att

församlingens skyldighet att utgifva kyrkotiondet upphör.

Såsom ett löneregleringsförslag betraktad, företer ifrågavarande kungi.

proposition det märkliga, att Riksdagen skulle till aflöning åt prästerskapet

anslå nämnda högst betydande summa utgörande nära 40 procent

af hela prästerskapets lönebehof utan att Riksdagen skulle få tillfälle att

pröfva antalet behöfliga prästerliga tjänster eller lönebehofven.

Åt Ivungl. Maj:t skulle enligt förslaget öfverlåtas att bestämma ej

allenast lönernas storlek lör de olika prästerliga tjänsterna utan äfven församlingarnas

omfattning i storlek.

Kungl. Magt har ej ens aktat nödigt meddela Riksdagen några grunder

lör en tilläfventyrs skeende omreglering af de prästerliga tjänsterna,

och man har i detta afseende ej annan ledning än prästlöneregleringskommitténs

förslag, och Kungl. Maj:t bär blott i förbigående ansett nödigt

i motiveringen upplysa Riksdagen om att Kungl. Maj:t tänkt sig minimum

af kyrkoherdelön höra vara 4,000 kronor o. s. v.

Ofvannämnda kommitté yttrar i sitt betänkande på tal härom, att

det alltid skattats såsom ett af den svenska kyrkans viktigaste privilegier,

att hennes stat varit oberoende af Riksdagens anslagsbeviljande myndighet,

och att Kungl. Magt allena ägt i sista hand bestämma såväl de

prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af de för kyrkan gemensamma

lönetillgångar. Det kan också svårligen antagas, att kyrkomötet

skulle lämna sitt bifall till något förslag om tiondens utjämning, hvaraf

eu förändring i kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning kunde

blifva följden.

Det synes mig som om Riksdagen svårligen skulle kunna acceptera

ett dylikt betraktelsesätt. Statskyrkans speciella representation, kyrkomötet,

intager ingalunda någon sidoordnad ställning till svenska folkets

representation, den svenska Riksdagen, utan har sitt fortbestånd hos de

båda högsta borgerliga samhällsorganen konung och Riksdag samt kan af

dem afskaffas när tidsförhållandena så fordra.

Prästerskapets aflöning utgöres af svenska folket för närvarande till

hufvudsaklig del genom skattebidrag från respektive församlingar, men

för framtiden enligt kungl. proposition till betydande del genom medel

s. 236 Kontrollera mot PDF

236 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

anslagna, af Riksdagen. Ifrågavarande anslag kan därför ingalunda såsom

kommittén tyckes vilja förmena, betraktas såsom någon ersättningsskyldighet

från statens sida till svenska statskyrkan eller dess organ, prästerskapet,

hvilket ej är annat än ett statens organ och därför är underordnad t

staten själf.

Det synes mig därför själf klart, att Riksdagen vid en lönereglering

för prästerskapet bör liksom vid alla andra löneregleringar, som kräfva

statens medverkan, häfda sin rätt att järnte Kung!. Maj:t pröfva lönebehofven.

Med hänsyn till såväl det högst betydande direkta bidrag till prästerskapets

aflöning, som sålunda skulle utgå af statsmedel, som äfven de störa

bördor som dessutöfver för samma ändamål åligga församlingarne själfva,

måste det för Riksdagen vara af största intresse att tillse såväl att man

genom denna statens mellankomst vinner en verklig rättvis utjämning af

de olika församlingarna åliggande bördor för prästerskapets aflöning som

äfven, att denna aflöning står i ett rimligt förhållande till det arbete

hvarje sådan löntagare i tjänsten kan antagas utföra.

Med ledning af kommitténs utredningar och förslag till omregleringar

af prästerliga tjänster kan man få ett ungefärligt begrepp om huru ytterst

skiftande dessa kunna vara och tillika sluta sig till, att eu hel del kyrkoherdebefattningar

exempelvis ej kunna anses till sin betydenhet motsvara

fordringarna på den minimilön, som är förutsatt för dessa, i synnerhet

då man tager i betraktande storleken af en hel del andra sådana befattningar

som kräfva blott en person.

" Nedanstående tabell visar exempel på mängden af små pastorat inom

olika stift.

Visby stift med

3 ''i landtpasto- rat och 4,400

personer .........

Antal

pastorat med

folkmängd

under 1,000

personer

och en präst

Antal

pastorat med

folkmängd

1,000—1,500

personer

och en präst

Antal

pastorat med

folkmängd

1,500—2,000

personer

och en präst

Antal

pastorat med

folkmängd

öfver 3,000

personer

och en präst

Antal

pastorat med

folkmängd

under 1,500

personer och

två präster

Antal

pastorat med

folkmängd

it 1,500—2,000

personer och

två präster

6

15

10

—

—

9

Lunds stift ......

5

33

49

35

3

1

Uppsala stift ...

6

39

31

5

O

ö

2

Linköpings stift

1

27

36

8

1

2

Skara stift.........

3

14

24

—

—

—

! Strängnäs stift..

3

14

27

6

—

1

1 Göteborgs stift..

■—

2

9

16

—

—

s. 237 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2-

237

Därtill må läggas, att Lunds stift liar 35 pastorat med öfver 3,000

personer däraf 9 pastorat med öfver 4,000 personer, hvilka pastorat alla

hafva en prästman.

För att ytterligare visa huru de af en prästman skötta pastoraten

inom de olika stiften kunna variera i folkmängd, upptages i nedanstående

tabell exempel på de minsta och största sådana pastorat.

Pastorat med eu prästman.

Uppsala

Stift:

Kalmar pastorat: 634

personer. -

Heisingtuna:

4,072.

Linköpings

»

Trehörna

» 889

» -

Tjällmo:

3,069.

Skara

»

Rockeby

» 834

»

Finnerödja:

2,945.

Strengnäs

»

Aspö

» 684

» -

Qvistbro:

3,747.

Vesterås

»

Hiimnsta

» 995

» -

Ludvika:

4,613.

Vexiö

»

Fanesjö

» 884

» -

Göteryd:

3,159.

Lunds

»

Stora Råby

» 830

» -

Husie:

5,585.

Göteborgs

»

Östad

» 1,126

» --

Vestra Frölunda.-

3,970.

Kalmar

»

Ås

» 1,039

» -

Fliseryd:

3,355.

Karlstads

»

Norra Finnskoga

» 1,585

Stora Kil:

3,571.

Hernösands

Häggdånger

» 1,099

» -

Nordingrå:

3,663.

Luleå

»

Örträsk

» 989

» -

Töre:

2,946.

Visby

»

Vall

» 779

» -

Klinte:

1,729.

Det synes mig sålunda att Riksdagen har fullt skäl påfordra, att

Kungl. Maj:t i samband med eu lönereglering för prästerskapet förelägger

Riksdagen ett etter beholvet af prästerliga tjänster afpassadt organisalionsförslag.

Vid uppgörandet af ett dylikt förslag synes man vida allvarligare

och grundligare än hvad prästlöneregleringskommittén synts vilja göra,

böra ställa sig till efterrättelse Riksdagens år 1897 uttalade önskan om

indragning af prästerliga tjänster.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen med afslag å kungl. proposition n:o 88 måtte i skrifvelse

till Kungl. Magt anhålla, att Kung]. Maj:t behagade låta utreda i hvad mån

för åstadkommande af likformighet mellan enahanda slag af prästerliga

befattningar eu effektiv och grundlig sammanslagning och indragning af

dylika befattningar må kunna äga rum och i samband därmed låta utarbeta

och för Riksdagen, samtidigt med att prästerskapets lönereglering ånyo

underställes Riksdagens pröfning, framlägga förslag till omreglering af de

prästerliga tjänsterna och därmed förenade löneförmåner.»

Vid granskning, i det föregående, af herr Perssons förslag om försäljning

af ecklesiastika boställen, som äro förenade med jordbruk, har

utskottet förklarat sig finna en dylik åtgärd mindre välbetänkt. Icke heller

Utskottet,

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

har utskottet ansett sig böra förorda tillämpning af ett lönesystem med

ålderstillägg, utöfver hvad som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag om beviljande

åt kyrkoherdar och komministrar af löneförhöjning efter vissa angifva

grunder. Då utskottet äfven till eu del andra spörsmål intager en

i viss mån annan ståndpunkt än denne motionär, finner utskottet sig föranlåtet

att afstyrka bifall till hans motion.

Med afseende å den af herr Kronlund väckta motionen har utskottet till

eu början ansett sig böra framhålla, att den af honom meddelade tabellen

öfver vissa pastorat inom olika stift — hvilken tabell synes vara sammanställd

efter tab. 2 i ser. D. af kommitténs tabeller — ej öfverensstämmamed

de siffror, som framgå ur kommitténs statistik angående sådana förhållanden,

som beröras af motionären i hans tabell. Utskottet har därför, i

anslutning till motionärens tabell, uppgjort följande tabell, med afseende å

hvilken — liksom äfven beträffande motionärens tabell — bör upplysas,

att den ej atser den nuvarande, utan den af prästlöneregleringskommittén

föreslagna, organisationen:

Visby stift med

32 landtpasto- rat och 4:4,000

personer .........

Antal

pastorat med

folkmängd

under 1,000

personer

och en präst

Antal

pastorat med

folkmängd

1,000—1,500

personer

och en präst

Antal

pastorat med

folkmängd

1,500—2,000

personer

och en präst

Antal

pastorat med

folkmängd

öfver 3,000

personer

och en präst

Antal

pastorat med

folkmängd

under 1,500

personer och

två präster

Antal

pastorat med

folkmängd

å 1,500-2,000

personer och

två präster

6

15

5

_

_

5

Lunds stift ......

5

29

46

35

4

3

Uppsala stift ...

7

38

26

5

o

O

5

Linköpings stift

1

26

34

O

O

1

2

Skara stift.........

O

O

15

22

•—

—

2

Strängnäs stift..

o

O

15

23

G

—

4

Göteborgs stift..

—

2

!)

16

—

1

Att emellertid den kyrkliga organisationen i vårt land företer många

svaga punkter, lärer väl knappast af någon bestridas. Utskottet, som anser

det vara af högsta vikt, att nu rådande missförhållanden såvidt möjligt

aflägsnas, har ock vid 4 § 2 mom. af förslaget till lag om reglering af

prästerskapets aflöning uttalat sig i den riktningen. Därvid har utskottet

dock ej förbisett, att en viss hänsyn måste tagas till de inom ett stift

eller en landsdel rådande vanorna och föreställningarna. I afseende härå

instämmer utskottet med prästlöneregleringskommittén, då densamma i sitt

betänkande angående den kyrkliga indelningen och organisationen (s. li)

yttrar: »Enligt kommitténs mening skulle nämligen ett försök att t. ex.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

reglera pastoraten i Skåne efter samma grunder som i Norrland vara ett

missgrepp samt innebära ett underkännande af häfdens betydelse, hvilket

antagligen skulle vara till men för det kyrkliga lifvet inom förstnämnda

provins.»

Den omständigheten, att för den händelse tionden varder afskrifven,

godtgörelse med visst belopp skall af statsverket lämnas till kyrkan, kan

efter utskottets mening ej utgöra tillräcklig grund för en sådan omgestaltning

på det kyrkliga området, som motionären åsyftar, när han töreslår,

att de prästerliga tjänsterna och med dem förbundna löneförmåner skola

pröfvas och fastställas af Riksdagen. Genom en dylik anordning skulle

enligt utskottets åsikt de olika församlingarnas rätt trädas för nära. Ty

kostnaden för religionsvårdens upprätthållande kommer dock allt fortfarande

att i hufvudsak drabba församlingarna, så länge det åligger dem

icke blott att lämna bidrag till eller helt och hållet aflöna sitt prästerskap

utan äfven att tillhandahålla samtliga prästerna bostad.

Utskottet afstyrker därför bifall till herr Kronlunds motion, helst ett

bifall till denna — liksom till herr D. Perssons motion —- skulle medföra

uppskof med ordnandet af hithörande viktiga angelägenheter, ett uppskof,

som icke kan anses önskvärdt.

Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt får utskottet

hemställa,

att Riksdagen

l:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager

de af utskottet här nedan under B), C) och E) upptagna

lagförslag, må, med bifall till herr K. J. Ekmans

motion n:o 54 och herr 0. W. Redelius’ motion n:o 295,

för sin del antaga det här nedan under A) upptagna

förslag till lag angående tillämpning i vissa fäll af

prästerskapets privilegier;

2:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager

de af utskottet här nedan under A), C) och E) upptagna

lagförslag, må, med förklarande att Kungl. Maj ds

förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning

Utskottets

hemställan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (No 1) Utlåtande N:o 2.

därför icke kunnat oförändradt bifallas — i anledning

af såväl Kungl. Maj:ts omförmälda förslag som herr

J. A. Jonssons i Hökhult motion n:o 270, herr P. Nilssons

i Bonarp motion n:o 272 och herr J. Bengtssons

i Bjärnalt motion n:o 275 — för sin del antaga det

här nedan under B) upptagna förslag till lag om indragning

till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde

samt om ersättning därför;

3:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager

de af utskottet här nedan under A), B) och

E) upptagna lagförslag, må, med förklarande att

Kungl. Majrts förslag till lag om reglering af

prästerskapets aflöning icke kunnat oförändradt bifallas

— i anledning af såväl Kungl. Maj:ts omförmälda

förslag som herr A. Henricsons motion n:o 292

samt med bifall till herr O. W. Bedelius’ motion n:o

284. men med afslag å herr G. Bos’ motion n:o 57,

herr J. Bengtssons i Bjärnalt motion n:o 277, herr J.

Byströms motion n:o 283, herr D. Perssons i Tallberg

motion n:o 288, herr J. Johanssons i Kälkebo motion

n:o 289, herr J. A. Jonssons i Hökhult m. fl. motion

n:o 291 i hvad den afser nu förevarande ämne, herr

G. Kronlunds motion n:o 303, herr C. G. Scedéns motioner

n:ris 306 och 313, den sistnämnda i hvad den afser nu

förevarande ämne, och herrar O. A. Bergs i Staby och

P. Pehr ssons i österby motion n:o 316 — för sin del

antaga det här nedan under C) upptagna förslag till lagom

reglering af prästerskapets aflöning;

4:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager

de af utskottet här nedan under A), B), C),

och E) upptagna lagförslag, må, med förklarande

att Kungl. Maj ris förslag till lag om emeritilöner

för präster icke kunnat oförändradt bifallas — i

anledning af såväl Kungl. Majrts omförmälda förslag

som herr C. G. Scedéns motion n:o 314 samt med bifall

till herr S. O. Nyländers motion n:o 290, — för sin del

antaga det här nedan under D) upptagna förslag till lag

om emeritilöner för präster;

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Bilus dagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

5 ro) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager

de af utskottet här nedan under A), B), C), och F)

upptagna lagförslag och förslag till grunder för ändringar

i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, må, med

förklarande att Kungl. Maj:ts förslag till lag om kyrkofond

icke kunnat oförändradt bifallas —• i anledning af

Kungl. Maj:ts omförmälda förslag samt med afslag å herr

H. Sandéns in. fl. motion n:o 311 — för sin del antaga det

här nedan under E) upptagna förslag till lag om kyrkofond;

samt

6:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del

antager de af utskottet här nedan under A), B), C),

och E) upptagna lagförslag, må, med förklarande att det

af Kungl. Maj:t framlagda förslag till grunder för ändringar

i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar

icke kunnat oförändradt bifallas, — i anledning af Kungl.

Maj:ts omförmälda förslag — för sin del antaga det här

nedan under F) upptagna förslag till grunder för ändringar

i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

A) Lag

angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets privilegier.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla om

prästerskapets bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter

skall äga motsvarande tillämpning å den ersättning, som enligt denna

dag utfärdad lag om indragning till statsverket och afskrifning åt prästerskapets

tionde samt om ersättning därför skall utgå till kyrkofonden; och

skall i afseende å kyrkofonden och dess alkastning iakttagas, att genom

öfverförande till denna fond af afkomst från prästerskapets boställen eller

fonden eljest tillkommande atlöningsmedel någon rubbning icke sker i den

prästerskapet genom privilegierna tillförsäkrade rätten att varda bibehållet

vid dessa atlöningsmedel.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

31

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Riksdagens Särskilda Utskotts (N\o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

B) Lag

om indragning till statsverket och afskrifning af präster''

skåpets tionde samt om ersättning därför.

i §•

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde,

vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter

af fast egendom skola, på sätt denna lag stadgar, indragas till statsverket

mot godtgörelse i penningar under titel »Ersättning för prästerskapets

tionde».

2 §•

Indragningen skall för hvarje

pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret

näst efter det, med hvars

utgång den på grund af förordningen

deri 11 juli 1862 eller förordningen

den 1 november 1872 fastställda

lönereglering för prästerskapet i pastoratet

upphör att gälla.

2 §•

Indragningen skall för hvarje

pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret

näst efter det, med hvars

utgång den på grund af förordningen

den 11 juli 1862 eller förordningen

den 1 november 1872 fastställda

lönereglering för prästerskapet i pastoratet

upphör att gälla.

Går tiden för dylik lönereglerings

giltighet till ända efter den 30 april

1923, äger Kungl. Maj:t, på framställning

af pastoratet och dess ordinarie

prästerskap, medgifva, att löneregleringen

må tidigare än i sådant

afseende är stadgadt, likväl ej före

den 30 april 1924, upphöra att gälla,

i hvilken händelse indragningen skall

försiggå från och med ecklesiastikåret

näst efter det, då löneregleringen

skatt enligt Kungl. Majds beslut an
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Bilisdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kung!. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

ses hafva förfallit. Är kyrkoherdebeställningen

ledig eller, där flera ordinarie

prästerliga tjänster finnas i

pastoratet, samtliga dessa på en gång

lediga, må Kungl. Majd, på ansökan

af pastoratet ensamt, sålunda förkorta

den tid, hvarunder löneregleringen eljest

skolat vara gällande.

3 §•

För hvarje församling skall uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret

näst före det, efter hvars utgång indragningen skall äga rum, bort

i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering utgöras af hvarje

fastighet i församlingen, dels ock hvilka belopp i penningar persedlarna

motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de femtio åren

1864—1913, därvid iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, det,

som öfverstiger ett hälft öre, uppföres till ett öre och det, som är under

eller till och med ett hälft öre, uteslutes.

Kammarkollegium har att, efter sålunda gjord uträkning, fastställa

den summa i. penningar, till hvilken samtliga i 1 § omförmälda afgifter

skola för hvarje församling vid indragningen beräknas.

4 §•

Ersättning för de till statsverket indragna afgifter skall för hvarje

församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum,

för all framtid utgå med den af kammarkollegium jämlikt 3 § fastställda

summa, och skall denna summa för hvarje ecklesiastikår vid dess början

inlevereras från statsverket till kyrkofonden.

5 §.

§•

De till statsverket indragna afgifter

skola under loppet af trettio

De till statsverket indragna afgifter

skola under loppet af tjugu

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.-o 2.

Kungl. Maj ds förslag;

ecklesiastikål’, räknade för hvarje pastorat

från och med det år, då indragningen

där vidtager, afskrifvas i sådan

ordning, att af den summa, kammarkollegium

enligt 3 § fastställt, inom

vederbörande församling till statsverket

årligen erläggas under de första

tio åren endast sextio procent, under

därpå följande fyra år femtio procent,

under därpå följande fyra år fyratio

procent, under därpå följande fyra

är trettio procent, under därpå följande

fyra år tjugu procent och under de

sista fyra åren allenast tio procent,

hvarefter från och med det trettioförsta

året återstoden eftergifves.

6 §•

I den man de till statsverket indragna

afgifter icke afskrifvits, skola

de, mot ersättning af de skattskyldiga,

af kronans uppbördsförvaltning debiteras,

uppbäras och redovisas i samband

med kronouppbörden.

Vid debiteringen iakttages, att

hvad i gällande löneregleringsresolution

angående afgifterna stadgas skall

lända till efterrättelse, dock att i lön

ingående persedlar skola lösas med

penningar efter de i o § af denna,

lag angifna medelvärden. >■]

Öfverstiger vid uppbörden influtet

belopp hvad jämlikt 5 § bör

till statsverket gäldas, skall öfverskottet

ofördröjligen tillställas försam
-

Utskottets förslag:

ecklesiastikår, räknade för hvarje pastorat

från och med det år, då indragningen

där vidtager, afskrifvas

i sådan ordning, att af den summa,

kammarkollegium enligt 3 § fastställt,

inom vederbörande församling till

statsverket årligen erläggas under de

första tio åren sextio procent, under

därpå följande fem år fyratio procent

och under de sista fem åren

tjugu procent, hvarefter från och med

det tjuguförsta året, återstoden eftergifves.

6 §•

I den mån de till statsverket indragna

afgifter icke afskrifvits, skola

de af kronans uppbördsförvaltning

debiteras, uppbäras och redovisas i

samband med kronouppbörden.

Vid debiteringen iakttages, att

hvad i den på grund af förordningen

den 11 juli 1862 eller förordningen

den 1 november 1872 meddelade löneregleringsresolution

angående afgifterna

stadgas skall lända till efterrättelse,

dock att i lön ingående

persedlar skola lösas med penningar

efter de i 3 § af denna lag angifna

medelvärden.

Öfverstiger vid uppbörden influtet

belopp hvad jämlikt 5 § bör till

statsverket gäldas, skall öfverskottet

ofördröjligen tillställas församlingens

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

lingens kyrkoråd; och xnå de afgifts- kyrkoråd; och må de afgiftsskyldiga

skyldiga själfva om användningen af själfva om användningen af sådant

sådant öfverskott besluta. öfverskott besluta.

7 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i

denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

C) Lag

om reglering af prästerskapets aflöning.

Med upphäfvande af hvad i förut

gifna författningar finnes stridande

mot här nedan meddelade föreskrifter

förordnas som följer:

1 §.

Hvarje tjänstgörande präst skall

erhålla, jämte fri bostad, aflöning i

öfrig!, så beräknad, att honom därigenom

beredes en efter tjänstegrad

och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna

i orten eller andra

särskilda förhållanden lämpad anständig

bärgning, utan att särskild

ersättning för honom på grund af

tjänsten åliggande förrättningar må

Med upphäfvande af förordningen

angående allmänt ordnande af prästerskapets

inkomster den 11 juli 1862

och förordningen angående ordnande

af prästerskapets i de territoriella

församlingarna i Stockholm aflöning

den 1 november 1872 äfvensom öfrig a

stadganden, sävidt de finnas stridande

mot här nedan meddelade föreskrifter,

förordnas som följer:

1 §•

1. Hvarje tjänstgörande präst

skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning

i öfrigt, så beräknad, att honom

därigenom beredes en efter tjänstegrad

och ämbetsåligganden äfvensom

lefnadskostnaderna i orten eller andra

särskilda förhållanden lämpad anständig

bärgning, utan att särskild

ersättning för honom på grund af

tjänsten åliggande förrättningar må

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Riksdagens Särskilda

Kungl. Maj ds förslag:

I enlighet med sålunda angifna

grunder och med hänsyn till befintliga

aflöningstillgångar meddelar

Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande,

föreskrifter angående aflöningens

beräkning, så lämpade, att jämväl

krafvel på utveckling af den

kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses,

äro dels kyrkoherdar, komministrar

och adjunkter i alla territoriella

församlingar, med undantag af

Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar,

dels ock kontraktsprostarne

i riket.

Utlåtande N:o 2.

Utskottets förslag:

I enlighet med sålunda angifna

grunder och med hänsyn till befintliga

aflöningstillgångar meddelar

Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande,

föreskrifter angående afiöningens

beräkning, så lämpade, att jämväl

krafvel på utveckling af den

kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses,

äro dels kyrkoherdar, komministrar

och adjunkter i alla territoriella

församlingar, med undantag åt

Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar,

dels ock kontraktsprostarne i

riket.

2. Lön må ej fastställas till

lägre belopp än fyratusen kronor för

kyrkoherde och tvåtusen femhundra

kronor för komminister, ej heller arfvode

för adjunkt till lägre belopp än

ettusen kronor.

Högsta lönebelopp vare tiotusen

kronor.

Utskotts (N:o 1)

■2 §.

1. För uppgörande af förslag till lönereglering för kyrkoherden inom

hvarje pastorat samt för komminister, där sådan bör finnas, skall länsvis

tillsättas en nämnd, hvars ordförande Kungl. Maj:t, på förslag af landshöfding

och biskop, förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet och

länets landsting äga att inom eller utom sig utse hvardera en ledamot.

Stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola utse en

ledamot af nämnden att, i stället för den af landstinget valde, deltaga i

nämndens öfverläggningar och beslut, när lönereglering skall verkställas

för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

2. Tillhör ett län två eller flera stift, äga biskoparne i samtliga dessa

stift att med landshöfdingen deltaga i upprättandet af förslaget till ord
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 247

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

förande; likväl gäller detta icke i afseende å biskop, uti hvilkens stift allenast

ett pastorat, en socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskild! stift, skall vederbörande

domkapitel utse en ledamot i nämnden, hvarmed dock, därest denna länsdel

bestai af allenast ett eller tva pastorat, bör anstå, intill dess nämndens

oidföiande hos domkapitlet anmält, att lönereglering är i ordningen att

där företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvartdera landstinget

ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet omfattar.

o. Ordföranden och ofvan bemälde ständiga ledamöter i nämnden

utses en hvar för tre år; dock att val första gången verkställes af landstinget

för endast två år och af domkapitlet för allenast ett år.

4. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande och

ständiga ledamöter är stadgad, bör för en hvar af dem förordnas suppleant

att i nämnden inträda, när den, för hvilken suppleanten blifvit utsedd,

år medlem af pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas,

eller finnes af förfall hindrad att i nämndens förrättning; deltaga.

o. Hvarje pastorat äger utse 5. Hvarje pastorat äger utse en

en ledamot af nämnden att i dess ledamot af nämnden att i dess öföfverläggningar

och beslut deltaga, verläggningar och beslut deltaga, då

då fråga förekommer, hvilken afser fråga förekommer, hvilken afser

samma pastorat; börande denne till- samma pastorat, och företages därvid

fällige ledamot vara bosatt inom pasto- jämväl val af suppleant; börande

ratet eller någon närbelägen socken, denne tillfällige ledamot och suppleanten

för honom vara bosatta inom

pastoratet eller någon närbelägen

socken.

6- Förlag tm lönereglering beträffande pastorat, som består af två

e fei flera socknar i olika län eller stift, uppgöres af nämnden i det län,

där moderförsamlingen är belägen, och, om moderförsamlingen tillhör flera

län, af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

... J'' Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta af statsmedel

för små förrättningar resekostnads- och traktamentsersättning till det belopp,

Kungl Maj:t bestämmer; och äger ordföranden att hos Kungl. Maj:t göra

underdånig framställning om lämpligt anslag af sådana medel till skrifbitråde

åt nämnden.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Riksdagens Särskilda Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

3 §.

För lönereglering erforderliga åtgärder skola vidtagas i den ordning de

särskilda pastoraten emellan, som nämnden, med hufvudsakligt afseende

å den tid, regleringen där kan vinna tillämpning, beslutar; och skall

nämnden, då lönereglering är i ordningen att företagas, i god tid dessförinnan

underrätta domkapitlet härom.

4 §•

1. I enlighet med de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående

beräkning af prästerskapets aflöning skall nämnden för hvarje prästerlig

beställning inom det pastorat, regleringen afser, föreslå beloppet af den

aflöning som efter nämndens bepröfvande bör tillkomma innehafvaren

af samma beställning, och därvid angifva alla omständigheter, hvilka

varit för nämnden bestämmande.

Skulle för kyrkoherde eller komminister föreslagen lön uppgå till

skäligt belopp endast under förutsättning, att hans tjänstgöringsskyldighet

varder på visst sätt bestämd, skall nämnden tillika föreslå aen lön, som

bär tillkomma honom, i händelse det förutsatta förhållandet icke skulle

inträffa.

2. Nämnden äger ock att hos

Kungl. Magt gorå under dåning framställning

ej mindre om delning af

pastorat eller inrättande af ny prästerlig

tjänst än äfven beträffande sammanslagning

af pastorat eller indragning

annorledes af befintlig tjänst,

liksom det tillkommer nämnden att

enahanda fr

rasor,

hvilka af Kungl.

Maj:t hänskjutas

gifva underdåniga

till nämnden,

utlåtanden.

af
-

Finnes inom pastorat annan

prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattning,

har nämnden att yttra sig, hu
-

2. Nämnden skall taga under

ompröfning, huruvida a ena sidan

delning af pastorat eller inrättande

af ny prästerlig tjänst och a andra,

sidan sammanslagning af pastorat

eller indragning annorledes af befintlig

tjänst må kunna lämpligen

äga rum samt hos Kungl. Maj:t göra

den framställning, som anses af

omständigheterna påkallad; liksom

det tillkommer nämnden att i enahanda

frågor, hvilka af Kungl. Maj:t

hänskjutas till nämnden, afgifva underdåniga

utlåtanden.

Finnes inom pastorat annan

prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattning,

har nämnden att yttra sig,

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

ruvida den tjänsten bör anordnas såsom

komministersbeställning eller

indragas.

Anser nämnden, att bostadsboställe

bör till främjande af församlingsvården

utbytas mot annan åt

prästerskapet upplåten fastighet, må

nämnden göra framställning om sådant

utbyte.

Göres af nämnden hemställan i

något af nu omförmäldä fall, skall

nämnden framlägga fullständigt förslag

till lönereglering, såväl under

förutsättning att dess hemställan varder

gillad, som ock för den händelse

att densamma icke vinner nådigt bifall.

År tillämpning af redan meddeladt

beslut om indragning eller

inrättande af prästerlig tjänst beroende

af tjänsteinnehafvares afgång,

skall nämnden uppgöra särskilt

förslag till lönereglering för den tid,

tjänsteinnehafvaren vid sin beställning

kvarstår.

Här nämnden beslutat föreslå

delning af pastorat eller indragning

af tjänst, skall anmälan därom af

nämnden ofördröjligen göras hos

domkapitlet; och kommer tjänst, som

med förslaget åsyftas, att, i händelse

af ledighet, endast på förordnande

uppehållas, intill dess samma förslag

blifvit pröfvadt.

Utskottets förslag:

huruvida den tjänsten bör anordnas

såsom komministersbeställning eller

indragas.

Anser nämnden, att bostadsboställe

bör till främjande af församlingsvården

utbytas mot annan åt

prästerskapet upplåten fastighet, må

nämnden göra framställning om sådant

utbyte.

Göres af nämnden hemställan i

något af nu omförmäldä fall, skall

nämnden framlägga fullständigt förslag

till lönereglering, såväl under

förutsättning att dess hemställan varder

gillad, som ock för den händelse

att densamma icke vinner nådigt bifall.

År tillämpning af redan meddeladt

beslut om indragning eller

inrättande af prästerlig tjänst beroende

af tjänsteinnehafvares afgång,

skall nämnden uppgöra särskild! förslag

till lönereglering för den tid,

tjänsteinnehafvaren vid sin beställning

kvarstår.

Har nämnden beslutat föreslå

delning af pastorat eller indragning

af tjänst, skall anmälan därom af

nämnden ofördröjligen göras hos

domkapitlet; och kommer tjänst, som

med förslaget åsyftas, att, i händelse

af ledighet, endast på förordnande

uppehållas, intill dess samma förslag

blifvit pröfvadt.

5 §• 5 §.

Från prästerskapet i det pastorat, Från prästerskapet i det pastorat,

beträffande hvilket lönereglering beträffande hvilket lönereglering

Bill. till Kilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

32

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl, Maj ds förslag:

skall verkställas, infordrar nämnden

uppgift å samtliga de aflöningsförmåner,

som utöfver församlingsafgifter

äro att tillgå, därvid prästerskapet

angående tillkomsten af dessa

förmåner och villkoren för deras åtnjutande

bör meddela så fullständiga

upplysningar, som kunna erhållas.

En hvar af pastoratets ordinarie

präster äger att hos nämnden göra

skriftlig framställning beträffande de

frågor, som hafva samband med löne
-

Utskottets förslag:

skall verkställas, infordrar nämnden

uppgift å samtliga de aflöningsförmåner,

som utöfver församlingsafgifter

äro att tillgå, därvid prästerskapet

angående tillkomsten af dessa

förmåner och villkoren för deras åtnjutande

bör meddela så fullständiga

upplysningar, som kunna erhållas.

Bär skog å boställe, hvithet af

menighet anskaffats eller af enskild

donerats, antages lämna afkastning

utöfver hvad som erfordras för boställets

husbehof eller församling åliggande

kyrko- eller prästgårdsbyggnad,

skall nämnden hos domänstyrelsen

göra framställning om utredning angående

skogens sannolika behållna afkastning

under de tjugu år, som följa

näst efter det förut fastställd lönereglering

för prästerskapet i pastoratet

upphör att gälla. Såsom behållen

skog saf kastning skall i förevarande

fall anses hvad af försäljningsmedel

för skog från bostället återstår efter

afdrag af kostnaderna dels för virkets

försäljning, dels för skogens indelning

samt skogsstatens öfriga bestyr

med skogen, dels för bevakning samt

skogsodlings- och andra arbeten för

skog sskötselns främjande å bostället,

dels ock för åtgärd eller anstalt, som

af ser tillgodogörande af virkesafkastning

eller motverkande af uppkommen

skada å skogen.

En hvar af pastoratets ordinarie

präster äger att hos nämnden göra

skriftlig framställning beträffande de

frågor, som hafva samband med löne
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

regleringen för prästerskapet i pastoratet

eller med den kyrkliga organisationen

därstädes.

6 §•

1. År bostadsboställe upplåtet

åt innehafvare af viss prästerlig tjänst,

skall af kastningen af sådant boställe

beräknas såsom tillgång till bestridande

af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden,

utan afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens

fullgörande å boställets

laga hus men med tagen hänsyn till

erforderliga brukningskostnader, uppskatta

till visst penningbelopp, motsvarande

årliga medelvärdet af alla

de förmåner, tjänsteinnehafvaren äger

att från bostället eller såsom ersättning

för därifrån upplåten jord eller

särskild rättighet åtnjuta, förmånerna

af fri bostad och af skogsfång till

husbehof häri dock icke inbegripna.

Har bostadsboställe tillkommit på

sådant sätt, att på grund där af skogsafkastning

från samma boställe må

utöfver husbehofvet tillgodonjutas af

tjänsteinnehafvaren, skall dylik afkastning

särskildt beaktas vid uppskattningen.

Är skogsafkastningen så

betydande, att den, jämte annan afkastning

af bostället, i afsevärd mån

öfverskjuter beloppet af den aflöning,

som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,

skall, där bostället är

af församlingen anskaffadt, endast så

regleringen för prästerskapet i pastoratet

eller med den kyrkliga organisationen

därstädes.

6 §•

1. År bostadsboställe upplåtet åt

innehafvare af viss prästerlig tjänst,

skall af kastningen af sådant boställe

beräknas såsom tillgång till bestridande

af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden,

med tagen hänsyn till såväl erforderliga

brukningskostnader som den bo~

ställshafvaren åliggande nybyggnadsoch

underhållsskyldigheten i afseende

å sådana insynade byggnader å bostället,

som ej är o laga hus, uppskatta

till visst penningbelopp, motsvarande

årliga medelvärdet af alla de förmåner,

tjänsteinnehafvaren äger att

från bostället eller såsom ersättning

för därifrån upplåten jord eller särskild

rättighet åtnjuta, förmånerna

af fri bostad och af skogsfång till

husbehof häri dock icke inbegripna.

Öfverstiger afkastningen af skog

å bostadsställe, hvilket af menighet

anskaffats eller af enskild donerats,

hvad som erfordras för boställshafvarens

husbehof eller församling åliggande

kyrko- eller prästgårdsbyggnad,

skall behållna skogsafkastningen, beräknad

på sätt i 5 § angifves, i sin

helhet komma boställshafvaren till godo

och af nämnden särskildt beaktas vid

uppskattningen af boställets afkastning.

Antages behållna skogsafkastningen

från boställe, hvilket af menighet an
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag:

stor del af samma afkastning, som

tinnes skälig, tillgodoföras tjänsteinnehafvaren

; hvaremot nämnden beträffande

återstoden skall hos Kungl.

Maj:t göra anmälan.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till

försäljning eller utbyte af bostadsboställe,

hvars skogsafkastning öfverstiger

tjänsteinnehafvarens husbehof,

varder, om bostället icke af menighet

inköpts eller af enskild för ändamålet

donerats, i sammanhang därmed

pröfvadt, huruvida någon del

af köpeskillingen eller, vid byte, af

mellangiften skall öfverlämnas till

kyrkofonden.

År förslag väckt om inrättande

af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst

och finnes inom den församling,

där tjänsteinnehafvaren skall

vara bosatt, fastighet, som vid tiden

för uppgörande af löneregleringen är

upplåten åt innehafvare af befintlig

tjänst men icke vidare för densamma

erfordras, skall dylik fastighet anses

såsom bostadsboställe för den föreslagna

tjänsten. Göres framställning

om inrättande ånyo af indragen tjänst,

vid hvilken funnits bostadsboställe,

skall, där hinder eljest icke möter,

Utskottets förslag:

skaffats, blifva så betydande, att den,

jämte annan afkastning af bostället,

i af sevärd mån öfverskjuter beloppet

af den aflöning, som anses böra tillkomma

tjänsteinnehafvaren, skall endast

så stor del af samma afkastning,

som finnes skälig, tillgodoföras

tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden

beträffande återstoden skall hos

Kungl. Maj:t göra anmälan. Ej må

skogsafkastning utöfver husbehofvet

från andra än nämnda slag af bostadsboställen

tillgodonjutas af boställenas

innehafvare.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till

försäljning eller utbyte af bostadsboställe,

hvars skogsafkastning öfverstiger

tj änsteinnehafvarens husbehof

varder, om bostället icke af menighet

anskaffats eller af enskild donerats,

i sammanhang därmed pröfvadt,

huruvida någon del af köpeskillingen

eller, vid byte, af mellangiften

skall öfverlämnas till kyrkofonden.

År förslag väckt om inrättande

af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst

och finnes inom den församling,

där tjänsteinnehafvaren skall

vara bosatt, fastighet, som vid tiden

för uppgörande af löneregleringen är

upplåten åt innehafvare af befintlig

tjänst men icke vidare för densamma

erfordras, skall dylik fastighet anses

såsom bostadsboställe för den föreslagna

tjänsten. Göres framställning

om inrättande ånyo af indragen tjänst,

vid hvilken funnits bostadsboställe,

skall, där hinder eljest icke möter,

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

samma fastighet likaledes såsom bostadsboställe

för den tjänsten räknas.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar

för samtliga prästerliga

tjänster inom ett pastorat skall nämnden

upptaga inkomster, som grunda

sig därpå, att församling till löneförbättring

för prästerskapet inköpt

annat hemman eller lägenhet än

bostadsboställe eller anskaffat andra

fördelar, eller att enskild person för

samma ändamål till församling'' gjort

donation, eller att ersättning lämnats

för jord eller annan förmån, hvilken

varit förenad med egendom af nu

angifven beskaffenhet; och skola jämväl

dessa inkomster af nämnden uppskattas

till årligt medelvärde.

3. Uppskattning, hvarom i denna

paragraf sägs, skall afse de tjugu år,

som följa näst efter det förut fastställd

lönereglering upphör att gälla.

4. Anser nämnden, att med jordbruk

förenadt bostadsboställe eller

del däraf lämpligen må kunna upplåtas

på arrende, och att en utarrendering

utan inskränkning till innehafvarens

besittningstid icke skulle

medföra väsentliga olägenheter för

boställshafvaren i afseende å hans

tjänsteutöfning eller personliga ställning,

har nämnden att hos Kungl.

Maj:t göra underdånig framställning

om tillstånd till sådan utarrendering,

hvarvid skola noggrant angifvas ej

mindre de byggnader och jordområden,

som må upplåtas åt arrendatorn

eller bibehållas för boställshafvaren,

än äfven de särskilda förbe
-

Utskottets förslag:

samma fastighet likaledes såsom bostadsboställe

för den tjänsten räknas.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar

för samtliga prästerliga

tjänster inom ett pastorat skall nämnden

upptaga inkomster, som grunda

sig därpå, att menighet till löneförbättring

för prästerskapet anskaffat

annat hemman eller lägenhet än

bostadsboställe eller heredt andra fördelar,

eller att enskild person för

samma ändamål till församling gjort

donation, eller att ersättning lämnats

för jord eller annan förmån, hvilken

varit förenad med egendom af nu angifven

beskaffenhet; och skola jämväl

dessa inkomster af nämnden uppskattas

till årligt medelvärde.

3. Uppskattning, hvarom i denna

paragraf sägs, skall afse de tjugu år,

som följa näst efter det förut''fastställd

lönereglering upphör att gälla.

4. Kan med jordbruk förenadt

bostadsboställe eller del däraf lämpligen

upplåtas på arrende, och anses

en utarrendering utan inskränkning

till innehafvarens besittningstid icke

medföra väsentliga olägenheter för

boställshafvaren i afseende å hans

tjänsteutöfning eller personliga ställning,

har nämnden att hos Kungl.

Maj:t göra underdånig framställning

om tillstånd till sådan utarrendering-,

hvarvid skola noggrant angifvas ej

mindre de byggnader och jordområden,

som må upplåtas åt arrendatorn

eller bibehållas för boställshafvaren,

än äfven de särskilda förbehåll,

som till betryggande af boställs
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254 Iiiksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

håll, som till betryggande af boställs- hafvarens tillgång till vissa tjänstbarhafvarens

tillgång till mjölk samt heter finnas höra i arrendekontraktet

skjuts eller andra tjänstbarheter fin- intagas,

nas böra i arrendekontraktet intagas.

7 §•

Förslå i 6 § omförmälda tillgångar icke till den aflöning, som

anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån

sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl

icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande,

att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprättade

mantalslängd utginge tio öre och därutöfver fem öre för hvarje helt

eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet;

skolande inkomsten beräknas för jordbruksfastighet till sex kronor och för

annan fastighet till fem kronor för hvarje fulla etthundra kronor af

taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om

inkomst af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvithet

bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Nämnden skall beräkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,

bör såsom församlingsafgifter utgöras; dock att vid beräkningen skola

uteslutas prästerskapet jämte tillhörande husfolk äfvensom prästerskapets

boställen och löneinkomster.

8 §.

Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt

af de i 6 och 7 §§ omförmälda, därför tillgängliga medel, skall bristen fyllas

genom tillskott från kyrkofonden; och har nämnden att föreslå beloppet

af sådant tillskott.

9 §.

Särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad

innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst,

skall oafkortad komma samme tjänsteinnehafvare till godo.

10 §.

För uppgörande af de i 6 och 7 §§ föreskrift^ beräkningar skall

nämnden sammanträda inom pastoratet.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Riksdagens Särskilda Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

ii §•

Nämndens i enlighet med ofvan angifna bestämmelser uppgjorda

förslag beträffande lönereglering och öfriga därmed sammanhängande frågor

skall särskild! för hvarje pastorat öfverläinnas till domkapitlet, öfver

nämndens förslag äfvensom öfver det utlåtande, synerätt jämlikt 25 §

har att afgifva, skall domkapitlet infordra yttranden från pastoratet samt

dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet

är ledig, från kontraktsprosten; och förordnar domkapitlet särskild

präst att för ändamålet hålla kyrkostämma med hvarje till pastoratet

hörande församling.

Sedan handlingarna inkommit, öfverlämnar domkapitlet desamma jämte

sitt yttrande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som med eget utlåtande

anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning.

12 §.

1. Kungl. Maj:t fastställer särskild! beträffande hvarje pastorat dels

aflöning för kyrkoherden samt för komminister, där sådan skall vara anställd,

dels ock för hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre

församlingsafgifter från pastoratet än äfven tillskott från kyrkofonden, när

dylikt tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår,

räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att

gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där

afsedt fall stadgas.

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda

fall, att skogsaf kastning från

bostadsboställe, som blifva af församling

anskaffaåt, är så betydande, att

den, jämte annan afkastning af bostället,

i afsevärd mån öfverskjuter

beloppet af den aflöning, som anses

böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,

meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes

hörande, föreskrifter angående

användande för andra kyrkliga

ändamål inom pastoratet af den del

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda

fall, att skogsafkastning från

bostadsboställe, hvilket af menighet anskaffats,

antages blifva så betydande,

att den, jämte annan afkastning af

bostället, i afsevärd mån öfverskjuter

beloppet af den aflöning, som anses

böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,

meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes

hörande, föreskrifter angående

användande för andra kyrkliga

ändamål inom pastoratet af den del

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

af samma afkastning, som finnes icke

böra af tjänsteinnehafvaren tillgoclonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 §

4 mom. sägs, gjort framställning om

utarrendering af med jordbruk förenad!

bostadsboställe, och medgifver

Kungl. Maj:t, att bostället eller del

däraf må på arrende upplåtas, utan

inskränkning till innehafvarens besittningstid,

varde i samband därmed

bestämmelser meddelade angående

hvad i afseende å utarrenderingen

skall i hufvudsak iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga

tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen

skola pröfvas och fastställas

af Kungl. Maj ds befallningshafvande.

Utskottets förslag:

af samma afkastning, som finnes icke

böra af tjänsteinnehafvaren tillgodonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 §

4 mom. sägs, gjort framställning om

utarrendering af med jordbruk förenadt

bostadsboställe, och medgifver

Kungl. Majd, att bostället eller del

däraf må på arrende upplåtas, utan

inskränkning till innehafvarens besinningstid,

varde i samband därmed

bestämmelser meddelade angående

hvad i afseende å utarrenderingen

skall i hufvudsak iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga

tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen

skola pröfvas och fastställas

af Kungl. Maj ds befallningshafvande.

Vid löneregleringens fastställande

skall, för det fall, att vid utarrenderingen

icke skulle kunna betingas en

arrendeafgift, motsvarande det penningbelopp,

hvartill afkastningen af

boställets jordbruk beräknats, dels föreskrifvas,

i hvilken omfattning församlingsafgifter,

inom de i 7 § angifna

gränser, skola till betäckande af uppkommen

brist, sedan denna blifva af

Kungl. Maj ds befallningshafvande vitsordad,

ytterligare utgöras, dels stadgas

förbehåll om rätt för boställshafvaren

att af kyrkofondens medel uppbära,

hvad, utöfver församlingsafgifterna,

må finnas erforderligt till bristens

fulla betäckande.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag: JJtshottets förslag:

13 §.

Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst, om hvars bibehållande eller inrättande

framställning blifvit gjord, icke vara för själavårdens behöriga

handhafvande nödig, må Kungl. Maj:t likväl medgifva, att sådan tjänst

bibehålies eller inrättas, därest församling med tre fjärdedelar af de i omröstningen

deltagandes röster efter röstvärdet beslutat utgöra, hvad utöfver

afkastningen af bostadsboställe, hvilket är med tjänsten förenadt, eller, där

tjänst ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras till

bestridande af den aflöning, Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning

af prästerskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer. Ej må tillskott

från kyrkofonden lämnas för tjänst, som sålunda varder inrättad

eller bibehållen.

14 §.

Beslutar församling med den röstöfvervikt, som i 13 § för där angifvet

fall stadgas, att höja aflöning, som Kungl. Maj:t enligt 12 § för

viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas

Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Till gäldande af

belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd, må icke lämnas tillskott

från kyrkofonden.

15 §.

Har Kungl. Maj:t under den tid, för hvilken lönereglering är fastställd,

bifallit gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga organisationen,

som uti 4 § 2 mom. omförmäles, skall vid däraf föranledt

bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af tillgångar därtill

samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande frågor denna

lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att icke särskild nämnd

för ärendets beredning tillsättes.

16 §.

1. I det vid löneregleringen såsom församlingsafgifter fastställda bidrag

till prästerskapets aflöning skola alla de, hvilka inom församlingen erlägga

kommunalutskylder, deltaga efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet

stadgade grunder; och skall detta bidrag årligen utdebiteras.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

33

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet

för löneinkomster äfvensom prästerskapets boställen, ehvad dessa af löntagare

bebos och brukas eller äro afsedda endast att lämna bidrag till

prästerskapets aflöning.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkans präster
-

skap, som tillkommer vissa främman

2. Församlingsafgifterna skola

debiteras och uppbäras i samma ordning

som afgifter till kyrka och skola.

Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis

utbetala till kyrkoherde och

komminister hvad af församlingsafgifterna

tillkommer en hvar af dem.

Består pastorat af två eller flera

församlingar, skall pastoratets lönebidrag

årligen till utgörande fördelas

på de särskilda församlingarna i förhållande

till hvarje församlings hela

inkomstbelopp, beräknadt enligt de i

7 § angifna grunder.

3 trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna skola

debiteras och uppbäras i samma ordning

som afgifter till kyrka och skola.

Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis

utbetala till kyrkoherde och

komminister hvad af församlingsafgifterna

blifvit en hvar af dem tillför

säkradt.

Består pastorat af två eller flera

församlingar, skall pastoratets lönebidrag

årligen till utgörande fördelas

på de särskilda församlingarna i förhållande

till hvarje församlings hela

inkomstbelopp, beräknadt enligt de

i 7 § angifna grunder.

17 §.

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister

skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande löntagare.

18 §.

Hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,

vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning*

för resa till tjänstgöringsort enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t

därom meddelar.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och

vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar,

skall sådan godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kung!.

Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Tjänstgör extraordinarie präst vid två ordinarie befattningar, skall

adjunktsarfvodet ökas med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet

utgående belopp.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Riksdagens Särskilda Utskotts (Wto 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

19 §.

Då extraordinarie präst på grund af förordnande uppehåller kyrkoherdebefattning

eller sådan komministersbefattning r annexförsamling eller

kapellag, . med hvilken är förenad skyldighet att på eget ansvar under

pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen, skall den extraordinarie prästen,

utöfver hvad han såsom adjunkt äger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode

med belopp, som beräknas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade

föreskrifter.

Uppehåller den extraordinarie prästen två ordinarie tjänstebefattningar,

tillkommer honom med afseende å hvardera befattningen den rätt till vikariearfvode,

som nu stadgats.

20 §.

1. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjänsteärenden skola tillhandahållas

adjunkt af den präst, till hvilkens biträde han är anställd, eller hvilkens

tjänst han uppehåller, eller, da tjänsten är ledig, af den som åtnjuter

de med densamma förenade inkomster.

,.2'' AcUunktsarfvode för extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom

biträde åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.

J

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti 18 §

förutsatta fall, ätt extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningai,

skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster,

gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall

under enahanda förutsättning tillämpas jämväl med afseende å bestridandet

af kostnaderna för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen.

_ Vikariearfvode skall gäldas af den, som uppbär de med den ordinarie

tjänsten förenade inkomster.

4. Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort skall

bestridas af kyrkofonden.

21 §.

Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola kvartalsvis utbetalas

till vederbörande adjunkter.

Andra arfvoden liksom ersättning för bostad och vivre, där dessa

senaie förmåner böra godtgöras med penningar, skola likaledes kvartalsvis

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Riksdagen», Särskilda JJtskotts (N:o T) Utlåtande N.o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag.

utbetalas, dock att, om före utgången af sålunda angifven betalningstid

förordnande upphör, samtidigt skall till adjunkten erläggas hvad honom

tillkommer.

22 §.

Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla

annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger att åt den,

som uppbär med den" senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta godt

rörelse enligt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräk
-

ning af sådan godtgörelse.

23 §.

För en hvar af kontraktsprostarne fastställer Kungl. Maj :t arfvode efter

förslag, som domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra i enlighet med darom

af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter; och skola arfvodena galdas

från kyrkofonden.

24 S.

Präst, som är förordnad att i stället för kontraktsprost utöfva dennes

prostämbete, äger att af den, hvilken eljest är till prostarfvodet berättigad,

för den tid, förordnandet omfattar, uppbära hälften af det belopp, som

för samma tid skall såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest asamjcr.

25 §.

Dd lönereglering är i ordningen

att företagas beträffande pastorat,

där b o stadsbo ställe af andra

eller tredje klassen på landet finnes,

skall domkapitlet påkalla husesyn

å sådant boställe för utrönande af

den kostnad, som föranledes afboställshafvaren

åliggande byggnadsskyldighet

vid de laga husen å bostället

under de tjugu år, för hvilka

löneregleringen skall gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna

i ecklesiastik boställsordning

skall sy ner ätten i fråga om hvarje

25 §.

1. Då lönereglering är i ordningen

att företagas beträffande

pastorat, där bostadsboställe, hvars

innehafvare är delägare i skånska

prästerskapets byggnadskassa, finnes,

skall domkapitlet joåkalla husesyn

å sådant boställe för utrönande

af den kostnad, som föranledes eif

bo.ställshgfvaren åliggande byggnadsskyldighet

vid de laga husen å

bostället under de tjugu år, för

hvilka löneregleringen skall gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna

angående prästgårdsby g g na
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag:

laga hus å bostället, beträffande

hvithet byggnadsskyldighet åligger

beställshafvaren, noggrant uppskatta

den kostnad, som kan antagas böra

under löneregleringsperioden utgå

för boställshafvarens fullgörande eif

berörda, skyldighet vid samma hus,

och skall synerätten afgifva utlåtande

angående det belopp, hvartill

kostnaden särskildt för nybyggnad

och därmed enligt nämnda boställsordning

likställd förbättring och särskildt

för underhåll beräknas komma

i medeltal årligen uppgå.

26 §.

I sammanhang med pröfning

af uppgjordt förslag till lönereglering

fastställer Kungl. Maj:t de ersättningsbelopp,

som under löreregleringsperioden

årligen skola inom

pastoratet afsättas såsom godtgörelse

till boställshafvaren dels för

nybyggnad och därmed enligt ecklesiastik

boställsordning likställdförbättring

af de laga husen å bostadsboställe

af andra eller tredje

klassen på landet, dels och för

husens underhåll; skolande dessa

belopp under lönereglering speriodens

särskilda år oförändrade utgå.

27 §.

Till bestridande af den iämlikt

26 § fastställda ersättning skola afgifter

utgå enligt de i 16 § för ut
-

Utskottets förslag:

der i Skåne samt beträffande skånska

prästerskapets byggnadskassa

skall synerätten i fråga om hvarje

laga hus å bostället noggrant uppskatta

den kostnad, som kan antagas

böra under löneregleringsperioden

utgå för boställshafvarens

fullgörande af berörda skyldighet

vid samma hus, och skall synerätten

afgifva utlåtande angående det belopp,

hvartill särskildt afgifterna

till nämnda kassa och särskildt

kostnaden för underhåll beräknas

komma i medeltal årligen uppgå.

I sammanhang med, pröfning af

uppgjordt förslag till lönereglering

jästställer Kungl. Maj:t de ersättningsbelopp,

som under löneregleringsperioden

årligen skola inom

pastoratet afsättas såsom godtgörelse

till boställshafvaren dels för

de afgifter, som det åligger honom

att erlägga till byggnadskassan,

dels ock för de laga husens underhåll;

skolande dessa belopp under

lönereglering speriodens särskilda år

oförändrade utgå.

2. Till bestridande af den jämlikt

1 mom. fastställda ersättning

skola afgifter utgå enligt de i 16

§ för utgörande af pastoratets lönebidrag

stadgade grunder, med iakttagande

af där angifna undantag.

Medel som på grund aj 1 mom.

afsättas inom pastorat, skola särskildt

för sig af vederbörande kyrkoråd

förvaltas och göras räntebärande.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj tis förslag:

görande af pastoratets lönebidrag

stadgade grunder, med iakttagande

af där angifna undantag.

28 §.

Medel, som på grund af 26 §

afsättas inom pastorat, skola särskilt

för sig eif vederbörande kyrkoråd

förvaltas och göras räntebärande.

Ej må eif dessa medel hvad

som anslagits till gäldande eif kostnad

för nybyggnad och förbättring

sammanblandas med den del, som

är afsedd till bestridande af underhållskostnad.

Utskottets förslag:

Ej må af dessa medel hvad

som anslagits för betäckande af

boställshafvarens af gifter till skånska

prästerskapets byggnadskassa

sammanblandas med den del, som

är afsedd till bestridande af underhållskostnad.

Af omförmälda medel äger boställshafvaren

att för verkställda

inbetalningar till byggnadskassan

och för underhåll af de laga husen

å bostället erhålla godtgörelse i enlighet

med hvad därom är särskildt

stadgadt.

29 §.

Boställshafvare äger att vid

nybyggnad och för underhåll af de

laga husen å b o stadsbo ställe af

andra eller tredje klassen på landet

erhålla godtgörelse af de i 28 §

omförmälda medel, på sätt stadgas

i ecklesiastik boställsordning.

30 §. 26 §.

1. Där bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister icke finnes,

åligger det pastoratet att, intill dess sådant boställe varder anskaffadt och

behörigen insynadt, antingen tillhandahålla tjänsteinnehafvaren, utan kostnad

för denne, bostad, lämpad efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande

klass är i ecklesiastik boställsordning stadgadt, eller ock tilldela

tjänsteinnehafvaren skälig hyresersättning; och skola utgifterna härför

bestridas i den ordning, som uti 16 § föreskrifves.

2. Önskar innehafvare af med jord- 2. Önskar innehafvare af med

bruk förenadt bostadsboställe, att bo- jordbruk förenadt bostadsboställe, att

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 2.

Kungl. Maj ds förslag:

stället eller del däraf må, utan inskränkning

till hans besittningstid,

upplåtas på arrende, göre hos vederbörande

domkapitel ansökning om tillstånd

därtill. Efter pastoratets och

kontraktsprostens hörande meddele

domkapitlet beslut, och må det sökta

tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen

linnes medföra väsentliga

olägenheter för boställets innehafvare

i afseende å hans tjänsteutöfning eller

personliga ställning.

Före utarrenderingen skola för

boställshafvarens räkning undantagas

bostad med nödiga ekonomi- och uthus

äfvensom visst jordområde, hvarjämte

i arrendekontraktet skola intagas

de särskilda förbehåll, som må

finnas erforderliga till betryggande

af boställshafvarens tillgång till mjölk

samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga

tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen

skola pröfvas och fastställas

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Utskottets förslag:

bostället eller del däraf må, utan inskränkning

till hans besittningstid,

upplåtas på arrende, göre hos vederbörande

domkapitel ansökning om tillstånd

därtill. Efter pastoratets och

kontraktsprostens hörande meddele

domkapitlet beslut, och må det sökta

tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen

finnes medföra väsentliga

olägenheter för boställets innehafvare

i afseende å hans tjänsteutöfning eller

personliga ställning.

Före uttarrenderingen skola för

boställshafvarens räkning undantagas

bostad med nödiga ekonomi- och uthus

äfvensom visst jordområde, hvarjemte

i arrendekontraktet skola intagas

de särskilda förbehåll, som må

finnas erforderliga till betryggande

af boställshafvarens tillgång till vissa

tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga

tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen

skola pröfvas och fastställas

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

31 §• 27 §.

h öreskrifterna i 18, 19, 20 och 21 §§ skola för prästerskapet inom

visst stift lända till efterrättelse, så snart på grund af denna lag fastställd

lönereglering beträffande något till samma stift hörande pastorat

vunnit tillämpning, därvid likväl iakttages, att ordinarie präst, hvars lön

utgår enligt äldre lönereglering, skall ej''mindre till kyrkofonden inbetala,

hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver

förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden, än

äfven godtgöra hos honom anställd extraordinarie präst för resa till tjänstgöringsorten.

. Bestämmelserna i 23 och 24 §§ skola tillämpas från-och med den 1

maj 1914, redan utnämnd kontraktsprost förbehållet att under hans tjänstetid

från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Hvad om bostadsboställe i denna lag är stadgadt gäller äfven om

hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe.

Beträffande bostadsboställe, hvars

innehafvare är delägare i skånska

prästerskapets byggnadskassa, skall med

afseende å tillämpning af bestämmelserna

i 25, 26, 27, 28 och 29 §§

särskildt iakttagas följande:

Vid den i 25 § omförmälda uppskattning

af kostnad för boställshafvare

åliggande byggnadsskyldighet skola gällande

föreskrifter angående prästgårdsbyggnader

i Skåne samt beträffande

skånska prästerskapets byggnadskassa

lända till efterrättelse; och skall i fråga

om kostnad för nybyggnad äfvensom

därmed likställd förbättring uppskattningen

afse samtliga de af gifter, boställshafvaren

kan antagas böra under

löneregleringsperioden erlägga till

nämnda kassa.

Hvad i 26, 27 och 28 §§ stadgas

om medel, som skola inom pastoratet

afsättas till godtgörande af bosläUshafvares

kostnad för nybyggnad och

förbättring, skall, då fråga är om boställe

som nu är sagdt, gälla i afseende

å medel, hvilka ansetts erforderliga

för betäckande af boställshafvarens

af gifter till sagda kassa; ägande

boställshafvaren att för verkställda

inbetalningar till kassan erhålla godtgörelse

i enlighet med hvad därom

är särskildt stadgadt.

Kungl. Maj is förslag:

32 §.

Utskottets förslag:

28 §.

33 §.

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

34 §. 29 §.

Denna lag skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering

för prästerskapet i de territoriella församlingarna i Stockholm, därvid

likväl iakttages:

att Kungl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och ärkebiskopen,

förordnar ordförande samt Stockholms stads konsistorium inom eller utom

sig väljer eu ledamot i den nämnd, som i 2 § afses; samt

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitlet eller Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, skall af konsistorium eller öfverståthållareämbetet

vidtagas.

35 §. 30 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna x

denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

D) Lag

om emeritilöner för präster.

l §•

Emeritilöner må, under de villkor och bestämmelser, som här nedan

stadgas, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extraordinarie präster,

hvilka tjänstgöra i territoriell församling, dock icke till prästerskapet i

Karlsborgs och Nya Varfvets församlingar, ej heller till kyrkoherde i prebendepastorat.

2 §•

Kungl. Majd fastställer, efter domkapitlens

hörande, grunder för beräkning

af emeritilöner.

Bih,. till Rilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 1

2 §•

För ordinarie tjänsteinnehafvare

skall emeritilön motsvara åttio procent

af hans lön, beräknad till det belopp,

hvartill densamma bestämts vid lönereglering,

fastställd på grund af lagen

om reglering af prästerskapets aflöning,

eller, om sådan lönereglering

rd. 2 Häft. 34

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

med afseende å tjänsteinnehafvaren icke

vunnit tillämpning, till det belopp,

efter hvithet afgift till prästerskapets

änke- och pupillkassa senast utgått.

Ej må dylik emeritilön understiga tretusen

sexhundra kronor för kyrkoherde

och tvåtusen fyrahundra kronor

för komminister, ej heller öfverstiga

femtusen kronor; och skall, där vid

uträkning efter ofvan angifna grund

emeritilönen ej uppgår till jämnt tiotal

kronor, densamma höjas till närmast

högre tiotal.

För extraordinarie präst skall

emeritilön utgöra ettusen åttahundra

kronor.

3 §.

Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola

i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än femhundratusen

kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Kungl. Maj:t, huru

tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare,

uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.

4 §•

Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från

tjänsten afgå:

när han fyllt sjuttiofem år; eller

när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre af de senast förflutna

fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet

urståndsatt att själf fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning

åtnjutit tjänstledighet.

Extraordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått sextio

års ålder.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj is förslag: Utskottets förslag:

267

5 §•

Kungl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

För sådant ändamål har domkapitlet att hos Kungl. Maj:t anmäla, då

stiftet tillhörande präst fyllt sjuttiofyra år eller eljest enligt bestämmelserna

i 4 § finnes böra komma i åtnjutande af emeritilön; och skall dylik anmälan

göras före slutet af december månad.

6 §•

Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med

utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefattning

och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.

Extraordinarie präst äger åtnjuta emeritilön från och med början af

ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.

Emeritilön skall kvartalsvis utbetalas och utgår intill slutet af den

månad, hvarunder innehafvaren aflidit.

7 §•

Har den, som åtnjuter emeritilön, blifvit dömd prästämbetet förlustig,

vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik

lön förverkad.

8 §•

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

9 §•

Kungl. Maj:t bestämmer, hvilket år emeritilöner skola första gången

utdelas, och underrättar domkapitlet härom å sådan tid, att domkapitlet

kan före slutet af december månad året näst förut till Kungl. Maj:t inkomma

med anmälan, hvarom i 5 § förmäles.

10 §.

Redan utnämnd tjänsteinnehafvare vare ej mot sitt bestridande skyldig

att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från sin befattning.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

TJtskottets förslag:

11 §•

Hvad om domkapitel i denna lag är stadgadt gäller äfven om Stockholms

stads konsistorium.

12 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i

denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

E) Lag

om kyrkofond.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande

mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas som följer:

1 §•

De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna aflöningsmedel,

om hvilka i denna lag förmäles, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet

och, under benämning kyrkofonden, af statskontoret, utan sammanblandning

med statsmedel, förvaltas.

2 §.

Till kyrkofonden skola öfverföras

prästerskapets löneregleringsfond och

de ecklesiastika boställenas skogsfond

äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

i hvarje särskild! fall,

sådana till aflöning för prästerlig tjänst

afsedda fonder och andra tillgångar,

hvilka icke äro att hänföra till lönemedel,

som omförmälas i 6 eller 9 §§

af lagen om reglering af prästerska
-

2 §•

Till kyrkofonden skola öfverföras

prästerskapets löneregleringsfond och

de ecklesiastika boställenas skogsfond

äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

i hvarje särskild! fall,

sådana till aflöning för prästerlig tjänst

afsedda fonder och andra tillgångar,

hvilka icke äro att hänföra till lönemedel,

som omförmälas i 6 eller 9 §§

af lagen om reglering af prästerska
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande 1V;o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

pets aflöning; dock att ersättningsmedel

för säl dt eller utbytt bostadsboställe

må på grund af stadgandet

i 6 § 1 mom. af nämnda lag, efter

Kungl. Maj:ts förordnande, öfverlämnas

till kyrkofonden.

Utskottets förslag:

pets aflöning; dock att ersättningsmedel

för såldt eller utbytt bostadsboställe,

hvithet icke af menighet anskaffats

eller af enskild donerats, må

på grund af stadgandet i 6 § 1 mom.

af nämnda lag, efter Kungl. Maj:ts

förordnande, öfverlämnas till kyrkofonden.

3 §•

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

1. hvad enligt lagen om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning därför årligen skall af statsverket

gäldas såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egendom,

hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet;

2. medel, som, efter afdrag af 2. medel, som, efter afdrag af

kostnaderna för försäljning, inflyta kostnaderna för försäljning, inflyta

för försåld skog från såväl bostads- för försåld skog från såväl bostadsboställen

som löningsboställen, järn- boställen som löningsboställen, jämväl

dem som varit anslagna till änkesäten,

så ock behållen afkastning i

öfrigt af samtliga löningsboställen,

hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen,

äfvensom ersättningsmedel

för jord eller förmån, som

upplåtits från dylika löningsboställen,

dock med undantag, beträffande alla

i detta moment omförmälda aflöningsmedel,

af sådana inkomster, som dels

enligt (1 eller 9 §§ i lagen om reglering

af prästerskapets aflöning äro förbehållna

prästerskapet i visst pastorat,

dels härflyta från änkesäten, hvilka

af menighet anskaffats eller af enskild

donerats;

af statsverket ej mindre för de anslag i kronosamt

oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, för

af statsmedel lämnas prästerskapet det ecklesiastikår,

väl dem som varit anslagna till änkesäten,

så ock behållen afkastning i

öfrigt af samtliga löningsboställen,

hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen,

äfvensom ersättningsmedel

för jord eller förmån, som

upplåtits från dylika löningsboställen,

dock med undantag, beträffande alla

i detta moment omförmälda aflöningsmedel,

af sådana inkomster, som dels

enligt 6 eller 9 §§ i lagen om reglering

af prästerskapets aflöning äro förbehållna

prästerskapet i visst pastorat,

dels härflyta från änkesäten, hvilka

af menighet inköpts eller af enskild

för ändamålet donerats;

3. årlig

ersättning

och kyrkotionde

hvilka godtgörelse

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

som tilländagå!'' näst före den 1 maj 1914, än äfven för de statsanslag i

penningar, som för samma ecklesiastikår af prästerskapet åtnjutas;

4. ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §•

Den årliga ersättning för krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål

äfvensom hemmansräntor, hvarom i 3 § 3 mom. förmäles, skall utgöras

med belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen för

vederbörande persedlar under de femtio åren 1864—1913, med tillägg af

forsellön.

5 §.

Öfverföring till kyrkofonden af de i 2 § och 3 § 3 mom. omförmälda

tillgångar skall äga rum från och med den 1 januari 1914, hvarefter det

åligger kyrkofonden att svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän

författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser vid

tiden för öfverföringen redan blifvit anvisade till utgående från dessa

tillgångar.

Inleverering till kyrkofonden af den ersättning, som angifves i 3 §

I inom., vidtager med afseende å hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret

näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den

II juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering

för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Hvad i öfrifft är afsedt såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras

densamma, när sådant, utan förnärmande af annans rätt, kan ske.

6 §.

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvode!! och

kostnadsersättningar, som j ämlikt lagen

om reglering af prästerskapets

aflöning skola af kyrkofonden gäldas,

så ock emeritilöner, hvilka i enlighet

med lagen om sådana löner blifvit

präster tilldelade;

6 §•

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden och kostnadsersättningar,

som jämlikt lagen

om reglering af prästerskapets aflöning

skola af kyrkofonden gäldas,

så ock emeritilöner, hvilka i enlighet

med lagen om sådana löner blifvit

präster tilldelade;

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj.is förslag:

2. lönetillökningsbelopp, som

jämlikt de af Kungl. Maj:t därom

meddelade föreskrifter skola utgå till

vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning

O O

å boställen, dock beträffande boställe,

som af menighet inköpts eller af enskild

donerats, endast i den mån

skog å dylikt boställe icke lämnar

så stort virkesöfverskott, att skogsindelningskostnaden

kan däraf bestridas;
4.

ersättning för skogsstatens

öfriga bestyr med skog å boställen,

hvilka icke af menighet inköpts eller

af enskild donerats, med belopp, som

Kungl. Maj:t, enligt gällande grunder

för beräkning af dylik ersättning,

årligen i afseende å näst föregående

års verksamhet fastställer till gäldande

;

5. kostnad för bevakning samt

skogsodlings- och andra arbeten för

skogsskötselns främjande å de i 4

mom. omförmälda boställen, intill

belopp, som Kungl. Maj: t efter domänstyrelsens

förslag hvarje år för

det följande bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt,

som, enligt Kungl. Maj:ts särskild!

meddelade tillstånd, må utföras

för tillgodogörande af virkesafkastning

eller motverkande af uppkommen

skada å skog till boställe, som

icke af menighet inköpts eller af enskild

donerats;

7. i den mån fondens tillgångar

det medgifva, anslag, som Kung!

Maj:t må Unna skäligt bevilja inne
-

Utskottets förslag:

2. lönetillökningsbelopp, som,

jämlikt de af Kungl. Maj:t därom

meddelade föreskrifter skola utgå till

vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning å

boställen, dock beträffande boställe,

som af menighet anskaffats eller af

enskild donerats, endast i den mån

skog å dylikt boställe icke lämnar

så stort virkesöfverskott, att skogsindelningskostnaden

kan däraf bestridas

;

4. ersättning för skogsstatens

öfriga bestyr med skog å boställen,

hvilka icke af menighet anskaffats

eller af enskild donerats, med belopp,

som Kungl. Maj:t enligt gällande

grunder för beräkning af dylik ersättning,

årligen i afseende å näst föregående

års verksamhet fastställer till

gäldande;

5. kostnad för bevakning samt

skogsodlings- och andra arbeten för

skogsskötselns främjande å de i 4

mom. omförmälda boställen, intill

belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens

förslag hvarje år för

det följande bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt,

som, enligt Kungl. Maj:ts särskild!

meddelade tillstånd, må utföras

för tillgodogörande af virkesatkastning

eller motverkande af uppkommen

skada å skog till boställe,

som icke af menighet anskaffats eller

af enskild donerats;

7. i den mån fondens tillgångar

det medgifva, anslag, som Kungl.

Maj:t må finna skäligt bevilja inne
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Knngl. Maj:ts förslag:

häfvare af ordinarie prästerlig tjänst,

med hänsyn till särskilda förhållanden,

som ej kunnat vid fastställandet

af dennes lön tagas i beräkning.

Utskottets förslag:

häfvare af ordinarie prästerlig tjänst,

med hänsyn till särskilda förhållanden,

som ej kunnat vid fastställandet

af dennes lön tagas i beräkning.

7 §•

Bär från bostadsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till kyrkofonden,

må Kungl. Maj:t, på ansökning af boställshafvare, som utgör jämväl

å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, bevilja honom

skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande af denna skattskyldighet.

8 §•

Finner Kungl. Maj:t, att bostadsboställe bör till främjande af församlingsvården

utbytas mot fastighet, hvaraf kyrkofonden åtnjuter afkastning,

må sådant utbyte ske.

Fastighet, som varit bostadsboställe vid prästerlig tjänst och hvars

afkastning med anledning af tjänstens indragning ingått till kyrkofonden,

skall, där tjänsten åter inrättas, upplåtas såsom bostadsboställe för samma

tjänst, om hinder icke möter. ,

9 §•

1. Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter

det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862

eller förordningen den 1 november 1872, upphört att gälla, aflöning för

kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp

än det, som under närmast föregående fem år i medeltal utgått för tjänsten,

må präst, som minst fem år innehaft och vid tiden för den nya

löneregleringens tillämpning fortfarande innehar dylik tjänst, kunna, där

icke hans tjänsteverksamhet blifvit i motsvarande mån inskränkt, för den

tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf erhålla skälig

löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrkofonden, såvida

han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t finner kyrkofondens

tillgångar sådant medgifva.

2. Så snart inom visst stift lönereglering, fastställd enligt lagen om

reglering af prästerskapets aflöning, vunnit tillämpning beträffande något

till samma stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie

präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:0 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva

utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden.

3. Redan utnämnd kontraktsprost, hvilken icke åtnöjes med arfvode,

som i enlighet med omförmälda lag varder för hans prostämbete fastställa

t, är berättigad att från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills

gällande grunder.

10 §.

Jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas

skogsfond och andra liknande fonder öfverförts till kyrkofonden,

må Kungl. Maj:t, intill dess på grund af lagen om reglering af prästerskapets

aflöning fastställd lönereglering vunnit tillämpning inom vederbörande

pastorat, till. förhöjande af aflöningen för prästerskapet i pastoratet

eller till utveckling af den kyrkliga organisationen därstädes, bevilja

nödigt anslag från kyrkofonden.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i

denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

F) Grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika

boställsskogar.

l:o. Skog och hagmark å samtliga

åt prästerskapet i territoriella församlingar

upplåtna bostads- och löningsboställen

skola ställas under

skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator

må endast till husbehof använda

boställsskog, vare sig ordnad hushållning

därå är införd eller icke.

l:o. Skog och hagmark å samtliga

åt prästerskapet i territoriella församlingar

upplåtna bostads- och löningsboställen

skola ställas under

skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator

må endast till husbehof använda

boställsskog, vare sig ordnad hushållning

därå är införd eller icke.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 8 Samt. 1 Afl. 2 Höft.

35

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Bilisdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

3:o. Hvad af skogens afkastning

icke erfordras för boställshafvares

eller arrendators husbehof eller för

församling åliggande kyrko- eller

prästgårdsbyggnad skall försäljas.

Sedan af medel, som influtit vid

försäljningen, guldits kostnaden för

densamma, skall återstoden ingå till

kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe

skall kostnaden, därtill förskott

såsom hittills lämnas af allmänna

medel, gäldas af kyrkofonden.

Kostnad ej mindre för bevakning

samt skogsodlings- och andra arbeten

för skogsskötselns främjande å boställe

än äfven för åtgärd eller anstalt,

som afser tillgodogörande af

virkesafkastning eller motverkande

af uppkommen skada å boställsskog,

så ock ersättning för skogsstatens

bestyr med dylik skog skola gäldas,

på sätt därom är stadgadt i lagen

om kyrkofond.

Hvad i punkt 3:o stadgas om

disposition af medel för försåld

skog gäller ej i fråga om ''boställe,

som af menighet inköpts eller af enskild

donerats; skolande fråga om

disposition af skogsförsäljningsmedel

från sådant boställe alltid

underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Kostnad för skogsindelning å boställe,

som af menighet inköpts eller

af enskild donerats, skall, i den mån

inflytande skogsförsäljningsmedel från

3:o. Hvad af skogens afkastning

icke erfordras för boställshafvares

eller arrendators husbehof eller för

församling åliggande kyrko- eller

prästgårdsbyggnad skall försäljas.

Sedan af medel, som influtit vid

försäljningen, guldits kostnaden för

densamma, skall återstoden ingå till

kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe

skall kostnaden, därtill förskott

såsom hittills lämnas af allmänna

medel, gäldas af kyrkofonden.

Kostnaderna ej mindre för bevakning

samt skogsodlings- och andra

arbeten för skogsskötelns främjande

å boställe än äfven för åtgärd eller

anstalt, som afser tillgodogörande al

virkesafkastning eller motverkande af

uppkommen skada å boställsskog, så

ock ersättning för skogsstatens bestyr

med dylik skog skola likaledes gäldas

eif kyrkofonden, på sätt därom är

särskildt stadgadt.

5:o. Följande undantagsbestämmelser

äro att iakttaga:

Kostnad för skogsindelning å boställe,

som af menighet anskaffats

eller af enskild donerats, skall, i den

mån inflytande skogsförsäljningsme
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kunrjl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

bostället därtill lämna tillgång, gäldas

af dylika medel, eljest af kyrkofonden.

När boställe, som af menighet

inköpts eller af enskild donerats, icke

lämnar så stort virkesöfverskott, att

däraf kan bestridas kostnad, som omförmäles

i andra stycket af punkt

4:o, samt nödiga medel icke genom

vederbörandes försorg tillhandahållas,

har skogsstaten icke att taga någon

befattning med de arbeten, åtgärder

eller anstalter, som i afseende å dylikt

boställes skog må finnas erforderliga.

Icke heller må kostnaden för dem

gäldas af kyrkofonden.

Stockholm den 14 maj 1908.

del från bostället därtill lämna tillgång,

gäldas af dylika medel, eljest

af kyrkofonden.

När boställe, som af menighet

anskaffats eller af enskild donerats,

icke lämnar så stort virkesöfverskott,

att däraf kunna bestridas kostnader,

som omförmälas i andra stycket af

punkt 4:o, samt nödiga medel icke

genom vederbörandes försorg tillhandahållas,

har skogsstaten icke att taga

någon befattning med de arbeten,

åtgärder eller anstalter, som i afseende

å dylikt boställes skog må finnas

erforderliga. Icke heller må kostnaderna

för dem gäldas af kyrkofonden.

Lämna skogsförsäljningsmedel

från boställe, som af menighet anskaffats

eller af enskild donerats,

öfverskott, efter det förenämnda

kostnader blifvit guldna, skall detta

öfverskott användas till bestridande

af aflöning för prästerskapet i det

pastorat, bland hvars lönetillgångar

boställetförekommer, där icke Kungl.

Maj:t beträffande behållna skogsafkastningen

från b o stadsbo ställe,

som af menighet anskaffats, för ordnar,

att någon del af samma afkastning

skall tillgodogöras för

andra kyrkliga ändamål inom pastoratet.

På utskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Tablå utvisande prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestri
förändringar

i nu bestående indelning

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

Stift.

Aflöning för

Lönetill-

ökning

för

kyrko-

herdar

och

kommi-

nistrar.

Arfvo-

dcn åt

kon-

trakts-

prostar.

Summa

aflöning

för

samtliga

präster.

A f 1 ö n

ingen bet

ä c k e s

kyrko-

herdar.

kommi-

nistrar.

afkastning

af bostads-

boställe.

tillgångar,

som för- samlingar- na själfva

anskaffat

eller

genom

donation

erhållit.

församlingsafgifter

(alternativ I)

(alternativ II)

(alterna- tiv III)

20 öre

för hvarje

person.

högst 5 öre pr fyrk i

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna).

10 öre

för hvarje

person.

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna j

fyrkar undantagna).

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna).

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr-

Kr.

Hela riket.

Uppsala................

793,780

322,860

53,540

7,855

1,178,085

302,239

5,279

106,428

314,252

53,217

329,455

344,309

Linköpings ........

708,291

243,530

60,040

6,295

1,018,156

308,738

5,879

82,876

233,941

41,438

243,677

252,884

Skara....................

587,150

304,060

33,200

4,820

929,230

259,099

3,140

70,834

170,585

35,417

176,675

181,890

Strängnäs ............

506,985

192,470

33,820

4,616

737,890

226,455

4,319

70,306

199,263

35,153

209,181

218,985

Västerås................

540,613

180,180

34,500

5,210

760,503

122,427

7,723

80,685

266,197

40,343

275,532

283,530

Växjö....................

454,140

252,375

33,895

3,925

744,335

143,554

560

64,275

142,675

32,138

146,689

150,704

Lunds....................

1,404,230

213,154

5,950

7,930

1,631,264

482,317

30,863

157,531

475,260

78,789

503,001

529,896

Göteborgs ............

656,714

299,807

13,473

4,515

974,509

159,407

2,473

117,550

319,461

58,775

340,617

361,238

Kalmar ................

207,100

97,740

15,520

1,975

322,335

69,166

2,019

27,183

58,268

13,592

60,469

62,669

Karlstads ............

399,262

195,860

18,270

3,805

617,197

128,222

7,005

68,133

159,811

34,066

165,495

170,418

Härnösands ........

445,698

184,300

7,960

4,840

642,798

90,751

10,998

70,063

195,665

35,032

201,705

207,747

Luleå....................

348,030

162,250

2,360

4,640

517,280

49,757

220

60,597

151,445

30,298

153,116

154,606

Visby....................

183,330

15,920

12,920

1,250

213,420

38,558

704

10,682

28,877

5,341

29,794

30,712

Stockholms stad...

164,530

198,000

—

—

362,530

—

1,600

61,570

299,460

30,785

330,245

361,030

För hela riket

7,399,853

2,862,506

325,448

61,675

10,649,482

2,380,690

82,082

1,048,713

3,015,160

524,384

3,165,651

3,310,618

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

277

Bilaga

dande, sådana de beräknats, under förutsättning att i finansplanen angifna

och organisation genomföras.

1 1“

15

10

18

19

20

21

22

23

24

25

26

28

genom

Af aflöningen bet

1 c k e s

genom

tillskott frän kyrkofonden

tillgångar,

församlingsafgifte

r

af-

tillskott från

kyrkofonden

afkomst

som för- samlingar-

(alternativ 1)

(alternativ 11)

(alterna- tiv III)

komst

af do-

tion till

särskild

prästerlig

tjänst.

enligt

alternativ

I

enligt

alternativ

II

enligt

alternativ

III

af bo-

stads- bos t al le

na själfva

anskffat

eller

genom

donation

erhållit

20 öre

för

hvarje

person

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna)

10 öre

för

hvarje

person

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna)

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna)

nation

till

särskild

präster-

lig

tjänst

enligt

alter-

nativ

I

enligt

alter-

nativ

11

enligt

alter-

nativ

III

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

358

449,479

487,487

525,850

25.66

0.45

9.03

26.08

4.51

27.97

29.22

0.03

38.15

41.38

44.64

1,483

385,239

416,941

449,172

30.32

0.58

8.14

22.98

4.07

23.94

24.84

0.14

37.84

40.95

44.12

1,131

424,441

453,768

483,970

27.88

0.34

7.62

18.36

3.81

19.02

19.58

0.12

45.68

48.83

52.08

1,758

235,789

261,024

280,373

30.69

0.59

9.53

27.00

4.70

28.35

29.67

0.24

31.95

35.37

38.81

3,718

279,753

310,760

343,105

16.10

1.02

10.61

35.00

5.30

36.23

37.28

0.4 9

36.78

40.86

45.11

143

393,128

421,251

449,374

19.28

0.08

8.04

19.17

4.32

19.71

20.25

0.02

52.81

66.59

60.37

28,757

456,536

507,537

559,431

29.57

1.89

9.06

29.13

4.83

30.84

32.48

1.76

27.99

31.11

34.30

320

375,298

412,917

451,071

16.36

0.25

12.06

32.7 9

6.03

34.95

37.07

0.03

38.51

42.38

46.29

224

165,475

176,865

188,257

21.40

0.63

8.43

18.08

4.21

18.76

19.44

0.07

51.33

54.87

58.40

485

253,541

281,924

311,067

20.77

1.14

11.04

25.89

0.52

26.81

27.61

0.08

41.08

45.68

60.40

—

275,321

304,312

333,302

14.12

1.71

10.90

30.44

5.45

31.38

32.32

—

42.83

47.34

61.S5

—

255,261

283,889

212,697

9.62

0.04

11.71

29.28

5.86

29.00

29.89

—

49.35

54.88

60.45

89

134,510

138,934

143,357

18.07

0.33

5.00

13.53

2.50

13.96

14.39

0.04

63.03

65.10

67.17

—

—

—

—

—

0.41

16.98

82.61

8.49

91.10

99.59

—

—

_

_

38,466

4,083,771

4,457,609

4,837,026

22.35

0.78

9.85

28.31

4.92

29.73

31.09

0.36

38.35

41.86

45.42

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Reservationer:

Vid A). Lag angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets

privilegier.

Af herr Bos mot motiveringen.

Af herrar Söderbergh, Henricson, Ström, Nilsson i Skärhus, Nydal och

Byström:

»Då något behof af särskildt skydd för prästerskapets ekonomiska intressen,

utöfver hvad som kan anses vara tillförsäkradt andra stånd eller

klasser af svenska folket, enligt vår åsikt, icke förefinnes, och i sammanhang

med det ifrågasatta ordnandet på ett för prästerskapet synnerligen

gynnsamt, sätt af deras aflöningsförhållanden snarare ett formligt upphäfvande

af prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723, såsom numera

obefogade, bort äga rum, än att, på sätt här blifvit påyrkadt, genom en

ny lag berörda privilegier, icke allenast skulle ytterligare befästas, utan

äfven under privilegiiskydd dragas medel, som skulle utgå direkt ur statskassan,

hemställa vi, att herr K. J. Ekmans motion n:o 54 och herr O.

W. Redelius motion n:o 295 icke må af riksdagen bifallas.»

Vid B). Lag om indragning till statsverket oeli afskrifning af

prästerskapets tionde samt om ersättning därför.

Af herr Sjöcrona:

»Uti skrifvelse!! den 5 maj 1897, som legat till grund för utarbetandet

af nu föreliggande lagförslag, uttalade Riksdagen, att hänsyn borde tagas

bland annat därtill, huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende

å de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika

skatteobjekt och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen. Åt den

sålunda af Riksdagen uttalade åsikt hafva först prästlöneringskommitten

och därefter, trots" bestämda gensagor uti infordrade utlåtanden, äfven

Kungl. Maj:t ansett sig kunna gifva sådan tillämpning, att tionden och

andra utgifter af fast egendom skulle efter angifven afskrifningsplan. upphöra

och staten förpliktas härför utgifva ersättning, som, när afskrifningen

blifver genomförd, kommer att betunga statsverket med årlig utgift till

belopp af omkring 4,000,000 kronor. För min del har jag icke kunnat

finna en sådan utjämning öfverensstämmande med Riksdagens berörda uttalande

eller förenlig med skyldig hänsyn till statsverkets förmåga att till
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

fredsställa ständigt växande mera berättigade anspråk. Riksdagens förutnämnda

uttalande i fråga om statsbidrag till prästerskapets aflöning syftar

enligt min uppfattning endast på bidrag, som kunde blifva erforderligt,

därest de utjämnade aflöningstillgångarna icke blefve tillräckliga för åstadkommande

af prästerskapets anständiga bärgning.

Då det emellertid måste vara ett statsintresse att den synnerligen väl

behöfliga regleringen af prästerskapets aflöning bringas till utförande på

grundvalen af kommitténs i de flesta hänseenden mycket förtjänstfulla

förslag, har jag ansett mig kunna förorda, att staten skulle åtaga sig gifva

ersättning för hälften af tionden och andra afgifter af fast egendom. Den

andra hälften skulle för utjämningens skull utgöras genom församlingsafgifter

af alla, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder, efter de för

sådana utskylder i allmänhet stadgade grunder. Enligt 7 § i förslaget till

lag om reglering af prästerskapets aflöning skola, därest de i 6 § omförinälda

tillgångar icke förslå till den aflöning, som anses böra tillkomma

■en hvar af pastoratets präster, i den mån sådant erfordras för bristens betäckande,

utgöras församlingsafgifter, likväl icke till sammanlagdt högre

belopp än som erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets

hela folkmängd enligt senast upprättade mantalslängd utginge tio öre och

däröfver fem öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet

inom pastoratet. Det sålunda för hvarje person beräknade

belopp borde enligt min åsikt höjas från 10 öre till 50 öre, således med

40 öre. Därigenom skulle, vid det förhållande att landets folkmängd icke

obetydligt öfverstiger 5,000,000, ersättning erhållas för den återstående

delen af tionden och öfriga fastighetsafgifter.

Om den nu antydda lösningen af frågan om utjämning och statsbidrag

vunne bifall, har jag ansett hinder icke möta, att för hvarje pa
storat

tionden och fastighetsafgifterna i sin helhet afskrifvas då nu gällande

lönereglering upphör och ny lönereglering enligt den föreslagna

lagen börjar att tillämpas, en anordning som otvifvelaktigt skulle vara i

flera, hänseenden önskvärd.»

5 §.

Af herr Henricson:

»Det sätt, hvarpå såväl Kungl. Maj:ts om utskottet sökt lösa frågan om

indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde, synes

mig medföra orättvisa för de tiondeskyldiga inom sådana församlingar,

hvarest lönereglering för prästerskapet enligt de nya grunderna först senare

kommer att vidtaga. Dessa tiondeskyldiga få längre än de tiondeskyldiga

inom andra, mera gynnsamt ställda församlingar vänta på delaktighet i för
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande 1\:o 2.

månen af tiondens afskrifning, men få dock under väntetiden bidraga vid

utgörandet af de ersättningsbelopp, statsverket skall hafva att inleverera

till kyrkofonden med anledning däraf att afskrifningen vidtagit inom andra

församlingar; och de komma att längre blifva betungade af tiondeskyldigheten.

Emot förslagen kan ock med skäl anmärkas, att allt för lång tid

komme att förflyta, innan afskrifningen blefve fullt genomförd, i det att

detta enligt utskottets förslag skulle inträffa först år 1962 och enligt Kungl.

Maj:ts förslag ej förr än år 1972.

Enligt min mening bör därför tiondeafskrifningen ordnas på sådant

sätt, att dels ofvanberörda orättvisa i största möjliga utsträckning undvikes

och dels tiondens fullständiga afskrifning slutföres på kortare tid, exempelvis

tjugu eller — om detta skulle befinnas för statsverket allt för betungande

— högst trettio år.

Då jag anser mig ej kunna föreslå att tiondens indragning — och

således ej heller afskrifningen — må kunna för hvart särskildt pastorat

ske under giltighetstiden för den för pastoratets prästerskap nu gällande

lönereglering’, utan indragningen torde böra ske i den ordning 2 § i ut
o

o7 o O O

skottets förslag stadgar, torde ofvan angifna ändamål kunna vinnas på

följande sätt.

Beträffande de pastorat, inom hvilka nu gällande löneregleringar

tidigast — och således den 1 maj 1914 — upphöra att äga tillämpning

och hvarest alltså tiondens indragning först kommer att äga rum, skall afskrifningen

af de till statsverket indragna afgifterna verkställas i den ordning

utskottet (eller, om en 30-årig afskrifningsperiod anses lämpligare, Kungl.

Maj:t) i 5 § föreslagit. Inom dessa pastorat skulle alltså komma att af

den vederbörligen fastställda afgiftssumman till statsverket erläggas:

a) enligt utskottets förslag: under eckl.-åren 1914—24 sextio procent,

åren 1924—29 fyratio procent och åren 1929—34 tjuguen procent, hvarefter

fr. o. m. året 1934—35 återstoden eftergåfves; och

b) enligt Kungl. Maj:ts förslag: under eckl.-åren 1914—24 sextio

åren 1924—28 femtio procent, åren 1928—32 fyratio procent, åren 1932

—36 trettio procent, åren 1936—40 tjugu procent och åren 1940—44 tio

procent, hvarefter fr. o. m. året 1944—45 återstoden eftergåfves.

För de pastorat åter, hvarest indragning äger rum först senare än år

1914, skall afskrifningen ske i sådan ordning, att af vederbörande afgiftssumma

erlägges till statsverket för hvart särskildt år motsvarande procent

som för nyss omförmälda pastorat stadgats, så att t. ex. pastorat, hvarest

indragningen sker först år 1924, skall detta år till statsverket inbetala endast

40 (resp. 50) procent och pastorat, där indragningen äger rum

s. 281 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 281

år 1935, omedelbart erhåller hela tiondebeloppet afskrifvet (resp. erlägger

endast 30 procent).

Hvilka kraf en indragning, som ägde rum på angifna sätt, skulle

komma att ställa på statsverket, framgår af efterföljande två tabeller, med

hvilka torde jämföras tabellen sid. 151—153 i utskottets utlåtande.

På grund åt det anförda och i anledning af herr J. A. Jonssons i

Hökhult motion n:o 270, herr P. Nilssons i Bonarp motion n:o 272 och

herr J. Bengtssons i Bjärnalt motion n:o 275 får jag hemställa,

att Riksdagen må, vid antagande af utskottets förslag

till lag om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning därför

besluta att 5 § skall erhålla lydelse enligt ettdera af

följande alternativ:

a) De till statsverket indragna afgifter skola under

loppet af de tjugu ecklesiastikåren 1914—1934 afskrifvas

i sådan ordning, att af den summa kammarkollegium

enligt 3 § fastställt, inom vederbörande församling skall

årligen, räknadt från och med det år, indragning af tionden

skolat därinom enligt 2 § äga rum, till statsverket

erläggas under de tio åren 1914—1924 sextio procent,

under de fem åren 1924—1929 fyratio procent och under

de fem åren 1929—1934 tjugu procent, hvarefter från

och med ecklesiastikåret 1934—1935 återstoden eftergifves.

b) De till statsverket indragna afgifter skola under

loppet af de trettio ecklesiastikåren 1914—1944 afskrifvas

i sådan ordning, att af den summa kammarkollegium

enligt 3 § fastställt, inom vederbörande församling

skall årligen, räknadt från och med det år, indragning

af tionden skolat därinom enligt 2 § äga rum, till statsverket

erläggas under de tio åren 1914—1924 sextio

procent, under de fyra åren 1924—1928 femtio procent,

under de fyra åren 1929—1932 fyratio procent, under

de fyra åren 1932—1936 trettio procent, under de fyra

åren 1936—1940 tjugu procent och under de fyra åren

1940—1944 tio procent, hvarefter från och med ecklesiastikåret

1944—1945 återstoden eftergdfves.

JM. Ull Riksd. Prof. 1908. 8 Sand. 1 Afd. 2 Höft.

36

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Tablå,

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena eeklesiastikåret 1896—97 beräknade

årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden

med anledning af kyrkotiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning, samtidigt

med det att omförmälda afgifter varda afskrida.

1

2

3

4

5

År

Indragen

tionde m. rn.

under året

kronor

Statsverket be- talar till kyrko- fonden såsom er- sättning för in- dragen tionde

m. m.

kronor

Församlingarna

betala efter af- skrifning till

statsverket

kronor

Statsverkets

nettotillskott till

kyrkofonden för

indragen tionde

m. m.

kronor

1914.....................................

30,225

30,225

18,135

12,090

1915.......................................

87,540

117,765

70,659

47.106

1916.......................................

305,755

423,520

254,112

169,408

1917.......................................

509,774

933,294

559,976

373,318

1918.......................................

590,400

1,523,694

914,216

609,478

1919.......................................

548,019

2,071,713

1,243,027

828,686

1920.......................................

591,328

2,663,041

1,597,824

1,065,217

1921.......................................

472,962

3,136,003

1,881,601

1,254,402

1922......................................

351,700

3,487,703

2,092,621

1,395,082

1923.......................................

184,849

3,672,552

2,203,530

1,469,022

1924.......................................

71,790

3,744,342

1,497,738

2,246,604

1925.......................................

36,897

3,781,239

1,512,497

2,268,742

1926......................................

24,289

3,805,528

1,522,213

2,283,315

1927.......................................

18,245

3,823,773

1,529,511

2,294,262

1928.......................................

6,308

3,830,081

1,532,034

2,298,047

1929.......................................

9,675

3,839,756

767,952

3,071,804

1930.......................................

7,400

3,847,156

769,432

3,077,724

1931.......................................

11,067

3,858,223

771,645

3,086,578

! 1932.......................................

11,673

3,869,896

773,980

3,095,916

1 1933.......................................

17,092

3,886,988

777,398

3,109,590

1934......................................

9,017

3,896,005

—

3,896,005

j 1935—1972 .......................

1,949

148,108,609

—

148,108,609

Summa i 3,897,954(208,351,106

22,290,101

186,061,005

s. 283 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2

283

Tablå,

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena eeklesiastikåret 1896—97 beräknade

årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden

med anledning af kyrkotiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning, samtidigt

med det att omförmäla afgifter varda afskrida.

1 1

2

3

4

5

Å r

1

1

Indragen

tionde in. in.

under året

kronor

Statsverket be- talar till kyrko- fonden såsom er- sättning för in- dragen tionde

m. m.

kronor

Församlingarna

betala efter af- skrifning till

statsverket

kronor

Statsverkets

nettotillskott till

kyrkofonden för

indragen tionde

m. m.

kronor

1914.....................................

30,225

30,225

18,135

12,090

1915.......................................

87,540

117,765

70,659

47.1061

1916.......................................

305,755

423,520

254,112

169,408

1917.......................................

509,774

933,294

559,976

373,318

1918.......................................

590,400

1,523,694

914,216

609,478

1919.......................................

548,019

2,071,713

1,243,027

828,686

1920.....................................

591,328

2,663,041

1,597,824

1,065,217

1921.......................................

472,962

3,136,003

1,881,601

1,254,402

1922.......................................

351,700

3,487,703

2,092,621

1,395,082

1923.......................................

184,849

3,672,552

2,203,530

1,469,022

1924.......................................

71,790

3,744,342

1,872,171

1,872,171

1925.......................................

36,897

3,781,239

1,890,620

1,890,619

1926....................................

24,289

3,805,528

1,902,764

1,902,764

1927.......................................

18,245

3,823,773

1,911,887

1,911,886

1928.......................................

6,308

3,830,081

1,532,032

2,298,049

1929...................................

9,675

3,839,756

1,535,902

2,303,854

1930.....................................

7,400

3,847,156

1,538,862

2,308,294

1931........................................

11,067

3,858,223

1,543,289

2,314,934

1932.......................................

11,673

3,869,896

1,160,969

2,708,927

1933.....................................

17,092

3,886,988

1,166,096

2,720,892

1934.......................................

9,017

3,896,005

1,168,802

2,727,203

1935................................

—

3,896,005

1,168,802

2,727,203

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

1

2

3

4

5

A r

Indragen

tionde m. m.

under året

kronor

Statsverket be- talar till kyrko- fonden såsom er- sättning för in- dragen tionde

m. m.

kronor

Församlingarna

betala efter af- skrifning till

statsverket

kronor

Statsverkets

nettotillskott till

kyrkofonden för

indragen tionde

m. m.

kronor

1936.......................................

3,896,005

779,201

3,116,804

1937.......................................

—

3,896,005

779,201

3,116,804

1938.......................................

—

3,896,005

779,201

3,116,804

1939.......................................

—

3,896,005

779,201

3,116,804

1940 .....................................

—

3,896,005

389,601

3,506,404

1941.......................................

—

3,896,005

389,601

3,506,404

1942.......................................

1,949

3,897,954

389,795

3,508,159

1943.......................................

—

3,897,954

389,795

3,508,159

1944-1972 ........................

—

113,040,666

—

113,040,666

Summa

3,897,954

208,351,106

33,903,493

174,447,613

Vid C). Lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Af herrar Byström, Nydal, Ström och Söderbergh mot vissa delar af

motiveringen i utskottets utlåtande i fråga om herr D. Perssons motion.

1 och 6 §§.

Af herrar Henricson, Nilsson i Skärhus och Söderbergh:

»Enligt vår mening bör prästen erhålla den vid regleringen bestämda

lön, hvarken mer eller mindre. Därjämte bör lönen vara beräknad med

hänsyn därtill, att präst erhåller allenast fri bostad med trädgård eller

planteringsland, men icke fri vedbrand. Afkomsten af själfva jordbruket,

hvilket enligt vår åsikt skall i regeln vara på arrende upplåtet, bör till

dess vid regleringen beräknade belopp tillhandahållas prästen af församlingen,

på hvars risk och räkning utarrenderingen alltså bör ske. — Hvad

vedbrand åter beträffar, bör prästens lön fastställas med hänsyn till den

kostnad, prästen kan komma att få vidkännas i och för inköp af bränsle.

— Vi ha därför ansett, att 1 och 6 §§ i lagen om reglering af prästerskapets

aflöning bort erhålla förändrad lydelse i enlighet härmed, samt

att vederbörliga bestämmelser i ofvannämnda hänseende böra intagas i förslaget

till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.»

s. 285 Kontrollera mot PDF

. 285

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

5, 6 och 12 §§.

Af herr Olof Jonsson, med hvilken herrar Nydal och Ström instämt:

Enligt bestämmelserna i 6 § skall afkastningen af det med ett bostadsboställe

förenade jordbruk samt af andra därifrån upplåtna rättigheter,

utan hänsyn till huruvida bostället upplåtits af kronan, anskaffats af menighet

eller donerats af enskild, vid lönereglering beräknas såsom en första

aflöningstillgång, därefter enligt 7 § församlingsafgift intill ett visst maximum

och hvad därutöfver erfordras för ernående af skäligt aflöningsbelopp

utgå af kyrkofonden. Afkastning utöfver husbehofvet och församlingens

rätt till byggnadsvirke för vissa ändamål af boställets skog återigen får

blott beräknas såsom aflöningstillgång i de fåll att bostället anskaffats af

menighet eller donerats af enskild, under det att med nu gällande bestämmelser

präst eller församling åtnjuta all afkastning af på nyssnämnda sätt

tillkomna boställen, men af öfriga boställen i allmänhet hälften af dylik

afkastning mot att boställshafvaren håller tillsyn öfver skogen. En medverkande

orsak till att så sker torde nog vara att synbarligen blott ett fåtal

boställen upplåtits af kronan samt att i öfrigt boställenas tillkomst i kanske

de flesta fall ej fullt säkert kunnat utredas. Naturligtvis har under sådant

förhållande såväl rättsliga som billighetssynpunkter måst därvid blifva

bestämmande.

Mycket upplysande om prästboställenas tillkomst är den nu tillgängliga

utredning, som på grund af Riksdagens skrifvelse blifvit verkställd af kammarrådet

Thulin för Gäfleborgs län och Västernorrlands län. I det förra af

dessa län anses af 62 boställen, 10 helt eller till viss del hafva upplåtits

af kronan, 36 helt eller till viss del hafva anskaffats af menighet eller

donerats af enskild och 16 helt eller till viss del måst sannolikt tillkommit

på sistnämnda sätt; och i det senare anses af 68 boställen, 8 hafva helt

eller delvis upplåtits af kronan, 24 helt eller delvis anskaffats af menighet

eller donerats af enskild och de öfriga mer eller mindre sannolikt på sistnämnda

sätt. Alla här ofvan angifna boställen äro sådana, hvarmed ett

egentligt jordbruk anses förenad!.

Då, denna utredning sannolikt får anses belysande för huru i allmänhet

prästboställen tillkommit inom äfven öfriga delar af landet, så torde

däraf den slutsats kunna dragas, att eu slutlig objektiv pröfning af boställenas

tillkomst skall gifva till resultat att skogsafkastning i långt flera

fåll än departementschefen antagit kommer att vid lönereglering få beräknas

såsom en direkt lönetillgång. Men äfven om så blefve fallet med de

allra flesta boställen, komme alltid en mängd sådana att finnas som icke

församlingar Ange beräkna någon direkt skogsafkastning utaf vid Inne
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

regleringen. Därmed är således icke den frågan afgjord huruvida utskottets

förslag, som|i afseende på disponerandet af behållen skogsaf kastning

från en mängd bostadsboställen, innebär en viktig ändring af hvad

nu gäller, är berättigad. För bedömandet af den saken har man att räkna

med andra faktorer.

Enligt min uppfattning synes man hafva utgått ifrån att alla pastorat,

som hafva med jordbruk förenade bostadsboställen, oafsedt hvilken afkastning

häraf än finge vid lönereglering beräknas såsom direkt lönetillgång, i

alla händelser blefve ekonomiskt likställda, eftersom pastoratet blott hade

att erlägga den efter angifven grund beräknade församlingsafgift, som med

sitt fixa belopp sedan komme att fördelas på församlingens skattskyldiga

per fyrk eller ett däremot svarande inkomstmått och hvad därefter fattades

uti det fastställda lönebeloppet komme att erläggas af kyrkofonden. Spörsmålets

innebörd belyses bäst, om vi jämföra tvenne, enahanda taxeringsvärden

åsätta boställen som af kronan upplåtits, hvardera gifvande t. ex.

4,500 kronors afkastning, det ena af jordbruk och det andra af skogsbruk.

Om då det fastställda lönebeloppet är 4,500 kronor, så blefve det ena pastoratet

befriadt från all församlingsafgift, medan det andra pastoratet

finge erlägga sådan efter kanske beräknadt maximum.

Skulle något dylikt kunna inträffa, så kan, enligt min mening, ingen

med framgång bestrida att icke principen om jämlikhet i beskattning blifvit

på ett betänkligt sätt åsidosatt.

Nu synes visserligen det stora flertalet af pastorat, som äro försedda

med bostadsboställen af jorbruksfastighets natur, icke komma att af utskottets

förslag röna någon inverkan i afseende på fastställd församlingsafgifts

belopp, enär detta i allmänhet måste beräknas till i § 7 medgifna maximum,

men i åtskilliga fall synes denna församlingsafgift icke alls eller till

blott någon del af detta maximum komma att utgå. Enligt kommitténs

tabellserie III D tabell 4 skulle nämligen till följd af jordbruksboställens

afkastning 54 landspastorat icke behöfva något aflöningsbidrag från kyrkofonden

och af dessa skulle i 2 pastorat ingen församlingsafgift komma att

utgå, i 2 pastorat till en obetydlighet och i de öfriga 50 till större eller

mindre del af hvad til! sådan församlingsafgift högst får beräknas. Visserligen

kunna dessa siffror i verkligheten komma att modifieras, dels tillfölje

af högre lön än kommittén beräknat och dels på grund af att blott

10 öre pr invånare får beräknas vid församlingsafgiftens bestämmande i

stället för kommitténs 20 öre; men så kan också å andra sidan den af

kommittén beräknade afkastning af boställen utfalla högre, därför att förhållanden

kunna uppstå, som för kommittén varit okända.

Det faktum synes mig alltså stå kvar att genom utskottets förslag

s. 287 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 287

jämlikhet i beksattning onödigtvis åsidosattes utan att därmed kyrkofonden

tillföres någon väsentligt ökad inkomst eller något annat kyrkans intresse

däraf befordras. För undanröjande af denna oegentlighet så långt

inom förslagets ram synes möjligt har jag därför framställt det förslag

att behållen skogsafkastning från sådana boställen som vare sig kronan

upplåtit eller hvars tillkomst icke kan tillförlitligt utrönas väl skulle ingå

till kyrkofonden, men därefter med högst hälften af den för löneregleringsperioden

af vederbörande beräknade årsafkastning återigen från fonden

utgå till vederbörande präst såsom aflöningsbidrag. Att denna anordning,

som i hufvudsak håller sig inom hvad nu gäller, endast komme att i allmänhet

minska de bidrag till aflöning af pastoratets eller boställets innehafvare,

som eljest skulle utgå af kyrkofonden, med samma belopp, hvartill

anslaget för indragen skogsafkastning uppginge samt att således blott

för ett mindre antal pastorat kyrkofonden komme att drabbas af något

högre utgifter än efter utskottets förslag synes mig framgå dels däraf, att

det antal boställshafvare, som under de 10 åren 1888—1898 af skogsudde!

i årligt medeltal erhållit minst 500 kronor blott varit 57 och dels däraf

att det antal bostadsboställen, hvilkas areal — minst 300 hektar skogsmark

— kan antagas gifva någon mera betydande behållen skogsafkastning,

endast utgör 155, af hvilka naturligtvis ingen afkastning under alla

förhållanden komme att från en del ingå till fonden. Med detta mitt förslag

skulle den betänklighet försvinna, som med utskottets förslag är förenad,

nämligen att boställshafvaren förlorar allt intresse för tillsyn och

bevakning af skogen, en tillsyn som ingalunda kan medhinnas af skogsstaten

utan en betydlig och kostsam ökning af densamma. Genom förslaget

skulle också församlingens rätt att till sin prästs aflöning använda ett

boställes afkastning säkrare bevaras för framtiden, samt de bekymmersamma

vanskligheter, som i så många fall möta vederbörande vid bestämmandet

af huruvida en skogsafkastning får beräknas såsom en lönetillgång för ett

pastorat eller ej, att i högst väsentlig grad förmildras, enär det då icke

gällde ett afgörande emellan allt eller intet utan blott emellan något mer

eller mindre.

Jag har därför ansett att nedanstående §§ bort erhålla följande lydelse:

5 §•

Från prästerskapet — — — — — — — erhållas.

Där skog å boställe antages lämna afkastning utöfver

hvad som erfordras för boställets husbehof eller

församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad, skall

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

nämnden hos domänstyrelsen göra framställning om utredning

angående skogens sannolika behållna afkastning

under de tjugu år, som följa näst efter det förut fastställd

lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör

att gälla. Såsom behållen skogsafkastning skall i

förevarande fall anses hvad af försälj ningsmedel för skog

från bostället återstår efter afdrag af kostnaderna, dels

för virkets försäljning, dels för skogens indelning samt

skogsstatens öfriga bestyr med skogen, dels för bevakning

samt skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns

främjande å bostället, dels ock för åtgärd eller

anstalt, som afser tillgodogörande af virkesafkastning

eller motverkande af uppkommen skada å skogen.

En hvar — — — — — — — — — därstädes.

6 § 1 mom.

1. Är — — — — — — — —---tjänst.

Dylik — — — — — — — — — — inbegripna.

Öfverstiger afkastningen af skog å bostadsboställe,

hvilket af menighet anskaffats eller af enskild donerats,

hvad som erfordras för boställshafvarens husbehof eller

församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad,

skall behållna skogsafkastningen, beräknad på sätt i 5 §

angifves, i sin helhet komma boställshafvaren tillgodo

och af nämnden särskild! beaktas vid uppskattningen åt

boställets afkastning. Antages behållna skogsafkastningen

för boställe, hvilket af menighet anskaffats, blifva

så betydande, att den, jämte annan afkastning af bostället,

i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning,

som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,

skall endast så stor del af samma afkastning, som finnes

skälig, tillgodoföras tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden

beträffande återstoden skall hos Kungl. Maj:t göra

anmälan. Behållen skogsafkastning från andra än nämnda

slag af bostadsboställen skall med halfva sitt belopp beräknas

såsom lönetillgång för vederbörande boställshafvare,

men af denne tillgodonjutas såsom årligt anslag

från kyrkofonden, hvilket anslag dock ej må öfverstiga

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

hälften af det högsta belopp, hvartill församlingsafgift

får beräknas enligt nästföljande § 7.

Gifver — — — — — — — —- till kyrkofonden.

Är förslag väckt — — — — för den tjänsten

räknas.

12 § 1 inom.

1. Kungl. Maj:t — — —---erforderligt.

Där till innehafvare af bostadsboställe, hvilket icke

af menighet anskaffats eller af enskild donerats, skall

enligt 6 § l mom. såsom ersättning för sko g saf kastning

från bostället utgå visst årligt anslag från kyrkofonden,

bestämmer Kungl. Maj:t storleken af detta anslag, innan

behofvet af församling saf gifter och därutöfver erforderligt

tillskott frän kyrkofonden varder pröfvadt.

Sålunda — — — — — — — — —--gälla.

6 §.

Af herrar Bos och Ström:

Att vid reglering af prästerskapets aflöning bibehålla samtliga med

jordbruk förenade boställen på sätt, utskottet föreslagit, kan ofta blifva

förenadt med stora kostnader och besvär, vare sig bostället utarrenderas

eller brukas af boställshafvaren, och i många fall torde nettobehållningen

blifva ganska ringa.

I flera hänseenden för både prästerskapet och församlingarna fördelaktigt

vore det därför, om från de med jordbruk förenade boställena jordbruksandelen

och den till bostället hörande skogen afsöndrades och försåldes

och ränteafkastningen af försälj ningsmedlen användes till byggnad och

underhåll af kyrka och bostaden och till lönebidrag åt församlingens prästerskap

eller ock delvis inginge till kyrkofonden, beroende på, om boställets

natur och sättet för dess tillkomst därtill föranleder.

Ortsförhållandena äro dock i vårt vidsträckta land så olika, att hvad

som lämpar sig för den ena orten, kan annorstädes vara mindre fördelaktigt,

och därför har också förslaget om en allmän indragning af prästboställena

mångenstädes rönt starkt motstånd.

Omständigheterna kunna dock vara sådana, att jordbruket ej kan mot

skäligt arrende, ja kanske ej ens till något pris utarrenderas, och att

boställshafvaren snarare anser det som en börda, än som en fördel att själf

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 37

s. 290 Kontrollera mot PDF

290 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

bruka detsamma. Under sådana förhållanden och då präst och församling

äro ense om fördelen af boställets försäljning, bör en möjlighet därtill

förefinnas, och vi anse därför att utskottet bort med anledning åt herrar

D. Perssons och J. Johanssons motioner och i anslutning till herr G. Ros’

motion hemställa, att Riksdagen må besluta ett så lydande tillägg i en ny

punkt 5 till 6 § i »Lag om reglering af prästerskapets aflöning»:

»5. Möter hinder för utarrendering mot skäligt

arrende af jordbruk å bostadsboställe, och äro vederbörande

församling och boställshafvare ense om fördelen

af boställets försäljning, skall nämnden tillse, om den

del af bostället, hvarå jordbruk bedrifves, lämpligen kan

jämte bostället tillhörande skog af söndras och försäljas

samt hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning om

tillstånd till sådan försäljning och i sammanhang därmed

afgifva yttrande om det beräknade saluvärdet å dels

jordbruksandelen, dels skogen, äfvensom i fråga om huru

stor andel af försäljningssumman kan antagas motsvara

värdet af boställets virkesbehof öfverskj utande skogsafkastning.

Vid pröfning af uppgjordt förslag till löneregleringmeddelar

Kungl. Maj:t beslut jämväl rörande väckt fråga

om försäljning af boställe. Gifves tillstånd till dylik

försäljning, hvarvid skola för boställshafvarens räkningundantagas

nödiga bostads- och ekonomihus äfvensom

trädgårds- och planteringsland, meddelas tillika föreskrift,

huru stor del af försäljningssumman skall tillgodoföras

kyrkofonden såsom ersättning för mistad inkomst af boställets

skog. Återstoden af försäljningssumman öfverlämnas

till förvaltning af vederbörande kyrkoråd, och

skall årliga afkastningen af denna pastoratets prästlönefond

användas dels till byggnad och underhåll af kyrka

och boställets hus dels till bestridande af aflöningen för

pastoratets prästerskap.

Har bostadsboställe af menighet anskaffats eller af

enskild donerats, skall hela försäljningssumman för bostället

ställas under kyrkorådets förvaltning och ränteafkomsten

tillgodogöras för prästerskapets aflöning och

boställets underhåll.»

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

7 och 16 §§.

Af herrar Söderbergh, Henricson, Ström, Nilsson i Skärhus och Byström:

»Då i fråga om beräkningen af församlingsafgifter äfvensom beträffande

deras utgörande några undantagsbestämmelser lämpligen icke böra förekomma,

påyrka vi följande ändringar i nedannämnda paragrafer i utskottets

förslag till Lag om reglering af prästerskapets aflöning:

att i 7 § andra stycket orden: »dock att etc.--

prästerskapets boställen och löneinkomster» skola utgå;

och

att andra stycket i 16 § 1 punkten; »Till utgörande

etc. — — — prästerskapets aflöning» skall utgå.»

9 §.

Af herr Byström:

»Donation, som i § 9 afses, har naturligtvis tillkommit dels för att

förbättra den prästerlige tjänsteinnehafvarens lönevillkor och dels för att

med prästsysslan i vederbörande socken förena sådana ekonomiska fördelar

att man vid val af präst må kunna så vidt det beror på lönefrågan hafva

tillfälle att välja biand de bäste.

Ojämnheterna i prästlönerna hafva ock varit så stora, att man lätteligen

kan förstå att bättre ekonomiskt lottad och för kyrkan intresserad

person kan hafva velat tilldela en svagt aflönad präst en välbehöflig ökning

i hans inkomst. Flere af de donationer, som sålunda gifvits, äro till sitt

belopp fixerade. Andra åter bestå af fastigheter, hvars afkastning för

framtiden är mera oberäknelig. Ett doneradt hemman kan genom att

t. ex. en järnväg dragés öfver ägorna, en station bygges och ett nytt

lifligt samhälle uppstår, få ett så förökad t värde, att inkomsten däraf går

till ansenligt stora belopp.

Att en sådan större inkomst skall utan vidare tilldelas tjänsteinnehafvaren

utöfver den lön han åtnjuter, kan väl sättas i fråga, sedan staten

och kommunen gifvit honom en inkomst, som anses fylla krafvet på anständig

bärgning och hvarigenom väl åtminstone delvis de motiv, som

kunna antagas hafva dikterat donationen, förfallit. Skulle man icke under

sådana förhållanden kunna anse sig vederbörligen respektera donators vilja

äfven om någon del af eu sådan större inkomst finge gå till annat kyrkligt

ändamål. Prästlöneregleringskominittén har ock ansett att här åsyftad

särskild förmån skulle under vissa förutsättningar kunna vid prästlöneregleringen

användas annorledes än som Kungl.’ Maj:t föreslagit och utskottet

nu tillstyrkt. Jag har emellertid ansett att den ifrågavarande paragrafen

bort hafva följande lydelse:

s. 292 Kontrollera mot PDF

292 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

Särskild förmån, som blifvit genom donation af

enskild tillförsäkrad innehafvare af viss prästerlig tjänst

i syfte att bereda denne ökad inkomst, skall komma

samme tjänsteinnehafvare tillgodo. Skulle emellertid

afkastningen af här åsyftad donation belöpa sig till

högre belopp än som motsvaras af hälften af den på

grund af löneregleringen fastställda lönen, meddelar Kungl.

Maj:t föreskrifter angående användande af återstoden af

denna afkastning.»

12 §.

Af herr Byström, med hvilken herr Ström instämt:

»Utskottet tillstyrker att § 12 mom. 1 andra stycket skall få följande

lydelse:

»Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår,

räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att gälla,

dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där afsedt

fall stadgas.»

Denna bestämmelse kommer, om den varder lag, att verka därhän, att

löneregleringarna inträffa på olika tider under i hvarandra ingående perioder

om tjuguåtta år.

Man skulle för framtiden sålunda få hålla på årligen med ett större

eller mindre antal prästlöneregleringar. Någonting liknande förekommer

mig veterligen icke inom något annat område, där Riksdagen har att göra

med en ämbetsmannakårs löner. Det synes därför vara bättre att ställa

det så, att lönerna kunna ordnas eller bestämmas på en gång utöfver hela

linjen.

Nu o-år det visserligen icke att göra detta för den första lönepenoden,

som föreslagits att omfatta 20 år, emedan gällande aftal eller konventioner

lägga stora hinder däremot. Men det bör dock vara möjligt att efter vissa

år& kunna komma därhän. Detta synes mig lämpligen kunna ske på det

sättet, att lönerna regleras så med hänsyn till tiden, att de skola åter blifva

föremål för ny reglering det år, då den lön, som, på ett undantag när

(nämligen Hassela församling i Helsingland), enligt kungl. förordningen

den 11 juli 1862 sist reglerades, tilländagår, hvilket inträffar år 1934._

De första nya löneregleringarna, tolf till antalet, eller de som infalla

år 1914 skulle då få en giltighetstid af 20 år, de som därnäst eller år

1915 infalla, hvilka äro trettiofyra till antalet, skulle få en giltighetstid af

nitton år och de etthundratio löneregleringar, som infalla 1916, skulle få

en giltighetstid af aderton år o. s. v. såsom framgår af följande tabell:

s. 293 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

293

12

regleras

1914 och

få en

niti°dietstid

o o

af

20

år

34

»

1915

»

»

»

19

y>

no

»

1916

»

>

»

18

»

179

1917

»

»

17

»

202

»

1918

»

»

»

16

»

204

»

1919

»

»

15

»

222

1920

»

14

»

156

»

1921

13

»

113

1922

»

»

12

»

59

1923

»

»

11

»

24

1924

»

10

»

16

»

1925

7>

»

&

9

»

9

2>

1926

»

»

8

»

5

1927

»

»

7

»

2

»

1928

»

»

6

»

2

»

1929

»

»

»

5

1

»

1930

»

/I

2

»

1931

»

»

»

3

»

3

»

1932

»

»

2

7

»

1933

»

»

1

»

2

»

1934

»

»

»

—

Af denna tabell framgår, att 1,315 löneregleringar finge en giltighetstid

växlande mellan 10 och 20 år, under det att 15 Unge en giltighetstid

af 5 år eller därunder.

Det kan visserligen vara en olägenhet att somliga löneregleringar måste

göras för så kort giltighetstid, men detta skulle dock ej behöfva ske mer

än en gång och blott med ett fåtal.

Att komma därhän att prästlöneregleringarna, hvilka enligt nu gällande

bestämmelser äro 1,365, skedde på en och samma gång för alla, anser jag

från flera synpunkter vara särdeles önskvärdt. Därigenom skulle man väsentligen

undgå den ojämnhet och olikhet i prästernas löner, som eljest lätteligen

kan komma att förefinnas. Om i en socken prästens lön regleras

t. ex. 1914, under det att regleringen i en annan socken, som ligger näst

intill, sker tio eller femton år senare, då krafven kunna vara betydligt

annorlunda, är det ej sagdt att lönerna i dessa båda socknar blifva lika, och

dock kunna ämbetsåliggandena i båda socknarna vara sådana, att de betingade

samma löner.

Men ej blott lönerna bland prästerna skulle blifva mera jämna, om

de bestämdes på en gång. Det blefve också möjligare att åstadkomma

s. 294 Kontrollera mot PDF

294 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

mera likhet i fråga om lönerna inom olika ämbetsmannakårer, hvilket på

många håll anses önskvärdt.

O t

Skulle man framdeles vilja att staten helt och hållet öfvertoge prästernas

aflöning, vore det lättare att kunna göra så, om löneregleringarna kunde

få företagas på samma år.

Redan nu pågår ett rätt kraftigt arbete för att kunna utjämna de

kommunala skattebördorna, och genom att staten öfvertoge ifrågavarande

aflöning skulle detta sträfvande underlättas i betydlig mån. Visserligen

sker genom nu ifrågavarande prästlöneregleringsförslag någon utjämning

kommunernas kyrkoskatter dels därigenom att staten ikläder sig en årlig

utgift på omkring 4,000,000 kr. såsom bidrag till prästernas löner, och

dels genom att kyrkoskatten inom kommunerna omlägges så, att i stället

för tionden, som väsentligen drabbat jordbruket, alla inkomster skola bidraga

proportionsvis lika till i frågavarande löner; men detta blir naturligtvis

ej tillfyiles.

Genom att åstadkomma den nu ifrågasatta gemensamhetstiden bli

också lönenämnderna under många år i taget snart sagdt obehöfliga, sedan

de fyllt sitt värf under den första besvärligare tjuguårsperioden. De behöfva

efter år 1984, då efter mitt förslag alla löner skulle omregleras,

användas i allmänhet taget blott hvart tjugonde år. Naturligtvis borde

nämnderna under sådana förhållanden blifva något annorlunda sammansatta

än som lagförslaget nu stadgar.

En invändning mot förslaget att lönerna utöfver hela linjen skola

framdeles regleras på en gång är att det blefve svårt för vederbörande

att kunna hinna åstadkomma detta.

För det första får väl nämnderna sammansättas så, att de kunna

hinna med sin uppgift. Vidare kunna säkerligen så väl länsstyrelse och

domkapitel göra de granskningar, som angående denna sak äro nödvändiga

inom respektive områden. Och Kungl. Maj:t, som, vare sig det förelägges

honom endast 222 löneregleringar på en gång eller 1,365 sådana, måste

lita väsentligen på sina goda underordnade, har alltid utvägar att kunna

åstadkomma det arbete, som lägges på honom. Man må ock komma ihåg,

att då detta arbete skall ske, har man att förnämligast gå efter det

schema som är successivt uppgjordt för hvarje pastorat under åren 1914

—1934 eller under först inträdande tjuguårsperioden.

Hvad i detta sammanhang kan angå utarrenderingen af prästboställe

må erinras om, att man naturligtvis kan utarrendera dem, när löneregleringen

sker, och då för samma tider. Det blir sålunda äfven det under

åren 1914—1934 för en del kortare tid än 20 år, men dels säger lagförslaget,

att löningsboställena skola utarrenderas på högst 20 år, och dels

s. 295 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 295

är arrenderingsfrågan icke alldeles beroende med hänsyn till tiden af löneregleringsfrågan.

. , Ge„n?.m ,att \ § 12 1 laSen om reglering af prästerskapets aflöning

införa följande ord: °

»där den är af sedd att träda i tillämpning före den 1 mai 1934 äo-a

giltighet intill samma dag, men eljest» ö

har jag trött mig vinna den formulering af lagparagrafen, som åsyftas

med det ofvan sagda. J

På grund af hvad som nu anförts, har jag ansett att § 12 mom. 1

bort hafva följande lydelse:

1. Kungl. Maj:t fastställer särskild! beträffande

hvarje pastorat dels aflöning för kyrkoherden samt för

komminister, där sådan skall vara anställd, dels ock för

hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre

församlingsafgifter från pastoratet än äfven '' tillskott

fi ån kyrkofonden, när dylikt tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall, där den lir

afsedd. att träda i tillämpning före den 1 maj 1934,

äga giltighet intill samma dag, men eljest under tjuo-u

ecklesiastikår, räknade från det då förut fastställd lönereglering

upphör att gälla, dock med iakttagande af

hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där afsedt fall

stadgas.»

Af herr Nydal.

25 §.

Af herr Nilsson i Skärhus.

Vid E). Lag om kyrkofond.

1 *•.

Af herr Söderbergh, som hemställde att paragrafen måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

»De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna

afiöningsmedel, om hvilka i denna lag förmäles,

skola under benämning kyrkofonden af statskontoret förvaltas.

»

s. 296 Kontrollera mot PDF

296 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

2 §.

Af herrar Bos och Ström: _

Under förutsättning att det af oss föreslagna tillägget till 6 § l »Lag

om reglering af prästerskapets aflöning» af Riksdagen godkännes, föreslås

fösande tillägg i en punkt 2 till 2 § i »Lag om kyrkofond»:

»2. Till kyrkofonden ingå äfven medel, som influtit

genom boställens försäljning i enlighet med punkt

5 i 6 § af »Lag om reglering af prästerskapets aflöning»

och hvilka medel tillkomma kyrkofonden såsom ersättning

för mistad inkomst af skog, och må däraf endast

årliga afkastningen användas till bestridande af kyrkofondens

utgifter.»

0 §.

Af herr Olof Jonsson, med hvilken herrar Nydal och Ström instämt:

»Under åberopande af min här ofvan vid C) Lag om reglering af

prästerskapets aflöning anförda motivering, hemställer jag att 6 § må antagas

med följande af mig föreslagna ändrade lydelse.

Af kyrkofonden skola utgöras:

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. Ersättning för skog safkastning från bostadsboställe,

hvilket icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats,

med belopp, som blifva af Kungi. Majd vid löneregleringen

faställdt;

2—8 lika med resp. 1 — 7 af utskottets förslag.»

s. 297 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

297

Innehållsförteckning-.

Sid.

Återblick på de prästerliga aflöningsförhållandenas utveckling i vårt

land ................................................................................................ ..... 5.

Nu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna

tillämpade beskattnings- och lönesystem samt verkningarna

däraf..................................................................................................................; 16.

Viktigare inom Riksdagen väckta förslag til! ändring i prästerskapets

nuvarande aflöningsförhållandan ...................................................... 42.

Af prästlöneregleringskommittén i dess allmänna motivering framhållna

synpunkter *i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden

m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag......... 52.

IT.

Uttalanden rörande vissa mera betydande frågor af principiell innebörd 72.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot ersättning till kyrkan samt fastställande

af grunder för församlingarnas framtida skattskyldighet

till prästerskapets aflöning ........................................................ 72.

Mot ion n:o 277 af herr J. Bengtsson.................................................. 92.

Ecklesiastika boställsväsendet .............................................................. 100.

Motion iko 57 af herr G. Ros............................................................... 117.

» » 288 » » D. Persson ...................................................... J19.

» » 289 » » J. Johansson ................................................... 122.

» » 291 » » J. A. Jonsson m. fl........................................ 12?.

» » 292 » » A. Henricson ...................................................-125.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets

aflöning och därmed sammanhängande frågor .................................... 130.

Motion n:o 54 af liera K. J. Ekman och n:o295 af herr O. W. Redelius 134.

Granskning af författa i ngsförslagens detaljer ................................................-137.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför............................................. 138,

Motion n:o 270 af herr J. A. Jonsson ................................................ 138.

» » 272 » » P. Kilsson....................................................... 142.

» >> 275 » > J. Bengtsson.,........,...,.............................. 146,

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning ......................,,,, 154,.

Bill. till Rihsd, Prat. 1008. 8 Sami t Afd. 2 Haft. SB

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Motion n:o "284 af herr O. W. Redelius .............................................

» » 292 » » A. Henricson..................................................

» » 313 » » C. G. Scedén...................................................

» » 283 » » J. Byström.......................................................

» » 313 » » G. G. Scedén...................................................

» » 306 » » C. G. Scedén...................................................

» s> 289 » » J. Johansson...................................................

Förslag till lag om emeritilöner för präster ................................................

Motion u:o 290 af herr S. O. Nyländer..........................*..............■......

» » 314 » » G. G. Scedén...................................................

Förslag till lag om kyrkofond.........................................................................

Motion n:o 311 af herr H. Sanden in. fl...........................................

» » 316 af herrar O. A. Berg och P. Pehrsson.................

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställs
slcogar.

........................................................................................................

Motioner innefattande af slagsyrkanden å den kungl. propositionen .........

Motion n:o 288 af herr D. Prrsson......................................................

» » 8()3 » » G. Kronhmd..................................................

Utskottets hemställan.......................................................................................

Tablå.................................................................................................................•

Reservationer ...................................................................................................

Sid.

160.

170.

171.

175.

183.

198.

202.

203.

207.

209.

212.

216.

219.

229.

233.

233.

235.

239.

276.

278.

Stockholm, Ivar Hssggströms Boktryckeri Ä.-B., 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.