Sök i Ratio Lex

Riksdagens Särskilda Utskotts (N-o 1) Utlåtande N:o 7

1908-05-14 · 63 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1SärU 1908:7, Riksdagens Särskilda Utskotts (N-o 1) Utlåtande N:o 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N-o 1) Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Eiksd. kansli den 15 maj 1908, kl. 1 e. m.

Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 6, i anledning af dels Kungl.

Maj:ts proposition angående upphörande af det från viss

jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille

rn. m., dels en inom Andra Kammaren i ämnet väckt motion.

I en till Riksdagen aflåten, till utskottets förberedande behandling

öfverlämnad proposition, n:o 200, har Kungl. Maj:t, med åberopande af

propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden,

föreslagit Riksdagen att för sin del besluta, dels att, där landgille till kyrka,

prästerskap eller klockare utgår af hemman eller lägenhet i Skåne, Halland

eller Blekinge utan att rätten till landgillets uppbärande motsvaras af äganderätt

till jord, ägaren eller innehafvaren af den landgillepliktiga fastigheten

må friköpa sig från skyldigheten att utgöra detta landgille mot erläggande

af ett penningbelopp, som i årlig ränta efter fyra och en half procent afkastar

en summa lika med landgillet, dels ock att ägare af hemman, hvilket

blifvit till skatte löst i enlighet med bestämmelserna i nådiga kungörelsen

angående försäljningen till skatte af de s. k. halländska kyrkohemmanen

den 11 september 1863, må friköpa sig från skyldigheten att utgöra hemmanet

åliggande landgille och »ränta i följd af skatteköp» mot erläggande

af ett penningbelopp, som i årlig ränta efter fyra och en halt procent

lämnar en afkastning lika med summan af berörda afgälder, allt på sätt

och under villkor i öfrigt, hvarom nedan närmare förmäles.

I sammanhang med propositionen har utskottet till behandling förehaft

en af herr J. Bengtsson i Bjärnalt väckt motion, n:o 323, däri han, i angifvet

syfte att de föreslagna bestämmelserna måtte göras mera effektiva, föreslagit,

»att Riksdagen behagade besluta, att procenten, efter hvilken lösesumman skall

beräknas, må blifva 6 i stället för af Kungl. Maj:t föreslagna 4a/2 procent.»

Bill. till Iiiksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 5 Eäft. (Nås 7 o. 8.) l

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens

skrifvelse

14/5 1899.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

Förevarande proposition är föranledd åt en Riksdagens skrifvelse den

14 maj 1899 (n:o 139).

Vid detta ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 20 mars 1908

anförde vederbörande departementschef följande.

»Vid 1899 års riksdag väcktes motion i syfte att Riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande af åtgärder till en fullständig utredning0

angående det från viss jord, de s. k. halländska kyrkohemmanen i

Halland äfvensom det från viss jord i Skåne och Blekinge till kyrkor och

prästerskap utgående landgillet och smörräntan samt därefter till Riksdagen

afgifva det förslag angående deras fullständiga upphörande, hvartill

berörda utredning kunde föranleda.

Motionären anförde till stöd för sitt förslag bland annat följande:

Genom lagen den 2 december 1892 om afskrifning af grundskatterna

hade våra uråldriga skatteförhållanden underkastats en genomgripande förändring.

Fn viktig grundsats hade fastslagits genom ifrågavarande lagstiftning,

nämligen att all jord, oberoende åt natur, skulle efter lika och

samma grunder beskattas. Genom grundskatteafskrifningen hade val i

hufvudsak berörda syfte vunnits, men på grund af den olika historiska

utvecklingen i det egentliga Sverige och de fordom danska provinserna

Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, hade i dessa provinser, trots afskrifningen,

en hel del oegentligheter i jordens beskattning kommit att

kvarstå. Det vore naturligt att dessa förhållanden skulle ådraga sig lagstiftarnes

uppmärksamhet. Också hade på Eders Kungl. Maj:ts därom

framställda propositioner 1898 års Riksdag beslutat afskrifning af den på

viss jord inom Skåne in. fl. provinser hvilande kyrkotionde!! och upphörande

af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden äfvensom

upphörande af den i Skåne, Halland och Blekinge utgående helgonskyld^!.

Härmed koinme nämnda kvarlefvor af ett urgammalt och föråldradt skattesystem

att försvinna. I den mån andra med nu nämnda pålagor likartade,

från viss jord utgående af gifter ännu kvarstode, borde åtgärder vidtagas

för deras upphörande. Denna uppfattning hade äfven Riksdagen förklarat

sig hysa. I skrifvelsen om och i hvad mån landskylden i Bohus län måtte

kunna upphöra, hade nämligen Riksdagen yttrat, att Riksdagen hyste den

åsikt, att de uråldriga skatteförhållandena i vårt land, såvidt möjligt,

borde ordnas och det, vare sig oegentligheter i skatteväsendet berörde

större eller mindre delar af landet, samt att Riksdagen i öfverensstämmelse

med denna uppfattning ansåge önskvärdt att den under benämning landskyld

inom vissa delar af Göteborgs och Bohus län utgående skatt, som

vore en kvarlefva af föråldrade skatteformer, måtte kunna försvinna. Med

stöd af detta Riksdagens eget uttalande hade motionären fästat Riksdagens

uppmärksamhet på den från viss jord i Halland under namn af landgille

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

eller smörränta utgående skatten. Att detta landgille vore af väsentligt

samma natur som omförmälda afgifter, om hvilkas upphörande beslut fattats,

vore otvifvelaktigt.

Efter en kortfattad öfversikt af reformationens förhållande till kyrkans

egendom i Sverige och Danmark samt af smörräntans eller landgillets

natur och grunden för dess utgörande anförde motionären vidare, att denna

öfversikt, enligt motionärens mening, gåfve vid handen, att den från de s. k.

halländska kyrkohemmanen utgående smörräntan stundom vore ersättning

för brukandet af ett kyrkan tillhörigt, oftast till läge och storlek okändt

jordområde, kalladt fästa, men att dock i de flesta fall ingen som helst

kyrkans äganderätt förefunnes till den jord, från hvilken smörräntan utginge;

och borde den då vara att betrakta såsom en af jorden utgående

skatt, i intet afseende olik den vanliga hemmansräntan eller tiondem Endast

i det fallet, att smörräntan berodde på äganderätt till jord, hade,

enligt hvad motionären vidare anförde, genom nådiga kungörelsen den 22

oktober 1886, angående försäljning af vissa kyrkolägenheter, möjlighet

beredts den jordägare, inom hvars område en dylik till läge okänd lista

förefunnes, att på vissa vilkor befria sig från erläggande af det från detsamma

utgående landgillet. Dessa under olika namn från viss jord utgående

afgifter vore efter motionärens mening föråldrade. De uppbures

ej längre af det allmänna rättsmedvetandet. De gåfve ofta anledning till

tvister; den till utgifvande af landgille pliktige, som med full äganderätt

kommit i besittning af sin jord, kunde icke förlika sig med eller finna

rättvist, att å hans jord skulle hvila andra och större bördor än å annan

i öfrigt fullkomligt likställd jord. Till den del smörräntan vore af samma

natur som vanliga hemmansräntan eller fonden, fastän kyrkan och prästerskapet

förbehållen, syntes det motionären, som om rättvisan och billigheten

fordrade, att denna ränta afskrefves i likhet med hvad redan skett

med grundskatten och kyrkotionde!!, eller att åtminstone någon utväg anvisades,

hvarigenom berörda ränta kunde upphöra att utgå. Och det syntes

motionären, som om man härvid äfven borde undersöka, huruvida icke

beträffande upphörande af den ränta, till grund för hvilken eu verklig

jordäganderätt förefunnes, mera effektiva bestämmelser kunde uppställas än

de i nyss berörda nådiga kungörelse den 22 oktober 1886 angifna; och föreställde

sig motionären, att de rörande landskyldens i Göteborgs och Bohus

län upphörande antagna grunder äfven i detta fall kunde finna tillämpning.

Med anledning af berörda motion har Riksdagen i sin ifrågavarande

skrifvelse till en början erinrat, att ifrågavarande, frivilligt åtagna skatt

icke, på sätt motionären antydt, kunde vara att hänföra till det slags onera,

som inbegrepes under benämningen grundskatter, de där med hänsyn till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

deras uppkomst och beskaffenhet ansetts böra afskrifvas; hvarjämte Riksdagen

vidare anfört följande. T; , .

Landgillet eller smörräntan kunde anses vara åt tva slag. Ln del

ut "in "e från inom visst hemmans ägoområde befintlig jordlägenhet, hvars

läwe 1 öfrigt numera icke vore kandi. I afseende å denna afgäld vore

tillfälle berådt till dess upphörande genom att mellan församlingen och

äo-aren af det hemman, inom hvars område lägenheten funnes, aftal kunde

uppgöras om lägenhetens försäljning enligt nådiga kungörelsen den 22

oktober 1886. ,.

Det andra slaget af dessa räntor vore eu afgäld, som ursprungligen

vid särskilda tillfällen förlänats kyrkor att utgå af viss jord och som fortfarande

kvarstode. Denna afgäld syntes närmast vara att förlikna med

den från hemman och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående

landskylden, om hvilken kammarkollegium i skrifvelse den 21 december

1894 yttrat, bland annat, att, då den icke utgjorde någon af kronan pa

kyrkor och prästerskap öfverlåten rättighet, hvarken rättvisa eller billighet

syntes kräfva, att den skulle indragas till statsverket mot ersättning åt

statsmedel, ej heller att staten eljest för dess afskaffande skulle ikläda sig

ekonomiska uppoffringar, men att vid sådant förhållande, och då vederbörande

kyrkor och prästerskap måste anses berättigade att allt fortfarande

åtnjuta den inkomst, landskylden för dem innebure, annan utväg

ej synts kollegium vara att anlita för landskyld ens upphörande,. an att

möjlighet bereddes vederbörande landskyldsgifvare att friköpa sig från

skyldigheten att utgöra landskyld mot erläggande af ett belopp, som motsvarade

denna kapitaliserad. _ . .

Kungl. Maj:ts i enlighet härmed till 1898 års Riksdag aflåtna proposition

angående landskyldens upphörande hade ock blifvit af Riksdagen biiallen.

Anledning till åtgärd från statens sida i fråga om upphörande af lancigillet

och smörräntan syntes för närvarande egentligen ej förefinnas annat

än beträffande det sistnämnda slaget af denna afgäld, och eu utredning i

detta afseende ansåge Riksdagen höra åvägabringas för utrönande, hvilka

åtgärder lämpligen borde vidtagas för upphörande af detta slag af landgille

och smörränta. Då emellertid vid en sådan utredning äfven det andra

slaget af förenämnda afgäld måste komma att beröras, torde utredningen

böra omfatta äfven dessa räntor, för den händelse deras upphörande skulle

kunna befrämjas och särskildt den i förenämnda kungörelse af den 22 oktober

1886 omförmälda försäljning af vissa kyrkolägenketer skulle kunna underlättas.

Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning

angående det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående

landgillet eller smörräntan och därefter vidtaga de åtgärder, som till befrämjande

af denna afgälds upphörande befunnes vara af förhållandena påkallade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

Sedan Kung!. Maj:t i nådig remiss anbefallt Sitt och rikets kammarkollegium

att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande

i detta ärende har kammarkollegium lämnat vederbörande församlingar,

kyrkoråd, prästerskap och i öfrigt dem, hvilkas rätt kunde anses vara af den

föreliggande frågan beroende, tillfälle att däruti yttra sig, ehuru endast eu

del af dessa begagnat sig häraf, äfvensom infordrat underdåniga yttranden

af domkapitlen i Lund och Göteborg samt Kung]. Maj:ts befallningshafvande

i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, därvid Kung!.

Maj:ts befallningshafvande tillika på anmodan af kollegium insändt efter

jordeböckerna upprättade specifika förteckningar öfver landgillen och smörräntor

inom de respektive länen; och har kammarkollegium den 5 april

1907 afgifvit eget underdånigt utlåtande i ärendet.

Jag öfvergår nu till en redogörelse för resultatet af den verkställda Vjlt%åuvu$''

utredningen, därvid jag ihufvudsakföljerkammarkollegiiomförmälda utlåtande, jord utgående

]?örst möta frågorna hvad med landgille förstås och hur detsamma land9''ll<>- uppkommit och under tidernas lopp utvecklats.

Enligt den danska lag, som gällde i Skåne, Halland och Blekinge, dådc^a"dg^e> ,

dessa provinser förenades med Sverige, liksom äfven enligt äldre dansk och utvecklagstiftning

förstods med landgille i egentlig mening den afgäld, som bni- lillskåre

af annans jord hade att årligen erlägga till jordens ägare.

Landgille i denna bemärkelse — äfven kalladt det gamla, rätta landgillet

— förutsatte alltså landbo å ägarens jord och utgick af s. k. fästeeller

städjegårdar, som af kronans, kyrkors eller hospitalers fogdar och

ombudsmän samt af adeln eller dess fullmäktige utlegdes eller bortfästes

för en summa penningar, städsmålet, infästningen eller fastän, samt mot

skyldighet därjämte att till den husbonde, af hvilken gården legts, eller

den s. k. jorddrotten, årligen utgöra sedvanligt landgille, gästeri och andra

prestationer, som af gården plägade utgöras.

Efter äldre dansk lag hade landbon brukningsrätt till sin gård endast

för ett år men på uppsägning, så att brukningsaftalet gällde till dess det

från endera sidan uppsades. Kyrkans gods började emellertid allmänt bortfästas

på lifstid redan under 14:de och 15:de århundradena, och efter hand

blef lifstidsstädja det sedvanliga. Denna blef i lag befäst genom en förordning

af år 1523, hvari stadgades att den, som legde någon kronan,

kyrkan, adeln eller jordegen bonde tillhörig gård, icke kunde därifrån afhysas,

därest han hölle gården i godt stånd, i rätt tid utgåfve landgille,

gästeri, sakfall och andra afgifter samt vore sin husbonde hörsam med

äckor och arbete och ej från gården bortfäste åker, äng eller annan tillhörighet.

Recesserna af 1551 och 1558 bekräftade ytterligare denna lifstidsstädjerätt,

hvilken sedermera genom en förordning af den 23 oktober

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

1565 utsträcktes därhän, att änka tilläts behålla gården utan städsmål, så

länge hon ej trädde i nytt gifte.

Den uppsägningsrätt, som tidigare tillkommit landbon, bibehöll denne

oförändrad, hvaremot det blef sedvana, att husbonden eller jorddrotten

kunde uppsäga landbon endast för det fall att han själf ville bo på gården,

då städsmålet dock skulle till landbon återgå.

Städsmålet eller den afgift, en fästebonde hade att till jordägaren erlägga

för rättigheten att mot vanligt landgille besitta och bruka hans jord, torde

hafva varit en obetydlighet, så länge fästeaftalet i regel var ställdt på år

eller uppsägning. Såvidt kändt är omtalas det icke i fästebrefven eller

jordeböckerna förr än under 16:de århundradet, då lifstidsstädja blef allmän.

Städsmålet rättade sig vanligen efter beloppet af det landgille, landbon

hade att utgöra. För hvarje pund smör i landgille betaltes i Skåne,

Halland och Blekinge allra först i städja 10 riksdaler, senare 8 riksdaler

och vid midten af 1600-talet till följd af böndernas armod 5 riksdaler,

och eftersom gårdarna voro uppskattade till 4, 5 eller 6 pund »smörskyld»,

beräknades städjan till 20, 25 eller 30 riksdaler. Då likväl många

bondgårdar taxerades till 8, 10 eller 12 pund, steg, i samma förhållande,

städjan till 40, 50 eller 60 riksdaler.

Landgillet bestämdes efter uppskattning af den nytta och fördel eller

den nettoinkomst, egendomen kunde gifva sin brukare, och åsattes dels i

penningar, dels i persedlar, hvilka senare lämpades efter hvarje gårds afkastning.

I Skåne, Halland och Blekinge utgjordes landgillet mestadels af smör

äfvensom råg, korn, malt, hafre, mjöl, ärter, humle, honung, vax, skattekor,

fornöt, teijer (1 teije — 1 lamm, 1 gås och 2 höns), får, ollonsvin, fläsk,

galtar, ål, torsk, torr fisk, rostockeröl, hö, kol, ved, bastrep, hjul, vagnar,

humlestänger, ekestafvar, tunneträ, järn in. in., hvilka landgilleposter funnos

i landgilletaxorna beräknade i »hart korn», d. v. s. råg och korn.

Landgillet började snart betraktas såsom en i det lida fast afgift,

hvilken efter hand med de särskilda naturapersedlarna infördes, för kronogodset

i länsjordeböckerna, för kyrkors och andra geistliga egendomar i

stiftsjordeböckerna och för adelns gods i dess enskilda jordeböcker. I

fästebrefven hette det allmänt, att fästeren skulle svara »sedvanligt landgilde»,

»den landgilde, som plejer åt gaa fra Arilds tid» o. s. v., och

genom en förordning af år 1557 förbjöds uttryckligen att förhöja landgillet.

Då detta emellertid var tämligen ojämnt åsatt, i det att en som

hade ringare ägor till sin gård ofta gaf större landgille än en annan, som

hade betydligt större ägor i bruk, utfärdades tid efter annan från midten

af 16:de århundradet påbud i syfte att, närmast för kronogodset, vinna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7. 7

en jämnare fördelning af landgillet. För att såvidt möjligt undvika vidlyftiga

och kostsamma jordrefningar sökte man nå detta mål genom träffande

åt överenskommelser mellan bönder i samma by, att hvar och en

skulle bekomma lika egendom, så att alla gårdarna i byn blefve lika goda

att bruka och deras landgille och skyld desamma, eller ock genom att

nedsätta landgillet for sådana gårdar, som voro för högt taxerade, och

förhöja, det för dorn,, som kunde tåla mera. Den som vid sådan jämkning

J1°rC b le i ersättning härför bekomma motsvarande del af sitt

städsmåi åt dem, som finge mera jord än de förut innehaft. Blef det

nödvändigt att taga något af prästgårdars eller själfägande bönders jord,

skulle dessa hafva annan jord i stället. Såsom ett gemensamt förbehåll

inrymdes 1 alla påbud om jämkning af landgillet, att intet finge för kronan

af kortas, så att jordebokens summa förblefve oförändrad. Hvad an o-år

kronogodset kom man på detta sätt snart därhän, att det knappast fanns

någon som gaf för litet i landgille men desto flera som gåfvo för mycket

och det var därför också, endast på papperet, som jordebokssuminan bevarades.

Landgillenedsättningar förekommo icke sällan för enstaka år allt

ifrån .början af 17:de århundradet, men under de sista tjugu åren af

Lhristian lV:s regering. eller alltså inemot tiden för ifrågavarande provinsers

förening med Sverige förekommo sådana förmedlingar allt oftare och

rörde sig ej sällan om ansenliga belopp.

Såsom förut nämnts, förutsatte innehafvet af landgille tillvaron af ett

fästeaftal och var. således i detta fall eu följd af jordäganderätt, men det

a lins . äfven landgille af annat slag, som väl i likhet med det gamla rätta

laÄ,et Iar en årli£ n afgifb men hvars innehafva betecknade äganderatt

till jord, utan såsom t. ex. gästeri (motsvarande fodringen i den

svenska jordeboksräntan) — närmast uttryckte en herrskapsrätt i innehafvarens

hand.

Landgille, hvars innehafvande ej betecknar äganderätt till jord, har

äfven uppkommit därigenom, att äganderätten till landgille skilts från

äganderätten till. den jord, af hvilken landgillet utgår. Det gamla, rätta

landgillet antog 1 sådana fall naturen af jordränta, men kom i allt fåll att

bibehålla sm gamla benämning landgille.

Ett sådant skiljande af landgille- och jordäganderätten ägde rum, då

kronans fästegods afyttrades till bönder eller de å gårdarna boende landborna,

därvid 1 regel gjordes förbehåll om skyldighet för den nye ägaren

af jorden att svara för lika mycket i årlig afgift, som förut af jorden

Att äfven landgillen af det geistliga godset varit föremål för likartad

förändring framgår af uppgifter i Lunds stifts landebok af år 1569.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 7.

Sålunda förekommer i landebokens förteckning öfver »bona ecclesise»

inom O der ljunga socken följande: »Item hade kyrkan tvenne gårdar, den

ena i Herkolme (Harholma) och den andra i Kaasshesle (Kåshessle); och

äro samma gårdar kopia frånhyrkan af konungen, och gifves det åt Herholme

gård årligen landgille till kyrkan, smör 2 /2 pund, och till Helsingborgs

slott landgille smör 2 Va pund. Item gifves årligen Ull kyrkan åt

Kaasshesle gård landgille smör 2 pund och till Helsingborgs slott 2 pund »

Kyrkan hade således sålt jorden till kronan med förbehåll att fortfarande

uppbära landgille, och detta, som förut uttryckte äganderätt till jord, förlorade

sålunda i kyrkans hand denna betydelse.

I Danmark utöfvades under katolska tiden af biskoparna en vidsträckt

myndighet öfver kyrkorna och prästerna samt deras jordagods, i kraft, åt

hvilken myndighet det tillkom biskoparna att själfva eller genom sina

underordnade bortfästa kyrkornas hemman och jordar samt prästernas

annex- och mensalgårdar äfvensom af dem uppbära gästen, äckor, dags

verken och andra afgifter eller tjänstbarheter, under det att kyrkorna och

prästerna endast fingo af egendomarna uppbära det egentliga landgillet.

Denna biskoparnas rätt öfver kyrkornas och de andliges gods, hvarmed

fölide åtskilliga andra förmåner, såsom rätt till sakfall ocn fördelar af skog,

jakt och fiske etc., kallades härlighetsrätt eller domimum. Härvid förekomma

emellertid åtskilliga undantag. Sålunda hade ofta jordar skänkts

till kyrkor eller präster med förbehåll att härligheten skulle tillkomma

gifvaren eller hans släkt, liksom ock biskoparne efter hand borfiorlanade

eller bortsålde denna härlighet till enskilda, i hvilket fall den enskilde

härlighetsägaren i regel intog samma ställning som eljest biskopen, i

andra fall tillkom härligheten prästerskapet Jämväl till de bostallshemman,

som ej brukades af prästerna själfva, vare sig till följd af förbehåll vid

första upplåtelsen eller på grund af öfverlåtelse från biskoparna. Ln sådan

öfverlåtelse skedde, då ärkebiskopen i Lund ar 1504 åt pastorerna

stiftet öfverlämnade rätten att antaga och entlediga samt .uppbära skålig

tjänstbarhet och landgille af de bönder, som brutto de ej åt pastorerna

själfva brukade prästgårdar, därvid dock för biskopen förbehölls gästen i

visst fall samt vissa andra förmåner.

Genom reformationen indrogos till danska kronan, förutom klostien,

biskoparnas gods och tionde samt deras jura patronat™ till många kyr or

äfvensom biskoparnas härlighet af präst- och kyrkohemman, hvilken senare

tillika med försvaret af det geistliga godset af konungen uppdrogs åt särskilt

förordnade stiftslänsmän.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

Kyrkorna fingo däremot behålla sina gods och jordar, dock blefvo en

del åt de kyrkorna anslagna jordar reklamerade af adeln eller anvisade

till aflöning af präster och klockare. I regel fick kyrkan af sina jordar

fortfarande endast uppbära landgillet, under det att stiftslänsmännen bortfästade

de af dessa jordar, till Indika kronan ansågs tillkomma härligheten,

samt för kronans räkning af dem uppburo städsmål, äckor, dagsverken

m. fl. prestationer. En del jordar funnos dock, till Indika en om

ock begränsad kärlighet sedan gammalt tillkom kyrkan, liksom härligheten

Arven otta innehades åt enskilda, Indika då intogo samma ställning, som

eljest stiftslänsmännen, och öfverlät konungen i stor utsträckning den

honom tillkommande härligheten öfver kyrkojordar till enskilda dels med

dels utan samband med patronrätt, därvid merendels endast gjordes förbehåll,

att landgillet skulle tillkomma kyrkan, utan att något nämndes om

äganderätten till själfva jorden, hvilken i så fall fortfarande måste ansetts

tillhöra kyrkan.

livad prästerskapets jordagods angår stadgades, bland annat, i de

s. k. itibe. artiklar af år 1542 att, där prästen hade två prästgårdar, han

sku e bo i den ena och af den andra njuta »all frukt och landgille», och

skulle försvaret för den senare blifva hos rätta öfverheten sålunda, att de

präster, som tillförne i biskoparnas tid haft härligheten och försvaret af

den andra prästgården,, skulle ock fortfarande njuta samma härlighet och

försvar, och de som icke tillförne haft någon härlighet och försvar till

samma prästgård, skulle det icke heller därefter njuta, dock skulle i allt

fall landgille! följa dem. I sistberörda fåll uppbar prästen således endast

det egentliga landgillet under det att bortfästandet af jordarna tillkom

stiftslänsmännen, som däraf uppbar såväl städsmål som äckor, dagsverken

och omgå med härligheten förbundna inkomster och förmåner. Äfven till

prästerskapets gods innehades härligheten stundom, vare sig af gammalt

eller genom senare öfverlåtelse!- från konungamaktens sida, af enskilda,

hvilka då intogo hufvudsakligen samma ställning som eljest kronan, så att

förhållandet bl ef olika allt efter som det var fråga om eu egendom till

hvilken prästerskapet själft förut haft härligheten, eller eu sådan, med

hvilken detta ej tidigare varit fallet, och torde det varit med hänsyn till

dylika härlighetsägare, som i Ribe artiklar användts uttrycket, att försvaret.

skulle blifva hos »råtta öfverheten», hvilket uttryck jämväl kunde

inbegripa en enskild härlighetsägare. Där härligheten till prästerskapets

gods pa detta sätt öfverläts till enskilda, skedde det merendels i sådan

form, att förbehåll endast gjordes, att landgille! skulle tillkomma prästerskapet,

utan att något nämndes om äganderätten till själfva jorden, hvilken

i så fall fortfarande måste ansetts tillhöra prästerskapet, men stundom

Bill. till Rilcsd. Prof. 1.908. 8 Sami. 1 Afd. o Höft. ■>

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 7.

öfverlåta med härligheten jämväl jorden, för hvilken händelse förhållandet

hlef ungefär lika det, då prästerskapet af en egendom allenast var berättigad

uppbära viss afgift. , 1 . .. , 1 ,

Stiftslänsmännens befogenhet i afseende a kyrkorna och prästerskapet

samt deras jordagods Överflyttad^ genom kungl. brefvet den 19 juni lpb2

på kronans länsmän, en hvar i sitt län. , n

I afseende å förvaltningen i första hand af kyrkornas inkomster,

h vilka till af sevärd del utgjordes af afkomsten af kyrkornas jordar, foreskrefs

i 1539 års kyrkoordinants, att denna fortfarande skulle, såsom forhållandet

varit under katolska tiden, handhafva* af kyrkovärdarna, hvilka

hade att uppbära och för kyrkornas räkning disponera samtliga kyrkans

inkomster samt därför årligen aflägga räkenskap, som skulle förhoras åt

stiftslänsmannen — sedermera länsmannen — i närvaro åt prosten. Den

sistnämnde lydde under superintendenten, hvilken det a lag att visitera i

församlingarna samt därvid uppteckna kyrkornas gods och tillse, att pastorerna

hade tillräckliga inkomster.

En allmän föreskrift om upptecknande af kyrkors och prästers gods

och inkomster hade redan kort efter reformationen gifvits stiftslänsmännen,

hvilket åliggande, hvad Lunds stift angår, sedermera öfverflyttades pa eu

under stiftslänsmannen tillsatt stiftsskrifvare, men synas dessa stadgande^

-icke inom nämnda stift hafva tillbörligen iakttagits. Den 11 augusti 1569

utfärdade nämligen konung Fredrik II ett bref till alla haradsprostar

»öfver allt wort land Skaane, Halland, Bleginde och Lister», harmkonungen

befaller häradsprostarna att »en hvar uti de härader, lian har i e a ning.

utforska alla de gårdar, jordar och egendomar, som höra till kyrkorna och

prästerna, å deras ämbetens vägnar, hvar de ligga, hvem dem häfver och

brukar och hvad däraf gifves till landgille, däröfver göra register och insända

dem till superintendenten, att han därefter må gorå en saker och

riktig jordebok på alla kyrkors och prästers gårdar, jordar och egendomar

öfver hela stiftet, på det man däraf må veta, hvad kyrkans och prästens

egendom är och att därifrån intet skulle frånryckas».

Till följd af detta påbud upprättades den jordebok, som kallas Lunds

stifts landsbok af år 1569. Arbetet synes, att döma af ordalagen ilandeboken,

på många ställen hafva i första hand verkställts af pastorerna och

kyrkovärdarna, '' hvilkas uppgifter sammandragits för hvarje prosteri, hvarefter

landeboken utarbetats efter ett för hela verket gemensamt formulär.

Landeboken är uppställd häradsvis med särskilda beskrifnmgar ofvei

hvarje till häradet hörande socken.

Tillsynen öfver och vården af kyrkornas egendom reglerades slutligen

.enom Christian IV:s recess af den 27 februari 1643, hvilken var gällande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

lag i ofvannämnda provinser, till dess de afträddes till Sverige. Recessen,

smil är en sammanfattning af alla stadgan den rörande den geistliga j urisdiktionen,

är hufvudsakligen grundad på förut gillra stadganden, som i

recessen fullständigats.

I afseende på brukningsrätten till kyrkornas jordar upptagas jämväl

i 1643 års recess förut omförmälda bestämmelser om rätt för ägare af

hemman, från Indika jordar blifvit kyrkorna tillagda, att fortfarande innehafva

dem mot städja ocli landgille samt om jordars brukande under prästgårdar.

Vid upplåtelse af patronatsrättigheter synas kyrkans landgille och

öfriga inkomster i äldre patronbref hafva förbehållits kyrkan, hvilket uttryckts

sålunda, att vid sidan af de bestämmelser, hvarigenom administrationen

af kyrkans angelägenheter öfverlämnades åt patron ris, tillädes, att

kyrkan själf skulle behålla sina inkomster, hvilka skulle användas till

kyrkans nybyggnad, underhåll och bästa.. Öfver kyrkans jordar tillädes

patronus i senare patronbref dels kronans höghet och härlighet, dels kyrkans

rätt, d. v. s. landgillet, med hvilken senare torde följt äganderätten till

jorden. Detta uttrycktes så att jordarna öfverlätos med deras egendom,

skog, ränta och rätta tillhörighet eller med liknande uttryck, men betecknades

därmed ej, att patronus fick denna äganderätt såsom en från patronrätten

skiljaktig rätt, så att han kunde afyttra densamma, allenast det en

gång utgående landgillet behölls åt kyrkan, utan skulle den städse vara

med patronrätten förenad, sa att inkomsten af jordarna såsom förut disponerades

till kyrkans nybyggnad, underhåll och bästa.

Med patronatsrätt följde vanligen äfven härligheten af pastors annexeller

mensalhemman, men med pastors landgillen och öfriga inkomster fick

patronus ej taga befattning.

Då Halland genom fredstraktaten i Brömsebro år 1645 på vissa år

öfverlämnades till Sverige, utfäste sig svenska kronan att regera och försvara

invånarna af alla stånd i deras forna privilegier och friheter efter

danska lagarna.

Under tiden närmast därefter vidtogos emellertid från regeringens

sida flera åtgärder, som afsevärdt ingrepo i de från danska tiden gällande

rättsförhållanden. Hvad särskild! angår kyrkornas egendomsförhållanden

är att märka, hurusom genom det med krono- och skattebönderna år 1648

afslutade s. k. halländska kontraktet — hvilket jämväl blifvit tillämpad!

på alla kyrkohemman och enligt hvilket allmogen åtog sig en viss penningskatt

årligen i stället för utskrifningen, — kungsskatten och andra extra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Särskilda Utskotts (N.-o 1) Utlåtande N:o 7.

ordinarie hjälper och utlagor, städsmal, »såsom de där Kung!. Maj:t och

Kronan särdeles tillhöra», blefvo kronan förbehållna, utan att^ därvid

gjordes något undantag för kyrkohemman. Af räkenskaperna för åren

1645—1653 framgår äfven, att åtskilliga kyrkohemman blifvit för kronans

räkning bortstadde samt städsmålspenningarna i kronans räkenskaper redovisade,

0 utan att, så vidt räkenskaperna upplysa, kyrkorna därför blifvit

godtgjorda. Under drottning Christinas sista regeringsår blefvo många

kyrkohemman i Halland försålda eller bortförlänade under frälse frihet

utan vederlag till kyrkorna, dock förbehöllos dessa de af hemmanen utgående

smörräntor.

Sedan Halland för evärdlig tid jämte Skåne, Blekinge (och Bohuslän)

genom Roskildefreden förenats med Sverige, tillförsäkrades alla stånd _ i

dessa landskap att få behålla deras gods och egendomar, som de före kriget

erhållit, vare sig af kronan eller enskilda, äfvensom att få förblifva

vid deras vanliga rätt och lagar samt vid de gamla rättigheter, privilegier

och friheter, som de hade vid sina gods och gårdar, så vidt de ej strede

mot Sveriges rikes fundamentallagar; och genom Malmö recess af den 16

september 1662 stadfästes kung!, kommissariernas resolution, gifven på

landtdagen i Malmö samma år, hvarigenom bland annat förklarades, att

»de beneficia, som af särdeles benådning och förmedelst kung!. Dref vore

lagda till kyrkor, skolor och deras betjäntes underhåll och förmenades

vara införda uti ens och annans donations- och köpebref, skulle förblifva

vid sin fundation, äfven som att kyrkor, skolor och deras betjänte, till

hvilka af gammal tid någon viss ränta förmedelst kungl. bref af en kristlig

intention vore förordnadt och perpetueradt, borde därvid mainteneras,

dock att sådant ej finge vidare utsträckas, än på den ränta, som af ålders

tid sedvanligt vore till dem utlagd.»

Hvad angår de försäljningar och donationer af kyrkohemman, som

från svenska kronans sida ägt ruin, frånkändes de som på sådant sätt

kommit i besittning af hemmanen genom flera af skånska kommissionen

åren 1669 och 1670 gifna resolutioner och domar allt anspråk på städselrätt

såsom stridande mot gammal plägsed och hvad därom vore i Christian

IV:s recess stadgadt. De förklarades väl äga rätt antaga tjänlig åbo men

med bifall af kyrkans målsmän, som skulle betinga städj an å kyrkans

vägnar. Äfven om de vid upplåtelserna tillförsäkrats städjan, skulle de

endast därvid bibehållas »till vidare förklaring». Städselrätten till kyrkohemmanen

återställdes sålunda åt kyrkorna, och det, som genom köp eller

donation frångått dem, var endast det extra ordinarie eller härligheten af

hemmanen.

Kyrkorna och prästerskapet i de eröfrade provinserna erhöllo äfven

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 7.

efter fredsfördragen upprepade försäkringar om rätt att behålla sina inkomster

och jordar, så t. ex. innehåller 4 § i prästerskapets privilegier

a den 16 oktober 172o, att prästerskapet i Skåne, Halland, Blekinge (och

Bohuslän) skall, efter fredsfördragen och Malmö recess, under vanlig frihet

behålla dess prästgårdar, mensalrättigheter och annexer med all frukt,

landgille, städsmål, äckor och arbete däraf, jämte de inkomster och förmåner,

som de efter bemälde fredsfördrag och recess af ålder haft.

Hvad administrationen af kyrkorna angår, bestreds den efter Roskildef

rederi, liksom förut, i lägsta instans under »försvar» af offentlig myndighet,

af kyrkovärdar, hvilka hade att för kyrkans räkning mot redovisningsskyldighet

uppbära dess inkomster och bestrida dess utgifter. Detta

»försvar» uppdrogs närmast åt särskilda kyrkoinspektorer.

Kyrkovärdarna både sålunda närmast öfver sig kyrkoinspektorerna,

hvilka vidtogo de viktigare förvaltningsåtgärderna, men, jämte det prästerna

i flera punkter kontrollerade eller biträdde kyrkovärdarna, stodo

saväl dessa senare som kyrkoinspektorerna under inseende såväl af biskop

med prost och landshöfding (guvernör) som af deras öfverordnade.

Den 14 december 1802 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att kyrkomspektorstjänsterna

tillsvidare icke skulle tillsättas, utan de åligganden, som

dittills tillkommit dem, sedan dåvarande kyrkoinspektorer afgått från sina

tjänster, bestridas af kronofogdarna och häradsskrifvarna. Efter framstå,11- mng af Rikets . Ständer att kyrkoinspektorstjänsterna skulle helt indragas

bifölls detta af Kungl. Maj:t den 4 september 1811, hvarvid tillika förordnades,

att de till tjänsterna hörande göromål skulle öfvertagas af kyrkoherden

och kyrkovärdarna i hvarje församling, dock utan ändring i öfrmt

åt redovisningen, hvarefter Kungl. Maj:t, den 12 april 1815 till iakttagande

■vid den dem sålunda ålagda redogörelse och förvaltning utfärdade en instruktion,

hvilken med vissa af göromålens öfverflyttning på kyrkoherden

” rkovärdarna föranledda ändringar i hufvudsak öfverensstämde med

1691 års instruktion för kyrkoinspektorerna. Hvad kyrkans räkenskap angår,

skulle den, underskrifven af kyrkoherden och kyrkovärdarna, årligen

} *va exemplar öfverlämnas till kontraktsprosten, från hvilken den efter

behörig granskning skulle insändas till landskontorist för att sedan åtfölja

räkenskaperna till kammarkollegium för granskning i kammarrätten.

Sedan genom nådiga förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd församlingarna i Skåne, Halland och

Blekinge erhållit rättighet och skyldighet att granska och kontrollera vården

åt kyrkans egendom och kyrkoförvaltningen öfverflyttats på kyrkorådet,

samt genom nådiga kungörelsen den 27 juni samma år instruklonen

den 12 april 1815 med tillhörande författningar förklarats skola

opaginerad Kontrollera mot PDF

44 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o /.

med 1862 års utgång upphöra att vara till efterrättelse gällande, äro numera

kyrkorna i förevarande provinser med afseende å förvaltningen och

redovisningen af deras ekonomi i allo likställda med kyrkorna i rim s

öfriga delar.

Såsom förut nämnts ägde kyrkorna i Skåne, Halland och Blekinge

under danska tiden allenast eu inskränkt dispositionsrätt till vissa åt sina

iordar. Efter provinsernas öfvergång till Sverige skedde ej någon förändring

häruti, utan blef deri innehafvama af jordarna i de danska reces

a tillförsäkrade brukningsrätt genom flera författningar bekråttad.

I

serna iiiiiui-sai^iciu-c umu^ „ i „ i

13 8 af kung!, förordningen angående prästerskapets i Skane uppbörd

m. m. den 16 oktober 1723 stadgades sålunda l:o), att de kyrkoherdar,

som hade ringa jord till deras prästgård, förunnades till understöd kyrkans

enskilda jord, så vida prästen kunde den med egen afvel sjal! bruka,

dock emot billig fästa och det årliga landgille! daraf till kyrkan efter

Kungl. Maj:t eller patron! bepröfvande, samt 2:o), att de i forna tider från

frälse, skatte eller kronohemman komne och till någon kyrka gima jordar,

som ännu brukades under samma hemman, Ange åt hemmansaborna etter

famla recesserna innehafvas och brukas emot städsmålets och landgil e s

betalande till kyrkan, allt efter Kung].. Maj:ts eller patroni förordnande.

Genom nådiga resolutionerna den 28 juni 1731, § oo, och. den 17 sep

tember 1756, § 79, bägge utgörande svar på allmogens.i förevarande

provinser underdåniga besvär, har denna brukningsrätt än vidare befastats

och är ännu gällande. , n ,

I afseende å sättet för bestämmande af den afgäld, brukarne åt dessa

jordar hade att i form af landgille och städja till kyrkorna erlägga, stadgades

i sistberörda författningsrum, att vederbörande landshofdingar och

biskopar skulle, sedan församlingarna och prästerskapet, blifvit horda, upp

rätta och projektera vissa taxor på afgälden för hvarje jord och samma

projekt sedermera insända till fastställande af kammarkollegium, som agde

besörja, att samma taxor ej Ange öfverskridas. Häri skedde sedermera

genom nådiga brefvet till kammarkollegium den 26 juli 1809 den ändring,

att, då lägenhet af ifrågavarande slag blefve ledig och skulle med nj

brukare förses, särskild undersökning på stället skulle af vederbörande aga

rum, hvarvid lägenhetens godhet och öfriga förmåner borde noga utredas,

och församlingen därefter få del af den gjorda skattläggningen för att

till landshöfdingen och biskopen föreslå villkoren for den nya upplåtelsen,

hvarefter landshöfdingen och biskopen hade att. jämte eget utlåtande till

kollegium insända skattläggningsinstrumentet tillika med forsamlingens

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

förslag, på det kollegium sedan skulle bestämma den städja och det landgille,

som den nya hemmansåbon borde för jordens brukande erlägga till

kyrkan. Denna ordning för afgäldens bestämmande blef gällande till dess,

på underdånig framställning af kollegium, Kungl. Maj:t genom nådigt bref

den 8 februari 1867, kungjordt genom kollegii kungörelse den 1 mars

samma år, fann godt, med ändring af hvad i 79 § af nådiga resolutionen

den 29 november 1756 stadgats i fråga om ordningen för fastställande af

städja för omförmälda kyrkolägenheter, samt med upphäfvande af förberörda

nådiga bref den 26 juli 1809 förordna, att för sådan kyrkorna i

Lunds och Göteborgs stift tillhörig jord, hvilken enligt gällande författningar

skall under prästgård eller annat visst hemman brukas, vederbörande

församling tillkommer att bestämma beloppet af den afgift, som

bör till kyrkan erläggas; och att, om jordens innehafvare med församlingens

beslut icke åtnöjes, fragan skall öfverlämnas till afgörande af Konungens

befallningshafvande och biskopsämbetet, i hvilkas beslut ändring sedermera

må, i händelse af befogenhet, sökas hos kollegium.

Kollegii berörda kungörelse den 1 mars 1867, som ännu är gällande,

bär hittills blifvit på sådant sätt tolkad, att kyrkostämman, som utöfvar

församlingens rätt att bestämma afgälden, ansetts icke vara berättigad att

mot jordinnehafvares bestridande höja af dylika kyrkojordar utgående

landgillen, hvilka förut blifvit efter i laga ordning skedd skattläo-gnino- af

kollegium fastställda. °

Bland de kyrkorna tillhöriga jordar finnas många, hvilka visserligen

åro belägna inom det hemmans område, hvars ägare utöfvar brukningsrätten,

men hvarken till läge i öfrigt eller till areal och beskaffenhet numera

kända. De för dessa lägenheter nu utgående afgälder äro i de flesta

fall ytterst obetydliga, ofta utgörande endast några få öre, och någon förhöjning

däraf lärer icke kunna af församlingarna påräknas, så länge närmare

kännedom saknas om lägenheternas storlek och beskaffenhet.

Efter därom vid 1881 års Riksdag väckt framställning hemställde Riksdagen

i skrifvelse den 25 april samma år, att Kungl. Maj:t täcktes medgifva,

att sadana kyrkorna i Skåne, Halland och Blekinge tillhöriga, inom

vissa hemmans ägoområden befintliga jordar, hvilkas läge i öfrigt så väl

som areal vore okända, finge med full äganderätt öfverlåtas på vederbörande

hemmansägare mot eu löseskilling, motsvarande den af dem utgående

årliga afgälden kapitaliserad.

Uti häröfver den 23 november 1883 afgifvet utlåtande ansåg sig kollegium

. böra förorda eu förändring i då gällande bestämmelser rörande

dispositionsrätten till ifrågakomna jordlägenheter i det af Riksdagen föreslagna

syftet, dock endast på det sätt att det blefve vederbörande försam
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Särskilda Utskotts (Ro 1) Utlåtande Ro 7.

lingar under vissa förbehåll medgifvet att lämna sitt godkännande till ett

af °en hemmansinnchafvare gjordt förslag om öfverlåtande på honom åt

äp-anderätten till en inom hemman befintlig kyrkoäga af ifrågavarande

slag, men däremot icke åt denne senare inrymd någon rättighet att, äfven

mot församlingens bestridande, tilltvinga sig berörda förmån. Såsom villkor

för att ett sådant af eu hemmansinnehafvare gjordt erbjudande skulle

få af församlingen antagas, ansåg kollegium böra stadgas, dels att genom

föregången, af kronobetjaningen i orten på hemmansinnehafvarens bekostnad

°verkställd undersökning samt med ledning, så vidt möjligt, af skiftesoch

äldre äganderättshandlingar rörande hemmanet blifvit med största möjliga

tillförlitlighet utrönt, att angående jordlägenhetens areal och läge

närmare kännedom saknades och icke heller stått att erhålla, dels och att

i köpeskilling erbjödes ett sådant belopp att med hänsyn därtill försäljningen

kunde, på sätt i 26 kapitlet 6 § kyrkolagen samt 5 § i prästerskapets

privilegier den 16 oktober 1728 föreskrefves, anses lända kyrkan

till nytta. I sådant afseende erinrade kollegium, hurusom, då genom nådiga

brefvet den 12 augusti 1625 riksrådet bemyndigats att sälja kronogods,

till en början räknats 100 daler på hvarje 3 dalers ränta, samt att

i en senare tid kronoräntor, för att kunna lättare afyttras, gång efter annan

försålts efter beräkning af 41/, procent. Då afgifterna för brukningsrätten

till ifrågavarande kyrkojordar i allmänhet vore ytterst obetydliga, samt

vid köpeskillingens bestämmande afseende jämväl borde fästas dära, att

för lägenheterna utgjorts, utom landgillet, äfven städja med 3 års ränta

vid hvarje åboombyte, hvilket kunde antagas inträffa 6 till 7 gånger pa

en tidrymd af 100 år, höll kollegium före, att det ingalunda mnebure

nåo-on obillighet mot vederbörande hemmansinnehafvare, som ju i främsta

rummet skulle komma att af förändringen vinna fördel och därför äfven

borde vara villig till någon mindre uppoffring, om kapitalisenngen bestämdes

efter 3 procent; hvarför kollegium tillstyrkte, att, därest ett åt

en hemmansinnehafvare i omförmälda afseende framställdt förslag skulle

finnas antagligt, i köpeskilling borde vara erbjudet minst ett belopp,

motsvarande den årliga afgälden kapitaliserad efter 3 procent.

Härefter utfärdade Kung!. Maj:t den 22 oktober 1886 nådig kungörelse

angående försäljning af vissa kyrkolagenheter i förevarande provinser

af följande innehåll:

»§ I
Hör

till kyrka i Skåne, Halland och* Blekinge inom visst hemmans

ägoområde befintlig jordlägenhet, hvars läge i Girigt numera icke är kandi,,

och träffas mellan församlingen och ägaren af det hemman, inom hvars om
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdag ens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

rade lägenheter finnes, aftal om lägenhetens försäljning, skall sådant aftal

jämte öfriga, ärendet rörande handlingar af kyrkostämmans ordförande

insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att gemensamt

med domkapitlet ärendet till behandling företaga.

§ 2.

Aftalet skall, för att kunna godkännas, innehålla bestämd uppgift att

lägenhetens läge inom hemmanet numera icke är kändt.

§ 3.

1. Köpeskillingen för sådan jord må icke understiga ett belopp, som

i årlig ränta efter tre för hundrade afkastar en summa lika med den årliga

afgälden. Utgår afgälden med en eller flera persedlar in natura eller

efter markegångspris, beräknas penningvärdet efter senast fastställda tioåriga

medelmarkegångspris för länet.

2. Därest i något särskilt fall det belopp, hvartill köpeskillingen

minst skall uppgå, icke kan efter nämnda grunder beräknas, utgör sådant

icke hinder för pröfning, huruvida den aftalade köpeskillingen må anses

tillräcklig.

§ 4.

Finna Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet försäljningen

vara med denna kungörelse öfverensstämmande och i öfrigt till kyrkans

nytta, insändas genom deras försorg handlingarna till kammarkollegium,

som det tillkommer att afgöra, huruvida försäljningen må äga rum eller icke.

§ 5.

Sedan kammarkollegium till försäljningen lämnat bifall, samt köpeskillingen

blifvit till kyrkans kassa inbetald, äger församlingen att låta

behörigt köpebref för köparen utfärda.»

Sedan prästeståndet vid 1815 års Riksdag, med anledning dåraf att

kyrkohemmanen i Halland understundom af Konungens befallningshafvande

i länet blifvit ansedda såsom vanliga kronohemman och dels underkastade

skattevärdering, dels ock af kronobetjäningen bortstadde, i underdånighet

anhållit, att alla om skatteköp af dylika hemman väckta frågor

Bill. till Rilcsä. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

måtte förfalla och, om sådana framdeles yppades, domkapitlet och vederbörande

kyrkoherde och församling däröfver höras, samt att lediga kyrkohemman

och lägenheter måtte utbjudas på arrendeauktion, och således

icke bortstädjas till förre brukarens släktingar, förklarade Kung!. Maj:t

genom nådigt bref den 22 maj 1819, att sådana hemman, till hvilka kyrkorna

då innehade städselrätt, icke kunde till skatte försäljas eller kyrkorna

från städselrätten skiljas, så framt icke visas kunde, att kyrkorna en

sådan dispositionsrätt sedan danska tiden obehörigen sig tillägnat, hvilka

frågor skulle af Konungens befallningshafvande, efter domkapitlets och

öfriga vederbörandes hörande, pröfvas och afgöras.

Sedan vid Riksdagarne åren 1850—1851, 1853—1854 och 1856—1858

från bondeståndets sida gjorts försök att få vissa villkor bestämda för vinnande

af dispositions- och jordäganderätt till dessa kyrkohemman, utan att

dock öfriga stånd härtill anslutit sig, väcktes denna fråga ånyo vid 1859

—1860 årens Riksdag och hemställdes, dock med protest af prästeståndet,

uti en Riksdagens skrifvelse af den 24 oktober 1860 Kungl. Maj:ts nådiga

pröfning. Denna skrifvelse och myndigheternas däröfver afgifna utlåtanden

föranledde aflåtande af en nådig proposition i ämnet till Rikets år

1863 församlade ständer, hvilka med viss ändring antogo Kungl. Maj:ts

förslag, hvarefter Kungl. Maj:t, med godkännande af berörda ändring, den

11 september 1863 utfärdade nådiga kungörelsen angående försäljning till

skatte af de så kallade halländska kyrkohemmanen af följande lydelse:

§ 1. Halländska kyrkornas hemman, till hvilka ej vidare må för kronan

väckas anspråk på äganderätt, få, så framt kyrkans äganderätt ej kan

med köpe- eller donationsbref styrkas, och de ej äro anslagna till boställen,

stom-, annex- eller mensalhemman, under följande villkor till skatte

lösas, de, å hvilka stadgad åborätt äger rum, af åbon och de, som äro

utarrenderade eller på annat sätt upplåtna, af arrendatorn eller innehafvaren.

§ 2. Villkoren för denna skattelösen äro:

a) i stället för erläggandet af skatteköpeskilling åsättes hemmanet en

årlig spannmålsränta, motsvarande efter medelpris under det år, då skattelösen

sökes, två femtedelar af det från hemmanet utgående årliga landgille;

b) därjämte skall i den ordning och efter de grunder, som för bestämmandet

af maximi-arrende finnas stadgade i kungl. brefvet den 26

april 1826, och med fästadt afseende å öfriga hemmanet ålagda utskylder,

en viss årlig, äfven i spannmål bestämd ränta hemmanet åsättas;

c) kyrka eller präst, som ensam åtnjutit landgille af hemmanet, får

ock ensam, jämte landgillet, uppbära de i förestående moment omför
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7. 19

malda räntor, men, där landgille är deladt emellan flera, åtnjutas räntorna

i förhållande till hvarderas andel i landgille!;

d) genom ^ skatteköpet sker icke någon ändring uti de till staten af

hemmanet utgående allmänna skatter eller i de allmänna besvär hemmanet

åligga eller i de friheter detsamma förut åtnjutit;

e) den, som till . skattelösen finnes berättigad, äger att, sedan räntoi

na . å hemmanet blifvit bestämda, af Kungl. Maj ds befallningshafvande

och biskopen erhålla skattebref å hemmanet; dock att, då utarrenderadt

hemman varder skatteköp!, de i arrendekontraktet bestämda villkor angående

åtgärder skola under den återstående arrendetiden förblifva gällande,

så framt icke annorlunda varder öfverenskommet.

§ 3. För sålunda skatteköp! hemman skola de nya räntorna, i afseende

hvarpå de i allmänhet stadgade grunder för räntors utgörande tjäna

till efterrättelse, införas i jordeboken under gemensam titel: »ränta i följd

af skatteköp», och därest hemmanet varit i jordeboken upptaget såsom

krono, skall detsamma däri omföras till skatte.

§ 4. Intill dess skatteköp skett, förfares med kyrkohemman enligt

nu gällande stadgande!!.

Prästerskapet i Skåne, Halland och Blekinge tillförsäkrades, såsom

förut nämnts, rätt att af sina annex- och mensalhemman uppbära städja

och landgille in. in. I regel blefvo dessa hemman af vederbörande kyrkoherdar

bortstadda under lifstidsbesittning, hvilket, hvad Skåne angår, uttryckligen

medgafs i nådiga förordningen om prästerskapets uppbörd in. in.

den 16 oktober 1723, § 12, som stadgar, att kyrkoherdarna ägde nyttja

och njuta landgille af deras annex- och mensalhemman med städsmål och

arbete efter öfverenskommelse, dock lifstidsstädja oförkränkt. 1 Halland

anslogos en del hemman af ifrågavarande slag till prästänkesäten genom

nådiga resolutionen den 11 augusti 1756, innefattande stadfästelse å eu

förening, som prästerskapet därstädes sins emellan ingått om deras änkors

underhåll, i följd hvaraf landgille och annan afkomst af sådana hemman

tillkommer prästänka, då sådan innehar hemmanet.

Genom nådiga skrifvelse!! den 12 november 1858 upphäfdes med

undantag för, bland andra, prästänkesätena i Halland, den prästerskapet

förut tillkommande rätt att bortstädja ifrågavarande hemman, hvilka, i

den man äldre städjeaftal ej utgöra hinder, skola efter angifna grunder

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet utarrenderas. I

tillämpliga delar blefvo dessa bestämmelser om utarrendering sedermera

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

genom nådiga brefvet den 9 september och kollega kungörelse den 3 oktober

1873 gällande äfven för omförmälda prästänkesäten.

I afseende å dispositionen af landgillen från annex- och mensalhemman

torde i detta sammanhang böra anmärkas, att landgillet kan, liksom

annan afkomst af sådant hemman, jämlikt 9 § i nådiga förordningen den

11 juli 1862 skiljas från den prästerliga befattning, till hvars aflöning det

sedan äldre tid hört. Sålunda har t. ex. i sammanhang med fastställandet

af lönereglering för prästerskapet i Fjärås och Förlanda församlingars

pastorat genom nådigt bref den 8 november 1872 förordnats, att de kyrkoherden

i sagda pastorat anslagna landgillen samt afkomsten af, bland

andra, mensalhemmanet 1/2 mantal Djeknegården n:o 1 Jönsgård i Fjärås

socken icke vidare skulle, sedan tillämpning af löneregleringen vidtagit,

tillkomma kyrkoherden i pastoratet, utan att hemmanet skulle, så snart

sådant lagligen kunde ske, i författningsenlig ordning utarrenderas, hvarjämte

Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles, på anmälan af vederbörande,

besluta rörande användandet af landgillet och arrendeafkastningen

af berörda hemman. Det af hemmanet utgående landgillet angifves

redan i Lunds stifts landebok tillkomma pastor i Fjärås och utgör

enligt 1876 års jordebok för Hallands län 60 skålpund smör, 6 kubikfot

3 kannor malt och 6 kubikfot 3 kannor hafre. Genom nådigt bref den

20 september 1889 förordnade Kungl. Maj:t, att afkomsten af meranämnda

mensalhemman skall ingå till prästerskapets löneregleringsfond, i

följd hvaraf landgillet af hemmanet, hvilket blifvit af Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande och domkapitlet för sagda fonds räkning utarrenderadt

på tjugu år från och med den 1 maj 1890, numera tillkommer lönereglerin^sfonden.

o

Landgillets j afgeeiide å landgillets redovisande i jordeböckerna och hvad därmed

redovisande i o

jordeböckerna äger sammanhang är att märka följande.

“■ “• Efter hvad förut anförts förstods med landgille, när därmed afsågs

det gamla rätta landgillet, den afgäld som brukare af annans jord årligen

erlade till jordens ägare, men fick ordet landgille efter hand en vidsträcktare

betydelse, i det äfven andra af hemman utgående afgifter och skatter

däri innefattades, och hade vid tiden för ifrågavarande provinsers förening

med Sverige samma ord kommit att utgöra en allmän benämning

på de flesta ordinarie jordeboksintäkter. Hvad särskildt angår Skåne, kallades

redan då och ända till senare tid jordeboks- eller ordinarie räntan

äfven landgille.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2JL

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

Under danska tiden upptogos i kronans jordeböcker endast sådana

landgillen och räntor, som uppburos af kronan. De till kyrkor och präster

utgående landgillen voro däremot liksom geistlighetens och adelns

gods, icke införda i de danska jordeböckerna.

Genom fredssluten bestämdes, att alla offentliga handlingar rörande

de till Sverige afträdda landskapen skulle öfverlämnas till svenska myndigheter,

men de danska ämbetsmännen undanskaffade med få undantag

jordeböcker och räkenskaper och öfverförde dem till Köpenhamn, hvarest

de ännu förvaras i danska räntekammararkivet. De i kammararkivet förvarade

jordeböckerna taga därför sin början först från och med år 164G

för Halland och från och med år 1658 för Skåne och Blekinge. Den för

Halland efter svenskt mönster upprättade jordeboken af år 1646 synes,

åtminstone i vissa delar, hafva tillkommit mera efter uppgifter, lämnade

af länsmän, pastorer och socknemän, än efter skriftliga, vitsord ägande

handlingar. För Skåne, till hvars ena län eller Kristianstads det angränsande

Blekinge den tiden räknades, blefvo de första jordeböckerna upprättade

hufvudsakligen efter danskt mönster, men från och med 1662 äro

de upplagda efter det svenska jordeboksformuläret. För några fögderier

i Skåne utfördes arbetet till en början af danska i landet kvarvarande

fogdar, hvilka därvid torde hafva rättat sig efter den kännedom de hade

om de förra förhållandena, i det att hemmanens räntor m. in. i regel infördes

sådana de voro under danska tiden.

Vid uppläggandet af jordeböcker efter svenska metoden infördes, i

den mån uppgifter därom förelågo, de till kyrkor och präster utgående

landgillen, men skillde man härvid ej landgillet från jordeboksräntan utan

upptog det tillsammans med de i sagda ränta ingående penningar och

persedlar, hvarvid landgillepersedlarna beräknades efter de för kronans

persedelräntor bestämda penningvärden eller det s. k. kronovärdet. Landgillet

kom sålunda att sammanblandas med jordeboksräntan och ingå i

dennas summa, men iakttogs härvid att landgillet särskild! utmärktes vanligen

genom anteckning i marginalen af landgilletagaren vid den räntepost,

som motsvarade landgillet.

På i hufvudsak enahanda sätt behandlades kyrkornas och prästernas

landgillen vid den jordrefning och skattläggning, som enligt därför utfärdad

instruktion af den 1 maj 1670, förnyad den 4 september 1671, under

början af 1670-talet öfvergick Skåne och Blekinge. Enligt denna ännu

gällande instruktion skulle såväl krono- och skatte- som utsocknefrälsehemman

skattläggas efter åkerns och ängens storlek och godhet, därvid

hänsyn jämväl borde tagas till öfriga vid hemmanen befintliga förmåner,

efter i orten bruklig proportion reducerade till åker och äng. Vid krono
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 7.

hemman (»krono-, kyrke-, Bornholms, kapitels, geistlighets och hospitalsgods»)

skulle, om till egendomen hörde mera jord än som fordrades till

ett helt mantal, landgillet eller den ordinarie räntan ökas, men icke mantalet,

så framt ej det senare kunde stiga till hälft annat och på samma

sätt mellan lV2 och 2, mellan 2 och 2V2 mantal etc. För skattehemman

åter ville man bibehålla den urgamla rätten, att landgillet eller ordinarie

räntan icke finge höjas, i anledning hvaraf för dessa äfvensom för hemman

af frälse natur, mantalet skulle ökas, så snart det kunde ske med

det minsta i instruktionen afsedda mantalsbråk eller en åttondel. Verkställandet

af denna jordrefning och skattläggning uppdrogs åt särskilt

förordnade kommissarier, hvilka ej fingo rätta sig allenast efter de till

dem afgifna berättelser, utan skulle själfva resa från by till by, därvid

landtmätare borde närvara för att afmäta åker och äng. Bland annat

skulle härvid noga undersökas och i jordrefningsprotokollen antecknas,

huruvida jordar hörde under hemman och landgillen därför utgjordes till

kyrkor samt huruvida af kyrko- eller andra hemman och lägenheter utginge

landgillen till kyrkor, präster eller klockare. Vid skattläggningarna

medtogos dessa landgillen i hemmanens ränta och beräknades i räntans

summa men fråndrogos denna och antecknades för sig med angifvande af

landgilletagaren. På samma sätt infördes sedan ifrågavarande landgillen i

de med anledning af den verkställda jordrefningen upprättade jordeböcker.

Sedan Kungl. Maj:t fastställt nytt formulär för jordeböckernas uppläggande,

förordnade kollegium i cirkulärbref till samtliga landshöfdingar

den 10 december 1724 om sagda formulärs tillämpning från och med

1725 års ingång.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå landgiilet

antecknats i de äldre jordeböckerna, blef det vid upprättandet af jordeböcker

efter det sålunda fastställda nya formuläret behandladt såsom anordnad

ränta och redovisades sålunda i jordeböckerna, intill dess ändring

häri skedde vid den genom nådiga kungörelsen den 11 maj 1855 påbjudna

ränteförvandlingen. I allmänhet inräknades landgillet i jordeboksränta^

summa och affördes i kolumnen för afkortadt och anordnad! med tillhörande

annotationer. Ofta upptogs dock landgillet såsom särskild räntetitel

med utfördt belopp, som inräknades i räntetitlarnas summa och därefter

affördes såsom anordnad!

I likhet med förfarandet vid jordrefningen och skattläggningen i Skåne

och Blekinge lät man äfven vid skattläggningar i Halland, för hvilka gällde

särskilda metoder af åren 1688 och 1690, de kyrkor och präster tillkommande

landgillen ingå i beräkning vid bestämmandet af räntan för respek
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

tive hemman, hvarefter landgillet afräknades från räntans summa och fördes

under anordningstitel.

Att landgillet sålunda ej togs i beräkning vid det landgillepliktiga

hemmanets försäljning till skatte, var gifvetvis en följd däraf att den under

hemmanet brukade kyrkojord, för hvilken landgillet utgjordes, ej ingick i

skatteköpet.

Då den kyrkojord, för hvilken landgillet utgiordes, var till läge och

areal okänd, togs väl i regel landgillet ej i beräkning vid bestämmande

af skatteköpeskillingen för det landgillepliktiga hemmanet, men undantagande

från skatteköpet af jord motsvarande landgillet gjordes i sådana

fall stundom beroende af att kyrkan kunde styrka äganderätt till jorden.

Motsvarades åter landgillet ej af någon jord inom det landgillepliktiga

hemmanet, togs detsamma i beräkning vid hemmanets skatteförsäljning,

men gjordes i sådant fall gifvetvis ej något undantag af jord. Ehuru

skatteköpet ej inverkade på skyldigheten att utgifva landgillet, intogs dock

härvid vanligen i skattebrefvet — uppenbarligen endast till ytterligare

säkerhet för landgilletagaren — förbehåll om sagda skyldighets bestånd.

Genom de i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling

enligt nådiga kungörelsen den 11 maj 1855 inträdde, såsom förut

antydts, en väsentlig förändring i afseende å landgillets förhållande till

kronans räntor och sättet för detsammas upptagande i jordeböckerna.

Enligt aberopade kungörelse skulle, sedan de grundräntor, hvilka under

fyrfaldiga benämningar dittills ålegat hemman och lägenheter, verk och

inrättningar m. fl. blifvit efter därför närmare angifna grunder förenklade,

de dittills i jordeböcker och redogörelser särskild! uppförda titlarna »jordeboks-

och hemmantalsräntor» samt, hvad angår förevarande landskap, jämväl

de hemmantalsräntan motsvarande titlarna »termin- och salpeterskatt»,

i Skåne och Blekinge, och »terminskatt», i Halland, upphöra att användas

och däremot all hemman eller lägenhet åliggande grundskatt — med

undantag af kronotionde^ som skulle upptagas särskild! för sig — föras

under den enda hufvudsakliga titeln »ränta»; hvarjämte föreskrefs, att nya

jordeböcker skulle upprättas. De i författningen gifna bestämmelserna

skulle emellertid icke i någon mån inverka på frälseräntors beskaffenhet

och utgörande, med mindre vederbörande vore om förändringen ense.

Då den sålunda föreskrifna ränteförvandlingen endast afsåg kronans

grundräntor, blef häraf en gifven följd, att vid densammas genomförande

kyrkornas och prästernas landgillen, såsom ej utgörande någon af kronan

öfverlåten rättighet, icke skulle beräknas till ny ränta utan frånskiljas

jordeboksränta!! och särskild! för sig upptagas i jordeböckerna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

I de upprättade ränteförvandlingsuträkningarna hade likväl, på sätt

vid granskningen af desamma anmärktes, i flera fall landgillen blifvit tillsammans

med jordeboksränta!! omsatta till ny ränta, men vid pröfning af

dessa anmärkningar föreskref kollegium, att landgillena skulle utan att

omsättas under uttrycklig benämning af landgille i förvandlingsuträkningarna

antecknas efter hemmanens nya ränta.

Genom nådiga förordningen den 23 juli 1869 angående förändring af

grundräntor och kronotionde bestämdes, bland annat, att indelta och anordnade

rånte- och kronotiondeanslag skulle med vissa undantag indragas

till statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar, men att

hvad sålunda blifvit stadgadt icke skulle inverka på beskaffenheten eller

utgörandet af de räntor, som med frälserätt ägdes.

Uti de på grund af nådiga kungörelsen den 5 oktober 1871 upprättade

förteckningar öfver berörda till indragning bestämda anslag inom

Kristianstads, Malmöhus och Hallands län upptogos emellertid äfven åtskilliga

räntor till kyrkor och prästerskap af hemman och lägenheter i

nämnda län.

Efter verkställd granskning af förteckningarna för Kristianstads och

Malmöhus län förordnade kollegium genom särskilda beslut den 26 maj

1874 och den 8 mars 1875, att därifrån skulle uteslutas vissa till kyrkor

och präster utgående räntor, enär desamma egentligen vore landgillen.

Af anmärkta å förteckningarna för Hallands län upptagna räntor

utgingo en del af de till följd af nådiga kungörelsen den 11 september

1863, angående försäljning till skatte af de s. k. halländska kyrkohemmanen,

kyrkorna frånsålda hemman. Enär dessa hemman vid försäljningen

disponerades af kyrkorna med frälsefrihet, och sagda räntor följaktligen ej

vore att anse för annat än frälseräntor eller landgillen, som icke bort till

statsverket indragas, förordnade kollegium i skrifvelse till Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i länet den 30 november 1874, att berörda räntor

skulle från förteckningarna uteslutas och endast inom kolumn ijordeboken

kvarstå.

Detta kollegii beslut vann Kungl. Maj:ts godkännande enligt nådigt

bref den 8 juni 1877 angående underdåniga besvär i fråga om sättet för

utgörande af räntor till pastor och kyrka i Fjärås församling från åtskilliga

där belägna hemman.

I fråga om öfriga å sistberörda förteckningar förekommande räntor

till kyrkor och prästerskap — hvilka räntor enligt verkställda undersökningar

befunnits rätteligen vara landgillen — beslöt kollegium den 15

november 1875, att desamma likaledes skulle från förteckningarna utgå

s. 25 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande iY.-o 7. . 25

och endast inom kolumn i jordeboken med anteckning om deras disposition

upptagas, enär de icke kunde anses såsom sådana anordnade räntor,

som i nådiga förordningen den 23 juli 1869 och kungörelsen den 5 oktober

1871 åsyftades utan såsom afgifter, dem kyrkor och prästerskap af

hemman och lägenheter sig betingat.

Uti de i enlighet med föreskrifterna i kollegii kungörelse den 28 januari

1870 upprättade nya jordeböckerna för nu ifrågavarande län äro landgillen

och smörräntor till kyrkor och prästerskap, i öfverensstämmelse med

det sätt, hvarpå de behandlats vid ränteförenklingen, under titel landgille

och med angifvande af landgilletagaren införda endast inom kolumn, därvid

de landgillen, som blifvit bestämda i persedlar, i allmänhet upptagits

med dessa men stundom, där så förut varit förhållandet, endast med persedlarnas

kronovärde.

De nya jordeböckerna blefvo af kollegium fastställda i afseende på

hemmanens och lägenheternas natur, namn, nummer, förmedlade mantal,

räntor och kronotionde jämte frälseegendomarnas rusttjänstmarker samt

räntornas och kronotiondens disposition, dock med vissa undantag, om

hvilka kollegium förbehöll sig att framdeles meddela yttranden. I denna

fastställelse inbegrepos sålunda icke de i jordeböckerna införda till kyrkor

och prästerskap utgående landgillen.

Vid öfverlämnande med skrifvelse den 29 december 1883 till Eders

Rungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län af den för länet upprättade

nya jordeboken tillkännagaf kollegium, att jordeboken icke iinge

anses fastställd i afseende pa, bland annat, de tillhopa 88 i skrifvelsen

namngifna kyrkor tillhöriga jordar, om hvilka jämte de samma kyrkor tillhörande

landgillen kollegium då saknade fullständig kännedom; i anledning

hvaraf kollegium anmodade Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande

att från dessa kyrkors föreståndare eller patroner infordra och till kollegium

insända uppgifter å kyrkornas jordar och landgillen samt huru jordarna

vore disponerade. Efter hand som dessa uppgifter inkommit och

erforderliga undersökningar på kollegii föranstaltande verkställts, har jordeboken

för nämnda län blifvit i dessa delar så kompletterad, att numera

allenast för ett fåtal kyrkor återstår kollegii pröfning och fastställelse af

sättet för deras jordars upptagande i jordeboken och landgillenas antecknande

vid vederbörande hemman eller jordar.

Slutligen torde i detta sammanhang böra anmärkas, att vid de undersökningar,

som för den nu föreliggande frågan blifvit hos kollegium verkställda,

befunnits, att åtskilliga kyrkojordar och landgillen, särskildt inom

Hallands län, icke finnas i jordeboken införda, samt att en del i jordeboken

förekommande landgillen till beloppen ej öfverensstämma med där
Bih.

till Riksd. Prot. 1,908. 1 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Sättet för

landgillets

■utgörande.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o lj Utlåtande Nio 7.

om i kyrkoräkenskaper och andra handlingar förefintliga uppgifter, hvadan

i många fall åtgärder för kyrkojordars upptagande i jordeboken och

särskilda pröfningar af landgillens rätta belopp torde vara erforderliga före

en eventuell aflösning af landgillena.

Jag öfvergår till en närmare redogörelse för sättet för landgillets

1 ^ De bestämmelser, efter hvilka kyrkornas landgille utgiordes i Skåne,

Halland och Blekinge vid tiden för dessa provinsers afträdande till svenska

kronan, återfinnas i Christian IV:s recess af den 27 februari 1643, som

var gällande lag för hela danska riket. I recessens 1 Bok. 4 kapitel 11

§ »om capittels kiöb», stadgas, att kyrkans korn, smör och annat landgille

skulle årligen efter godt, afradsgillt korns och smörs landsköp —

dock så att kyrkorna så väl som köpmännen behandlades skäligt taxeras

af stiftslänsmannen och kapitlet, där kapitel lunnes, samt att, om någon

vägrade att efter detta köp (denna taxa) gifva penningar, skulle han

erlägga kornet efter städsmålsbrefvet i rätt tid; och i 33 § af samma

kapitel, under afdelningen VII, »Om kirekens indtegt», föreskrifves vidare,

att kyrkans landgillekorn och annat landgille, hvarje slags spannmål och

annan landgilleinkomst — vare sig af gårdar, jordar, ängar, hus, kyrkolador

eller dylikt — för sig själft specificeradt skulle efter kapitelsköp

l)6t3ilä)S

Kyrkornas landgillepersedlar fingo sålunda under danska tiden lösas

ej efter fixt pris utan efter det med ledning af varornas gångbara priser

årligen satta kapitelsköpet eller den s. k. capitelstaxten.

Efter provinsernas öfvergång till svenska kronan synes kapitelsköpet

fortfarande någon tid framåt hafva varit den norm, efter hvilken lösen

för landgillepersedlarna skolat utgöras. Lunds kapitel hade nämligen satt

pris på spannmålen att tjäna till ledning vid kyrkoinspektorernas räkningar,

då år 1660 hos Kungl. Maj:t gjordes förfrågan om kapitlet skulle

fortfara härmed eller om generalguvernören skulle öfvertaga detta åliggande,.

hvarpå Kungl. Maj:t emellertid resolverade, att generalguvernören i förening

med kapitlet skulle sätta kapitelsköp. Huruvida detta sedermera, i

likhet med förhållandet under danska tiden, årligen sattes, torde vara tvifvelaktigt,

i allt fall synes kapitelsköpet, så länge det fortfarit att tillämpas

inom Lunds stift, icke hafva undergått några väsentliga växlingar utan ar

från år bibehållit i det hela oförändrade pris, såsom framgår af protokollen

öfver de åren 1670—1673 i Skåne förrättade jordrefningar, hvilka

protokoll äfven visa, att kapitelsköpet ännu vid nämnda tid tillämpats.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

Såsom af kammarkollegium anförda exempel visa, gällde 1 Ltf smör

efter kapitel sköp 6 mark eller 1 daler 16 öre sint, då däremot krono värdet

å smöret var högre, eller, i Skåne och sex härad i Halland, 1 daler

24 öre samt i öfriga Halland eller Himle och Viske härad 2 daler sint

lispundet. Denna omständighet torde äfven hafva föranledt, att kyrkornas

landgillesmör i många fall ganska snart började lösas efter det för kyrkorna

dä förmånligare krono värdet, hvilket, hvad Skåne angår, med tiden

blef regeln.

Kapitelsköpet synes hafva upphört att vara lösningsgrund för kyrkornas

landgillepersedlar i och med verkställandet af de under senare delen

af 1600-talet anbefallda jordrefningar och skattläggningar samt införandet

år 1675 af mera bestämda former för markegångssätfningen, hvilken senare

kom att utgöra den allmänna grunden för lösandet af — förutom prästerskapets

landgillen — kyrkornas i Skåne landgillespannmål och med tiden

äfven de s. k. smörräntorna i Halland. Att i afseende å sättet för de

särskilda landgillepersedlarnas utgörande länge varit rådande ganska stor

osäkerhet, och att denna jämväl tagit sig uttryck i flera af de föreskrifter,

som härutinnan på olika tider meddelats, torde framgå af de redogörelser

för denna del af ämnet, som hufvudsakligen med ledning af hos kollegium

förvarade handlingar här nedan lämnas.

A. Smörräntan till kyrkorna i Halland.

Beträffande tiden från år 1645, då Halland kom under svenska kronan,

till år 1662 saknas säker underrättelse på hvad sätt och till hvilket

pris smörräntan blifvit till kyrkorna utgjord. Ifrån år 1662 till och med

år 1675 löstes smöret i allmänhet med 6 mark silfvermynt lispundet. Ifrån

år 1675 till år 1689 beräknades åter smöret till 2 daler eller 8 mark smt I///,

men från och med sistnämnda år till och medo år 1694 löstes det i södra

Halland — Halmstads, Höks, Tönnersjö och Årstads härad — på grund

af kungl. resolutionen den 16 mars 1689 på allmogens i förstnämnda tre

härad underdåniga besvär med 1 dir 16 öre eller 6 mk smt L//, medan

däremot allmogen i norra Halland -— Fjäre, Viske, Faurås och Himle

härad — fick utgöra det efter kronovärderingen med 1 dir 24 öre eller

7 mk sint \j/t. Aren 1695 och 1696 beräknades smöret såväl för norra

soin södra Halland till sistnämnda pris; i anledning hvaraf allmogen i

Halmstads, Höks och Tönnersjö härad ånyo besvärade sig hos Kungl. Maj:t,

som genom nådiga resolutionen den 22 december 1697 förklarade, att vid

1689 års resolution skulle förblifva, så att detta kyrkolandgille ej betalades

med mera än 6 mk för lispundet, »emedan det berättas och wisas

wara ett Legatum, hwarpå en wiss Taxa af Testatoribus sjelfwa satt är».

Enligt kyrkoräkenskaperna från och med år 1697, de äldsta i kammar
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

arkivet förvarade, till och med år 1734 löstes kyrkornas landgillesmör i

södra Halland med 6 mk och i norra Halland med 7 mk smt LSS, hvilken

skillnad i lösningspriset torde hafva, då 1697 års resolution endast

afsåg södra Halland och priset på smör i norra Halland den tiden varit

dyrare, blifvit af vederbörande biskop fastställd. Vid 1734 års Riksdag

anhöllo utsedda deputerade för prästerskapet i Halland, att de till kyrkorna

i Halland förlänta hemman måtte, såsom af kronans egna hemman

skedde, blifva förbundne att betala deras landgille med förhöjning, samt

att de smörräntor, som några af kyrkorna kunde hafva af privatis sig förlänta,

måtte af hemmansåborna in natura eller efter årlig markegång utgifvas,

kyi’korna till någon större förmån än dittills kunde vara skedt. Genom

kungl. resolutionen den 4 december 1734, punkt 2, på Göteborgs

stifts prästerskaps enskilda besvär bifölls berörda ansökan med förklarande

tillika att, därest angående berörda räntors erläggande någonstädes vore

tillbörligen träffad någon öfverenskommelse med åbon, det finge därvid

förblifva,. På grund häraf utgiordes smörräntorna från och med år 1735

till och med år 1756 dels, och i allmänhet, efter årlig markegång och dels

efter de i äldre tider skedda betalningar till 6, 7 å 8 mk smt LSS. Redan

vid 1738 års Riksdag hade emellertid allmogens i Halland riksdagsfullmäktige

hos Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning att i afseende å

kyrkornas landgille varda bibehållna vid kungl. resolutionen den 22 december

1697 och att i stöd af densamma få, utan hinder af kungl. resolutionen

den 4 december 1734, betala kyrkornas landgillesmör med 6 mk smt

J//d; till stöd för hvilken framställning allmogen anförde, att landgillesmöret

enligt innehållet i 1697 års resolution vore ett legatum och en viss

taxa till 6 mk smt LSS. af testatorerna därå utsatt. Efter ytterligare på

skilda tider af den halländska allmogen i enahanda syfte gjorda underdåniga

framställningar förklarade Kungl. Maj:t i 81 § af nådiga resolutionen

den 29 november 1756 på allmogens allmänna besvär och ansökningar,

att som kungl. resolutionen den 4 december 1734 vore grundad icke allenast

på själfva billigheten och ändamålet, som vore kyrkornas understöd

och upprätthållande, utan ock på äldre förordningar och stadgar, i synnerhet

Konung Christian IV:s recess af den 27 februari 1643, som tydligen

förmådde, att smör, korn och annat landgille borde betalas efter ärligt

stiftslandsköp; samt 1697 års resolution, att kyrkoåborna i södra Halland

skulle få betala smöret till 6 mk smt LSS-, härvid så mycket mindre kunde

verka eller i vägen ligga som själfva grunden, hvarpå den sig fotade, nämligen

att kyrkohemmanen vore ett legatum, hvars räntor ej finge högre

uppbäras, än testatores dem själfva taxerat, vore på allmogens sida alldeles

©bevislig och ogrundad, hvartill komme att, om kyrkohemmansåborna

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

skulle fa njuta 1697 ars resolution tillgodo ocli betala smöret med 6 mk,

de skulle hafva långt större förman än alla andra hemmansåbor ilandet,

hvilka sina utskylder antingen in natura utgjorde eller med penningar

efter markegång betalade; alltså kunde Kungl. Maj:t icke i nåder bevilja

någon ändring uti kungl. resolutionen af den 4 december 1734 angående

landgillesmöret i Halland.

1 a grund häraf hafva sedermera de kyrkorna i Halland tillkommande

smörräntor med fa undantag erlagts med penningar efter markegång och

lösas numera i allmänhet efter årsmarkegångspris och för en del fastigheter

efter medelmarkegångspris. Enligt hvad i ärendet inkomna yttranden

visa, är detta senare särskilt förhållandet med smörräntan af åtskilliga

af de jämlikt kungl. kungörelsen den 11 september 1863 till skatte försålda

kyrkohemman eu, hvartill anledningen torde vara att söka däruti, att

de. dessa hemman åliggande spannmålsräntor skola efter medelmarkegångspris

utgöras.

B. Smörräntan till kyrkorna i Skåne.

I anledning af vederbörande revision skontors anmärkningar vid verkställd

granskning af Kristianstads läns landtkyrkoräkenskaper för år 1794

alade kammarrätten genom utslag den 16 augusti 1803 och den 21 mars

1804 vederbörande kyrkoinspektorer att ansvara eu del kyrkor i länet för

skillnaden mellan det pris af 28 skill. banko L''//, eller kronovärdet, hvarmed

kyrkornas landgillesmör förut blifvit betaldt, och det årliga markegångsp

riset, hvarefter kammarrätten ansett denna ränta böra utgöras. Häröfver

anförde åtskilliga hemmansinnehafvare besvär hos Kungl? Maj:t, som

infordrade underdåniga utlåtanden öfver besvären af, bland andra myndigheter,

kammarkollegium och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet.

Kollegium erinrade härvid i underdånigt utlåtande af clen 16 november

1810, att kammarrätten grundat sina utslag hufvudsakligen på kungl. resolutionen

den 29 november 1756, men att, då denna endast anginge Hallands

län, hvarest en del af hemmansräntorna bestode i persedlar "och utgiordes

efter markegång, syntes samma resolution icke kunna lämpas till

Skåne, där hemmansräntorna i stöd af kungl. brefvet den 7 maj 1766

utginge i kontant utan förvandling. Beträffande frågan, huruvida landgillesmöret

i Skalle rätteligen borde utgå efter årlig markegång eller efter

kronovärdi anförde kollegium vidare, att de till kollegium i detta ämne

inkomna handlingar visade, att under den tid, då Skåne ännu var en

dansk tillhörighet, landgillesmöret betalts med 6 mk L//, hvilket pris äfven

bibehållit sig några år efter det landet kommit under svensk lydno, men

att sedel mera och allt framgent 1 Yj/( smör blifvit betaldt med 7 mark

eller efter dåmera antagna beräkningssätt med 28 skill. banko. Den om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

,oO Riksdagens Särskilda Utskotts (R:o 1) Utlåtande N:o 7.

ständigheten att de, åt hvilka vården och omsorgen om kyrkornas inkomster

varit anförtrodd, utan anmärkning låtit landgillesmöret utgöras

på omförmälta sätt syntes kollegium äfven bevisa, att kyrkorna icke funnits

äga rätt att utkräfva smöret annorlunda än i penningar efter kronovärde.

Med hänsyn till hvad sålunda förekommit uttalade kollegium den

mening, att ifrågavarande smör äfven framdeles borde till kyrkorna utgå

endast efter kronovärde, ehuru häremot dock förekomme ej mindre att

genom särskilda, af Kungl. Maj:t fastställda beslut förklarats, att landgille

smör till pastor i Hyby skulle utgöras in natura och landgillespannmal af

kyrkorna uppbäras efter markegång, än äfven att uti 81 § af nyssberörda

1756 års kungl. resolution åberopats, att konung Christian I\ :s recess af

den 27 februari 1643 tydligen förmådde, att smör, korn och annat landgille

borde betalas efter årligt stiftslandsköp, hvilket icke kunde vara annat

än hvad varorna årligen gällde. Konungens befallningshafvande meddelade

i sitt utlåtande, att enligt alla vid landskontoret benntliga kyikoräkenskaper

landgillesmöret ända från och med ar 1688 till kyrkorna

orubbadt utgått med visst belopp år ifrån år eller efter kronovärde, hvarmed

ingen annan förändring ägt rum än den, som blifvit en följd af 11t6

års myntvalvation; hvarjämte Konungens befallningshafvande åberopade

flera gifna resolutioner, genom hvilka detta betalningssätt blifvit fastställdt,

samt såsom sin mening uttalade, att smörlandgillet »vore en verklig hemmansränta

och sålunda ingått i hemmanens skattläggning .

Kungl. Majds beslut i omförmälta besvärsmål meddelades kammarkollegium

och kammarrätten genom nådigt bref den 14 juni 1815, enligt

hvilket Kungl. Majd, med upphäfvande af kammarrättens öfverklagade

utslag af den 16 augusti 1803 och den 21 mars 1804, förordnade, att landgillesmörräntan

till kyrkorna i Skalle af de hemman, som densamma bolde

utgöra,''skulle dädanefter som dittills beräknas och utgå efter ki o no välde.

Såsom motiv för detta beslut anfördes i det nadiga brefvet, hurusom

den afgift till åtskilliga kyrkor i Skåne, som vore känd under namn af

landgillesmör, enligt hvad af vederbörande blifvit upplyst »ostridigt är en

verklig hemmansränta», i afseende a hvilka räntor inom nämnda landskap

beräkningssättet efter kronovärde alltid blifvit följdt, hvilken beräkning

skulle ägt sin grund uti de redan under danska styrelsen vidtagna författningar.

Beträffande landgillesmörräntans utgörande i äldre tider vore

nämligen i Christian i \ :s recess den 27 februari 1643 stadgadt och påbjudet,

att samma ränta borde betalas efter den da brukliga benämningen af

kapitelsköp, som — enligt det nådiga brefvets ordalydelse »finnes svara

mot kronovärdi», då däremot tionden borde efter det köp, som årligen

sattes, eller hvad numera kallades årlig markegång, beräknas och betalas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

På grund häraf och då omförmälta förhållande med det kyrkorna tillslagna

landgillesmöret, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

upplyst, jämväl allt ifrån den tid Skåne kom under svenska kronan oförändradt

ägt rum, utan att ända till dess revisionskontorets anmärkningar framställts

någon talan däremot blifvit väckt af dem, som det ålegat att bevaka

kyrkornas rätt, funne Kungl. Maj:t så mycket mindre skäl att uti hvad

härutinnan genom en sa lång tidrymd blifvit inom denna landsort orubbadt

följ dt'' och iakttaget anbefalla någon ändring, som sådant vore afvikande

från all därstädes gällande och dittills använd skattläggningsmetod

å hemmanen, samt dessutom den af kammarrätten till stöd för dess utslag

åberopade kungl. resolutionen af år 1756, såsom endast utfärdad för Hallands

län, icke vore till Skåne lämplig, hvarest hemmansräntorna efter

annan grund utginge.

Beslutet om iandgillesmörets utgörande till kyrkorna i Skåne efter

kronovärde har sålunda efter hvad förut anförts hufvudsakligen grundats

därpa, att berörda utskyld skulle vara en verklig hemmansränta samt att

det i recessen den 27 februari 1643 påbjudna betalningssätt för landgillepersedlarna

eller det s. k. kapitelsköpet skulle motsvara det svenska beräkningssättet

af hemmansräntor efter kronovärde.

Att landgillet till sin natur icke lärer kunna anses likställdt med en

hemmansränta i egentlig mening torde framgå af den redogörelse, som

förut lämnats angående denna utskylds uppkomst och sättet för densammas

redovisande i kronans jordeböcker. Landgillets utgörande efter det

för kronans hemmansräntor fastställda beräkningssättet torde därför få

anses såsom en oegentlighet, helst denna lösningsgrund, som i allt fall

icke vunnit tillämpning för andra land gillepersedlar än de kyrkorna i

Skåne tillkommande smörräntor, ej heller öfverensstämmer med innehållet

i de föreskrifter, som härutinnan gifvits i recessen den 27 februari 1643,

ehuru samma föreskrifter vid afgörandet af det i nådiga brefvet den 14

juni 1815 omförmälta besvärsmål erhållit eu motsatt tolkning.

Utgången af berörda besvärsmål torde följaktligen icke kunna tillmätas

någon väsentligare betydelse vid bedömandet af frågan om landgillets

rätta natur, så mycket mindre som den till grund därför lagda

tolkningen af recessens föreskrifter otvifvelaktigt tillkommit genom bristande

kännedom om recessens innehåll, pa sätt framgår af det i Rikets Allmänna

Ärenders Beredning den 6 maj 1815 hållna protokoll. Då merberörda

besvärsmål sagda dag föredrogs i Beredningen och denna afgaf sitt betänkande,

hvilket legat till grund för Kungl. Maj ds ofvan återgifna nådiga

beslut den 14 juni samma år, hemställde nämligen uti till protokollet antecknadt

yttrande en af Beredningens ledamöter, kammarrådet Brant i ny,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

med hvilken två andra ledamöter förenade sig, att då anledning förekomma

därtill att rätta innehållet och förståndet af recessen deri 27 februari

1643 lade en hufvudsaklig grund för det beslut, som i målet borde

äga mm, men denna recess icke varit vid målets föredragning tillgänglig,

med slutlig pröfning af detsamma måtte anstå, till dess samma författning,

som förmodades vara att tillgå i besvärsorten,'' blifvit genom Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes försorg till Beredningen insänd.

Ehuru enligt myndigheternas uttalanden i merberörda besvärsmål kronovärdet

skulle alltsedan 1680-talet utgjort lösningsgrund för de skånska

kyrkornas landgillesmör, saknas dock ej exempel på att denna lösningsgrunds

fastställande genom ofta nämnda nådiga brefvet den 14 juni 1815

medfört en väsentlig försämring af landgilletagares ställning. Sålunda framgår

t. ex. af det yttrande, önnestads församling i nu förevarande ärende

afgifvit, att nämnda församlings kyrka, som enligt danske konungen Fredrik

II:s köpebref af den 13 februari 1562, hvarigenom till ägaren af Vanås

gård öfverläts danska kronans rättighet eller härligheten‘af Lunnoms bys

hemman eller »kirkegaarde», tillförsäkrats att för all framtid obehindradt

åtnjuta det landgille, som dittills af nämnda hemman utgått till kyrkan,

på''1700-talet och till 1815 uppburit detta landgille eller 53 smör med

lösen efter markegångspris till ett årligt belopp af omkring 325 riksdaler

banko, under det att kyrkan till följd af nådiga brefvet den 14 juni 1815

efter nämnda tid erhållit lösen för detta landgillesmör endast efter kronovärdet

med 87öre lispundet eller 46-kronor 37 öre, hvaraf ginge »ad

mensam pastoris» 4 Lrti med 3 kronor 50 öre.

Föreskriften om landgillesmörets utgörande till kyrkorna i Skåne efter

kronovärdet är ännu gällande och torde äfven i regel tillämpas.

G. Lcmdgillespannmålen till kyrkorna i Skåne.

Genom resolution af den 23 februari 1721 hade generalguvernörsämbetet

i Skåne tillåtit åbon å rusthållshemmanet Påarp n:o 3 i Vällufs socken

af Malmöhus län att betala det till Vällufs kyrka från hemmanet utgående

landgille af 2 tunnor korn efter kronovärde, hvilket betalningssätt

sedermera tillämpades till slutet af 1700-talet, då påstående väcktes om

skyldighet för åbon att utgöra landgillet efter markegång. Sedan berörda

påstående fullföljts hos kollegium och därvid af kammaradvokatfiskalsämbetet

anförts besvär öfver omförmälta resolution, förklarade kollegium genom

utslag den 21 mars 1800, att det icke tillkommit generalguvernörsämbetet

att förvandla detta landgille, som af ålder i spannmål utgått, till

penningar efter kronovärde, hvadan kollegium, med upphäfvande af öfverklagade

resolutionen den 23 februari 1721, förpliktade åbon å hemmanet

Påarp n:o 3 att till Vällufs kyrka årligen utgöra det henne tillkommande

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

landgille af 2 tunnor korn in natura eller efter markegångsförvandling.

Häröfver anförde hemmansåbon underdånigt besvär hos Kungl. Maj:t, som

emellertid enligt nådigt bref den 13 april 1802 fann godt kollegii öfverklagade

utslag såsom välgrundad! i nåder gilla och fastställa.

Jämväl flera andra prejudikat från samma tid, t. ex. kungl. brefvet

den 1 november 1803 angående landgillekornets utgörande till Kvistofta

kyrka af hemmanen Gantofta n:o 4 och Hilleshög n:o 16 i Malmöhus län,

visa, att kronovärdet icke ansetts tillämpligt vid utgörandet af kyrkornas

landgillespannmål. Kungl. brefvet den 14 juni 1815, hvarigenom såsom

förut omförmälts kronovärdet faställdes såsom lösningsgrund för de skånska

kyrkornas landgillesmör, verkade ej någon rubbning i sättet för landgillespannmålens

utgörande utan har denna äfven efter sistnämnda tid utgått

och utgår ännu i regel efter det årliga markegångspriset, hvilket äfven

fastslagits såsom den rätta lösningsgrunden i de fall denna varit föremål

för kollegii pröfning.

D. Landgille till prästerskapet.

Med åberopande af kungl. brefvet den 14 juni 1815 anhöllo åborna

å hemmanen Myren n:o 1 och 2 hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kristianstads län att varda befriade från att på annat sätt än

efter kronovärdet utgöra de af berörda hemman till kyrkoherden i Hyby

pastorat utgående 5 Ltf landgillesmör.

Genom resolution den 27 februari 1817 förklarade emellertid Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, då redan genom en kungl. resolution

af den 22 mars 1771 blifvit förklaradt, att ifrågavarande landgillesmör

skulle, såsom förut skett, utgöras in natura, kunde den gjorda ansökningen

icke bifallas, utan borde åberopade resolutionen fortfarande lända vederbörande

till efterrättelse.

Detta Eders Kungl. Majtts befallningshafvandes beslut öfverklagades

hos kollegium, men blef af kollegium genom utslag den 6 november 1817

gilladt och fastställ dt, hvarefter på fullföljd underdånig talan kollegii utslag

fastställdes af Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 6 maj 1819.

Med stöd häraf har i därefter till kollegium fullföljda besvärsmål angående

sättet för landgillesmörets utgörande till prästerskapet i Skåne det

årliga markegångspriset fastställts såsom lösningsgrund.

Enahanda lösningsgrund har äfven vunnit tillämpning, då frågor hos

kollegium förevarit om utgörandet af prästerskapets i Skåne landgillespannmål

och af smörräntor till prästerskapet i Halland.

Såsom förut nämnts uppbär kyrkoherden i Önnestads församling landgillesmör

af hemman i Lunnoms by efter kronovärde, men i öfrigt utgöras

landgillepersedlar till prästerskapet, så vidt inkomna yttranden visa,

Bill. till liiksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

numera allmänt efter årlig markegång, med undantag af det pastor i Hyby

tillkommande landgille en höstvagn af hemmanet Satsarp n:o 1, hvilket i

saknad af markegångspris eller annan bestämd lösningsgrund utgjorts in

natura eller efter öfverenskommet pris.

I anledning af väckt påstående om skyldighet för åborna å hemmanet

Satsarp n;o 1 att till pastor i Hyby utgöra honom tillkommande landgille

för de tio åren 1835—1846 efter beräkning af värdet å en höstvagn till

12 rdr banko förpliktade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus

län genom utslag den 4 juni 1846 åborna att för de anmärkta tio åren

till pastor antingen in natura leverera tio stycken höstvagnar eller ock med

penningar dem godtgöra efter det värde, som kunde efter åsämjande eller

i annat fall af mätismän bestämmas och hvilket ej finge öfverstiga det af

pastor fordrade belopp eller 12 rdr banko stycket.

Aborna anförde häröfver besvär hos kollegium, som genom utslag den

21 september 1848, hvilket vann laga kraft, pröfvade rättvist, med afslag

å besvären fastställa Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag, i

hvad det ålade åborna att till pastor årligen utgöra en höstvagn; men hvad

värdet däraf för de förflutna åren beträffade, fann kollegium på grund af

kungl. brefvet den 13 januari 1791 skäligt på det sätt ändra Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes beslut, att detta värde borde, i brist på åsämjande,

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmas.

Ägarna af hemmanet Satsarp n:o 1 hafva uti sitt i nu förevarande

ärende afgifna yttrande meddelat, att oinförmälda landgille till pastor i

Hyby utgjorts in natura till år 1879 men därefter i penningar, åren 1879

—1881 med 10 kronor och från och med 1882 med 21 kronor årligen

enligt träffad öfverenskommelse.

E. Landgille till klockare.

Så vidt de upprättade förteckningarna visa, utgår landgille till klockare

endast af utsocknefrälsehemmanet 2/3 mantal Bua n:o 14 i Yärö socken af

Hallands län; och har kollegium genom utslag den 30 januari 1865, hvilket

kollegium veterligen ej öfverklagats, förklarat landgilletagaren, klockaren

i Lindbergs församling, berättigad att uppbära ersättning för honom

af berörda hemman tillkommande 1 Lti landgillesmör efter årligt markegångspris.

I afseende å sättet för landgillets utgörande torde slutligen böra anmärkas,

att landgillet af klockarbostället 1/i mantal Klockaregården n:o 1 i

Onsala socken af Hallands län, hvilket landgille tillkommer Onsala kyrka,

kan, på sätt i 1876 års jordebok äfven antecknats, jämlikt landeboken af

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

år 1569 samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes och Biskopsämbetets

utslag den 16 januari 1800 utgöras antingen med vin och bröd, så mycket

som till kyrkan behöfves och emot räntan svarar, eller ock med 4 Yftf- smör;

att, enligt hvad kyrkoherden i Norra Akarps pastorat af Kristianstads län

i . afgifvet yttrande meddelat, under det honom på lön anslagna bostället

Bjernum n:o 5 sedan urminnes tid brukats två i jordeboken ej upptagna

utj ordar, Borrveke och Spångäng, hvarför beställshafvaren på okänd grund

anses skyldig »låta renhålla kyrkans kläder»; samt att exempel ej saknas

därpå att landgillen för till läget okända kyrkoj ordar i senare tid undergått

förhöjning, i det att, enligt uppgift af kyrkoherden i Sörby pastorat

i sistnämnda län, de Sörby kyrka tillkommande landgillen dels af hemmanet

Sörby n:o 4, för en inom hemmanets område befintlig kyrkojord, enligt

senast fastställda jordebok utgörande 84 öre eller enligt äldre jordeböcker

1 daler 22 öre sint, och dels för den enligt förmodan inom hemmanet

Sörby n:o 5 befintliga kyrkojorden Sörby n:o 21, utgörande 3 ti

vax, som utgjorts in natura och i jordeboken upptagits efter kronovärdet

till 38 öre, numera förändrats till genom kontrakt bestämda afgifter, för

den förra jorden 50 kronor och för den senare 2 kronor årligen.

Af nu afgifna yttranden

jande:

och uppgifter framgår hufvudsakligen

f,j]_Nu infordrade

yttranden och

uppgifter.

Blekinge län.

Enligt förteckningen för länet äro följande 11 kyrkor ägaré af landgillen

i penningar eller spannmål, nämligen: Torhamns, Förkärla, Tvings,

Asarums, Ysane, Mjällby, Nättraby, Hjortsberga, Edestads, Bräkne-Hoby

och Jämshögs, men, så vidt inkomna uppgifter visa, utgår landgille endast

till de sex sistnämnda. Till Ramdala kyrka utgår enligt uppgift af församlingens

kyrkoråd inga afgälder af ifrågavarande slag »utöfver dem,

hvarom kungl. kungörelsen den 22 oktober 1886 stadgar». Smörränta utgår

ej till kyrka eller prästerskap och ej heller landgille af annat slag till

prästerskapet.

Nättraby och Jämshögs församlingar hafva intet att erinra däremot att

afgäldsgifvarna beredas möjlighet att friköpa sig med belopp, motsvarande

afgälden kapitaliserad, i n vilket yttrande kyrkoherden i Jämshög instämt.

Edestads. och Bräkne-Hoby församlingar och pastorer föreslå att afgälderna

utan vidare afskrifvas. De utgöra i Edestad endast 60 öre tillhopa

och äro svåra att indrifva samt i Bräkne-Hoby endast 7 öre.

Hjortsberga församling och pastor anse, att 3 till församlingens kyrka

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:c 7.

utgående landgillen om tillhopa 9 öre från till läge och areal okända jordar

böra hembjudas vederbörande till inlösen enligt nådiga kungörelsen

den 22 oktober 1886, men att öfriga 2 till kyrkan utgående afgälder, den

ena å 10 och den andra å 4 kronor, böra utgå framdeles såsom hittills.

Mjällby församling, till hvars kyrka årligen utgå 250 å 300 kronor

från 7 kyrkan tillhöriga jordar, men som numera icke uppbär landgille

från öfriga kyrkan tillhöriga, till läge och areal okända jordar, finner det

obilligt, att denna kyrkans nära nog enda inkomst skulle afhändas henne.

Härvid torde emellertid böra anmärkas att, enligt ett kollegii utslag af den

27 augusti 1874, omförmälda 7 jordar äro utarrenderade och däraf utgående

afgälder följaktligen vanliga arrendeafgifter, om Indika nu ej är fråga.

Kristianstads län.

Från prästerskap eller kyrkostämmor — i ett fall äfven från patronus

(Trolle-Lj ungby och Gualöf) — i 131 af de till länet hörande 147 församlingar

hafva yttranden inkommit. Af därvid lämnade uppgifter framgår,

att landgillen eller smörräntor utgå till både kyrka och pastor i 18 af

dessa församlingar, till endast kyrkan i 73 och till endast pastor i 3 församlingar,

under det att afgälder af ifrågavarande slag icke förekomma

inom 36 församlingar. Uppgifter från orten saknas för Kristianstads, Ostra

Vemmerlöfs, Rörums, Ströfvelstorps, Finja, Hörja, Röke, Nosaby, Stenestads,

Hörröds, Maglehems, Tranås, Onslunda, Borrby, Norra Sandby, Häglinge

och Fågeltofta eller 17 församlingar.

Till kyrkoherde!’ utgå landgillen i smör, spannmål eller penningar,

enligt gällande löneregleringsresolutioner, i lo pastorat.

Enligt de inkomna uppgifterna skulle landgillen tillkomma kyrkoherdarna

i ytterligare 7 pastorat.

Kyrkolandgillenas storlek växlar betydligt, från några öre, ända till

63 kbfot (16,5 hl.) korn — till Gladsax kyrka af hemmanet Gladsax n:r

6 — utgörande i penningar efter 1905 års markegångspris 132 kronor.

Största antalet landgillen eller 24 uppbäres af Oppmanna kyrka. I allmänhet

uppgå kyrkornas inkomster af landgillen till jämförelsevis mindre

belopp. En del* kyrkor uppbära emellertid tämligen afsevärda belopp i

landgillen. Sålunda uppbär t. ex. Fjälkinge kyrka 20,3995 hl. korn och

41 öre i penningar, Hammenhögs kyrka 27,481 hl., Glemminge kyrka

28,43 hl. och Valleberga kyrka 48,2266 hl. korn, utgörande i penningar

efter 1905 års markegångspris för Fjälkinge 163 kr. 61 öre, för Hammenhögs

,219 kr. 85 öre, för Glemminge 227 kr. 44 öre och för Valleberga

kyrka 385 kr. 81 öre. Önnestads kyrka, som på 1700-talet och till år

1815 uppbar lösen för 53 L<tt smör af 8 hemman i Lunnoms by efter

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7. U

markegång med omkring 325 riksd. banko årligen, har emellertid efter år

1815 uppburit dessa smörräntor endast efter kronovärdet med 87Y2 öre

YM eller 46 kr. 37 öre, hvaraf dock går till församlingens pastor 4 L//

med 3 kr. 50 öre.

Äfven landgillena till prästerskapet äro af växlande storlek, på vissa

ställen jämförelsevis betydande, t. ex. till pastor i Yisseltofta 100 ti (42,508

kg.) smör, däraf 80 ti från en och 20 ti från en annan fastighet; till

pastor i Osby 114 tf (48,459 kg.) smör, fördeladt på 5 fastigheter, däraf

80 ti på 1 fastighet; till pastor i Västra Kamp 75 kubikfot 6 kannor

(19,79 hl.) spannmål, hälften råg och hälften korn, från en fastighet; till

pastor i Tryde 6 tunnor 18 kpr (8,38 hl.) korn från en och 10 skäppor

(2,67 hl.) korn från en annan fastighet o. s. v., utgörande efter 1905 års

markegångspris: för pastor i Visseltofta 82 kr. 46 öre, för pastor i Osby

94 kr. 1 öre och för pastor i Tryde 88 kr. 40 öre samt för pastor i Västra

Kamp, som uppbär lösen efter medelmarkegångspris, 169 kr. 60 öre. —

Antalet fastigheter inom länet, som hafva^ att erlägga landgille till prästerskapet

utgör 42.

En del landgillen till några kyrkor inom länet utgå numera ej, i allmänhet

på den _ grund att de jordar, för Indika de skulle utgöras, äro

okända, såsom förhållandet är t. ex. med 9 landgillen om tillhopa,, 1 kr.

44 öre, tillhöriga Norra Mellby kyrka; landgille af en jord till Norra Åkarpa

kyrka; 7 landgillen om tillhopa 73 öre till Tryde kyrka och 3 landgillen

likaledes på små belopp till Spjutstorps kyrka in. fl.''

I allmänhet hafva församlingarna icke haft något att erinra mot landgillets

upphörande, ehuru flertalet därvid fordra på ett eller annat sätt

bestämd ersättning till kyrkorna.

II församlingar tillstyrka dock utan vidare afgäldernas upphörande,

såsom skäl hvarför anförts, att de utgående afgälderna äro obetydliga (Träne

in. fl.); att jordarnas läge är okändt, så att inga afgälder utgå (Spjutstorp);

att landgillet borde för vinnande af likformighet i beskattningen i

likhet med kyrkotionden afskrifvas (Visseltofta, Verum, Hjärnarp) etc.

50 församlingar förorda afgäldernas inlösande »med belopp motsvarande

landgillet kapitaliseradt» ; »mot fullt, vederlag och godtgörelse»;

»mot villkor att kyrkan hålles skadeslös»; »enligt Riksdagens skrifvelse»

eller med andra likabetydande uttryck. Utförligare motiveringar hafva

härvid uttalats af, bland andra,* Västra Karups och Torekovs församlingar.

Där kyrkan äger de jordar, från hvilka landgillena utgå, betraktas

landgillena oftast som arrendeafgifter och på den grund anse församlingarna

det vara obilligt att afskrifva dem utan motsvarande ersättning. Vidare

har af flera församlingar framhållits, att kyrkornas inkomster afsevärdt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

minskats genom kyrkotiondens och helgonskyldens afskaffande och därför

ej borde ytterligare nedsättas.

Af öfriga församlingar, som tillstyrkt inlösen, föreslå 10 att afgälden

kapitaliseras efter 3 procent enligt nådiga kungörelsen den 22 oktober

1886, en (Östra Tommarp) kapitalisering efter för köparen billigare villkor

än i nämnda kungörelse föreskrifvits och 3 (Borrby, Gladsax och Oppmanna)

kapitalisering efter 5 procent. Genom kapitalisering efter 5 procent

tillstyrker äfven Glemminge församling inlösen af kyrkolandgille, som

utgår af jord, till hvilken kyrkan ej har äganderätt. Tosjö och Össjö församlingar

tillstyrka ock rätt för de landgillepliktige att inlösa landgillena

men hemställa, att lösesummorna måtte sättas så lågt som möjligt, emedan

afgälderna inom dessa församlingar företrädesvis hvilade på de mindre

jordbrukarna.

Därest ej full ersättning lämnas kyrkan, sätter sig Hufvaröds församling

bestämclt emot landgillets upphörande, ty eljest skulle ett »orättvist

ingrepp» göras i kyrkans jordäganderätt.

Afgäldernas upphörande bestrides af 5 församlingar af skäl att afgälderna

utgöra arrende för kyrkans jord (Naflinge in. fl.), eller att ingen

orsak till landgillets afstående förefinnes (Ahus m. fl.). Dessa församlingar

yttra sig ej om ersättningsfrågan.

Vidare hafva 5 församlingar ställt sig tämligen likgiltiga för saken,''

antingen därför att de äro patronella (Ullstorp och Tosterup), eller att det

är osäkert, huruvida rätt till landgille finnes (Fagerhult), eller utan angifvande

af skäl (Höja och Starby).

Nästan alla kyrkoherdar, som uppbära landgillen och yttrat sig i frågan,

hafva förmält sig icke hafva något att erinra mot afgäldernas upphörande,

under villkor att fullt vederlag beredes dem. Kyrkoherdarna i

Kverrestad och östra Herrestad föreslå därvid afgäldernas kapitalisering

efter 3 procent, hvilket den förre anser skola lända afgäldsgifvarna till fördel.

Några kyrkoherdar (i Vankifva, Vinslöf in. fl.) äro så mycket hellre

för ett friköpande, som afgäldsgifvarna antingen ej alls eller ock med svårighet

kunnat förmås att fullgöra sina skyldigheter. Kyrkoherden i Kviinge

och Gryt föreslår, att inflytande lösesumma ställes under kyrkorådets

förvaltning med rätt för kyrkoherden att uppbära räntan därå. Kyrkoherden

i Osby hemställer, att afgäldsgifvarna antingen få friköpa sig eller ock

befrias från erläggande af afgälderna, hvilka i senare fallet skulle utgöras

af församlingen i dess helhet. Kyrkoherden i Tryde bestrider, att landgillena

tagas bort från hans lön under nu löpande löneregleringsperiod, så

ock kyrkoherden i Stiby, hvilken likväl, ehuru motvilligt, är med om afskaffandet

mot fullt vederlag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7. 39

Patronus till Trolle-Ljungby och Gualöfs kyrkor har förklarat sig icke

halva något att erinra mot landgillets upphörande under förutsättning att

lull ersättning bereddes honom.

Malmöhus län.

Yttranden hafva inkommit allenast från 6 församlingar (Stora Herregads,

Borrie, Högs, Käflinge,. Stäfvie och Vanstads), från 1 kyrkoherde (i

Hyby) samt från ägare af 4 till nämnda kyrkoherde landgillepliktiga fastigheter,

hvarförutom en del kyrkoherdar för sina pastorat lämnat uppgifter

angående förefintligheten af landgillen.

Landgillen utgå af ett stort antal fastigheter till kyrkor, i allmänhet

dock till mindre belopp. Endast en kyrkoherde — i Hyby pastorat —

uppbär landgille, nämligen tillhopa 325 (U smör, fördelade på tre hemman

1 Malmöhus och 2 hemman i Kristianstads län, samt lösen för en höstva<m

af hemmanet Satsarp såsom förut omförmälts. Smörränta utgår i öfrigt

till Västra Karleby kyrka, som enligt uppgift af församlingens pastor uppbär

lösen efter kronovärde för 4 smör af hemmanet Uggleboda i Kåo-eröds

socken. 0

Störa Herrestads, Borrie, Högs, Käflinge och Vanstads församlingar

halva tillstyrkt, att landgillen af kyrkornas till läget okända jordar måtte

la upphöra i enlighet med nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886, därvid

Störa Herrestads och Borrie församlingar ansett något yttrande icke

behöfva afgifvas beträffande landgillen af jordar, som vore‘till läge och

areal kända, samt Vanstads församling gjort förbehåll om fortsatt° utgörande

af ett dess kyrka genom donation tillfallet afgäldsbelopp af Ledåsa

kvarn.

Stäfvie ^ församling yrkar däremot, att kyrkorna måtte få behålla sina

ännu återstående inkomster af jordar oförändrade, vare sig dessa inkomster

utgöras af landgillen och smörräntor eller äro af annan natur.

Kyrkoherden i Hyby har, med framhållande att de honom tillkommande

landgillen vore att anse såsom donationer, hvilka i alla tider skulle

utgå. till . innehafvare!! af pastoratet, vidare anfört att, därest någon förändring

företoges i fråga, om landgillenas utgörande, däremot icke vore

något att erinra,, för så vidt saken ordnades så, att pastoratsinnehafvaren

icke ginge förlustig något, som måste anses vara hans lagliga rätt.

Af. de landgillepliktige, som yttrat sig, hafva ägarne af hemmanen

Byeiycke n:r 1, Svensköp n:r 4 och Östensköp n:r 1, af hvilka fastigheter

såsom förut nämnts landgille utgöres till pastor i Hyby, under förmenande

att berörda å. deras hemman hvilande onus egentligen vore grundskatt,

påyrkat landgillets afskrifvande, hvarjämte ägarne af hemmanet Satsarp

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens Särskilda Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 7.

uttalat den förhoppning att den orättvisa, som enligt deras förmenande

vederfores dem, då de, förutom den jordägare i allmänhet åliggande skattskyldighet,

hade att såsom ett extra onus utgifva landgille till nyssnämnde

pastor, måtte varda undanröjd.

Hallands län.

Från prästerskap, kyrkostämmor eller kyrkoråd i 49 af de till länet

hörande 91 församlingar äfvensom från åtskilliga ägare eller innehafvare

af afgäldspliktiga fastigheter hafva yttranden inkommit, ^ I allmänhet hafva

närmare uppgifter därvid ej lämnats å de fastigheter, från h vilka. afgälder

utgå, men af den från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna,

å landskontoret upprättade förteckning inhämtas, att landgillen eller smörräntor

ut^*ci*

a) af tillhopa 124 s. k. halländska kyrkohemman, hvilka blifvit till

skatte försålda enligt nådiga kungörelsen den 11 september 1863 från

alla till kyrkor och från 5 af dem därjämte till kyrkoherdar (i Harplinge,

Getinge och Varbergs församlingar);

b) af tillhopa 77 andra hemman och lägenheter af skatte eller frälse

natur, nämligen af 67 till endast kyrka, af 3 till endast pastor, af 5 dels

till kyrka och dels till pastor, af 1 hemman (Lyngåkra n:r 1 i Harplinge

socken) dels till prästerskapets löneregleringsfond och dels till kyrka samt

af 1 hemman (Bua n:r 14 i Värö socken) dels till kyrka, dels till pastor

och dels till klockare; samt

c) af tillhopa 108 hemman och lägenheter af krono natur, nämligen

från 105 till endast kyrka, däraf eu lägenhet utgörande landgille till 2

kyrkor, från 2 hemman till endast pastor samt från 1 hemman dels till

kyrka och dels till pastor.

Från samtliga till gruppen a) hörande hemman med undantag af 2

utgår smörränta, från 2 utgår landgille dels i penningar och dels i smör

och från 2 endast i penningar, hvarförutom alla hemman i denna grupp

hafva sig åsatt en i spannmål bestämd ränta i följd af skatteköp, vanligen

kallad skatteköpsränta, utgående till landgilletagarna..

Afgälderna af hemmanen i gruppen a) utgöra tillhopa 4 kr. 87 öre i

penningar, 7,323 <M (3,112,8315 kg.) smör med ett till penningar omsatt

värde af 5,354 kr. 7 öre samt 8,810 kbfot 2 knr (2306,3 hl.) spannmål,

hälften råg och hälften korn, med ett till penningar omsatt värde af 19,061

kr. 57 öre eller alltså ett sammanlagdt afgäldsbelopp af 24,420 kr. 51 öre.

Smörräntan utgör inom gruppen lägst 10 ''//■ (4,5 kg.), af 2 hemman,

och högst 160 68,012 kg.), af 1 hemman, motsvarande i penningar

lägst 7 kr. 74 öre och högst 116 kr. 98 öre. I öfrigt utgår smörräntan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

af dessa hemman med 13 tf af 1, 20 tf af 12, 30 tf af 5, 40 tf af 37,

50 tf af 4, 55 tf af 1, 60 tf af 12, 65 tf af 1, 70 tf. af 6, 80 tf af

21, 90 tf af 2, 100 tf af 6, 120 tf af 10 och 140 tf af 1 hemman.

Spannmåls- eller skatteköpsräntan utgår lägst med 5 kbfot 1 kanna

(1,326 hl.) eller 10 kr. 96 öre och högst med 257 kbfot 8 knr (67,4663

hl.) eller 557 kr. 60 öre. För 26 hemman öfverstiger spannmålsräntan

100 kbfot (26,2 hl.) eller 216 kr. 54 öre och för 17 hemman understiger

den 25 kbfot (6,55 hl.) eller 54 kr. 13 öre.

Lägsta penningafgälden inom gruppen a) är 12 öre, högsta 2 kr.

För fastigheterna tillhörande gruppen W äro afgälderna bestämda i

penningar för 7 och i smör för öfriga 70.

Afgälderna utgöra inom denna grupp tillhopa 9 kr. 86 öre i penningar

och 3,139 tf (1,334,3136 kg.) smör med ett till penningar omsatt

värde af 2,295 kr. 2 öre eller alltså ett sammanlagdt afgäldsbelopp af 2,304

kr. 88 öre.

Lägsta smörräntan är här 10 tf (4,5 kg.) eller 7 kr. 74 öre, af 12

hemman och 2 lägenheter, den högsta 140 tf (59,511 kg.) eller 102 kr.

66 öre, af 1 hemman. Smörräntan utgör i öfrigt inom gruppen 15 tf af

1 och 19 tf af 1 hemman, 20 tf af 11 hemman och 1 lägenhet samt 40

tf af 15, 45 tf af 1, 50 tf af 1, 60 tf af 6, 70 tf af 4, 80 tf af 10,

90 tf af 1 och 120 tf af 3 hemman.

Lägsta penningafgälden är inom denna grupp 9 öre, högsta 8 kr.

Af° fasti o-heterna tillhörande gruppen c) hafva 80 afgälderna bestämda

i pennino-ar,& 27 i smör och 2 dels i penningar dels i smör, hvarjämte

torde böra anmärkas att en smörränta 80 tf af Klockargården n.i 1 i

Onsala socken — kan alternativt utgöras med bröd och vin.

Afgälderna inom gruppen c) utgöra tillhopa 45 kr. 70 öre i penningar

och 1,0132/3 tf (430,8868 kg.) smör med ett till penningar omsatt värde

af 741 kr. 12 öre eller alltså sammanlagdt ett afgäldsbelopp af 786 kr.

$ 2 öre.

Lägsta smörräntan inom gruppen är 1 tf (0,425 kg.) eller 73 ore, af

1 lägenhet, den högsta 160 tf (68,012 kg.) eller 116 kr. 98 öre af 1 hemman.

I öfrigt utgör smörräntan 5 tf af 1, 6 2/3 tf åt 1, 7 tf af 3, oc

10 tf af 4 lägenheter, 20 tf af 3 hemman och 1 lägenhet, 40 © åt 1

hemman och 2 lägenheter samt 50 tf af 1, 60 tf af 5 och 80 tf af 4

hemman. _

Lägsta penningafgälden är här 1 öre, högsta 8 kr. 7o öre. k°r 32

jordar understiger penningafgälden 10 öre och för endast 9 uppgår c en

till 1 kr. eller däröfver.

Bih. Ull Riksd. Prot. 1808. 8 Sami. 1 Afd. o Raft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

De kyrkor inom Hallands län, som uppbära största afgälderna, äro:

Värö — 640 71 (272,049 kg.) smör och 495 kbfot (129,6 hl.) spannmål;
Harplinge

■— 353 71 (150,052 kg.) smör och 691,8 kbfot (181 hl.)

spannmål, samt

Fjärås — 720 71 (306,055 kg.) smör och 591,4 kbfot (154,78 hl.)

spannmål,

hvilka afgälder omsatta i penningar utgöra:

för Värö kyrka 1,539 kronor 6 öre,

» Harplinge kyrka 1,753 kronor 75 öre (jämte 77 öre i penningafgäld)

samt

för Fjärås kyrka 1,805 kronor 47 öre.

Enligt löneregleringsresolutioner och inkomna uppgifter utgå smörräntor

till kyrkoherdarna i följande 11 pastorat, nämligen: Fjärås (10 Tf),

Yarbergs (160 77), Ljungby (60 77), Söndrums (30 77), Getinge (20 77),

Harplinge (110 77), Slättåkra (39,5 77), Torups (60 77), Laholms (40 77),

Enslöfs (20 ''//) och Snöstorps (160 71), hvilka räntor utgöras af tillhopa

18 fastigheter, däraf 5 skattesålda kyrkohemman.

Omsättningen till penningar af smör och spannmål från fastigheterna

i Hallands län är verkställd efter 1905 års markegångstaxa, smöret efter

årliga och spannmålen efter medelmarkegångspriset.

I allmänhet bestrida de halländska församlingarna att de från skatteköpta

kyrkohemman utgående afgälderna upphöra, åtminstone ej utan fullt

vederlag antingen af staten eller af afgäldsgifvarne. Ett eftergifvande af

afgälderna vore obilligt och orättvist, ty därigenom skulle kyrkorna, som

före skatteköpen ägt hemmanen, beröfvas afsevärda inkomster och afgäldsgifvarne,

som just med hänsyn till afgälderna förvärfvat hemmanen utan

särskild köpeskilling, obehörigen gynnas på kyrkornas bekostnad. Veinge

och Tjärby församlingar framhålla, att Riksdagens skrifvelse icke torde

afse dessa hemman. Kyrkorådet i Fjärås, som är med om afgäldernas upphörande

mot fullt vederlag, bestrider att grundskatternas afskrifning konsekvent

skulle fordra dessa afgälders afskrifning. Staten hade nämligen

på annat sätt fått vederlag för grundskatterna, hvilket ej blefve förhållandet

med kyrkorna, om afgälderna eftergåfves.

Omkring 30 församlingar och kyrkoråd medgifva afgäldernas upphörande

mot fullt vederlag. Af dessa yrka 8 församlingar vederlag af

statsmedel, de öfriga hemställa om rätt för afgäldsgifvarne att friköpa sig

från afgäldsplikten, därvid flera framhålla landgillets likhet med den bohuslänska

landskylden, som får lösas enligt nådiga förordningen den 14 oktober

1898. Getinge församling förordar friköp på för afgäldsgifvarne billiga

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

villkor. Kyrkoherden i Slöinge och Eftra församlingar;-; pastorat tillstyrker

friköp genom kapitalisering efter 5 procent och kyrkorådet i Hanhals församling

genom kapitalisering efter vid friköpet gällande bankränta i orten.

Hasslöfs församling föreslår, att afgälderna upphöra att utgå från de

afgäldspliktiga hemmanen och i stället utgöras af kommunen efter fyrk.

Voxtorps, Rolfstorps och Askome församlingar hafva intet att erinra

mot afgäldernas afskrifning, sistnämnda församling dock med förbehåll att

afskrifningen sker så småningom under en följd af år.

Knäreds, Veddinge och Sällstorps församlingar hafva förklarat sig icke

vilja yttra sig i frågan.

Afgäldernas upphörande bestrides af 7 församlingar och 8 kyrkoherdar;

kyrkorådet i Förlanda församling motsätter sig uttryckligen friköp.

Fiertalet kyrkoherdar, till hvilka landgillen utgöras, erinra att dem

enligt gällande löneregleringsresolutioner tillförsäkrade inkomster icke få

o O O o

minskas.

Det öfvervägande antalet afgäldsgifvare, som yttrat sig, påyrkar afgäldernas

afskrifning och vederlag till kyrkorna af statsmedel; några yrka

afskrifning utan vidare.

En del ägare af till skatte försålda kyrkohemman i Breareds socken

yrka afskrifning af den å deras hemman hvilande smörränta samt anhålla,

att möjlighet måtte beredas dem att på ett eller annat sätt befria hemmanen

från den vid skatteköpen pålagda spannmålsräntan, om ej på annat

sätt genom friköp på en gång.

Afgäldsgifvare från Hanhals och Rolfstorps socknar yrka afskrifning

af smörräntan, de sistnämnda mot ersättning till kyrkan af kommunen.

Åtskilliga ägare af afgäldspliktiga hemman i Värn socken anhålla att,

därest de af deras hemman utgående smör- och skatteköpsräntor kunde till

sin natur anses likställda med grundskatt, desamma måtte afskrifvas, men

att dessa afgälder i annat fåll måtte efter viss räntefot kapitaliseras och

hemmansägarna tillåtas inbetala kapitalet antingen efter eget val, på en

gång; eller ock genom årliga afbetalningar under tio år efter fastställd

amorteringsplan.

Slutligen hafva 14 afgäldsgifvare från Fjärås socken under förklarande,

att de icke ansåge sig kunna ifrågasätta att smörränta, som förlänats kyrkor

af viss jord, skulle i likhet med viss anordnad grundskatt indragas till

statsverket mot ersättning af statsmedel eller att staten eljest för afgäldens

afskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar, tillika hemställt att,

för så vidt landgillet och smörräntan såsom afgäld vore att förlikna med

den från hemman och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående

landskylden, hvilkens upphörande efter aflåten nådig proposition af Riks
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

dagen bifallits, de afgäldspliktige måtte beredas möjlighet att friköpa sig

från ifrågavarande afgälcls utgörande.

O o Ö

Af myndigheternas i ärendet afgifna underdåniga yttranden inhämtas

följande.

Domkapitlet i Lund har anfört, att enär ifrågavarande landgillen och

smörräntor icke ålåge jord i allmänhet utan endast vissa, ganska få hemman,

så syntes fråga icke kunna uppstå om deras afskrifning i likhet med

hvad beträffande grundskatter skett, men däremot syntes lämpligast att

tillfälle bereddes vederbörande innehafvare af de hemman, hvilka utskylder

af ifrågavarande slag påhvilade, att genom erläggande på en gång af

utskvldens kapitalvärde för framtiden befrias från utgörandet af dessa onera,

hvadan domkapitlet ej kunde annat än tillstyrka den af Riksdagen ifrågaställda

utredningen.

Domkapitlet i Göteborg har, hvad Halland angår, i underdånighet tillstyrkt

att med landgillet eller smörräntan, där den funnes lagligt grundad,

finge förfaras på samma sätt som skett med landskylden i Göteborgs

och Bohus län enligt nådiga förordningen den 14 oktober 1898.

Eders Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Blekinge län erinrar till en

början, att enligt de från kyrkoförvaltningarna och pastorsämbetena inkomna

yttrandena ej utginge några s. k. smörräntor till kyrkor eller prästerskap

inom länet, samt att den med ledning af kyrkoförvaltningarnas uppgifter

och 1871 års jordebok å landskontoret uppgjorda förteckning öfver landgillen,

hvilka skulle tillkomma vissa kyrkor inom länet, gåfve vid handen,

att ifrågavarande landgillen kunde hänföras till tre olika grupper, af hvilka

den första gruppen utgjordes af sådana landgillen, som utginge för vissa

till läge och areal kända kyrkojordar, hvilka enligt gällande föreskrifter

för all framtid brukades under vissa hemman emot fastställd eller öfverenskommen

årlig afgäld, den andra gruppen utgjordes af landgillen för

kyrkojordar, hvilka, till läget okända, likaledes brukades under vissa hemman

emot afgäld till kyrkan, och den tredje gruppen utgjordes af landgillen,

hvilka, utan att, så vidt nu vore kändt, vara förenade med någon

äganderätt till jord, från vissa hemman utginge till kyrkorna. Beträffande

själfva saken anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vidare, att i

afseende å den andra gruppen af landgillen vore redan genom nådiga kungörelsen

den 22 oktober 1886 meddelade föreskrifter, afsedda att främja

afgäldens upphörande; och ehuru i Riksdagens skrifvelse den första gruppen

af landgillen ej uttryckligen omnämndes, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

likväl, att tillfälle borde beredas vederbörande hemmansägare

att, efter öfverenskommelse med kyrkoförvaltningarna, för framtiden

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

vinna befrielse från utgörande äfven åt dylika landgillen; hvadan bestämmelserna

i åberopade nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886 synte* Eders

Kung!. Maj:ts befallningshafvande'' höra gifvas den utsträckning, att försäljning-

måtte kunna, i den där stadgade ordning äga rum äfven af kyrkolägenheter,

hvilka, till läge och areal kända, brukades under vissa hemman

emot årligt, en gång för alla bestämdt landgille till kyrkan. Då den

tredje gruppen af landgille]), hvilka.s utgörande icke vore grundadt på

någon äganderätt till jord, företedde afsevärd likhet med den från hemman

och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående, s. k. landskylden,

ansåge Eders Kungl. Maj ds "befallningshafvande att vederbörande borde

beredas tillfälle friköpa sig från skyldigheten att erlägga, dylika, landgillen

på hufvudsakligen enahanda, villkor, som funnes stadgade i nådiga, förordningen

den 14 oktober .1898 angående landskyldens upphörande.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Kristianstads län meddelar uti

sitt den 14 maj 1900

det slag af landgille, som utginge för inom visst hemmans ägoområde befintlig

jordlägenhet, hvars läge numera icke vore kandi, den genom nådiga

kungörelsen den 22 oktober 1886 vederbörande afgäldsgifvare lämnade möjlighet

att genom inköp af den jord, för hvilken landgille utgjordes, befria

sin egendom från dess framtida, erläggande icke inom Kristianstads lån

dittills blifvit i något fall anlitad. Under erinran att ännu ingen utväg

anvisats för aflösning af det andra, slag af landgille, som enligt Riksdagens

skrifvelse, vore en afgäld, som ursprungligen vid särskilda tillfällen förlänats

kyrkor att utgå af viss jord, vid hvilken skyldigheten att utgöra,

afgälden fortfarande vore bunden, anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vidare, att då ifrågavarande afgifter, såsom i Riksdagens skrifvelse äfven

antydts, ej längre uppbures af det allmänna, rättsmedvetandet och ofta gåfve

anledning till tvister och rättegångar, ansåge sig Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande

oförhindrad underdånigst tillstyrka, att tillfälle bereddes landgillegifvarne

att friköpa sig från skyldigheten att utgifva landgillet mot

erläggande af ett belopp, som motsvarade detta kapitaliseradt, och syntes

för sådant ändamål de föreskrifter, som innehölles i nådiga förordningen

angående upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld

den 14 oktober 1898 vara tillämpliga äfven för aflösning af de landgillen,

som afsåges i Riksdagens skrifvelse.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Malmöhus län anför, att större

delen af de från viss jord i nämnda, län utgående landgillen torde utgå

till kyrkor i länet såsom afgäld för någon till läge och storlek okänd kyrkojord,

som brukades under en annan fastighet, och torde nådiga kungörelsen

den 22 oktober 1886 innefatta, tillfyllestgörande bestämmelser för sättet

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

att vinna befrielse från dessa landgillen, ehuru endast ett fåtal landgillegifvare

begagnat sig af sin rätt att tillhandla sig kyrkojorden och samedeist

befria sig från landgillets utgörande, f de fall, där landgillet icke

hade nyss angifna grund för sin tillkomst, torde detsamma härflyta från

donation af enskild person till kyrka eller prästerskap. Jämväl i dessa fall

borde, enligt Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande mening, möjlighet

beredas landgillegifvaren att, om han sådant åstundade, vinna befrielse från

dylik;!, onera, för hvilka hans jord häftade, hvilket lämpligen torde kunna äga

rum genom erläggande på en gång af en det årliga landgillet motsvarande

löseskilling.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Hallands län erinrar, att beträffande

åtgärder till befrämjande af landgillets och smörräntans upphörande

vore i afseende å inom visst hemmans ägoområde befintlig jordlägenhet, hvars

läge i öfrigt numera icke vore kändt, redan genom nådiga kungörelsen

den 22 oktober 1886 tillfälle beredt vederbörande att genom inköp af den

jord, för hvilken landgillet eller smörräntan erlades, för framtiden vinna

befrielse från dess utgörande. Om ock de däri meddelade bestämmelser

icke kommit till allmännare tillämpning åtminstone i Hallands län, hvarest

allenast en sådan jordlägenhet blifvit i enlighet därmed försåld, vore dock

därigenom för närvarande möjlighet beredd för vederbörande att, där detta

onus kändes tryckande, därifrån varda på angifvet sätt befriad. Däremot

hade hittills icke anvisats utväg för upphörande af öfriga landgillen och

smörräntor. Då nu dessa, såsom ju ock Riksdagen eiånrat, icke kunde

vara att hänföra till det slags onera, som inbegrepes under benämningen

grundskatter, de där med hänsyn till deras uppkomst och beskaffenhet

ansetts böra afskrifvas, ville det synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

i likhet med hvad ett flertal församlingar och prästerskap samt domkapitlet

i Göteborg i sina förklaringar anfört, som om jämväl i afseende å sistnämnda

landgillen och smörräntor tillfälle borde beredas vederbörande att

friköpa sig från skyldigheten att utgöra dem mot erläggande af ett belopp,

som motsvarade landgillet eller smörräntan kapitaliserad; och syntes för

sådant ändamål de föreskrifter kunna i hufvudsak tillämpas, som innehölles

i nådiga förordningen den 14 oktober 1898 angående upphörande af den i

Göteborgs och Bohus län utgående landskylden. Såsom i den å landskontoret

upprättade specifika förteckningen blifvit —■ ehuru Riksdagens

skrifvelse icke därtill gåfve omedelbar anledning — vid de under litt. a

upptagna till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen anmärkt, ålåge

berörda hemman, förutom landgillet eller smörräntan, jämväl en, i förteckningen

till kvantiteten angifven spannmålsränta eller »ränta i följd af

skatteköp». Då nu denna ränta med afseende å sin storlek väl finge anta
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

gas vara ett mera tryckande onus än landgillet eller smörräntan, hemställde

Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande tillika, huruvida icke lämpligt vore

att redan nu i sammanhang med landgillets eller smörräntans upphörande

föreskrifter meddelades, hvarigenom tillfälle bereddes vederbörande att på

enahanda villkor friköpa sig från spannmålsräntan. Slutligen ansåge Eders

Kung!. Maj:ts befallningshafvande det kunna ifrågasättas, huruvida icke

samtidigt åtgärder borde vidtagas för upphörande äfven af de landgillen

och smörräntor af kronoegendom, Indika upptagits under litt. c i förteckningen.

Då emellertid några af dessa egendomar antingen vore för statsverkets

eller prästerskapets löneregleringsfonds räkning utarrenderade eller

eljest upplåtna såsom ecklesiastika boställen och sålunda disponerades för

statens ändamål, torde väl de däraf utgående landgillen och smörräntor

icke böra upphöra med mindre vederbörande erhölle en på förut angifvet

sätt beräknad ersättning därför af statsverket eller därtill hörande "fond.

Andra af dessa egendomar torde måhända, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

förmenande, vara af beskaffenhet att i vederbörlig ordning

kunna försäljas till enskilde, hvarefter vederbörande skulle kunna friköpa

sig från däraf utgående landgille eller smörränta.

För egen del har kammarkollegium anfört:

Frånser man landgillen af kyrkans och prästerskapets egendomar, som

bortstadts enligt äldre villkor men vid städj etidens utgång skola i författningsenlig

ordning utarrenderas, kunna — på sätt af den i ärendet förebragta

utredning torde framgå och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Blekinge län uti sitt utlåtande äfven antydt — de inom ifrågavarande provinser

utgående landgillen hänföras till'' endera af följande tre hufvudgrupper,

nämligen:

Do) landgillen, som utgå för sådana kyrkor tillhöriga till läge och

areal kända jordar, hvilka enligt gällande författningar skola brukas under

visst hemman;

2: o) landgillen, som utgå för sådana kyrkor tillhöriga inom vissa hemmans

ägoområde befintliga jorddr, hvilkas läge i öfrigt numera icke är kändt;

samt

3:o) landgillen, som utgå af hemman eller lägenhet utan att, så vidt

numera är kändt, rätten till deras uppbärande motsvaras af äganderätt till

jord.

Beträffande den första gruppen af landgillen är här uppenbarligen ej

fråga om sådana, hvilka ej blifvit efter skattläggning fastställda utan i

afseende å hvilka föreskrifterna i nådiga brefvet den 8 februari och kollega

Kammaroll

egii hem

ställas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 .Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

kungörelse den 1 mars 1867, angående förändrad ordning för bestämmandet

af landgille och städja för vissa, kyrkolägenheter inom Lunds och Göteborgs

stift, äro tillämpliga. Landgille!! af detta slag torde nämligen, såsom

ej för all framtid till beloppet oföränderliga, egentligen vara att anse såsom

arrende avgifter. Upphörandet af dessa landgillen bör därför, enligt kollegii

mening, få bero på öfverenskommelse i hvarje särskild! fall, vare sig genom

jordarnas återförvärfvande under kyrkornas fria disposition eller genom

deras försäljning, efter vederbörligt tillstånd, till vederbörande hemmansägare.

I afseende å omgå till första gruppen hänförliga landgillen eller sådana,

som blifvit efter skattläggning i behörig ordning fastställda, har, såsom

ofvan omförmälts, Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län

ansett att tillfälle borde beredas vederbörande hemmansägare att efter

öfverenskommelse med kyrkoförvaltningarna för framtiden vinna befrielse

från utgörande af dylika landgillen och förty ifrågasatt, att bestämmelserna

i nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886 skulle gifvas den utsträckning

att försäljning måtte kunna i den där stadgade ordning äga rum

äfven af kyrkolägenheter, hvilka, till läge och areal kända, brukades under

vissa hemman emot ärligt en gäng för alla bestämdt landgille. till kyrkan.

Detta förslag innebär alltså att med afseende på sättet för aflösning

likställa berörda landgillen med de till andra gruppen hörande eller sådana,

som utgå för inom vissa hemmans ägoområde befintliga kyrkojordar, hvitkål

läge i öfrig! numera icke är kändt, och i afseende å hvilka landgillen

tillfälle till deras upphörande beredts genom att mellan församlingen och

ägaren af det hemman, inom hvars område lägenheten finnes, aftal kan

uppgöras om lägenhetens försäljning mot en köpeskilling, motsvarande den

årliga afgälden kapitaliserad efter tre procent i enlighet med bestämmelserna

i åberopande nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886.

Grunden för det genom samma författning lämnade medgifvande till

landgillets upphörande genom försäljning af den lägenhet., för hvilken detsamma.

utgöres, var, såsom i den föregående redogörelsen antydts, deri, att

kyrkan, då lägenheten var till läge och areal okänd, icke kunde bereda sig

ökad inkomst af densamma genom landgillets förhöjande utan såsom enda

förmån af sin äganderätt till lägenheten åtnjöte det oföränderliga landgillet.

jämte städja med tre års sådant landgille vid åboombyten.

Då nu ifrågavarande landgillen af första gruppen utgå för kyrkojordar,

till hvilka kyrkorna, ehuru jordarna äro kända, icke äga dispositionsrätt,

så länge vederbörande heinmansiniic häfvare utgöra det. bestämma landgille!

jämte städja vid åboombyten, och med hänsyn till afgifternas obetydlig
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

het jordarnas återfallande till vederbörande kyrkor i följd af uraktlåtet

fullgörande af sagda skyldigheter, icke heller gärna är tänkbart, skulle följaktligen

kyrkorna, därest landgillet ej finge höjas, icke heller af äganderätten

till dessa jordar kunna draga annan förmån än uppbärandet af berörda

landgille jämte städja; och måste gifvetvis i sådant fall samma landgillen

ur synpunkten af kyrkornas intresse få anses likställda med landgillena

af andra gruppen.

Med afseende på frågan huruvida berörda till första gruppen hörande

landgillen kunna undergå förhöjning har redan i den lämnade redogörelsen

omförmälts, hurusom enligt hittills följd tolkning af kungörelsen den

1 mars 1867 någon.höjning af landgillen, som blifvit efter i laga ordningskedd

skattläggning af kollegium fastställda, icke ansetts kunna mot vederbörande

jordinnehafvares bestridande äga rum.

Vid sådant förhållande anser kollegium sig kunna i hufvudsak tillstyrka

bifall till förevarande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Blekinge län gjorda hemställan, men då nådiga kungörelsen den 22 oktober

1886 visat sig föga verksam, i det att, såsom äfven framgår af länsstyrelsernas

underdåniga yttranden, hittills allenast ett fåtal försäljningar

af dylika kyrkolägenheter kommit till stånd, torde i sammanhang med den

föreslagna utsträckningen af kungörelsens tillämplighet däri meddelade

bestämmelser angående sättet och villkoren för försäljning böra göras mera

effektiva för befrämjande af syftet med samma kungörelse.

I sådant afseende synes — helst kyrkornas äganderätt till ifrågavarande

lägenheter, såsom förut antydts, är af mera formell natur — kunna

utan åsidosättande af kyrkornas intresse medgifvas dels en något billigare

lösningsgrund, än den i kungörelsen stadgade eller efter en räntefot af tre

och en half procent och dels att för öfverlåtelse på en hemmansägare ar

en kyrkolägenhet af ifrågavarande slag icke ovillkorligen erfordras församlingens

bifall, utan att hemmansägaren må kunna äfven mot församlingens

bestridande tillösa sig äganderätten till lägenheten, därest af honom gjordt

anbud af vederbörande myndighet pröfvas vara med författningen öfverensstämmande

och i öfrigt till kyrkans nytta.

Därest, på sätt nu ifrågasatts, församlingens vetorätt skulle upphöra,

torde såsom följd häraf komma att ur kungörelsen uteslutas föreskriften

om träffande af aftal mellan församlingen och vederbörande hemmansägare,

hvarjämte utfärdandet af köpebref lämpligen torde böra öfverflyttas från

församlingen till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet.

Då träffandet af aftal sålunda skulle få bero på vederbörandes godtfinnande,

torde äfven bestämmelsen, att aftal skall, för att kunna godkännas,

innehålla bestämd uppgift att lägenhetens läge inom hemmanet numera

Bill. till llilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

icke är kandi, komma att utgå, helst kungörelsens tillämpning skulle utsträckas

jämväl till andra lägenheter, och upplysning om lägenhetens

beskaffenhet såväl som beträffande landgillets belopp och natur i allt fall

skulle vinnas vid den undersökning, som gifvetvis måste föregå hvarje beslut

om försäljning.

På grund af hvad sålunda anförts har kollegium i underdånighet föreslagit,

att nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886 måtte erhålla följande

förändrade lydelse:

§ 1. Hör till kyrka i Skåne, Halland eller Blekinge inom visst hemmans

ägoområde befintlig jordlägenhet, hvars läge i öfrigt numera icke är kandi,

eller ock jordlägenhet, hvilken är till läget känd men på grund af gällande

författningar hör ständigt brukas under visst hemman, och för hvilken landgille

och städja vid åboombyten blifvit efter i behörig ordning skedd skattläggning

bestämda, må ägaren af det hemman, inom hvars område lägenheten

finnes, eller med hvithet brukningsrätten till lägenheten är förenad,

förvärfva äganderätt till lägenheten under villkor, som här nedan stadgas.

§ 2. Anbud å sådant köp skall ingifvas till kyrkostämmans ordförande

och af denne jämte kyrkostämmans däröfver afgifna yttrande och öfriga

ärendet rörande handlingar insändas till Kung!. Majits befallningshafvande,

som har att gemensamt med domkapitlet ärendet till behandling företaga.

§ 3: 1. Köpeskillingen för sådan jord må icke understiga ett belopp,

som i årlig ränta efter tre och en half för hundrade afkasta!1 en summa

lika med den årliga afgälden. Utgår afgälden med en eller flera persedlar

in natura eller efter markegångspris, beräknas penningvärdet efter senast

fastställda tioåriga medelmarkegångspris för länet.

2. Därest i något fall det belopp, hvartill köpeskillingen minst skall

uppgå, icke kan efter nämnda grunder beräknas, utgör sådant icke hinder

för pröfning, huruvida den erbjudna köpeskillingen må anses tillräcklig.

§ 4. Finna Kung!. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet försäljningen

vara med denna kungörelse öfverensstämmande och i öfrigt till

kyrkans nytta, insändas genom deras försorg handlingarna till kammarkollegium,

som det tillkommer att afgöra huruvida försäljningen må äga

rum eller icke.

§ 5. Sedan kammarkollegium till försäljningen lämnat bifall, samt

köpeskillingen blifvit till kyrkans kassa inbetald, äga Kungl. Maj ds befallningshafvande

och domkapitlet på anmälan af vederbörande utfärda köpebref

för köparen.

Beträffande härefter frågan om upphörande af de till tredje gruppen

hänförliga landgillen eller sådana, hvilkas utgörande icke, så vidt numera

är känd!, har sin grund i någon landgilletagarens jordäganderätt, har,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

såsom framgår af vederbörandes i ärendet afgifna yttranden, i allmänhet

förordats en aflösning af dessa landgillen efter hufvudsakligen samma grunder,

som i nådiga förordningen den 14 oktober 1898 stadgats för upphörande

af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden.

1 fråga om landskyldens natur och beskaffenhet hänvisade kollegium

till sitt i nyssberörda fråga den 21 december 1894 afgifna och till trycket

befordrade underdåniga utlåtande. Af en jämförelse med däri innefattade

utredning torde framgå, att landskylden i Bohuslän ursprungligen var af

väsentligen likartad natur med här förut under grupperna 1 och 2 omförmälda

landgillen, men att förhållandena sedermera utvecklat sig på sådant

sätt, att landskylden numera — såsom ock af Riksdagen i dess förevarande

skrifvelse påpekats — syntes närmast vara att förlikna med landgillen åt

tredje gruppen.

Förslaget om dessa landgillens upphörande efter i hufvudsak enahanda

grunder, som de för landskylden gällande, syntes därför kollegium välgrundadt.

Genom åberopade nådiga förordningen den 14 oktober 1898 blefvo

för landskyldens upphörande i allmänhet följande bestämmelser meddelade,

nämligen:

l:o) att, där landskyld till kyrka eller prästerskap enligt jordeboken

utginge af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län, ägaren

eller innehafvaren finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna

landskyld mot erläggande af ett penningbelopp, som i årlig ränta efter

fyra procent atkastade eu summa lika med landskylden, hvarvid, där densamma

utginge in natura eller efter markegångspris, till grund för löseskillingen

borde läggas mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris,

enligt Litt. A i länets markegångstaxa;

2:o) att beträffande prästelandskylden vederbörande ej finge begagna

sig af denna rättighet under dåvarande landskyldstagarnes tjänstetid, för

så vidt dessa ej därtill lämnade sitt samtycke;

3:o) att löseskillingen för prästelandskylden skulle förvaltas efter samma

grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen, med rätt för vederbörande

indelningshafvare att uppbära därå belöpande ränta;

4:o) att, sedan inlösen skett, anmälan därom skulle göras hos Kung!.

Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;

öro) att, där prästerskapet enligt jordeboken ägde uppbära landskyld

af de detsamma till boställen anslagna egendomar med därunder brukade

jordar, denna landskyld skulle utan vidare ur jordeboken uteslutas; samt

6:o) att beträffande prästerskapets landskyld af de detsamma på lön

anslagna mensalhemman och af prästänkesäten inom länet Kungl. Majrts

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

befallningshafvande och domkapitlet skulle tillse, att vid blifvande ny utarrendering,

där så ej redan skett, berörda landskyld upphörde att utgå.

Den ägare eller innehafvare af landskyldspliktiga fastigheter sålunda

medgifna rättighet att friköpa sig från skyldigheten att utgöra landskyld

har emellertid, kollegium veterligen, ännu icke i något fall kommit till

användning, hvilken omständighet synes gifva vid handen, att vederbörande

icke funnit med sin fördel förenligt att aflösa denna afgäld efter den för

lösesummans beräknande stadgade grund.

Därest samma beräkningsgrund blefve gällande för aflösning af nu

ifrågavarande landgillen, torde alltså med största sannolikhet kunna antagas,

att det allmännas mellankomst äfven här skulle blifva i det stora hela

resultatlös. Till förebyggande af denna eventualitet syntes därför böra tagas

under öfvervägande, huruvida icke en billigare lösningsgrund, än den för

landskylden stadgade, borde i förevarande fall medgifvas.

Såsom förut nämnts hade kollegium ansett sig kunna förorda aflösning

af de till första och andra gruppen hörande landgillen medelst erläggande

af ett belopp motsvarande landgillet kapitaliseradt efter tre och en half

procent. I betraktande af att den sålunda beräknade löseskillingen skulle

utgöra ersättning icke blott för landgillet utan äfven för den vid åboombyten

betingade städj an och kyrkans — om ock endast formella — äganderätt

till jorden, torde det icke kunna förnekas att räntefotens förhöjning

till fyra och en half procent vid beräkning af löseskillingen för tredje

gruppens landgillen, där ersättningen endast afser landgillet utan några

adpertinentier, vore ur billighetens synpunkt påkallad.

Det vill ock synas som om landgilletagarnes intressen blefve skäligen

tillgodosedda, därest ersättningen beräknades efter nämnda grund. Oafsedt

att en fullt betryggande kapitalplacering efter en räntefot af fyra och en

half procent åtminstone enligt senare tiders erfarenhet icke lärer möta

svårighet, syntes det, hvad särskilt anginge kyrkornas rätt för dem innebära

en fördel att på en gång erhålla ett tämligen afsevärdt kapitalbelopp och

för framtiden undgå besväret med de årliga uppbörderna af afgälder, hvilka,

såsom motionären i ämnet framhållit, ofta gåfve anledning till tvister. I

afseende å prästerskapets och klockares rätt torde ett förbehåll — på sätt

angående landskylden stadgats — att lösningsrätten ej må utöfvas under

nuvarande landgilletagares tjänstetid, därest icke dessa därtill lämnade sitt

samtycke, få anses tillfyllestgörande.

Vid sålunda anförda förhållanden och med hänsyn därtill att i det

allmännas intresse torde böra så vidt möjligt beredas framgång åt den

ifrågasatta aflösningen, funne kollegium sig böra i underdånighet förorda,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ako 7.

att en räntefot af fyra och en half procent lades till grund för inlösen

af de till tredje gruppen hänförliga landgillen.

Där landgillet vore bestämdt i en eller flera persedlar torde, då dessa

i allmänhet lösas efter årliga markegångspriset, lämpligen böra, i likhet

med hvad som gällde för landskyldcn, såsom grund för beräknande af landgillets

penningvärde läggas mediet af de tio senaste årens markegångspris.

Från denna regel torde dock undantag böra göras för sådana fall, då särskild

lösningsgrund blifvit genom behörigt beslut fastställd, såsom förhållandet

är med de skånska kyrkornas landgillesinör, hvilket enligt hvad

förut omförmälts på grund af nådiga brefvet den 14 juni 1815 löstes efter

fixt pris eller det s. k. kronovärdet. Detta värde borde naturligen äfven

läggas till grund för beräknande af löseskillingen. Hade däremot landgillet

blifvit bestämdt i persedel, hvarå markegångspris ej funnes i länets markegångstaxa

upptaget, och funnes ej heller genom behörigt beslut särskild

lösningsgrund fastställd, borde åt Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande

öfverlämnas att bestämma skålig'' beräkningsgrund.

Åt nämnda myndighet torde ock böra uppdragas att hålla hand öfver

aflösningens verkställande, enär detta icke, såsom i fråga om landskyldcn,

lämpligen kunde öfverlåtas åt kontrahenterna själfva. Då nämligen,

enligt kollegii förslag, den billigare lösningsgrunden eller kapitalisering

efter fyra och en half procent skulle få tillämpas endast i sådana fall,

där landgillet icke motsvarades af äganderätt till jord, samt, oafsedt den omständigheten

att kronans jordebok ej kunde tillerkännas vitsord beträffande

landgillen, härtill komme att, efter hvad den i anledning af Riksdagens

skrifvelse verkställda utredningen, hvilken gifvetvis ej i den ordning, frågan

nu förelegat, kunnat utsträckas till en ingående undersökning rörande

hvarje i jordeboken upptaget landgille, gifvit vid handen, jordebokens uppgifter

om landgillen ofta vore ofullständiga och stundom äfven felaktiga —

i det att än saknades anteckning därom att landgillet utginge för kyrkan tillhörig

jord, ehuru så vore förhållandet, än landgillet upptagits endast i penningar

med belopp motsvarande kronovärdet å den eller de persedlar, hvari

detsamma blifvit bestämdt, utan angifvande af persedlarna, ehuru dessa ej

finge lösas efter berörda värde utan efter markegångspris, än åter landgillet

utelämnats eller upptagits till oriktigt belopp m. m. dylikt — torde ett

behörigt iakttagande af kyrkornas och prästerskapets rätt kräfva, att aflösningen

skedde under kontroll af offentlig myndighet, på hvilken det ankomme

att låta i hvarje särskildt fall undersöka, huruvida förut sagda betingelse

för åtnjutande af den billigare lösningsgrunden vore för handen. Otvifvelaktigt

torde väl det rikhaltigaste materialet för dylika undersökningar

förefinnas i kollegii arkiv, och ur denna synpunkt kunde ifrågasättas, huru
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

vida icke kollegium borde vara den myndighet, som handhade aflösningsförfarandet,

men då det, i händelse nöjaktig utredning icke kunde i orten

åstadkommas, stode Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande öppet att genom

kollegium få de ytterligare upplysningar, som vid undersökning i kammararkivet

kunde vara att erhålla, samt aflösning af nu ifrågavarande slag af

landgillen icke innebure afyttrande af kyrkas fasta egendom, vid hvilket

förhållande 5 § i prästerskapets privilegier, däruti det förbjudes att bortsälja

kyrkoägor utan kammar kollega, domkapitlets och vederbörandes vetskap

och samtycke, icke såsom i fråga om öfriga nu ifrågavarande landgillen

påkallade domkapitlets och kollegii yttranden, syntes det kollegium

lämpligast, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i första hand pröfvade

frågor af förevarande beskaffenhet, men att emellertid talan mot Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut finge fullföljas hos kollegium.

Sedan vederbörande hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmält

sig vilja inlösa landgille af ifrågavarande slag, och denna anmälan kommunicerats''

landgilletagaren, skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva

att, efter det erforderlig undersökning ägt rum, pröfva huruvida rätt till inlösen

enligt nu ifrågavarande grunder förelåge samt, därest så vore fallet,

fastställa löseskillingens belopp, i sammanhanhang hvarmed Eders Kungl.

Maj ds befallningshafvande ock torde böra bestämma viss tid, inom hvilken

jordägaren hade att fullgöra sin skyldighet, vid äfventyr att aflösningsbeslutet

skulle anses förfallet. Nämnda tid borde utmätas med hänsyn till den tidpunkt,

då Eders Kungl. Maj ds befallningshafvandes beslut med säkerhet

kunde antagas vinna laga kraft, och så att jordägaren, sedan laga kraft åkommit

beslutet, måtte kunna utan svårighet medhinna att fullgöra hvad honom

ålåge. Med afseende härå och då besvärstiden skulle räknas från det

vederbörande erhållit del af beslutet, torde föreskrift böra meddelas därom, att

detsamma skulle genom Eders Kungl. Maj ds befallningshafvandes försorg delgifvas

äfven vederbörande landgilletagare. Beträffande sättet för löseskillingens

erläggande syntes lämpligast, att detta skedde direkt till vederbörande

kyrkoråd, som ju i hvarje fall skulle hafva att förvalta densamma

vare sig för kyrkans eller pastors, eventuellt klockares, räkning.

Med afseende på den tid, från hvilken frihet från vidare skyldighet

att utgöra landgille skulle räknas, torde vara lämpligt, att landgille, som

belöpte på tiden innan löseskillingen till vederbörande erlagts, ej innefattas

i aflösningen.

Till nu förevarande grupp af landgillen torde äfven vara att hänföra

sådana, som utgå af till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman.

Då aflösning af dessa landgillen emellertid lämpligen torde böra ske i sammanhang

med aflösning af de från hemmanen utgående, i följd af skatte
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

köpet pålagda spannmålsräntor, i afseende å hvilken aflösning kollegium

föresloge särskilda bestämmelser, borde gifvetvis dessa landgillen undantagas

från tillämpningen af nu gällande aflösningsgrunder.

Enahanda undantag torde ock, åtminstone tills vidare, böra göras för

landgillen, som innehades under patronatsrätt, då aflösningen °af dessa

landgillen syntes lämpligast böra ordnas i samband med reglering af den

patronatsrätten åtföljande kyrkotionde!!, hvarom fråga för närvarande vore

på Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

I enlighet med de grunder, som sålunda angifvits, och med anslutning

\ (ifrigt till de för landskyldens aflösning meddelade bestämmelser i här

tillämpliga delar ville kollegium i underdånighet föreslå:

1:°) att> där landgille till kyrka, prästerskap eller klockare utgår af

hemman eller lägenhet i Skåne, Halland eller Blekinge utan att rätten till

landgillets uppbärande motsvaras af äganderätt till jord, ägaren eller innehafvaren

af den landgillepliktiga fastigheten må friköpa sig från skyldigheten

att utgöra detta landgille mot erläggande af ett penningbelopp, som

i årlig ränta efter fyra och eu half procent afkasta^ en summa lika med

landgillet;

2:o) att, där landgillet består af en eller flera persedlar, för hvilka

visst penningvärde icke blifvit genom behörigt beslut fastställdt, till grund

för löseskillingens beräknande skall läggas mediet af de tio senast förflutna

årens markegångspris enligt Litt. A i länets markegångstaxa eller, därest

sådant pris ej finnes i sagda taxa upptaget, det penningvärde, hvartill

afgälden skäligen uppskattas;

3:o) att, beträffande landgille till prästerskap eller klockare, vederbörande

ej må begagna sig af aflösningsrätten under nuvarande landgilletagares

tjänstetid, för så vidt denna ej därtill lämnar sitt samtycke;

4:o) att. ägare eller innehafvare af landgillepliktig fastighet, som vill

inlösa landgillet, skall därom göra ansökan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som har att pröfva, huruvida inlösen enligt nu angifna grunder

må äga rum, samt, därest så befinnes, fastställer löseskillingen och tillika

utsätter viss dag, då sökanden, vid äfventyr att beslutet eljest anses förfallet,

senast har att till vederbörande kyrkoråd inbetala löseskillingen;

5:o) att, sedan beslutet, som genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg skall delgifvas jämväl den till landgillet berättigade, vunnit

laga kraft, och sökanden hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande styrkt sig

hafva fullgjort hvad honom på grund däraf åligger, Kungl. Maj:ts befallningshafvande

har att förordna om införande i kronans jordebok af anteckning,

att afgäldsskyldigheten upphört;

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

6:o) att landgille, som belöper på tiden innan löseskillingen till vederbörande

erlagts, icke innefattas i aflösningen;

7:o) att löseskilling för landgille till prästerskap eller klockare skall,

tills vidare och intill dess Kung]. Maj:t annorlunda förordnar, under församlingens

ansvar af kyrkorådet förvaltas efter samma grund, som för förvaltningen

af kyrkokassa^ medel är vedertagen, med rätt för vederbörande

indelningshafvare att uppbära därå upplöpande ränta;

8:o) att, beträffande prästerskapets landgillen af de detsamma på lön

anslagna annex- och mensalhemman samt åt prästänkesäten, Kungl. Ma,j:ts

befallningshafvande och domkapitlet skola tillse, att vid blifvande ny ut

arrendering, där så ej redan skett, berörda landgille upphör att utgå,

9:o) att öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom

här förut sägs, klagan må föras hos kammarkollegium; samt

10:o) att här föreslagna bestämmelser icke skola äga tillämpning i

afseende å landgille, som utgår af till skatte försalda s. k. halländska kyrkohemman

eller innehafves under patronatsrätt.

Hvad slutligen anginge de afgälder, som utginge af de jämlikt nådiga

kuno-örelsen den 11 september 1863 till skatte försålda s. k. halländska

kyrkohemmcmen hade, såsom förut anförts, Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande

i Hallands län, ehuru Riksdagens skrifvelse ej därtill gåfve omedelbar

anledning, ansett sig böra i underdånighet hemställa, huruvida icke lämpligt

vore, att redan nu i sammanhang med landgillets eller smörräntans upphörande

föreskrifter borde meddelas, hvarigenom tillfälle bereddes vederbörande

att på enahanda villkor friköpa sig från den i följd af skatteköpet

hemmanen åliggande spannmålsräntan.

Då denna ränta åsatts vid skatteköpet i stället för köpeskillings erläggande

och följaktligen grundade sig på aftal mellan enskilde, torde densamma

närmast vara jämförlig med sådana frälseräntor, som icke enligt

gällande författningar af statsverket inlösas. I afseende å ^dessa frälseräntor

hade Riksdagen uti skrifvelse den 10 maj 1905 hos Kungl. Maj:t anhållit,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, på hvad sätt och under hvilka

villkor de som utgjorde sådana, måtte sättas i tillfälle att lösa sig fran desamma,

och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen gåfve

anledning. Med hänsyn till naturen af nu ifrågavarande spannmålsräntor

torde väl frågan om aflösning af desamma egentligen falla inom området

för det af Riksdagen sålunda påkallade förslag, men då denna aflösning

syntes kunna ske under vida enklare former än dem, som kunde blifva bestämda

för en eventuell aflösning af frälseskatteräntor i allmänhet, och

lämpligen torde, såsom kollegium förut uttalat, böra verkställas i samman
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7. 57

hålig med aflösning af de från hemmanen utgående landgillena, ville kollegium

för sin del biträda berörda af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Hallands län gjorda hemställan.

Beträffande då först frågan om den räntefot, efter hvilken löseskillingen

för de af ifrågavarande hemman utgående afgälder borde beräknas, ville kollegium,

under åberopande i tillämpliga delar af hvad kollegium härutinnan

anfört rörande tredje gruppens landgillen, i underdånighet förorda, att

denna jämväl här bestämdes till fyra och en half procent.

Da spannmålsräntorna löstes efter tioåriga medelmarkegångspriset, och

enligt livad de inkomna yttrandena gåfve vid handen samma pris i allmänhet

tillämpades vid utgörandet af de hemmanen åliggande smörräntorna,

torde till grund för löseskillingens beräknande böra läggas senast fastställda

medelmarkegångspris.

Aflösningsförfarandet torde i detta fall utan olägenhet kunna öfverlämnas

åt kontrahenterna själfva, helst landgillets natur m. in. måste

anses hafva vid skatteköpet undergått slutlig pröfning och förty verkställandet

af aflösningen endast förutsatte en tämligen enkel räkneoperation.

Enär det, med hänsyn till de afsevärda belopp, hvartill lösesumman

för afgälder af ifrågavarande slag i allmänhet komme att uppgå, i många

fall torde möta svårighet för vederbörande hemmansägare att på eu gång

erlägga hela lösesumman, torde ur billighetssynpunkt och för befrämjande

af aflösningens genomförande böra medgifvas rätt för hemmanets ägare

att amortera lösesumman under vissa år, hvilken amorteringstid syntes

lämpligen kunna bestämmas till sex år. Såsom en nödvändig förutsättning

härför borde naturligen stadgas skyldighet för hemmansägaren att erlägga

skälig ränta å oguldna kapitalbeloppen, i livilket afseende syntes

lämpligen böra bestämmas en räntefot af fem procent, samt att ställa fullgod

säkerhet för amorteringens fullgörande. I sistberörda hänseende torde

böra gälla såsom regel, att inteckning skulle i hemmanet fastställas till

säkerhet för amorteringens fullgörande, hvilket hypotek skulle anses tillfyllestgörande,

därest inteckningen läge inom hälften af medeltalet af

bevillningstaxeringsvärdena för de fem sistförflutna åren, men i annat fall

borde förstärkas medelst ställande af borgen af minst två personer, de där

borgade en för bägge och bägge för en såsom för egen. skuld, och hvilkas

vederhäftighet vore af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domaren

styrkt.

I likhet med hvad som föreslagits i fråga om aflösning af tredje

gruppens landgillen i allmänhet torde äfven från nu ifrågasatta aflösning

böra tills vidare undantagas landgille och spannmålsränta, som åtföljde

patronatsrätt.

Bih. till Rilcsd. Prat. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 5 Håft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

På grund af hvad sålunda anförts liar kollegium i underdånighet föreslagit:
l:o)

att ägare af hemman, hvilket hlifvit till skatte löst i enlighet

med bestämmelserna i nådiga kungörelsen angående försäljning till skatte

af de s. k. halländska kyrkohemmanen den 11 september 1863, må friköpa

sig från skyldigheten att utgöra hemmanet åliggande landgille och

»ränta i följd af skatteköp» mot erläggande af ett penningbelopp, som i

årlig ränta efter fyra och en half procent lämnar en afkastning lika med

summan af berörda afgälder, hvarvid till grund för beräknande af löseskillingen

för spannmålsräntan äfvensom för landgillet, där detsamma

utgår i smör, skall läggas senast fastställda medelmarkegångspris, enligt

Litt. C i länets markegångstaxa;

2:o) att, beträffande afgälder af ifrågavarande slag, hvilka utgå till

prästerskapet, vederbörande ej må begagna sig af denna rättighet under

nuvarande afgäldstagares tjänstetid, för så vidt denna ej därtill lämnar

sitt samtycke;

3:o) att löseskillingen för sistberörda afgälder skall tills vidare och

intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, under vederbörande församlings

ansvar af dess kyrkoråd förvaltas efter samma grund, som för förvaltning

af kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande

indelningshafvare att uppbära därå upplöpande ränta;

4:o) att löseskillingen för ifrågavarande afgälder må fördelas till betalning

under en tid af sex år med lika belopp ärligen jämte ränta efter

fem procent å oguldet kapital under villkor, att till säkerhet för amorteringens

fullgörande fastställes inteckning i hemmanet samt därjämte, för

så vidt inteckningen icke faller inom hälften af medeltalet af bevillningstaxeringsvärdena

för de fem sistförflutna åren, ställes borgen af minst två

personer, de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen

skuld, och hvilkas vederhäftighet är af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

eller domaren styrkt;

5:o) att, sedan inlösen skett, anmälan därom skall göras hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken; samt

6:o) att hvad nu föreslagits icke skall äga tillämpning å afgälder af

ifrågavarande slag, hvilka innehafvas under patronatsrätt.»

Departements- För egen del anförde därefter departementschefen.

ehefen. Gillande hvad af kammarkollegium sålunda uttalats och hemställts

hyste departementschefen dock den öfvertygelse, att, äfven om till grund

för vissa landgillen lacles en räntefot af 3V2 procent och för de öfriga en

räntefot af 4V2 procent, lösningsgrunden ändock näppeligen blefve effektiv.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

om sådan inlösen enbart skulle bero af landgillegilVarens eget initiativ.

Många af dessa årliga afgälder hade nämligen allt för obetydligt värde —

ofta uppgående till endast ett eller några öre — för att landgillegifvarna

skulle vilja underkasta sig besväret med deras aflösen.

För vinnande af en hastigare aflösning af den från vissa hemman och

lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld hade kammarkollegium

i underdånigt utlåtande af den 28 februari 1908 föreslagit vissa

åtgärder, för hvilka departementschefen ville närmare redogöra vid underdånig

föredragning af fråga om ändring i grunderna för upphörande af landskylden.

Deras hufvudsakliga innebörd vore att afgäldsgifvarens besvär

med själfva aflösningsproceduren skulle komma att i möjligaste mån underlättas

genom vederbörande myndigheters initiativ och vidare åtgöranden.

Dessa åtgärder, hvilka emellertid icke berörde själfva grunderna för aflösningen,

syntes äfven kunna i tillämpliga delar användas för befordrande

af en hastigare aflösen af landgillena; och torde kammarkollegium

därför sedermera erhålla särskild nådig befallning att föranstalta om vidtagande

af sådana åtgärder för främjande af landgillenas hastigare aflösning,

hvilka åtgärder naturligtvis icke borde utgöra hinder för att aflösningen

kunde ske äfven på initiativ af vederbörande landgillegifvare i

enlighet med de af kammarkollegium föreslagna grunderna för aflösning

af dessa landgillen.

Beträffande den väckta frågan om aflösning af de spannmålsräntor,

som utginge från de, jämlikt nådiga kungörelsen den 14 september 1863, till

skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen, delade departementschefen

kammarkollegii mening, att dessa räntor kunde och borde aflösas

oberoende af ifrågasatt aflösning af frälseskatteräntor i allmänhet och att

detta lämpligen borde ske i sammanhang med aflösning af de från hemmanen

utgående årliga landgillen, i förhållande till hvilka jämväl dessa

spannmålsräntors storlek blifvit vid skatteköpet delvis bestämd. Dessa spannmålsräntor

kunde visserligen synas äga en viss likhet med frälseskatteräntorna,

men skiljde sig i själfva verket väsentligen från dem. Frälseskatte

vore nämligen som bekant den art af frälse, där jordäganderätten

blifvit skiljd från ränteäganderätten. Frälseskatteräntorna vore således

verkliga jordräntor, hvilka kunde särskild! lagfaras, medan däremot spannmålsräntorna

från de s. k. halländska kyrkohemmanen endast vore vederlag

för obetald skatteköpeskilling och således snarare i viss mån jämförliga

med afgäld från afsöndrad lägenhet, om hvilkas aflösning stadgats i lag

af den 19 april 1907.

I afseende å de landgillen, som tillhörde de af kammarkollegium omförmälda

första och andra grupperna landgillen, hvilka hade det gemen
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Utskottet.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

samt. att rätten till deras uppbärande motsvarades af äganderätt till jord,

hade kammarkollegium hemställt, att för deras aflösen nådiga kungörelsen

den 22 oktober 1886 måtte erhålla viss ändrad lydelse. Såsom förfors

vid utfärdandet af berörda kungörelse syntes för aflösen af dessa landgillen,

hvilka samtliga enligt den utredning kammarkollegium lämnat utginge

till kyrkor, icke erfordras Riksdagens och Kyrkomötets medverkan.

Hvad åter anginge den tredje gruppen landgillen d. v. s. sådana, som

utginge af hemman eller lägenhet utan att, såvidt numera vore kändt,

rätten till deras uppbärande motsvarades af äganderätt till jord, äfvensom

af landgillen och spannmålsräntor från de s. k. halländska kyrkohemmanen,

hemställde departementschefen, att Kungl, Maj:t täcktes, under

förutsättning af Kyrkomötets bifall i hvad präste- och klockarelandgillet

angår, föreslå Riksdagen att för sin del besluta i enlighet med det för

Riksdagen nu framlagda förslag.

Mot hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit har utskottet icke haft något

att erinra utom så vidt angår den räntefot, efter hvilken löseskillingsbeloppet

skall beräknas.

I fråga om den från vissa hemman i Göteborgs och Bohus län utgående

landskyld har det visat sig, att eu aflösning efter 4 procent icke

inneburit tillräcklig lockelse för afgäldsgifvaren att befria sig från nämnda

afgäld. För de i föreliggande proposition ifrågavarande landgillen in. in.

har nu föreslagits aflösning efter en räntefot af 4y2 procent. Det synes

emellertid utskottet tvifvelaktigt, huruvida de för afgäldsgifvaren i jämförelsevis

ringa mån fördelaktigare villkor, som sålunda föreslagits för landgillets

inlösen, skola — äfven med de af departementschefen i utsikt

ställda åtgärder för befordrande af en hastigare aflösning — komma att i

någon mera afsevärd omfattning påskynda aflösningen.

Med hänsyn till önskvärdheten af att nu ifrågavarande, i regeln endast - till ytterst obetydliga belopp uppgående afgälder — hvilka för öfrig! förekomma

endast i en mindre del af riket — snarast möjligt må komma att

upphöra, anser utskottet, lika med förbemälde motionär herr J. Bengtsson

i Bjärnalt, skäl icke saknas för att genom någon ökning i aflösningsprocenten

och däraf följande nedsättning i löseskillingsbeloppet bereda

afgäldsgifvaren ytterligare någon lindring i aflösningsvillkoren. Utskottet

finner sig emellertid icke kunna förorda en förhöjning i den af motionären

ifrågasatta utsträckning, men anser att räntefoten, efter hvilken aflösningen

må äga rum, skäligen må kunna bestämmas till fem procent.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen — med förklarande att Kung! Maj:ts

ifrågavarande förslag icke kunnat oförändradt antagas —

må, i anledning af såväl Ivungl. Maj:ts föreliggande

proposition som herr J. Bengtssons i Bjärnalt motion

n:o 323 för sin del besluta,

l:o) att, där landgille till kyrka, prästerskap eller

klockare utgår af hemman eller lägenhet i Skåne, Halland

eller Blekinge utan att rätten till landgillets uppbärande

motsvaras af äganderätt till jord, ägaren eller

innehafvare!! af den landgillepliktiga fastigheten må friköpa

sig från skyldigheten att utgöra detta landgille mot

erläggande af ett penningbelopp, som i årlig ränta efter

fem procent af kastar en summa lika med landgillet;

att, där landgillet består af en eller flera persedlar,

för hvilka visst penningvärde icke blifvit genom behörigt

beslut fastställdt, till grund för löseskillingens

beräknande skall läggas mediet af de tio senast förflutna

årens markegångspris enligt litt. A i länets markegångstaxa

eller, därest sådant pris ej finnes i sagda taxa

upptaget, det penningvärde, hvartill afgälden skäligen

uppskattas;

att, beträffande landgille till prästerskap eller klockare,

vederbörande ej må begagna sig af aflösningsrätten

under nuvarande landgilletagares tjänstetid, för

så vidt denne ej därtill lämnar sitt samtycke;

att ägare eller innehafvare af landgillepliktig fastighet,

som vill inlösa landgillet, skall därom göra ansökan

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att

pröfva, huruvida inlösen enligt nu angifna grunder må

äga rum, samt, därest så befinnes, fastställer löseskillingen

och tillika utsätter viss dag då sökanden, vid

äfventyr att beslutet eljest anses förfallet, senast har

att till vederbörande kyrkoråd inbetala löseskillingen;

att, sedan beslutet, som genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg skall delgifvas jämväl den

till landgillet berättigade, vunnit laga kraft och sökanden

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande styrkt sig

hafva fullgjort hvad honom på grund däraf åligger,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande har att förordna om

införande i kronans jordebok af anteckning, att afgäldsskyldigheten

upphört;

att landgille, som belöper på tiden, innan löseskillingen

till vederbörande erlagts, icke innefattas i aflösningen;
att

löseskilling för landgille till prästerskap eller

klockare skall, tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t

annorlunda förordnar, under församlingens ansvar af

kyrkorådet förvaltas efter samma grund, som för förvaltningen

af kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt

för vederbörande indelningshafvare att uppbära därå

upplöpande ränta;

att beträffande prästerskapets landgillen af detsamma

på lön anslagna annex- och mensalhemman samt af

prästänkesäten, Kungl. Maj:ts befallningshafvande och

domkapitlet skola tillse, att vid blifvande ny utarrendering,

där så ej redan skett, berörda landgille upphör

att utgå;

att öfver Kungl. Majfts befallningshafvandes beslut

i ärende, hvarom här förut sägs, klagan må föras hos

Kungl. Maj:ts och rikets kammarkollegium; samt

att dessa bestämmelser icke skola äga tillämpning

i afseende å landgille, som utgår af till skatte försålda

s. k. halländska kyrkohemman eller innehafves under

patronatsrätt;

2:o) att ägare af hemman, hvilket blifvit till skatte

löst i enlighet med bestämmelserna i nådiga kungörelsen

angående försäljning till skatte af de s. k. halländska

kyrkohemmanen den 11 september 1863, må friköpa sig

från skyldigheten att utgöra hemmanet åliggande landgille

och »ränta i följd af skatteköp» mot erläggande af ett

penningbelopp, som i årlig ränta eftervin procent lämnar

en afkastning lika med summan af berörda afgälder,

hvarvid till grund för beräknande af löseskillingen för

spannmålsräntan äfvensom för landgillet, där detsamma

utgår i smör, skall läggas senast fastställda medelmarkegångspris,

enligt litt. C i länets markegångstaxa;

att beträffande afgälder af ifrågavarande slag, hvilka

utgå till prästerskapet, vederbörande ej må begagna sig

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 7.

af denna rättighet under nuvarande afgäldstagares tjänstetid,

för så vidt denna ej därtill lämnar sitt samtycke;

att löseskillingen för sistberörda afgälder skall tills

vidare och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar,

under vederbörande församlings ansvar af dess kyrkoråd

förvaltas efter samma grund, som för förvaltning af

kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande

indelningshafvare att uppbära därå upplöpande

ränta;

att löseskillingen för ifrågavarande afgälder må fördelas

till betalning under en tid af sex år med lika

belopp årligen jämte ränta efter fem procent å oguldet

kapital under villkor, att till säkerhet för amorteringens

fullgörande fastställes inteckning i hemmanet samt därjämte,

för så vidt inteckningen icke faller inom hälften

af medeltalet af bevillningstaxeringsvärdena för de fem

sistförflutna åren, ställes borgen af minst två personer,

de där borga en för bägge och bägge för en, såsom för

egen skuld, och hvilkas vederhäftighet är af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande eller domaren styrkt;

att, sedan inlösen skett, anmälan därom skall göras

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig

anteckning i jordeboken; samt

att hvad nu föreslagits icke skall äga tillämpning

å afgälder af ifrågavarande slag, hvilka innehafvas under

patronatsrätt.

Stockholm den 14 maj 1908.

På utskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.