Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Iiungl. Maj:t angående föreskrifter för vinnande af säkerhet om död persons identitet och dödsorsaken.

1908-03-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 1TU 1908:16, Skrifvelse till Iiungl. Maj:t angående föreskrifter för vinnande af säkerhet om död persons identitet och dödsorsaken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o. 16.

1

N:o 16.

''Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1908 kl. 1 e. m.

Andra Kammarens första tillf ätlig a idslcotts utlåtande,

n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse

till Iiungl. Maj:t angående föreskrifter för vinnande af

säkerhet om död persons identitet och dödsorsaken.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n o 124, hemställer herr Motionen.

S. T. Palme, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla,

det täcktes Konungen låta utreda frågan om huru bot må kunna rådas

för den nuvarande osäkerheten beträffande dels död persons identitet, dels

dödsorsaken, samt i sinom tid inkomma till Kiksdagen med de förslag,

hvartill utredningen kan gifva anledning».

Till stöd för denna hemställan erinrar motionären till en början om

den s. k. Borgstenaskandalen förlidet år, då såväl kyrkoherde som läkare,

utan från deras sida företagen likbesiktning, utfärdat dödsbevis för en

person, som falskeligen uppgifvits hafva aflidit, hvarigenom denna person

till en tid kunde hållas dold och fick gälla såsom död, under det att den

likkista, som blifvit nedsatt i grafven, sedermera befanns innehålla endast

några sandpåsar.

Sedan därefter i motionen anförts vederbörande läkares förklaring,

att det vore hvarje läkares plikt att på begäran utfärda dödsattest för eu

hvar person, som han vårdat, då anmälan om dödsfallet gjordes; att lagen

ej föreskrefve honom likbesiktning; att han vore skyldig tro på lämnade

uppgifter; samt att dylika dödsattester utfärdades i hundradetal, utan att

läkare gjort någon likbesiktning, fortsätter motionären:

Bill. till Biksd. Prof. 1908.''8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft. (N:o 16.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

»Om man nu efterser, huru sådana förhållanden, som i Borgstenasaken

kommit till synes, verkligen kunna inträtfa, utan att svensk lag trades

för när, mötes man af eu hel följd af knapphändiga lagparagrafer.

I lagen angående jordfästning den 25 maj 1894 § 1 föreskrifves:

»När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den högmässogudstjänst,

som näst efter skedd anmälan om dödsfallet inträffar . . .,

tillkännagifvas med tacksägelse i den ordning kyrkohandboken föreskrifver.»

I kungliga förordningen den 6 augusti 1894 angående kyrkoböckers

förande stadgas i § 31 bl. a.: »Dödsfall vare eu hvar som vederbör pliktig

att till pastor skyndsamt anmäla» och i § 26 att »rätt inskrifningsort

för timadt dödsfall och begrafning är den församling» etc.

Något bestämdt uttalande om hvem »vederbörande» är, eller om

denne vederbörande skall på något sätt styrka sin anmälan, finnes egentligen

icke, åtminstone endast medelbart. I hvarje fall innehåller icke

nämnda förordning, där saken rätteligen hör hemma, något som helst

stadgande härom.

Kommitterade för utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen

hafva i afgifvet betänkande den 5 april 1892 sid. 80 ansett, att »det icke

borde i kyrkolag bestämmas, hvem dylik anmälan åligger och huru den

bör ske».

I nyssnämnda förordning finnes föreskrifvet, att den aflidne skall

jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, men intet stadgande finnes

därom, att vederbörande prästman skall förvissa sig om den jordfästades

identitet.

I kungl. kungörelsen angående meddelande af uppgifter till rikets

officiella statistik den 4 november 1859 stadgas »för åstadkommande af

en, så vidt ske kan, fullständig och tillförlitlig statistik öfver dödsorsakerna

»,

»a) att inom alla städer, som hafva anställde läkare, pastor eller den

hans ställe företräder, äfvensom prest eller föreståndare för församling af

främmande trosförvandt^-, skall, vid hvarje dödsfall, i den så kallade

dödboken verkställa anteckningen om dödsorsaken, grundad på de af sterbhuset

eller andra vederbörande företedda läkare-intyg, hwilka, hvad angår

barnaföderskor och nyfödda barn, som ej åtnjutit läkarebiträde, jemväl

må kunna ersättas af examinerad barnmorskas uppgift;

b) att å landsbygden och i de städer, som ej hafva anställde läkare,

pastor eller den som hans ställe företräder, äfvensom prest eller föreståndare

för främmande församling, skall, vid anmälan om. timadt dödsfall, i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utsjö tts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

dödboken göra anteckning om dödsorsaken, i händelse densamma, efter de

upplysningar, som kunna inkemtas, härrört af egen eller andras handawerkan,

olyckshändelse, gängse farsot eller någon för orten egen, så kallad

endemisk sjukdom; hvaremot i öfriga fall det må vara åt pastors eller

församlingsföreståndares godtfinnande öfwerlämnadt att i nämnde bok inskrifwa,

hwad han om dödsorsaken såsom tillförlitligt erfarit och kan finna

anteckningsvärdt;

c) att hvarje praktiserande läkare skall, när någon aflidit, som han

i dess sista sjukdom wårdat, ofördröjligen och kostnadsfritt meddela intyg

öfver dödsorsaken; och

d) att, der till dödsorsakens utrönande laga undersökning påkallats,

vederbörande polismyndighet skall ombesörja, att uppgift om dödsorsaken

ofördröjligen varder meddelad vederbörande pastors-embete eller församlingsföreståndare.

»

Denna kungl. kungörelse, som säger sig afse åstadkommandet af »fullständig

och tillförlitlig» statistik öfver dödsorsakerna, är, såsom uppenbarligen

framgår af citerade föreskrifter, hvarken i stånd att lämna en

fullständig eller en tillförlitlig sådan statistik. Det är nämligen alldeles

tydligt, att — äfven om dödsorsakerna i städerna i allmänhet konstateras

af läkare — det stora flertalet aflidne begrafvas, utan att vederbörande

präst, annat än genom en obestyrkt uppgift af anhöriga eller närboende

förvissat sig om dödsfallet, och utan någon som helst säkerhet för att

den person, som begrafves, är identisk med den såsom död anmälde.

En framstående läkare framhåller med anledning af här relaterade

fall den lysande ställning vårt fosterland under ett tidigare skede intog

såsom föregångslandet på befolkningsstatistikens område. »Sverige har eu

tid med rätta varit berömdt för sin statistik, nu stå vi däremot, särskildt

i afseende på dödsstatistik, efter en hel mängd andra länder. Det är ej

blott emedan denna är eu viktig gradmätare på våra framsteg i sanitärt

hänseende, som detta förhållande är att beklaga, utan äfven af rent praktiska

skäl. Enligt lagen af den 13 maj 1904 skall läkaren hos hälsovårds-

eller kommunalnämnd anmäla hvarje dödsfall af lungsot i hans

praktik. Läkaren får dock mycket sällan reda på när en person på landsbygden

aflidit, om han ej händelsevis får se det i tidningen. Denna anmälningsplikt

har därför mycket liten betydelse. Äfven i epidemitider

vore det af vikt att få reda på dödsfallen.»

Väsentligt bättre är det ställdt i Norge, där dödsorsaken konstateras

af läkare vid ej mindre än 85 % af dödsfallen i hela riket. Här tyckes

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ut skott et s

yttrande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

det sedan 1881 vara så ställdt, att de anhöriga lämna uppgifter om dödsfallen,

hvarvid den behandlande läkaren skall intyga dödsorsaken.

I Danmark verkställde läkare redan 1895 liksyn i 25 % af dödsfallen

på landsbygden; eljest sker denna genom liksynsmän eller mera sällan

genom barnmorskor. 1904 föreslog sundhetskollegium såvidt möjligt

allmän obligatorisk liksyn, verkställd af läkare, men detta förslag vann

icke regeringens gillande. Nu har läkaren skyldighet verkställa liksyn

blott inom xk mil från sin bostad. Utom detta område verkställes liksyn

af två liksyningsmän jämlikt en särskild för sådana utfärdad instruktion,

allt i enlighet med en år 1871 stiftad lag.

I Finland skall prästerskapet lämna uppgifter till provinsialläkarna

om dödsfall i akuta infektionssjukdomar och lungsot. Dessa uppgifter

erhållas på samma sätt som hos oss. Fn kommitté föreslog 1904, att

prästen bör före begrafniugen fordra dödsattest i de kommuner, där läkare

är bosatt.

Om inom vårt land under tider, då kommunikationsväsendet var

dåligt och tillgången till läkare knapp, man nödgades finna sig i en större

släpphändthet med afseende på dessa förhållanden, så synes nu tiden böra

vara inne för att på lagstiftningens väg åstadkomma ett bättre sakernas

tillstånd.

Där läkare finnes i närheten, sålunda i städer, köpingar, flertalet

stationssamhällen, de stora kyrkobyarna i Norrland o. s. v., torde ett

system med lagstadgad liksyn icke vara svårare att genomföra i vårt land

än i andra länder. På den egentliga landsbygden kan det åter gifvetvis

möta svårigheter eller till och med vara omöjligt att få ett lik af läkare

besiktigadt. Om emellertid vid sådana fall stadgades, att inför pastor

dödsfallet skulle styrkas genom intyg af trovärdige, kände män, äfvensom

att anledningen till dödsfallet, där den icke vore alldeles uppenbar, skulle

styrkas genom en efter visst formulär afgifven berättelse om den dödes

sista sjukdom, synes den nu rådande osäkerheten till det väsentligaste

vara häfd. Och tillåter jag mig i detta afseende hänvisa till dansk »Lov

om Ligsyn» af den 1 april 1871.»

Såsom af motionen framgår, anser motionären, att för närvarande tillräckliga

bestämmelser ej finnas för utrönande af död persons identitet;

ej heller anser han nu gällande stadganden medföra trygghet för att statistiken

öfver dödsorsakerna blir så fullständig och tillförlitlig som önskvärd!

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N;o 16.

vore, hvarför han efter af Kung!. Maj:t verkställd utredning önskar få

till stånd bestämmelser, som skulle råda bot i båda dessa afseenden.

Hvad särskildt beträffar de statistiska uppgifterna öfver dödsfallen,

inlämnas dessa uppgifter under januari månad till statistiska centralbyrån

från alla församlingar i riket för det näst föregående året, och skola de,

där så ske kan, jämväl upptaga dödsorsakerna.

I regeln förhåller det sig väl numera så i vårt land, att läkare anlitas

vid de allra flesta allvarsamma sjukdomsfall åtminstone i städer, köpingar

och köpingliknande samhällen, hvarest läkare ju i allmänhet finnes

att tillgå. Hufvudsakligen är det blott på den egentliga landsbygden

och särskildt i glest befolkade landsändar, som dödsfall inträffa, innan

läkare hinner tillkallas, eller, där läkare bor särdeles aflägset från den

sjuke, utan att läkarehjälp sökes. I)å läkare är skyldig afgifva dödsattest

öfver hvar och en afliden, som han behandlat under den sista sjukdomen,

så torde man af det anförda kunna draga den slutsatsen, att dödsorsaken

kan konstateras af läkare i ett flertal dödsfall, ehuru det enligt kungl.

kungörelsen den 4 nov. 1859 angående meddelande af uppgifter till rikets

officiella statistik synes åligga prästerskapet allenast i städerna att i dödboken

anteckna dödsorsaken med stöd af vederbörande läkares attest. Sådana

anteckningar torde emellertid det oaktadt i rätt stor utsträckning

göras äfven af prästerskapet å landsbygden. Det af motionären uppgifua

förhållandet, att det är »väsentligt bättre ställdt i Norge, där dödsorsaken

konstateras af läkare vid ej mindre än 85 procent af dödsfallen i hela

riket», torde vara mera skenbart än verkligt och bero därpå, att man här

i Sverige hittills ej fästat afseende vid eller statistiskt bearbetat prästerskapets

anteckningar rörande dödsorsakerna för å landsbygden aflidna, äfvensom

möjligen på att sådana anteckningar i en del fall ej skett, äfven

där de kunnat stödjas på tillförlitliga uppgifter. Själfva konstaterandet

af dödsorsakerna tillgår i Norge, enligt motionärens uppgift, så, att »de

anhöriga lämna uppgifter om dödsfallen, hvarvid den behandlande läkaren

skall intyga dödsorsaken». Detta förfarande stämmer ju rätt väl öfverens

med det — äfven vid Borgstenafallet tillämpade —- tillvägagångssättet hos

oss. Någon obligatorisk liksyn från läkarens sida innebär denna anordning

icke. Norges försteg framför Sverige i nu omhandlade afseende synes

alltså ligga väsentligen endast däri, att man därstädes statistiskt bearbetat

ett material, hvartill motsvarigheten förefinnes eller åtminstone med

lätthet kan anskaffas jämväl hos oss, ehuru det hittills ej i vårt land

kommit till användning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

Motionären medgifver, att det på landsbygden kan vålla svårigheter,

ja, till och med vara omöjligt att få ett lik besiktigadt af läkare. För

sådaua fall anser han det emellertid böra stadgas, att dödsfallet skall styrkas

genom intyg af trovärdige och kände män, s. k. liksyningsmän,

äfvensom att anledningen till dödsfallet, där den icke är alldeles uppenbar,

skall styrkas genom en efter visst formulär afgifven berättelse om

den dödes sista sjukdom.

Omförmälda liksyningsmän skulle gifvetvis kunna intyga den dödes identitet.

Men ingalunda torde de i sådana fall, där läkare ej behandlat den

afiidne under hans sista sjukdom eller varit i tillfälle att konstatera dödsorsaken,

kunna säkrare angifva denna än hvad för närvarande kan ske genom

församlingspastorerna, som, äfven i händelse läkareattest eller särskild

berättelse om den aflidnes sista sjukdom ej erhålles, äro i tillfälle

att göra anteckning om dödsorsaken efter de upplysningar, som kunna

inhämtas genom den dödes anhöriga eller efter hvad de om densamma

annars erfara såsom tillförlitligt. Genom de af motionären föreslagna åtgärderna

synes alltså ej kunna åvägabringas någon fullständigare och tillförlitligare

statistik öfver dödsorsakerna än den, som redan under nuvarande

förhållanden kan åvägabringas. För åstadkommande af en dylik statistik

skulle tydligen erfordras särskild likbesiktning, eventuellt obduktion,

af läkare i alla sådana fall, där den afiidne ej erhållit läkarevård under

den sista sjukdomen. Men dels skulle kostnaderna för en sådan likbesiktning

drabba vårt lands befolkning alltför ojämt, dels skulle dessa kostnader

i många fall blifva högst betungande, hvarför utskottet i likhet

med motionären ej anser sig kunna sätta något dylikt i fråga.

Förnämligast torde motionen emellertid afse att få till stånd eu större

visshet om död persons identitet, samt vara föranledd däraf, att dödsbevis

nu på grund af gällande författningar kan och får utfärdas af såväl läkare

som vederbörande pastor utan föregående okulär besiktning eller

liksyn från någonderas sida. Motionären anser detta förhållande vara anledning

till att skandaler, sådana som den i Borgstena förlidet år, kunnat inträffa,

och i viss mån måste man gifva honom rätt häruti. Men äfven en

annan omständighet torde härvidlag höra tagas i betraktande såsom medverkande

orsak. Hufvudpersonerna i Borgstenasaken voro nyligen inflyttade

till Borgstena och för de öfriga församlingsborna i det närmaste

okända, då dödsfallet föregafs hafva ägt rum. Den kontroll, som församlingsbor

och särskildt grannar vanligen utöfva gent emot hvarandra —

med eller utan afsikt — kunde i förevarande fall sålunda ej göra sig fullt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 1) Utlåtande N:o 16.

gällande. Alldeles overksam var den dock ej, ty i följd af vissa af de

närboende uttalade misstankar föranstaltades uppgräfning och undersökning

af det förmenta liket, hvarvid bedrägeriet blottades.

Bedrägerier, sådana som det nu omnämnda från Borgstena, hvilka

väl i regeln hafva till syftemål att på svekfullt sätt utbekomma något lifförsäkringsbelopp,

äro likväl helt säkert i vårt land ytterst sällan förekommande,

ej minst därför, att utsikterna att lyckas måste vara synnerligen små.

Detta senare åter har sin grund dels i ofvan antydda kontroll från grannars

och närboendes sida, dels i den omständigheten, att den, som skall gälla

såsom död, naturligtvis själf måste samtycka därtill. Under sådana förhållanden

har utskottet ej kunnat finna, att några särskilda lagstiftningsåtgärder

för nu ifrågavarande ändamål äro af behofvet påkallade. I hvarje

fall har utskottet ansett den af motionären åsyftade vissheten rörande

såväl död persons identitet som dödsorsaken ej kunna vinnas utan genom

införande af obligatorisk likbesiktning af läkare. Ett stadgande af sådan

innebörd har emellertid motionären själf icke funnit sig kunna förorda.

En likbesiktning åter endast för vissa fall och utförd af andra personer

än läkare skulle hvarken i afseende å statistiken öfver dödsorsakerna eller

i fråga om fastställandet af död persons identitet kunna medföra väsentligt

bättre förhållanden i berörda hänseenden än de, som redan f. n. förefiunas

eller med begagnande af tillgängliga utvägar kunna åvägabringas.

Hvad särskildt angår konstaterandet af dödsorsaken och den dödes identitet

vid dödsfall, som af eu eller annan anledning förefalla misstänkta,

tillåter utskottet sig erinra, att en af Kungl. Maj:t den 17 juni 1904

tillsatt kommitté utarbetat ett förslag till lag om rättslig liksyn för dylika

fall, hvilket förslag f. n. föreligger till pröfning, och att frågan sålunda

i denna del redan är föremål för vederbörande myndigheters behandling.

Yid sådant förhållande och på grund af hvad i öfrigt här anförts

finner utskottet sig böra hemställa,

att herr S. T. Palmes förevarande motion ej må

till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1908.

På utskottets vägnar:

ROBERT JOHANSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.