Sök i Ratio Lex

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4

1908-05-11 · 45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1SärU 1908:4, Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 11 maj 1908, kl. 2 e. m.

Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 3 i anledning af Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag angående lindring

i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska

kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning m. m.

Genom proposition, n:o 85, till innevarande års Riksdag, hvilken proposition

blifvit till förberedande behandling öfverlämnad till utskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet förda

protokoll, föreslagit Riksdagen

dels att antaga nedan återgifna förslag till

l:o) lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet

till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning;

2:o) lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 2i mars 1862;

3:o) lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

4:o) lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt

ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883; samt

5:o) lag angående sättet för organistlöns utgående;

dels ock att lämna medgifvande därtill att, när inom någon till svenska

kyrkan hörande församling medlemmar af sådan i riket befintlig församling

af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt

till ofientlig religionsöfning, böra, i enlighet med hvad därom i den föreBih.

till Riksd. Prat. 1908. 8 Samt. 1 Afd. 4 Häft. (N:is 4—b''.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

slagna lagen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet

till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning är

stadgadt, komma i åtnjutande af lindring vid utgörande af de af gifter till

svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa

för inkomst af kapital eller arbete, och det afgiftsbelopp, från hvilket befrielse

sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst femtio

kronor, den till svenska kyrkan hörande församlingen må af allmänna

medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

Ifrågavarande författningsförslag äro af följande lydelse:

Lag

angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till

svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Med upphäfvande af hvad lag och författningar innehålla stridande

mot denna lag förordnas som följer:

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning,

hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst

af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort

utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande

kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,

såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då

debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest

rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

1° ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande

trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom

därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande

tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare

utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande

pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen

granskadt, till den, som verkställer debiteringen.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,

fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af

prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående

ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm

aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening,

eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. S

än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,

må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Lag

angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och. skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 35.

De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för

hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter den för

rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, med-iakttagande däraf att afgifter,

hvarom för stads- och landsförsamlingar, eller delar däraf, gemensam

kyrkostämma beslutar, först skola hvardera församlingen påföras efter förhållandet,

i hvarje förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda röstetal

vid gemensam kyrkostämma. Personliga eller matlagsafgifter få icke,

utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter och personliga tjänstbarheter, hvilka enligt gällande

författningar åligga medlemmar af eu kyrkoförsamling, oaktadt de

i kyrkostämma icke äga rösträtt, gör denna förordning icke ändring.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt

hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare,

är särskilda stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Lag

angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 37 i förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

§ 37.

Alom. 1. En hvar, som----åligger bolag.

Alom. 2. I fråga om afgifter — -—- — — stadgadt är.

Mom. 3. Ämbets- eller tjänstemän, som vid Sveriges beskickningar

hos utländska makter äro tjänstgörande, äfvensom svenska konsuler eller

andra å utländska orter anställda tjänstemän skola, fastän mantalsskrifna

i Stockholm och enligt bevillningsförordningen uppförda till allmän bevillning,

vara fria från att för sina löneinkomster erlägga sådana afgifter,

om hvilkas utgörande kyrkostämma eller kyrkofullmäktige besluta.

Al om. 4. Personer, tillhörande hufvudstadens icke-territoriella församlingar,

nämligen hofförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna,

äro icke skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete

eller kapital erlägga afgifter till kyrka och prästerskap i den territoriella

församling, där de äro mantalsskrifna.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt

hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare,

är särskilt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Lag

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt ordnande

af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt ordnande

af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

§ 5.

Den till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen

sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande

i allmänhet äro stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring

i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskilt stadgadt.

£5

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Lag

angående sättet för organistlöns utgående.

Med upphäfvande af lagen angående sättet för organistlöns utgående

den 15 april 1904 förordnas som följer:

Den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas

efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro

stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring

i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Vid föredragning inför Ivungl. Maj:t den 6 december 1907 erinrade

föredragande departementschefen, att sedan Kung! Maj:t genom nådigt

beslut den 19 oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under

öfvervägande, huruvida samt, därest så befunnes vara förhållandet, i hvilken

omfattning främmande trosbekännare, som vore medlemmar af något

utaf staten erkändt kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare

kunde fritagas från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af

kapital och arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning, och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

härutinnan, som blefve erforderliga, sä hade denna kommitté den 29

augusti 1907 till Kung!. Maj:t afgifvit underdånigt utlåtande och förslag

angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares

skattskyldighet i berörda hänseende, hvarpå kammarkollegium, efter nådig

remiss, den 1 därpå följande november i detta ärende afgifvit underdånigt

utlåtande samt därvid tillika öfverlämnat infordrade yttranden af öfverståthållareämbetet,

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, domkapitlen

i riket och Stockholms stads konsistorium äfvensom hofkonsistoriet.

Härefter anförde departementschefen till en början:

''Historik6 »Sedan genom Uppsala mötes beslut den 20 mars 1593 evangeliskojör-''

hdherska läran blifvit antagen såsom Sveriges statsreligion, sökte svenska

dragsamhet kyrkan sorgfälligt befästa sig mot inre söndring och främmande inflytelser.

tänkandelf Sålunda intogs i Sveriges rikes ständers förening om religionen på riksden

egna dagen i Söderköping den 21 oktober 1595 stadgande om att den, som

nationen, affall från den rena evangeliska bekännelsen eller därifrån afsöndrade sina

barn eller på något sätt befrämjade främmande lära och gudstjänst, skulle

vara arflös och biltog inom riket. ''Religionen och den rätta gudstjänsten’

förklarades också i första punkten af 1634 års regeringsform vara ''den

kraftigaste grundvalen till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente’.

Tolerans mot, Om än motvilligt, kunde dock lagstiftaren i längden icke undgå att visa

rc4iö«*/”''Ä«^e^änna,rna annan tro ett visst undseende. Statsintresset fordrade ju uppenfor

talan- bark gen, att de stränga fordringarna i afseende å renlärigheten något milnmgar.

fa.gfa.,. me(f hänsyn till främlingar, hvilkas inflyttande i landet var till gagn

för det allmänna. I enlighet härmed tillät 1686 års kyrkolag i kap. 1 § 5 dem

af annan, religion, som antingen redan voro här i riket eller hädanefter hit

inkommo för någon tjänst eller näring, att förblifva i sin religion; men gudstjänsten

skulle förrättas inom lyckta dörrar, alltså vara inskränkt till den enskilda

husandakten. Man sökte längre fram tillgodogöra sig den utländska

arbetsskickligheten genom medgifvande i privilegierna för Alingsås manufakturi

den 22 juni 1724 af en viss större frihet vid religionens utöfning för

de vid detta industriella verk anställda handtverkarna och manufakturisterna

af den reformerta läran, hvarefter uti en kungl. kungörelse af den 27

augusti 1741 tillstånd till fri religionsutöfning lämnades alla bekännare af

den ''engelska och reformerta kyrkan’, med rätt för dem att uppbygga

och hafva sina egna kyrkor samt att åtnjuta alla öfriga förmåner, hvarmed

andra undersåtar enligt lagar och regeringsform hugnats.

Slutligen erhöllo enligt det s. k. toleransediktet den 24 januari 1781

alla af främmande religion, som antingen sig bär i riket nedsatt eller framdeles

sig härstädes nedsätta, ''under en fri och otvungen religionsutöfning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdag-ens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 7

en fullkomlig samvetsfrihet’. Villkoren för mosaiska trosbekännares religionsfrihet

bestämdes emellertid särskildt genom ett af kommerskollegium den

27 maj 1782 utfärdadt reglemente, hvari det biand annat tillstaddes judarna

att i de för dem utsedda städerna inrätta synagoga och därvid hålla rabbin

med erforderlig betjäning.

Under det att ännu i 1772 års regeringsform, § 1, talades om enighet *%<<>«»- i religionen och den rätta gudstjänsten såsom den kraftigaste grundvalen ilndéL {°grna

till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente, stadgades åter i § 16 inbm"»*■«.

af 1809 års regeringsform, att ''konungen bör — — ingens samvete tvinga

eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin

religion, såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän

förargelse åstadkommer’. Denna paragraf har dock blifvit tolkad, icke

såsom ett stadgande om allmän religionsfrihet, utan såsom ett förklarande,

att en hvar af rikets inbyggare vore, lika med lutherska kyrkans bekännare,

berättigad till skydd för den kyrka han tillhörde och den religionsutöfning,

som förekom inom densamma, utan att kunna tvingas att öfvergå till

statskyrkan. Också bibehölls det i 1 kap. 3 § missgärningsbalken af 1734

års lag bestämda straffet af landsförvisning och arfsrättens förlust för

inländsk, som afföll från den rätta evangeliska läran, liksom på grund

af det s. k. konventikelplakatet den 12 januari 1726 det fortfarande var

— vid ansvar af böter, t. o. m. landsförvisning — förbjudet för bekännarna

af nämnda lära att med egna trosförvanter sammankomma till

enskild andaktsöfning.

Först genom nådiga förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning den 26 oktober 1858 — sedermera ersatt genom en förordning

af den 11 december 1868 — uppliäfdes konventikelplakatet, hvarvid

det tilläts medlemmar af evangelisk-lutherska kyrkan att sammankomma

till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara

ledning. Och med utfärdandet af nådiga förordningen den 23 oktober

1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som

träder till eller utsprider villfarande lära, upphörde affall från statsreligionen

att betraktas såsom brott. I stället för sistnämnda förordning gäller numera

nådiga förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som

söker förmå annan till affall från den evangeliskt lutherska läran. Ytterligare

en förordning, nämligen angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning, utfärdades omförmälda den 23 oktober 1860, samtidigt

med det att 1781 års toleransedikt uppliäfdes.

I fråga om villkoren för utträde ur statskyrkan innehöll denna 1860

års dissenterlag, att om någon föll af från den rena evangeliska läran och

ej lät sig af sina själasörjares undervisning och förmaning rätta, skulle han

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

varnas af domkapitlet eller dess förordnade ombud. Framhärdade lian

ändå i sin villfarelse och önskade att öfvergå från svenska kyrkan till främmande

religionssamfund, hade han att personligen hos kyrkoherden i den

församling, hvartill han hörde, göra anmälan därom för anteckning i kyrkboken.

Dock skulle han ej anses skild från kyrkan, förr än han, efter

uppnådd ålder af aderton år, blifvit upptagen i annat i riket tillåtet

religionssamfund (§ 14). Med afseende å främmande religionsbekännares

ställning i allmänhet stadgades, att med de inskränkningar och undantag,

som af grundlag och ifrågavarande förordning bestämdes eller betingades,

skulle ej från skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas någon skillnad

i svenska medborgares rättigheter eller skyldigheter. Främmande trosbekännare

eller den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, ägde

dock ej i annat fall, än grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt

föranledde, deltaga i behandling eller afgörande af frågor, som

rörde kyrkan eller den offentliga undervisningen (§ 15). I öfrigt innehöll

1860 års dissenterlag bland annat den föreskriften, att medlem af tillåtet

främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de för särskilda

kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes

, prästerskap eller betjäning i annat fall, än att slik förrättning blifvit på

hans egen begäran verkställd (§ 12).

Såsom eu konsekvens af nyssnämnda i 1860 års dissenterlag intagna

bestämmelse, att främmande trosbekännare voro uteslutna från rätten att

deltaga i behandling eller afgörande af frågor, som rörde kyrkan eller den

offentliga undervisningen, blefvo i § 4 af förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 främmande religionsbekännare

och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, undantagna från

rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut.

För mosaiska trosbekännare hade, i stället för 1782 års judereglemente,

den 30 juni 1838 utfärdats en förordning angående mosaiske trosbekännares

skyldigheter och rättigheter här i riket. Uttryckligen förklarades

i 1860 års dissenterlag, att genom densamma ej skedde ändring af

hvad i afseende å nämnda trosbekännare var stadgadt.

Omförmälda dissenterlag har i sin ordning blifvit ersatt af eu ny,

hvilken ännu gäller, nämligen nådiga förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

vid ras- Af 1860 års dissenterlag framgår, att främmande trosbekännare skulle,

da9aluaidaam lika väl som anhängarna af den evangelisk-lutherska läran, deltaga i kostyrkanden

om naderna för upprätthållande af de statskyrkliga inrättningarna. Endast

dissenters'' för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter kunde de undandraga

skattskyldighet.gig? för den händelse någon sådan förrättning ej af dem påkallades.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o*4.

Vid 1872 års riksdag framställdes emellertid kraf på ändring i bestämmelserna

rörande främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan.

På olika sätt formulerade yrkanden hafva sedermera vid åtskilliga

riksdagar framkommit, senast år 1905, dock utan att de ledt till någon

åtgärd från Riksdagens sida.

En redogörelse för hvad inom riksdagen blifvit uti detta ämne hufvudsakligen

anfördt har synts mig här vara på sin plats.

Till stöd för den yrkade ändringen har framhållits, hurusom det vore ») sm för

orättvist att tvinga medborgare, hvilka tillhörde af svenska staten själf evJkatulmdrm3- kända religionssamfund, till att vidkännas uppoffringar icke blott för vidmakthållande

af egen kult utan därutöfver jämväl för underhållande af en

kyrka och ett prästerskap, af hvilka de på grund af sin religiösa öfvertygelse

icke kunde hafva något gagn. Såsom en yttring af ännu fortfarande

ofördragsamhet eller åtminstone af en viss motvilja mot olika

tänkande vore det att anse, att främmande religionsbekännare belastades

med jämförelsevis större bördor i och för upprätthållande af religiösa institutioner

än statskyrkans egna medlemmar. Att ett sådant förhållande

icke heller vore öfverensstämmande med andan af de lagar, som numera

reglerade menigheters rätt att vårda egna angelägenheter, syntes ligga i

öppen dag. Hvilka åsikter man än hyste i afseende på kyrkans skiljande

från staten, torde det icke kunna nekas, att år 1862 ett stort och afgörande

steg togs till den borgerliga kommunens skiljande från den kyrkliga.

Detta framginge redan däraf, att särskilda lagar med olika bestämmelser

utfärdats för den enas eller andras verksamhet; att de båda samfunden

officiellt erhållit olika namn; att deras områden icke längre behöfde

med hvarandra sammanfalla o. s. v. Det ådagalades jämväl däraf,

att till föremål för den borgerliga kommunens verksamhet anvisats alla

sådana ärenden, som anginge socknens gemensamma borgerliga angelägenheter,

fattigvården däruti inbegripen, under det att kyrkoförsamlingens

verksamhet inskränkts till, jämte folkskolväsendet, rent kyrkliga frågor.

Då med sistnämnda frågor främmande religionsbekännare icke hade det

ringaste att skaffa, vore det helt naturligt och riktigt, att de blifvit uteslutna

från rätt att deltaga i dessa frågors afgörande. Lagstiftarens mening

torde få antagas hafva varit att göra kyrkoförsamlingen uteslutande

till ett samfund af statskyrkan tillhörande personer, hvilka ägde att efter

vissa bestämda grunder och på visst i lagen utstakadt sätt ordna och förvalta

sina gemensamma angelägenheter — till hvilka folkskolan äfven räknades

— och att därför af sina medlemmar uttaxera nödiga bidrag. Tilllämpningen

af denna fullkomligt riktiga grundsats hade dock blifvit antingen

glömd eller med afsikt lämnad å sido, då man kommit till kapitlet

Bih. till Riksd. Prat. 1008. 8 Sami. 1 Af O. i Höft. ‘2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

»om afgifter till kyrka», såvida nämligen dithörande stadgande!! måste,

vid eu riktig tolkning, anses innefatta skyldighet för främmande religionsbekännare

att bidraga till statskyrkans underhåll. Ett dylikt förbiseende

innefattade alltså en inkonsekvens af ganska betänklig beskaffenhet, så

mycket betänkligare, som den tillika vore en obillighet. Det anmärkta

förhållandet strede äfven i ett annat afseende mot våra kommunallagars

anda. En af dessa lagars hufvudsakligaste uppgifter syntes nämligen vara

att noga afväga rättigheter och skyldigheter mot hvarandra, och äfven i

afseende på främmande religionsbekännare hade man samvetsgrant vidhållit

denna uppgift, så länge man befann sig på den borgerliga kommunens

område. Men när det blef fråga om den kyrkliga kommunen,

kastades denna grundsats å sido och blef jämvikten mellan skyldigheter

och rättigheter för främmande trosbekännare upphäfd, ty de hade fått sig

ålagd skattskyldighet till statskyrkan men uteslutits från rättigheten att

deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen öfver deras användande.

Man hade velat försvara främmande trosbekännares skattskyldighet

till statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och kyrkliga inrättningar

därmed, att de borde lika med andra bidraga till ett af staten enhändt,

viktigt samhällsändamål. Därtill kunde svaras, att de genom sin skatt till

staten bidroge till detta ändamål, och att deras skatt till de statskyrkliga

församlingarna af staten själf indirekt erkändes vara oberättigad, så snart

staten legaliserade församlingar af främmande trosbekännare; ty när staten

det gjorde, medgåfve staten också, att dessa församlingar, hvar inom

sin krets, vårdade och tillgodosåge just samma intresse, hvarför den statskyrkliga

församlingsinrättningen vore till, nämligen folkets religiösa och

moraliska upplysning och förädling. Det borde därför göra till fyllest, att

främmande trosbekännare betalade skatt till hvar sin församling, och ej i

följd af skatteplikt äfven till statskyrkan belastades med dubbel skatt för

ett och samma samhällsändamål. Dessutom vore det för många af svenska

kyrkans präster lika mycket en samvetssak att behöfva mottaga ett aflöningsbidrag

af främmande trosbekännare, som det för dessa senare kunde

vara ett samvetstvång att lämna detta bidrag. Främmande trosbekännares

ställning i afseende på deras skyldighet att bidraga till aflönande af svenska

kyrkans prästerskap hade undergått en icke oväsentlig förändring genom

det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet af prästerskapets

löneinkomster. Före detta ordnande ingingo i nämnda löneinkomster

åtskilliga afgifter, hvilka dels voro af rent frivillig natur och dels

erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde

således helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget och be

höfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade prästerskapets

eller kyrkobetjäningens tjänsteåtgärd, därför erlägga särskild afgift. I

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

öfverensstämmelse med de i nådiga förordningarna den 11 juli 1862 och

den 1 november 1872 meddelade föreskrifter hade emellertid under de förberedande

åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar inom de särskilda

församlingarna hithörande utgifter alltid blifvit till visst belopp upptagna,

om sådant också icke alltid framginge af de resolutioner, i hvilka

Kung! Maj: t meddelat fastställelse å de uppgjorda löneregleringsförslagen.

Då nu § 13 i nådiga förordningen angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning den 31 oktober 1873 uttryckligen föreskrefve, att afgifter

för kyrkliga förrättningar icke finge påföras främmande trosförvant i

annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd,

syntes däraf följa, att främmande trosbekännare borde vara fria från sådana

ständiga afgifter, som utgjorde ersättning för de i berörda paragraf omförmälda

afgifter. Emedan löneregleringarnas genomförande likväl ålagt

främmande trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, och

dessa därjämte, såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutna

från deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder,

som föregått löneregleringsresolutionernas utfärdande, vore en återgång i

förevarande afseende till de förut bestående förhållandena af omständigheterna

påkallad, åtminstone beträffande medlemmar af sådana lagligen

erkända församlingar, hvilkas präster eller föreståndare vore behöriga och

pliktiga att föra anteckningar öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden.

Häremot har blifvit invända att föreliggande fråga vore icke blott b) sm mot

ekonomiskt utan jämväl i annat och viktigare hänseende af en icke ringa skattelindrinsbetydelse,

enär den på det närmaste berörde spörsmålet om förhållandet

mellan stat och kyrka. Ett obetingadt erkännande af grundsatsen om

främmande trosbekännares fritagande från skyldigheten att betala skatt

till statskyrkan skulle innebära ett bestämdt afsteg från den hittills rådande

och städse fasthållna uppfattningen af statskyrkans ställning samt

förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden, som grundade sig å

och sammanhängde med denna uppfattning. Så länge den evangelisklutherska

kyrkan vore en statsinstitution, torde hvarje svensk medborgare

vara skyldig att bidraga till densammas upprätthållande, lika väl som en

hvar af statens medlemmar måste bidraga till statens andra institutioner,

exempelvis undervisningsanstalterna, vare sig han gillade eller ogillade

innebörden och anordnandet af desamma samt vare sig han begagnade

sig af dem eller icke. Statskyrkans präst vore hos oss både statens och

kyrkans tjänare; på samma gång han vore statskyrkoförsamlingens själasörjare,

hade han vid sidan däraf att fylla åtskilliga borgerliga plikter och

åligganden, hvilka i regeln afsåge äfven främmande trosbekännare. Ifrågavarande

utgifter till prästerskap och andra kyrkliga ändamål vore sålunda

att anse såsom afgifter för ett statsändamål. De enda afgifter, från hvilka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

främmande trosbekännare kunde med något fog påkalla befrielse, vore de,

som i gällande löneregleringar ersatt de s. k. jura stola? eller ersättningar

för de särskilda förrättningar, prästerskapet endast på därom framställd

begäran verkställde. Från dessa afgifter hade främmande trosbekännare

förut varit frikallade, när de icke själfva begärt förrättningen. Ifrågavarande

afgifter vore emellertid synnerligen obetydliga och föga betungande,

hvarför en lagändring i sådant syfte knappast kunde vara af ett

verkligt behof påkallad, helst frigörelsen endast kunde komma att afse de

relativt fåtaliga främmande trosbekännare, hvilka bildat egna, af staten

erkända församlingar’, och ej det större antal, som endast anmält sig vilja

utgå ur svenska statskyrkan utan att hafva förenat sig i något på lagligt

sätt organiseradt trossamfund. Ett förslag i berörda syfte skulle för öfrig!

icke gärna kunna genomföras utan att föregås af en svår och vidtomfattande

utredning, till hvilken i betraktande af frågans ringa praktiska

betydelse skälig anledning icke torde förefinnas. Afgifterna till svenska

kyrkan och dess prästerskap utginge, åtminstone på landet, till allra största

delen såsom ett realonus af fast egendom. Från skiljaktighet i trosbekännelse

kunde omöjligen härledas något rättmätigt anspråk å fastighetsägarens

sida att vinna befrielse från detta onus. Då han åtkommit fastigheten

behäftad med ett sådant onus, hade han intet att beklaga sig öfver,

om han finge vidkännas detsamma. Men äfven ur en annan synpunkt

vore det olämpligt att göra svenska kyrkans och prästerskapets rättigheter

i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsägarens religionsbekännelse.

Fastigheten kunde nämligen ofta, ja, flera gånger under ett år, växla ägare,

af hvilka den ena tillhörde svenska kyrkan, den andra åter något främmande

religionssamfund. Det kunde ock inträffa, att fastigheten samtidigt

tillhörde flera personer med olika religionsbekännelse^ Svårigheterna att

i sådana fall reda förhållandet vore alltför mycket i ögonen fallande för

att behöfva någon närmare utveckling. Det betänkliga häruti, att så länge

nu gällande lag om främmande religionsbekännare kvarstode oförändrad,

befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till äfventyra någon gång

kunde utgöra en lockelse till utträdande ur svenska kyrkan, torde ej heller

böra lämnas utan afl uppmärksamhet. Någon minskning i prästerskapets

lagbestämda löneförmåner kunde icke utan rättskränkning genom lagstiftningen

tillvägabringas att vinna tillämpning under nuvarande löntagares

tjänstetid.

Dissenters o

skattekom- Då Kungl. Maj:t på hemställan af mig uppdrog åt ofvan omförmitten.

mälda kommitté att taga under öfvervägande, huruvida samt, därest så

Omfattningen t)eprmes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande kristna äfvenuppdrag,

som mosaiska trosbekännare må kunna fritagas från skyldighet att för

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o d.

sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga afgifter

för statskyrkliga ändamål, och att afgifva förslag till ändrade bestämmelser

härutinnan, gjorde jag i afseende å det kommittén sålunda lämnade uppdraget

följande uttalande till statsrådsprotokollet för nämnda dag:

’I den omfattande utredning, som af den utaf Kungi. Maj:t

den 22 oktober 1897 tillsatta prästlöneregleringskommittén verkställts beträffande

grunderna för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden

för nu gällande löneregleringar utlupit, har kommittén i sitt den 19 juni

1903 afgifna betänkande och förslag IV berört jämväl frågan om främmande

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan och hennes prästerskap.

Kommittén har emellertid, enär åstadkommandet af en utredning i

denna fråga icke folie inom gränserna för det kommittén meddelade uppdrag,

icke ansett sig kunna framställa något förslag till ändring i den

lagstiftning, som i antydda hänseende reglerar utgifterna till statskyrkliga

ändamål, särskild! till aflönande af prästerskapet. Vikten af en utredning

härutinnan och lämpligheten af att densamma förelåge färdig, då frågan

om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till pröfning,

så att frågorna kunde samtidigt skärskådas, har framhållits dels af ledamoten

i prästlöneregleringskommittén, kammarrådet K. R. Rydin, i en

vid kommitténs betänkande fogad reservation, dels ock af domkapitlet

i Kalmar i dess öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga yttrande,

hvari domkapitlet, i likhet med flera länsstyrelser, jämväl uttalat

sig för behofvet af en lagändring i syfte att lindra främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap. Till detta, uttalande

liar kammarkollegium anslutit sig i sitt den 10 november 1905

afgifna utlåtande öfver prästlöneregleringskommitténs omförmälda betänkande

och förslag.

En utredning uti ifrågavarande afseende anser äfven jag vara synnerligen

önskvärd. Fog för yrkande om lindring i den skattskyldighet till

statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger främmande trosbekännare,

synes mig ligga i det förhållandet, att, enligt 13 § af förordningen angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober

1873, de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska

kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras främmande

trosbekännare i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen

begäran verkställd, men att dock jämlikt nu gällande löneregleringar för

prästerskapet i rikets pastorat ingen skillnad förefinnes mellan främmande

trosbekännare och andra skattskyldiga. Det torde emellertid icke vara

lämpligt att inskränka utredningen härtill, utan synes densamma böra få

en större omfattning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Särskilda UtsJcolis (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Vid upprepade tillfällen har uii inom riksdagen väckta motioner

äfvensom annorledes påyrkats, att främmande trosbekännare måtte fritagas

från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete

bidraga till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. Dessa

yrkanden hafva sålunda icke gått ut på, att fritagelsen skulle omfatta

fastighet. Det kan icke heller gärna ifrågasättas, att skattskyldigheten för

fastighet skulle göras beroende af, huruvida fastigheten äges af främmande

trosbekännare eller ej. Det torde jämväl vara tydligt, att förändringen

beträffande ifrågavarande skattskyldighet icke bör tillgodokomma andra

främmande trosbekännare än dem, som äro medlemmar af något utaf staten

erkändt kristet trossamfund, samt mosaiska trosbekännare. Jag anser det

vidare vara uppenbart, att, äfven bortsedt från fastighet, full befrielse för

främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkliga ändamål

icke kan ifrågakomma, desto mindre som svenska statskyrkans prästerskap

fullgör åtskilliga rent borgerliga bestyr.

Äfven med denna begränsning är frågan om ändring i främmande

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning en fråga, hvars lösning är förenad med betydande

svårigheter, ty det måste noga tillses, att man icke genom att medge

lindring i nämnda skattskyldighet orsakar, att skattskyldigheten för dem,

som kvarstå såsom medlemmar i statskyrkan, i någon väsentligare

grad ökas.

Då emellertid, såsom jag redan framhållit, en utredning beträffande

främmande trosbekännares skattskyldighet i detta afseende är af nöden,

anser jag utredningen lämpligen böra erhålla den större omfattning, som

betingas af en pröfning af befogenheten i förut omförmälda yrkanden.’

Dissenters i [ gitt den 29 augusti 1907 afgifna underdåniga utlåtande meddelar

deras’ekonomi.omförmälda kommitté — ballad dissenterskattekommittén — till en början

en öfversikt öfver religionsfrihetens utveckling i Sverige samt gifver en

framställning rörande skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap

äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål. Därefter lämnar kommittén,

under rubriken ''främmande trosbekännare i Sverige’ (s. 55—103), en

redogörelse för dessas medlemsantal och ekonomiska förhållanden in. m.

Kommittén upplyser i sistnämnda afdelning af utlåtandet, att trots

de trånga gränser, som uti den äldre lagstiftningen i vårt land uppdrogos

för främmande trosbekännares religionsöfning, bildades tidigt, ofta i strid

mot lagens bestämmelser, församlingar af annan bekännelse än den evangelisk-lutherska.

Sålunda fanns vid slutet af 1600-talet i Stockholm såväl

en reformert församling med egen kyrka och eget prästerskap som ock

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda. Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 15

€ii grekisk-katolsk kyrka. I Göteborg bildades år 1691 en församling tillhörande

engelska episkopalkyrkan. Bekännare af romersk-katolska läran

samlades till gudstjänst i ministerkapellen i hufvudstaden; år 1741 blef

emellertid en särskild romersk-katolsk kyrka därstädes uppförd. För ämbetsförrättningar

såsom vigsel, barndop in. m. betjänade sig katolikerna i stor

utsträckning af de präster, som voro anställda hos de utländska ministrarna.

Åt judar bildades år 1685 en församling på några få personer i Stockholm.

Den blef, dock snart upplöst, och medlemmarna förständigades att lämna

landet. År 1717 erhöllo judar, som under Karl XII inkommit i riket, tillåtelse

till egen gudstjänstöfning inom lyckta dörrar, och äfven i öfrigt

gjordes medgifvanden till judarnas förmån. I slutet af 1700-talet hade församlingar

åt mosaiska trosbekännare bildats i Karlskrona och Göteborg

Genom judereglementet af 1782 erhöllo, såsom jag redan nämnt, medlemmar

af judiska nationen tillstånd att nedsätta sig i vissa städer och där inrätta

synagoga. Sistnämnda år konstituerades ock en mosaisk församling i hufvudstaden.

En af kommittén verkställd utredning angående antalet främmande

trosbekännare i Sverige hänför sig till den 31 december 1904 och afser

följande denominationer, nämligen: baptister; engelsk-episkopala; fribaptister

(Helgeaner); grekisk-katolska; katolsk-apostoliska (Irvingianer); metodister;

mosaiska; nya kyrkans bekännare (Svedenborgare); reformerta (fransk-reformerta);

romersk-katolska och sjundedags-adventister. Öfriga främmande

trosbekännare, för så vidt de lagligen utträdt ur svenska kyrkan, hafva

sammanförts till en grupp, benämnd öfriga främmande trosbekännare och

konfessionslösa’.

Mormonerna hafva vid kommitténs undersökning icke medtagits, då

deras religionsöfning antagits icke kunna blifva i vårt land lagligen erkänd.

Ej heller liar kommittén ansett sig böra i undersökningen inbegripa den

s. k. frälsningsarmén. Ehuru uppvuxen på metodistisk grund, afser nämligen

denna bildning _ icke åstadkommandet af något särskildt kyrkosamfund.

Detsamma. gäller i viss man plymouthbröderna och de dithörande darbyisterna,

hvilka i allmänhet torde förkasta hvarje kyrkligt ämbete samt all

ordnad gudstjänst och endast samlas till stilla uppbyggelse i smärre brödrakretsar.

De hafva dock, för så vidt de utträdt ur svenska kyrkan, inräknats

bland öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa’.

I fråga om religiösa samfundsbildningar af evangeliskt-lutherskt ursprung

upplyser kommittén, att den till en början fäst sin uppmärksamhet vid svenska

missionsförbundet, som af dessa är den mest betydande. Åtgärder blefvo

ock af kommittén vidtagna för införskaffande från samtliga dithörande församlingar

af enahanda upplysningar som från främmande trosbekännares för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande. N:o 4.

samlingar; men då det visade sig, att uppgifter från de till förbundet

hörande församlingarna antingen alls icke lämnades eller endast med svårighet

och betydande tidsutdräkt kunde erhållas, afstod kommittén från undersökningens

fullföljande beträffande detta samfund.

Kommitténs utredning rörande främmande trosbekännare stöder sig

hufvudsakligen på uppgifter, som från föreståndarna för de främmande församlingarna

införskaffats till svar a utsända frågeformulär. Beträffande

antalet ur svenska kyrkan lagligen utträdda främmande trosbekännare

grundas utredningen dock på uppgifter från denna kyrkas prästerskap.

Hvad Stockholms stad beträffar, meddelar kommittén, att hvarken från

pastorsämbetena eller från rotemännen tillförlitliga upplysningar kunnat

erhållas angående antalet främmande trosbekännare, enär i hufvudstaden

anteckningar om dessa göras ytterst ofullständigt.

Uppgifterna från de främmande församlingarnas föreståndare, i hvad

de afse församlingsmedlemmarnas antal, hafva synts kommittén tillförlitliga,

hvaremot uppgifterna beträffande församlingarnas ekonomiska förhållanden

stundom visat sig ofullständiga eller sväfvande. Ett antal (sannolikt smärre)

f örsamlingar, hufvudsakligen tillhörande sadana trossamfund, som icke blifvit

af staten erkända, hafva alldeles underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar.

De upplysningar, som kunnat vinnas, anser dock kommittén

lämna en i det hela riktig bild af de främmande trosbekännarnas ställning

i vårt land uti de afseende!!, som beröras i kommitténs utlåtande..

Uti de uppgifter, som af svenska kyrkans prästerskap insändts till kommittén,

hafva angifvits såsom ur kyrkan lagligen utträdda eu mängd personer,

hvilka emellertid icke återfinnas i de från de främmande församlingarnas

föreståndare insända medlemsförteckningarna. Till dessa personer

höra medlemmarna af sådana samfund, rörande hvilka kommittén icke

ansett nödigt att infordra uppgifter, såsom mormonernas in., fl., samt personer

tillhörande församlingar, hvilkas föreståndare underlåtit lämna de af

kommittén begärda upplysningarna; vidare personer, som vid utträdet ur

kyrkan uppgifvit sig ämna ingå i visst främmande trossamfund, men

sedermera icke fullföljt denna sin afsikt; samt slutligen alla de katolikei

och mosaiska trosbekännare, hvilka icke aro upptagna i de katolska eller

mosaiska församlingarnas böcker, utan åt svenska kyrkans prästerskap bokföras.

Samtliga ifrågavarande personer hafva hänförts till gruppen öfiiga

främmande trosbekännare och konfessionslösa.

Enligt den af kommittén verkställda utredningen för år 1904 — hvars

detaljer återfinnas i ett af kommittén utarbetad t, i december manad 1907

utgifvet särskildt tabellverk •—- utgjorde de hos kommittén uppgifna flarn

mande trosbekännarna i vårt land till antalet:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Baptister.....................................................................

Engelsk-episkopala....................................................

Fribaptister (Helgeaner)......................................

Grekisk-katolska.......................................................

Katolsk-apostoliska (Irvingianer).........................

.Metodister .................................................................

Mosaiska trosbekännare.........................................

Nya kyrkans bekännare (Svedenborgare) .......

Reformerta (fransk-reformerta)..............................

Romersk-katolska......................................................

Sjundedags-adventister.............................................

öfriga främmande trosbekännare och konfes
sionslösa

............................................................

Summa 16,931 54,595 71,526

Verkliga antalet såväl inom som utom svenska kyrkan stående främmande

trosbekännare torde dock hafva uppgått till omkring 81,000 personer.

Som rikets hela folkmängd den 31 december 1904 uppgick till

5,260,811 personer, utgjorde alltså de främmande trosbekännarna 1.55 procent

däraf.

Hos dissenterförsamlingarna voro år 1904 med lön anställda 540

föreståndare och präster samt 487 organister, sångledare, vaktmästare in fl.

eller tillhopa 1,027 personer, hvilkas löneförmåner uppgingo till 734,060

kronor.

Sammanlagda värdet af dissenterförsamlingarnas tillgångar nämnda

år var 10,122,060 kronor, däraf taxeringsvärdet å fast egendom utgiorde

8,764,727 kronor. Skulderna åter uppgingo till 4,133,534 kronor.

Årsinkomsten för 1904 var 1,433,317 kronor. Häraf hade å församlingsmedlemmar

uttaxerats 156,058 kronor och såsom frivilliga bidrag inom

landet uppsamlats 992,613 kronor; från utlandet inflöto 44,713 kronor, af

hvilka 26,938 kronor tillföllo metodister och 8,816 kronor romersk-katolska

församlingar.

Utgifterna — dels faktiska under år 1904, dels, hvad beträffar kostnaderna

för gudstjänstlokal, beräknade efter medeltalet för femårsperioden

1900—1904 — bestego sig till 1,582,622 kronor.

Dessa ingalunda obetydliga utgifter för den egna kulten bestredos af personer,

Bill. till Rilcsd. Prot. 1908. 8 Sami. 3 Haft. 3

17

Kättsligen

tillhörande

främmande

Kättsligen

tillhörande

svenska

Summa.

trossamfund.

851

kyrkan.

38,565

39,416

160

—

160

118

3,025

3,143

44

—

44

231

706

937

3,312

11,667

14,979

2,802

2,802

31

223

254

40

—

40

1,902

—

1,902

8

409

417

7,432

—

7,432

s. 18 Kontrollera mot PDF

Motivering

för hufvucigrunderna

i

kommitténs

förslag.

a) Allmänna

synpunkter.

18 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

hvilkas flertal på grund af sin ekonomiska ställning ej förmådde lämna några

bidrag till den statskyrkliga kommunens gemensamma utgifter. Af de

71,526 uppgifna främmande trosbekännarna voro nämligen allenast 15,076

eller 21.08 procent skattskyldiga till kommunen, 56,450 eller 78.92 procent

däremot icke.

Sedan kommittén härefter redogjort för dissenterskattetragans tidigare

behandling (s. 104—130), framlägger kommittén i en allmän motivering

vissa synpunkter beträffande det berättigade öfver hufvud, i en skattelindring

för främmande trosbekännare samt utvecklar sina asikter i fråga om

skattelindringens omfattning med hänsyn till saväl personer som beskattnings

föremål, formen för skattelindringens genomförande och de grunder, som

därvid böra i de särskilda fallen vara bestämmande m. in. (s. 131—178).

Kommittén framhåller, hurusom redan i 1860 års religionsfrihetslagstiftning

erkändes, att tillämpningen af religionsfrihetens grundsats måste

med konsekvensens makt medföra lindring i främmande trosbekännare»

skattskyldighet till statslcyrkliga ändamål. Så stadgades uttryckligen, på

sätt ofvan blifvit anmärkt, i vår första dissenterlag af nämnda ar, att

medlem af tillåtet främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de

för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan

eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall, an att slik förrättning

blifvit på hans egen begäran verkställd. I samvetsfrihetens namn hade

sedermera yrkanden på eu mera vidtgående skattebefrielse för främmande

trosbekännare blifvit tid efter annan framställda. Skattskyldigheten till

statskyrkliga ändamål vore emellertid en fråga, som efter , kommitténs

mening på en gång folie inom det borgerliga och det religiösa lifvets

område. Därför fordrades vid lagstiftning i detta ämne en grannlagenhet,

som samtidigt tillgodosåge statssamfundets rättskraf och individens samvetsfrihet.

Vid bedömandet af frågan om främmande trosbekännares rätt till

lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer

borde billighetens grundsatser visserligen tillämpas och individernas religiösa

känslor tillbörligt ‘beaktas, men man finge icke bortse därifrån, att Sveriges

grundlagar häfdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans upprätthållande,

äfvensom att staten ålagt det svenska prästerskapet mångfaldiga

rent borgerliga bestyr, hvilka alsage alla medborgare utan hänsyn^till

deras trosbekännelse. Äfven andra än statsreligionens bekännare måste

följaktligen såsom statsborgare och medlemmar af kommunerna finna sig

i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga ändamålen i en af omständigheterna

påkallad utsträckning. _

Vid öfvervägande af frågan, huruvida lindring i skattskyldigheten för

kyrkliga ändamål bör beredas främmande trosbekännare, har kommittén

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

fäst sin uppmärksamhet vid det förhållandet, att sådana trosbekännare kunna

sägas för närvarande vara underkastade en dubbel skattskyldighet i angifna

hänseendet, nämligen dels till svenska kyrkan, dess prästerskap och betjäning,

dels till det egna samfundet, den senare skattskyldigheten visserligen

i allmänhet byggd på frivillighetens grund. Kommittén förklarar sig icke

kunna obetingadt godkänna, hvad mot dissenters’ skattskyldighet till statskyrkan

anförts därom, att de främmande trossamfunden, hvart inom sitt

område, tillgodose samma intressen som statskyrkan inom samhället i dess

helhet; det universella inflytande på folkets lif, som statskyrkan eller den

nationella folkkyrkan fortfarande utöfvar, kunna nämligen efter kommitténs

åsikt dessa frikyrkor icke uppnå. Men kommittén finner i allt fall den

insats, de inom sitt område göra i den religiösa och sedliga utvecklingen,

vara af den betydelse jämväl för staten i dess helhet, att det måste framstå

såsom en obillighet, att deras medlemmar skola för religiösa ändamål

betungas utan inskränkning med dubbel skattskyldighet. Enär dessutom

religionens fria utöfning, hvilken gemenligen krafvel'' sammanslutning i församlingar,

anskaffande af gudstjänstlokal, underhåll af lärare m. m., för

kommittén framstår såsom en rättighet af den beskaffenhet, att ingen bör

vara utestängd därifrån af det skälet, att han, när skattskyldighet till statskyrkan

samtidigt åligger honom, tilläfventyrs finner svårighet vid att betala

erforderliga afgifter jämväl till den egna gudstjänsten, finner kommittén

äfven ur denna synpunkt billigheten kräfva, att främmande trosbekännare

erhålla lindring uti ifrågavarande hänseende.

I sammanhang härmed erinrar kommittén därom, att främmande

trosbekännare på grund af gällande lagstiftning äro pliktiga att, med det

enda förbehåll, som omnämnes i 13 § af 1873 års dissenterlag, lika med

öfriga svenska medborgare deltaga i utskylderna till svenska kyrkan samt

hennes prästerskap och betjäning, men att samma främmande trosbekännare

enligt kyrkostämmoförordningarna äro uteslutna från rättigheten att deltaga

i öfverläggningar och beslut angående beviljandet af medel till kyrkliga

behof och i kontrollen öfver dessa medels användande. Då motsvarighet

mellan skatteplikt och rösträtt i fråga om främmande trosbekännare alltså

icke äger rum, anser kommittén härutinnan förefinnas ytterligare ett skäl,

att främmande trosbekännare befrias, i den utsträckning förhållandena

sådant medgifva, från skattskyldighet till statskyrkan.

Af icke ringa betydelse vid bedömandet af frågan, huruvida lindring

bör beredas främmande trosbekännare i dem åliggande skattskyldighet

till statskyrkan, är enligt kommitténs förmenande den omständigheten,

att så länge berörda skattskyldighet oförminskad kvarstår, personer,

hvilka hylla främmande lära och faktiskt anslutit sig till bestående samfund

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

af främmande trosbekännare, likväl icke anse sig förhindrade att i

rättsligt afseende kvarstå inom svenska kyrkan samt till och med att

deltaga i öfverläggningar och beslut angående denna kyrkas angelägenheter.

Den oklarhet i förhållandet mellan statskyrkan och främmande trosbekännare,

som sålunda råder, anser kommittén vara en olägenhet af mycket allvarsam

art, ty den nuvarande skattskyldighetens bibehållande medför å ena

sidan, att kyrkan icke kan med tillräcklig auktoritet häfda sin ställning

gentemot afvikande riktningar inom hennes egna råmärken, och a andra

sidan, att äfven de främmande trossamfundens ställning i många afseenden

blir osann och skef. Större klarhet härutinnan skulle lända saväl statskyrkan

och de främmande samfunden som äfven samhället i dess helhet till gagn.

Vidare åberopar kommittén såsom skäl för skattelindring, särskilt

med hänsyn till prästerskapets aflöning, den redan förut anmärkta omständigheten,

att främmande trosbekännare i följd däraf, att grundsatsen

om deras befrielse från utgörande åt'' vissa aflöningsbidrag vid löneregleringarnas

uppgörande merendels icke vunnit tillämpning, äfven fatt

sig ålagd en mot dessa bidrag svarande skattskyldighet.

Ett stöd för medgifvande af lindring i den skattskyldighet till statskyrkliga

ändamål, som för närvarande åligger bekännare af annan lära

än den evangelisk-lutherska, finner kommittén uti det i viss man analoga

förhållandet, att. medlemmarna af de icke territoriella evangelisk-lutherska

församlingarna i Stockholm —— nämligen hofförsamlingen, tyska och finska

samt garnisonsförsamlingarna — äro jämlikt § 37 mom. 4 i nådiga förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den

20 november 1863 för sina personer samt för inkomst af arbete och kapital

befriade från dem eljest åliggande skatteplikt till kyrkliga ändamål

i den territoriella församling, de tillhöra.

Kommittén påvisar, att inom de med oss närsläktade protestantiska

länderna dissenters redan i större eller mindre man befriats från skattskyldighet

till det nationella kyrkosamfundet. En af kommitténs ordförande

biskopen H. W. Tottie författad, vid betänkandet fogad redogörelse

för den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan lämnar närmare

upplysning om förhållandena härutinnan i protestantismens tva

hufvudländer Tyskland och England samt våra lutherska grannländer

Finland, Norge och Danmark, där de kyrkliga förhållandena äro mest

jämförliga med våra egna. Författaren meddelar, att en jämförande

granskning af lagstiftningens nuvarande ståndpunkt adagalägger, att i

hufvudsak samma princip ligger till grund för de inom nämnda stater

gällande bestämmelser på förevarande område. Dissenters äro nämligen

i regeln under vissa förutsättningar befriade från personella kyrko
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

skatter, d.v. s. från de efter hufvudtalet, efter personlig beskattningsgrund

utgående afgifter till nationalkyrkans underhåll samt hennes prästerskaps

och kyrkobetjänings aflöning, under det att i alla dessa länder

dissenters fortfarande skola utgöra de å fastighet hyllande afgifter af

grundskatts natur, i yissa länder äfven öfriga kyrkoskatter å förmögenhet,

inkomst och rörelse. De olika modifikationerna i beskattningsprincipens

genomförande äro beroende af den innerligare eller lösare förbindelsen

mellan kyrka och stat, mellan samhällslifvets kyrkliga och borgerliga

element.’

på kommitténs förslag till lösning af dissenterskattefrågan företer likhet

i en viss punkt med den uti Norge gällande lagstiftningen i ämnet,

har jag ansett lämpligt här återgifva kommitténs framställning härutinnan.

’I Norge’, säger kommittén, ’ägde redan jämlikt 1845 års dissekering

prämman de trosbekännare åtnjuta viss befrielse från kyrkliga afgifter.

Enligt nu gällande dissekering af den 27 juni 1891 med däri den 17 maj

1904 vidtagna förändringar äro såväl dissenters — hvarmed i Norge förstås

sådana, som bekänna sig till den kristna (äfven evangelisk-lutherska)

religionen utan att vara medlemmar af den evangelisk-lutherska statskyrkan

— som äfven judar och unitarier befriade från andra direkt till

statskyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning utgående afgifter än

sådana, som erläggas för särskilda kyrkliga förrättningar eller Indika i

form af tionde eller därmed likställda pålagor skola utgöras af fast egendom.

Beträffande sådana bidrag till kyrkliga ändamål, som ingå i de för

kommunala behof i allmänhet utgående ''personliga’, d. v. s. på förmögenhet

_ och inkomst uttaxerade, afgifter och sålunda mera indirekt

erläggas till statskyrkan, gäller, att dessa bidrag, i den mån de skola utgöras

af sådana främmande trosbekännare, som under sistförfluten skatteår

med hela sitt hus oafbrutet tillhört egen, lagligen ordnad församling, skola

nedsättas med af kommunalstyrelsen bestämdt belopp. För öfrigt äger

kommunalstyrelsen besluta, huruvida och i så fall i hvilken utsträckning

sådan befrielse också må medgifvas personer, hvilka icke tillhöra någon

ordnad församling eller hvilkas hus räknar medlemmar, som tillhöra statskyrkan,

äfvensom huruvida skattebefrielsen må gälla jämväl ''eiendomsskattcn’,

d. v. s. afgifter uttaxerade på fast egendom eller därmed enligt

gällande beskattningslagar likställda skatteföremål.’

Efter det kommittén sålunda utvecklat sina allmänna synpunkter i

dissenterskattefrågan, gör kommittén det uttalandet, att den anser sig böra

jakande besvara frågan, huruvida lindring bör beredas främmande trosbekännare

uti vårt land i dem nu åliggande skyldighet att erlägga afgifter

till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

b) Skattelindringens

omfattning

med hänsyn

till personer.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Därpå öfvergår kommittén till behandling af spörsmålet, i hvilken omfattning

sådan lindring börmedgifvasi afseende å personer och beskattningsföremål.

Härvid framhåller kommittén, hurusom hvarje lindring i skattskyldigheten

innebär, att en del af skattebördan, till lättnad för vissa medborgare,

öfverflyttas på andra eller på statsverket. Då nu, yttrar kommittén, lindringen

hufvudsakligen betingas af omsorgen om den enskildes religionsed!

samvetsfrihet och jämväl åsyftar, att han ej må komma att för religiösa

ändamål betungas med dubbel skatteplikt, lärer skyldig hänsyn till

dem, som i hans ställe skola öfvertaga bördan, fordra, att tillräcklig garanti

erhålles för att den, som utträder ur svenska kyrkans gemenskap

och därmed eventuellt förvärfvar rätt till lindring i skattskyldigheten till

denna kyrka, är beredd att, i mån af sina tillgångar, bidraga till upprätthållandet

af det främmande trossamfundets gudsdyrkan och inrättningar.

Eljest kan måhända befaras, att personer blott för vinnande af lindring i

skattskyldigheten anmäla sig till utträde ur kyrkan, särskildt när större

utgifter för kyrkliga ändamål i vederbörande församling förestå. Enligt

nu gällande dissenterlag erfordras icke intyg om att den, som utträder ur

statskyrkan, ingår i annat tillåtet religionssamfund, utan han kan ställa

sig oberoende af hvarje religiös sammanslutning. Blotta utträdet ur kyrkan

innefattar alltså uppenbarligen icke den erforderliga garantien. Däremot

anser kommittén, att sådan garanti kan antagas ligga däri, att den

utträdande verkligen ansluter sig till och förblifver uti ett främmande

trossamfund, enär därigenom blir uppenbart, att han af bevekelsegrunder,

som sammanhänga med hans religiösa öfvertygelse, utgått ur statskyrkan,

och att lian, därest ej skattelindring medgifves, kan blifva i dubbel måtto

betungad med utgifter för religiösa ändamål. Äfven i fråga om sådana

främmande trosbekännare, som aldrig tillhört svenska kyrkan, utan antingen

från barndomen uppfostrats i annan lära eller inflyttat från utrikes

ort, bör enligt kommitténs mening i ordningens intresse fordras, att de,

för åtnjutande af skattelindring, skola vara medlemmar af någon här i

riket befintlig, lagligen erkänd församling af främmande trosbekännare,

något som ock torde vara förhållandet med de flesta af dem.

Endast sådana främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som

i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket

befintlig, lagligen erkänd församling af dylika trosbekännare, böra alltså

efter kommitténs uppfattning erhålla skattelindring, och detta oberoende

af frågan om den främmande församlingen har en sådan organisation,

som kan fordras för erhållande af rätt till egen kyrkbokföring. Saknaden

af denna rätt anser kommittén ej i och för sig böra uppfattas såsom

bevis på bristande fasthet i församlingens organisation, enär de anteck
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 23

i lingar rörande medlemmarnas borgerliga förhållanden, som afses med

kyrkbokföringen, äro något för församlingen såsom sådan i viss mån

främmande. Åtskilliga al de utom statskyrkan stående trossamfunden

torde, äfven när deras organisation ej lägger hinder i vägen därför, befinnas

mindre villiga att i det borgerliga samhällets tjänst åtaga sig det

uppdrag, som kyrkbokföringen innebär. Har emellertid en främmande

församling erhållit rätt till egen kyrkbokföring, synes kommittén denna

omständighet böra särskildt beaktas vid bestämmandet af skattelindringens

storlek. Kommittén framhåller, att medlemskapet af den främmande församlingen

ej får vara af endast tillfällig beskaffenhet, utan att vederbörande

åtminstone större delen af det år, för hvilket bidraget till statskyrkan utgår,

skall hafva tillhört den främmande församlingen, för att skattelindring

skall ifrågakomma.

Icke blott dissenters’ olika ställning till statskyrkan bör, på sätt nu

utvecklats, öfva inflytande på frågan om skattelindringens omfattning.

Enligt kommitténs tanke böra härpå äfven inverka å ena sidan det större

eller mindre besvär, prästerskapet och kyrkobetjäningen måste underkasta

sig för fullgörande af de ämbetsgöromål, hvilka äro af beskaffenhet att

direkt eller indirekt komma jämväl främmande trosbekännare till godo,

och å andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna

kunna anses hafva af prästerskapets och kyrkobetjäningens dem

lämnade biträde och öfriga verksamhet.

I hvilken utsträckning biträde af svenska kyrkans prästerskap påkallas af

främmande trosbekännare, lärer svårligen kunna statistiskt utredas, men efter

kommitténs förmenande anlitas i icke få fall prästerskapet af främmande

trosbekännare, isynnerhet vid inträffande sjukdoms- eller dödsfall. Likaledes

torde biträde af svenska kyrkans prästerskap icke sällan påkallas för

vigsel och jordfästning af främmande trosbekännare, för hvilka förrättningar

särskild betalning numera i regeln icke kan fordras. De främmande

trosbekännare, hvilka vistas på ort, där deras samfund saknar egen

gudstjänstlokal, torde ofta deltaga i svenska kyrkans gudstjänster och äfven

i öfrigt begagna sig af hennes förmåner.

Vida mer omfattande och betungande än dylika på främmande trosbekännares

begäran verkställda kyrkliga förrättningar är emellertid det

besvär, som uppstår i följd af den prästerskapet åliggande kyrkbokföringen

samt de öfriga borgerliga bestyr, prästerskapet fått sig anförtrodda och

lör hvilka i betänkandet utförligt redogöres (s. 147—159). Kommittén anmärker,

att om ock endast en ringa del af dessa bestyr kommer den

enskilde bekännaren af främmande lära — liksom den enskilde medlemmen

af svenska kyrkan — omedelbart till godo, så har han dock såsom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

medborgare i staten samma medelbara gagn däraf som alla andra statsborgare

och lärer därför lika litet som någon af dessa kunna med fog gorå

anspråk på befrielse från skyldigheten att, i en eller annan form, tillskjuta

medel, i den mån sådant erfordras, till beredande af ersättning åt den,

som utför dessa borgerliga bestyr.

Utom de mera regelbundet återkommande bestyren för det borgerliga

samhällets räkning bar svenska prästerskapet en mängd åligganden till

myndigheters och enskildas tjänst, hvilka, om de än icke låta sig schematiskt

öfverskåda, dock taga prästerskapets tid och krafter i anspråk, ofta i betydande

utsträckning. Hit hör, säger kommittén, den ständiga omvårdnad om folkskolan,

som åligger pastor i hans egenskap af ordförande i kyrkostämma

och skolråd och som för öfrigt i gällande författningar är honom anbefalld,

hans förpliktelse att stå de borgerliga myndigheterna till tjänst med alla

de upplysningar och åtgärder, som ligga inom området för hans ämbetsverksamhet,

skyldigheten att i allt, som rör enskilda medborgares samhälleliga

förhållanden, biträda med upplysningar och intyg af hvarjehanda

slag m. m. Mycket af allt detta kommer främmande trosbekännare såväl

äldre som yngre omedelbart till godo, såsom skolundervisning äfvensom

intyg om ålder, frejd o. s. v. för inträde i undervisningsanstalter, intagande

på sjukhus, tillstånd att idka handel eller annan näring, sökande af platser,

erhållande af understöd, pensioner etc., flyttningsbetyg, bevis om släktskapsförhållanden

kanske för flera generationer, om medellöshet eller vederhäftighet

i ekonomiskt afseende, om svenskt medborgarskap, med mera

sådant. Den ofta vanskliga, i hvarje fall ansvarsfulla pröfningen af möjligen

befintliga äktenskapshinder, hvilken skall föregå utfärdandet aflysning,

tillkommer präst i svenska kyrkan äfven i fråga om främmande trosbekännare,

och detta jämväl i det fall att endera eller båda kontrahenterna

tillhöra främmande trossamfund med rätt till egen kyrkbokföring och

med sådant prästerskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros

att med laga verkan förrätta vigsel. Beträffande föreskrifna anteckningar

i kyrkböckerna och meddelande af ämbetsbevis därur, har svenska kyrkans

prästerskap icke någon lättnad i sitt arbete däraf, att personer öfvergå

till eller eljest rättsligen tillhöra främmande församling vare sig utan eller

med rätt till egen kyrkbokföring, så framt icke i sistnämnda fall de främmande

trosbekännarna bo och vistas inom stad eller pastorat, där deras

församling finnes bildad. Tvärtom får prästerskapet i flera fall ökadt besvär

för de främmande trosbekännarnas skull, särskild! genom de i §§ 2 och 8

af nådiga förordningen angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894

föreskrifna dubbla anteckningarna.

Vid öfvervägande af hvad prästerskapet i det borgerliga samhällets

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

eller i den enskilde individens intresse har att uträtta af beskaffenhet att

komma äfven främmande trosbekännare direkt eller indirekt till godo, och

om man tänker sig dessa göromål Överflyttad e från prästerskapet till andra,

särskild! aflönade personer, torde det, yttrar kommittén, knappast kunna

antagas, att dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig utbildning

för göromålens behöriga förrättande skulle kunna anställas för

hälften af den summa, hvartill församlingarnas lagbestämda och frivilliga

avgifter till prästerskapets aflöning uppgår. Enligt prästlöneregleringskommitténs

beräkning utgjorde under ecklesiastikåret 1896—97 summan

åt dessa bidrag 5,547,039 kronor 34 öre för rikets samtliga territoriella

församlingar. Antalet prästerliga tjänster i dessa församlingar var samma

år 2,325, däraf 1,368 kyrkoherdebeställningar. Då emellertid icke blott

kyrkoherdarna utan jämväl ett stort antal komministrar och kapellpredikanter

hafva expedition med skyldighet att föra kyrkböcker och utfärda

därpå grundade betyg m. m., antager kommittén — med hänsyn till såväl

göromålens mängd som nödvändigheten att göra expeditionerna lätt tillgängliga

för allmänheten —, att minst 1,500 nya tjänstemän skulle erfordras

för utförande af de göromål, hvarom här är fråga. Hälften af ofvan omförmälda

aflöningssumma skulle således ej förslå att bereda hvar och en

af dem större lön än något öfver 1,800 kronor. Dessa beräkningar anser

kommittén kunna tjäna till någon ledning för bedömande af frågan, i

hvilken omfattning lindring i afgifterna till prästerskapets aflöning bör

beredas främmande trosbekännare.

Det gagn, främmande trosbekännare hafva af kyrkobetjaningens verksamhet,

är, såsom kommittén påpekar, jämförelsevis mindre betydande.

Mest torde denna betjänings biträde tagas i anspråk vid begrafningar.

Emellertid bör, enligt kommitténs mening, äfven för dessa tjänster godtgörelse

af främmande trosbekännare lämnas i form af skattebidrag, i den

män särskild betalning för tjänsterna icke vidare får förekomma.

I fråga om skattebidrag för öfriga kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad

och underhåll af kyrka och prästgård, kultuella anordningar, inventarier,

. kyrkas uppvärmning och belysning, beredande af lokaler för pastorsexpedition

och kyrkoarkiv, anställande af skrifbiträde för kyrkbokföringen,

diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll

och vård. af begrafningsplatser in. nr, bör enligt kommitténs åsikt betydande

lindring beredas främmande trosbekännare. Af hvad för angifna

ändamål åtgöres är visserligen en del af beskaffenhet att lända äfven

dylika trosbekännare i större eller mindre mån till gagn; så är t. ex. förhållandet

med anordningarna för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, diakoni,

anstalter för barnavård och annan verksamhet i välgörande syfte, under
Bih.

till Riksd. Prof. 1,908. S Sami. 1 Afd. 3 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

håll och vård af begrafningsplats^'' etc. Andra åtgärder, särskilt de som

afse gudstjänsten, äro af sådan beskaffenhet, ait flertalet främmande trosbekännare

kunna antagas i allmänhet icke vilja däraf betjäna sig. Den

lindring i skattskyldigheten för nu ifrågavarande kyrkliga ändamål, som

bör beredas främmande trosbekännare, verkar dock i allmänhet mindre

kännbart än lindringen i bidragsskyldigheten till prästerskapets och kyrkobetjäningens

aflöning, alldenstund de årliga utgifterna för sistnämnda

ändamål merendels uppgå till ej obetydligt högre belopp,

c) skatte- Slutligen framhåller kommittén, hurusom det vid bedömande af frågan,

omfMningmeai hvilken man främmande trosbekännare kunna och böra befrias från bidrag

hänsyn tui statskyrkliga ändamål, är nödigt att taga hänsyn till de olika slag af

''föremål beskattningsföremål, från hvilka afgifterna utgå, och erinrar kommittén, att nu

icke blifvit ifrågasatt, att lindring skulle 1 »eredas främmande trosbekännare

vid erläggande af afgifter af fast egendom.

Vidkommande de i gällande löneregleringsr-esolutioner för prästerskapet

stadgade personliga aflöningsbidragen, borde väl enligt kommitténs åsikt främmande

trosbekännare helt och hållet fritagas från deras utgörande, enär

tillvaron af dylika afgifter synes böra hvila på förutsättningen af ett

närmare förhållande mellan själasörjare och församlingsmedlemmar än det,

som kan antagas äga rum i fråga om de inom församlingen boende personer,

hvilka äro af främmande tro.

Emellertid anser kommittén, att såvidt bidragsskyldigheten till prästerskapets

aflöning är grundad på nu gällande löneregleringar eller på äldre

konventioner eller föreningar, förändring i skattskyldigheten för dissenters

beträffande afgifter vare sig för personer eller för inkomst af kapital eller

arbete icke kan ifrågakomma förr, än löneregleringarna eller de äldre bestämmelserna

om prästerskapets aflöning upphört att gälla beträffande de

särkilda församlingarna. I afseende härå framhåller kommittén, att minskning

i prästerskapets stadgade förmåner icke kan utan rättskränkning

komma till stånd och att det rimligtvis icke kan förutsättas, att de per,

soner, som på grund af löneregleringarna fått sin skattskyldighet bestämd

enligt den gradering, som var grundad i den äldre lagstiftningen, skola

finnas benägna att medgifva någon rubbning härutinnan till beredande af

aflöningsfyllnad åt prästerskapet i stället för de bidrag, som genom skattelindringen

till förmån för dissenters skulle komma att upphöra. Den utvägen,

säger kommittén, kunde ju tilläfventyrs föreslås, att staten i ett

fall sådant som detta skulle träda hjälpande emellan. Med hänsyn till

ifrågavarande skatters kommunala natur anser dock kommittén det vara

mindre lämpligt, att bristen helt och hållet utfylies af statsverket; för

öfrigt blefve fyllnadsbeloppen mången gång så obetydliga, att det skäligen

s. 27 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 27

icke kan begäras, att för en sådan utgift hela den apparat skulle sättas i rörelse,

som måste vara verksam vid statsanslags utbetalande och redovisande.

Om däremot å kyrkostämma fattas beslut angående utgörande af afgifter

— utöfver de vid löneregleringen bestämda — till löner åt prästerskapet,

t. ex. för höjande af fastställd lön eller ökande af antalet prästerliga

tjänster, finnes efter kommitténs mening ej hinder att omedelbart

bevilja främmande trosbekännare den skattelindring, som kan böra medgifvas.

Afgifterna till kyrkobetj aningens kontanta aflöning äfvensom till fyllande

af öfriga kyrkliga behof utgå numera efter de grunder, som för

kommunalutskylders utgörande äro i allmänhet stadgade, och skulle jämväl

i de sålunda bestämda afgifterna skattelindring redan nu kunna ifrågakomma.

Ännu torde dock eu del kyrkobetjänte åtnjuta afiöningsförmåner

enligt äldre bestämmelser, men anser kommittén, att nedsättning i avgifter,

som utgå efter dylik äldre grund, ej bör äga rum.

Vid utarbetandet af sina förslag, såvidt de beröra prästerskapets aflöning,

sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, har dissenterskattekommittén

ansett sig kunna och böra utgå från prästlöneregleringskommitténs

förslag angående församlingsafgifters utgörande. Nämnda kommitté

föreslår i §§ 7 och 16 af förslaget till lag angående reglering af

prästerskapets aflöning, att församlingsafgifter skola, inom en viss gräns,

utgöras efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande

af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut, dock med rätt för

kyrkostämma att till bestridande af omförmälda aflöningsbidrag stadga en

personlig afgift för eu hvar, som fyllt 18 år. Vid förslagets granskning

inom kammarkollegium uttalade sig emellertid nämnda myndighet i sitt

den 10 november 1905 afgifna underdåniga utlåtande (sid. 132) för afskaffande

af personliga afgifter.

Dissenterskattekommittén tillstyrker, att främmande trosbekännare skola

helt och hållet befrias från dylika personliga afgifter, om de upptagas i

det framtida kyrkliga beskattningssystemet. Hvad angår de bidrag till prästerskapets

aflöning, som enligt blifvande löneregleringar skulle komma att

utgöras för kapital eller arbete, bör enligt kommitténs mening befrielse

jämväl från dylika bidrag medgifvas främmande trosbekännare, i den mån

sådan befrielse med hänsyn till öfriga på frågan inverkande omständigheter

kan anses skälig.

Understundom har uttalats den åsikten, att skattelindring icke borde

komma främmande trosbekännare till godo för afkastningen af större industriella

inrättningar. I dem sysselsattes nämligen ett stort antal arbetare,

som tillhörde statskyrkan men endast i ringa mån vore i tillfälle

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

att bidraga till hennes underhåll, hvarför det icke kunde med något sken

af befogenhet klagas öfver orättvisa eller obillighet, om innehafvaren af

företaget finge i förhållande till inkomsten däraf bidraga till statskyrkans

underhåll. Med afseende härå yttrar kommittén, att det visserligen icke kan

förnekas, att eu stor industri med åtföljande tillströmning af arbetare och

andra personer gifver prästerskapet ökadt besvär och stundom föranleder

behofvet af flera prästerliga tjänster, ökade utgifter för pastorsexpedition

in. m. Men frånsedt ägarens inkomst af företaget medför en sådan anläggning

i regeln en betydande stegring af kommunens ekonomiska bärkraft

dels direkt genom de skattebidrag, som inflyta från de vid företaget

anställda arbetarna och tjänstemännen, dels indirekt genom det inflytande,

som handel, handtverk och andra näringsgrenar däraf röna, hvarförutom

det säkerligen skulle blifva ytterst vanskligt att i lag bestämma, i fråga om

Indika företag skattelindring skulle få åtnjutas eller ej. Till företag, för

Indika någon lindring ej skulle ifrågakomma, borde, säger kommittén, gifvetvis

räknas icke blott fabriksverksamhet och annan likartad industri,

utan äfven grufdrift, skogshandtering, blodgårdsrörelse, flottningsföretag,

rederirörelse med mera dylikt. Kommittén anser därför, att främmande

trosbekännare, hvilka äro innehafvare af större industriella anläggningar

icke böra i förevarande afseende genom lagstiftningsåtgärd försättas i

sämre ställning än andra dissenters.

A) Formen för Beträffande formen för skatt elindringens genomförande — såvidt icke

sicatteiindrin- p,°ga är om personliga afgift er, för hvilka full befrielse ju skulle under

förande”1 alla omständigheter medgifvas — har kommittén fäst sin uppmärksamhet

särskildt vid två metoder. Antingen kunde nämligen genom ett allmänt

lagstadgande påbjudas nedsättning med vissa procent af den del utaf de

för inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter, som belöper å främmande''

trosbekännare: eller ock skulle åt församlingarna kunna öfverlåtas

att hvar för sig besluta om den skattelindring, som med afseende å för

handen varande förhållanden anses rättvis och lämplig.

Kommittén har vid uppgörandet af sina förslag i ämnet valt den

senare utvägen och yttrar till stöd härför: ''Allt ifrån kristendomens införande

i vårt land har den grundsats tillämpats, att församlingarna själfva

skola aflöna sitt prästerskap och bestrida öfriga kyrkliga utgifter. .De

afvikelser härifrån, som förekommit, äro att betrakta såsom af tillfälliga

orsaker föranledda undantag från en eljest gällande regel. Då den kyrkliga

beskattningen således är af kommunal natur, ligger det också närmast

till hands, att medlemmarna af den kyrkliga kommunen skola hafva rätt

att själfva bestämma öfver en fråga, som kan blifva af ganska ingripande

betydelse med afseende å kommunens förmåga att fullgöra sina förplik
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

telser. . De enskilda församlingarna äro dessutom bäst i stånd att bedöma,

såväl i hvad män nedsättning i skattskyldigheten rättvisligen bör beredas

olika grupper af främmande trosbekännare, med hänsyn till de uppoffringar

de göra för egen gudstjänst, den omfattning, hvari de taga församlingens

prästerskap i anspråk för pastoralvard, kyrkbokföring o. s. v., som ock

huru långt församlingen kan gå i tillmötesgående, utan att dess återstående

medlemmar oskäligt betungas med afgifter för kyrkliga behof.’

Såsom ytterligare stöd för sitt förslag härutinnan åberopar kommittén

exemplet från Norge, där det, pa sätt jag redan nämnt, i fråga om främmande

trosbekännares skattskyldighet i vissa fall öfverlåtits åt de kommunala

representationerna att bestämma, huruvida och i hvilken utsträckning

befrielse må äga rum.

Emellertid säger sig kommittén ingalunda förbise, att i följd af den

form. för skattelindringens genomförande, som af kommittén valts, dylik

lindring, någon gång kan komma att uteblifva, äfven när den varit af

omständigheterna påkallad; dock är kommittén öfvertygad, att hos svenska

kyrkans medlemmar den åskådningen skall allmänt och inom kort tränga

igenom, att lindring bör beviljas af kommittén åsyftade dissenters i deras

skattskyldighet till statskyrkliga ändamål.

Med afseende å en inom kommittén gjord invändning därom, att, vid öfverläggningen

a kyrkostämma före besluts fattande i frågan, personliga hänsyn

kunna komma att göra sig gällande eller diskussionen beröra de främmande

trosbekännarnas rent privata förhallanden, särskild! deras förmögenhetsförhållanden,

fäster kommittén uppmärksamheten därpå, att skattelindringen

icke skall gälla enskilda personer utan de främmande trossamfunden såsom

sådana. I sj ulfva ämnet för öfverläggningen å kyrkostämman skulle alltså

icke förefinnas någon anledning att öfverskrida gränsen för en saklig

diskussion; i allt fall förmenar kommittén, att ett sådant öfverskridande

torde kunna och böra förebyggas af stämmans ordförande.

o det synts kommittén angeläget, att skattenedsättningen icke blire) Grunder för

i någon afsevärd grad olika a orter med i det hela liknande förhållanden, ^»^''"»wm*

har kommittén angifvit de viktigaste synpunkter, som enligt kommitténs mande i »artanke

därvid böra .komma i beaktande. skilda faU
I

fråga om bidragen till prästerskapets aflöning skulle man efter

kommitténs mening hafva att taga hänsyn till, i hvilken mån nedsättning

i afgifterna kan betingas af å ena sidan det större eller mindre besvär,

prästerskapet måste underkasta sig för främmande trosbekännares skull!

och a andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna

kunna anses hafva af prästerskapets dem lämnade biträde och

öfriga verksamhet. Med afseende härå har kommittén, på sätt jag förut

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Riksdagens Särskilda Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 4.

framhållit, giort det uttalandet, att om man sammanfattar allt, hvad

prästerskapet i samhällets eller den enskildes intresse har att uträtta åt

beskaffenhet att komma främmande trosbekännare direkt eller indirekt

till godo, och öfverflyttar dessa göromål från prästerskapet till andra,

särskildt aflönade personer, dylika tjänstemän i tillräckligt antal och

med erforderlig utbildning för göromålens behöriga förrättande näppeligen

kunna anställas för hälften af den summa, hvartill församlingarnas

lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets aflöning uppgår. I

själfva verket torde härför kräfvas ett betydligt större belopp. Kommittén

ånger fördenskull, att beträffande de till prästerskapets aflöning utgående

församlingsafgifterna —- livilka utgöra den största posten bland de fyrkligä

skattebidragen — den nedsättning, som ma medgifvas främmande

trosbekännare, bör bestämmas till mindre än hälften, hvarmed kommittén

emellertid så mycket mindre vill hafva sagt, att prästernas borgerliga

bestyr utgöra ens tillnärmelsevis hälften af deras arbete, som detta ju

ersättes medelst afsevärda förmåner utöfver församlingsafgifterna. Endast för

medlemmar af sådan främmande församling, som äger rätt till egen kyrkbokföring,

finner kommittén eu vidsträcktare skattelindring vara af rättvisa

och billighet påkallad.

Rörande åter bidragen till kyrkobetjäningens aflöning och till ötriga

kyrkliga ändamål, anser kommittén eu nedsättning till mer än hälften vara

fullt befogad. Åtskilliga af dessa ändamål, yttrar kommittén, äro .af den

beskaffenheten, att om de betraktas endast från synpunkten af individens

omedelbara gagn, full befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till dem

bör äga rum. Beträffande andra däremot skulle, under samma förutsättning,

endast eu ringa nedsättning kunna ifrågakomma.

I betraktande af nu berörda omständigheter har kommittén trött sig

kunna göra det allmänna uttalandet, att den nedsättning i skattskyldigheten

till kyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete ma medgifvas

främmande trosbekännare, synes, da den främmande församlingen

icke har rätt till egen kyrkbokföring, kunna bestämmas till hälften af

det belopp, de främmande trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till

tre fjärdedelar af samma belopp, då den främmande församlingen har

dylik rätt. _ . 0

Uppmärksamhet bör emellertid, säger kommittén, ägnas jämväl därat,

att ej genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans kvarstående medlemmar

oskäiigen betungas med vare sig skulder, som utträdande medlemmar

med om att besluta, eller eljest utgifter för redan verkställda eller omedelbart

förestående större företag, såsom nybyggnad eller mera omfattande

reparation af kyrka eller prästgård in. in. Till förekommande af utträde

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens Särskilda TJtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

i syfte att undgå bidrag till sådana utgifter skulle det enligt kommitténs

ftsikt göra tillfyllest, om stadgande meddelades därom, att skattelindring

ej får äga rum, med mindre än att den dissenterande under en viss tid

efter utträdet ur svenska kyrkan tillhört annat inom riket befintligt, af

staten erkändt trossamfund. Kommittén har tänkt sig, att skattelindring

ej skulle ifrågakomma för annan främmande trosbekännare än den, som

före den 1 januari under det år, då debitering af skattebidragen verkställes,

i Jaga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande

tillhör viss lagligen erkänd främmande församling. Debitering af de avgifter,

om hvilka kyrkostämma beslutar, sker nämligen under senare delen

af det ar, bidragen afse, för att under det därpå följande året betalas.

Kommittén anser da ock, att den fordran kan med skäl uppställas, att den,

som erhaller lindring i skattskyldigheten för ett år, skall under samma år

intill tiden för debiteringen hafva tillhört den främmande församlingen.

Till ^sist bär kommittén till skärskådande upptagit frågan, huruvida

samt, i sadant fall, på, hvad sätt och i hvilken utsträckning ersättning borr) Fyllande af

beredas för den brist i den kyrkliga kommunens inkomster, som uppstår den oenom

därigenom, att lindring beviljas främmande trosbekännare i skattskyldig- ^jent^pkömheten

till kyrkliga ändamål. na bristen.

Med hänsyn därtill att utgifterna för berörda ändamål till ojämförligt

största delen bestridas af de särskilda kommunerna själfva, bör efter

kommitténs mening i förevarande fall, liksom då skatteobjekt eljest bortfalla,

bristen, åtminstone i första hand och om den är ringa, fyllas genom

ökade bidrag af de församlingsmedlemmar, som kvarstå inom svenska

kyrkan, hvaremot förhållandet blir ett annat, därest en mera betydande

stegring i afgifterna skulle inträda. Kommittén föreslår härutinnan eu sådan

anordning, att om till följd af skattelindringen de kvarstående församlingsmedlemmarnas

afgiftsbörda ökas med ett sammanlagdt belopp understigande

100 kronor, någon godtgörelse ej bör ifrågakomma, hvaremot, om ökningen

uppgår till 100 kronor eller mera, godtgörelse bör för någon del däraf

beredas församling, som härom gör framställning.

Medel till denna godtgörelse anser kommittén böra beredas af statsverket,

enär genom skattelindringen främjas ett intresse, hvilket kan sägas beröra ej

ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare, som omedelbart

komma i åtnjutande af sådan lindring, utan jämväl samhället i dess helhet.

Sedan gammalt har väl, säger kommittén, i vårt land prästerskapet aflönats

och kyrkliga utgifter bestridts af församlingarna själfva. Då statsanslag

förekommit, hafva dessa hufvudsakligen varit af subsidiär art. Men just af

sådan karaktär skulle det anslag blifva, som komrne att utgå till betäckande

af den på förutnämnda sätt uppkomna bristen i församlingarnas budget.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Hufvudgrun

der för

kommitténs

förslag.

32 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

För öfrigt påpekar kommittén, att den tanken börjar mer och mer tränga

sig fram, att i fall, sådana som detta, staten bör träda emellan till lättande

och utjämnande af de kommunala skattebördorna.

Hvad beträffar statsbidragets storlek, anser kommittén detsamma

lämpligen böra bestämmas till hälften åt det belopp, från hvilket de

främmande trosbekännarna erhållit befrielse. Då vederbörande församling

sålunda alltid har att själf fylla en del af bristen, finner kommittén

däruti en viss garanti mot missbruk af den församlingen tillkommande rätten

att medgifva nedsättning i skattebidragen. Å andra sidan bör efter kommitténs

mening utsikten att erhålla statsbidrag såsom hjälp till bristens

betäckande, när denna uppgår till 100 kronor, innebära en eggelse för

församlingen att visa dissenters allt skäligt tillmötesgående.

Såsom en sammanfattning af framställningen i den ''allmänna motiveringen’

och under hänvisning till omfattningen åt det erhållna uppdraget,

gör kommittén det uttalandet, att en lagstiftning i föreliggande

ämne torde böra byggas på följande hufvudgrunder:

1. Lindring i skyldigheten att bidraga till svenska prästerskapets

aflöning äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål medgifves endast sådana

främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått

till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd

församling af dylika trosbekännare.

2. Nedsättning i de af fast egendom utgående afgifter till statskyrkliga

ändamål äger icke rum.

3. Full befrielse medgifves från utgörande af personliga afgifter till

svenska kyrkans prästerskap.

4. Viss lindring beredes de främmande trosbekännarna vid utgörande

af sådana afgifter till statskyrkliga ändamål, som utgå för inkomst af

kapital eller arbete.

5. Åt svenska kyrkans församlingar öfverlates att hvar för sig besluta

om den lindring i de för inkomst af kapital eller arbete utgående

skattebidragen, som med afseende å för handen varande förhallanden

finnes skälig.

6. När skattelindring medgifves, skall den i lika man tillgodokomma

alla sådana till den kyrkliga kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma

främmande församling, som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens

åtnjutande.

7. Om, i följd af medgifven skattelindring, en mera afsevärd brist

uppstår i den kyrkliga kommunens inkomster, lämnas ersättning af statsmedel

till betäckande af bristens halfva belopp.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å lönereglerings
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

33

resolution — fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af

prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande

af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning

den 1 november 1872 —■ eller å äldre konvention eller förening, eller

utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder än dem,

som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, har kommittén

ansett nedsättning i dylika afgifter ej böra äga rum.

En från kommitténs i öfrigt enhälliga betänkande i visst afseende

skiljaktig mening har uttalats af kommittéledamoten, redaktören J. Byström.

Han anser nämligen att, med afseende å sättet för skattelindringens genomförande,

den utvägen bör väljas, att i allmänt lagstadgande fastslås, att

den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt uppfyller de af kommittén

föreslagna villkoren, skall för inkomst af kapital eller arbete deltaga i

utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med hälften af det belopp, som

eljest skolat honom påföras. Att till kyrkostämman hänskjuta frågan om

dissenters’ skattebefrielse finner reservanten ej vara lämpligt. Därigenom

skulle det kunna inträffa, att en del kyrkostämmor beslöte att bevilja befrielse

från ifrågavarande skatt, under det att andra icke gjorde det,

hvilket skulle innebära en ojämnhet, som måste anses förkastlig. Men

äfven i ett annat afseende skulle, såsom reservanten påpekar, ojämnhet

kunna uppstå. I den ena kommunen kunde nämligen beviljas nedsättning

intill halfva skattebeloppet, i en annan till en fjärdedel och i en tredje

kanske endast till en tiondedel. Vidare kunde måhända i samma kommun

ena året beviljas befrielse från skatt, men det andra året icke.

Äfven fäster reservanten uppmärksamheten därpå, att skattefrågor ofta

äro ömtåliga och att det ej kan vara önskligt att göra till föremål för

diskussion å kyrkostämmorna, huruvida den ena eller andra dissenterförsamlingen

skalL frias från skatt eller icke. Kyrkostämmorna äro lika litet

som en del andra stämmor fredade för besök af personer, som, då det

gäller vissa öfverläggningsämnen, kunna tillåta sig ©grannlaga yttranden, och

reservanten säger sig ej kunna inse, att man gör vare sig statskyrkoförsamlingarna

eller dissenterförsamlingarna någon tjänst med att till behandling på

kyrkostämmorna årligen kasta in en skattefråga sådan som den förevarande.

Jämväl i fråga om storleken af den ersättning från statsverket, som

skulle med anledning af skattelindringen beredas svenska kyrkans församlingar,

är Byström så till vida skiljaktig, att han anser dylik ersättning böra

till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse åtnjutes, för året

uppgår till sammanlagdt minst 50 kronor.

Bill. till Iiikstl. Prof» 1908. 8 Sami. 1 A fel. d Raft,

Särskild mening.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Skatt
lindringens
ekonomiska
verkningar.

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Af dissenterskattekommitténs tabellverk framgår, huru den ifrågasatta

reformen skulle verka i ekonomiskt hänseende. Några siffror från detta

tabellverk har jag ansett mig böra till belysning däraf meddela.

Samtliga af inkomst af kapital och arbete utgående afgifter till statskyrkliga

ändamål under 1 år skulle, — sedan omreglering af prästerskapets

löner skett med tillämpning af prästlöneregleringskommitténs förslag

och med iakttagande af höjning för vissa löner enligt grunder, som jag

torde i annat sammanhang få utveckla — enligt dissenterskattekommitténs

beräkning uppgå till 5,160,928 kronor. Om hänsyn tages endast till de

svenska kyrkoförsamlingar, inom hvilka främmande trosbekännare finnas,

blir motsvarande siffra för dessa församlingar 4,115,583 kronor.

Af sistnämnda summa belöper å:

1) Personer, som i laga ordning öfvergått till eller eljest

rättsligen tillhöra någon af staten erkänd församling af

främmande trosbekännare med egen kyrkbokföring

(katoliker och mosaiska trosbekännare).....................

2) Personer, som i laga ordning öfvergått till eller eljest

rättsligen tillhöra någon af staten erkänd församling

af främmande trosbekännare utan egen kyrkbokföring

(ett stort antal metodister in. fl.), ...

3) Personer, som anmält sig till utträde ur eller eljest icke

tillhöra svenska kyrkan, men ej heller tillhöra någon

nu befintlig af staten erkänd församling af främmande

trosbekännare (ur svenska kyrkan lagligen utträdda

baptister m. fl.) ......................................................................

4) Personer, som tillhöra församling af främmande tros
bekännare,

men fortfarande kvarstå inom svenska

kyrkan (flertalet baptister, metodister m. fl.).................. » 39,774: 41

kr. 25,078: 25

7,070: 23

kr. 12,496: 28

Samtliga uppgifna främmande trosbekännare, vare sig de kvarstå inom

svenska kyrkan eller icke, betala alltså af de för inkomst af kapital eller

arbete till statskyrkliga ändamål utgående afgifter tillhopa 84,419 kronor

17 öre, hvaraf belöper å främmande trosbekännare inom till svenska

kyrkan hörande stadsförsamlingar 52,416 kronor 18 öre eller l.oi procent

och å främmande trosbekännare inom landsförsamlingar 32,002 kronor

99 öre eller 0.62 procent af samtliga till statskyrkliga ändamål för

inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter (5,160,928 kr.).

De bägge kategorier af främmande trosbekännare, till hvilka enligt

kommitténs förslag skattelindringen borde sträcka sig, nämligen de under

1) och 2) här ofvan upptagna, erlägga af dessa afgifter tillhopa 32,148

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagene Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

kronor 48 öre, däraf inom stadsförsamlingar 28,133 kronor 71 öre eller

0.54 procent och inom landsförsamlingar 4,014 kronor 77 öre eller 0.08

procent af hela det för inkomst af kapital eller arbete utgående afgiftsbeloppet

(5,160,928 kr.). Det belopp, med hvilket befrielse skulle af ifrågavarande.

främmande trosbekännare atnjutas — beräknadt, såsom kommittén

föreslagit, för första gruppen till tre fjärdedelar och för andra gruppen

till hälften af de afgifter, de enligt nu gällande bestämmelser äro skyldiga

att betala , skulle uppgå för första gruppen till 18,808 kronor 68 öre

och för andra gruppen till 3,535 kronor 11 öre eller sammanlagdt 22,343

kronor 79 öre, utgörande 0,43 procent af samtliga inom hela riket af inkomst

af kapital eller arbete utgående afgifter till statskyrkliga ändamål

Såsom bidrag till betäckande af den brist i de kyrkliga kommunernas Statsanslag

budget, som uppkommer, vid en skattelindring i den utsträckning, dissenter-(^"“^fflr“|e

skattekommitten föreslagit, skulle, om den af samma kommitté uppställda^/ uppkommen

grunden för ersättningens beräknande tillämpas, komma att af statsverket brisL

till de svenska kyrkoförsamlingarna återgäldas 10,021 kronor 47 öre af

bristens hela belopp 22,343 kronor 79 öre. Den ökade skattebördan för

samtliga till svenska kyrkan hörande församlingar, inom hvilka till kategorierna

1) och 2) hörande främmande trosbekännare finnas, skulle, efter

afdrag af omförmälda statsbidrag, uppgå till sammanlagdt 12,322 kronor

32 öre. >

Departementschefen meddelade vidare en redogörelse för innehållet i

de af ortsmyndigheterna och kammarkollegium afgifna underdåniga utlåtandena.

Åf berörda redogörelse inhämtas hufvudsakligen följande.

Det ° öfvervägande flertalet ortsmyndigheter har beträffande själfva åtalanden

hufvudfrågan, huruvida främmande trosbekännare böra fritagas från skyl- '' fra9an''

digheten att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga

afgifter. till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,

biträdt kommitténs därutinnan uttalade mening. Härvid hafva flera af

myndigheterna framhållit, att anspråket på den ifrågasatta lindringen icke

kan grundas på något som helst rättskraf, ej heller anses berättigad! med

hänsyn till några samvetsbetänkligheter hos dissenters. Enligt dessa myndigheters

asikt tala endast billighetsskäl för en lindring. A andra sidan

hafva några myndigheter uttryckt den meningen, att icke blott billighet

utan äfven rättvisa kräfver lindringens beviljande. Vissa af myndigheterna

hafva emellertid uttalat sig i den riktning, att den ifrågasatta lindringen

borde tillgodokonnna endast dissenterförsamling, som verkligen vore i religiöst

afseende verksam.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Af de myndigheter, som afstyrkt förslaget att bevilja dissenters skattelindring,

har en likväl gjort det uttalandet att, enär den insats, de frireligiösa

samfunden inom sitt område göra, vore af den betydelse Jämväl

för staten i dess helhet, att det måste framstå som eu obillighet, att deras

medlemmar skulle för religiösa ändamål utan inskränkning betungas med

dubbel skattskyldighet, skäl möjligen kunde föreligga att på ett eller annat

sätt lämna de främmande trossamfunden det understöd, som ur biilighets
synpunkt

kunde anses befogadt. . , ,

De myndigheter, som i princip godkänt kommitténs förslag,. hatva i

allmänhet icke särskildt yttrat sig angående den omfattning, i hvilken befrielse

från den ifrågavarande skattskyldigheten borde medgifvas. Emellertid

har ingen af dem ifrågasatt fullständig frihet

Synnerligen växlande hafva åsikterna varit, då det gällt kommitténs

förslag beträffande formen för skattelindringens genomförande.. .

Endast åtta af myndigheterna hafva tillstyrkt eller åtminstone icke

afstyrkt bifall till det af kommittén i denna fråga framlagda förslaget.

Härvid hafva dock två. af dem medgifvit, att . skälen mot öfverlamnandet

åt kyrkostämma att besluta, om och i hvilken omfattning lindring

bör medgifvas, icke sakna befogenhet, hvarför nämnda myndigheter om

dessa skal skulle befinnas afgörande, framlagt ett förslag till Regressiv beskatt
Åtta

andra hafva i likhet med kommittén funnit frågan om skattelindring

böra pröfvas för hvarje fall, men ansett, att pröfningen borde

ske genom någon annan än vederbörande församling; och bär i allmänhet

ansetts lämpligast, att afgörandet öfverlämnades till Kung! Maj ds befallningshafvande.

. n , , ,.

Öfvervägande antalet myndigheter har emellertid, hufvudsakligen pa

de åt reservanten Byström anförda skälen, ansett, att rätten till lindring i

afgifterna med det belopp, som ansåges skäligt, borde genom allmän författning

fastslås att gälla alla dissenterförsamlingar af den utaf kommittén

angifna, beskaffenheten. . .

1 fråga om skattelindringens storlek hafva några af myndigheterna berådt

den af reservanten Byström uttalade åsikten, att lindringen bör fixeras

till hälften af utskyldsbeloppet, Andra hafva uttalat sig för lindringens

bestämmande till hälften af utskyldsbeloppet för medlemmar af dissenterförsamling

utan rätt till egen kyrkbokföring och till tre fjärdedelar tor

medlemmar af församling med sådan rätt. Af öfriga myndigheter bär eu

gjort det uttalandet, att man antingen borde, såsom bemälde reservant

föreslagit, fixera den minskningsprocent, som man ansåge i allmänhet vara

den lämpliga, att gälla i alla fall, eller, om det syntes nödigt att bereda

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

möjlighet till modifiering efter förhållandena i olika fall, bestämma ett

visst minimum förslagsvis 1/3 eller 1/4 —, under h vilket lindringen ej i

något fall finge gå, med rätt för församlingen att, där förhållandena därtill

föranledde, besluta om höjande af lindringsprocenten, under det att en myndighet,

som ansett sig icke kunna tillstyrka frågans lösning på grundvalen

af kommitténs förslag, tänkt sig den anordningen, att sedan alla skatter

för statskyrkliga ändamål erlagts, såsom hittills skett, en partiell restitution

skulle ske genom statsverket till de lagligen erkända dissentersamfunden i

förhållande antingen till de respektive samfundens medlemsantal eller till

hvad medlemmarna förut faktiskt utbetalt.

I afseende å hvad kommittén föreslagit därom, att när skattelindring

medgifves, den skall i lika man tillgodokomma alla sådana till den kyrkliga

kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma främmande församling,

som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens åtnjutande, hafva tre af

myndigheterna uttalat härifrån afvikande meningar. Därvid hafva två af

sistnämnda myndigheter framhållit lämpligheten af att lägga vederbörandes

skatteförmåga till grund för bestämmelserna om skattelindring, eller

med andra ord att använda en metod liknande den, som följdes vid bestämmandet

af inkomstskatten till staten, hvarför en progressiv eller rättare

sagdt degressiv beskattning af dissenters för kyrkliga ändamål syntes

böra förordas, sa att somliga ej erhölle någon, andra en mindre eller större

skattelindring.

Rörande ifragasatt ersättning af statsmedel till kyrklig kommun, hvars

inkomster i följd af medgifven skattelindring afsevärdt minskas, har dels

framhållits önskvärdheten af att full ersättning beviljas, dels uttalats

den åsikten, att ersättning bör medgifvas, endast om den uppkomna

minskningen i inkomster af Kungi. Maj:ts befallningshafvande pröfvas bereda

statskyrkoförsamlingens medlemmar en alltför betungande skattskyldighet

samt i den mån af Riksdagen för ändamålet anvisadt anslag lämnar

tillgång till dylik godtgörelse, dels yttrats den mening att ersättning med

halfva beloppet af den uppkomna minskningen bör medgifvas, när samma

minskning uppgår till minst 50 kronor, dels ock erinrats att dylik ersättning

icke bör ifrågakomma.

Kammarkollegium har vid öfvervägande af de skäl, som anförts till stöd

för de i förvarande ämne uttalade olika åsikterna, funnit sig böra biträda den

meningen, att billighetsskäl tala för en lindring i främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Ln fullständig befrielse torde så mycket mindre böra ifrågakomma, som

de främmande trossamfunden måste anses hafva sin verksamhet begränsad

till medlemmarna af det egna samfundet, under det att statskyrkans verk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

samhetsfält vore vida mer omfattande. Uti kommitténs åsikt-, att skatte1

in dr in g bör medgifvas endast sådana främmande kristna eller mosaiska

trosbekännare, som i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen till

höra någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling af dylika trosbekännare,

instämmer kollegium för sin del. Dock syntes kollegium ytterligare

eu förutsättning böra uppställas för rätten att tillgodonjuta den sasom

skälig ansedda lindringen. Om nämligen vissa dissentierande statsborgare

skulle, på billighetens grund, erhålla lindring i skyldigheten att lämna bidrag

till upprätthållande af de statskyrkliga inrättningarna, kunde det icke

utan skäl fordras, att lindringen ej ägde rum i andra fall, än att den,

som komrne i åtnjutande däraf, hade en motsvarande skyldighet i det

kyrkliga samfund, hvaraf han vore medlem, eller, med andra ord, att han

tillhörde ett religiöst verksamt kyrkosamfund, sa organiseradt,^ att dess medlemmar

ägde ovillkorlig skyldighet att härinom underhållajsåväl predikant

som predikolokal. Som kollegium anser ett af de mera påtagliga bevisen

för att en församling är religiöst verksam ligga däri, att dess medlemmar

göra ekonomiska uppoffringar för denna verksamhet, förmenar kollegium,

att omfattningen af bidragsskyldigheten till det egna samfundet utgör en

fullt objektiv grund, efter hvilken lindringen i skattskyldigheten till statskyrkan

må kunna regleras. Beträffande den föreslagna formen för skattelindringens

genomförande, så vidt angår afgifter för inkomst af kapital och

arbete, instämmer kollegium i den af kommittéledamoten Byström uttalade

åsikten,1 att genom allmänt stadgande bör fastslas, att den, som tillhör

dissenterförsamling och i öfrigt fyller gifna villkor, skall vara befriad

från skatt till statskyrkan till så stor del, som anses ^skäligt. I

fråga om lindringens storlek framhåller kollegium, att da det allt

fortfarande måste anses vara eu dissenters åliggande medborgerlig plikt

att jämte öfriga statsborgare bidraga till upprätthållande af statskyrkans

verksamhet, dissenters’ kvarstående skattskyldighet icke bör utmätas

allenast efter det gagn, dissenters för egen del kunna anses hafva af de

statskyrkliga inrättningarna. Då kommittén till grund för sina beräkningar

i frågan lagt allenast nyttighetssynpunkten, kunde det därför ifrågakomma

att begränsa nedsättningen under hvad kommittén tänkt, sig; men har

likväl kollegium, som ansett att skattelindringens storlek icke bör göras

beroende häraf, huruvida den främmande församlingen äger eller saknar

rätt till egen bokföring, förklarat sig icke hafva något att erinra mot att

halfva utskyldsbeloppet uppställes såsom maximum för skattelindringen.

Då nu enligt kollegii mening skattelindring icke ovillkorligen bör få

tillgodonjutas, utan rätten till lindring skall vara beroende däraf, att dissenters

med afgifter understödja det trossamfund, de tillhöra, och da af
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 4. gg

giftens storlek bör vara i viss mån afgörande för skattelindringens storlek

oinmer kollegium till det resultatet, att den nedsättning i skattskyldigheten

till statskyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete må

medgilvas främmande trosbekännare, bör bestämmas till ett belopp motsvarande

den afgift, hvarmed den främmande trosbekännare!! understödjer

det trossamfund, han tillhör, dock att lindringen ej må öfverstiga hälften

a det belopp, som skolat honom påföras i afgifter till berörda ändamål.

Sedermera anförde departementschefen för egen del:

»Af den redogörelse, jag lämnat för dissenterskattekommitténs utlåtande elementsframgar

att kommittén ur flera olika synpunkter belyst frågan om lin- ±

dnng i främmande trosbekännare* skattskyldighet för statskyrkliga ändamai.

_ Enligt mm mening är väl icke någon af dessa synpunkter ensam

T fgo, afg°rande, in en förenade hänvisa de på nödvändigheten af att

något atgores för lösningen af denna fråga.

De af kommittén angifna hufvudgrunderna för en lagstiftning i ämnet

synas mig kunna i allt väsentligt godkännas. Dock anser jag mig höra

föreslå nagra afvikelser från dessa grunder.

• J,n°n] kommittén har, såsom jag förut nämnt, skiljaktighet yppat

sig beträffande formen för den ifrågasätta skattelindringens genomförande.

i va ledamöter af kommittén hafva nämligen ansett, att det borde

ölverlämnas åt. de särskilda församlingarna att hvar för sig besluta om

den skatte]ludring, som kunde anses rättvis och lämplig, hvaremot den

tredje ledamoten, redaktören Byström, uttalat sig för meddelandet af ett

Jagstadgande i syfte att den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt

upp kyller de af kommittén föreslagna villkoren, skulle för inkomst af kapital

eller arbete deltaga i utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med

liaitten åt det belopp, som eljest skolat honom påföras.

* likhet med kammarkollegium anser visserligen äfven jag, att kommitténs

majoritet anfört beaktansvärda skäl för den af densamma föreslagna

anordningen. Dock synes det mig icke kunna förnekas, att, genom

ett ofyerkmnande åt församlingarna af rätten att besluta icke blott berättande

fragan, huruvida skattelindring öfver hufvud skall medgifva*

utan . äfven angående lindringens omfattning, en viss ojämnhet i rättens

utöfning skulle följa, på sätt reservanten inom dissenterskattekommittén

järnväg framhalht. Jag finner därför lämpligast, att genom lag meddelas

föreskrift darom att viss lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga

ändamål skall komma sadana främmande trosbekännare till o-0do som

afses i kommitténs förslag.

Angående storleken af denna lindring har kommitténs majoritet ut
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

talat den meningen, att de främmande trosbekännare borde befrias från

halfva utskyldsbeloppet, när de icke hafva rätt till egen kyrkbokformg,

eljest från tre fjärdedelar af samma belopp. Reservanten åter hyser ren

unn fattningen att lindringen alltid bör fixeras till hälften af utskyldsbeioppet,

och ’ har i denna sin uppfattning vunnit tillslutning åt atskilbga

ortsmvndigheter. Icke heller jag anser tillräckligt vägande skal föreligga

för medgifvande af större skattenedsättnmg åt medlemmar af främmande

församling med egen kyrkbokföring än åt andra främmande trosbekännare.

Olikf meningar hafva inom kommittén gjort sig gällande äfven beträffande

frågan, i hvilken utsträckning ersättning af statsmedel bor beddas

till betäckande af den i följd af skattelindringen uppkommande bristen

i de kyrkliga kommunernas inkomster. Reservantens anspråk härutinnan

gå något längre än kommitténs, i det att enligt hans asikt ersätt

nino- böiS till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse inom

församlingen åtnjutes, under året uppgår till sammanlagdt minst femtio

kronor hvaremot kommittémajoriteten anser, att godtgorelse icke boi åt

njutas ''med mindre än att bristen uppgår till etthundra kronor eller mera,

och då endast med bristens halfva belopp. ■

Till belysning af denna fråga har jag med ledning af uppgifterna i

kommitténs tabellverk gjort några beräkningar, som jag torde la meddela.

För år 1904 skulle samtliga främmande trosbekännare, vare sig e

kvarstodo inom svenska kyrkan eller icke, under de afinkomst af

förutsättningar för beräkningarna härutinnan, hafva af de för inkomst åt

kapital ochg arbete till statskyrkliga ändamål utgående afgifterna betalat

tillhopa 84,419 kronor 17 öre. Tages emellertid hänsyn endast till de

främmande trosbekännare, för hvilka jag nu är sinnad ^

lindring; framgår af kommitténs tabellverk, att dessa af berörda algi:tter

skulle hafva erlagt 32,148 kronor 48 öre. Det beiopp, med hvi e

frielse skulle af dem åtnjutas, kan alltså antagas uppgå till sammanlagdt

16 074 kronor 24 öre. I följd häraf skulle, med den af kommittén föreslagna

begränsningen af statsbidragets storlek, a de svenska kyrkoforsamWarna

komma en ökad skattebörda af 9,324 kronor 58 öre och af s a teverket

tillskjutas 6,749 kronor 66 öre. Medgåfves lull ersättning af statsmedel

när i en församling bristen uppgmge till etthundra kronor eller

mera ''skulle å församlingarna belöpa 2,574 kronor 92 ore och a statsverket

13,499 kronor 32 öre. Om däremot, såsom reservanten foreslagn,

full ersättning af statsmedel beviljas redan när bristen uppgår till femtio

kronor, komme församlingarna att fa vidkännas en okad skattebörda åt

1,422 kronor 46 öre, under det att statsbidragets storlek skulle uppgå till

14,651 kronor 78 öre.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Antalet svenska kyrkoförsamlingar, där till skattelindring berättigade

främmande trosbekännare vid 1904 års utgång funnos, var 151. Inom 14

af dessa församlingar skulle vid en skattelindring till halfva utskyldsbeloppet

bristen hafva uppgått till etthundra kronor eller däröfver; till

femtio kronor eller mera i 30 församlingar, däraf 11 landsförsamlingar

och 19 stadsförsamlingar.

De meddelade siffrorna gifva vid handen, att äfven om ersättning af

statsmedel beredes de svenska kyrkoförsamlingarna efter den af reservanten

Byström uppställda måttstocken, statsverkets kostnad för genomförandet

af skattelindring åt främmande trosbekännare i den af mig angifna omfattning

likväl icke skulle blifva synnerligen betungande. Om, såsom ju

kan antagas, de främmande trosbekännare -vid en reform af dissenterskattelagstiftningen

komma att i större antal, än nu är förhållandet, utträda

ur statskyrkan, blir naturligtvis kostnaden icke obetydligt större.

Denna kostnad skulle dock, såvidt nu kan bedömas, icke uppgå till något

mera afsevärdt belopp. Härtill kommer, att det otvifvelaktigt kan inträffa,

att, för den händelse statsbidrag lämnas endast till betäckande af

hälften .af den genom skattelindringen uppkommande bristen, en eller

annan till svenska kyrkan hörande mindre församling finge vidkännas en

val betungande ökning i skattebördan. Med hänsyn till anförda omständigheter

lärer statens mellankomst kunna med fog påkallas i den större

omfattning, som reservanten föreslagit, eller således närhelst skattelindringen

inom en församling för året uppgår till sammanlagdt minst femtio

kronor.»

.Slutligen anmälde departementschefen, att efter samråd med cheferna

för justitie- och civildepartementen — på, hvilkas föredragning frågorna

om vissa, af de ifrågasatta lagändringarna berodde — hade på grundvalen

af kommitténs förslag och i enlighet med de af departementschefen ofvan

uttalade asikter blifvit inom vederbörande departement utarbetade följande

författningsförslag, n ämligen:

l:o) förslag, till lag angående lindring i främmande trosbekännares

skattskyldighet till. svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning;

2:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

3:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november

1863;

4:o) förslag till lag angående byggnad och underhåll af kyrka med

hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva;

Bill. till Biksd. Prat. 1908. S Samt. 1 Afd. 4 Höft.

(j

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Nio 4.

5:o) förslag till lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för

byggnad och underhåll af prästgård;

6:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen

angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november

1883;

7:o) förslag till lag angående sättet för organistlöns utgående;

8:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober

1873;

9:o) förslag till kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i kungl.

förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter

här i riket den 30 juni 1838;

10:o) förslag till kungörelse angående ersättning af allmänna medel

åt svenska kyrkan tillhörande församling med anledning af främmande

trosbekännare tillkommande lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan

samt hennes prästerskap och betjäning;

samt att dessutom inom ecklesiastikdepartementet utarbetats ett förslag

till ändrad lydelse af § 16 i det af prästlöneregleringskommittén

framlagda förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning,

i syfte att uti omförmälda paragraf skulle meddelas hänvisning till den

särskilda lagstiftningen angående lindring i främmande trosbekännares

skattskyldighet för statskyrkliga ändamål.

Vid förnyad föredragning af ärendet inför Kungl. Maj:t den 6 mars

1908 anförde departementschefen bland annat följande:

»Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 6 sistlidne december

af de författningsförslag, som utarbetats på grundvalen af dissenterskattekommitténs

den 29 augusti 1907 afgifna underdåniga utlåtande och förslag

angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,

tillät jag mig erinra därom, att de lagar, i hvilka de under mom. 4:o)

och 5:o) i sagda protokoll upptagna lagförslagen skulle medföra ändring,

torde böra undergå ytterligare ändring, därest den vid 1907 års riksdag

under viss förutsättning beslutade kommunala rösträttsreformen kommer

till stånd. Vid sådant förhållande synes med dessa bägge lagförslags

framläggande för Riksdagen böra tills vidare anstå.

Oberoende häraf kunna emellertid de i protokollet för den 6 december

1907 under mom. l:o), 2:o), 3:o), 6:o) och 7:o) upptagna, på min

föredragning beroende författningsförslagen för den nu samlade Riksdagen

framläggas; och anser jag detta så mycket hellre böra ske, som vissa af

s. 43 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

43

dessa förslag, pa sått jag förut haft tillfälle påpeka, äga samband med

det förslag till omreglering af prästerskapets aflöning, som är afsedt att

föreläggas denna Riksdag.

Såsom jag förut tillåtit mig nämna, bör, enligt min tanke, ersättning

af statsmedel beredas till betäckande af den i följd af skattelindringen

uppkommande bristen i de kyrkliga kommunernas inkomster, så snart

denna brist inom en församling för året uppgår till minst femtio kronor.

Sammanlagda beloppet af hvad statsverket sålunda skulle tillskjuta har

af mig beräknats till 14,651 kronor 78 öre. Ehuru något anslag af härför

behöfliga medel^ icke nu erfordras, alldenstund den ifrågasatta skattelindringen

först från och med 1910 års början skulle tillämpas, — och

då endast beträffande afgifter, som icke äro grundade på nu gällande

löneregleringar eller äldre öfverenskommelser — torde likväl frågan om

åtagande för statsverket att gälda berörda kostnad och villkoren” därför

höra. underställas Riksdagen i sammanhang med senast omförmälda författningsförslag.

»

Därjämte meddelade departementschefen, att i det under mom. 3:o) i

protokollet för den 6 december upptagna lagförslaget gjorts den ändring,

att i inom. 3 åt däri af sedda paragraf uttrycket »de Förenade rikenas

beskickningar hos utländska makter» utbytts mot »Sveriges beskickningar

hos utländska makter».

De skäl, Indika, pa sått af den lämnade redogörelsen framgår, anförts

till stöd för yrkandena om lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet

till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjänin^

synas utskottet i allmänhet värda beaktande.

Ehuru de frågor af enahanda eller likartad! syfte, som tillförene varit

föremål för Riksdagens pröfning, icke tillvunnit sig Riksdagens gillande,

har likväl, efter hvad af förhandlingarna inom Riksdagen inhämtas, själfva

tanken mer och mer rönt erkännande. Detsamma framgår jämväl af

de yttranden, som ° öfver dissenterskattekommitténs ofvan berörda betänkande

afgifvits af saväl konsistorier som andra myndigheter.

Med hänsyn härtill och då lindringen enligt Kungl.|Maj:ts förslag

skall beräknas allenast för de afgifter, som utgå för inkomst af kapital och

arbete, samt tillgodokomma endast medlemmar af sådan i riket befintlig

församling . af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken

äger rätt till offentlig religionsöfning, har utskottet funnit sig böra biträda

hufvudgrunderna för samma förslag; och som utskottet ej heller haft

någon erinran vare sig mot förslagens detaljer eller mot hvad Kung!. Maj:t

Utskottets

yttrande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

föreslagit i fråga om ersättning i visst fall af allmänna medel för den

minskning i inkomst, som genom den ifrågasatta lindringen kan uppstå

för till svenska kyrkan hörande församling, hemställer utskottet,

att Riksdagen må

l:o) antaga de i den kungl. propositionen framlagda,

ofvan återgifna förslag till

a) lag angående lindring i främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning;

b) lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

den 21 mars 1862;

c) lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i

Stockholm den 20 november 1863;

d) lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen

angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster

den 2 november 1883; samt

e) lag angående sättet för organistlöns utgående;

2:o) lämna medgifvande därtill att, när inom någon

till svenska kyrkan hörande församling medlemmar af

sådan i riket befintlig församling af främmande kristna

eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig

religionsöfning, böra, i enlighet med hvad därom i

den föreslagna lagen angående lindring i främmande

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt

hennes prästerskap och betjäning är stadgadt, komma i

åtnjutande af lindring vid utgörande af de afgifter till

svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,

som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete,

och det afgiftsbelopp, från hvilket befrielse sålunda atnjutes,

för året uppgår till sammanlagdt minst femtio

kronor, den till svenska kyrkan hörande församlingen

må af allmänna medel undfå ersättning med motsvarande

belopp.

Stockholm den 11 maj 1908.

På utskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda XJtskotts (N:0 1) Utlåtande N:o 4.

45

Reservationer:

l:o) af herr Sjöcrona, som anförde:

»Utskottets hemställan i punkten 2:o) har jag icke kunnat biträda.

Jag har nämligen, med bästa vilja, icke kunnat finna något giltigt skäl,

hvarför staten skulle anses pliktig till en kommun gifva ersättning för ett

afgiftsbelopp, som kommunen enligt gällande af statsmakterna i vederbörlig

ordning antagen beskattningslag icke är berättigad åtnjuta,

På grund häraf hemställer jag, att Riksdagen måtte finna Kungl.

Maj:ts framställning i denna del icke kunna bifallas.»

2:o) af herr Petersson, Lorents, som ansåg, att den ifrågavarande lindringen

i skattskyldighet till svenska kyrkan borde tilldelas de lagligen

erkända främmande trossamfunden på det sätt en af de hörda myndigheterna

föreslagit, att, sedan alla skatter för statskyrkliga ändamål er! agts

såsom hittills, en partiell restitution skedde genom statsverket till dessa

samfund i förhållande till hvad medlemmarne förut faktiskt utbetalt; och

att lindringen, som visserligen kunde bestämmas till hälften af de till statskyrkan

erlagda beloppen men icke finge öfverstiga det belopp, som medlemmarna

erlagt till det egna samfundet, torde böra beräknas icke blott

för hvad å inkomst af kapital och arbete utan äfven för hvad å fastighet

till statskyrkliga ändamål uttaxerats.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.