Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning om arbetslösheten i Sverige m. m.
1908-03-24 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 1TU 1908:22, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning om arbetslösheten i Sverige m. m.
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 5.
1
ET:o 22,
Ankom till Riksd. kansli den 24 mars 1908 kl. 6 e. m.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning om arbetslösheten i Sverige m. m.
I en till utskottet öfverlämnad motion, n:o 82, har herr E. O. V.
Wavrinsky i Stockholm hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående arbetslösheten i Sverige samt rörande försäkring
mot dennas ekonomiska följder.
Herr Wavrinskys motion har följande lydelse:
»Den sociala försäkringens uppgift är att skydda de mindre bemedla- Sodalförsäkdes,
särskildt arbetstagarnes, ekonomiska existens vid de tillfällen, då de 1 m9e^uPP
utan egen förskyllan komma i den ställning att icke kunna försörja sig
själfva. I Sverige hafva statsmakterna hittills vidtagit åtgärder för sådan
försäkring mot följderna af dels sjukdom och dels olycksfall i arbete, och
för närvarande pågå lifliga sträfvanden att utveckla formerna samt utvidga
området för såväl sjuk- som olycksfallsförsäkringen.
I en samtidigt afgifven motion har jag tillåtit mig rikta uppmärksamheten
på angelägenheten, att statsmakterna befrämja och särskildt understödja
en blifvande moderskapsjörsäkring, åsyftande att barnsängskvinBih.
till Biksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Käft. (N:o 22) 1
2
Socialförsäkringen
och
fattigvården.
Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
norna må erhålla ersättning för den aflöning de förlora genom frånvaro
från arbetet.
Sjukförsäkringen är hos oss ordnad enligt den frivilliga försäkringens
principer, i det att staten åtnöjer sig med att genom lagstiftning reglera
samt ekonomiskt understödja den af frivilliga organisationer anordnade
verksamheten på detta område. Vår olycksfallsförsäkring är däremot så
till vida tvångsförsäkring, att dess skydd genom statens lagstiftningsmakt
tillförsäkrats alla arbetare inom vissa yrken, oberoende af deras egna åtgöranden.
Sedan länge tillbaka har vidare hos oss frågan om ålderdoms- och
invaliditetsför säkring varit aktuell, och i anledning af nästföregående Riksdags
skrifvelse i ämnet har Kungl. Maj:t nyligen tillsatt en kommitté
för frågans lösning. Därest i samband härmed äfven upptages spörsmålet
om understöd åt änkor och föräldralösa, så torde vi snart nog komma
därhän, att arbetstagaren och hans familj tillförsäkras verksamt ekonomiskt
skydd vid alla de eventualiteter, som medföra minskning i eller förlust af
arbetsförmågan.
Genom den sociala försäkringens framträdande och utveckling har
fattigvårdens begrepp och omfattning väsentligt förändrats. All den understödsverksamhet,
som här ofvan angifvits redan vara ordnad eller
böra ordnas såsom offentlig försäkring, hvilade ännu för några decennier
sedan på den offentliga och enskilda välgörenheten. Efter hand har det
emellertid allt klarare framstått såsom en orättvisa och obarmhärtighet
från samhällets sida att med välgörenhetens nådegåfvor afspisa dem, som
råkat i nödställd belägenhet, oaktadt de ärligen fyllt sin plikt som nyttiga
och verksamma arbetare. Det är denna förändrade uppfattning, som drifva
fram till lösning eller aktualitet den sociala försäkringens här ofvan
angifna olika grenar.
Samtidigt med att området för fattigvårdens verksamhet därigenom
inskränkts, har emellertid en fördjupad uppfattning utbildats af samhällets
skyldigheter gentemot äfven dem, som nu utgöra fattigvårdens föremål.
Och man har alltmer känt sig förpliktad sörja för, att dessa beklagansvärda,
oaktadt de måhända i många fall kunna sägas själfva bära ansvaret
för sin belägenhet, dock må på ett långt effektivare sätt, än tidigare
varit vanligt, tagas om hand och erhålla omvårdnad. En direkt följd af
det förändrade läge, i hvilket fattigvården nu befinner sig — dels på
grund af socialförsäkringens utveckling och dels genom de nya åsikterna
om fattigvårdens uppgifter — är ock Kungl. Maj:ts åtgärd att tillsätta en
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskott/ (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
särskild kommitté för revision af de lagbestämmelser, som reglera våra
fattigvårdsförhållanden. Vi befinna oss sålunda för tillfället i den situationen,
att gränserna mellan samt formerna för de olika grenarna af samhällets
ekonomiska omvårdnad om de mindre bemedlade nu skola klargöras
för vinnande af en allsidig och systematisk verksamhet på detta
område. Då det därvid är af största vikt, att alla hithörande frågor vinna
nödig belysning, har jag ansett tidpunkten vara inne att rikta uppmärksamheten
på behofvet af försäkring mot arbetslöshet.
Under det att de öfriga här ofvan berörda slagen af socialförsäkring''^^*^
åsyftat ekonomiskt skydd vid arbetsförmågans försämring, så har arbets- uppgift.
löshetsförsäkringen till uppgift att bereda understöd åt arbetare, som visserligen
äro fullt arbetsdugliga och arbetsvilliga, men det oaktadt ej kunna
erhålla sysselsättning, enär arbetsmarknaden af en eller annan anledning
ej förmår använda all disponibel arbetskraft.
Det lärer väl ej vara erforderligt att närmare skildra arbetslöshetens
verkningar för en arbetare, särskildt om han är familjefader. Redan det
att en person, som oförvitligt och dugligt skött sina åligganden i manga
år, helt plötsligt utan eget förvållande ser sig beröfvad den sysselsättning,
åt hvilken han ägnat sig och som gifvit honom en knapp men lugn utkomst,
måste på honom utöfva ett beklagligt inflytande. Och när så efter
några veckor de sista sparpenningarna taga slut, när arbetsredskap och det
mödosamt sammanbragta bohaget afyttrats, utan att han ända kan hålla
borta nöden från sig själf och sin familj, så vakna lätt hos honom bittra
känslor mot de förhållanden och det samhälle, i hvilka han lefver. De
arbetslösas legioner vid ekonomiska depressionsperioder ha i alla tider
utgjort den lätt mottagliga jordmån, i hvilken finnes näring för och gifves
upphof till de mest förtviflade tilltag.
Bland de arbetslösa har det ock alltid varit, som samhällets »olycksbarn»
till stor del rekryterats. Redan det att man saknar det stöd, som
ordnad sysselsättning ensamt kan gifva, är ju ägnadt att inleda en person
i åtskilliga frestelser. Och då härtill kommer brist på de nödvändigaste
lifsförnödenheterna — en brist, som synes dess mer förhatlig, när den är
oförskylld — så är det ej lätt för den arbetslöse själf eller hans hungrande
och frysande familj att hellre lida än söka pa orättmätig! sätt förhjälpa
sig ur sitt elände. Vid arbetslöshetstiden är det, som landsstrykarnes,
förbrytarnes och de prostituerades armeer starkast rekryteras.
Den ekonomiska och moraliska förlust, samhället lider genom en mängd
Fattigvården
och arbetslösheten.
Arbetslöshetsfrågan
i
Sverige.
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
förut nyttiga medlemmars öfvergång till att blifva onyttiga och sam hällsfarliga,
kan säkerligen ej taxeras nog högt. Det borde vara af den största
betydelse, att just vid kristider icke de arbetslösa ställas utan inkomst, så
att de breda lagrens köpförmåga plötsligt förminskas just vid samma tidpunkt,
som näringslifvet af andra skäl försvagas.
Hittills är det framför allt fattigvården, den offentliga och enskilda,
som sökt efter måttet af sina resurser taga hand om de arbetslösa och
deras familjer. Men det synes uppenbart, att denna utväg, som numera
allmänt erkännes vara olämplig i de fall, då arbetaren fått sin arbetsförmåga
nedsatt, måste vara än mer olämplig såsom hjälp åt den arbetare,
som vill och kan arbeta, men ej får sysselsättning. Den alldeles oförskyllda
arbetslösheten påkallar andra åtgärder än fattigvården, hvilken
enligt det allmänna föreställningssättet alltid på sina kunder sätter en
prägel af mindre-värdighet samt äfven medför förlust af vissa medborgerliga
rättigheter och därigenom bidrager att nedslå den fattigunderstöddes
själfkänsla, lefnadsmod och arbetsenergi för framtiden.
Vid den under oktober 1906 i Stockholm hållna kongressen för fattigvård
och folk försäkring, därvid fattigvårdens förhållande till arbetslösheten
särskildt behandlades, betonades också skarpt, att understödjandet af
de oförskylldt arbetslöse icke är en fattigvårdsfråga, utan måste behandlas
såsom ett särskildt problem, för hvars utredande kongressen beslöt
anhålla om regeringens åtgärder. Den allmänna uppfattningen, som vid
kongressen gjorde sig gällande, utvecklas närmare i den å kongressens
vägnar till Konungen öfverlämnade skrifvelse, som här bifogas såsom särskild
bilaga (Bil. 1).
Att frågan om arbetslösheten och dess bekämpande under den senare
tiden varit så föga uppmärksammad i vårt land, beror på det lyckliga
förhållandet, att vi kunnat glädja oss åt en längre tids oafbrutet göda
konjunkturer. Med hvarje år ha industri och samfärdsel utvidgats och
utvecklats samt tagit allt flera armar i anspråk. Då samtidigt emigrationen
från landet afledt stora skaror af den till produktivt arbete mognande
ungdomen, så har i stort sedt icke öfverflöd utan brist på arbetskraft
förelegat.
Men det har ej alltid varit så, utan i den nuvarande generationens
minne kvarstår ännu lifligt, huru under 1890-talets förra hälft arbetslösheten
var kronisk och särskildt under vintrarna antog betydande dimensioner
samt framkallade nöd och elände i vida kretsar bland våra kropps
-
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
arbetare. I anledning häraf tillsatte dåvarande öfverståtbållaren friherre
G. Tamm år 1894 en kommitté för utredning rörande arbetslösheten i Stockholm,
och därmed sammanhängande förhållanden\ Kommitténs år 1895
afgifna betänkande, som innehåller utförliga redogörelser för Stockholms
stads arbetslöshetspolitik under en längre följd af år samt utredningar
rörande motsvarande förhållanden såväl å andra orter i riket som ock i
utlandet, erbjuder ett mycket stort intresse äfven för studiet af de nuvarande
förhållandena. Såsom betecknande för den utsträckning, arbetslösheten
i Stockholm tog under slutet af 1880- och början af 1890-talet,
ma anföras, att — förutom åtskilliga åtgärder, som af stadens olika myndigheter
vidtogos för att under vintern låta de regelbundna kommunala
arbetena fortgå i största möjliga omfattning — nästan hvarje vinter stora
belopp anvisades till särskilda nödhjälpsarbeten, så t. ex. vintern 1891—92
ej mindre än 825,000 kr. Likartade åtgärder måste äfven tillgripas på
andra orter i landet, utan att man dock, trots de dryga utgifterna, lyckades
sysselsätta mer än mindredelen af de arbetslösa skarorna.
Att icke några genomgripande åtgärder i Stockholm vidtogos i anledning
af det lärorika och i många hänseenden uppslagsgifvande kommittébetänkandet,
berodde, såsom förut antydts, på att vid samma tid inträdde
den förbättring i de ekonomiska förhållandena, som sedan fortfarit allt
intill den senaste tiden. När de förhållanden något förbättrats, hvilka
gifvit anledning till kommittéutredningen, slog man sig åter till ro i
stället för att under den goda tiden förbereda sig att möta kommande
svårigheter.
Nu har emellertid åter en nedgång börjat i den långvariga högkonjunkturen,
och tyvärr torde såväl vårt affärslif som våra arbetare komma
att få bittert erfara dess verkningar. Man må dock icke tro, att arbetslösheten
endast skulle existera vid kristider, och att sålunda något behof
efter ständigt verkande skyddsmedel icke skulle förefinnas. Så är ingalunda
förhållandet, utan i det moderna storindustriella samhället är arbetslösheten
en alldeles konstant företeelse, äfven under de bästa konjunkturer.
Under den ständiga växlingen mellan gamla föråldrade samt nya
framväxande företag och metoder — till följd af de mänskliga behofven,
kommunikationernas, uppfinningarnas och maskinernas snabba förändringar
— befinner sig näringslifvet i en oafbruten omvandling. När denna går
1 Kommitténs ordförande var Hugo E. G. Hamilton, öfriga ledamöter Adb. Amundson,
Ernst Beckman, Algernon Börtzell, Otto Fröman och Johannes Svensson, sekreterare Emil
Kinander.
Arbetslöshetens
orsaker.
6 • Ändra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 8.
lugnt uch jämnt, ske den nödvändiga omflyttningen och omsättningen af
arbetskraft i regel också utan större afbrott. Vid goda konjunkturer är
efterfrågan så stark, att längre tids arbetslöshet icke behöfver drabba den
duglige arbetare, som af utvecklingen öfverflödiggjorts på ett ställe, ty
han får vanligen lätt anställning annorstädes, särskilt om lämpliga former
för arbetsförmedling finnas anordnade. Äfven under de goda tiderna
händer det dock mycket ofta, att äfven mycket dugliga arbetare få under
en eller annan vecka vänta på passande ny anställning.
Si>löshd»ts'' Inom en stor mängd yrken förekommer regelbundet hvarje år s. k.
säsongarbetslöshet, hvilken beror därpå, att produktionsverksamheten inom
yrket af en eller annan anledning måste särskildt forceras under vissa delar
af året och i gengäld mer eller mindre inskränkas under andra tider.
Denna ständigt återkommande fluktuation inom loppet af hvarje år beror
ytterst på temperaturförhållandena, hvilkas inverkan i någon mån kan
spåras inom nästan alla yrken. Denna inverkan blir med våra extrema
klimatväxlingar mycket kännbar; man behöfver blott tänka på den skillnad,
som inom hela näringslifvet gör sig gällande mellan vintermånaderna
januari—mars å ena sidan och vårmånaderna april—maj, då öfverallt en
''sjudande och forcerad brådska inträder. Under denna sistnämnda period
sysselsättas utan tvifvel många tusen personer mer än under vintern, då
motsvarande antal gifvetvis är utan fast sysselsättning och stadigvarande
inkomst.
Särskildt svåra äro i detta hänseende byggnadsyrkena, hvilkas talrika
arbetareskaror till stor del regelbundet sakna arbete under åtminstone 4
ä 5 månader af året. Samma förhållande äger rum med afseende å den
talrika gruppen af hamn- och stufveriarbetare i våra sjöstäder, hvilka vid
sjöfartens upphörande på hösten ställas utan inkomst.
Tillfälliga an- Mera tillfälliga naturföreteelser kunna ofta inom ett mera inskränkt
''CnrtMjS! område åstadkomma likartade verkningar. Endast för någon månad sedan
berättade tidningarna samtidigt om en eldsvåda och en öfversvämning,
som ödelagt tvenne arbetsplatser med hvardera 6 ä 700 arbetare, hvilka
sålunda plötsligt ställdes utanför sitt vanliga arbete, intill dess de åstadkomna
skadorna efter månaders förlopp kunde ersättas. I de nu afsedda
fallen voro arbetsgifvarne så kapitalstarka, att återbyggnadsarbeten genast
påbörjades, vid hvilka en del arbetare kunde få sysselsättning, men ofta
nog innebära dylika händelser en mycket allvarlig fara för de vid arbetet
varande och på platsen bosatta arbetarne.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5. 7
Bland de mångahanda anledningarna till arbetslöshet är det dock
ingen, gom medtör så förödande och omfattande verkningar som den s. k,
ekonomiska krisen, hvilken likt ett oundvikligt öde vältrar fram öfver hela
den ekonomiskt sammanhörande världen och för längre eller kortare tid
rubbar dess normala funktioner. Orsakerna till dessa depressioner kunna
vara olika, men deras verkningar äro alltid desamma: affärsvärlden blir
orolig, pengarna blifva svåråtkomliga, alla värden sjunka i pris, företagsamheten
aftager, komsumtionsförmågan och afsättningen minskas, industriens
produktion inskränkes, arbetarne afskedas och måste gå arbetslösa. Alla
dessa symptomer återfinnas i viss män hos den kris, under hvars tryck
vi för närvarande befinna oss och som hårdt härjat ej blott bland affärsmännen
utan äfven bland vissa arbetstagare. Ty så intimt är sambandet
mellan alla de olika graderna af ekonomiskt arbetande människor inom
vårt samhälle, att när den finansiella krisen kommer dess slag kännes
öfverallt.
Den nuvarande situationen är ock synnerligen ägnad att belysa, huru
blindt och orättvist arbetslöshetens olycka kan drabba. Ehuru vårt produktiva
näringslif enligt allas samstämmande omdömen i stort sedt befinner
sig i ett välordnadt tillstånd, så brytes helt plötsligt lugnet, det ekonomiska
förtroendet, den normala utvecklingen, och i stället inträda oro
och omhvälfningar. Och hvarför? Jo, emedan Förenta staternas banklagstiftning
icke är fullt rationell. Man må icke förvåna sig öfver att
vid sådana tider bitterhet födes hos arbetarne, som kunna blifva värst
lidande af de ekonomiska omhvälfningarna. Visserligen har krisen ännu
ej hos oss föranledt mer än några få betalningsinställelser vid större fabriker
med upphörande af driften, men den faran hotar nog på flera
andra ställen, och i alla händelser är det krisen, som förorsakat den penningdyrhet,
som alldeles förlamat byggnadsverksamheten och framkallat
ovanligt stor arbetslöshet bland dess arbetare.
En närmare kännedom om arbetslöshetens uppträdande och frekvens
inom olika yrken, kön och åldrar äga vi tyvärr icke, och dess åstadkommande
erbjuder många svårigheter. I åtskilliga andra länder har man
lifligt sysselsatt sig med hithörande frågor och äfven lyckats klargöra åtskilliga
spörsmål. (Jfr. »Meddelanden från K. Kommerskollegii afdelning
för arbetsstatistik» 1905, häfte 3, »Statistiska arbetslöshetsundersökningar
i Tyskland» samt 1906, häfte 2, »Statistiska arbetslöshetsundersökningar
i Norge».) Såsom ett bevis på det tilltagande intresset för arbetslöshetsfrågan
må anföras, att hösten 1906 i Milano hölls en kongress, som ute
-
Arbetslöshet
förorsakad
af »kriser».
Arbetslöshetens
omfattning.
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 5.
slutande ägnades åt dess studium. Under loppet af innevarande år torde
från engelsk sida initiativ tagas till en ny sådan kongress, liksom den
förra af officiell karaktär, hvarjämte afsikten är att under mellantiderna
mellan följande kongresser anordna systematiska undersökningsarbeten.
Hos oss erbjuda de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas månadsrapporter
och årsredogörelser ett i många hänseenden intressant material
till arbetslöshetsfrågans bedömande. Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik
har ock sedan flera år tillbaka sökt att från arbetarnes fackföreningar
erhålla regelbundna rapporter om arbetslösheten bland deras medlemmar,
och i de kvartalsöfversikter öfver arbetsmarknadens läge, som återfinnas
i dess »Meddelanden», förekommer en mängd spridda uppgifter härom.
Enligt upplysningar, som från den arbetsstatistiska afdelningen meddelats,
komma att i tidskriftens häfte för februari eller mars offentliggöras
åtskilliga sammanställningar af de uppgifter rörande arbetslöshetsförhållandena,
hvilka på olika vägar kunnat införskaffas. Äfven om icke
några tillfyllestgörande utredningar och siffror här kunna lämnas rörande
arbetslösheten, så är det dock af all erfarenhet otvetydigt ådagalagdt, att
oförskylld arbetslöshet för dugliga och skötsamma arbetstagare ständigt och i
betydande omfattning förekommer äfven i vårt land.
Samhället bör Enligt den uppfattning, som nu alltmera börjar göra sig gällande
arbetslösheten. om samhällets skyldigheter mot sina medlemmar, kan man beteckna det
såsom en statens plikt att göra hvad som göras kan för att rädda dessa från
arbetslöshetens olycka. 1 alla händelser är detta ett obestridligt statsintresse,
enär arbetslöshetens följder visat sig så fördärfbringande för
dem, som däraf drabbas, för deras familjer och följaktligen oek för hela
samhället. Det är i själfva verket en god ekonomisk politik att äfven
med vissa pekuniära uppoffringar hjälpa de arbetslösa, så att de icke
sjunka ner till att för all framtid blifva samhället till skada och tunga.
A rbetslö shetens Då möter oss den frågan, hvad samhället bör och kan göra i anledforebyggande.
njng a£ arbetslösheten. Såsom alltid i dylika fall måste det främsta önskningsmålet
vara att förekomma det onda genom att undanröja dess orsaker.
Otvifvelaktigt kan åtskilligt göras i denna riktning. Inom flertalet näringsgrenar
kan produktionen, mera än hittills skett, genom förutseende
planläggning ordnas likformigt under hela året, så att hela arbetsstyrkan
blir stadigvarande. I själfva verket kan man påstå, att just de bäst
skötta och ekonomiskt mest gifvande företagen, i större utsträckning än
de sämre, anordnat sig så, att produktionen och arbetsstyrkan äro såvidt
möjligt lika stora hela året om. Särskilt bör man kunna fordra, att
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 5.
staten och kommunen, som i så stor utsträckning och på olika områden
uppträda som arbetsgifvare, skola söka i möjligaste mån bedrifva sin verksamhet
jämnt under hela året. Emellertid är det klart, att vårt ekonomiska
lif ännu icke på lång tid kan blifva så systematiskt ordnadt, att
icke sådana ständiga rubbningar och slitningar skola där förekomma, hvilka
gifva anledning till regelbunden arbetslöshet. Ej heller har man ännu
lyckats fullt utreda orsakerna till och innebörden af de s. k. ekonomiska
kriserna — än mindre botemedlen mot dem. Den ekonomiska vetenskapen
och praktiken hafva här stora framtidsmål, genom hvilkas lösning
man kan hoppas på arbetslöshetens successiva försvinnande.
Men för dessa förhoppningar för framtiden får man ej skjuta ifrån
sig det nu aktuella, allvarliga spörsmålet. Kunna vi ej hoppas på, att
undanröja arbetslöshetens orsaker och därmed arbetslösheten själf, så är
det vår oafvisliga skyldighet att söka vidtaga tjänliga åtgärder för att
hämma dess vådor,
Det medel, som hos oss liksom annorstädes oftast brukat tillgripas Nädhjälpsarvid
tider af ovanligt stor arbetslöshet, är anordnandet af nödhjälpsar''beten,
genom hvilka man velat skaffa de arbetslösa någon sysselsättning
och inkomst, intill dess bättre arbetsförhållanden inträda Man har därvid
gjort försök med att anordna verkstäder för olika yrkesmän, dock
med sådana resultat, som ej uppmuntra till fortsättning. Endast enklare
grofarbeten torde lämpligen kunna användas för framtiden, men därmed
hjälpas ju endast grofarbetarne, hvarförutom denna utväg trots det presterade
arbetet torde ställa sig så dyrbar, att andra åtgärder såvidt möjligt
böra föredragas.
Om sålunda samhället endast i begränsad utsträckning kan åtaga offentlig arsig
att skaffa de arbetslösa arbete, så är det däremot ett mycket lämpligt^förmedling.
sätt för dess ingripande att förhjälpa de arbetssökande till att finna de
anställningar, som verkligen stå till buds. Den offentliga arbetsjörmedlingen,
som i detta hänseende torde komma att fä den allra största
betydelse, befinner sig hos oss i en synnerligen glädjande utveckling, för
hvilken närmare redogörelse redan lämnats Riksdagen under statsverkspropositionens
6:te h. t„ s. 208—209. (Jfr. härom i öfrigt den arbets.-tatistiska
afdelningens »Meddelanden» samt de olika kommunala anstalternas
årsredogörelser.)
Oaktadt sålunda mycket torde kunna göras och åtskilligt redan gö- Arbetslöshetsres
för att förekomma eller förminska arbetslö-hetens frekvens, så är den Jorsäknn9enlikväl
allt framgent sä omfattande och olycksbringande för såväl arbetsBih.
till Biksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Höft. 2
10
Gent-syste
niet.
Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 5.
tagarne som för samhällena, att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas
från det allmännas sida för att neutralisera dess ekonomiska verkningar
genom arbetslöshetsförsäkring.
Arbetslöshetsförsäkringen har under de senaste åren varit en af de frågor,
som mest diskuterats inom den sociala litteraturen. En nästan oöfverskådlig
rad af projekt har därunder framkommit och rönt mer eller
mindre anslutning. En hel del af dessa förslag har ock omsatts i praktiken,
i det att åtskilliga stadskommuner i särskildt Schweiz, Tyskland
och Belgien men äfven i flertalet andra kulturländer under längre eller
kortare tid anställt försök på detta område. Efter hand har emellertid
allt tydligare framgått såsom resultat, att på detta område den frivilliga
försäkringen åtminstone för närvarande är att föredraga framför den obligatoriska
samt att sträfvandena torde böra närmast inriktas i enlighet
med de principer, som först funno sin konsekventa tillämpning i den belgiska
staden Gent.
I Gent bildades år 1900 af kommunen en fond, som årligen skulle
mottaga tillskott af kommunens medel för att därmed understödja arbetslöshetskassor
i staden. Genom att därvid bygga på de af arbetarne upprättade
kassorna slapp man bilda särskilda sådana och undgick därmed
införandet af en ny och dyrbar administration. Emellertid uppkom därvid
den svårigheten, att då arbetarnes arbetslöshetskassor omedelbart sammanhänga
med deras fackföreningar, stadens bidrag till kassorna kunde
komma att verka såsom ett offentligt understöd för fackföreningarnas
allmänna verksamhet, sålunda äfven vid strejker o. s. v. Denna eventualitet
undvek man i Gent därigenom, att man icke lämnar bidrag till
fackföreningarna, ej heller till arbetslöshetskassorna, utan till den försäkrade
arbetslöse. Denne får af det allmänna uppbära ett tillskott till det
understöd, som kassan lämnar. I samma mån han själf har genom sin
omtänksamhet tillförsäkrat sig ett större understöd, får han ock ett större
bidrag af kommunen.
Då vidare flertalet arbetare icke tillhörde fackföreningar, som upprättat,
arbetslöshetskassor, anordnades en gemensam sparkassa, där sådana
arbetare kunde regelbundet insätta afgifter, som berättigade dem att vid
arbetslöshet återfå beloppet järnte ett proportionellt bidrag af kommunens
medel. Denna sparkassa har dock endast i ringa utsträckning tagits i anspråk.
Däremot har det kommunala understödet till de i fackkitssorna
försäkrade visat, sig högst betydligt påskynda införandet af sådan försäkring.
År 1901 var det endast 20 kassor, som iingo bidrag, men redan
11
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
år 1904 hade deras antal stigit till 34. Det erkännes ock allmänt, att
kommunen genom lättad fattigvårdsbörda fått mer än fullgod ersättning
för de belopp den lämnat arbetslöshetskassorna. Efter Gents föredöme
hafva ock en mängd andra kommuner i Belgien och norra Frankrike börjat
understödja arbetarnes kassor.
De sålunda vunna gynnsamma erfarenheterna gåfvo i franska depu- Statsåtgärder ;
teradekammaren under derå år upphof till en mängd förslag och parla- Frankrike.
mentariska arbeten i syfte att förmå staten till positiv verksamhet på
detta område. År 1905 lyckades man ock enas om ett beslut rörande
statsbidrag till arbetslöshetskassor. Enligt de gifna bestämmelserna skola
kassorna jämväl söka sörja för arbetsförmedling, de kunna lämna vare sig
understöd på platsen eller reshjälp, deras omfattning må gälla antingen
särskilda yrken eller ock vissa lokala områden, deras affärsförvaltning står
under statskontroll. Statsbidraget utgår i regel med 16 % af det till
hvarje medlem utbetalade understödet. Vid statsbidragets beräknande får
dock ej understödet upptagas högre än 2 fr. pr dag att utgå under högst
60 dagar under loppet af 12 månader. För ledningen af statens verksamhet
tillsattes en arbetslöshetskommission, bestående af representanter
för parlamentet, statsförvaltningen och arbetslöshetskassorna. Resultaten af
dessa åtgärder hafva ännu icke blifvit så stora, på grund af att arbetareorganisationerna
i Frankrike förut icke i särdeles stor utsträckning sysselsatt
sig med arbetslöshetsförsäkring. För år 1905 erhöllo 47 kassor
statsbidrag; för år 1906 uppburo 64 kassor statsbidrag om tillsammans
42,495 fr.
Den svåra arbetslöshet, som särskilt under de första åren af 1900~ statsåtgärder i
talet rådde i Norge, föranledde tillsättandet år 1904 af en departemental Norsekommitté
för undersökande af frågan om arbetslöshetsförsäkring. Kommitténs
den 30 dec. 1905 afgifna förslag blef med åtskilliga förändringar
af stortinget antaget. Den 12 juni 1906 utfärdades i enlighet härmed en
lag om stats- och kommunbidrag till norska arbetslöshetskassor att gälla
från och med 1 okt. 1906 till och med utgången af år 1911.
Alla norska arbetslöshetskassor, som uppfylla lagens bestämmelser,
kunna på ansökan förklaras berättigade att af statskassan erhålla 1/i af
de belopp, hvarmed de understödja sina i landet bosatta medlemmar, som
antingen äro norska medborgare eller varit bosatta i landet under de 5
senaste åren. Kassornas inkomster måste till minst hälften åstadkommas
genom medlemmarnas egna afgifter. Kassornas stadgar skola innehålla
bestämmelser om: att medlemmarna ej äga rätt till understöd, förrän de
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 5.
tillhört kassan och betalt afgiften under minst 26 veckor; att understöd
på platsen ej lämnas förrän arbetslösheten varat minst 3 dagar; att understöd
på platsen får uppgå högst till hälften af medlemmarnas genomsnittliga
daglön i sitt yrke; att understöd icke lämnas för längre tid än 90
dagar under loppet af 12 månader; att medlemmarna äro skyldiga mottaga
det arbete kassans styrelse finner passa dem; att understöd ej utbetalas
till medlem, som tillika är medlem af annan arbetslöshetskassa eller
uppbär bidrag af sjukkassa; att intet slags understöd lämnas andra än
oförskylldt arbetslösa men arbetsföra personer, hvarvid som oförskylld icke
räknas arbetslöshet, som förorsakas af strejk eller lockout. Understöd får
ej lämnas någon arbetslös, som befinner sig i kornmun med offentlig arbetsförmedlingsanstalt,
förrän han däri anmälts som arbetssökande.
Af det belopp, staten utbetalar till kassorna, skola */g ersättas staten
af de kommuner, där de understödstagande äro bosatta.
Arbetslöshetskassornas räkenskaper och penningmedel skola skötas
alldeles oberoende af den förening, med hvilken kassan kan vara förbunden.
Kassan är ock skyldig att såsom medlemmar upptaga äfven andra
än till föreningen hörande personer inom samma yrke, Indika dock ej äga
deltaga i kassans förvaltning, med mindre särskildt beslut därom fattas.
Rörande kassornas verksamhet skola regelbundna redogörelser inlämnas
till och granskas af de kommuner, inom hvilka understödstagarna äro
bosatta; kassornas stadgar granskas och deras skötsel kontrolleras i sista
hand af vederbörande regeringsdepartement.
Oaktadt lagen redan varit gällande öfver ett år, bär ännu ingen arbetslöshetskassa
anhållit om berättigande att enligt densamma erhålla bidrag
af det allmänna. Icke ens de af arbetareorganisationer redan förut upprättade
kassorna hafva hittills visat någon böjelse för att begagna sig af
de i lagen tillförsäkrade förmånerna. Härom har professor O. Ja3ger i
Kristiania — hvilken kanske mer än någon annan bidragit föra saken
fram — benäget meddelat upplysningar. Arbetarnas missnöje väcktes redan
däraf, att det allmännas bidrag, som af kommittén föreslagits till 1/3,
i lagen bestämdes till endast */4 af understöd sbeloppet. Likaså var det
mot kommitténs mening, som i lagen infördes bestämmelsen om att bidrag
endast erhålles för de medlemmar, som äro norska medborgare eller varit
bosatta i landet under de senaste 5 åren, och genom hvilken bestämmelse
kassorna skulle tvingas till en detaljerad och besvärlig kontroll öfver sina
medlemmars förhållande i detta hänseende. Redan under de förberedande
förhandlingarna uppväcktes också hos arbetarna ett starkt motstånd mot
13
Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o T) Utlåtande N:o S.
det stadgande, som tillförsäkrar de utom fackförbunden stående arbetarna
rätt att ingå i dessas arbetslöshetskassor, därest de mottaga statsbidrag.
Af dessa anledningar hafva fackförbunden — af hvilka dock endast
några få förut äga arbetslöshetskassor — varit föga intresserade för att
anordna dem efter lagens bestämmelser. Hittills hafva de ock utan större
afsaknad kunnat undvara det i densamma utlofvade understödet, enär året
1907 i Norge varit särdeles gynnsamt med jämförelsevis ringa arbetslöshet.
Då det offentligas bidrag utgår i proportion till de utbetalade
beloppen, har sålunda någon direkt ekonomisk anledning knappast ännu
förelegat att eftersträfva understöd. Helt annan betydelse för kassornas
affärsställning skulle däremot statsbidraget få vid arbetslöshet af något
större omfattning.
Om sålunda de egentliga arbetarna hittills ställt sig något afvisande
mot det i Norge införda systemet, så har det däremot framkallat ett starkt
intresse för arbetslöshetsförsäkringen bland den underordnade affärspersonalen.
Ett energiskt organisationsarbete har pågått bland bankfunktionärer,
handelskoutorister, butikspersonal o. dyl., så att för dessa grupper af arbetstagare
arbetslöshetskassor snart torde blifva bildade.
I Danmark upptogs frågan om statens understödjande af arbetslöshetskassor
i riksdagen redan år 1896 och var sedan regelbundet föremål
för motioner. År 1903 tillsattes emellertid en stor arbetareförsäkringskommitté,
som hufvudsakligen skulle sysselsätta sig med frågan om ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring, men därjämte borde ägna uppmärksamhet
åt andra grenar, särskildt arbetslöshetsförsäkringen. I detta sistnämnda
ämne afgaf kommittén år 1906 ett betänkande, som lades till grund för
ett lagförslag till riksdagen. Förslaget antogs med några förändringar,
och den 9 april 1907 utfärdades en lag om arbetslöshetskassor att gälla
för 5 år.
Med arbetslöshetskassor förstås i lagen föreningar af personer, hvilka
som lönearbetare äro knutna till ett eller flera bestämda fack och hafva
slutit sig tillsammans för att genom bestämda bidrag tillförsäkra hvarandra
hjälp vid fall af arbetslöshet, som icke beror på strejk eller lockout,
sjukdom eller invaliditet, onykterhet eller olämpligt uppförande o. s. v.
Understöd får i öfrigt, icke lämnas medlemmar, som fullgöra sin värnplikt,
hållas häktade, åtnjuta fattigvård, som vägra mottaga af kassans
styrelse lämnadt arbete, lämpadt för deras arbetsförmåga o. s. v. Hvarje
arbetslöshetskassa, som motsvarar lagens fordringar, har rätt till offentligt
»erkännande» och därmed följande understöd. Endast lönearbetare i svagare
Statsåtgärder
Danmark.
14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
ekonomisk ställning kunna bli understödstagande medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa.
Sådan måste hafva minst 50 medlemmar. Ehuru kassorna
helst böra vara fackkassor, omfattande särskilda yrkesgrupper öfver
hela landet, kunna dock äfven lokala kassor ordnas för samtliga fack
inom en eller flera kommuner.
Understöd kan ej tilldelas någon, förrän han under minst ett år varit
medlem i kassan, och utbetalas ej heller (med undantag för reshjälp),
förrän arbetslösheten varat mera än 6—15 dagar. Vanligt understöd får
ej öfverstiga 2/3 af normal arbetslön och i intet fall 2 kr. om dagen.
Staten betalar årligen till hvarje arbetslöshetskassa 1/3 af sammanlagda premiebeloppet.
Enär emellertid en viss summa — för närvarande 250,000 kr.
— årligen anvisas såsom statens hela utgift, kan det blifva nödvändigt
att fördela statsbidraget efter lägre proportion mot premiebeloppet.
Kommunerna, som gifvetvis få sin fattigvårdstunga minskad genom denna
försäkring, medgifvas i lagen rätt att bidraga med högst 1/6 af preiniebeloppet.
Ledningen och kontrollen af arbetslöshetsförsäkringen öfverlämnas åt
en under inrikesministern sorterande arbetslöshetsinspektör. Hvarje år hålles
under dennes ordförandeskap ett årsmöte, till hvilket hvarje kassa sänder
minst ett ombud. Därvid skola företrädesvis behandlas frågor rörande
samarbetet mellan kassorna. Vidare utses medlemmar i en permanent
nämnd, som under inspektörens ordförandeskap deltager i rörelsens ledning.
Omedelbart efter lagens utfärdande tillsatte arbetarnas landsorganisation
ett särskildt utskott för att utarbeta förslag till ändrade stadgar för
de redan förefintliga fackkassorna samt i öfrigt ordna deras verksamhet
enligt lagens föreskrifter. Kassorna blifva därigenom fullt själfständiga i
förhållande till arbetarerörelsen i öfrigt. Detta oaktadt hafva fackkassorna
med största ifver anmält sig för erhållande af statens »erkännande.» Ehuru
lagen trädde i kraft först den 1 aug. 1907 har sådant erkännande redan
tilldelats 21 fackkassor med c:a 49,000 medlemmar. Att märka är ju
ock, att här statsbidrag omedelbart erhälles i proportion till premierna,
så att det för kassorna är eu gifven fördel att så snart som möjligt —
äfven under goda tider —• inrätta sig efter lagen och därigenom öka sina
inkomster.*)
'') En närmare framställning rörande tillkomsten och innebörden af de i Norge och Danmark
vidtagna, lagstiftningsåtgärderna för försäkring mot arbetslöshet har af Hj. L. Hammarskjöld
lämnats i Ekonomisk tidskrift, 1906, häfte 6, sid. 241—255. (»Till frågan om arbetslöshetsförsäkring».
)
15
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
Förutom de hår ofvan anförda länderna, — Frankrike, Norge och
Danmark — där staten tagit arbetarnes egen unaerstödsverksamhet som
utgångspunkt för sitt ingripande, hafva arbetarnes organisationer äfven
annorstädes ägnat lifligt intresse åt arbetslöshetsförsäkringen. Särskildt i
England och Tyskland använda de årligen stora summor i sådant syfte,
och i samma mån organisationsväsendet vinner mognad och styrka, synes
detta område för dess sträfvanden tillvinna sig allt större uppmärksamhet.
Så är äfven förhållandet inom den svenska organisationsrörelsen, där j)e svenska
åtskilliga fackförbund redan ordnat särskilda arbetslöshetskassor för sina arbetareorgamedleinmar,
under det att andra ännu ej hunnit längre än till beviljande ^åtgärder för
mindre skala af tillfälliga understöd. Under år 1906 utbetaltes — såsom arbetslöshetsunderstöd
på platsen eller reshjälp — ett sammanlagdt belopp af 96,433 försäkringkronor
af följande 13 till Sveriges Landsorganisation hörande fackförbund:
Bageriarbetare-, Bleck- och plåtslageriarbetare-, Förgylleriarbetare-, Gjutare-,
Glasarbetare-, Hattarbetare-, Järn- och metallarbetare-, Kakelugnsmakare-,
Litograf-, Sadelmakare- och tapetserare-, Skoarbetare-, Textilarbetare- och
Tobaksarbetareförbunden. Bland dessa är det Järn- och metallarbetareförbundets
r esk) alps- och under stödskassa, som spelat den utan jämförelse främsta
rollen och i många fall tjänat som mönster för de öfriga. Rörande, dess
organisation och verksamhet lämnades vid kongressen för fattigvård och
folkförsäkring följande redogörelse:
»Hvarje medlem af förbundet tillhör äfven understödskassan, och är
vid arbetslöshet berättigad till understöd, såvidt han varit medlem minst
ett år och betalt minst 52 veckors kontingent. Då kassan bildades (år 1897)
var afgiften till densamma 5 öre per medlem och vecka samt understödet
75 öre per dag i högst 30 dagar pr år. Detta har sedermera höjts,
så att afgiften utgör 10 öre pr medlem och vecka och understödet 1 krona
pr dag i 70 dagar pr år, och för den som varit medlem i 5 år eller
däröfver till 1 kr. 50 öre per dag i samma tid pr år. Om större arbetslöshet
inträder, kan dels kontingenten höjas, med högst 5 öre pr vecka,
dels understödet nedsättas, dock först sedan ett par andra förbundets fonder
anlitats, från hvilka medel kunna i vissa fall öfverföras till understödsfonden.
För densamma föras särskilda räkenskaper. Till familjeförsörjare
och till dem, som varit medlemmar i fem år, kan understödet
utbetalas för alla de 70 dagarne, om arbetslösheten varar så länge på
den plats där arbetslösheten begynte, de öfriga medlemmar blott i 25 dagar.
Understödet fortsättes dock då medlem afreser från platsen för att å
annan plats söka eller taga arbete. Detta kan nämligen, efter vissa där
-
16
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N-o 5.
för affattade regler, till resande medlem utbetalas å hvarje plats, där förbundet
har afdelning, och kassan verkar sålunda äfven som reshjälpskassa
för arbetslösa medlemmar. Afdelningarna insända redovisning till hufvudkassan
månadsvis jämte kontingenten. Fattas det medel för afdelningen
till utbetalande af understöd, erhåller den detta från hufvudkassan. Kassan
omfattar sålunda hela landet, hvilket är en fördel framför att en sådan
kassa blott vore lokal, då, utom allt annat, vid mycket stor arbetslöshet
å en ort en lokal kassa där ju icke skulle kunna fungera. Det finnes
större bärkraft, då de olika afdelningarna inom hela landet gemensamt
bära upp kassan.»
Kassan har utbetalt i arbetslöshetsunderstöd:
År 1897..........
494: 40
kr.
År 1903..........
........ 68,096:
» 1898..........
........ 1,527: 90
»
» 1904..........
» 1899..........
........ 4.987: —
» 1905..........
........ 63,159:
» 1900..........
........ 21,127: 50
» 1906..........
....... 67,074:
» 1901..........
........ 43,650: —
» 1907..........
....... 64,568:
* 1902..........
........ 64,124: —
»
Medlemsantalet i förbundet och kassan har under samma tid ökats
från 5,000 år 1897 till 33,000 år 1907. För den del af kassans verksamhet,
som berört Stockholm, kunna följande närmare upplysningar meddelas:
-
Antal medlem-
Antal fall
af arbetslöshet.®)
Utbetaldt
mar den a''/12.
Hela året.
Däraf d. SI/,2.
understöd. Kr.
År
1901
4,198
1,274
245
15,341
»
1902
4,577
1,527
in
17,686
1903
5.298
1,831
145
19,884
1904
5,SOS
1,964
162
26,176
$
1905
5,428
2.065
305
24,432
1906
5,823
1,656
90
27,334
Den äldsta och kanske mest välordnade arbetslöshetskassan har dock
det utom Landsorganis .tionen stående Typografförbandet. De-s arbetslöshets-
och reshjälpskassa, som började sin verksamhet redan år 1884 och
efter hand undergått åtskilliga förändringar, arbetar numera efter följande
principer. Som namnet ånger, afser kassan såväl understöd på platsen som
reseuriderstöd för sökande af anställning annorstädes. Hvarje medlem i
förbundet inbetalar, samtidigt med öfriga afgifter, 15 öre i veckan (hälften
*) Däri äfven inberäknade tillresande arbetslösa från andra orter.
{
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5. 17
för s. k. hälft betalande medlem) till denna kassa och blir efter 26 veckors
inbetalning berättigad att vid ofrivillig arbetslöshet uppbära understöd
på platsen till ett belopp af 1 kr. 50 öre pr dag i 60 dagar och därefter
ytterligare 1 kr. pr dag i 30 dagar eller tillsammans 120 kr.
Till medlem, som erlagt minst 260 veckoafgifter, utgår arbetslöshetsunderstödet
med resp. 2 kr. och 1,50 under resp. 60 och 30 dagar
eller med tillhopa 165 kr. under 90 dagar. Därutöfver äger medlem rätt
att under 50 dagar uppbära 1,20 per dag såsom reseunderstöd eller ock,
på särskild ansökan, såsom understöd på platsen. Det vanliga reseunderstödet
utgår med 1,20 pr dag under 90 dagars tid. Arbetslös medlem,
som erhållit anställning på annan plats, kan, efter därom gjord framställning,
beviljas fri resa för sig och familjen jämte ersättning för flyttningskostnad
för bohag samt 2 kr. understöd pr dag för egen räkning under
resan.
Från kassans bildande har såsom understöd utbetalats:
Under
o
ar
1884 ..........
......... 183.49
»
))
1885 ..........
......... 3,345.80
»
»
1886 ..........
......... 3,053.80
1887 .........
......... 2,141.04
»
1888 ..........
......... 1,643.20
»
»
1889 .........
......... 1,837.86
»
»
1890 ..........
......... 2,587.12
»
1891 ..........
......... 2,720,49
»
1892 .........
........ 2,761.03
»
1893 ........
......... 5,301.53
»
»
1894 ..........
......... 3,761.05
»
1895 ..........
........ 4,203.82
Under
o
ar
1896..........
........ 6,170.50
»
»
1897..........
........ 4,725.28
»
»
1898..........
........ 6,478.46
»
1899..........
........ 10,368.50
»
»
1900..........
........ 10,573.25
»
1901..........
........ 18,213 92
»
»
1902..........
........ 25,361.41
»
»
1903..........
........ 17,158.50
»
»
1904.........
........ 14,579.15
*
»
1905..........
........ 13,365.70
»
1906..........
........ 7,193.85
Förbundets medlemsantal var vid 1906 års utgång 5,241.
Beträffande de olika slagen af understöd kunna följande uppgifter
för åren 1905 och
1906
meddelas:
Antal med-
Understöd,
lemmar.
belopp.
Eeshjälp
till
egna medlemmar
1905
1906
57
35
1,312.20
878.90
Reseunderstöd
» >
1905
1906
101
78
1,468.35
826.85
Flyttningsbidrag
»
■» »
1905
1906
14
9
592.75
477.45
| . Bih. till Biksd. Prof.
11908.
8 Sami. 2 Afd. 2
Band.
21 Käft.
8
18
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande N;o S.
Antal med- Understöd,
lemmar.
belopp
1905
(5,086
Arbetslöshetsunderstöd till
egna medlemmar
1906
dagar
(3,084
166
7,159.—
dagar) 110
3,672.75
Reshjälp till utlänningar
1905
1906
77
53
2,833.40
1,337.90
Såsom af ofvanstående tablå framgår, utbetalas afsevärda understödsbelopp
till utlänningar, i det att den svenska organisationen tillhör den
internationella sammanslutningen inom yrket, hvilken för närvarande består
af 18 olika nationella förbund. Svenska organiserade typografer äga
sålunda också å sin sida att vid arbetslöshet uppbära understöd eller reshjälp
i flertalet europeiska stater.
Uppslag till arbetslöshetskassors inrättande eller till bildande af resoch
understödsfonder för arbetslösa ha på flera håll gifvits utan att leda
till nämnvärdt resultat.
För öfrigt förekomma inom de flesta arbetareorganisationer tillfälliga
understödsutbefalningar mycket ofta på privat initiativ. Arbetarnes starka
solidaritetskänsla förmår dem nämligen otta — kanske mest på smärre platser,
där medlemmarne personligen väl känna hvarandra — att genom frivilliga
insamlingar bringa hjälp åt kamrater, som af någon anledning t. ex.
arbetslöshet befinna sig i ekonomiskt trångmål.
Försök med lo- Det torde icke sakna sitt intresse att här äfven erinra om ett i Svemlt
^arbetslös- r>ge tidigare gjordt försök att anordna eu lokal försäkring för arbetslösa.
het i sverige. Den under 1890-talets förra hälft rådande ekonomiska depressionen hade,
som ofvan anförts, öfverallt i Europa framkallat mycken arbetslöshet.
Under intryck af de i utlandet gjorda första försöken med arbetslöshetsförsäkring
bildades i Norrköping i början af år 1895 en kommitté af
några för saken intresserade personer för att undersöka, hvad som genom
arbetslöshetsförsäkring kunde uträttas för att skydda arbetarne mot arbetslöshet.
Utredningen ledde till bildandet af »Försäkringsfonden mot oförvållad
arbetslöshet», hvars ändamål i reglementets § 1 angifves på följande
sätt:
»Denna försäkringsverksamhet har till uppgift att medelst afpassade
premier åstadkomma ett kapital, tillräckligt stort att skydda medlemmarne
från förluster vid möjligen förekommande arbetslöshet, förorsakad genom
eldsvåda, konkurs eller afiärsnedläggelse.»
19
Andra Kammarens Tillfälliga Vtskofts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
Inträde i fonden tillkommer män och kvinnor med anställning: inom
handtverks- eller fabriksindustri i Norrköping eller dess förstäder. Till fonden
erlägges en årspremie af */10 proc. utaf den årliga inkomsten, beräknad
efter veckoinkomst (lägst 1 kr. oeh högst 30 kr). Vid inskrifningen
erlägges därjämte en inträdesafgift, motsvarande halfva årspremiebeloppet.
Understöd utgår med 75 proc. af inkomsten och utbetalas under högst 3
månaders tid hvarje år till medlem, som minst ett år tillhört fonden. För
den första veckan af arbetslöshetstiden erhålles ingen ersättning. Understöd
lämnas ej sådana personer — målare, murare, timmermän m. fl. — som årligen
under vissa perioder bruka träffas af arbetslöshet.
När fondens interimsstyrelse på hösten 1895 framlade sitt förslag,
rönte det genast ganska liflig anslutning. Men då gjorda framställningar om
understöd från de större arbetsgitvärae till premieinbetalningar icke medförde
önskadt resultat, så svalnade intresset för saken, och fonden upplöstes,
innan den ännu hunnit utöfva någon egentlig understödsverksamhet.
Fondens samlade kapital lämnades till välgörande ändamål.
Om det ock hittills är de egentliga kroppsarbetarne, som företrädes- Arbetslöshetsvis
sökt skydda sina medlemmar mot arbetslöshetens ekonomiska följder, försSkrin3 för
så är det emellertid klart, att dessa kunna vara lika ödesdigra för många a^ärspe,sonalandra
yrkesgrupper i samhället. Främst kommer härvid i betraktande
den stora grupp af män och kvinnor, som inom industri, handtverk, handel
och samfärdsel sysselsättas i egenskap af kontors- och butikspersonat.
Nästan alla de faktorer, som pläga framkalla arbetslöshet bland kroppsarbetarne,
äro ock på samma sätt verksamma till skada för den sistnämnda
kategorien af arbetstagare. Vid inträdande ekonomiska kriser, vid säsongens
slut, till följd af naturföreteelser såsom eldsvåda, öfversvämning o. s. v.
kunna de i högre befattningar anställda likaväl som arbetarne riskera att
förlora sin plats och utkomst. Behofvet efter skyddsåtgärder häreYnot är
otvifvelaktigt mycket lifligt kändt, men har föga kommit till synes på
grund af bristen på organisation och sammanhållning.
Inom handelsresandekåren i vårt land har man emellertid lyckats
åstadkomma en stark och lifskraftig organisation, Sveriges handelsresandeförening
i Stockholm, med uppgift att åt medlemmarne lämna sjuk- och
begrafningshjälp, understöd och pensioner. Denna förening har äfven ägnat
uppmärksamhet åt frågan om arbetslöshetsunderstöd. »Aktiv medlem,
som utan eget förvållande mistat sin plats eller som, om han utöfvar
egen affärsverksamhet, genom ofrivilligt iråkadt ekonomiskt obestånd
20
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N-o 8.
är i behof af understöd, äger att, efter styrelsens pröfning, erhålla ett
tillfälligt understöd af etthundra kronor i månaden för en tid af högst
tre på hvarandra följande månader.»
Under åren 1901 —1907 har denna sida af föreningens verksamhet
föranledt utbetalande af understöd
år 1901
åt
8
personer
med
tillsammans
1,750 kr
» 1902
b
12
b
b
b
3,050 »
» 1908
»
8
»
b
b
2,000 »
» 1904
b
7
b
b
b
1,800 »
» 1905
b
5
b
»
b
1,800 »
» 1906
b
5
b
b
»
1,400 »
» 1907
»
7
»
''>
»
1,700 »
Föreningen, som i
år 1907 hade
787
aktiva medlemmar, u
sina egentliga områden en mycket betydelsefull verksamhet.
Den ofvanstående framställningen, som af naturliga skäl endast kunnat
beröra vissa hufvuddrag af frågorna om arbetslösheten och om försäkringen
mot dess ekonomiska följder, torde dock hafva ådagalagt de
dithörande spörsmålens omfattande betydelse. Arbetslösheten medför så
allvarliga faror för samhället och individerna, att dess bekämpande med
alla medel alltmer blir en bjudande nödvändighet. Redan den ofvanberörda,
i Stockholm år 1894 tillsatta kommittén för utredande af frågan
om åtgärder mot arbetslösheten, hvilken kommitté tog kännedom om de
i Bern och S:t Gallen samtidigt gjorda första försöken till arbetslöshetsförsäkring,
uttalade såsom sin mening, att desamma, ehuru då ännu icke
närmare pröfvade, otvifvelaktigt vore förtjänta af »synnerlig uppmärksamhet».
Sedan dess ha en rik erfarenhet om arbetslöshetsförsäkringen vunnits,
och man kan numera med bestämdhet göra gällande, att på den vägen
mycket kan uträttas. Särskilt har det visat sig, att staten kan med
ringa själfkostnad uppmuntra själfhjälpsverksamheten på detta område, så
att den bildar en för stora grupper af arbetstagare fullt tillfyllestgörande
försäkringsform mot de ekonomiska följderna af arbetslöshet. Det lider
intet tvifvel att äfven hos oss ett ingripande från staten i sådant syfte
skulle blifva af största nytta.
Emellertid lärer man icke i frågans nuvarande läge lämpligen böra
ifrågasätta, att staten redan nu skulle på ett eller annat sätt ekonomiskt
understödja arbetslöshetsförsäkringen. Därtill fordras obestridligen en närmare
kännedom, än den vi nu äga, rörande arbetslöshetens art, förekomst
21
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 5.
och omfattning i vårt land äfvensom beträffande de former för statens
verksamhet på arbetslöshetsförsäkringens område, hvilka för våra förhållanden
kunna vara mest passande. Den förstnämnda delen af en undersökning
härom, hvilken närmast tillhör området för den arbetsstatistiska afdelningens
i kommerskollegium verksamhet, torde omedelbarligen böra anordnas.
Så snart dess resultat föreligga, borde den senare delen af utredningen
öfverlämnas åt en kommitté, inom hvilken särskild! arbetstagare
i olika lefnadsställning måste blifva representerade.
På grund af hvad jag ofvan anfört samt i öfverensstämmelse med
den framställning, som af kongressen för fattigvård och folkförsäkring
redan tidigare gjorts hos Kungl. Maj:t, får jag sålunda vördsamt hemställa
:
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa en utredning rörande arbetslösheten i Sverige samt rörande
försäkring mot dennas ekonomiska följder äfvensom till Riksdagen
inkomma med de förslag, hvartill de gjorda utredningaran kunna föranleda.»
Till motionen är bilagd en af 1906 års kongress för fattigvård och
folk försäkring till Konungen ingifven skrifvelse, hvari kongressen på angifna
grunder i underdånighet hemställer, att Konungen ville låta företaga
en utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas af det allmänna för
främjande af arbetslöshetsförsäkring i Sverige.
Den tanke, som här för första gången framföres inför Riksdagen, utskottets yttnämligen
att med stöd af det allmänna söka främja försäkring mot arbets- rande.
löshet, har utskottet funnit beaktansvärd. Det lär icke kunna förnekas, att
i samma mån Sverige allt mer utvecklar sig till ett industriellt producerande
land, i samma mån komma allt större lager af befolkningen in
under inflytandet af de växlande ekonomiska konjunkturerna, som efter tider
af rika arbetstillfällen låta följa perioder af mer ellermindre omfattande
arbetsbrist. Arbetslösheten tenderar att alltmer bli ett kroniskt samhällsondt,
som är oupplösligt knutet vid själfva de former, i hvilka vårt ekonomiska
lif rör sig. Den framstår i allt högre grad som ett socialt problem,
som samhället måste ta befattning med för att ej själft bli lidande.
De försök, som hittills gjorts att råda bot mot arbetslösheten och
dess följder, hafva till att börja med varit af en rent förebyggande karaktär.
Man har försökt att dels genom en allt mer fullkomnad arbetsförmedling
22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
fylla alla de arbetstillfällen, som förefinnas, dels också att skapa nya sådana
genom af stat och kommun eller enskilda föreningar igångsatta nödhjälpsarbeten.
I det förra afseendet har åtskilligt gjorts i vårt land, och
arbetsförmedlingsverksamheten, numera understödd af staten, befinner sig
för närvarande i en rask och lofvande utveckling. Grenom denna arbetsförmedlingsverksamhet
torde äfven en del arbetskraft kunna tillföras landsbygden,
där inom jordbruksnäringen en ständig brist på arbetare råder,
äfven då samtidigt arbetslöshet förekommer inom industrien. Men med dessa
åtgärder har man dock endast kommit fram till det egentliga arbetslöshetsproblemet:
sedan, så långt sig göra låter, de befintliga arbetstillfällena
utnyttjats, står man inför den rest af arbetsvilliga, för hvilka, tillföljd af
ogynnsamma konjunkturer på arbetsmarknaden, intet arbete finns att fa.
Dessa oförskylldt arbetslösa äro i vårt land hänvisade till fattigvården,
för så vidt de ej med egna medel eller genom inbördes hjälp kunna hålla
sig uppe.
I utlandet ha förhållandena föranledt upprepade försök att mildra de
svåra följderna af inträffad arbetslöshet genom att det allmänna (stat eller
kommun) i en eller annan form lämnar de arbetslösa pekuniärt understöd.
Under dessa försök har småningom framväxt den moderna statsunderstödda
och af staten reglerade arbetslöshetsförsäkringen.
Redan innan sfaten börjat gripa sig an med arbetslöshetsproblemet,
hade industriarbetarna nödgats att på egen hand vidtaga åtgärder till
gemensamt skydd mot inträffande arbetsbrist. Inom större och bättre organiserade
yrken hade arbetarna börjat bilda understödskassor, hvilkas delägare,
mot erläggande af en viss kontingent, vid fall af arbetslöshet tillförsäkrades
ett visst närmare bestämdt understöd. Då statsmakterna sedermera
själfva velat vidtaga åtgärder mot arbetslösheten, har erfarenheten
snart gifvit vid handen, att detta skett mest effektivt och mest praktiskt
genom att staten därvid begagnat sig af de redan organiserade arbetslöshetskassorna,
lämnat bidrag till dem enligt vissa bestämda normer och
uppmuntrat till bildande af nya. På denna princip grundar sig lagstiftningen
om arbetslöshetsförsäkring i de tre europeiska länder, där den hittills
blifvit införd, nämligen i Frankrike, Danmark och Norge. Beträffande
detaljerna af denna lagstiftning tillåter sig utskottet hänvisa till den
framställning, som innehålles i motionen.
Äfven i vårt land hafva arbetarna inom vissa yrken bildat arbetslöshetskassor,
som mer eller mindre direkt skulle kunna tjäna till utgångspunkt
för en statsunderstödd verksamhet, på samma sätt som skett i våra
23
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
två västra grannländer. Ett typiskt exempel på en dylik kassas organisation
och stadgar lämnas af motionären i redogörelsen för svenska järn- och.
metallarbetareförbundets reshjälps- och understödskassa, en af de största
och bäst organiserade i landet. Denna kassa, sona är fullständigt skild
från förbundets strejkunderstöds- och öfriga kassor, och hvars tillgångar ej
få användas till annat än understöd vid i strängaste mening oförvållad arbetslöshet,
räknade år 1907 33,000 medlemmar och utbetalade till dessa
under åren 1902—1907 mellan 60 och 70 tusen kronor om året — siffror,
som ge en god föreställning om hvilka betydande resultat, som kunna ernås
genom en dylik sammanslutning till inbördes hjälp.
Från rent försäkringsteknisk synpunkt har det visat sig gynnsammast
att i en och samma arbetslöshetskassa sammansluta utöfvarna af endast
ett yrke eller arbetarna inom en yrkesgrupp, där riskprocenten för samtliga
medlemmar alltså är i det närmaste lika och- kassans ekonomi således
med tillräcklig visshet kan beräknas. Häraf har emellertid blifvit en
följd, att endast de större, bäst organiserade och högst stående yrkena hittills
kunnat åstadkomma understödskassor af någon betydelse. De svagare
yrkena och yrkesgrupperna, de sämre organiserade eller helt oorganiserade
arbetarna hafva hittills saknat den kraft och den sammanhållning, som
kunnat sätta dem i stånd att i gemensamt intresse bilda dylika kassor till inbördes
hjälp. Inom dessa yrken torde först ett handtag från statens sida
komma att möjliggöra bildandet af arbetslöshetskassor, liksom i de yrken,
där dylika kassor redan finnas, statshjälpen gifvetvis komme att verka i hög
grad stärkande och främjande.
Utskottet håller före att den verksamhet till själfhjälp, som staten på
detta sätt skulle kunna framkalla och befordra, är af den största betydelse
för de stora grupper af medborgare, som häraf beröras, och därigenom
också för samhället i dess helhet. Det är uppenbart, att äfven då de arbetslösa
ej direkt sjunka ned under fattigvård sstrecket, de likväl, om de
äro helt hänvisade till sig själfva, snart bli försatta i ett tillstånd af ekonomisk
svaghet, hvarur de endast långsamt och med möda kunna arbeta sig
upp. Att sålunda betydande klasser af samhällsmedlemmar periodiskt
sjunka ned till en ekonomiskt mindrevärdig nivå, måste återverka ogynnsamt
på hela samhället, hvars fattigvårdstunga ökas, medan samtidigt konsumtionskraften
förminskas. Äfven förhållandena på arbetsmarknaden
måste bli osäkrare och oroligare ju större växlingar i sin ekonomi arbetarna
äro utsatta för. Under tider af nöd ökas det sociala missnöjet,
hvartill kommer den förödmjukelse, som för en arbetsvillig arbetare ligger
24
Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
i att nödgas anlita fattigvården och därigenom oförskylldt lida inskränkning
i sina medborgerliga rättigheter.
Alla dessa svåra sociala följder af den växlande tillgången och bristen
på arbete söker arbetslöshetsförsäkringen afhjälpa i mån af de resurser,
som stå den till buds. Som medlem i en arbetslöshetskassa tvingas arbetaren,
äfven om han eljest saknar fallenhet att spara, att vecka för vecka lägga
af en obetydlig del af sin lön och får i ersättning härför, när arbetslöshet
inbryter, ett mångdubbelt större belopp igen, som kan hjälpa honom öfver
den första svåra tiden. Utskottet vill hålla före, att lika väl som staten
finner det riktigt att bidraga till sjukkasse verksamheten och den allmänna
arbetsförmedlingen, lika väl torde det ligga i samhällets intresse att uppmuntra
den gagneliga verksamhet, som ligger i arbetslöshetsförsäkringen och
som genom statens mellankommande bör kunna vinna en kraftig utveckling.
Äfven från en annan synpunkt menar utskottet,j att det vore lyckligt
om staten här ville ingripa. Det samarbete med de statsunderstödda arbetslöshetskassorna
och den kontroll öfver deras verksamhet, som blefve en
följd af statsbidraget, skulle bringa ett viktigt led af arbetarerörelsen i
nära kontakt med de centrala statsorganen på ett sätt, som endast kan
betecknas som fördelaktigt. Genom sin kontroll öfver kassorna blir staten
satt i tillfälle att noga tillse, att icke bidraget ensidigt kommer att gynna
någon särskild riktning eller partibildning, utan att den fullaste opartiskhet
i detta afseende upprätthålles, hvilket utskottet anser vara en oeftergiflig
förutsättning för att statsunderstöd skall lämnas. Slutligen vill utskottet
framhålla, att staten som villkor för statsbidrag alltid måste komma
att uppställa den fordran, att kassornas arbetslösa medlemmar skola anmäla
sig på arbetsförmedlingsanstalterna och antaga det arbete, som där lämpligen
kan erbjudas, hvarigenom också arbetsförmedlingsverksamheten kommer
att ernå den största möjliga effekt.
Utskottet har redan förut framhållit det nära sambandet mellan arbetslöshetsproblemet
och fattigvården. Då för närvarande en kommitté blifvit
tillsatt för att utarbeta förslag till ny fattigvårdslagstiftning för riket och
frågan om fattigvården således i största omfattning ta ges upp till behandling,
anser utskottet tidpunkten vara särskildt lämplig att äfven upptaga
till undersökning clen närliggande frågan om åtgärder mot arbetslöshet.
Detaljerna af en blifvande lagstiftning har utskottet ansett sig hvarken
kunna eller böra upptaga till diskussion, då dessa måste bli beroende på
resultatet af den föreslagna utredningen. En sådan utredning måste emellertid,
som motionären framhåller, föregås af en undersökning om arbets
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5. 25
löshetens förekomst och former i vårt land samt beträffande den utländska
lagstiftningen på detta område och dess tillämplighet på våra förhållanden.
Härvidlag bör, enligt utskottets uppfattning, äfven tagas i betraktande jordbrukets
behof af rikligare arbetskraft samt den inverkan en statsunderstödd
arbetslöshetsförsäkring kan komma att utöfva i detta afseende.
Under ärendets behandling har utskottet från Kungl. civildepartementet
fått mottaga en i tryck utgifven »P. M. angående arbetslöshetsförsäkring»,
hvilken på departementets föranstaltande utarbetats under föregående år.
Denna promemoria innehåller hufvudsakligen en redogörelse för de åtgärder,
som i utlandet vidtagits till främjande af arbetslöshetsförsäkringen, och
öfverensstämmer denna redogörelse i allt väsentligt med den, som lämnats
af motionären. Däremot innehåller promemorian ingen utredning beträffande
införandet af arbetslöshetsförsäkring i vårt land. Promemorians författare
afslutar sin redogörelse med att uttala den uppfattningen, att man i Sverige
borde afvakta resultatet af lagstiftningen i Norge och Danmark och alltså
ej för närvarande vidtaga några åtgärder. Denna mening har utskottet ej
kunnat ansluta sig till. Den danska lagen, som trädde i kraft samtidigt
med att promemorian författades, har sedan dess hunnit uppvisa resultat,
som synas i hög grad uppmuntrande, och under utförandet af den förberedande
undersökning, som af motionären begäres, torde ökad erfarenhet
från såväl Norge som Danmark i rik mån kunna vinnas.
Med stöd af hvad utskottet anfört, får utskottet alltså hemställa,
att Andra Kammaren för sin del med bifall till
förevarande motion ville besluta, att Riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
en utredning rörande arbetslösheten i Sverige
samt rörande försäkring mot dennas ekonomiska följder
äfvensom till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill
de gjorda utredningarna kunna föranleda.
Stockholm den 24 Mars 1908.
På utskottets vägnar.
ROBERT JOHANSSON.
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 21 Käft.
4
26
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o S.
Reservation.
Då en kännbar brist på arbetskrafter inom vår modernäring gör sig
gällande öfver hela vårt land och denna brist för hvarje år som går blir
allt mera trängande, skulle en lagstiftning i den riktning, som med motionen
åsyftas, bidraga"; att göra denna nöd ännu mera tryckande. Tendensen går
ju i den riktningen, att arbetskrafterna oupphörligen dragas ifrån landsbygden
och in till de större städerna och industricentra. Om en arbetare
ännu skulle hysa någon betänklighet för att öfvergifva sin anställning på
landet för att söka sådan i städerna eller i industriens tjänst af fruktan för
att vid ett eller annat tillfälle blifva utan arbete, så skulle ju denna fruktan
försvinna i samma mån som han tillförsäkrades godtgörelse af staten eller
kommunen vid tillfällig arbetsbrist. Det heter visserligen uti motionen,
att det endast skulle gälla oförvållad arbetslöshet, men med den riktning,
som fackföreningsväsendet tagit inom vårt land, med strejker och bojkottning,
med hot till lif och egendom, därest den enskilde arbetaren icke
underordnar sig detta tyranni, skulle det icke dröja länge, förrän hvarje
arbetslöshet blefve tolkad såsom oförvållad. Det blefve med andra ord
ett bekvämt sätt att understödja fackföreningarnas strejkkassor. En sådan
lagstiftning anser '' jag för min del ovärdig den svenska Riksdagen. Det
gifves många och lämpligare sätt att af hjälpa nöden vid oförvållad arbetslöshet.
Om tillfällig arbetslöshet uppstår på en plats eller annan, så skulle,
enligt mitt förmenande, ett långt bättre korrektiv däremot kunna åstadkommas
därigenom, att en väl organiserad arbetsförmedling genomfördes.
Sådana anstalter borde finnas inom hvarje län och inom hvarje samhälle, där ett
större antal arbetare söka sysselsättning. Därigenom skulle åtminstone någon del
af de arbetareskaror, som strömma in till de större städerna och industricentra,
kunna återbördas för landsbygden och jordbruket, som, säga hvad man
vill, likväl utgör landets modernäring och den grundval, hvarpå samhällets
sunda utveckling måste byggas. Det är farligt att leka med elden. Den
27
Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.
föreliggande motionen, huru vackra orden än blifvit lagda, utmynnar likväl
i ett förslag, som, om den blefve omsatt i praktiken, skulle underminera
arbets- och samhällsfriden inom vårt land.
På grund af det anförda hemställer jag, att Andra
Kammaren afslår såväl utskottets förslag som den föreliggande
motionen.
Stockholm den 24 mars 1908.
Sten Nordström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.