Skrifvelse till Iiungl. Maj:t angående föreskrifter för vinnande af säkerhet om död persons identitet och dödsorsaken.
1908-03-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 1TU 1908:16, Skrifvelse till Iiungl. Maj:t angående föreskrifter för vinnande af säkerhet om död persons identitet och dödsorsaken.
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o. 16.
1
N:o 16.
''Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1908 kl. 1 e. m.
Andra Kammarens första tillf ätlig a idslcotts utlåtande,
n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Iiungl. Maj:t angående föreskrifter för vinnande af
säkerhet om död persons identitet och dödsorsaken.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n o 124, hemställer herr Motionen.
S. T. Palme, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla,
det täcktes Konungen låta utreda frågan om huru bot må kunna rådas
för den nuvarande osäkerheten beträffande dels död persons identitet, dels
dödsorsaken, samt i sinom tid inkomma till Kiksdagen med de förslag,
hvartill utredningen kan gifva anledning».
Till stöd för denna hemställan erinrar motionären till en början om
den s. k. Borgstenaskandalen förlidet år, då såväl kyrkoherde som läkare,
utan från deras sida företagen likbesiktning, utfärdat dödsbevis för en
person, som falskeligen uppgifvits hafva aflidit, hvarigenom denna person
till en tid kunde hållas dold och fick gälla såsom död, under det att den
likkista, som blifvit nedsatt i grafven, sedermera befanns innehålla endast
några sandpåsar.
Sedan därefter i motionen anförts vederbörande läkares förklaring,
att det vore hvarje läkares plikt att på begäran utfärda dödsattest för eu
hvar person, som han vårdat, då anmälan om dödsfallet gjordes; att lagen
ej föreskrefve honom likbesiktning; att han vore skyldig tro på lämnade
uppgifter; samt att dylika dödsattester utfärdades i hundradetal, utan att
läkare gjort någon likbesiktning, fortsätter motionären:
Bill. till Biksd. Prof. 1908.''8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft. (N:o 16.) 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.
»Om man nu efterser, huru sådana förhållanden, som i Borgstenasaken
kommit till synes, verkligen kunna inträtfa, utan att svensk lag trades
för när, mötes man af eu hel följd af knapphändiga lagparagrafer.
I lagen angående jordfästning den 25 maj 1894 § 1 föreskrifves:
»När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den högmässogudstjänst,
som näst efter skedd anmälan om dödsfallet inträffar . . .,
tillkännagifvas med tacksägelse i den ordning kyrkohandboken föreskrifver.»
I kungliga förordningen den 6 augusti 1894 angående kyrkoböckers
förande stadgas i § 31 bl. a.: »Dödsfall vare eu hvar som vederbör pliktig
att till pastor skyndsamt anmäla» och i § 26 att »rätt inskrifningsort
för timadt dödsfall och begrafning är den församling» etc.
Något bestämdt uttalande om hvem »vederbörande» är, eller om
denne vederbörande skall på något sätt styrka sin anmälan, finnes egentligen
icke, åtminstone endast medelbart. I hvarje fall innehåller icke
nämnda förordning, där saken rätteligen hör hemma, något som helst
stadgande härom.
Kommitterade för utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen
hafva i afgifvet betänkande den 5 april 1892 sid. 80 ansett, att »det icke
borde i kyrkolag bestämmas, hvem dylik anmälan åligger och huru den
bör ske».
I nyssnämnda förordning finnes föreskrifvet, att den aflidne skall
jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, men intet stadgande finnes
därom, att vederbörande prästman skall förvissa sig om den jordfästades
identitet.
I kungl. kungörelsen angående meddelande af uppgifter till rikets
officiella statistik den 4 november 1859 stadgas »för åstadkommande af
en, så vidt ske kan, fullständig och tillförlitlig statistik öfver dödsorsakerna
»,
»a) att inom alla städer, som hafva anställde läkare, pastor eller den
hans ställe företräder, äfvensom prest eller föreståndare för församling af
främmande trosförvandt^-, skall, vid hvarje dödsfall, i den så kallade
dödboken verkställa anteckningen om dödsorsaken, grundad på de af sterbhuset
eller andra vederbörande företedda läkare-intyg, hwilka, hvad angår
barnaföderskor och nyfödda barn, som ej åtnjutit läkarebiträde, jemväl
må kunna ersättas af examinerad barnmorskas uppgift;
b) att å landsbygden och i de städer, som ej hafva anställde läkare,
pastor eller den som hans ställe företräder, äfvensom prest eller föreståndare
för främmande församling, skall, vid anmälan om. timadt dödsfall, i
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utsjö tts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.
dödboken göra anteckning om dödsorsaken, i händelse densamma, efter de
upplysningar, som kunna inkemtas, härrört af egen eller andras handawerkan,
olyckshändelse, gängse farsot eller någon för orten egen, så kallad
endemisk sjukdom; hvaremot i öfriga fall det må vara åt pastors eller
församlingsföreståndares godtfinnande öfwerlämnadt att i nämnde bok inskrifwa,
hwad han om dödsorsaken såsom tillförlitligt erfarit och kan finna
anteckningsvärdt;
c) att hvarje praktiserande läkare skall, när någon aflidit, som han
i dess sista sjukdom wårdat, ofördröjligen och kostnadsfritt meddela intyg
öfver dödsorsaken; och
d) att, der till dödsorsakens utrönande laga undersökning påkallats,
vederbörande polismyndighet skall ombesörja, att uppgift om dödsorsaken
ofördröjligen varder meddelad vederbörande pastors-embete eller församlingsföreståndare.
»
Denna kungl. kungörelse, som säger sig afse åstadkommandet af »fullständig
och tillförlitlig» statistik öfver dödsorsakerna, är, såsom uppenbarligen
framgår af citerade föreskrifter, hvarken i stånd att lämna en
fullständig eller en tillförlitlig sådan statistik. Det är nämligen alldeles
tydligt, att — äfven om dödsorsakerna i städerna i allmänhet konstateras
af läkare — det stora flertalet aflidne begrafvas, utan att vederbörande
präst, annat än genom en obestyrkt uppgift af anhöriga eller närboende
förvissat sig om dödsfallet, och utan någon som helst säkerhet för att
den person, som begrafves, är identisk med den såsom död anmälde.
En framstående läkare framhåller med anledning af här relaterade
fall den lysande ställning vårt fosterland under ett tidigare skede intog
såsom föregångslandet på befolkningsstatistikens område. »Sverige har eu
tid med rätta varit berömdt för sin statistik, nu stå vi däremot, särskildt
i afseende på dödsstatistik, efter en hel mängd andra länder. Det är ej
blott emedan denna är eu viktig gradmätare på våra framsteg i sanitärt
hänseende, som detta förhållande är att beklaga, utan äfven af rent praktiska
skäl. Enligt lagen af den 13 maj 1904 skall läkaren hos hälsovårds-
eller kommunalnämnd anmäla hvarje dödsfall af lungsot i hans
praktik. Läkaren får dock mycket sällan reda på när en person på landsbygden
aflidit, om han ej händelsevis får se det i tidningen. Denna anmälningsplikt
har därför mycket liten betydelse. Äfven i epidemitider
vore det af vikt att få reda på dödsfallen.»
Väsentligt bättre är det ställdt i Norge, där dödsorsaken konstateras
af läkare vid ej mindre än 85 % af dödsfallen i hela riket. Här tyckes
4
Ut skott et s
yttrande.
Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.
det sedan 1881 vara så ställdt, att de anhöriga lämna uppgifter om dödsfallen,
hvarvid den behandlande läkaren skall intyga dödsorsaken.
I Danmark verkställde läkare redan 1895 liksyn i 25 % af dödsfallen
på landsbygden; eljest sker denna genom liksynsmän eller mera sällan
genom barnmorskor. 1904 föreslog sundhetskollegium såvidt möjligt
allmän obligatorisk liksyn, verkställd af läkare, men detta förslag vann
icke regeringens gillande. Nu har läkaren skyldighet verkställa liksyn
blott inom xk mil från sin bostad. Utom detta område verkställes liksyn
af två liksyningsmän jämlikt en särskild för sådana utfärdad instruktion,
allt i enlighet med en år 1871 stiftad lag.
I Finland skall prästerskapet lämna uppgifter till provinsialläkarna
om dödsfall i akuta infektionssjukdomar och lungsot. Dessa uppgifter
erhållas på samma sätt som hos oss. Fn kommitté föreslog 1904, att
prästen bör före begrafniugen fordra dödsattest i de kommuner, där läkare
är bosatt.
Om inom vårt land under tider, då kommunikationsväsendet var
dåligt och tillgången till läkare knapp, man nödgades finna sig i en större
släpphändthet med afseende på dessa förhållanden, så synes nu tiden böra
vara inne för att på lagstiftningens väg åstadkomma ett bättre sakernas
tillstånd.
Där läkare finnes i närheten, sålunda i städer, köpingar, flertalet
stationssamhällen, de stora kyrkobyarna i Norrland o. s. v., torde ett
system med lagstadgad liksyn icke vara svårare att genomföra i vårt land
än i andra länder. På den egentliga landsbygden kan det åter gifvetvis
möta svårigheter eller till och med vara omöjligt att få ett lik af läkare
besiktigadt. Om emellertid vid sådana fall stadgades, att inför pastor
dödsfallet skulle styrkas genom intyg af trovärdige, kände män, äfvensom
att anledningen till dödsfallet, där den icke vore alldeles uppenbar, skulle
styrkas genom en efter visst formulär afgifven berättelse om den dödes
sista sjukdom, synes den nu rådande osäkerheten till det väsentligaste
vara häfd. Och tillåter jag mig i detta afseende hänvisa till dansk »Lov
om Ligsyn» af den 1 april 1871.»
Såsom af motionen framgår, anser motionären, att för närvarande tillräckliga
bestämmelser ej finnas för utrönande af död persons identitet;
ej heller anser han nu gällande stadganden medföra trygghet för att statistiken
öfver dödsorsakerna blir så fullständig och tillförlitlig som önskvärd!
5
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N;o 16.
vore, hvarför han efter af Kung!. Maj:t verkställd utredning önskar få
till stånd bestämmelser, som skulle råda bot i båda dessa afseenden.
Hvad särskildt beträffar de statistiska uppgifterna öfver dödsfallen,
inlämnas dessa uppgifter under januari månad till statistiska centralbyrån
från alla församlingar i riket för det näst föregående året, och skola de,
där så ske kan, jämväl upptaga dödsorsakerna.
I regeln förhåller det sig väl numera så i vårt land, att läkare anlitas
vid de allra flesta allvarsamma sjukdomsfall åtminstone i städer, köpingar
och köpingliknande samhällen, hvarest läkare ju i allmänhet finnes
att tillgå. Hufvudsakligen är det blott på den egentliga landsbygden
och särskildt i glest befolkade landsändar, som dödsfall inträffa, innan
läkare hinner tillkallas, eller, där läkare bor särdeles aflägset från den
sjuke, utan att läkarehjälp sökes. I)å läkare är skyldig afgifva dödsattest
öfver hvar och en afliden, som han behandlat under den sista sjukdomen,
så torde man af det anförda kunna draga den slutsatsen, att dödsorsaken
kan konstateras af läkare i ett flertal dödsfall, ehuru det enligt kungl.
kungörelsen den 4 nov. 1859 angående meddelande af uppgifter till rikets
officiella statistik synes åligga prästerskapet allenast i städerna att i dödboken
anteckna dödsorsaken med stöd af vederbörande läkares attest. Sådana
anteckningar torde emellertid det oaktadt i rätt stor utsträckning
göras äfven af prästerskapet å landsbygden. Det af motionären uppgifua
förhållandet, att det är »väsentligt bättre ställdt i Norge, där dödsorsaken
konstateras af läkare vid ej mindre än 85 procent af dödsfallen i hela
riket», torde vara mera skenbart än verkligt och bero därpå, att man här
i Sverige hittills ej fästat afseende vid eller statistiskt bearbetat prästerskapets
anteckningar rörande dödsorsakerna för å landsbygden aflidna, äfvensom
möjligen på att sådana anteckningar i en del fall ej skett, äfven
där de kunnat stödjas på tillförlitliga uppgifter. Själfva konstaterandet
af dödsorsakerna tillgår i Norge, enligt motionärens uppgift, så, att »de
anhöriga lämna uppgifter om dödsfallen, hvarvid den behandlande läkaren
skall intyga dödsorsaken». Detta förfarande stämmer ju rätt väl öfverens
med det — äfven vid Borgstenafallet tillämpade —- tillvägagångssättet hos
oss. Någon obligatorisk liksyn från läkarens sida innebär denna anordning
icke. Norges försteg framför Sverige i nu omhandlade afseende synes
alltså ligga väsentligen endast däri, att man därstädes statistiskt bearbetat
ett material, hvartill motsvarigheten förefinnes eller åtminstone med
lätthet kan anskaffas jämväl hos oss, ehuru det hittills ej i vårt land
kommit till användning.
6
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.
Motionären medgifver, att det på landsbygden kan vålla svårigheter,
ja, till och med vara omöjligt att få ett lik besiktigadt af läkare. För
sådaua fall anser han det emellertid böra stadgas, att dödsfallet skall styrkas
genom intyg af trovärdige och kände män, s. k. liksyningsmän,
äfvensom att anledningen till dödsfallet, där den icke är alldeles uppenbar,
skall styrkas genom en efter visst formulär afgifven berättelse om
den dödes sista sjukdom.
Omförmälda liksyningsmän skulle gifvetvis kunna intyga den dödes identitet.
Men ingalunda torde de i sådana fall, där läkare ej behandlat den
afiidne under hans sista sjukdom eller varit i tillfälle att konstatera dödsorsaken,
kunna säkrare angifva denna än hvad för närvarande kan ske genom
församlingspastorerna, som, äfven i händelse läkareattest eller särskild
berättelse om den aflidnes sista sjukdom ej erhålles, äro i tillfälle
att göra anteckning om dödsorsaken efter de upplysningar, som kunna
inhämtas genom den dödes anhöriga eller efter hvad de om densamma
annars erfara såsom tillförlitligt. Genom de af motionären föreslagna åtgärderna
synes alltså ej kunna åvägabringas någon fullständigare och tillförlitligare
statistik öfver dödsorsakerna än den, som redan under nuvarande
förhållanden kan åvägabringas. För åstadkommande af en dylik statistik
skulle tydligen erfordras särskild likbesiktning, eventuellt obduktion,
af läkare i alla sådana fall, där den afiidne ej erhållit läkarevård under
den sista sjukdomen. Men dels skulle kostnaderna för en sådan likbesiktning
drabba vårt lands befolkning alltför ojämt, dels skulle dessa kostnader
i många fall blifva högst betungande, hvarför utskottet i likhet
med motionären ej anser sig kunna sätta något dylikt i fråga.
Förnämligast torde motionen emellertid afse att få till stånd eu större
visshet om död persons identitet, samt vara föranledd däraf, att dödsbevis
nu på grund af gällande författningar kan och får utfärdas af såväl läkare
som vederbörande pastor utan föregående okulär besiktning eller
liksyn från någonderas sida. Motionären anser detta förhållande vara anledning
till att skandaler, sådana som den i Borgstena förlidet år, kunnat inträffa,
och i viss mån måste man gifva honom rätt häruti. Men äfven en
annan omständighet torde härvidlag höra tagas i betraktande såsom medverkande
orsak. Hufvudpersonerna i Borgstenasaken voro nyligen inflyttade
till Borgstena och för de öfriga församlingsborna i det närmaste
okända, då dödsfallet föregafs hafva ägt rum. Den kontroll, som församlingsbor
och särskildt grannar vanligen utöfva gent emot hvarandra —
med eller utan afsikt — kunde i förevarande fall sålunda ej göra sig fullt
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 1) Utlåtande N:o 16.
gällande. Alldeles overksam var den dock ej, ty i följd af vissa af de
närboende uttalade misstankar föranstaltades uppgräfning och undersökning
af det förmenta liket, hvarvid bedrägeriet blottades.
Bedrägerier, sådana som det nu omnämnda från Borgstena, hvilka
väl i regeln hafva till syftemål att på svekfullt sätt utbekomma något lifförsäkringsbelopp,
äro likväl helt säkert i vårt land ytterst sällan förekommande,
ej minst därför, att utsikterna att lyckas måste vara synnerligen små.
Detta senare åter har sin grund dels i ofvan antydda kontroll från grannars
och närboendes sida, dels i den omständigheten, att den, som skall gälla
såsom död, naturligtvis själf måste samtycka därtill. Under sådana förhållanden
har utskottet ej kunnat finna, att några särskilda lagstiftningsåtgärder
för nu ifrågavarande ändamål äro af behofvet påkallade. I hvarje
fall har utskottet ansett den af motionären åsyftade vissheten rörande
såväl död persons identitet som dödsorsaken ej kunna vinnas utan genom
införande af obligatorisk likbesiktning af läkare. Ett stadgande af sådan
innebörd har emellertid motionären själf icke funnit sig kunna förorda.
En likbesiktning åter endast för vissa fall och utförd af andra personer
än läkare skulle hvarken i afseende å statistiken öfver dödsorsakerna eller
i fråga om fastställandet af död persons identitet kunna medföra väsentligt
bättre förhållanden i berörda hänseenden än de, som redan f. n. förefiunas
eller med begagnande af tillgängliga utvägar kunna åvägabringas.
Hvad särskildt angår konstaterandet af dödsorsaken och den dödes identitet
vid dödsfall, som af eu eller annan anledning förefalla misstänkta,
tillåter utskottet sig erinra, att en af Kungl. Maj:t den 17 juni 1904
tillsatt kommitté utarbetat ett förslag till lag om rättslig liksyn för dylika
fall, hvilket förslag f. n. föreligger till pröfning, och att frågan sålunda
i denna del redan är föremål för vederbörande myndigheters behandling.
Yid sådant förhållande och på grund af hvad i öfrigt här anförts
finner utskottet sig böra hemställa,
att herr S. T. Palmes förevarande motion ej må
till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1908.
På utskottets vägnar:
ROBERT JOHANSSON.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.